Skyttedal, Lööf och regeringsuppgörelsen: en svensk quislings anatomi

Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/5VajPO/kd-topp-om-centern-quislingar

Verklighetsfrämmande utopisten Annie Lööf i Almedalen 2018. ”Kristersson Lööf ´18” står det på tröjan.

Orden tillhör Sara Skyttedal, kommunalråd för Kristdemokraterna i Linköping och toppkandidat inför det kommande valet till Europaparlamentet, efter Annie Lööfs besked om att Centerpartiet avser släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Skyttedal

Ett antal godhetsapostlar, inklusive snart avgående (?) L-ledaren Jan Björklund, har riktat kritik mot att Skyttedal kallat centerpartisterna för ”quislingar”. Även KD-ledaren Ebba Busch Thor har menat att ordvalet i fråga är olämpligt. Såvitt jag kan se är dock Skyttedals omdöme fullt motiverat. Den internationella definitionen av ”quisling” är nämligen ”collaborator” och ”traitor” samt även ”rat”.

Således behöver ordet ”quisling”, vilket som bekant kommer av den norske nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945), inte med nödvändighet åsyfta en landsförrädare som samverkat med en främmande ockupationsmakt utan kan också användas för att beteckna en samarbetsperson och förrädare i en mer allmän mening. Och i fallet Lööf och övriga centerpartister som tillskyndat nu föreliggande regeringsuppgörelse kan det inte gärna ifrågasättas, att de uppträtt förrädiskt/svekfullt gentemot den borgerliga alliansen genom att samarbeta med den politiska fienden Socialdemokraterna.

Genom hela valrörelsen framträdde Annie Lööf jämte Ulf Kristersson (M) som en ledande förespråkare för en borgerlig alliansregering som det enda alternativet till den rödgröna regeringen Löfven. När hon deltog i politikerveckan i Almedalen i somras var hon iklädd en tröja med budskapet ”Kristersson Lööf ´18”. Lööf har gått så långt att hon tidigare lovat äta upp sin högra sko hellre än att bli ett stödhjul åt Socialdemokraterna.

När Lööf på den presskonferens under vilken hon tillkännagav Centerns beslut att släppa fram en S-ledd regering fick frågan från en journalist från Nyheter idag om det nu var dags att göra slag i saken och kalasa på skon, lämnade hon mötet utan att svara på frågan. Senare har hon emellertid låtit meddela, att Centern inte blivit ett stödhjul åt S och att måltiden ifråga därför inte är aktuell. Det är en tolkning Annie Lööf torde vara tämligen ensam om.

Hovmästaren Stefan Löfven sätter fram lämplig måltid till Annie Lööf.

Upphetsade centerpartier talar nu om det största liberala genombrottet i mannaminne i svensk politik. Det är till att ägna sig åt ett helt verklighetsfrämmande önsketänkande. Det som kommer att hända om uppgörelsen vinner burskap – när detta skrivs kan den stjälpas över ända om Vänsterpartiet säger nej – är med största sannolikhet att det tillsätts ett antal utredningar om de liberala punkter som C fått igenom i uppgörelsen.

Noga taget förutsätter 33 av de 73 punkterna i överenskommelsen utredningar, vilka givetvis kan dra ut på tiden i princip hur länge som helst och inte alls garanterar slutsatser som faller C och L på läppen. Sossemaskineriet vet hur en slipsten skall dras och kommer inte att ha några problem alls med att finta blåögda centerpartister och liberaler ändå upp på riksdagsläktaren.

Vad som är verkligt oroande är att uppgörelsen, av ”humanitära skäl” enligt Centerns Johanna Jönsson, öppnar upp för fler asylsökande. Det gör att vi av allt att döma står inför en ny migrantinvasion liknande den som vi utsattes för hösten 2015. https://www.expressen.se/nyheter/lofven-tvingades-backa-oppnar-for-fler-asylsokande/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Vad som framförallt drivit fram förhandenvarande regeringsuppgörelse, som även Liberalerna anslutit sig till, är framförallt Centerns och Liberalernas irrationella skräck för Sverigedemokraterna. I en diskussion mellan Moderaternas rättspolitiske talesman Tomas Tobé – en av Sveriges mest framträdande homosexuella politiker – och en centerföreträdare motiverade den senare uppgörelsen med, att det var viktigt att hålla ”extremnationalistiska” partier borta från inflytande.

Att Sverigedemokraterna skulle vara ”extremnationalitiskt” är dock en ren lögn. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. Extremnationalister är sådana som tycker att SD är alldeles för mesiga och finns både till höger (nationalkonservativa Alternativ för Sverige och mindre alternativhöger-grupper) och till vänster (främst nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen).

Även Jan Björklund hos Liberalerna har motiverat stödet för Löfven och sosseriet med, att det absolut viktigaste i svensk politik är att hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av inflytande alldeles oavsett hur många väljare partiet har stöd av. Detta har nämligen den förre majoren lovat sina båda kinesiskfödda adoptivsöner.

Vågar Jonas Sjöstedt ta på sig ansvaret att ge upphov till ett extraval?

Dock synes vare sig Centern eller Liberalerna ha några svårigheter att acceptera, att en eventuell S-MP-C-L-regering kommer att bli beroende av välvilligt stöd från ett parti med kommunistiska rötter med proletariatets diktatur på programmet. Förklara detta den som kan! https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/08/bjorklund-kan-bli-den-svenska-borgerlighetens-quisling/

Det kan vara en smaksak om det är Annie Lööf eller Jan Björklund som är den svenska borgerlighetens mest framträdande quisling. Lööf är emellertid en av de ledande politiker som givit uttryck för de mest extrema åsikterna. När Lööf i en intervju den 19 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring omfattande 30 miljoner, svarade hon exempelvis: ”Ser inga problem med det.” Hon är vidare en varm beundrare av den nyliberale globalistikonen och miljardären George Soros, som genom en frikostig mecenatverksamhet arbetar med målsättningen att skapa en värld helt utan nationella gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/14/det-maste-sagas-fanatikern-annie-loof-ar-en-fara-for-sverige/

I början av  Annie Lööfs tid som centerpartistisk partiledare lades inom partiet fram ett förslag till ett nytt visionärt program kallat Framtidsbygget. Här föreslogs bland annat fri invandring, möjligheter till månggifte, slopad skolplikt samt att Sverige skulle bli federalt. Historiskt sett var partiet under namnet Bondeförbundet sannolikt det riksdagsparti som mest betonade betydelsen av svensk och skandinavisk rasrenhet. Senare förde C under Thorbjörn Fälldins ledarskap en fanatisk kampanj för ett kärnkraftsfritt Sverige i ”bästa” utopistiska anda. Lööf har, tillsammans med de förvuxna skogsmullarna i MP, övertagit sysslan som utopismens främsta banerförare i svensk politik.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

