Champagnekorkarna lär ha slagit i taket hemma hos partiledaren Gustav Kasselstrand och andra medlemmar i Alternativ för Sverige (AfS) efter offentliggörandet av Nyheter idag/Sentios mätresultat för perioden 21-25 april. Partiet noteras nämligen för 1,2 procent, en ökning med en halv procentenhet jämfört med närmast föregående mätning.
1,2 procent är naturligtvis inte särskilt mycket att hurra för men kan ändå vara viktigt om det är valresultat: då distribueras det aktuella partiets valsedlar gratis i nästkommande riksdagsval.
I övrigt bjuder väl inte Sentios mätning på några sensationella resultat. Störst är givetvis Socialdemokraterna som noteras för 28,3 procent, vilket dock är en minskning med icke obetydliga 2,1 procentenheter jämfört med förra mätningen. Därmed tangerar S senaste valresultatet.
Näst störst är Moderaterna på 22,3 (+1,7) och tredje störst Sverigedemokraterna med en marginell ökning. Vänsterpartiet intar fjärdeplatsen med 8,9 procent och sedan följer Kristdemokraterna (5,5), Centerpartiet (5,1), Miljöpartiet (3,1) samt Liberalerna (2,9). De båda sistnämnda partierna befinner sig därmed i ett prekärt läge när det endast återstår drygt fyra månader till valet.
Övriga partier får tillsammans 2,8 procent varav AfS alltså lägger beslag på 1,2 procent.
Så uttryckte sig Sveriges avgående statsminister Stefan Löfven till TT då han vid EUs toppmöte i slutet av oktober hyllade Tysklands likaledes avgående förbundskansler Angela Merkel. Liknande tongångar hördes från andra toppar inom EU.
Angela Merkel, född 1954, har hunnit avverka 107 EU-toppmöten under sina 16 år vid makten. Det kan inte råda någon tvekan om att hon spelat en ytterst betydelsefull roll inom den Europeiska unionen, och många har också uppfattat henne som unionens faktiska ledare.
Eftersom så många andra har sjungit hennes lov – såsom brukar ske när en ledare avgår – finns all anledning att här ta upp hennes mindre goda insatser. Dessa är sannolikt så destruktiva för Tyskland och Europa att de överskuggar allt det andra. Jag syftar noga taget på två frågor: energipolitiken och immigrationspolitiken.
Likheter Merkel-Thatcher. Angela Merkel föddes i Hamburg i dåvarande Västtyskland den 17 juli 1954 som Angela Kasner i en familj som hade polsk bakgrund på fädernet. Fadern var präst, och då han blev kallad att tjänstgöra som ledare för det lokala prästseminariet i Templin i Östtyskland flyttade familjen dit. https://sv.wikipedia.org/wiki/Angela_Merkel
Då modern var hemmaarbetande kom Angela aldrig att gå i östtysk förskola utan kom i kontakt med det kommunistiska utbildningsväsendet först på grundskolenivå. Som barn var hon ansluten till partiorganisationen Pionierorganisation Ernst Thälmann och litet senare gick hon med i den frivilliga rörelsen Freie Deutsche Jugend. Hon blev konfirmerad i kyrklig regi och inte enligt den sekulära modell som var bruklig i det kommunistiska Östtyskland.
Unga Angela visade sig ha fallenhet för studier. 1973 tog hon således studentexamen med högsta betyg och inledde universitetsstudier i fysikalisk kemi vid universitetet i Leipzig. Det kom att dröja till 1986 innan hon doktorerade i kvantkemi. Också den blivande maken Joachim Sauer, som hade med två barn från ett tidigare äktenskap i boet, var kemist; Angela Merkel har inga egna barn. Före äktenskapet med Sauer var hon under några år gift med Ulrich Merkel.
Det är för övrigt anmärkningsvärt att Merkel vad beträffar det ursprungliga yrkesvalet har mycket gemensamt med Margaret Thatcher (1925-2013), som var Storbritanniens premiärminister 1979-90 och som sådan en av västvärlden viktigaste ledare under det Kalla kriget. Thatcher inledde sin yrkesbana som forskande kemist vid Somerville College men blev sedan advokat med skatterätt som specialområde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margaret_Thatcher
”Mutti” litade på magkänslan. Angela Merkel anslöt sig 1989, samma år som Östtyskland bröt samman, till det oppositionella partiet Demokratischer Aufbruch, som återföreningsåret 1990 gick samman med kristdemokratiska Christlich Demokratische Union Deutschlands (CDU). Det kan vidare nämnas att Merkel var talesperson för Östtysklands sista regering som leddes av Lothar de Maizière som också han blev kristdemokrat. Vid den historiska tyska återföreningen kom såväl Merkel som de Maizière att ingå i förbundsdagen redan från början. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lothar_de_Maizi%C3%A8re
2005 efterträdde Angela Merkel socialdemokraten Gerhard Schröder som förbundskansler.
