General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.
Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.
Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.
Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.
Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.
Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.
Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.
Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.
I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.
Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.
USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.
Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.
Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.
Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!
Hollywoodaktören Jon Voight: ”Judéen och Samarien borde inte kallas Västbanken utan Israels hjärta.”
Den nu 83-årige skådespelaren Jon Voight kan kanske kallas undantaget som bekräftar regeln. Mitt ibland alla wooke-typer i Hollywood står han fast som konservativ. Det innebär bland annat att han är en varm Israel-anhängare.
Jonathan ”Jon” Voight föddes i Yonkers i New York 1938 som son till en professionell golfspelare. Det filmiska genombrottet kom med rollen som Joe Buck i ”Midnight Cowboy” 1969. Därefter har han medverkat i minnesvärda rullar som ”Moment 22”, ”Den sista färden”, ”Täcknamn Odessa”, ”Hemkomsten” samt ”The Manchurian Candidate”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jon_Voight
Voight har Oscar-nominerats flera gånger och vann utmärkelsen för rollen som Luke Martin i filmen ”Hemkomsten” 1978.
Jon Voight befinner sig för närvarande i Israel för en filminspelning. Under ett uppehåll på berget Har Gerizim i Samarien den 16 februari träffade han bland andra regionrådet Yossi Dagan, som gav honom en vinflaska från en lokal odling i present. Det var inte vilken vinflaska som helst.
Dagan refererade till profeten Jeremia, som levde i Jerusalem för cirka 2600 år sedan, vilken bland annat siade om att det judiska folket en dag skulle återvända från sin landsflykt och plantera vingårdar på sluttningarna till Samariens berg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeremia
”När jag skänker er vin från Har Brachas bosättning på toppen av Har Gerizim”, förklarade regionalrådet Dagan, ”är det inte en vinflaska, ni håller i verkligheten en profetia från Jeremia som håller på att uppfyllas precis här.”
Jon Voight uppges ha blivit mycket rörd över gåvan. När han sedan studerade en karta över regionen sade han: ”Den visar Judéen och Samaria, hur prominenta de är i Israel, hur viktiga de är. Att kalla dem Västbanken är inte vettigt. Det är Israels hjärta.”
Det kan slutligen nämnas att Voights dotter, aktrisen Angelina Jolie, har en dotter med det judiska namnet Shiloh.
Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm invigdes 1958.
Säga vad man vill om Lars Vilks (1946-2021). Hans konstutövning förmådde framkalla minst sagt starka reaktioner. Det är nog inte för mycket sagt att man antingen älskade eller hatade honom.
Själv uppskattade jag honom för att han tog yttrandefriheten på allvar. Detsamma gäller de danska tecknare, med Kurt Westergaard (1935-2021) i spetsen, som avbildade den muslimske profeten Muhammed i tidningen Jyllands-Posten. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/01/07/stod-westergaard-och-vilks/
Gitte Örskouv, född 1971 och dansk chef för Moderna museet i Stockholm, förefaller inte hysa samma typ av beundran för yttrandefrihetens försvarare. Hon avvisar således i en debattartikel i Sydsvenskan emfatiskt den naturliga tanken att hennes museum borde ta hand om och förvalta Lars Vilks Muhammed-teckningar.
Jag vet inte varifrån Örskouv fått att nämnda teckningar har ett ”hatiskt” innehåll. Kritik mot islam och försvar för yttrandefriheten har naturligtvis inget med hat att göra. Däremot visar hennes debattinlägg att hon helt missförstått sin egen roll som museichef och därmed begår grovt tjänstefel.
Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm grundades den 9 maj 1958 av intendent Otte Sköld (1894-1958). Sköld, själv en framstående modernistisk konstnär, var redan chef för Nationalmuseum och blev nu det nya museets överhuvud. Han avled dock redan i slutet av samma år museet grundades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Otte_Sk%C3%B6ld
Moderna museet blev ett självklart nav för inte bara svensk utan även nordisk och internationell konst av det moderna slaget. I samlingarna finns nutida måleri, skulptur, fotografi och konstfilm. I anslutning till museet finns en skulpturpark. Denna bloggare tillbringade åtskillig tid på Moderna kring 1970 som åhörare av så kallad proggmusik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Moderna_Museet
Museets signaturverk är tvivelsutan verket Monogram av den amerikanske avantgarde-konstnären Robert Rauschenberg (1925-2008), en uppstoppad get över vilken har trätts ett bildäck. Rauschenberg lär ha inhandlat geten i en butik i New York. https://www.rauschenbergfoundation.org/art/art-context/monogram
Lars Vilks och hans ryktbara rondellhund.