För att den blocköverskridande regeringssamarbetet skall kunna förverkligas krävs, som påtalats ovan, att Vänsterpartiet röstar för uppgörelsen i riksdagen onsdagen den 16 januari Sker inte det kan det bli extraval och Ulf Kristersson bli statsminister samtidigt som L och MP åker ur riksdagen. Allt hänger på om majoriteten i V och Jonas Sjöstedt kan ge avkall på sin egen vänsterpolitik, svälja alla de borgerligt betonade reformer som uppgörelsen innehåller och stå ut med att bli utan formellt inflytande. Går Sjöstedt med på detta inbjuder han till en svekdebatt som i värsta fall kan beröva honom partiledarskapet. Frågan är öppen.  https://samtiden.nu/2019/01/sveriges-maktigaste-just-nu-jonas-sjostedt-v/?fbclid=IwAR1Pd2aoTxlHjsADL-t0BRLRBIAgC_1DKF0PY37rDVNXO-7mM6kTBGTIs6Y

Att väljarna inte ser alldeles positivt på Annie Lööfs krumbuktande visas av att hon i en ny förtroendemätning från Demoskop endast får 23 procents förtroende; därmed passeras hon av SDs Jimmie Åkesson. Samtidigt seglar KDs Ebba Busch Thor upp som ledande i förtroendeligan tillsammans med Stefan Löfven. https://www.expressen.se/nyheter/storre-fortroende-for-jimmie-akesson-an-for-annie-loof/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Anna Kinberg Batra hade sannolikt blivit en kraftfullare borgerlig ledare än Ulf Kristersson.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra hur det hade sett ut om inte Anna Kinberg Batra hade blivit bortmanövrerad från positionen som moderatledare. Hon öppnade vid ett tillfälle för att lägga fram en gemensam borgerlig budget som kunde få stöd av SD i riksdagen och därmed fälla den rödgröna regeringen. Kinberg Batra skulle sannolikt allmänt sett också ha kunnat erbjuda såväl sitt eget parti som borgerligheten ett kraftfullare ledarskap än den svage Kristersson. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/19/kinberg-batra-skadar-ljuset-men-loof-hoppar-i-sang-med-lofven/

Fotnot: Sara Skyttedal deltog 2006 i tävlingen Fröken Sverige och nådde slutomgången. Hon kampanjade vidare för Republikanernas kandidat Mitt Romney i USAs presidentval 2012, vilket dock vanns av demokraten Barack Obama.

Stockholm Pride avvisar Sveriges enda homosexuella partiledare

Ilan Sadé och Medborgerlig samling: inte välkomna på Stockholm Pride.

Medborgerlig samlings (MED) partiledare Ilan Sadé är upprörd. Anledningen är att han och hans parti inte får vara med i årets upplaga av Pride-festivalen i Stockholm. https://www.svt.se/opinion/medborgerlig-samling-far-inte-delta-i-stockholm-pride

Jag kan förstå Sadés upprördhet. Han leder ett gayvänligt borgerligt parti och är själv Sveriges enda homosexuella partiledare. Ändå portas han och MED från att delta i årets mest spektakulära manifestation för den så kallade HBTQ-rörelsen, vilket måste sägas vara rätt uppseendeväckande.

Sadé har reagerat med att skriva en debattartikel i Dagens Samhälle, där han bland annat hårt kritiserar ”HBT-etablissemanget” som han menar har ”kidnappat HBT-organisationerna”. Stockholm Pride har vidare enligt MED-ledaren hamnat i händerna på ”ängsliga och intoleranta personer”. Han menar också att det politiska synsätt som Stockholm Pride bekänner sig till står extremistpartierna Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet nära. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/varfor-portas-medborgerlig-samling-fran-pride-23120

Stockholm Pride hänvisar i sin avvisande inställning till Sadé och MED att dessa inte skulle stå upp för alla människors lika värde mot bakgrund av att Ilan Sadé på sociala medier ifrågasatt att transpersoner skall räknas in i gayrörelsen. Detta är bara lätt genomskådbara bortförklaringar. Sanningen är att Stockholm Pride kräver absolut lydnad – alla som ifrågasätter minsta lilla del i rörelsens credo stämplas som homofober eller på annat sätt oönskade personer.

Ilan Sadé blev partiledare för Medborgerlig samling 2016. Han är jurist och var tidigare aktiv i Centerpartiet. Sadé föddes i Israel 1978 och kom till Sverige med sin pappa 1980. Han är ägare till den kontroversiella nätpublikationen Nyheter Idag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ilan_Sad%C3%A9

Det faktum att Sadés parti nu stoppas från att ställa ut under Pride-arrangemanget och inte heller tillåts delta i den avslutande paraden genom Stockholm bekräftar vad denna bloggare redan visste –  att Stockholms Pride är en trångsynt och sekteristisk organisation som sannolikt tillfogar de grupper den påstår sig vilja hjälpa mer skada än nytta.

M-topparna Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra i Pride-paraden.

Ilan Sadé hade dock inte behövt bli så förvånad. Om han läst mina blogginlägg om Pride och den etablerade homosexrörelsen hade han  långt tidigare insett vad rörelsen i verkligheten står för. Här ett exempel på vad jag skrivit: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/03/pride-nar-upplysning-blir-till-upplosning

Jag har bland annat i likhet med nobelpristagaren i litteratur Saul Bellow (1915-2005) påpekat att den så kallade queerfilosofin, som Pride ställer sig bakom, klubbar ner allt som har att göra med traditionella samhällsnormer och värderingar. Den ideologiskt medvetna queerrörelsen omfattar ett vänsterextremt synsätt som ersatt marxismens ideal om det klasslösa samhället med det könlösa samhället.

Medborgerlig samling liksom Sverigedemokraterna klarar sig säkert alldeles utmärkt utan Pride, i år dessutom uppgraderat till Europride. Dock lär vi även detta år tvingas uthärda att ledande representanter för riksdagspartierna utom SD tjoar och har sig i det ohämmat exhibitionistiska Pride-tåget genom Stockholms gator i syfte att visa sig så toleranta och goda som möjligt.

De borde inse att det Stockholm Pride och andra queerfantaster ägnar sig åt är samhällsupplösande och kaosskapande aktiviteter.