Angela Merkel valdes, efter att ha tjänstgjort som partisekreterare i två år, till ordförande i CDU den 10 april 2000, då hon efterträdde Wolfgang Schäuble. Och den 22 november 2005 efterträdde hon socialdemokraten Gerhard Schröder som tysk förbundskansler. Innan dess hade hon hunnit pröva på regeringssysslor som federal minister för kvinno- och ungdomsfrågor 1991-94 och miljöminister 1994-98 då Helmut Kohl (1930-2017) var förbundskansler.
Merkel har av sin befolkning otvivelaktigt kommit att representera trygghet och kontinuitet och har betecknande nog fått smeknamnet Mutti (Morsan). Inom de båda områdena energipolitik och immigrationspolitik har hon emellertid genom att mer lita på sin magkänsla än på sitt i övrigt tämligen välutvecklade rationella förnuft fört Tyskland – och på samma gång EU-sfären – i en närmast katastrofal riktning.
Redan 2002 hade den rödgröna tyska regeringen ledd av Gerhard Schröder beslutat att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2022. Angela Merkel och hennes regering beslutade dock 2010 att förlänga driftstiden till i genomsnitt tolv år. https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rnkraft_i_Tyskland
Den händelse som kom att definiera Merkels nya energipolitik var den allvarliga olycka, förorsakad av en jordbävning med därpå följande tsunami, som inträffade vid kärnkraftverket i Fukushima i Japan i mars 2011. Hon kom då hastigt till slutsatsen att all kärnkraft i Tyskland måste avvecklas fram till 2022. Merkels Tyskland har lagt ner enorma summor på en energipolitisk omställning med tonvikt på vind- och solkraft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fukushima-olyckan
Katastrofal omställning. Utbyggnaden av dessa osäkra och våldsamt fluktuerande energikällor uppges nu emellertid ha stagnerat. Precis som i Sverige vill folk inte ha bullrande vindkraftverk inpå knutarna, otympliga plåtschabrak som dödar fåglar och insekter i förfärande mängd. Följden har blivit att Tyskland tvingats fortsätta använda kolkraftverk vilka spyr ut allehanda giftiga ämnen och även koldioxid. https://kvartal.se/artiklar/energipolitik-i-tyskland/
Omställningen från den rena och effektiva kärnkraften har blivit en katastrof för alla som oroar sig för klimatet och dessutom kostat de tyska elkonsumenterna ofantliga summor: det tyska elpriset är högre än någon annanstans i Europa. Framtiden ter sig osäker: Tyskland avser att stänga ner kolkraften till 2038 och vilken kraftkälla som då skall lösa Tysklands energibehov står skrivet i stjärnorna. https://timbro.se/smedjan/tysklands-energiomstallning-blev-ett-klimathaveri/
Den tyska allmänheten tycks fortsatt vara skräckslagen inför kärnkraften, och i en undersökning daterad 2019 svarade 77 procent av de tillfrågade att de ville avveckla den. Motsvarande siffra vid en svensk undersökning vid samma tid var 19 procent. I Tyskland är det endast det nationalistiska partiet Alternative für Deutschland som är kritiskt till nedstängningen av kärnkraften.
Philip Franzén skriver i Kvartal den 17 mars 2021: ”Men trots massiv utländsk kritik står Angela Merkel hittills fast vid att låta projektet slutföras…Medan andra länder hellre kompletterar sin förnybara elproduktion med kärnkraft, planerar Tyskland att komplettera med naturgas.”
”Wir schaffen das”. När flyktingströmmen från Syrien drabbade Tyskland och Europa i sin helhet 2015 tvekade inte Angela Merkel att ta emot immigranterna med öppna armar. ”Wir schaffen das” (Vi ordnar det), förklarade hon entusiastiskt ungefär samtidigt som Fredrik Reinfeldt (M) manade oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Sammanlagt tog Tyskland emot omkring en miljon personer från Syrien 2015. https://www.bloomberg.com/news/features/2021-09-18/berlin-s-arab-street-shows-merkel-immigration-legacy
Merkels immigrationspolitik har förändrat den demografiska och kulturella sammansättningen i Tyskland och Europa.
