Kemiska stridsmedel alltjämt ett hot

Vladimir Putin – här med sin kinesiske diktatorskollega Xi Jinping – är inte främmande för att använda nervgas i kampen mot ryska dissidenter.

Adolf Hitler blev tillfälligt blind efter en fransk attack med senapsgas vid Ypres under Första världskriget. Det anses allmänt att Hitlers blindhet var av psykologisk natur, så kallad hysterisk blindhet. Det må vara hur det vill med det – kemiska stridsmedel har använts ymnigt genom åren och är fortfarande ett internationellt problem.

Vid kemisk krigföring används per definition ”vapen innehållande kemiska ämnen som dödar eller skadar genom förgiftning.” Denna typ av stridsmedel används i första hand i syfte att undergräva stridsmoralen och döda förskansade försvarare. Moln av gas har visat sig vara mest effektivt i sammanhanget.  https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2022-03-18-svar-pa-vanliga-fragor-om-kemiska-vapen.html
  
Kemisk krigföring förekom relativt flitigt under Första världskriget men ratades i Andra världskriget. Exempel på kemiska stridsmedel är tårgas, senapsgas, fosfor- och klorgas. Det har uppskattats att 4 procent av dödsoffren under vad som kallats Det stora kriget dog på grund av gasanvändning. Efter hand uppstod motmedel såsom gasmasken, vilket gjorde att effekten av kemkriget minskade.
  
Den franska armén var först med att använda kemiska vapen i form av granater. Lagret förbrukades snabbt och nya beställningar gjordes i november 1914 med kloraceton som aktiv beståndsdel.

Ypern och Halabja. Tyskland genomförde storskaliga attacker med användande av stridsgas i slaget vid Bolimov nära den polska floden Rawka i trakterna av staden Lodz  den 31 januari 1915. 18 000 granater innehållande gas avfyrades då mot ryska trupper. Den förväntade effekten uteblev dock på grund av att gasen frös. https://sv.frwiki.wiki/wiki/Bataille_de_Bolimov 
  
I det andra slaget vid Ypern i Belgien 1915 använde tyskarna gas tre gånger: den 24 april mot 1. kanadensiska divisionen, den 2 maj nära Mouse Trap Farm samt den 5 maj mot brittiska trupper.
  
Klorgas är ett kraftfullt irritationsmedel som kan skada ögon, näsa, hals och lungor. Man kan också dö till följd av kvävning. Erfarenheterna från Första världskriget visar att det blev mindre skador på de soldater som stannade kvar i sina värn än på dem som lämnade sina positioner. Klor gav dock mindre effekt än vad tyskarna hoppats på då de gröna klormolnen var lätta att upptäcka och därtill hade en stark lukt. https://giftinformation.se/kemikalieregister/klorgas/
  
De kemiska stridsmedlen utgör alltjämt ett hot. Den 16 mars 1988 genomförde irakiska trupper på order av Saddam Hussein en massaker på det kurdiska folket i Halabja under slutfasen av kriget mellan Iran och Irak. Enligt en rapport från FN kom då bland annat senapsgas till användning. https://en.wikipedia.org/wiki/Halabja_massacre

”Kemiske Ali”. Halabja har det uppskattats att cirka 3200-5000 avled och att 7000-10 000 skadades. Under närmast följande år ökade cancerfallen och födelsedefekterna markant. Attacken mot Halabja har av Kanadas parlament stämplats som ”brott mot mänskligheten”.
  
Den som på order av Saddam ledde kampanjen mot Halabja var den beryktade Ali Hassan al-Majid, kallad ”Kemiske Ali”. Ali dömdes skyldig i en irakisk domstol 2010 och avrättades genom hängning. Ali och Saddam var kusiner.
  
Ett annat exempel på användande av kemisk krigföring i Mellanöstern har den syriske diktatorn Bashar al-Assad svarat för. Under en attack mot staden Khan Sheikun i Idlib-provinsen i nordöstra Syrien 2017 beräknas ett 70-tal personer ha dödats.
  
Den gas som då kom till användning var troligen sarin, samma gas som brukades av den japanska undergångssekten Aum Shinrikan i Tokyos tunnelbana den 20 mars 1995; 13 personer dog medan så många som drygt 5800 kan ha skadats. https://www.arbetaren.se/2017/04/05/50-tal-doda-i-gasattack-i-idlib-i-nordostra-syrien/

Konvention mot kemvapen. Att Putin-regimen i Ryssland inte står främmande från att använda nervgas i dess kamp mot oliktänkande demonstrerades på ett fasansfullt sätt den 4 mars 2018, då Sergej och Julia Skripal – far och dotter – utsattes för en attack med nervgiftet Novitjok i engelska Salisbury. Dessbättre kom båda undan med livet i behåll. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal
  
Förenta nationerna (FN) utformade 1993 en konvention som förbjuder användning av kemiska stridsmedel vilken har godkänts av stormakterna och de flesta andra länder. 1997 tillkom Kemvapenkonventionen, vilken förbjuder utveckling, produktion, lagring och bruk av kemiska vapen.
  
Konventionen har signerats av 193 länder – dock ej av Nordkorea, Sydsudan, Egypten och Israel.

Tredje världskriget? – Nej, femte!

General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.

Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.

Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.

Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.

Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.

Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.

Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.

Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.

I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.

Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.

USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.

Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.

Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.

Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!

Napoleonkomplexet: kortväxta ledare och vad de ställt till med

På hästryggen spelade Napoleons ringa längd mindre roll.

Vår nya statsminister Magdalena Andersson har som bekant behagat utse Morgan Johansson, född 1970, till justitie- och inrikesminister. Jag kan inte rå för att jag drabbas av smärre frossbrytningar när jag ser dennes egen arbetsbeskrivning avseende sin regeringspost:

Min reaktion bottnar inte enbart i att Morgan Johansson är en maktfullkomlig – det vill säga helt normal – sosse utan också i att han som en ovanligt kortväxt person kan tänkas lida av det så kallade Napoleonkomplexet. https://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_complex

Enligt detta finns en tendens hos korta personer (främst män) att kompensera för sin (bristande) längd genom ett aggressivt och auktoritärt beteende. För de flesta politiska ledare går det att få fram hur långa/korta vederbörande är, men för Morgan Johansson har detta inte lyckats: frågan är tydligen känslig.

