Posted tagged ‘Judar’

SÄPO – ett redskap för regeringen och Expo?

27 mars, 2020

 

I går den 26 mars såg jag större delen  av ett presseminarium där medarbetare i Säkerhetspolisen (SÄPO), med dess chef Klas Friberg i spetsen, höll ett presseminarium på distans i anledning av dess Årsbok 2019. Övriga deltagare i presentationen var chefsanalytiker Ahn-Zha Hagström och senior analytiker Kennet Alexandersson. https://www.sakerhetspolisen.se/publikationer/om-sakerhetspolisen/sakerhetspolisen-2019.html

Jag fick via SVT ett på det stora hela taget gott intryck av vad som sades på seminariet, där pressens representanter fick ställa frågor via länk. Särskilt Kennet Alexandersson tyckte jag gjorde bra ifrån sig. Det som uppmärksammats mest i media är att SÄPO anser att vad som kallas ”våldsbejakande högerextremism” växt till sig i styrka.

SÄPO kan mycket väl ha rätt i detta, med  reservationen att vad som kallas ”våldsbejakande högerextremism” i själva verket noga taget är att betrakta som vänsterextremism; nationalsocialism/nazism/fascism är som framgår av namnet socialistiska ideologiska synsätt, vilka i likhet med kommunismen förordar totalitär eller auktoritär styrning av samhället. Extremnationalism är i mitt tycke en bättre benämning.

Sedan jag sett vad företrädare för SÄPO skrivit och sagt efter seminariet i går  ställer jag mig dock frågande till vad man egentligen menar. I ett språkligt såväl som sakligt taffligt twittermeddelande heter det så: ”Våldsbejakande högerextremism består av mycket mer än ”bara” främlingsfientligheten och rasism. Här finns till exempel antifeminism, kvinnohat och motstånd mot HBTQ. Här finns också djurrättsaktivism och klimatfrågor.” (Se bilden överst).

I en TV-intervju hävdade vidare Klas Friberg, SÄPO-chef sedan 2018, att Ryssland och Kina söker sprida desinformation om att Sverige har en för stor och okontrollerad invandring och inte har kontroll över den grova kriminaliteten. Ursäkta mig, Klas Friberg, detta är sannerligen ingen desinformation – att det är precis så det förhåller sig behöver man varken ryssar eller kineser för att själv kunna avgöra!

Däremot är det naturligtvis riktigt att det auktoritära Ryssland och  det totalitära Kina ägnar sig åt desinformation. Det ingår i varje diktaturstats arbetsbeskrivning. Det gäller i nuläget i allra högsta grad Kina-viruset (corona).

Kommunistregimen i Peking ljög för hela världen och möjliggjorde därmed coronaspridningen.

En hög representant för Rysslands militära underrättelsetjänst, GRU, hävdade exempelvis i en intervju i rysk TV den 24 mars att bakom den aktuella smittan står ”sionist-finansiella” (en mer sofistikerad omskrivning för ”judar”) kretsar. Dessa inledde enligt GRU-översten sina strävanden med angreppen mot USA den 11 september 2001 och sedan har det rullat på. Det påstådda målet: att minska världens befolkning till en miljard. https://www.youtube.com/watch?v=SZJC9JM2u70&fbclid=IwAR0V4YtGvUmC0CN61XA5YDuSeWLaisD45vppz6UHp88P8Llx8Ofuyr8iMTY

Det kommunistiska Kina har försökt skylla USA eller möjligen Kanada för att ha inplanterat coronaviruset i Kina. Kineserna, som har ett speciellt horn i sidan till Sverige på grund av Gui Minhai-affären, har även beskyllt Sverige för att vara sämst i klassen i Europa när det kommer till att stävja virusets utbredning. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/03/20/kina-sverige-och-viruset/

Vad SÄPO kan ha rätt i är att vissa svenskar med anknytning till extremnationalistiska sammanhang har en tendens att ta Ryssland och Kina i försvar mot kritik från Sverige och andra västländer. Det behöver man inte vistas särskilt länge ute på nätet för att konstatera. Kanske inte så konstigt – såväl höger- som vänsterextremister föredrar ofta hårda tag framför mesig demokrati.

För att återgå till det överst återgivna SÄPO-tweetet så är det tydligt att kritik mot feminismen samt någon aspekt av HBTQ-narrativet av SÄPO betraktas som svårartad högerextremism. Litet överraskande är förvisso att även djurrättsaktivism, normalt en gren på det vänsterextremistiska trädet, ses som exempel på vad som benämns våldsbejakande högerextremism liksom även ”klimatfrågor” – Greta Thunberg skulle alltså vara högerextremist?