Senare erkände Merkel att hon haft fel: ”…vi både ignorerade problemet alltför länge och uteslöt nödvändigheten att finna en pan-europeisk lösning.” Hon har emellertid förnekat att den överdimensionerade invandringen lett till ökad terrorism. ”Tyskland kommer att förbli Tyskland”, har hon deklarerat, ”med allt som är kärt för oss. Men Tyskland har genomgått ständig förändring sedan begynnelsen av den federala republiken. Förändring är inte något dåligt. Det är en nödvändig del av livet.” https://www.dw.com/en/merkel-says-mistakes-made-in-germany-eu-concerning-refugees/a-19515071
2016 stämde en grupp advokater Angela Merkel inför en författningsdomstol i Karlsruhe till följd av att hennes våldsamt generösa immigrationspolitik inte hade prövats i parlamentet. På grund av att EUs yttre gräns kollapsade vällde mängder av asylsökande in i Tyskland. En del av dessa fortsatte sedan norrut och många hamnade slutligen i Sverige.
Leif G. W. Persson: tveksam användning av ordet ”blatte”.
Ingen har väl vid det här laget kunnat undgå att kriminologen Leif G. W. Persson har åstadkommit en TV-serie i tre delar med titeln ”Blattarna som byggde Sverige” som börjar visas i TV4, TV4 Play och C More den 2 mars. https://sv.wikipedia.org/wiki/Leif_GW_om:_Blattarna_som_byggde_Sverige
I ett försök till förklaring varför Persson, som väl numera ser sig själv som något slags allvetande ”riksorakel”, valt just detta ämne för sin dokumentärserie, säger han enligt sajten Nyheter 24: ”Faktum är att de som till stora delar byggde Sverige var utländsk arbetskraft som facket och staten i förening importerade från södra Europa efter andra världskrigets slut.”
Låt mig här eftertryckligt få dementera denna föreställning hos kriminologiprofessorn och ryggmärgssossen Persson, som tycks ha nöjt sig med att skumma rubrikerna i den SD-hatande etablissemangspressen när det gällt att informera sig om ifrågavarande parti. Jag tycker det är rätt ynkligt.
Jag har under mina tolv år som medlem i Sverigedemokraterna ännu inte hört någon enda medlem uttrycka sig förklenande om den insats som utfördes av de sydeuropeiska arbetskraftsinvandrarna inom den svenska industrin och det svenska samhället i stort. Den kritik som från SDs sida riktats och riktas mot invandring gäller den massinvandring som sköljt över Sverige åtminstone sedan början på 1990-talet, då den borgerliga regeringen Bildt massimporterade flyktingar och andra typer av immigranter från Balkan.
Arbetskraftsinvandrare från Sydeuropa svarade för betydande insatser inom den svenska industrin.
Däremot kommer jag ihåg att min mormor på 1960-talet muttrade något mindre smickrande om de jugoslaver, greker och italienare som jobbade företrädesvis på dåvarande Scania Vabis och som bodde i bostadsområdet Gula gården i Södertälje, där hon bott i många år. Hon tyckte helt enkelt det kändes främmande med så pass många utlänningar samlade inom ett begränsat område, vilket man kanske kan förstå. Senare anställde min far, som till yrket var handelsträdgårdsmästare, en slovensk man som jobbade i många år med allehanda arbetsuppgifter.
Massinvandringen har, vilket alla är eller borde vara medvetna om, lett till att utrymmet för tidigare självklara välfärdsinrättningar kommit att urholkas alltmer. Det är ingen överdrift att säga att massinvandringen rivit ner mycket av det som den sydeuropeiska arbetskraftsinvandringen byggde upp. Som tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt (M) så fyndigt uttryckte det i en valrörelse: ”Vi kommer inte att ha råd med så mycket annat än invandring.”https://www.youtube.com/watch?v=_HztBG_J9kM
Ordet ”blatte” är av oklar härkomst men har använts sedan typ slutet av 1960-talet som en nedsättande beteckning för mörkhyade personer av icke-svensk härkomst. Under 2000-talet började dock företrädare för denna kategori människor använda ordet om sig själva i syfte att neutralisera den negativa laddningen. Nu har en genuint svensk person som Leif G. W. Persson tyckt att han bör haka på – vilket jag tycker är snudd på skymfande mot arbetskraftsinvandrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Blatte
Frågan är vidare varför Persson nöjer sig med att skildra den betydelse – och den har tveklöst varit stor – som invandrad arbetskraft från Sydeuropa haft för den svenska industrin. Det största inflödet av arbetskraftsinvandring står finnarna för: mellan 1968 och 1971 anlände 111 2000 finnar till vårt land. De flesta av dessa valde att flytta tillbaka till hemlandet men några stannade. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=7327762
111 2000 finska arbetare anlände till Sverige åren 1968-71.