Efter att ha studerat bilder på Johansson tillsammans med andra politiker gissar jag på att han kan vara runt 155 cm lång. Jag vill understryka att min avsikt absolut inte är att mobba Morgan Johansson – han kan ju inte rå för hur han är skapt – utan endast belysa vad kortväxthet kan innebära i ett politiskt perspektiv.

Morgan Johansson och statsrådskollegan Anders Ygeman.

I det här inlägget avser jag redogöra för vad påtagligt korta män, politiker och militärer, ställt till med genom historien. Låt oss börja med Napoleon Bonaparte (1769-1821), efter vilken ovan nämnda komplex är uppkallat. Napoleon föddes på ön Korsika och kallades ibland föraktfullt ”korsikanen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Napoleon_I

Han utvecklades till att bli en fältherre tillika militärstrateg av rang och gav Frankrike en rad segrar i de krig (Napoleonkrigen) han framprovocerade på den europeiska kontinenten, ja även före dessa; jag tvekar inte att kalla Napoleon för sin tids Hitler (minus judeutrotningen). Han misslyckades dock med att besegra Ryssland i fälttåget 1812, även om hans styrkor lyckades erövra Moskva (som invånarna då satte i brand) vilket innebar början till slutet för hans maktutveckling.

Napoleon Bonaparte (Boney som han kallades av engelsmännen) lät utropa sig själv till kejsare 1804, vilket om något tyder på (över)kompensation. Det har spekulerats i hur lång han egentligen var, men den som jag bedömer mest trovärdiga uppgiften – vilken bygger på mätningar av hans skelett – gör gällande att han mätte dryga 157 cm över havet.

Om vi tar ett ordentligt hopp tillbaka i tiden hittar vi alla tiders sannolikt störste härförare, Alexander den store (356-323 före Kristi födelse). Han var konung över det antika kungadömet Makedonien, vilket utsträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster. Staden Alexandria i Egypten är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexander_den_store

Alexander förlorade aldrig ett slag och erövrade under sin korta bana bland annat Persien och Egypten. Genom hans erövringskrig spred sig den så kallade hellenismen, under vilken grekisk kultur och grekiskt språk upplevde en glansperiod. Alexander dog i Babylon 323 efter tolv dagars hejdlöst festande och feldosering av medicin.

Någon särskilt imponerande gestalt lär inte Alexander ha varit. Han var strax under 170 cm, vilket inte var extremt kort enligt den tidens mått men heller inte jättelångt. Alexander skall vidare ha haft en sned hals, haft en hes och obehaglig röst samt mer eller mindre ständigt ha varit på fyllan. Han har givit upphov till termen ”alexanderhugg”, en metod med vilken han med ett svärdshugg löste den som oupplöslig betraktade så kallade gordiska knuten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten

Engelbert Dollfuss. 150 cm i strumplästen.

Flera av ledarna kring Andra världskriget var anmärkningsvärt korta. Låt oss börja med den i dag inte så kände Engebert Dollfuss (1892-1934), förbundskansler i Österrike 1932-34. Dollfuss var 150 centimeter kort och således en av de fåtaliga personer bredvid vilken Morgan Johansson skulle ha tett sig tämligen högrest. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Dollfuss

Dollfuss lät upplösa parlamentet 1932 och skaffade sig diktatoriska maktbefogenheter. Han sårades dödligt i den nazistiska så kallade Julikuppen 1934 och efterträddes av Kurt von Schuschnigg, vilken i sin tur avsattes av nazisterna vid annekteringen av Österrike 1938. Dollfuss var ideologiskt austrofascist och katolik med auktoritär utsyn. Det skämtades en hel del om den tvärhandshöge Dolfuss – en liten kopp svart kaffe kallades exempelvis Dollfuss Kaffee.

Adolf Hitler platsar med sina 175 cm inte bland de kortaste ledarna, men det gör däremot Sovjetunionens diktator Josef Stalin (1878-1953) som var 170 cm lång. Alltså bara en cm längre än den inte direkt reslige M-ledaren Ulf Kristersson. Stalin lät i fotografisk form gärna avbilda sig sittande, men på de kolorerade propagandaaffischerna framstår han som något av en jätte. Han lät också retuschera sina porträttbilder så att det inte skulle framgå att han hade koppärrig hy. Stalin var född i Georgien och hette egentligen Iosif Visarionovitj Dzjugasjvili. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josef_Stalin

Stalin, som var generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti 1922-53, förde en hänsynslös politik och lät inrätta ett system av slavarbetsläger som Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn kallade Gulagarkipelagen. Till Stalins mer beryktade bedrifter kan nämnas svältkatastrofen i sovjetrepubliken Ukraina 1932-33 (Holodomor), vilken skördade minst tre miljoner dödsoffer. Den framkallades artificiellt av Sovjetunionens agerande som var riktat direkt mot den ukrainska befolkningen. https://www.levandehistoria.se/sovjet-ett-samhalle-byggt-pa-terror-och-kategorisering/holodomor-terror-hungersnoden-i-ukraina-aren

Olika forskare har kommit fram till olika siffror rörande hur många dödsoffer Stalins kommunistiska regim skördade: några stannar vid 20 miljoner, andra säger 70 miljoner. I ett historiskt perspektiv är det endast det röda Kinas sinnesrubbade diktator Mao Tse-tung som kan mäta sig med Stalin som massmördare.

Inte heller Stalins företrädare Vladimir Iljitj Lenin (Uljanov) var någon kroppslig jätte – han mätte 165 cm. Lenin, som våren 1917 färdades genom Sverige och Finland på väg från sin landsflykt i Schweiz till det revolutionära Ryssland, blev efter bolsjevikernas statskupp mot den demokratiskt valda mensjevikregeringen i oktober samma år ordförande i folkkommissariernas råd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin

Genom tillskapandet av underrättelseorganet Tjekan, som leddes av den polskfödde ädlingen Feliks Dzerzjinskij, införde Lenin terrorn som en naturlig del i bekämpandet av de antirevolutionära krafterna. Denna terror blev mera systematisk sedan socialrevolutionären Fanny Kaplan skjutit Lenin med tre skott den 20 augusti 1918, dock inte dödligt. Lenin avled av syfilis i hjärnan 1924.