När man tar del av Säkerhetspolisens senaste analyser kan åtminstone inte denna bloggare frigöra sig från intrycket, att organisationen betydligt påverkats av den vänsterextremistiska stiftelsen Expo som grundades 1995 av bland andra trotskisten Stieg Larsson och den våldsbrottsdömde vänsterextremisten och rasisten Tobias Hübinette (den senare anser sig vara ensam grundare). Expo hävdar också att SÄPO använder sig av material från Expo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Expo

SÄPOs Klas Friberg, Ahn-Zha Hagström och Kennet Alexandersson under presseminariet den 26 mars.

Det bör ha varit en aning pinsamt för såväl Expo som SÄPO att Expo i en forskningsrapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) finns med bland de rörelser som inrangeras bland den autonoma vänsterns digitala nätverk. Förutom Expo nämns här även Antifascistisk aktion (AFA), Syndikalistiska ungdomsförbundet, Allt åt alla, Researchgruppen samt vänstersajten Aktuellt Fokus.

I rapporten heter det bland annat: ”I Sverige är Researchgruppen och stiftelsen Expo två exempel på organisationer som också granskar nationalistiska miljöer.”

Expo pekas ut i FOI-rapport om vänsterextrema rörelser

Säkerhetspolisen är sedan 2015, efter att tidigare ha sorterat under rikspolisstyrelsen, en egen myndighet under regeringen. På SÄPOs hemsida kan vi läsa: ”Precis som andra myndigheter styrs  Säkerhetspolisen genom den instruktion, det regleringsbrev och det anslag myndigheten får från regeringen.” https://www.sakerhetspolisen.se/om-sakerhetspolisen/lagar-och-regler/dokument-som-styr-sakerhetspolisens-verksamhet.html

Man kanske kan tillägga: Och precis som andra myndigheter förutsätts SÄPO dela regeringens politiska och ideologiska bedömningar. Därav tonvikten på den så kallade högerextremismen och nedtoningen av islamism och vänsterextremism. Därav att SÄPO-chefen kallar företeelser vi dagligen ser i det svenska samhället för ”desinformation” från Ryssland och Kina. 

En mediaoperatör som är nära nog lyrisk över SÄPOs arbete är TV4-profilen Marcus Oscarsson. Han är så till sig i trasorna att han på sitt Facebook-konto infört förbud mot SÄPO-kritik – vilket han påstår sig ha gjort för att ”rädda demokratin” – och kallar oliktänkande för ryska och kinesiska element som är ute efter att skada Sverige.

Oscarsson uppfattades av många för ett par år sedan som en frispråkig, frisk fläkt i mediesverige. Numera får han snarast ses som ännu en av de fega syltryggar som noggrant anpassat sig till vad man får och inte får säga i den hårt åsiktsstyrda svenska televisionen.

TV4:s Marcus Oscarsson vill rädda demokratin – förbjuder kritik mot Säpo

Slutligen frågar jag mig, liksom Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, varför det inte finns en rad i SÄPOs årsbok om alla dödsskjutningar och sprängningar – företeelser som gör Sverige unikt i världen – som ägde rum i vårt land under 2019. Jag gissar att det skulle kunna bero på att regeringen inte är särskilt intresserad av att dess helt otillräckliga kriminalpolitik hamnar i centrum. https://www.svd.se/agrell-sapo-borde-analyserat-dodsskjutningar

Prins Charles i aningslöst stöd till ”palestinierna”

29 januari, 2020

Prins Charles och Mahmoud Abbas möttes i Betlehem.

Betlehem ses av tradition som platsen för Jesu födelse. Det är också en nutida stad belägen i Judéen cirka en mil söder om Jerusalem. När the Prince of Wales, Storbritanniens tronföljare prins Charles, nyligen besökte platsen och höll ett tal betecknades detta av brittiska Sky News som ”the biggest show of support ever” till förmån för de så kallade palestinierna av en medlem av den brittiska kungafamiljen. https://www.timesofisrael.com/prince-charles-in-bethlehem-it-breaks-my-heart-to-see-palestinian-suffering/

”It breaks my heart therefore that we should continue to see so much suffering and division”, sade Charles. ”No one arriving in Bethlehem today could miss the signs of continuing hardship, and the situation you face.” Prinsen av Wales framförde sitt tal vid Casa Nova, ett franciskanskt pilgrimshus nära Födelsekyrkan.