Jag brukar normalt uppskatta mycket av det Leif G. W. Persson (S) har att torgföra. Bäst är han emellertid när han håller sig till det han behärskar, det vill säga kriminologi. Hans självpåtagna roll som allvetande riksorakel ifrågasätter jag starkt. Jag skall inte döma ut serien om de sydeuropeiska invandrarna på förhand, men mitt intryck är så här långt att han slår in öppna dörrar så det brakar om det.
Det går också att skönja ett bakomliggande motiv: att med berättelsen om den importerade arbetskraftens positiva inverkan på Sverige indirekt rättfärdiga all form av immigration och att dra alla invandringskritiker över en kam som svårartade rasister vilka skyndsamt bör undervisas om det rätta förhållandet.
Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.
Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman, alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/
Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig, har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).
Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.
Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.
Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/
Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.
Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr
Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.
Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni
1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.
2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt 2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).
Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.
När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism
Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/
Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.
Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.
Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/
Inför riksdagsvalet 2010 skrev jag ett ironiskt blogginlägg med rubriken ”Sveriges tunnaste böcker”. Nu har 2018 års val nyss inträffat och det kan vara dags med en ny lista utifrån mina speciella kontakter med förläggarbranschen. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/07/valrorelsens-kortaste-bocker/
Jag har således erfarit att följande böcker ligger i pipeline:
Stefan Löfven är aktuell med två böcker.
Stefan Löfven: Statsmannaord.
Stefan Löfven: Makten är inget självändamål.
Ulf Kristersson: Rakryggat ledarskap.
Isabella Lövin och Åsa Romson: Våra personliga insatser för en bättre miljö.
Hanna Stjärne och Jan Helin: Rättvisa åt SD i SVT!
Antje Jackelén: Mitt försvar för den kristna tron.
Jonas Sjöstedt: Vad jag lärt av historien.
Jonas Sjöstedt är aktuell med två böcker.
Jonas Sjöstedt: Därför tar jag avstånd från vänstervåldet.
Boel Godner: Sanningen framför allt!
Gustav Kasselstrand och William Hahne: Konsten att ta sig in i riksdagen genom hög energi och gillanden på Facebook.
Margot Wallström: Israel förtjänar vårt stöd.
Margit Wallström är aktuell med två böcker.
Margot Wallström: Mina insatser för att motverka antisemitismen.
Fredrik Reinfeldt: En ansvarsfull immigrationspolitik.
Stockholm Pride: Bevisen för att vi inte är vänsterextremister.
Magdalena Andersson: Vår urstarka ekonomi.
Gustav Fridolin: MPs kamp mot islamismen.
Henrik Arnstad: Insiktsfulla tankar om rasism och nazism.
Pierre Schori är bokaktuell.
Pierre Schori: Mina bästa utrikespolitiska insatser.
Kjell Bergqvist: Därför borde jag ha hållit käften.
Stefan Jakobsson: Stoppa slöseriet med offentliga medel!
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson:: Därför hatar vi att vara vulgära och gapiga.
Göran Greider: Varför jag avskyr att sitta i TV-soffor och snacka skit.
Gudrun Schyman: Min samlade politiska visdom.
Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Ebba Busch Thor, Jan Björklund och Isabella Lövin: Därför är det viktigare att rädda Sverige än att utestänga SD.
Peter Wolodarski: Med DN för en objektiv nyhetsrapportering!
SD behåller tätpositionen hos Metro/YouGov. På bilden SD-ledaren Jimmie Åkesson och hans kampanjledare Jonas Chongera i Södertälje den 22 augusti. Foto: Tommy Hansson
Det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik, Sverigedemokraterna, blir trots en marginell minskning på 1,5 procentenheter största parti i Metro/YouGovs augustimätning med 24,2 procent av väljarsympatierna. https://www.metro.se/artikel/yougov-sd-störst-om-det-vore-val-i-dag
Samtidigt står det klart att de två partier som följer därefter, Socialdemokraterna och Moderaterna, står inför stora problem i valet den 9 september. S noteras för endast 21,9 procent, vilket indikerar det sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten infördes. Ms 15,8 procent innebär att det största allianspartiet nu är nere på Bo Lundgren-siffror,
Bo Lundgren var partiledare för M 2002, då partiet fick 15,26 procent av rösterna.