Nikolaj Jezjov bredvid Josef Stalin och Vjatjeslav Molotov. När Jezjov utrensats retuscherades han bort från bilden.

Chef för Tjekans efterföljare NKVD åren 1936-38 var den endast 151 cm korte Nikolaj Jezjov (1895-40). Han kallades, i sin befattning som Stalins chefsbödel och på grund av sin sadistiska läggning, ”den blodige dvärgen”. Han blev själv utrensad under Stalins utrensningar, då en stor del av den sovjetiska officerskåren mördades eller fängslades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_Jezjov

Mer eller mindre kortväxta ledare återfanns även på den nationalsocialistiska/fascistiska sidan i anslutning till Andra världskriget. Det har ovan konstaterats att Hitler inte kan räknas dit, men det kan däremot hans propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945) som mätte 165 cm och vägde blott 45 kg. Han haltade svårt på grund av att ena benet var åtta cm kortare än det andra. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Goebbels

Goebbels var gift och hade fem döttrar med hustrun Magda men hade, troligen för att kompensera för sitt föga tilltalande och definitivt icke-ariska utseende, en mängd utomäktenskapliga kärleksaffärer. Joseph och Magda Goebbels lät, innan de begick självmord, förgifta samtliga fem döttrar i Hitlers bunker i Berlin den 1 maj 1945.

I det fascistiskt styrda Italien hette förgrundsgestalten åren 1922-43 Benito Mussolini (1883-1945), vars längd har uppskattats till 168 cm. Mussolini var usprungligen socialist och redaktör för tidningen Avanti! (Framåt). Han skapade fascismen med spöknippet (fasces) som symbol i syfte att låta socialismen befruktas av nationalistiska idéer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benito_Mussolini

Mussolini kom till makten efter Marschen mot Rom 27-29 oktober 1922, då han tvingade konung Viktor Emanuel III att utse honom till premiärminister. Han blev snart känd som Il Duce (Ledaren) med diktatoriska befogenheter. Det skulle efter några år vid makten visa sig att Mussolini led av svårartad megalomani (storhetsvansinne) – bland annat trodde han sig om att av sitt rike kunna åstadkomma ett nytt romerskt imperium.

Efter ett drygt årtionde med fascistiskt styre kände sig Mussolini manad att, med Nazitysklands erövringar som förebild, ockupera Abessinien (Etiopien) 1936 samt Albanien 1939. 1936 undertecknades ett vänskapsfördrag mellan Tyskland och Italien och 1940 anslöt sig Japan till denna konstellation varmed de så kallade axelmakterna hade bildats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Axelmakterna

Konung Viktor Emanuel III utnämner Benito Mussolini (till höger) till premiärminister i Italien 1922.

Mussolini blev med tiden alltmer impopulär och avsattes officiellt av kung Viktor Emanuel 1943 i ett försök att blidka de allierade. Sedan han befriats från sin fångenskap av Hitlers favoritofficer Otto Skorzeny samma år ställdes han i spetsen för Salòrepubliken i norra delen av landet. Han greps slutligen av partisanerna 1945 och sköts till döds jämte älskarinnan Clara Petacci. Deras kroppar hängdes upp och ner till allmän beskådan.

Kung Viktor Emanuel III (1869-1947), kung av Italien 1940-46 och även kallad kejsare av Abessinien och kung av Albanien, var extremt kortväxt med sina 153 cm ovanför markytan. Han var son till konung Umberto I, som mördats av en anarkistisk attentatsman 1900. https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Emanuel_III

Viktor Emanuel såg sig nödsakad att efter krigsslutet utlysa en folkomröstning om monarkins framtid i Italien. 54,3 procent röstade för att införa republik medan de som röstade för att behålla monarkin utgjorde 45,7 procent. Kungafamiljen förbjöds att beträda italiensk mark, något som inte upphävdes förrän 2005.

Spaniens diktator Francisco Franco y Bahamonde (1892-1975) var inte heller någon jätte med sina 163 cm. Franco var på sin tid Europas yngste general och till övertygelsen konservativ katolik snarare än ideologiskt medveten fascist. Han ledde sina styrkor till seger i det blodiga inbördeskriget mot sovjetstödda vänsterkrafter 1936-39 och var med titeln generalissimo Spaniens starke man till sin död 1975. Han benämndes allmänt El Caudillo. https://en.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

Tyskland gav genom stridsflyg Franco eldunderstöd i inbördeskriget kriget och Hitler försökte länge få med Spanien i Andra världskriget på sin sida, men Franco vägrade. Därmed kunde Spanien förbli neutralt och bland annat en tillflykt för förföljda judar (Franco hade själv judiskt påbrå på mödernet). Efter Francos död 1975 blev Spanien en fullfjädrad demokrati med monarkiskt statsskick.

Den mest uppmärksammade av vår egen tids kortväxta ledare torde vara Rysslands 168 cm långe president Vladimir Vladimirovitj Putin (född 1952), som handplockats av Boris Jeltsin som Rysslands starke man 1999-2000. Han har därefter sett till att säkra sin makt genom att omväxlande bekläda president- respektive premiärministerposten. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin

De kortväxta ryska ledarna Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev låter sig gärna avfotograferas sittandes..

Putins Napoleonkomplex är ovanligt tydligt redan från barndomen, då den unge Vladimir ofta såg sig tvungen att hävda sig genom att slåss med andra barn på bakgårdarna i Moskva. När det sedan blev dags att välja yrke valde Putin att bli spion (tjekist med en rysk term) och lät enrollera sig i KGB där han avancerade till överste.

Som president styr och ställer Putin som han vill utan att behöva bekymra sig om någon form av demokrati. Om det är någon medborgare som dristar sig kräva för mycket av den varan kan det gå illa för vederbörande, där godtyckliga fängelsedomar är den mildaste formen av bestraffning som i fallet Alexej Navalnyj. Andra oppositionella, såsom Boris Nemtsov, har drabbats av ond, bråd död.