Rauschenbergs get väckte skandalartad uppmärksamhet på sin tid, vilket delvis kanske kan förklaras med att den har setts som ett konstnärligt uttryck för konstnärens homosexualitet. Vad jag vet har museichefen Gitte Örskouv inte haft några synpunkter på detta högst provokativa verk.
När det blir fråga om att införliva Lars Vilks provokationer går dock Örskouv i taket. Hon skriver bland annat: ”Det är bortom allt tvivel att teckningarna görs som en medveten provokation med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi.”
När Robert Rauschenberg provocerar är det alltså helt OK men inte när Lars Vilks gör det. Det är enligt mitt förmenande en inställning som en person i Gitte Örskouvs position inte kan kosta på sig. Vad hon själv tycker om Vilks konst är helt ointressant. Hennes ansvar i egenskap av museichef är den samtida konsten, och där är Lars Vilks en självklar centralgestalt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Vilks
Gitte Örskouv bör, om hon inte ändrar inställning och blir proffsigare, avgå från sin post. Begriper hon inte detta av egen kraft skall hon, som jag ser det, obönhörligen entledigas av kulturdepartementet som Moderna museet sorterar under.
Lars Vilks är död men hans konst lever vidare: Ars longa, vita brevis, som den latinska sentensen lyder (Konsten är lång, livet är kort).
När det gäller Vilks lika hastiga som tragiska frånfälle instämmer jag i Dick Erixons propå i tidskriften Samtiden: låt amerikanska federala polisen FBI utreda den omskrivna bilolyckan (om det nu var det).
Förenta nationerna (FN) har under en följd av år ägnat sig åt mobbning av den judiska staten Israel. Det visar en snabb titt på aktuell statistik. Och Sverige, som påstår sig vara Israels vän, har aldrig någonsin röstat nej till ett fördömande av Israel i FN.
FNs fredsbevarande styrkor avpatrullerar gränsen mellan Israel och Syrien i Golan.
Odd Myrland, tidningsredaktör i Med Israel för fred, citerades 2005 på följande sätt: ”Den som tror att det som händer i FN har någon form av hög moralisk kvalitet som är värt att begå nationellt självmord för, som Israel förväntas göra, kanske inte helt har förstått vad som verkligen händer i FN.”
Statistik från UNWatch visar att fördelningen av FNs generalförsamlings resolutioner med fördömanden av enskilda länder under perioden 2015 fram till nu ser ut så här: Israel 112, Ryssland 12, Syrien 8, USA 7, Nordkorea 6, Iran 5 och Myanmar 4. Diktaturer som Kina, Kuba, Qatar, Libyen, Turkiet, Pakistan och Zimbabwe noteras däremot för 0 fördömanden.
Studerar vi siffrorna för FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) finner vi en liknande slagsida mot Israel. Från rådets bildande 2006 till dags dato har Israel fördömts 95 gånger. Redan från början bestämde sig rådet för att ha en stående punkt på dagordningen – Item 7 – nämligen Israel.
Till och med FNs dåvarande generalsekreterare, sydkoreanen Ban Ki-moon, tyckte det gick för långt och uttryckte sitt missnöje med den anti-israeliska slagsidan. I rådet ingår länder av typ Kina, Ryssland, Kuba, Libyen och Saudiarabien, vilka knappast är kända för att vara de mänskliga rättigheternas ivrigaste förespråkare. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter
Omröstningarna i FNs generalförsamling, människorättsråd och övriga grupperingar handlar endast om att främja de respektive staternas egna intressen. Rättvisa finns inte på agendan. I ett system med 57 muslimska stater, varav 22 arabiska, har världens enda judiska stat inte en chans. Lägg därtill att nämnda stater bildar allianser med stora delar av den övriga världen.
