Löfvens osanningar om klimatet och den livsfarliga mångfalden

Löfven sprider osanningar om klimatet.

Statsminister Stefan Löfven gästade nyligen det nya intervjuprogrammet ”Luuk & Hallberg” på SVT. Inget konstigt i det, Löfven vill naturligtvis bättra på sina katastrofala popularitetssiffror. Han tog tillfället i akt att sprida några av de vanligare klimatmyterna: isarna smälter i rasande takt, havsnivåerna stiger på katastrofalt sätt och Saharas spridning fortgår ohejdat.

Stefan Löfven for alltså – medvetet eller omedvetet – med grova osanningar. Läs gärna Thoralf Alfssons utmärkta blogginlägg i detta ämne här (jag är långt ifrån ense med Alfsson i allt, men här slår han i mitt tycke huvudet på spiken):

STEFAN ”FAKE NEWS” LÖFVEN

”Isarna smälter”. Låt oss börja med påståendet om att ”isarna smälter”. Jo, självfallet kan det vara så att delar av isarna vid exempelvis polerna och på Grönland smälter något vid höga temperaturer. Det vore ju mycket märkligt om så inte skedde. Något katastrofalt skeende är det dock på intet sätt frågan om, ty när det blir kallare växer isarna till sig igen. http://www.klimatupplysningen.se/2018/12/25/vi-har-mer-arktis-de-senaste-10000-aren/

Den arktiska isen började växa till sig på allvar sedan den långvariga värmeperioden på vikinga- och medeltiden, då det odlades vin på New Foundland i nuvarande Kanada (som vikingarna benämnde ”Vinland”) och Grönland var grönt. Isbildningen toppade sedan under den så kallade lilla istiden, då Stora och Lilla Bält i Danmark frös på och tillät Carl X Gustaf att med sina arméer tåga till och inta Köpenhamn.

Även om en liten del av isarna på båda polerna smält är istillgången därstädes alltjämt avsevärt rikligare än vad som varit fallet under de senaste årtusendena. Därtill kan det konstateras att de stora isområdena faktiskt växt till sig under senare tid, både kring polerna och på Grönland. Forskare vid Danmarks meteorologiska institut kunde 2017 således konstatera, att isen i Grönlands största glaciär – Jakobshavn – ökat med 44 gigaton. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/04/24/nu-vaxer-isen-i-gronlands-storsta-glaciar/

”Öknarna sprider sig”. En annan seglivad myt är den om den obevekliga ökenspridningen. Idén om att öknarna, enkannerligen Sahara, breder ut sig härrör från slutet på 1960-talet, då ekologiska katastrofscenarier började tillta i styrka. Startpunkten för denna utveckling kan sägas ha varit den amerikanska biologen Rachel Carsons bestseller Silent spring (Tyst vår) 1962, vilken varnade för att fåglalåten skulle dö ut till följd av alla bekämpningsmedel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tyst_v%C3%A5r

Det visade sig att Carson överdrivit våldsamt – fåglarna dog inte utan fortsatte drilla högt i skyn. En påtaglig effekt av den debatt Carson startade var dock att insektsgiftet DDT förbjöds på 1970-talet, något som bland annat ledde till kraftigt ökad dödlighet i malaria.

Forskaren Ulf Helldén vid Lunds universitet fick tillgång till satellitbilder som visade att öknarna inte alls sprider sig utan tvärtom minskar i omfång och blir grönare för varje år. Detta var dock, tvärtemot vad man skulle kunna tro, inga välkomna nyheter vare sig för FN-systemet, som ligger som en död hand över den seriösa klimatforskningen, eller den så kallade G77-gruppen bestående av 77 utvecklingsländer. Istället vill man bevara det alarmistiska scenariot intakt. https://www.fokus.se/2008/09/myt-att-oknar-sprider-sig/

Strandlinjen på Maldiverna är oförändrad trots domedagsbudskap.

”Havsnivåerna stiger”. 1988 hävdades inom ramen för den alarmistiska propagandan att ögruppen Maldiverna i norra Indiska oceanen löpte en överhängande risk att, som det hette i propagandan, ”sjunka i havet” på grund av stigande havsnivåer. Som alla kan konstatera 31 år senare har så icke skett – Maldiverna finns kvar och fortsätter locka turister. Ingenting har förändrats vad gäller havsnivån och strandlinjen har förblivit densamma. https://uvell.se/2019/01/28/vad-hander-med-maldiverna/

Örepubliken Maldiverna består av 26 atoller innefattande omkring 1200 öar varav cirka 200 är bebodda. På huvudön Malé bor ungefär 133 400 av hela ögruppens omkring 300 000 invånare. Inrikespolitiken kan beskrivas som tämligen turbulent. Regering och opposition är oense om mycket, men de har en sak gemensamt – de vill till varje pris hålla det imaginära hotet om att uppslukas av oceanens vattenmassor vid liv i syfte att kunna inhösta så mycket pengar som möjligt i internationellt bistånd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Maldiverna