 

Det inrikespolitiska läget: temperaturen stiger inför valet 2018

Rättning i leden – Stefan Löfven talar om för alliansledarna vad som gäller.

Partipolitiken i Sverige kretsar i skrivande stund till betydande del kring Moderaternas så kallade arbetsstämma i Örebro 12-15 oktober och särskilt då partiets skärpta migrationspolitik. Detta innebär bland annat att M fortsättningsvis kommer att arbeta för striktare asylregler inom EU och hårdare tag mot immigranter som fått avslag på sina asylansökningar. http://omni.se/massivt-m-stod-for-skarpt-migrationspolitik/a/Gzyox

M-partiet synes alltså ha gjort upp med Fredrik Reinfeldts beryktade ”öppna era hjärtan (och plånböcker)”-politik, tvivelsutan med huvudsyftet att få tillbaka de väljare som tidigare i frustration strömmat över till Sverigedemokraterna. Av bara farten har M plockat upp ett annat gammalt SD-förslag – att införa ett nationellt förbud mot tiggeri.

Många moderater hälsar nu sannolikt den färske partiledaren Ulf Kristersson, 53, som något av en frälsare som skall ta partiet tillbaka till forna opinionshöjder. Det har förvisso börjat hyggligt – i Svenska Dagbladet/SIFOs oktobermätning ökade M med 1,4 procentenheter upp till 18,6 procent. Visserligen nästan 5 procentenheter sämre än senaste valresultatet 23,3 procent, men ändå. https://www.svd.se/sd-rasar-i-svd-sifo–ner-till-nivaer-fore-flyktingkrisen

 

M framåt med 1,4 och SD bakåt med 2,8 procent enligt Svenska Dagbladet/SIFO oktober 2017.

Moderatstrategerna gläds säkert minst lika mycket över SDs tillbakagång med 2,8 procentenheter ner till 15,0 procent i samma mätning. I sammanhanget kan det vara lärorikt att notera att samme Ulf Kristersson som nu stramar åt partiets hållning i invandringsfrågan i egenskap av socialförsäkringsminister ingick i den alliansregering som gick i bräschen för en i stort ohämmad immigrationspolitik.

Den som tror att Ulf Kristersson är mer konservativ eller högerinriktad än de närmaste företrädarna Anna Kinberg Batra och Fredrik Reinfeldt misstar sig. Kristersson är en typiskt ”ljusblå” karriärist utan tillstymmelse till konservativ övertygelse i sin ideologiska utrustning och som nu, uppenbarligen i rent röstmaximerande syfte, kopierar den sverigedemokratiska politiken.

Detta förnekas givetvis av moderatledningen, som nyligen till på köpet utnämnde SD till en av sina ”huvudmotståndare”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/qz1qm/sverigedemokraterna-ar-en-av-vara-huvudmotstandare

Frågan är om denna moderata balansakt kommer att lyckas i längden: att kopiera SD-politiken på flera punkter samtidigt som SD utnämns till politisk motståndare. Och hur skall den stramare migrationspolitiken – som dock kompletteras med önskemål om en flyktingkvot om 25 000 per år – koordineras med exempelvis Centerns blödande hjärtan-hållning?

Såväl Jimmie Åkessons SD som Ebba Busch Thors KD går bakåt i senaste Sentio-mätningen. SD förblir dock näst största parti med 22,8 procent medan KD rasar ner till katastrofala 2,3 procent.

Det är enligt min uppfattning tvivelaktigt om allianspartierna kommer att kunna erbjuda något som ens liknar ett trovärdigt regeringsalternativ fram till valet i september 2018. C och Annie Lööf tycks inte vara särskilt angelägna om att störta den rödgröna regeringen, samtidigt som både KD och L hänger på den proverbiala gärdesgården i åtskilliga mätningar. Mot detta skall vägas att det sistnämnda förhållandet gäller även MP och V inom ramen för det nuvarande regeringsunderlaget.

Nu skall vi nog inte ta SIFO-siffrorna på alltför stort allvar. Metoden att göra telefonintervjuer utifrån listor med förtryckta namn har uppenbara nackdelar, typ att åtskilliga av de listade personerna inte går att få tag på och att många sannolikt drar sig för att ange ett avskytt parti som SD som det parti man skulle rösta på. SIFO lyckades betecknande nog heller inte särskilt väl med att förutspå SDs senaste valresultat om 12, 86 procent utan spådde 10,4 procent i mätningen närmast före valet 2014.

Allra bäst på att pricka Sverigedemokraternas valframgång för tre år sedan var i stället norska Sentio, som hade SD på 12,7 procent. Sentios oktobermätning 2017 i samarbete med sajten Nyheter idag ger SD avsevärt högre opinionssiffror än SIFO och flera andra mätinstitut – här är det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik alltjämt näst störst med 22,8 procent, en blott marginell reträtt jämfört med närmast föregående undersökning. https://nyheteridag.se/centerpartiet-forlorare-och-vansterpartiet-vinnare-i-oktobermatningen-fran-sentio/

Piratpartiet (PP) går fram 0,6 procentenheter till 1,1 procent hos Nyheter idag/Sentio. På bilden PP-ledaren Magnus Andersson

Hos Sentio märks över huvud taget ingen Kristersson-effekt, utan M-partiet går tvärtom tillbaka något till 16,8 procent. Förlorare hos det i Norge väletablerade instutet är Centerpartiet, som sjunker ner till 9,6 procent, sämst på länge. Vänsterpartiet lever farligt och landar på 4,0 procent under det att Kristdemokraterna noterar ett bottennapp med endast 2,3 procent. Störst är Socialdemokraterna som går framåt till 25,9 procent.

Nyheter idag/Sentio är de enda i mätningskarusellen som har separata siffror för lilleputtpartierna Feministiskt initiativ (nu 1,9 procent) och Piratpartiet (1,1 procent).

För denna bloggare framstår det som obegripligt att Socialdemokraterna fortsatt kan vara största partiet med sympatier på runt 30 procent i de flesta undersökningar. Detta i en tid då socialdemokratiska partier krisar och i vissa fall nästan utraderas över hela Europa. Ännu mer obegripligt är att S-ledaren, statsminister Stefan Löfven, i en Novus-undersökning nyligen visade sig åtnjuta störst förtroende bland samtliga partiledare. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/stefan-lofven-s-har-hogst-foretroende-av-partiledarna

35,0 procent av de tillfrågade förklarade sig ha mycket eller ganska stort förtroende för Stefan Löfven. Detta är visserligen en tillbakagång med 2 procentenheter jämfört med föregående sympatimätning, men då närmaste konkurrenten – Annie Lööf (C) – tappar 6 procentenheter kan Löfven fortsätta trona på förstaplatsen.