Det var i riksdagsvalet 2002 som Moderaterna under Lundgrens ledarskap bara nådde upp till 15,26 procent, vilket medförde ett mandattapp om 27 platser i riksdagen. Ny partiledare efter Bo Lundgren blev Fredrik Reinfeldt. Lundgren utsågs till chef för Riksgäldskontoret. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bo_Lundgren
Professor emeritus Sören Holmberg kommenterar den relativa SD-nedgången så: ”Det är möjligt att SD toppade formen lite för tidigt.” Holmberg menar också att de ymniga bilbränderna inte gynnat SD.
Fjärde största parti i nämnda mätning är Vänsterpartiet på 9,2 procent medan rödgröna kollegan Miljöpartiet får 5,1 procent. Bland övriga allianspartier får C 7,9, L 5,3 och KD 3,8 procent.
SVT/Novus den 22 augusti 2018.
Skogstokiga Feministiskt initiativ befinner sig fortfarande mycket långt från riksdagen med sina 2,1 procent under det att stapeln ”övriga partier” – Alternativ för Sverige, Piratpartiet, Medborgerlig samling med flera – når upp till 4,8 procent, en ökning med 0,1 procentenhet jämfört med julimätningen. Hela 10,7 procent av väljarna föredrar i Metro/YouGov-undersökningen partier som av allt att döma inte kommer in i riksdagen.
Blockmässigt får de rödgröna partierna 36,2 och allianspartierna 32,8 procent.
I SVTs redovisning av SVT/Novus senaste mätning var den stora nyheten att Sverigedemokraterna tappar 2,4 procentenheter under den vecka som gått sedan senaste mätningen.19,2 procent gör SD till tredje största parti efter S (25,1 procent) och M (19,3 procent). Därefter i fallande skala C 10,9, V 8,7, MP 6,2, L 5,3, KD 3,5 och övriga inklusive F! 2,7 procent. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sverigedemokraterna-forlorar-stod
Trots skiftningar i opinionen håller sig SD på siffror runt 20 procent. Vårt parti har klar medvind, vilket man i hög grad märker om man som denna bloggare deltar i arbetet vid någon av partiets valstugor!
Sångaren Peter Jezewski (till vänster) är riksdagskandidat för Sverigedemokraterna. Foto: Tommy Hansson
Valet ser under alla omständigheter ut att bli en nagelbitare. Även om allianspartierna i nuläget är mindre än de rödgröna kan det ändå bli möjligt för alliansen att bilda regering förutsatt att SD lägger ner sina röster vid riksdagens val av statsminister. Och om talmannen misslyckas med att utse ny regeringsbildare efter fyra omgångar kommer extraval att utlysas.
Jag kan förstå Sadés upprördhet. Han leder ett gayvänligt borgerligt parti och är själv Sveriges enda homosexuella partiledare. Ändå portas han och MED från att delta i årets mest spektakulära manifestation för den så kallade HBTQ-rörelsen, vilket måste sägas vara rätt uppseendeväckande.
Sadé har reagerat med att skriva en debattartikel i Dagens Samhälle, där han bland annat hårt kritiserar ”HBT-etablissemanget” som han menar har ”kidnappat HBT-organisationerna”. Stockholm Pride har vidare enligt MED-ledaren hamnat i händerna på ”ängsliga och intoleranta personer”. Han menar också att det politiska synsätt som Stockholm Pride bekänner sig till står extremistpartierna Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet nära. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/varfor-portas-medborgerlig-samling-fran-pride-23120
Stockholm Pride hänvisar i sin avvisande inställning till Sadé och MED att dessa inte skulle stå upp för alla människors lika värde mot bakgrund av att Ilan Sadé på sociala medier ifrågasatt att transpersoner skall räknas in i gayrörelsen. Detta är bara lätt genomskådbara bortförklaringar. Sanningen är att Stockholm Pride kräver absolut lydnad – alla som ifrågasätter minsta lilla del i rörelsens credo stämplas som homofober eller på annat sätt oönskade personer.