Maldiverna har fått 38 miljoner US dollar från FNs så kallade gröna klimatfond i ”tyfonskydd” och mer lär det väl bli – den svenska regeringen har nyligen beslutat att fördubbla biståndet till klimatfonden så att denna sammanlagt tilldelas 8 miljarder kronor av våra hårt prövade skattebetalare. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/09/sverige-fortsatter-att-visa-ledarskap-i-klimatomstallningen/

”Lyssna till vetenskapen”. Ett stående tema i klimatikonen Greta Thunbergs budskap är ”Lyssna inte på mig, lyssna på vetenskapen.” Problemet är att klimat-Greta, lika litet som Stefan Löfven, inte menar vad hon säger. Vad hon vill är att vi skall lyssna på den del av vetenskapen som stödjer hennes extrema domedagsbudskap om en snabbt varmare värld – typ FNs klimatpanel (IPCC), den bedrägliga ”hockeykurvans” skapare Michael Mann och förre amerikanske vicepresidenten Al Gore.

Långt ifrån alla klimatforskare köper detta budskap. Istället, menar solforskare, kan jorden vara på väg in i en ny ”liten istid” till följd av minskade aktiviteter i solen. Klimat-Greta och hennes hejaklack vill emellertid inte att vi skall ta del av dessa forskningsrön ty då kan vi börja tvivla på katastrofteorin om det globala upphettningen. Mångfald kan vara livsfarligt för den som vill sprida ensidiga budskap. https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/forskare-jorden-pa-vag-mot-liten-istid

 

 

 

 

 

 

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften

Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.

Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.

Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.

Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko

Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.

Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.

 

Ekvatorialguineas Nguema – galnare än Kim Jong-un?

Teodoro Obiang Nguema under ett framträdande i FNs generalförsamling.

Nordkoreas diktator Kim Jong-un brukar anses vara galningen nummer 1 bland världens diktatorer. Frågan är dock om han inte har viss konkurrens av Ekvatorialguineas 74-årige despot Teodoro Obiang Nguema, som tog över makten i detta lilla västafrikanska land 1979 sedan han först störtat och därpå låtit avrätta sin farbror.

Nguema sägs bland annat vara kannibal. Enligt en artikel av John Shammas på den brittiska sajten Mirror Online som uppdaterats den 11 september har den åldrade diktatorn, som haft makten lika länge som José Eduardo dos Santos i Angola, för vana att kalasa på sina motståndare testiklar och hjärnor i syfte att bättra på sin sexuella förmåga. http://www.mirror.co.uk/news/world-news/meet-teodoro-obiang-nguema-equatorial-8808273

Teodoro Obiang Nguema är en sadist som ibland kallas sitt lands ”chefstorterare”. Han började med att avsätta och därpå avrätta sin farbror Francisco Macias Nguema som hämnd för att denne låtit mörda hans familj. I likhet med farbrodern är Teodoro en blodbesudlad diktator som förtrycker och torterar den politiska oppositionen men är genom sin påstådda kannibalism mer depraverad än vad farbrodern någonsin var.

Ekvatorialguinea omges av Kamerun, Gabon och Biafrabukten.

Berero Moto, en landsflyktig politisk motståndare till Teodoro, yttrande följande i en intervju med spansk radio 2004:

Han har just slukat en poliskommissionär. Jag säger ”slukat” därför att kommissionären begravdes utan testiklarna och hjärnan. Han vill att jag skall återvända så att han kan äta mina testiklar.

Teodoro Obiang Nguema sägs vidare ha flått politiska opponenter levande och ätit upp deras hjärnor. Enligt en tidigare rådgivare som citeras i Mirror Online kan diktatorn besluta sig för att ta livet av folk utan att någon ställer honom till svars för detta. Han tror heller inte att han kommer till helvetet därför att han menar sig vara i ständig kontakt med Gud, som är den som ger honom hans styrka.

Enligt obekräftade uppgifter lider emellertid den 74-årige diktatorn av prostatacancer, vilket i så fall visar att inte ens Gud förmår skydda honom från allting. Naturlig efterträdare är den 46-årige sonen Teodorin Nguema Obiang som är vicepresident och ansvarar för säkerhetsfrågor och landets militära försvar.

Ekvatorialguinea är ett av Afrikas minsta länder med en befolkning på 757 014 invånare (2013). Området, som gränsar till Kamerun och Gabon, kallades längre tillbaka Rio Muni och senare Spanska Guinea. Huvudstaden heter Malabo. Landets territorium omfattar förutom landarean även fem öar, varav den största heter Bioko, tidigare känt som slavdepå och handelsbas under namnet Fernando Póo efter en portugisisk handelsresande. Malabo ligger på denna ö.