Efter ett initiativ av den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick tyska judar som kom till Sverige ett stort ”J” stämplat i sina pass.

En sak har Stefan Löfven ärvt från sin företrädare som svensk statsminister: i likhet med Fredrik Reinfeldt (M) är S-ledaren märkligt fixerad vid Sverigedemokraterna, vars allmänna ondska och fördärvlighet om vi får tro Löfven knappast känner några gränser. Löfven fortsätter med den drucknes envishet från riksdagens talarstol liksom i andra fora kalla SD för ”ett rasistiskt parti med nynazistiska rötter” och liknande. Den nye M-ledaren Ulf Kristersson har valt att beteckna denna besatthet som ”osund”: http://www.friatider.se/l-fven-besatt-av-sd-p-ett-osunt-s-tt

SD-ledaren Jimmie Åkesson har dock inte blivit svaret skyldig utan helt korrekt påpekat, att det inte var SD utan S som tog initiativet till bildandet av Statens rasbiologiska institut samt att det var efter ett socialdemokratiskt initiativ som fick Nazityskland att stämpla ett rött ”J” i tyska judars pass. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/q2M9g/akesson-inte-vi-som-stamplade-jude-i-passen–det-gjorde-s

Tilläggas kan att det inte heller var SD som tillät tyska trupptransporter genom Sverige under Andra världskriget, stödde en rad kommunistdiktaturer under Kalla kriget eller har understött ett palestinaarabiskt terrorparti i Mellanöstern med dokumenterade kopplingar bakåt till Hitlers Tredje rike; allt detta har som bekant Socialdemokraterna i sitt syndaregister. Mer om sossarnas förlöpningar här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Ambassadör Håkan Juholt tillsammans med Islands president Gudni Thorlacius Jóhannesson.

Det är tydligt att den inrikespolitiska temperaturen är i stigande inför valet om knappt ett år. Ett uttryck härför är väl också att det från Reykjavik meddelas att vår Islands-ambassadör sedan januari, Löfvens företrädare som S-ledare Håkan Julholt, behagat framföra tvivel på den svenska demokratin och dess framtidsutsikter: ”Demokratin glider svenska folket ur händerna då vi går mot ett expertstyre och på sikt en teknokrati eller en diktatur”.

Ord och inga visar onekligen. Håkan Juholt lyckades bara hålla sig kvar i knappt ett år som S-ledare (mars 2011-januari 2012). Frågan är hur länge han kan hålla ut som Islands-ambassadör med den faiblesse för frispråkighet han onekligen besitter. https://samnytt.se/hakan-juholt-sverige-pa-vag-att-avveckla-demokratin/

 

 

 

Stefan Löfven har problem…men S ändå framåt i opinionen

Ibland kan man bara skaka på huvudet.

Det som närmast föranleder ovanstående kommentar är SVT/Novus septembermätning, som presenteras i dag den 7 september 2017. Den visar på en uppgång om 0,4 procentenheter för Socialdemokraterna till 29,7 procent jämfört med SVT/Novus i augusti  och en sammanlagd ledning för det rödgröna blocket med 3,7 procentenheter till godo på allianspartierna. http://novus.se/valjaropinionen/svtnovus-valjarbarometer/2017-2/

Inga skandaler tycks bita på Stefan Löfven och sosseriet.

Sosseriet närmar sig därmed valnoteringen 31,0 procent 2014. Även S-partnern Miljöpartiet noteras för en ökning i SVT/Novus – från 4,4 till 4,8 procent. Vänsterpartiet går däremot tillbaka med 0,8 procentenheter och får nu 6,8 procent. Totalt 41,3 procent mot 37,6 för alliansen. Marginalen är dock i realiteten större än så, då Kristdemokraterna dyker under fyraprocentsspärren till 3,9 procent.

Enda allianspartiet som ökar är Moderaterna – från 15,2 till 16,3 procent, vilket sannolikt är en följd av den hårt ansatta partiledaren Anna Kinberg Batras avgångsbesked samt kanske också i någon mån nya moderata krav på ”hårdare tag” där M dammat av gammal SD-politik, naturligtvis utan att deklarera ursprungskällan. M har emellertid en bra bit kvar till senaste valresultatet på 23,3 procent.

Sverigedemokraterna, landets i praktiken enda oppositionsparti, noteras för en marginell nedgång om 0,6 procentenheter och får nu 18,1 procent hos SVT/Novus. Det är dryga 5 procentenheter bättre än i senaste valet.

Mätningen utfördes under tidsperioden 7 augusti till 3 september 2017 och omfattade telefonintervjuer med 4001 personer, varav 6 procent betecknas som ”osäkra”.

Moderaterna har tagit över SD-kravet på stopp för det organiserade tiggeriet som sitt eget.

Som sagt, ibland kan man bara skaka på huvudet alternativt taga sig för den proverbiala pannan. De återkommande regeringsskandalerna, med den som berör Transportstyrelsen i främsta rummet, tycks förbluffande nog inte ha inverkat menligt på aktuella opinionssiffror. http://www.expressen.se/nyheter/7-fragor-och-svar-om-it-skandalen-pa-transportstyrelsen/

Oavsett SVT/Novus septembermätning får man nog ändå konstatera att statsminister Stefan Löfven har betydande problem. Lyssna gärna på länken till den här virala sången av Rasmus Gozzi/Louise Andersson Bodin: ”Stefan Löfven”. https://www.youtube.com/watch?v=MMW3UGx7zXY

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften

Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

SD största partiet – skandalpartiet S framåt

Nyheter idag/Sentio augusti 2017: SD störst med 27,4 procent.

Opinionsmätningar kommer och går, men en sak består: Sverigedemokraterna (SD) prenumererar på titeln ”Sveriges största parti” hos Nyheter idag/Sentio. Augustimätningen utgör intet undantag utan ger SD 27,4 procent, vilket till på köpet är bäst någonsin hos det norska institutet. https://nyheteridag.se/nytt-sd-rekord-i-sentio-samtidigt-vander-det-uppat-for-moderaterna/

Sentio-mätningarna uppmärksammas efter vanligheten ytterligt sparsamt om än alls i mainstreammedia; snarare betraktas dessa mätningar som något katten släpat in. Orsaken härtill brukar officiellt förklaras vara Sentios ”oseriösa” mätmetod involverande en webbpanel dit deltagarna själva får anmäla sig. Den verkliga orsaken torde vara SDs traditionellt höga mätresultat.