Så där lär det fortsätta åtskillig tid till om inte något väldigt oväntat inträffar. 2020 genomfördes en omdiskuterad grundlagsändring som tillåter Putin att sitta kvar vid makten till 2036. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryssarna-tros-ge-putin-forlangd-makt

Det kan nämnas att Vladimir Putins tidigare side-kick, Dmitrij Medvedev (född 1965), är ännu kortare, blott 163 cm. Genom att använda skor med höga sulor såg han dock ut att vara ungefär lika lång som bossen själv när de syntes tillsammans. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dmitrij_Medvedev

Världens för närvarande värste diktator alla kategorier, Nordkoreas Kim Jong-un (född 1984), mäter 162 cm. Han tog över ledningen av det extremt slutna och utfattiga landet sedan fadern, Kim Jong-il, avlidit 2011. Fadern har uppskattats ha varit någonstans mellan 155 och 165 cm. Nu skall det sägas att koreanska män som regel är tämligen kortväxta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-un

Den stalinistiska diktaturen i Nordkorea erbjuder skrämmande möjligheter för personer med Napoleonkomplex att hävda sig. Offentliga avrättningar är legio för obetydliga förseelser som att ha smugglat in ”olämpliga” skrifter eller ha Bibeln i sin ägo. Och 2017 lät Kim till och med mörda sin egen äldre halvbror, Kim Jong-nam, på Kuala Lumpurs internationella flygplats; två asiatiska kvinnor lurades att förgifta Kim.

Far och son Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Morgan Johansson kan naturligtvis på intet sätt jämföras med de här uppräknande diktatorerna respektive massmördarna vad beträffar politik och metoder. Han har inom ramen för vårt demokratiska statsskick inte makt eller möjlighet att göra precis som han vill. Han kan dock anställa åtskillig skada inom de ramar vårt samhälle har. Det är därför den gedigna arbetsbeskrivning han själv angivit (se ovan) är ägnad inge viss oro.

Sist ett litet udda fenomen. Flera av världshistoriens värsta tyranner oavsett längd led av något som med en fackterm kallas ailurofobi, kattskräck: några av dessa var Alexander den store, Djingis khan, Napoleon, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Saddam Hussein. https://sv.wiktionary.org/wiki/ailurofobi

Det har spekulerats i att människor som är auktoritärt disponerade kan drabbas av stort obehag vid åsynen av katter, därför att det rör sig om djur med notorisk ovilja att lyda och underordna sig.

Påven besökte Irak för interreligiös samvaro – judarna stängdes ute

Påvens besök i Irak omfattade bland annat interreligiöst umgänge i Ur, patriarken Abrahams hemstad.

Påven Franciskus genomförde i början av mars ett fyra dagars besök i Irak vilket av många sågs som historiskt. Besöket var späckat av fagert tal från såväl påven som hans irakiska värdar, men så värst mycket konkret kommer den påvliga trippen med all sannolikhet inte att leda till. https://www.jpost.com/middle-east/iraqs-government-accused-of-preventing-jews-from-attending-popes-visit-661220

Franciskus visit omfattade stopp i irakiska städer såsom Bagdad, Ur, Mosul och Najaf samt även en avstickare till den autonoma irakiska regionen Kurdistan. Enligt Vatikanens presentation av påveresan var denna ägnad att skapa ett fredligt samförstånd mellan de tre så kallade abrahamitiska religionerna kristendom, judendom och islam.

Ett viktigt stopp på resan var i det perspektivet Ur (arabiska Tell al-Muqajjar), den stad i Kaldéen i det forna södra Mesopotamien som det i Gamla testamentet anges att patriarken Abraham härstammade från. Ur anses vara en av världens äldsta städer där man funnit byggnadslämningar från perioden 5000-300 före Kristi födelse. Ur är beläget vid mynningarna till floderna Eufrat och Tigris. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ur,_Mesopotamien

Den största stötestenen för den interreligiösa harmonin var att inga judar fanns på plats. Den irakiska regeringen tycks aktivt ha förhindrat judar att resa till Bagdad för att träffa den 84-årige Franciskus. I en artikel av Seth J. Frantzman i den liberala israeliska tidningen The Jerusalem Post den 7 mars 2021 heter det:

The Iraqi government ignored the history of Iraqi Jews during the visit of Pope Francis last week, marring an otherwise unprecedented visit and wasting an opportunity to highlight the Jewish part of Iraq´s history.

Edwin Shuker, en sefardisk jude född i Bagdad 1955 och bosatt i Storbritannien sedan 1971, var besviken över den uteblivna judiska närvaron under påvens besök. Han menade att Iraks regering missade en historisk möjlighet att erkänna judarnas bidrag till det irakiska samhället ”and correct the injustice committed against them by successive governments.” Shuker besöker regelbundet Bagdad men fick ingen möjlighet att göra det under påvens besök.https://www.sephardivoices.org.uk/Interviewee/-Edwin-Shuker

Påvens vällovliga budskap stod i bjärt kontrast till Iraks handlande: ”As the children of Abraham, Jews, Christians and Muslims, together with other believers and all persons of good will, we thank you for having given us Abraham.” Irakierna föredrog dock att ignorera sina judar. I Mosul, som påven besökte efter visiten i Ur, fanns en gång en livaktig judisk samfällighet; resterna efter minst sex äldre synagogor har hittats här.

Påvens fyra dagar långa besök i Irak blev mycket uppmärksammat men kommer troligen inte att leda till så mycket.

Uteslutningen av judarna ur den interreligiösa gemenskapen i Irak har tvivelsutan skadat anspråken på enighet mellan världsreligionerna. Judisk närvaro i vad som i dag är Irak finns dokumenterad sedan judarnas så kallade babyloniska fångenskap runt 586 före Kristi födelse. Den skriftlärde Esra, känd från Gamla testamentet, tillhörde dem som fick tillåtelse att lämna Babylonien och bege sig till Jerusalem. https://www.churchofjesuschrist.org/study/scriptures/gs/ezra?lang=swe

Under 1900-talet kom irakiska judar att spela en viktig roll i kampen för Iraks självständighet. Som mest bestod Bagdads befolkning till en tredjedel av judar. Efter hand blev deras närvaro i landet emellertid alltmer oönskad, och många valde då att flytta till Israel där det 2014 fanns omkring 227 900 judar av irakisk härkomst. Många av dessa söker bevara sederna och bruken från det gamla landet. I dagens Irak finns knappt några judar kvar. https://sv.qaz.wiki/wiki/History_of_the_Jews_in_Iraq

En annan fråga som aktualiserades under Franciskus visit i Irak var om landets kristna på sikt skulle kunna undgå att utplånas. Kristna trosbekännare har varit föremål för förföljelser under flera decennier och många troende är skeptiska till om en fyra dagar lång påvlig blixtvisit kan göra de muslimska makthavarna mer välvilligt inställda. https://www.dw.com/en/what-can-pope-francis-really-achieve-in-iraq/a-56769175

När den irakiske utrikesministern Fuad Hussein mötte Franciskus på flygplatsen i Bagdad hälsade han den celebre gästen och dennes ”message of peace and tolerance” välkommen. Under sitt besök ledde påven sedan kyrkliga ceremonier i Bagdad och möten med muslimska präster i den för shiamuslimer heliga staden Najaf i centrala Irak. Franciskus sammanträffade bland annat med den shiamuslimske ayatollan Ali al-Sistani.