Diktatorns son Teodorin Nguema Obiang, nu vicepresident, står beredd att rycka in som ”stark man” när fadern faller ifrån.

Spanjorerna tog över ön efter portugiserna 1778 varefter följde en brittisk epok då britterna ville sätta stopp för slavhandeln i Beninbukten. Sedan blev området åter spanskt tills självständigheten kunde utropas 1968. Främsta exportvaror är virke, kakao och kaffe, men Ekvatorialguinea har även Afrikas tredje största oljefyndigheter söder om Sahara. Eftersom landet är föremål för hård diktatur, grov vanskötsel och utbredd korruption har alla utländska hjälpinsatser inställts. Nämnas kan att när Sverige ändå insisterade på att skicka pengar till Nguema köpte han sportbilar till sonen för pengarna. De fåtaliga ”val” som hållits har betecknats som ”politiska farser”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekvatorialguinea

I likhet med andra dysfunktionella och utfattiga afrikanska stater har även Ekvatorialguineas regim tillkännagivit sin föresats att bygga en ny huvudstad som skall heta Djibloho. Landet arrangerade 2012 Afrikanska mästerskapen i fotboll tillsammans med grannlandet Gabon.

Min slutsats är att Nguema mycket väl kan vara galnare än Kim Jong-un. Den avgörande skillnaden är naturligtvis att detta inte påverkar omvärlden särskilt mycket, under det att Nordkorea faktiskt hotar världsfreden med sina kärnvapenäventyr.

ISIS tjänar stora pengar på människosmugglingen – och smyger in jihadister bland flyktingarna

 Migranter på väg i land på en grekisk ö.

Medan  Stefan Löfven flosklar ur sig att ”i mitt Europa” byggs inga murar och FP-ledaren Jan Björklund vill fördubbla den svenska flyktingkvoten, tjänar den hänsynslösa så kallade Islamiska staten (ISIS) och andra grupperingar grova pengar på människosmuggling över Medelhavet. Och bland de föregivna och verkliga flyktingarna döljer sig, fruktar underrättelseanalytiker, tusentals ISIS-terrorister.

Sedan västmedia publicerat bilder på en drunknad treårig pojke, tillhörande en familj som redan fått asyl i Turkiet men där familjefadern – den enda överlevande familjemedlemmen – ville ta sig vidare för att sätta in nya tänder, har uppmärksamheten kring de allt stridare människoströmmarna från Mellanöstern och Afrika antagit rent hysteriska proportioner.

I Sverige har tiotusentals välmenande människor gått i demonstrationer och drivor av kändisar deltagit i upprop för ökad flyktinghjälp och mot vad som kallas ”rasism”. Miljontals kronor har satts in på diverse ”humanitära konton” av skiftande dignitet.  Det enorma känslobruset tenderar att dölja människoströmmarnas – hur många som är verkliga flyktingar och vilka som de facto kommer från krigets Syrien eller Irak är omöjligt att kontrollera – mindre tilltalande baksida.

Dit hör det hänsynslösa geschäft som bedrivs av maffialiknande smugglarligor och de lögner dessa sprider för att få folk att betala dyrt för att ta sig ändå upp till Sverige i det höga nord, liksom det faktum att bland människomassorna som nu väller in över våra och andra länders gränser finns ett okänt antal IS-terrorister med   uppgift att infiltrera västvärlden och begå terrordåd när tiden anses mogen.

 Brännpunkt Syrien.

Så här skrev den amerikanska tidskriften Times medarbetare Vivienne Walt i en sammanfattning av läget som det tedde sig i maj i år: ”En nyhetsrapport har avslöjat att rörelsen av migranter över Mellanöstern och Afrika har genererat upp till 323 miljoner US dollar för den Islamiska staten i Irak och Storsyrien (ISIS) och andra jihadistgrupper.”

Hela artikeln här:

http://time.com/3857121/isis-smuggling/

Många av de förhoppningsfulla som vill ta sig till Europa embarkerar föga sjövärdiga farkoster i exempelvis Libyen, där det kostar omkring 1000 euro att köpa sig en plats på en överfull gummibåt vilket är det billigaste alternativet. Tusentals har så här långt dött på Medelhavet under det att tusentals räddats av fartyg tillhöriga europeiska flottor. Det beräknas att omkring 170 000 klarade sig över till Europa med livet i behåll 2014, och i år tror EUs gränsbevakningsorganisation Frontex att antalet kommer att öka.