Vad som är besvärande för Sentio-kritikerna är i sammanhanget att det var detta institut som bäst lyckades pricka in SDs valresultat på 12,9 procent 2014, låt vara att det norska institutet presterat avsevärt sämre när det gäller exempelvis Socialdemokraterna och Moderaterna. http://www.dagensopinion.se/gudmundson-svd-om-att-b%C3%B6rja-anv%C3%A4nda-sentios-sd-statistik

27,4 procent ger SD en komfortabel tätplacering i Nyheter idag/Sentios senaste mätning, vilken genomfördes 11-14 augusti då 1000 personer varav 749 uppgav partisympatier tillfrågades. Det är 0,2 procentenheter bättre än vad partiet hade i april 2017 och kan jämföras med 26,8 procent i juliundersökningen. ”Jag tror att människor ser att samhällsutvecklingen ger Sverigedemokraterna rätt, tyvärr”, citeras SDs presschef Henrik Vinge i Nyheter idag.

M-ledaren Anna Kinberg Batra kan glädjas över viss uppgång – trots tapp med 8,2 procentenheter jämfört med valet 2014.

Näst största parti i nämnda mätning blir Socialdemokraterna med 23,5 procent medan Moderaterna blir tredje störst på 15,1 procent. M-siffran innebär en uppgång med 2,4 procentenheter jämfört med Sentios julimätning, vilket tills vidare ger den hårt kritiserade partiledaren Anna Kinberg Batra ett visst andrum. Detta trots att M ligger 8,2 procentenheter efter senaste valresultatet. I övrigt bör noteras att alla övriga allianspartier – C, L och KD – går tillbaka, liksom regeringens stödparti V. MP avancerar dock framåt med en halv procentenhet till 4,3 procent.

Även i Metro/YouGovs augustimätning avancerar SD något och får här 23,6 procent, under det att siffran hos Aftonbladet/Inizio blir 20,1 procent. Sossarna fortsatt störst. https://www.metro.se/artikel/yougov-trots-it-skandalen-s-fortsatt-st%C3%B6rsta-parti

Som alla vet, men långt ifrån alla erkänner, blir det dock sällan några braskande pressrubriker när det går bra för det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik. Annat var det för några veckor sedan, då Expressen/Demoskops mätning visade att SD gått tillbaka med 3,5 procentenheter från 20,1 till 16,6 procent.

Detta förklarades med att SD-sympatisörer hade återvänt till sina tidigare partier när dessa nu uppfattades i en mer positiv dager. http://www.di.se/nyheter/valjarbarometer-sd-tappar-stort/

Något märkligt måste det nog under alla omständigheter anses vara med den rätt uppseendeväckande spännvidd som noteras för Sverigedemokraterna i skilda opinionsundersökningar – det skiljer trots allt närmare 11 procentenheter mellan Sentio och Demoskop enligt här ovan redovisade siffror.

Anders Ygeman – en av flera S-märkta klantskallar.

Ännu märkligare, i alla fall i mina ögon, är det att ett  ömkansvärt dekis- och skandalparti som Socialdemokraterna, med den sorgligaste ministerlista som skådats i modern svensk historia, kan öka  sympatimässigt trots skandalen inom Transportstyrelsen vilken tvingade bort Anders Ygeman, Anna Johansson och Gabriel Wikström från sina statsrådsposter. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6754108

Vi ser här alltså att ett parti tjänar opinionsmässigt på sin relativa skicklighet att dölja och trixa bort sina egna närmast brottsliga skumraskerier – det är egentligen inte riktigt klokt. Jag måste erkänna att jag i anledning av det senaste sympatiuppsvinget för S-partiet snuddat vid tanken på att alla presumtiva väljare bör tvingas genomgå lämplighetstest innan de tillåts delta i politiska val.

Efter terrordådet: S, SD och C vinnare – M och MP förlorare

Metro/YouGov april 2017: Sverigedemokraterna störst med 25,6 procent.

När gratistidningen Metros nye ägare, den ideologiskt liberale finansmannen Mats Qviberg, på Twitter fick frågan: ”När skall dina sunda värderingar börja genomsyra Din tidning Metro?” twittrade han tillbaka:

Det tar en stund. Vi måste rensa ut en del stalinister först! http://www.dagensmedia.se/medier/qviberg-om-metro-maste-rensa-ut-en-del-stalinister-6842033

Qviberg har i efterhand visserligen hävdat att han behagade skämta, men frågan torde vara nog så aktuell. Ett (av många) exempel på Metros vänsterpolitiska agenda fick vi när tidningsredaktionen den 20 april publicerade en text i anslutning till Metro/Yougovs opinionsmätning för april. Den stora nyheten uppgavs vara vad som kallades ”kannibalism” på den rödgröna regeringssidan: MP (2,7 procent ) och V (6,3 procent) tappar jämfört med marsmätningen, samtidigt som S (24,1 procent) avancerar i väljaropinionen.

Blockmässigt övertrumfar allianspartierna den rödgröna regeringstrion med 33,9 respektive 30,4 procent om man räknar bort KD respektive MP, vilka båda misslyckas med att nå fyraprocentsspärren.

Inte ett ord i Metro-texten om SDs frammarsch – ”stalinisterna” regerar tydligen på gratisblaskan…

Den ”stora elefanten” i rummet (eller snarare mätningen) – att SD är tydligt största parti med 25,5 procent – nämner den redaktionella texten över huvud taget inte. Vilket nog måste anses vara en prestation på sitt sätt. http://www.metro.se/artikel/yougov-v%C3%A4nsterpartiet-tappar-v%C3%A4ljare-mycket-kannibalism-p%C3%A5-regeringssidan

Så nog skulle Mats Qviberg kunna rensa ut några stalinister/vänsterextremister på Metro om han ville!

Också i Aftonbladet/Inizios aprilundersökning rullar det på bra för Sverigedemokraterna: 21,2 procent och en andraplats i partirankningen efter Socialdemokraterna på 28,3 procent – en ökning från i mars med 2,7 procentenheter för sosseriet. Moderaterna på tredje plats går ner 0,8 procentenheter till 16,8 procent, något som bekräftar att det är tungt före i portgången för M-ledaren Anna Kinberg Batra.

Den stora nyheten enligt Aftonbladet är att Miljöpartiet dalar till kataklysmiska 2,5 procent samtidigt som S som nämnts ökar kraftigt. ”Stefan Löfven har trätt fram som en statsman efter terrorattentatet”, kommenterar Inizios opinionschef Karin Nelsson. Också hos Inizio (tidigare Sverige Tycker) backar Vänsterpartiet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zpAR4/mp-stortdyker-far-25-procent-i-nya-matningen.