Iraks kyrkliga ledare menar att den kristna tron i landet hotas av utplåning och att utvecklingen för de troende kan bli densamma som för judarna i landet. Under Saddam Husseins sekulära regim 1979-2003 tolererades de kristna till viss del och det fanns till och med kristna på höga positioner i Saddams regering. Efter USAs invasion 2003 blev det betydligt värre.1987 uppgick landets kristna kommunitet till cirka 1,4 miljoner men i dag finns endast omkring 200 000-300 000 kvar.

Bashar Matti Warda, kaldeisk biskop i staden Irbil i irakiska Kurdistan, tror inte att påvens besök kommer att vara till stor hjälp: ”It´s not going to help the Christians materially or directly, because we are really in a very corrupt political and economic system.” Warda utesluter dock inte att Franciskus visit kan få en del irakier att reflektera på ett positivt sätt över den kristna närvaron i Irak.

 

Den moderna ikonoklasmens historielöshet: statyer rivs ner på löpande band

Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.

Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.

Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.

När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.

Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push

Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis

Virginias guvernör Ralph Northam, partikamrat med Pelosi, dekreterade i förra veckan att den berömda ryttarstatyn föreställande general Robert E. Lee skulle avlägsnas från sin plats på Monument Avenue i Richmond ”så snart som möjligt”. En Lee-staty har redan nedmonterats i New Orleans. https://www.wtvr.com/news/local-news/new-developments-in-richmond-lawsuit-over-removal-of-robert-e-lee-statue

Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.

Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…

Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.

Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:

Människor har i alla tider levt med historien. Den har aldrig varit blid och rättfärdig. Men den finns där. Mångskiftande, skitig, full av nyanser och ytterligheter, dumheter och genidrag, övergrepp och hjältedåd. https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/borde-man-inte-jamna-hela-goteborg-med-marken/

Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.

Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston

Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet

Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.

Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.

Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.

Aktivisten Lovette Jallow: ”Jag vet att Carl von Linné-statyerna i Sverige skakar”

Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump

Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm

Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.

Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)

Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen

Krisens Venezuela: Alltmer stöd till Juan Guaidó

Den civiliserade världen ställer sig nu bakom Joan Guaidó som Venezuelas legitime president.

Den hårt ansatte Nicolás Maduro i Venezuela försöker överföra motsvarande 11 miljarder kronor (1,2 miljarder US dollar) från statskassan till en bank i Uruguay. Det hävdar landets interimistiske president Juan Guaidó, som kräver att den aktuella banken skall stoppa dessa försök då han betraktar Maduros planerade transaktion som ”stöld av offentliga medel”. https://www.reuters.com/article/us-venezuela-politics-uruguay/venezuelas-guaido-says-maduro-government-trying-to-move-public-funds-to-uruguay-idUSKCN1PT1VV

Enligt Reuters har Guaidó inte presenterat några konkreta bevis för Maduros planerade miljardtransaktion, men för en diktator som flyger till en lyxkrog i Istanbul i Turkiet och kalasar på prima biff tillsammans med hustrun medan folket svälter och dör på grund av den krisande sjukvården i landet förefaller en sådan ekonomisk åtgärd fullt logisk. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngxOon/folket-hungrar–maduro-ater-fin-biff

Det var den 23 januari i år som Juan Gerardo Guaidó Marques, född 1983, svor en ed som Venezuelas tillförordnade president i syfte att ge landet en fungerande politisk ledning. Juan Guaidó, som valdes till president i nationalförsamlingen i slutet av 2018, representerar det socialdemokratiskt orienterade partiet Voluntad Popular (Folkets vilja) vilket betraktas som ”centristiskt”. https://en.wikipedia.org/wiki/Juan_Guaid%C3%B3

En karta över hur världens länder ställer sig i förhållande till Juan Guaidó respektive Nicolás Maduro.

Guaidó är till yrket ingenjör och har studier i det privata universitetet George Washington University i den amerikanska huvudstaden Washington, D. C. bakom sig. Han har erkänts som interimspresident i Venezuela av den interamerikanska organisationen Organization of American States (OAS) samt av USA, Israel, Brasilien, Australien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Österrike, Nederländerna, Portugal, Danmark och Sverige.

Medan således viktiga länder i den civiliserade delen av världen backar upp Guaidó har stater såsom Ryssland, Kina, Kuba, Bolivia, Turkiet, Irak och Syrien valt att ställa sig på Maduros sida. Den Europeiska unionen (EU) har på Italiens initiativ krävt fria val i Venezuela men har inställningen, att det är varje medlemsstats sak att välja sida. https://www.bbc.com/news/world-latin-america-47053701

Nicolás Maduro, född 1962, har varit utrikesminister och var vicepresident i Venezuela 2012-13 representerande Venezuelas förenade socialistiska parti. Han efterträdde den bisarre Hugo Chávez när denne avled 2013. Maduro vann sedan det efterföljande  presidentvalet den 14 april. Segermarginalen till Henrique Capriles var endast 1,49 procentenheter, vilket fick den senare att överklaga valresultatet till Venezuelas högsta domstol som dock inte gick på Capriles linje utan bekräftade Maduros seger. https://en.wikipedia.org/wiki/2013_Venezuelan_presidential_election

Maduro smörjer kråset medan folket svälter…

Det mesta i Venezuela står för tillfället och väger. Nicolás Maduro har förklarat att han kan tänka sig att tidigarelägga valet till parlamentet men vägrar gå med på nytt presidentval. Likt så många andra socialistiska härskare tycks han vägra inse att spelet är förlorat utan försöker med näbbar och klor hanka sig kvar vid makten trots att landet står vid avgrundens rand.