Tjänstemän från såväl EU som afrikanska länder har försökt hitta vägar att dämpa migrantströmmarna men uppenbarligen utan större framgång. Den brittiska vänstertidningen Guardian har offentliggjort ett 19-sidigt strategiskt dokument från EU där det talas om möjligheterna att slå till mot människosmugglarna genom luftangrepp mot fartyg på havet eller via militära attacker i Libyen:

http://www.theguardian.com/world/2015/may/10/eu-considers-military-attacks-on-targets-in-libya-to-stop-migrant-boats

Times medarbetare framhåller: ”Men medan EU-tjänstemän fasar för vad som kan hända människorna som tar sig över Medelhavet för att komma till Europa, har migrationen visat sig vara en ovärderlig affärsmöjlighet för grupper av typ ISIS. Så värdefull att internationella brottsexperter tror att ISIS har genomfört några attacker specifikt för att få människor att fly, och att sedan profitera på deras flykt.”

Enligt den av Time citerade Christian Netterman, director för det norska Norwegian Center for Global Analysis, söker ISIS desperat efter nya sätt att finansiera sin verksamhet. ISIS uppges av Netterman ha helt andra behov än det lösligt sammansatta terrornätverket al-Qaida, exempelvis för att avlöna sin armé och för att kunna betala ut sociala bidrag till befolkningen i områden man kontrollerar.

I fjol tjänade ISIS mycket pengar, enligt FN-uppskattningar ända upp till 3 miljoner US dollar per dag, på oljesmuggling från anläggningar man erövrat. Sedan USA och dess allierade börjat bomba dessa faciliteter har inkomsterna dock minskat betydligt. Time uppger att ISIS behöver i storleksordningen 523,5 till 815,3 miljoner US dollar per år för att kunna fortsätta sina operationer. Betydande summor går också till att införskaffa vapen och ammunition.

 Barnoffer för ISIS-massaker i Syrien. Ingen reaktion från värdssamfundet den gången.

Vidare skall ISIS nyligen ha tjänat 22-55 miljoner US dollar på att beskatta antikvitetssmugglare samt 168-228 miljoner dollar på att beskatta småföretagare och människor som bor i områden vilka ISIS styr över. Alla dessa inkomster gör att organisationen förfogar över ”en robust budget”. Den senaste formidabla inkomstkällan består således i att pungslå människor som känner ett desperat behov av att fly – och även icke-flyktingar som hänger med av bara farten – inte bara till ett land i närområdet utan helst till norra Europa där de hört att ett närmast paradisiskt tillstånd skall råda.

Time anger att det typiska är att smugglare tar 800-1000 US dollar för att ta migranten till Libyens kust från Afrika via Sahara eller från Mellanöstern. Sedan tillkommer 1500-1900 dollar för vidare transport över Medelhavet i många gånger undermåliga farkoster. I en Time-intervju tidigare beskrev en migrant hur han tvingats betala olika väpnade grupper för varje etapp på resan från hemlandet Senegal, tills han lyckades packa in sig tillsammans med ett stort antal andra migranter i en flyktbåt vid Libyens kust i mitten av april. Det kostade vederbörande 2150 dollar, cirka 18 000 svenska kronor enligt dagens dollarkurs.

All denna smuggling har enligt de uppgifter Time stödjer sig på kraftigt stärkt såväl ISIS som andra terrorgrupperingar i området. Den senaste humanitära hysterin, eller hur man nu skall uttrycka det, i kölvattnet av treårige Alans tragiska död där människor i väst uppmanas öppna hjärtan, hem och plånböcker för de hitkommande, kommer av allt att döma att fungera som incitament för ännu stridare människoströmmar. Och naturligtvis gyllene tider för människosmugglarna, oavsett om dessa är terrorister eller vanliga kriminella.

 Hur många av denna kontingent flyktingar är ISIS-jihadister?

Tidningen Östersunds-Posten (ÖP) har den 1 september i en för svenska förhållanden ovanligt öppenhjärtig artikel om migrationssituationen skrivit om de myter och rena lögner som får människor i konflikthärdar, eller som kanske bara vill förbättra sina ekonomiska villkor, att föredra just Sverige när de bestämt sig för att lämna hus och hem: ”I Sverige får man ett eget hus, en väl tilltagen ersättning och en flickvän (!). Det här är uppgifter som människosmugglare sprider på nätet för att locka flyktingar att betala dyra transporter till det hägrande landet långt uppe i norr.”

ÖP-artikeln här:

http://www.op.se/blaljus/brott/har-ar-de-rena-lognerna-som-lurar-flyktingar-till-sverige

Det bör här tilläggas att det finns ytterligare ett skäl för syrierna att komma till Sverige som varken är en ren lögn eller en myt – eller ens en överdrift. Det är det faktum att alla som med något mått av trovärdighet gör gällande att de kommer från Syrien per automatik begåvas med permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige, ett beslut fattat av Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson för två år sedan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5634316

Smugglarligorna brer naturligtvis på rejält även om förhållandena i länder såsom Tyskland och Österrike. Det var i förra veckan som 71 människor hittades kvävda till döds i en övergiven lastbil på en österrikisk motorväg.

 Migrationsverkets Anders Danielsson beslutade ensam om PUT för alla syrier.