Muntra miner hos Fridolin och Lövin vid senaste MP-kongressen – betydligt deppigare nu.

På allianssidan är det mest anmärkningsvärda kanske att Kristdemokraterna går fram med 0,6 procentenheter till 4,6 procent, den bästa opinionsnoteringen för detta hårt prövade parti på bra länge. Bra siffror även för framåtgående Centerpartiet med 12,5 procent. Räknar vi blockvis blir alliansen störst även hos Inizio och noteras för 38,3 procent jämfört med 37,5 procent för rödgrönt om vi räknar med megakrisande MP.

Novus anses av en del som ett av de mer seriösa opinionsinstituten, då man ringer upp intervjuobjekten efter i förväg uppgjorda listor. Problemet är bara att det brukar bli relativt stort bortfall samt att det finns risk för att den intervjuade inte avslöjar sina verkliga sympatier då andra personer i hushållet kan lyssna. Med detta i åtanke blir SDs notering på 19,0 procent och andra största parti rätt anmärkningsvärd. http://novus.se/wp-content/uploads/2017/04/4c8ca798dc4a8ac75b0a911cace45abb.pdf

Överlägset största parti hos SVT/Novus april blir S med 28,5 procent, en ökning med halvannan procentenhet efter lastbilsmassakern på Drottninggatan. V och MP får mer normala siffror på 7,4 respektive 4,2 procent. Bland allianspartierna går M ner ungefär lika mycket som S går fram och landar på 16,4 procent. Centerns positiva trend håller i sig – 12,6 procent, fram med 0,4 procentenheter. Solid rödgrön majoritet hos Novus – 39,8 procent mot 37,6 om man räknar med KD som inte når upp till spärren.

Stefan Löfven: Bagdad Bob eller statsman?

SIFO har ett i mitt tycke oförtjänt rykte som ”seriös” aktör i sammanhanget. I likhet med Novus genomför SIFO telefonenkäter med de felkällor som nämns för Novus här ovan. SD når sin lägsta siffra bland här refererade fyra undersökningarna med 16,7 procent, oförändrat jämfört med närmast föregående mätning. Sossarna hamnar däremot på 29,9 procent och ”lyfter” enligt Svenska Dagbladet efter terrordådet. https://www.svd.se/ny-svd-sifo-s-lyfter-efter-dadet–mp-under-riksdagssparren/om/opinionsmatningar

V ökar hos SIFO från 7,1 procent i mars till 8,2 nu, medan MP med sina föga imponerande språkrör backar 1,1 procentenhet ner till 3,2 procent. Bland alliansalternativen  går M tillbaka 0,9 procentenheter till 17,5 procent; C framstår med sina 13,8 procent som en på sikt reell utmanare till M när det gäller ledartröjan hos de så kallade borgerliga partierna.

Fråga mig inte varför – för mig framstår Centerpartiets relativa frammarsch som en av den samtida svenska partipolitikens största gåtor.

För att sammanfatta. Socialdemokraterna har uppenbarligen tjänat mest – ja, det låter kanske makabert, men låt oss tala i klartext här – på den uzbekiske terroristens terrordåd den 7 april. Detta bekräftar den gamla erfarenheten, att i besvärliga tider tyr sig många till det gamla och invanda. S ökar hos samtliga här nämnda opinionsinstitut. Ett dåd som tog fyra oskyldiga människors liv och skadade 15, varav några mer eller mindre allvarligt. Andra som hade oturen att vara på plats har fått trauman som i värsta fall kommer att vara livet ut.

Nästan lika tydligt är Moderaterna den stora förloraren – minskning i tre av fyra mätningar; bara i Metro/YouGov ökar M, och då bara med 0,2 procentenheter. Frågan är hur länge M-ledaren Kinberg Batra kan sitta kvar innan hon efterträds av räknenissen Ulf Kristersson eller frireligiösa Elisabeth Svantesson.

Endast SD och C visar en uppåtgående trend i senaste månadens Poll of Polls.

Ännu mer prekärt är läget för riksdagens extremist- och flummarparti numro 1, MP. Språkrören Gustav Fridolin och Isabella Lövin har inte gjort någon glad, och helt uppenbart är att den förstnämnde inte precis rosat marknaden med sitt förslag om fotboja för personer som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Eller för sina försök till kärleksmångleri efter terrordådet i Stockholm. Det skulle förvåna mig om MP klarar riksdagsspärren i september 2018.

Bekymmersamt är läget även för alliansens ”småttingar”, L och KD. Liberalerna går tillbaka i samtliga fyra mätningar och når inte över 6-procentsstrecket någonstans, under det att KD backar i alla mätningar utom en (AB/Inizio).

För Sverigedemokraterna är läget otvivelaktigt hoppingivande – etta i en mätning, tvåa i två och trea i en.

I tidningen Dagens Samhälles så kallade Poll of Polls-sammanställning över samtliga förekommande opinionsbarometrar den senaste månaden är S som förutsett störst med 27,1 procent. Bara två partier antecknas dock för uppåtgående trender – SD på 19,4 och C på 11,0 procent. Enda parti med en nedåtgående trend är M med 18,8 procent – övriga ligger still.

 

 

 

 

 

 

 

Nyheter idag/Sentio: SD fortsatt största parti, ”minusbonus” för M

Nyheter idag/Sentio mars 2017. SD största parti, C går marginellt framåt och M kraftigt bakåt.

Resultatet av Nyheter idag/Sentios marsmätning bekräftar det vi sett i flera opinionsundersökningar under senare tid: att Moderaterna går bakåt, att Sverigedemokraterna går fortsatt starkt och att Centerpartiet avancerar. http://nyheteridag.se/botten-ur-for-krisande-m-lagsta-uppmatta-stod-nagonsin-i-sentio/

Det norska mätinstitutet Sentio brukar negligeras av svenska MSM, dels därför att dess webb-baserade mätmetodik rynkas på näsan åt, dels därför att SD brukar hamna i topp och dels beroende på att institutets resultat presenteras av alternativsajten Nyheter idag. Ändå är det ett faktum att Sentio var det institut som i den sista mätningen före valet 2014 lyckades bäst med att pricka in SDs resultat om 12,9 procent.

Det är därför inte osannolikt att de 26,0 procent SD nu får i det stora hela faktiskt motsvarar partiets reella väljarstöd. Resultatet är en tillbakagång med nästan en procentenhet jämfört med föregående månad men innebär ändå, att det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik är största parti.