Charles fortsatte, välmenade men aningslöst: ”And I can only join you, and all communities, in your prayers for a just and lasting peace. We must pursue this cause with faith and determination, striving to heal the wounds which have caused such pain. It is my dearest wish that the future will bring freedom, justice and equality to all Palestinians, enabling you to thrive and to prosper.”

Efter detta tårdrypande tal träffade den 71-årige prinsen av Wales den Palestinska myndighetens (PA) ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen), 84, som påstod sig vara tacksam över att Storbritannien inte hade accepterat USAs president Donalds Trump fredsplan för Israel och ”Palestina.” I verkligheten hade Storbritannien över huvud taget inte tagit ställning till planen under det att Abbas och PA hade avfärdat den redan innan de tagit del av den.

Födelsekyrkan i Betlehem.

Om Charles hade läst på om Abbas före sitt besök i de av PA kontrollerade territorierna hade han funnit att den senare minst av allt visat sig vara någon fredens man. Det sägs att palestinaaraberna aldrig missar en möjlighet att missa en möjlighet, ett omdöme som gäller såväl Abbas som hans företrädare Yassir Arafat. Oavsett vilka avtal som ingåtts med Israel har dessa brutits förr eller senare. Något som bottnar i den Palestinska myndighetens och Hamas allt överskuggande vilja att utplåna den judiska staten Israel, inte sluta fred med den.

Den Palestinska myndigheten, som lägger ner sex gånger så mycket pengar på understöd till terrorister och deras familjer som på välfärd till den egna befolkningen och hjärntvättar denna från tidiga barnsben att bli militanta judehatare, torde vara den enda entitet i hela världen som betraktar landsmän som deltar i fredskonferenser som förrädare. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/03/nar-det-ar-forraderi-att-delta-i-en-fredskonferens/

Ingen blev mot denna bakgrund det minsta förvånad att Mahmoud Abbas redan innan Trumps fredsplan presenterats for ut i otidigheter mot den amerikanske presidenten och kallade denne för ”a dog and the son of a dog” samt hävdade att fredsplanen var en ”konspiration”. Vidare: ”I do not have much longer to live and will not go down as a traitor. It´s either dying like martyrs or flying the Palestinian flag on the walls of Jerusalem.” https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Abbas-Trump-is-a-dog-and-son-of-a-dog-I-wont-become-a-traitor-615572

Det är alltså denne man prins Charles hade den usla smaken att träffa under sitt besök i de ”palestinska” territorierna och Israel. Besöket omfattade även ett möte med Israels president Reuven Rivlin samt en visit vid förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem och möten med överlevare från Förintelsen, som skördade omkring sex miljoner judars liv.

Prinsen av Wales och Israels president Reuven Rivlin.

Donald Trump uttryckte sig, trots att Abbas kallat honom ”hund och son till en hund”, inför presentationen av den plan som kallats ”the deal of the century” med försiktig optimism och trodde att det till slut skulle gå att få palestinaaraberna med på noterna.  Trots allt ingick i planen att göra en del av östra Jerusalem till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning.

Jag vet inte om han själv trodde på detta – nu kan Trump i alla fall säga att han och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gjort vad de kunnat. https://www.jpost.com/Opinion/Trumps-peace-plan-is-a-realistic-vision-615573

 

 

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

29 november, 2019

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte

Inför nyvalet i Storbritannien: stor ledning för Tories, katastrof för Corbyn och Labour

28 november, 2019

Premiärminister Boris Johnson och oppositionsledaren Jeremy Corbyn i en valdebatt.

Den 12 december hålls nyval i Storbritannien där Brexit kommer att vara en av de stora och avgörande frågorna. Som läget ter sig i skrivande stund ser det ut att vara upplagt för en jordskredsseger för det Brexit-positiva konservativa partiet, Tories.

Tories lett av premiärminister Boris Johnson noteras i en opinionsmätning, företagen av Kantar, för 45 procent av väljarsympatierna och utklassar därmed det socialdemokratiska Labour som får 27 procent. Det Liberaldemokratiska partiet får 18 procent medan Brexitpartiet får nöja sig med 2 procent.

Boris Johnson drar ifrån Labour inför valet

Det ser alltså minst sagt bekymmersamt ut för Labour, som teoretiskt sett borde ha en lysande möjlighet att besegra Tories vilka nu innehaft regeringsmakten i nio år. Labour plågas dock av såväl inre strider som alltmer uttalade anklagelser för en från partitoppen utgående antisemitism. I centrum för kontroverserna står partiledaren Jeremy Corbyn.