Det på sikt kanske allra mest allvarliga med den upptrappade flyktingströmmen är emellertid att den möjliggör för ISIS-terrorister att i skydd av andra migranter ta sig till Europa. Daily Mail Online uppger: ”Terrorister från Islamiska staten som bestämt sig för att begå grymheter i Storbritannien smugglas in i Europa genom att utge sig för att vara flyktingar som försöker ta sig över Medelhavet.”   

Underrättelseanalytiker fruktar att dessa förhoppningsfulla jihadister exploaterar den växande migrantkatastrofen och väl på plats i vår del av världen kommer att göra sitt bästa för att ställa till med ett helvete i enlighet med ISIS planer på att i tidernas fullbordan skapa ett kalifat i hela världen:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-3084800/Med-boats-secret-cargo-jihadis-bound-Britain-ISIS-terrorists-smuggled-Europe-posing-refugees-intelligence-analysts-fear.html

Nu skall således den på de flesta sätt katastrofala S-MP-regeringen med den svage Stefan Löfven som ledare försöka att, i samverkan med en lika svag borgerlig ”opposition”, försöka reda ut flyktingproblematiken. Sverigedemokraterna lämnas givetvis utanför alla typer av överläggningar. I bagaget finns bara gråtmild sentimentalitet och tomma floskler om att i ”mitt Europa” bygger man inga murar och så vidare i den stilen.

 I Norge vill radikala muslimer ha en egen shariastat. Snart i Sverige?

Nej, gott folk, det här bådar inte gott. Inte gott alls. Att våra mer realistiska danskarna sliter sitt hår i förtvivlan över vår immigrationspolitik är på intet sätt förvånande. Här en utmärkt sammanfattning i ämnet i Samtiden strax före valet i september 2014:

http://samtiden.nu/3344/dansk-oro-svensk-flyktingpolitik/

Slutligen vidarebefordrar jag via nedanstående länk den som vanligt välunderrättade sajten Jihad i Malmös genomlysning av den pågående massinvasionen i Europa, där många tack vare dels myter och lögner spridda av förhärdade människosmugglare, dels på grund av den traditionella svenska svängdörrspolitiken har siktet inställt på Sverige redan när de embarkerar båten i Libyen eller någon annan plats.

Här återges också några kärnfulla ord av Europas sannolikt modigaste politiker, det nederländska Frihetspartiets Geert Wilders:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/09/ett-allvarsord-om-asyllavinen.html

Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

 Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

 Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

 Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

 Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

 Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.

Museveni: ”Homosexuella bör rehablitera sig med hjälp av samhället”

 Ugandas kristne president Joweri Museveni godkände homosexlagen den 24 februari 2014.

År 2009 lämnade den ugandiske parlamentsledamoten David Bahati in ett lagförslag om en striktare lag riktad mot homosexuella handlingar. Lagen, som ursprungligen stadgade dödsstraff för grovt brott, har efter hand modifierats varvid dödsstraffet ersatts av livstids fängelse som maxstraff. Lagen godkändes slutligen av president Joweri Museveni den 24 februari 2014.

Enligt lagen är såväl manlig som kvinnlig homosexualitet förbjuden. Den omfattar även ugandiska medborgare som ägnar sig åt homosexualitet utomlands samt individer, företag och organisationer inklusive så kallade NGOs (non-governmental organizations) vilka stöder HBTQ-rättigheter eller känner till homosexuella aktiviteter men underlåter att rapportera sådana. Livstids fängelse är förbehållet ”grov homosexualitet”, som är förenat med risker för smittspridning av främst HIV och AIDS, eller homosex med minderåriga.

Ugandas avvisande inställning till homosexualitet har varit en het internationell potatis ända sedan lagförslaget lades fram för snart fem år sedan. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) hotade redan då – ett hot som nu upprepas – att dra in det svenska biståndet, vilket under 2000-talet har uppgått till 330 miljoner kronor per år.

Ugandas minister för etik och integritet, James Nsuba Butaro, svarade enligt tidningen Dagen då: ”I Uganda vill vi inte ha med analsex att göra.” Mer här:

http://www.dagen.se/nyheter/uganda-svarar-svenska-bistandsministern-om-homosexlag/

President Yoweri Kagala Museveni, född 1944, har innehaft den högsta makten i Uganda sedan 1986, då han medverkade i en kupp som störtade president Milton Obote. Museveni deltog även i det ugandiska inbördeskrig som förde Obote till makten efter Idi Amins brutala mardrömsstyre 1971-79. Genom att underteckna den modifierade homosexlagen stärker han sin ställning i det starkt homosexfientliga Uganda, där både kristna och muslimer applåderar den nya lagen. Museveni är själv kristen.

 Den ugandiske politikern David Bahati lämnade in förslaget om homosexuella handlingar 2009.