Att Moderaterna med rekordlåga 15,2 procent befinner sig i en allvarlig kris framgår tydligt. Partiet upplever en identitetskris med svagt ledarskap under Anna Kinberg Batra och vinglig politik. Den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som intervjuas av Nyheter idags Chang Frick, menar att nedgången handlar om en ”minusbonus” – i och med att M-krisen avhandlas titt som tätt i media drar sig alltfler väljare för att tillstå att de sympatiserar med partiet.

Moderaterna upplever enligt Stig-Björn Ljunggren en ”minusbonus”.

”Var gränsen går för Moderaterna vet vi inte riktigt”, citeras Ljunggren. Vad vi vet är emellertid att Högerpartiet under Yngve Holmbergs tid som partiledare noterade 13,8 procent av rösterna vid riksdagsvalet 1968 och att det under Bo Lundgrens ledarskap i början på 2000-talet inte var särskilt mycket bättre. Om den moderata kräftgången fortsätter är sådana siffror fullt realistiska i september 2018.

Mer om Yngve Holmberg och hans tid här: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/03/sa-minns-jag-yngve-holmberg/

Om detta blir verklighet kommer Centerpartiet att överta ledartröjan inom alliansblocket. C får hos Sentio 11,0 procent, en uppgång på 0,3 procentenheter jämfört med förra mätningen. Det är rätt uppenbart att de liberala M-väljare som ogillar det moderata närmandet till SD nu satsar på det borgerliga alternativ de upplever som minst dåligt, ty jag har svårt att tänka mig att Annie Lööfs politik i sig ger upphov till särskilt många jubelrop.

De båda övriga allianspartierna noteras för varken mer eller mindre än katastrofsiffror hos Sentio. Liberalerna halkar med 3,9 procent ner under riksdagsspärren, där Kristdemokraterna parkerar sedan länge. Med diminutiva 2,4 procent passeras sistnämnda parti till och med av knäppgöksmässiga Feministiskt initiativ som får 3,0 procent. Såväl F! som Piratpartiet ökar sedan februarimätningen, PP upp till 1,7 procent. F!-noteringen uppges vara undersökningens enda statistiskt säkerställda resultat.

Yngve Holmberg – föga framgångsrik ledare för Högerpartiet/Moderaterna 1965-70.

Inom regeringsblocket noteras mätningens tvåa Socialdemokraterna för 24,1 procent, en uppgång med 0,9 procentenheter men likväl uppseendeväckande svaga siffror för att gälla förra seklets helt dominerande parti i svensk politik och svenskt samhällsliv. En utveckling som i det senaste nederländska valet, där S sjönk som en sten, ter sig inte helt osannolik. Partiets regeringsföreträdare har ju inte direkt rosat marknaden, om man säger så.

Miljöpartiet fortsätter neråt och får nu hos Sentio 3,1 procent, något som på intet sätt överraskar med tanke på den nära nog totala inkompetens och bristande verklighetsförankring som utmärker detta parti och dess företrädare. Enda partiet på uppgång inom regeringsblocket är Vänsterpartiet med 8,9 procent, uppåt med en halv procent. Vilket snarare har mer att göra med att de forna kommunisterna slipper ta ansvar för regeringspolitiken än ett tilltalande partiprogram: ekonomisk realism är något detta parti inte kan stava till.

Undersökningen genomfördes under tiden 9-13 mars. Av 1000 medverkande uppgav 737 partipreferenser.

 

En vinnare och två förlorare: Jimmie Åkesson (SD), Anna Kinberg Batra (M) och Stefan Löfven (S)

SD och C vinnare hos AB/Inizio – Kinberg Batra (M) riskerar avsättas

AB/Inizio mars 2017. SD och C de stora vinnarna.

Sverigedemokraterna (SD) är med 22,2 procent nästan 5 procentenheter större än Moderaterna i Aftonbladet/Inizios marsmätning. Det är tangerat rekord för SD hos Inizio och en ökning med närmare 10 procent jämfört med riksdagsvalet 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/PQmze/ny-motgang-for-akb–rasar-i-ny-matning

För M-partiet och dess ledare, Anna Kinberg Batra, är denna mätning som ger 17,6 procent en katastrof. Den bekräftar partiets nedåtgående trend sedan man förklarade sig berett att samverka med SD för att säkra en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Därmed blev det vindflöjelstämpel på det under Reinfeldts ledning regeringsbärande partiet, som tidigare inte ville ta i med SD i tång.

Allianspartierna övertrumfar ändå klart det rödgröna regeringsblocket, där Socialdemokraterna når mediokra 25,7 procent, Vänsterpartiet 7,1 och Miljöpartiet (MP) med 3,1 procent parkerar under riksdagsspärren på 4 procent. Därmed har MP mer än halverats sedan senaste valet.

Alice Bah Kuhnke (MP) ute på djupt vatten om återvändande IS-terrorister.

MPs fiasko är naturligtvis fullt förståeligt; mätningen sammanföll med statsrådet Alice Bah Kuhnkes darriga TV-uttalanden om återvändande IS-terrorister. Hon har nu kallats till förhör i riksdagens konstitutionsutskott (KU) av utskottsordföranden Andreas Norlén (M). http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bah-kuhnke-kallas-till-ku-forhor-efter-uttalande-om-is-atervandare

Sosseriet noterar visserligen rätt skrala 25,9 procent, att jämföra med 31,0 i senaste valet. Jag menar dock att detta är förbluffande högt, icke minst med tanke på upprepade klavertramp och rena lögner från olika ministrar i samband med krampaktiga försök att tillbakavisa president Donalds Trumps Sverige-kritik och därmed förbättra Sveriges image utomlands.

Fanns det någon logik i svensk väljaropinion borde det gamla steriliserings- och skallmätarpartiet partiet S riskera samma utveckling som i Nederländerna, där dess socialdemokratiska systerparti nära nog utraderades i valet nyligen och förlorade 29 av sina mandat i det nederländska underhuset som totalt har 150 platser. http://www.sydsvenskan.se/2017-03-15/nederlanderna-rutte-vinnare-trots-tapp

På väg ut som M-ledare?

På allianssidan fortsätter Centerpartiet att skörda lagrar i opinionen och får hos AB/Inizio 12,1 procent, så gott som dubbelt så mycket som i valet 2014. Om utvecklingen vad beträffar partisympatierna fortsätter enligt inslagen linje är det inte helt osannolikt att C avancerar om M och blir största allianspartiet lagom till valet om halvtannat år.