Corbyn har råkat riktigt i blåsväder sedan han i en katastrofal intervju med BBCs Andrew Neil trots upprepade påstötningar vägrade be Storbritanniens judar om ursäkt för antisemitismen inom Labour-partiet. Neil påpekade att 80 procent av landets judar anser att Labour är ett antisemitiskt parti och frågade då Corbyn om han ville utnyttja intervjutillfället till att be judarna om ursäkt.

Jeremy Corbyn vägrade dock stenhårt att be om ursäkt utan for ut i luddigt svammel om att rasism alltid är oacceptabelt och så vidare. Corbyns beklämmande hantering av den ställda frågan kan beskådas här: https://www.theguardian.com/politics/video/2019/nov/26/corbyn-refuses-to-apologise-to-british-jews-in-bbc-interview-video

Ed Miliband var Labour-ledare 2010-15.

Jeremy Bernard Corbyn föddes 1949 och har representerat sitt parti i det brittiska underhuset sedan 1983. Han valdes överraskande till partiledare den 12 september 2015, då han efterträdde Harriet Harman som då var ställföreträdare för Ed Miliband vilken var Labours partiledare 2010-15. Miliband har för övrigt polsk-judisk bakgrund.

Corbyn tillhör vänsterflygeln inom sitt parti. Han driver en högskattepolitik, vill låna pengar till investeringar och förespråkar ett utträde ur NATO för Storbritannien. Han har heller aldrig dolt sina sympatier för palestinaaraberna och sin avsky för den judiska staten Israel.

2014 väckte det uppseende, då han i Tunisien deltog i nedläggandet av en krans vid en grav för ”palestinska martyrer” i direkt anslutning till ett monument tillägnat terrorister från Svarta september vilka deltagit i morden på 11 israeler vid OS i München 1972. https://www.thesun.co.uk/news/6990746/jeremy-corbyn-wreath-munich-terrorist-grave-palestinian-martyrs-honoured/

BBC-intervjun med Corbyn skedde kort tid efter det att Storbritanniens ortodoxe chefsrabbin, Ephraim Mirvis, tagit det unika steget att varna väljarna för att rösta på Labour i det kommande nyvalet. I en krönika i The Times menade han att partiet inte gjort tillräckligt för att rensa ut antijudisk rasism och skrev bland annat:

The way in which the leadership of the Labour Party has dealt with anti-Jewish racism is incompatible with the British values of which we are so poroud – of dignity and respect for all people. http://jihadimalmo.blogspot.com/2019/11/overrabbin-varnar-valjarna-for.html

Mirvin talade bland annat om judehatet som ”a new poision – sanctioned from the very top – has taken root (in the party)”. Chefsrabbinen uppmanar väljarna att rösta ”with their conscience”. I Storbritannien finns närmare 300 000 judar.

Jeremy Corbyn, till vänster, med IRA- och Sinn Fein-ledaren Gerry Adams på 1980-talet.

En annan, ständigt återkommande, kritik som riktas mot Jeremy Corbyn är hans stöd för den irländska terroristorganisationen IRA. Boris Johnson påtalade detta i en debatt med Corbyn i det brittiska underhuset relativt nyligen. https://www.express.co.uk/videos/6097011990001/PMQs-Boris-Johnson-slams-Corbyn-for-supporting-the-IRA

Trots Tories stora försprång i väljaropinionen och Labour-ledaren Jeremy Corbyns debacle skall de konservativas seger i nyvalet den 12 december inte tas ut i förskott. Risken för Tories är att deras väljare väljer sofflocket i stället för vallokalerna i tron att segern redan är i hamn. Dessutom tillkommer att Storbritanniens system med enmansvalkretsar kan ställa till det.

 

 

Ny undersökning: ökad antisemitism i Europa

21 november, 2019

Antisemitismen ökar i flertalet europeiska länder enligt en ny undersökning. Bilden är från en judisk begravningsplats i Frankrike 2010. Foto: Reuters.

En färsk undersökning om global antisemitism visar att var fjärde europé omhuldar negativa attityder mot judar. Undersökningen, som genomfördes av den amerikanska organisationen Anti-Defamation League (ADL), omfattade svar från över 9000 deltagare i 18 länder över fyra kontinenter.