I detta avseende finns det tydliga likheter mellan Maduro och Chiles tidigare president Salvador Allende Gossens (1908-73), vilken trots ett mycket knappt parlamentariskt underlag med stöd av allehanda revolutionära krafter förde en socialistisk överbudspolitik som ledde till 1000-procentig inflation och en katastrofal situation i de flesta avseenden. Till slut blev en militärkupp oundviklig.

Likheterna mellan Maduro och Allende är således påfallande. Båda körde sina respektive länder eftertryckligt i botten. Skillnaden mellan dessa båda socialistledare är väl, att medan Maduro ser ut ungefär som Saddam Hussein framtonade Allende som en snäll farfar varför han också fick mångas sympatier på sin sida.

Att det är riktigt illa i Venezuela framgår med viss emfas av det faktum att Sveriges rödgröna regering ställt sig bakom utmanaren Guaidó. Utrikesminister Margot Wallström har citerats: ”Vi godtog aldrig valresultatet när Maduro valdes till president. Vi stödjer och betraktar Juan Guaidó och nationalförsamlingen som de enda legitima representanterna för det venezuelanska folket.”  Wallström utesluter heller inte nya sanktioner mot Maduro-regimen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sverige-staller-sig-bakom-guaido

Salvador Allende med sin främste internationelle supporter, Kubas diktator Fidél Castro.

Med Vänsterpartiet, som efter viss tvekan släppte fram den nuvarande regeringen Löfven, är det en annan sak. Det gamla kommunistpartiet har länge haft det socialistiska Venezuela som något av ett idealland, och när Maduro med hårfin marginal besegrade Caprile i presidentvalet 2013 skickade V-ledaren Jonas Sjöstedt ett gratulationstelegram till Maduro.

Att Maduro kastade oppositionella i fängelse och besatte nyckelposter i sin administration med släktingar och vänner innebar sannolikt endat pluspoäng för våra avdankade kommunister. Det är ju så det brukar gå till när kommunister erövrar makten.http://www.bt.se/ledare/historien-upprepar-sig-i-venezuela-och-i-vansterpartiet/

Sjöstedt har så här långt föredragit att hålla tyst om utvecklingen i Venezuela. Det är nog ett ganska smart drag.

Den som lever får se vad som närmast kommer att hända i den djupnande krisens Venezuela. Militären har tidigare betraktats som en garant för Nicolás Maduros fortlevnad som landets högste ledare, men det är inte alls givet att så fortfarande skulle vara fallet. Sålunda har flygvapengeneralen Francisco Yanez uttalat sitt oförblommerade stöd för utmanaren Guaidó och även uppmanat militärt anställda att desertera. Också Venezuelas militärattaché i Washington, överste José Luis Silva Silva, stödjer Juan Guaidó. https://www.dn.se/nyheter/varlden/venezuelas-flygvapenchef-stodjer-guaido/

Venezuelas militärattaché i Washington, D. C., överste José Luis Silva Silva, stödjer Guaidó.

Det sades under Allendes tid även om Chiles militärmakt att den hade en tradition att stödja den sittande presidenten och respektera den civila maktutövningen. När drastiska åtgärder ansågs nödvändiga lät sig dock generalen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) övertalas att leda den militärkupp som den 11 september 1973 störtade Allende-regimen över ända.

Ett militärt ingripande kan knappast uteslutas i det nuvarande kaotiska Venezuela, även om ett sådant vore ytterst olyckligt. Frågan är bara vilken sida militären i så fall kommer att ställa sig på.

 

 

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

John Bolton klargör: ”Palestina” är ingen stat

Donald Trump och John Bolton 2018.

President Donald J. Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton väckte visst uppseende då han, vid en pressträff i Vita huset nyligen, kallade ”Palestina” en ”so called state”. https://www.msn.com/en-us/news/video/john-bolton-makes-announcement-referring-to-the-so-called-state-of-palestine/vp-BBNTkiw

Därefter övergick Bolton till att förklara varför ”Palestina” inte är att betrakta som en statsbildning:

It´s not a state now. It does not meet the customary international law test of statehood. It doesn´t control defined boundaries. It doesn´t fulfill normal functions of government. There are a whole host of reasons why it isn´t a state. https://www.washingtonexaminer.com/news/white-house/john-bolton-says-palestine-is-not-a-state

”Palestina” kunde dock framdeles, förklarade Bolton vidare, bli en stat men för att detta skall kunna ske måste det till diplomatiska förhandlingar med Israel och andra. Bolton använde enligt uppgift citationstecken som han gjorde i luften med fingrarna när han refererade till ”Palestina” (precis som jag gör nu och alltid fast i skriftlig form). PLOs dåvarande ledare, Yassir Arafat (1929-2004), utropade ”Palestina” som självständig stat 1988.

John Bolton förtjänar enligt mitt sätt att se allt beröm för att han påpekar det uppenbara i stället för att, som alltför många gör, jämställa det område den Palestinska myndigheten styr över med den judiska staten Israel. I nuläget erkänner 137 av världens länder, däribland Sverige, ”Palestina” diplomatiskt.

George W. Bush och John Bolton 2005.

John Robert Bolton föddes i Baltimore i Maryland den 20 november 1948. Till yrket advokat har han haft befattningar i varje republikansk regeringsadministration från och med Ronald Reagan till och med Donald Trump. Han var George W. Bushs FN-ambassadör 2005-06. Den 9 april 2018 efterträdde han Herbert Raymond (”HR”) McMaster som nationell säkerhetsrådgivare .https://www.biography.com/people/john-bolton

Bolton har gjort sig känd som en så kallat neokonservativ ”hök” i utrikespolitiska frågor som 2008 menade att USA av strategiska skäl borde bomba träningsläger i Iran, vilka utbildade soldater som skulle sättas in mot amerikanska styrkor i Irak. https://www.youtube.com/watch?v=__jVRnmmHJs

I en debattartikel i New York Times 2015 föreslog att Israel och USA skulle bomba Irans anläggning för anrikning av uran. Han förordade vidare i samband med kriget i Persiska viken 1991 att regeringen George H. W. Bush skulle avsätta Saddam Hussein.