Ilan Sadé blev partiledare för Medborgerlig samling 2016. Han är jurist och var tidigare aktiv i Centerpartiet. Sadé föddes i Israel 1978 och kom till Sverige med sin pappa 1980. Han är ägare till den kontroversiella nätpublikationen Nyheter Idag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ilan_Sad%C3%A9
Det faktum att Sadés parti nu stoppas från att ställa ut under Pride-arrangemanget och inte heller tillåts delta i den avslutande paraden genom Stockholm bekräftar vad denna bloggare redan visste – att Stockholms Pride är en trångsynt och sekteristisk organisation som sannolikt tillfogar de grupper den påstår sig vilja hjälpa mer skada än nytta.
M-topparna Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra i Pride-paraden.
Jag har bland annat i likhet med nobelpristagaren i litteratur Saul Bellow (1915-2005) påpekat att den så kallade queerfilosofin, som Pride ställer sig bakom, klubbar ner allt som har att göra med traditionella samhällsnormer och värderingar. Den ideologiskt medvetna queerrörelsen omfattar ett vänsterextremt synsätt som ersatt marxismens ideal om det klasslösa samhället med det könlösa samhället.
Medborgerlig samling liksom Sverigedemokraterna klarar sig säkert alldeles utmärkt utan Pride, i år dessutom uppgraderat till Europride. Dock lär vi även detta år tvingas uthärda att ledande representanter för riksdagspartierna utom SD tjoar och har sig i det ohämmat exhibitionistiska Pride-tåget genom Stockholms gator i syfte att visa sig så toleranta och goda som möjligt.
De borde inse att det Stockholm Pride och andra queerfantaster ägnar sig åt är samhällsupplösande och kaosskapande aktiviteter.
Det är värt att notera att mätningen genomfördes under tiden 15-18 juni, då andre vice talmannen Björn Söders förlöpningar avseende nationella minoriteters svenskhet och ett par andra skandaler skapade negativa SD-rubriker. Detta visar än en gång att SD-väljare tenderar att strunta i braskande pressrubriker knutna till favoritpartiet och samtidigt att etablerade medias cry wolf-taktik slår kapitalt fel. (Se fotnot)
28,5 procent är ett av Sverigedemokraternas högsta mätresultat någonsin och mer än en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent 2014. ”Ett drömläge”, kommenterar partisekreteraren Richard Jomshof helt korrekt – knappt tre månader återstår till valet den 9 september – enligt Metro.
SDs toppnotering möjliggörs främst genom en överströmning av väljare från S till SD, något som effektivt torpederar den gamla trötta vänsterklichén om SD som ett ”högerextremt” parti. Niklas Bolin, docent i statsvetenskap vid Mittuniversitetet, menar att en väsentlig förklaring till SD-uppgången är att övriga partier nu ”spelar på SDs planhalva” inte bara rörande immigrationspolitik utan också andra frågor som brottslighet och integration.
Partisekreterare Richard Jomshof kallar SDs YouGov-siffror ”ett drömläge”.
Socialdemokraterna noteras i YouGov-mätningen för kataklysmiska 22 procent, en minskning med 9 procentenheter från senaste valet. Inte mycket bättre går Moderaterna under vankelmodige Kristerssons ”ledning”: 17,3 procent är 5,9 procentenheter sämre än 2014 då partiet leddes av rabiate invandringsivraren Fredrik Reinfeldt.
I övrigt kan man notera att Centern går ner från 10,1 till 7,1 och att Vänsterpartiet av någon för mig helt outgrundlig anledning når så högt som 9,3 procent. MP (3,8) och KD (3,0) parkerar båda under riksdagsspärren om 4 procent. Totalt utflipprade F! får 1,4 procent, medan ”övriga” – i praktiken MES, PP och AfS – tillsammans når 3,4 procent
Succé påstås SD göra även i DN/Ipsos juniundersökning, detta trots att partiet här ”bara” får 20,49 procent. Det betyder att Sverige-vännerna här blir andra största partiet, knappt före M på 19 procent. Sossarna fortsätter göra bottennapp och får blott 24 procent; S blir därmed visserligen största parti men är ändå nere på rekordlåga nivåer historiskt sett. https://www.expressen.se/nyheter/sds-nya-succe-medan-m-backar-/
Även i denna mätning tar sig V upp på 9 procent. MP landar på 4 procent medan KD precis som i Metro/YouGov får nöja sig med 3 procent. Liberalerna får 6 procent, vilket är närmare 2 procentenheter bättre än i ovan refererade undersökning.
Knappast något drömläge för MES och dess ledare Ilan Sadé.