Museveni visar med sitt godkännande av det omdiskuterade lagförslaget att han står stark mot påtryckningar från omvärlden, främst USA med president Barack Obama i spetsen. Det har i rapporterats i anslutning till homosexlagen att amerikanska evangelikala aktivister haft ett starkt inflytande i opinionsbildningen.

I anslutning härtill skriver expertkommentatorn Ben Shepherd på sajten Chatham House den 24 februari: ”However, there has been little analysis of the political calculus underpinning President Musevenis decision to sign the bill into law…With increasingly little room to manoeuvre, Museveni may be tempted by a turn to the well-worn tactic of anti-colonial populism.

Hela texten här:

http://www.chathamhouse.org/media/comment/view/197622

Shepherd menar även att godkännandet av lagförslaget långsiktigt kan stärka Musevenis ställning bland de sturska östafrikanska staterna Rwanda, Kenya och Uganda. Talrika afrikanska stater har litet i skymundan trätt fram i form av en lovande utveckling, där bland annat inkomster från rikliga naturresurser har lett till robusta ekonomier och mindre beroende av västvärlden. Ben Shepherd fortsätter:

New investors – from China to Malaysia – bring support with few of the governance or human rights-concerns of traditional donors. Young people, daily exposed to Western lifestyles through information technology, but largely excluded from participation by the iron hand of global socio-economic inequality, are likely to be fertile ground for new ‘authentically’ African identities.

Denna utveckling stärker, anser Shepherd, den traditionella afrikanska fientligheten gentemot alternativa livsstilar av det slag som frodas inom HBTQ-kommuniteten. Vad som måhända är en smula ironiskt ur ett svenskt perspektiv är, att Yoweri Museveni motiverat sitt beslut att godkänna antihomolagen i Uganda med forskning som utförts vid Karolina institutet i Stockholm:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/antihomolag-motiveras-med-svensk-forskning.

Museveni framför i den ugandiska dagstidningen Daily Monitor bland annat följande argument:

Since my original thesis that there may be people who are born homosexuals has been disproved by science, then the homosexuals have lost their argument in Uganda. They should rehabilitate themselves and society should assist them to do so.

Enligt Museveni har således de homosexuella “förlorat sina argument” i Uganda samt “bör rehabilitera sig själva” med hjälp av samhället.

Hela Musevenis artikel:

http://www.monitor.co.ug/News/National/Museveni–Homosexuals-have-lost-argument-in-Uganda/-/688334/2220416/-/sjci8iz/-/index.html

Enligt den apostroferade forskningsrapporten visade det sig, att i fråga om enäggstvillingar med homosexuella inslag så var båda tvillingar homosexuella i endast 10 procent av fallen. Denna slutsats går på tvärs med det argument som så ofta framförs av HBTQ-lobbyn – att homosexualitet uteslutande är en genetisk företeelse – eftersom enäggstvillingar har exakt samma genuppsättning: homosexualitet kan alltså läras in.

Niklas Långström, en av forskarna bakom rapporten, anser enligt svt.se att ”presidenten helt misstolkat forskningsresultaten och missbrukar dem för att försvara ’oacceptabel, icke-demokratisk lagstiftning’.” Nu är det ju dock knappast naturvetenskapliga svenska forskares uppgift att recensera ugandisk eller annan afrikansk lagstiftning och graden av dess demokrati.

Upprördheten på våra breddgrader har som bekant varit stor över Ugandas homosexlag utan att upprördheten nödvändigvis haft saklig grund. Detta har Afrika-kännaren och biståndsexperten, journalisten Bengt Nilsson, tagit upp på Ethno Press den 25 februari:

http://www.ethnopress.se/?p=1094

Nilsson framhåller så:

Bror Duktig i Sverige vet bäst och hans minne är kort. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger inte för honom. Ännu en gång öppnar sig en möjlighet att låta det förträngda Afrikaföraktet pysa ut..Kanske bör vi ett kort ögonblick reflektera över det faktum att homosexualitet officiellt betraktades som en sinnessjukdom i Sverige fram till 1979. Att bli klassad som sinnessjuk är också ett slags livstidsstraff. Kanske bör vi också reflektera över vad det kan vara som skiljer Uganda från Sverige när det gäller synen på homosexualitet som samhällsfenomen.

 Bengt Nilsson uppmanar till problematisering och besinning.

Bengt Nilsson understryker att alla samhällen i Afrika söder om Sahara traditionellt är baserade på släktskap. Släkten, som är den viktigaste formen av kollektiv, anses viktigare än individen. Individens uppgift är att reproducera släkten. ”Så var det även i Sverige för inte så länge sedan”, skriver Nilsson. ”På den tiden då homosexualitet utgjorde ett hot mot samhällets fortbestånd, på samma sätt som man ser på saken i dag i Uganda.”

Han fortsätter: Att människor av samma kön ingår i äktenskapsliknande relationer och därmed avstår från att producera barn är som en tidsinställd bomb i ett samhälle där släkten betyder allt. Släkten kan bestå endast så länge den växer. I samma ögonblick som den slutar expandera tappar den också i styrka.