Med andra ord: John Bolton är en man helt i min smak!

Har Syrien och Ryssland förstått att brott inte lönar sig?

Personer som skadats av en syrisk kemvapenattack mot staden Saraqeb den 4 februari 2018. https://www.timesofisrael.com/us-gravely-alarmed-after-fresh-syria-chemical-weapons-attack/

På nätet finns en uppsjö kommentarer som går ut på att Assad-regimens Syrien omöjligen kunde ha utfört kemvapenattacken mot syriska Douma den 12 april, vilken gav upphov till riktade raketanfall mot kemvapenanläggningar i Damaskus och Homs från USA, Frankrike och Storbritannien. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/who-500-med-forgiftningssymptom-i-douma

Varför skall då detta, om vi får tro notoriska Assad- och Putin-anhängare i förening med allehanda ”nyttiga idioter”, ha varit en omöjlighet? I brist på faktabaserade bevis synes den bärande invändningen vara, att eftersom Assad-regimen med rysk hjälp var på väg att vinna kriget så hade det varit ologiskt och rentav idiotiskt av Assad att beordra attacken och därmed få den civiliserade världen emot sig. Sannolikt var det därför oppositionen som kembombade Douma, menar man.

Ologiskt eller ej – vad Assad- och Putin-svansen missat är att normal logik och så kallat sunt förnuft inte biter på massmördande psykopater som Assad. De kör sitt eget race och efter egen logik ända in i kaklet tills det slutar i en bunker som det gjorde för Adolf Hitler i Berlin 1945 alternativt som det gjorde för Nicolae Ceausescu 1989, Saddam Hussein 2006 och Muammar Khadaffi 2011.

Huvudargumenten mot att Assad-regimen beordrade kemvapenattacken mot Douma framgår av ovanstående bildtext.

Det är en argumentation som bevisligen imponerar på somliga, tyvärr också på personer inom Sverigedemokraternas ledning – partiets nyutnämnde försvarspolitiske talesman Roger Richtoff är ett beklagligt exempel härpå – och andra vilka borde veta betydligt bättre. Jag behöver knappast tillägga att de SDare som hemfaller åt detta slags kommentarer underblåser myten om SD som ett Putin-kramande parti.

Man kan mycket väl vända på resonemanget och fråga sig, vad de syriska oppositionsgrupper som huserade i Douma skulle ha att vinna på attackera en befolkning som faktiskt stödde dem. Den nu aktuella attacken var inte den första i sitt slag. Redan 2013 konstaterades att kemisk krigföring använts i den syriska konflikten och Vita huset gav också då Assad-regimen skulden – men utan att agera. https://www.sydsvenskan.se/2013-08-30/usa-assad-bakom-kemattack

Målsättningen med den västliga attacken mot syriska kemvapenanläggningar var att ge ett proportionerligt svar på Assads-sidans vidriga krigföring mot sin egen civilbefolkning: det var således inte alls fråga om att avsätta Bashar al-Assad som syrisk ledare och inte heller om urskillningslös terrorbombning. Detta tycks också ha lyckats. Frågan är bara om Moskva och Damaskus nu förstått att brott inte lönar sig.

President Donald J. Trump har pekat ut den syriska regimen för kemvapenattacken i Douma den 12 april och varnat Ryssland för fortsatt stöd till den syriska krigföringen.

Det finns en mängd i mitt tycke övertygande argument som påvisar regimsidans kemkrigföring i Syrien. Det finns exempelvis ögonvittnesskildringar av regimhelikoptrar av fabrikatet Mi-8 som ej endast cirklat över Douma utan fastmer släppt bomber över Damaskus-förorten. Vita huset har sammanfattat argumenten för att det var Assad-regimen som bombade Douma i en rapport som behandlas här: https://www.cnbc.com/2018/04/13/read-white-house-assessment-of-suspected-chemical-attack-in-syria.html

I mitt tycke är Trump-administrationens sammanfattning betydligt mer övertygande än motsidans försök att frikänna Damaskus från kembombningen:

The US assesses with confidence that the Syrian regime used chemical weapons in the eastern Damascus suburb Duma on Aptil 12, 2018, killing dozens of men, women, and children, and severely injuring hundreds more.  This conclusion is based on descriptions of the attack in multiple media sources,  the reported symptoms experienced by victims, videos and images showing two assessed barrel bombs from the attack, and reliable information indicating coordination between Syrian military officials before the attack.

De kemiska ämnen som kom till användning vid attacken var, av symptomen att döma, klorgas och sarin. Kemisk krigföring med bland annat just klorgas och senapsgas användes av båda sidor under Första världskriget och bedömdes då vara så avskyvärda som stridsmedel betraktade att de officiellt bannlystes av världssamfundet – en uppfattning som uppenbarligen inte delas av den syriska regimen. https://www.youtube.com/watch?v=vmir6SxYNII

Tyska soldater under en kemgasattack i Flandern under Första världskriget.

Enligt den amerikanska administrationens bedömning skedde kemattacken därför att regimen i Damaskus ville 1. minimera sina förluster; 2. straffa befolkningen i Douma för dess stöd till rebellgrupper; 3. kompensera för brist på konventionella militära resurser. Attacken genomfördes vidare därför att man visste att man skulle få uppbackning av stormakten Ryssland och dess amoraliska regim.

Kembombningen i Douma står helt i överensstämmelse med den syriska regimens tidigare upprepade användning av kemisk krigföring i den nuvarande konflikten. Det går dessutom en råd tråd från Bashar al-Assads föregångare som syrisk diktator, Hafez al-Assad, som 1982 lät genomföra ett massivt flyganfall mot staden Hamah varvid mellan 7000 och så många som 25 000 (även siffran 40 000 har nämnts) människor dödades beroende på källa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_i_Hamah

 

 

 

Pressfriheten i världen: journalistmordens Ukraina

Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta 2016.

I ett internationellt perspektiv är det snarare regel än undantag att journalister lever farligt.

Eritrea är under diktatorn Issaias Afewerki, vid makten sedan självständigheten 1993, lägst rankat av de 180 länder som av organisationen Reporters Without Borders (Reportrar utan gränser, förkortat RSF enligt organisationens franska beteckning) rangordnas beroende på deras inställning till det fria ordet.