Jag skall avrunda denna opinionsexposé med att hänvisa till en partiledarundersökning som genomförts av Nyheter idag/Sentio. Den visar, vilket nog kan betraktas som sensationellt, att Jimmie Åkesson är de flesta svenskars favorit att bli statsminister efter höstens val.
Fotnot:Cry wolf är ett sagorelaterat uttryck som innebär att någon väcker falskt alarm, det vill säga kraftigt överdriver en viss företeelses farlighet. https://en.wikipedia.org/wiki/Cry_Wolf
Jimmie Åkesson passade på att förklara krig mot den organiserade brottsligheten under sitt framträdande i Solna.Bild: SD
Omkring 400 sverigedemokrater från Stockholms läns distrikt hade samlats i en lokal i Friends Arena i Solna för att lyssna till partiordföranden Jimmie Åkesson den 17 april. Från SD Södertälje/Nykvarn var vi en förhoppningsfull samling på runt 25 personer som med buss tog oss från Stortorget i Södertälje till Solna, och jag tror inte någon var besviken.
Efter en musikalisk uppvärmning signerad Marcus Öhrn från Bedårande barn och en medhavd gitarrist – repertoaren för kvällen bestod bland annat av gamla vallåtar och slagdängan ”Jag tänker be för Sverige” – var det dags för Jimmie att göra entré efter en kort presentation av nyvalde distriktsordföranden Fredrik Lindahl. Det gjorde han genom att ackompanjera Öhrn på piano.
Först hade dock även rock-and-roll-artisten Peter Jezewski med ett förflutet i klassiska Boppers framfört sin låt ”This Is My Land”, skriven efter terrorattentatet på Drottninggatan den 7 april i fjol. Peter kandiderar till riksdagen i flera distrikt i höst.
Musikduon Jimmie Åkesson och Marcus Öhrn. Foto: Tommy Hansson
Jimmie berättade hur han inlett sin kampanjturné i Norrbotten i vintras och därefter arbetat sig neråt landet:
-Det är en helt fantastisk utveckling vårt parti genomgått sedan jag blev medlem 1995, menade Åkesson. Vi kallade oss redan då ”Sveriges snabbast växande folkrörelse”, även om det kanske inte var mycket till folkrörelse på den tiden med lika många medlemmar i partiet som det finns folk här ikväll. I dag har vi närmare 30 000 medlemmar.
Hemligheten bakom SDs unika expansion såväl medlems- som opinionsmässigt förklarade Jimmie Åkesson på följande sätt:
-Vi beskriver en verklighet som vanliga människor kan känna igen sig i. Så bra som inför det här valet har det dock aldrig sett ut tidigare – vi utmanar på allvar!
Rockmusikern tillika riksdagskandidaten (SD) Peter Jezewski framförde sin låt ”This Is My Land”. Foto: Tommy Hansson
Åkesson passade sedan på att avliva myten om att SD inte påverkar svensk politik.
-Vi är tungan på vågen i riksdagen och har avgjort hundratals frågor i riksdagen genom att ibland stödja regeringen och ibland oppositionen. Detsamma gäller i regioner, landsting och kommuner över hela landet. Vi har flyttat hela det politiska spektret till vår egen planhalva i exempelvis migrationsfrågan och frågan om brott och straff. Det inser väljarna och både regering och opposition inser att man måste anpassa sig efter väljarna för att få makten.
Åkesson raljerade därefter om etablissemangspartiernas skamlösa kovändningar i frågor som immigration och tiggeri. Detta skall dock bejakas, ansåg Jimmie:
-Det är ändå vi som åtnjuter störst förtroende i till exempel migrationsfrågan. Självklart skall vi avslöja de andra partierna när de ljuger. Moderaterna har sagt en del bra saker men har inte förstått problemen kring invandringen.
Jimmie Åkesson övergick till att förklara, att det var först på 1990-talet det började talas om integration:
Omkring 400 sverigedemokrater hade samlats för att se och lyssna till Jimmie Åkesson. Foto: Tommy Hansson
-Tidigare behövdes det inte någon integration. Det flöt på rätt bra ändå. Men på 1990-talet hade den mångkulturalism som antagits av riksdagen 1975 fått genomslag med ghettoartade förortsmiljöer och ökad kriminalitet. Den viktigaste politiska åtgärder för att öka integrationen är att minska invandringen och att börja ställa krav på dem som kommer hit.
Tidigare har det politiska etablissemanget i stort sett inte vågat ställa några krav, menade Jimmie Åkesson.