ADL’s 2019 Survey of Global Antisemitism: 10 Things We Learned

Judehatet håller sig på en stabil nivå i Västeuropa men är på uppgång i Öst- och Centraleuropa sedan den förra ADL-undrsökningen 2015. Gamla klichéer om att judar kontrollerar affärs- och finansverksamheter samt hyser ”dubbla lojaliteter” gentemot respektive hemländer och Israel lever och har hälsan.

ADLs VD Jonathan Greenblatt gör följande kommentar, som redovisas i tidningen The Algemeiner den 21 november 2019, i anslutning till undersökningsrapporten: ”It is deeply concerning that approximately one in four Europeans harbor the type of anti-Semitic beliefs that have endured since the Holocaust.”

Sedan den förra undersökningen har antisemitiska attityder ökat på ett signifikant sätt i Ukraina (+14 procent), Polen (+11 procent), Sydafrika (+9 procent), Brasilien (+9 procent), Ryssland (+8 procent) samt Argentina (+6 procent). Antisemitismen har enligt ADL-mätningen däremot minskat i Italien (-11 procent), Österrike (-8 procent) och Kanada (-6 procent).

Det skall emellertid framhållas att stödet för bojkottaktioner mot Israel inom ramen för den så kallade BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions) var lågt i samtliga undersökta länder med undantag för Sydafrika, vars vänsterradikala ANC-regering sedan länge för en rabiat Israel-fientlig utrikespolitik.

Mindre 15 procent förordade exempelvis bojkott av den judiska staten i de flesta av de undersökta europeiska länderna.

Enligt den aktuella undersökningen är de antisemitiska stereotyperna i Europa betydligt mer utbredda bland muslimska trosbekännare än bland befolkningarna i övrigt. Den muslimska antisemitismen i Mellanöstern är dock avsevärt mer långtgående än i övriga regioner.

 

 

Affären Bali/Bildt: ingen får ge sig på diktaturkramaren Bildt

22 augusti, 2019

Ulf Kristersson tvingar Hanif Bali till taktisk reträtt om Bildt-kritiken – tråkigt men nödvändigt.

Det kan väl vid det här laget inte ha undgått någon att moderate riksdagsmannen Hanif Bali dels uppmanats lämna två riksdagsuppdrag, dels tvingats be partiikonen Carl Bildt om ursäkt. https://www.expressen.se/nyheter/hanif-bali-attackerar-carl-bildt-en-man-som-inte-lyckats-ha-ratt/

Bakgrunden är Balis skarpa kritik i sociala medier mot Bildt. Om denne formulerade sig Hanif Bali så: ”En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin.” Samt: ”Nämn en gång grabben har haft rätt.” Detta föranledde M-ledaren Ulf Kristersson att sammankalla hela partiets riksdagsgrupp för allvarlig kritik mot den felande.

Det hela utmynnade i att Hanif Bali förständigades lämna posterna som ersättare i riksdagens EU-nämnd samt i arbetsmarknadsutskottet. Däremot tillåts han fortsätta som riksdagsledamot – M-ledningen torde vara fuller väl medveten om att för den händelse den i vida kretsar populäre Bali avpolletteras från riksdagen så kommer X procent av partiets väljare att gå över till SD eller KD.

Bali har efter all kalabik i partiet tvingats till en taktisk reträtt och har bett Carl Bildt om ursäkt samtidigt som han beklagar sin egen bristande fingertoppskänsla för hur det är lämpligt att formulera sig. Man kan tycka att detta är trist men inser samtidigt att det varit nödvändigt om Bali vill fortsätta som M-politiker på hög nivå. Alternativet hade varit att gå över till SD, men det steget är Bali uppenbarligen inte redo att ta – åtminstone inte ännu.

Enligt Ulf Kristersson var Balis Bildt-kritik endast den proverbiala droppen som kom bägaren att rinna över. M-ledaren påstår vidare: ”Jag vill understryka att det är lika illa att vara kritisk mot andra personer som det är att vara det mot Carl Bildt.” Det där tror nog inte någon hyfsat eftertänksam människa på. Hanif Bali har tidigare i stort sett tillåtits skriva vad som helst om vem som helst, men när han ger sig på Sankt Bildt tar det hus i helsike.

Carl Bildt ler i kapp med Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif under sitt besök i landet 2014.

Om det legat någon sanning i M-ledarens utsaga hade ju Bali fått rejält på skallen när han på sociala medier tog heder och ära av Irans Sverige-besökande utrikesminister Mohammad Javad Zarif och indirekt också av utrikesminister Margot Wallström. Det skedde sedan Wallström konstaterat att ”iranier” tyvärr inte tar kvinnor i hand, ”så det gör vi aldrig var vi än är…”

Hanif Bali avfärdade detta med följande ord: ”Nej Margot, iranier har inga problem att ta kvinnor i hand, det är radikala islamistsvin som du myser så hjärtligt med som vägrar göra det.”