Den höggradigt paranoide Afewerki har bland annat kallats ”en värre kopia av Saddam Hussein”. Här beräknas kring 30 journalister sitta inspärrade, ofta under omänskligt vidriga förhållanden: i fängelser, i jordceller eller i metallburar. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/han-styr-landet-med-jarnhand/

Däribland finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som greps på uppdrag i Eritrea 2001. Isaak har således hållits inspärrad i 15 år utan rättegång. http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/eritrea-14-ar-i-fangelse-frige-samvetsfangen-dawit-isaak-2556/?gclid=CKzUn4jjhM4CFeEAcwodOogC7A

Det har nu gått 15 år sedan Dawit Isaak fängslades.

I blickfånget just nu är emellertid Ukraina, där den 44-årige undersökande journalisten Pavel Sheremet bragtes om livet genom en bilbomb i centrala Kiev den 20 juli. Explosionen har fångats i en kort filmsekvens här: http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-intr%C3%A4ffar-bilexplosionen-k%C3%A4nd-ukrainsk-journalist-d%C3%B6d-3447892

Sheremet har betecknats som Ukrainas mest kände journalist, verksam dels vid den kritiska sajten Ukrajinska Pravda, dels på radiostationen Vesti. När bomben exploderade körde han en bil tillhörig Ukrajinska Pravda. Han drogs ur den brinnande bilen av en förbipasserande, svårt skadad och ur stånd att tala. Han levde ännu när ambulans kom till platsen men avled senare.

Pavel Sheremet var ursprungligen från Vitryssland men lämnade landet efter en schism med landets diktator Alexander Lukasjenko. 2002 erhöll Sheremet ett pris för sina regimkritiska insatser i Vitryssland. Han var även kritisk till Putin-regimen i Ryssland, särskilt gentemot dess inblandning i Ukraina, och har uppgivit att han inte längre kände sig bekväm att arbeta i Ryssland.

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko – RTSIT1C

Sheremet var god vän med den i början av 2015 mördade ryske opposititionelle Boris Nemtsov. http://www.aljazeera.com/news/2016/07/journalist-pavel-sheremet-killed-ukraine-car-bomb-160720121626538.html Han arbetade för den sajt som startats av den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze, vars huvudlösa kropp hittades i ett skogsparti i Ukaina för 16 år sedan.

Journalistmord är ingen ovanlighet i Ukraina. Den 15-16 april 2015 mördades inom loppet av ett dygn två journalister och en politiker. Den som prorysk ansedde journalisten Oles Buzina sköts den 16 april ihjäl på öppen gata (vem har för övrigt hört talas om stängda gator?) i Kiev av två maskerade män. Senare samma dag mördades journalisten Sergej Sochobok.

Dagen innan hade den före detta parlamentsledamoten Oleh Kalasjnikov, som tillhörde den avsatte presidenten Viktor Janukovytjs parti, bragts om livet. Mordet på Kalasjnikov och de två journalisterna skall sannolikt ses som en fortsättning på de regelrätta gatustriderna på Maidan-torget i centrala Kiev som ledde till Janukovytjs flykt. http://www.nbcnews.com/storyline/ukraine-crisis/pro-russian-journalist-oles-buzina-shot-dead-kiev-masked-gunmen-n342661

Oleh Kalasjnikov var medlem i president Janukovitjs Regionernas parti.

Reportrar  utan gränsers årliga sammanställning över mediafriheten i världen publicerades nyligen och har som vanligt tilldragit sig betydande intresse. Sammanställningen, som gjorts varje år sedan 2002, har rangordnat 180 länder beroende på den nivå av frihet som är tillgänglig för det aktuella landets journalister. Organisationens bedömningar grundas på grad av pluralism, medias oberoende, kvalitén på det juridiska ramverket samt journalisternas säkerhet. https://rsf.org/en/ranking#

För femte året i följd toppar Finland listan i egenskap av det land som Reportrar utan gränser funnit vara allra bäst för journalister att verka fritt i. Enligt RSF är Finland tredje landet i världen avseende tidningsläsare per capita. Det finns 200 tidningar varav 31 dagliga. RSF påpekar dock att tidningsägandet är starkt centraliserat. Följande länder bekläder de tio första platserna på topplistan: 1. Finland. 2. Nederländerna. 3. Norge. 4. Danmark. 5. Nya Zeeland. 6. Costa Rica. 7. Schweiz. 8. Sverige. 9. Irland. 10. Jamaica.

När det gäller Sverige konstaterar Reportrar utan gränser att vårt land var det första i världen – undantagandes Korsikas kortvariga konstitution från 1755 – som i sin grundlag 1776 tog hänsyn till pressfriheten. Det kan vi tacka den framsynte konung Gustaf III för.  ”Men skyddet för media är inte så jättebra”, menar organisationen (min översättning från engelska), ”eftersom en tredjedel av de journalister som tillfrågats av Brottsförebyggande rådet 2015 svarade att de hade blivit hotade.”

Den ende som får skriva vad han vill i Nordkorea är den nyckfulle härskaren Kim Jong-un. Här uppges han dock spela videospel.

I nedersta delen av listan ser det ut så här: 170. Jemen. 171. Kuba. 172. Djibouti. 173. Laos. 174. Sudan. 175. Vietnam. 176. Kina. 177. Syrien. 178. Turkmenistan. 179. Nordkorea. 180. Eritrea. Detta är väl inga direkt oväntade namn, men man kan möjligen göra den reflektionen att orsaken till att Eritrea och inte Nordkorea hamnar sist på listan är att det förstnämnda landet uppenbarligen inte är ofriare än att det, trots de uppenbara riskerna, har visst utrymme för oberoende journalister att verka medan detta utrymme i Nordkorea är lika med noll.

I övrigt noteras att USA, ofta betecknat som frihetens stamort på jorden, inte hamnar på en mer framskjuten plats än 42a. RSF förklarar detta så: ”Friheten tar slut där den nationella säkerheten börjar.”  Ändå bör noteras att konkurrenterna bland världens så kallade stormakter – Ryssland och Kina- hamnar avsevärt längre ner. Vidare kan man ju undra litet över att Ukraina hamnar på 107e plats – det vill säga i listans mittenskikt – och Ryssland på 148e trots att morden på journalister under senare år varit mer frekventa i Ukraina.