Uppenbarligen är det så att icke-konservativa moderata väljare underkänner Kinberg Batras närmande till SD och då söker sig till det alliansparti som momentant har mest vind i seglen, således C. För många missnöjda högermoderater är SD det givna alternativet, låt vara att ett mindre antal kanske är benägna taktikrösta på KD.

Kristdemokraterna (KD) landar för första gången på länge i Inizio-undersökningen på riksdagsgränsen, alltså jämnt 4 procent, jämfört med 4,6 i valet. Liberalerna får svaga 4,7 procent, 0,7 procentenhet mindre än i valet 2014.

Tänkbar som ny M-ledare: förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson.

Om M-debaclet fortsätter kan Anna Kinberg Batra rimligen inte känna sig säker på att få sitta kvar som partiledare. Vem som skall efterträda henne är en annan sak. Ett tänkbart namn är partiets ekonomisk-politiske talesman, 53-årige Ulf Kristersson hemmahörande i Strängnäs, som var socialförsäkringsminister 2010-14.

Kristersson, som av belackare till höger anses vara extremliberal, förlorade knappt den episka omröstningen i Lycksele om ordförandeskapet i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1992 till Fredrik Reinfeldt. https://bojkottaaftonbladet.wordpress.com/2013/02/25/ulf-kristersson-ar-en-ulf-i-faraklader/

Helt obegripligt att sossarna fortsätter vara största parti

Vår så kallade statsminister drar ännu en gång – för vilken gång i ordningen? – skrönan om att invandringen inte har något att göra med ökad brottslighet, i detta fall övergrepp mot kvinnor.

Statsministern begår i en intervju med amerikanska CNBC ännu ett socialdemokratiskt försök till äreräddning av Sveriges officiella mångkulturalistiska modell genom att hävda, att sexuella övergrepp mot kvinnor inte är kopplade till invandring. http://www.cnbc.com/2016/01/20/migrants-not-to-blame-for-sex-attacks-swedish-pm.html

Löfven repriserar på ett närmast sömngångaraktigt sätt den vanliga litanian om att det här problemet har vi haft under evärdeliga tider:

Sexual harassment is not automatically binding to migration and immigration. We have had sexual harassment in Sweden for many, many years unfortunately.

Det här är nu ingen purfärsk intervju utan en som gjordes för nära två månader sedan, då Löfven deltog i det internationella forumet i schweiziska Davos där flyktingsituationen i Europa var på tapeten. Statsministern hemfaller här åt klassisk, vilseledande retorik i ett desperat försök att rättfärdiga en havererad politik som snabbt för Sverige närmare avgrundens rand – precis som president Donald Trump kunnat konstatera. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/23/wont-admit-stockholm-donald-trump-right-immigration-sweden/

Ingen torde kunna förneka att sexuella trakasserier förekommit i alla tider – i Sverige likaväl som i alla andra länder. Det är emellertid vad Löfven inte säger som är mest anmärkningsvärt: att sexualbrotten mot kvinnor drastiskt ändrat karaktär med den accelererande immigrationen av manliga lycksökare från muslimska miljöer i Nordafrika, Mellanöstern och Asien.

Kollektiva kvinnoövergrepp är uteslutande ett importerat problem.

Massofredanden av det slag som skett under de allra senaste åren i samband med musikfestivaler var tidigare ett okänt fenomen hos oss, liksom i stort även gängvåldtäkter. Nämnda yttringar är däremot en beståndsdel i den muslimska kulturen som kallas taharrush gamea omfattande kollektiva våldtäkter/övergrepp mot kvinnor. http://www.friatider.se/video-centrala-stockholm-sander-live-i-arabisk-grupp-facebook

Vad vi ser här är ett generellt förakt gentemot kvinnor som vi inte sett prov på tidigare på våra breddgrader, tendensen att betrakta kvinnor som lägre stående varelser som bör drapera sig i mer eller mindre täckande klädsel och vars vitala könsdelar helst bör avlägsnas. En kvinnobild som är så långt som tänkas kan ifrån det gamla riddaridealet om den tillbedda damen som ett högre stående väsen placerad på piedestal.

En typ av perverterat sexuellt övergrepp som vi absolut inte sett tidigare hos oss annat än i extrema undantagsfall är vidare homosexuella gruppvåldtäkter på män och pojkar, oftast begångna av män från Afghanistan.http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/blQll/15-domda-for-gruppvaldtakter-pa-pojkar

I sossarnas värld – och över huvud taget inom den politiskt korrekta sfären – får obekväma fakta likt dessa inte fritt debatteras. En sådan debatt skulle nämligen spräcka den i dessa kretsar utbredda synen på den svenska och västerländska kulturen som särskilt ond och rasistisk, samt PK-kravet att vi västerlänningar ständigt måste göra avbön för orättvisor vi påstås ha utsatt mindre utvecklade delar av världen för. För att i någon mån göra bot för våra förmenta synder måste vi, i enlighet med detta synsätt, helt kritiklöst ta emot alla som vill komma hit.

Samtidigt skulle en ohejdad debatt, där kritik mot den förda politiken inte per automatik avfärdas som ”rasistisk” eller ”nazistisk”, vara kongruent med ett förkastande av den officiella mångkultur som introducerades i Sverige av Palme-regimen 1975 efter beslut i riksdag och regering och som enligt vanlig retorik gör Sverige till en ”moralisk supermakt”. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Expressen/Demoskop mars 2017. S 27,8, SD 18,2 och M 16,6 procent.

Mot ovan skisserad bakgrund betraktar åtminstone denna bloggare det som helt obegripligt att Socialdemokraterna fortsätter att vara Sveriges största parti i mätning efter mätning, låt vara alls inte på ett lika dominant sätt som fordomdags då alla S-noteringar under 40 procent ansågs vara katastrofala. Sedan kom Sahlin, Juholt och Löfven…

I Expressen/Demoskops marsmätning 2017 noteras således S för 27,8 procent, en ökning med nästan 1 procentenhet, varför den rödgröna regeringen sammanlagt når 41,4 procent och klart distanserar alliansalternativet som med tanke på sosseriets tillkortakommanden borde ha öppet mål. Dock icke så – Moderaterna fortsätter kräftgången och får 16,6 procent. Man kan undra hur långlivad Anna Kinberg Batra kommer att bli på sin post nu när M börjar komma ned på Bo Lundgren-siffror.

Att Sverigedemokraterna blir andra största parti med 18,2 procent måste med tanke på situationen i Sverige och omvärlden räknas som fullt normalt och logiskt. Det uppges för övrigt vara första gången någonsin SD blir större än M i en opinionsmätning utförd per telefon. http://www.demoskop.se/publicerat/valjarbarometern-mars-2017/