Bland det bästa som skrivits om affären Bali/Bildt så här långt svarar i mitt tycke Johan Westerholm för på Ledarsidorna:, där Westerholm ger Bali rätt i allt väsentligt: ”Oavsett vad den enskilde kan anse om riksdagsledamoten Hanif Balis formuleringsfärdigheter på Twitter visar det sig att Bali har en poäng.”

Hanif Bali hade rätt

Det Westerholm i första hand syftar på är Carl Bildts mångåriga vana att i alla lägen driva Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans intressen, icke minst beträffande Turkiets EU-relaterade ambitioner. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 gav Bildt EU skulden för den negativa utvecklingen i Turkiet: ”Vi har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

Om vi botaniserar vidare bland Bildts ställningstaganden genom åren så finner vi bland annat följande. Som studentpolitiker på 1970-talet pläderade han i tidskriften Svensk Linje för ett svenskt erkännande av det kommunistiska Östtyskland och uppmanade studenterna att skänka pengar till den kommunistiska motståndsrörelsen Viet Cong (FNL) i Vietnam. Aktiv antikommunism var Bildt direkt motståndare till.

Bildt har vidare alltid förhållit sig skeptisk gentemot den judiska staten Israel och har till exempel mött deltagare i det antiisraeliska propagandajippot Ship to Gaza. Bildt var proarabisk redan som studentpolitiker och var som utrikesminister en av de mest uttalade kritikerna av Israel internationellt. Detta uppskattades inte alls av israelerna, och faktum är att Carl Bildt i likhet med senare Margot Wallström portades från Israel som svensk regeringsrepresentant även om detta inte blev lika uppmärksammat som i fallet Wallström. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3aKL6/carl-bildt-portades-ocksa

Om Carl Bildt förhåller sig skeptisk gentemot israeler och judar så trivs han betydligt bättre med islamister och muslimer. Exemplet Erdogan och Turkiet har redan nämnts, och när Bildt i egenskap av utrikesminister 2014 besökte mullornas Iran var det uppenbart att han kom väl överens med president Hassan Rouhani och den i dagarna aktuelle utrikesministern Mohammad Javad Zarif .https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-utrikesminister-bildts-bilder-fran-iran/

Som ett kuriosum kan nämnas att Bildt mitt under pågående presskonferens plötsligt reste sig och med sim mobiltelefon började fotografera de närvarande journalisterna!

I Iran hängs homosexuella i lyftkranar trots den iranske utrikesministerns påståenden om motsatsen.

Jag gissar att Carl Bildt uppskattar umgänget med de iranska dignitärerna betydligt mer än han uppskattar presidenten i världens viktigaste demokrati, Donald J. Trump. Semiaristokraten Bildt har städse rynkat på näsan mot den senare och tagit varje möjligheter att i internationella fora uttrycka sin mening om den i hans tycke oerhört vulgäre Trump. Nyligen skrev han i det liberala flaggskeppet The Washington Post debattutrymme att Trumps strävan att köpa Grönland av Danmark är ”bortom det absurda”. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-om-gronland-bortom-absurt/

Däremot har den forne excellensen Bildt, i alla fall mig veterligt, inte yttrat ett enda kritiskt ord om den totalitära islamistdiktaturen Iran i anledning av dess utrikesministers tvådagarsbesök i Sverige. Detta trots att Zarif exempelvis försvarade dödsdomen mot den i Iran dödsdömde svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali, försvarade slöjtvånget för kvinnor samt förnekade att homosexuella handlingar straffas med döden trots hur många bevis som helst för att så sker. https://www.dn.se/nyheter/varlden/irans-utrikesminister-forsvarade-dodsdomen-mot-svensk-iranske-forskaren/

Nej, då är det i Bildts ögon viktigare att ironisera över USAs nuvarande president. Det är verkligen på tiden att moderatledningen på allvar utsätter diktaturkramaren Carl Bildts utrikespolitik för en välbehövlig granskning och slutar upp med att behandla Bildt som något slags oberörbar kunglighet. Han är trots allt endast medlem av knapadeln, låt vara med en rätt uppblåst attityd – vilket är tämligen anmärkningsvärt med tanke på att Bildt varken slutfört sina akademiska studier eller haft ett jobb utanför politiken.

 

 

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.