Bengt Nilsson uppmanar gayaktivisterna i Sverige att kliva av ”de höga hästarna” och att försöka förstå ”vad som konstituerar attityder och lagstiftning i länder vars samhällssystem skiljer sig från det svenska.”

Att förvänta sig att den robotlika  politiskt korrekta opinionsbildningen i Sverige skall ta Nilssons råd ad notam och ägna sig åt ”lite problematisering och eftertanke i debatten” är nog dock att hoppas för mycket. Som samhällsanalytikern Jan Sjunnesson visar i sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (2013) är Sverige på många sätt ett socialt laboratorium, där det erfarenhetsbaserade och traditionella befinner sig i strykklass.

Petzäll och hans demoner

William Petzäll på riksdagsbänken. Men riksdagen är nog inte den bästa platsen för den som vill vara en nykter missbrukare.

Låt mig till en början klargöra att jag inte har något emot William Petzäll. Ärligt talat så känner jag honom inte tillräckligt mycket för att vara vare sig särskilt mycket emot eller särskilt mycket för honom. Dock vill jag honom väl.

Första gången jag stötte ihop med William Petzäll var under en rökpaus utanför en restuarang på Södermalm i Stockholm, där det hölls valvaka i samband med EU-valet i början av juni 2009. Han framstod då för mig som en artig, trevlig och begåvad ung man. Jag förstod att han i Sverigedemokraternas innersta kretsar ansågs vara ett stort framtidslöfte.

Det intrycket bekräftades naturligtvis av det faktum, att han sattes på valbar plats på den riksdagslista som valberedningen med Michael Rosenberg som ordförande producerade förra våren samt att han även utsågs till ordförande i Sverigedemokratisk ungdom (SDU) efter Erik Almqvist.

Att William Petzäll blev ny SDU-ordförande kan jag förstå, jag vill minnas att han redan var vice ordförande när så skedde. Däremot reagerade jag direkt när han placerades högt upp på riksdagslistan. Duktig och lovande, visst – men riksdagsman? Vid 22 års ålder kan man enligt min mening omöjligt ha den livserfarenhet och självdistans som faktiskt krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att representera såväl sitt parti som uppemot en halv miljon människor i Sveriges riksdag.

Det är lätt att vara efterklok med facit i hand. Men i stället för att kastas huvudstupa in i krävande rikspolitik i så unga år borde William ha fått stå på tillväxt till nästa val. Det tyckte jag när riksdagslistan presenterades våren 2010 och det tycker jag fortfarande. Att jag inte upphov min stämma den gången berodde på att jag inte ville vara osolidarisk med vare sig valberedning eller partiledning, relativt ny i partiet som jag dessutom var.

Mitt intryck förstärktes ju närmare vi kom valet. Jag fick nästan en chock när jag träffade William i samband med premiären för Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg i början av augusti i fjol. Han hade nämligen blivit en helt annan människa! Ny frisyr, ny kostym med tufft uppkavlade ärmar och en artificellt framkallad solbränna som gjorde att han närmast såg ut som en mörkhyad afrikan eller åtminstone västindier.

Intrycket jag fick den gången var att Petzäll var i färd med att skapa sig en ny identitet inför de fullt realistiska möjligheterna, att han skulle få tillbringa de fyra närmast följande yrkesåren i riksdagen. Sedan framgick det i SVTs skildring av Sverigedemokraternas väg till riksdagen att Petzäll legat och pressat fram sin solbränna som stamkund i ett solarium. Anmärkningsvärt – och samtidigt litet rörande.

Det är nog inga överord om man påstår att William Petzäll gjorde succé i riksdagen genom sin rappa replikföring, som skakade om även etablerade riksdagsrävar från sjuklöverpartierna. Jag måste erkänna att jag var imponerad. Kanske hade jag tagit fel ändå.

Kanske var han osedvanligt mogen för sin ålder. Kanske var han verkligen torr bakom öronen.  Enda lilla anmärkningen jag hade var att han i en riksdagsdebatt sade ”20 decennier” (det vill säga 200 år) när han menade två decennier (20 år). Jag skrev ett försynt mejl och påtalade detta för William men fick inget svar.

Sedan kom incidenten där den unge riksdagsstjärnan vid en fest hemma i lägenheten välte omkull den egna TVn i fyllan och villan. Det resulterade i omhändertagande av polisen och logi i fyllecell över natten. Det framkom att Petzäll i själva verket ända sedan tonåren haft allvarliga missbruksproblem. I samråd med partiet tog han nu, förnuftigt nog, time-out från riksdagspolitiken och avgick samtidigt som SDU-ordförande till förmån för duktige Gustav Kasselstrand. Han fick också hjälp med behandling av partiet.