-Och när man möts av uttalanden av Mona Sahlin om att vi inte har någon egen kultur – bara ”midsommar och sådana töntiga saker” – och Fredrik Reinfeldt om att ”inhemskt är bara barbariet, all utveckling har kommit utifrån” så känns det inte så motiverande att lära sig svenska eller respektera jämlikhet mellan män och kvinnor. Vår inställning är att godtar man svenska seder och bruk är man välkommen, annars får man bo någon annanstans.
Härefter berörde Åkesson Sverigedemokraternas valplattform med ett antal fokusområden.
-När det gäller migrations- och integrationspolitiken sammanfattar vi dessa områden i termen sammanhållningspolitik. I en tid när 23 procent av kvinnorna upplever otrygghet är det också självklart för oss att lyfta trygghetsfrågorna. En utmaning är att de andra partierna tror att de problem vi nu har började med immigrationskrisen hösten 2015.
Jimmie framhöll att just trygghet är en extra viktig fråga inför valet den 9 september 2018.
Boksignering tillhör också en partiledares förpliktelser. Foto: Tommy Hansson
-Vi förklarar krig mot den organiserade brottsligheten – samhällsutvecklingen måste vända! Polisens resurser måste kraftigt förstärkas, de parallella strukturerna måste brytas. Straffrabatter och deltidsfrigivning måste avskaffas. Det spelar ingen roll hur många SFI-platser eller ungdomsgårdar som finns, mer drastiska medel måste till. Kanske kan vi lära av Danmark där det finns beredskapspoliser. I dag finns områden av typ Seved i Malmö dit polis och räddningstjänst knappt vågar åka. Och så talar statsminister Stefan Löfven om att vi inte har några no go-zoner!
I övrigt berörde Jimmie Åkesson under sitt bejublade, drygt en timme långa anförande bland annat regeringens märkliga budgetpolitik och behovet av ökade vårdsresurser.
Efter anförandet slog sig Jimmie ned vid ett bord i ena änden av lokalen och signerade böcker till en lång kö intresserade sverigedemokrater.
Kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) inledde debatten med att fråga om vårt parti inte skulle dra tillbaka den enligt hennes mening ”rasistiska” motionen. Representanter för övriga partier, inte minst Moderaterna, följde efter i samma stil.
Det var en ganska sällsam, om än i flera avseenden lärorik, upplevelse att under en dryg timme bli kallad både det ena och det andra och bildligt talat rullas i tjära och fjädrar av samtliga partier (utom Realistpartiet, om jag minns rätt).
”Det finns inget annat politikområde där vi låter kostnaderna bli som de blir”, citeras Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson. Enligt M-partiet kommer invandringen till Sverige 2018 att gå lös på 40 miljarder kronor netto.
Elisabeth Svantesson (M) har plötsligt kommit på att invandringen till Sverige inte är lönsam.
I egenskap av sverigedemokrat skulle jag kunna tycka att det är glädjande att Moderaterna nu under ledning av Ulf Kristersson, som det förefaller, lämpar Fredrik Reinfeldts orealistiska ”öppna era hjärtan”-politik över bord och i denna liksom i andra frågor närmar sig SDs synsätt. Både Kristersson och Svantesson ingick i Reinfeldts alliansregering och hade då inte tillstymmelse till kritik mot den förda immigrationspolitiken.
Glädjen grumlas emellertid av tre skäl: 1. M låtsas inte om att de politiska åtgärder partiet nu föreslår mer eller mindre är blåkopior av tidigare SD-förslag. 2. M fortsätter sin retorik att inte samarbeta, samverka eller samtala med SD. 3. Det är högst tveksamt om Ms nyfunna kritik mot den förda invandringspolitiken kommer att överleva troliga regeringsförhandlingar efter valet den 9 september.
Av dessa tre punkter är den tredje givetvis den tyngst vägande. Jag välkomnar i och för sig Moderaternas omsvängning om invandringen, men det mesta tyder på att den till allt övervägande del är tillkommen i blott och bart röstmaximerande syfte och för att locka tidigare M-väljare tillbaka från SD-fållan.
Bråda dagar på Moderaternas kansli…
Moderaterna är, kort sagt, ett opportunistiskt parti som för ögonblicket hänger sig åt till intet förpliktande retorik på invandringspolitikens område. Och tro inte att jag kommer att glömma M-representanternas hysteriska angrepp på min person i fullmäktige den 28 september 2015.
Fotnot: Ovanstående debattext var införd i Länstidningen, Södertälje den 14 februari 2018. Bilder och viss text har lagts till.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 