Under Almedalsveckan i juli dök William upp i TV-rutan och gjorde på mig då ett förmånligt intryck – jag hade inget skäl att misstänka att han redan, där och då, åter hade börjat dricka. Jag utgick ifrån att han nu hade fått rätsida på sina problem och såg fram emot att åter få se en skärpt William Petzäll i riksdagens talarstol.

Länkarna har länge hjälpt alkoholister att komma till rätta med sina problem.

Men jag hade underskattat William Petzälls demoner. Redan i början av augusti blev han kallad till partiledningen som klargjorde, att det här går inte längre. Petzäll kunde inte få fortsätta i riksdagsgruppen utan uppmanades lämna sitt uppdrag till förmån för en partikamrat. Det hade väl blivit Stellan Bojerud som än en gång fått rycka in under fanorna eller möjligen unge östgöten Markus Wiechel.

Vi vet hur det gick: William Petzäll vägrade. Han skulle, förklarade han, fortsätta som politisk vilde och från riksdagstaburetten engagera sig hårt i missbruksfrågor. Luttrade bedömare påpekade dock att en garanterad månadslön på 56 000 kronor tre år till möjligen kunde spela en minst lika stor roll för Williams vägval.

I den yviga diskussionen kring affären  Petzäll har det framskymtat ställvis kritik mot partiet för att man inte gav den unge politikern en ny chans. Trots allt, har det hetat, både från William själv och andra, att alkohol- och drogmissbruk är en sjukdom som kräver tålamod och förståelse. I ”Debatt”-studion i SVT häromkvällen jämförde Petzäll sitt sjukdomstillstånd med cancer. Skulle man ha kastat ut honom om det var cancer han hade haft?

Jag vet faktiskt inte svaret på den frågan. Jag föreställer mig dock att även cancer i icke ringa grad komplicerar riksdagsarbetet, och det kan kanske inte tas för givet att alla riksdagsledamöter är kämpar av samma halt som Stellan Bojerud som skötte sitt värv med den äran trots svåra hjärtproblem i kombination med sjukhusvistelser. Så jag föreställer mig att vilken partiledning som helst skulle ta ett allvarligt snack även med en cancersjuk riksdagsledamot.

Min uppfattning är att partiledningen trots allt gjort allt som kan begäras, och jag har full förståelse för att man inte ser en möjlig fortsättning på William Petzälls riksdagsmannabana. Trots allt är SD ett politiskt parti och inget behandlingshem eller social välgörenhetsinrättning.

Ett har jag dock lärt mig under ett förhållandevis långt liv: det går inte att lita på en alkoholist och/eller drogmissbrukare. Den sjuke tar alla chanser han/hon får att framställa sig själv och sin sjukdom i så förmånlig dager som möjligt. Nästan aldrig är det missbrukarens eget fel – det är alltid omgivningen som bär den tyngsta skuldbördan. En stor del av missbrukarens vakna liv går åt till att ljuga och manipulera omgivningen med målsättningen, att missbruket skall kunna vidmakthållas.

Det här skriver jag inte för att jag särskilt vill racka ner på William Petzäll. Det kan också bekräftas av varje nykter missbrukare själv och vederbörandes anhöriga. För den obotfärdige missbrukaren är det drogerna och drogerna allena som gäller. Jag har som sagt ingenting särskilt emot William Petzäll och önskar honom all personlig lycka och framförallt att han blir frisk. Eller kanske rättare – att han blir en nykter missbrukare.

Det krävs emellertid ingen större fantasi för att se vilka faror som lurar bakom hörnet. För det första finns det ingenting som säger att William Petzäll säger sanningen när han hävdar, att han nu i riksdagen avser att ta tag i missbruksfrågorna. Det skulle han kunna göra på andra och kanske också effektivare sätt i andra fora.

Att han framlägger sin påstådda plan på ett till synes övertygande sätt – som i ”Debatt” – säger absolut ingenting. Wiliam är en driven retoriker som sannolikt skulle kunna sälja sand till beduinerna i Sahara. Det är fullt möjligt att han har endast en sak i huvudet: att kunna finansiera sitt drogmissbruk. Om så är fallet är det bara en tidsfråga innan det blir fråga om ny ambulanstranport till sjukhuset – denna gång kanske med mindre lycklig utgång än senast det begav sig.

Detta är förstås ett worst case scenario. Jag hoppas innerligt att den här begåvade 23-åringen tar tag i sina problem och hittar en ny mening i sitt liv. Och det tror jag uppriktigt sagt inte att han kommer att klara av i den ogästvänliga och kalla riksdagskammaren.

Om William läser det här bör han slutligen klicka på länken nedan till en klok krönika av förre missbrukaren men numera nyktre/kristne Marcus Birro nyligen (om han inte redan läst den):

http://www.expressen.se/1.2574240

För ditt eget bästa, William – avgå. Och gör det nu.