FN-högkvarteret i New York.
Sveriges röstande kan enligt denna bloggare endast betecknas som en skandal: vårt land har i FN-sammanhang inte en enda gång röstat nej till en mot Israel fördömande resolution. I 79 procent av omröstningarna om Israel har Sverige stött den arabiska/muslimska sidan. I 21 procent av fallen har Sverige lagt ner sin röst. Det är Mellanösterns enda demokrati vi talar om. Det kan nämnas att vårt västra nordiska grannland, Norge, har precis samma nedslående facit.
Den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld har exempelvis hävdat att Norge är Europas mest antisemitiska land, vars enda bidrag till internationell statsvetenskap enligt Gerstenfeld består i nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945). Norsk antisemitism går tillbaka flera hundra år i tiden, och det var först 1842 judar fick tillåtelse att slå sig ned i landet utan att konvertera till kristendomen (vilket i Sverige hade skett på 1770-talet). https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/21/quislings-valnad-gar-igen-i-norge/
Generalförsamlingens röstningar är emellertid inte bindande och ger inte upphov till någon folkrätt, men de betraktas ändå av mindre vetande bedömare som ett slags lag. Tonen i resolutionerna har med åren tenderat att bli alltmer hätsk och överdriven. Varje år utformar generalförsamlingen starkt Israel-kritiska resolutioner om Golan, som av uppenbara säkerhetsskäl annekterades av Israel 1967
Att en person med Birgitta Dahls bakgrund kunde utses till riksdagens talman var varken mer eller mindre än en skandal.
1994 valdes den då 57-åriga socialdemokraten Birgitta Dahl till riksdagens talman. Hon efterträdde Moderaternas Ingegerd Troedsson (1929-2012) på posten, ett av Sveriges högsta ämbeten. Hon omvaldes 1998. Valet av Dahl måste anses vara en av de större skandalerna i svensk politik i modern tid.
När Per Ewert, direktor för Claphaminstitutet, påpekade felen i kommentarer på SVTs Facebook-sida blev han censurerad. Birgitta Dahl påstår i dokumentären att hon bidrog till att Sveriges riksdag antog lagar om förbud mot barnaga samt våldtäkt inom äktenskapet.
Det verkliga förhållandet, påpekar Ewert, är att agaförbudet klubbades av riksdagen redan 1957, tolv år innan Dahl blev riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Det förtydligades sedan 1979 under Thorbjörn Fälldins (C) tid som statsminister.
Vidare hävdade Dahl att det fanns riksdagsledamöter som sågade hennes initiativ genom att vidhålla att ”det var en fin gammal svensk sed att slå sitt barn och våldta sin hustru”. Per Ewert har gått igenom de aktuella riksdagsprotokollen men kunnat konstatera att några sådana uttalanden inte förekommit. Birgitta Dahl har helt enkelt ljugit.
Birgitta Dahl föddes i Härryda 1937. Hon föddes in i en folkpartistisk och helnykteristisk familj där fadern, Sven Dahl, var folkhögskolerektor och modern, Anna-Brita Dahl, var hushållslärarinna. Hon gifte sig i Uppsala med reservofficeren och folkpartisten Bengt Kettner med vilken hon fick dottern Anna 1961. Bengt studerade matematik medan Birgitta först läste nordiska språk och sedan statskunskap.
Hans O. Sjöström, som 1987 publicerade sitt personliga uppslagsverk Klassens ljus över den socialdemokratiska maktelitens medlemmar, skriver så här om Birgitta Kettner-Dahl: ”Birgitta var ett barn av de svenska borgerliga folkrörelserna. Hon var också en produkt av folkbildning och folkhögskola, av tron på förnuftets seger över dumhet, dryckenskap, krig och elände.”
Efter det kortvariga äktenskapet med den fem år äldre Bengt Kettner flyttade Birgitta ihop med den jämnårige socialdemokratiske partigängaren och skribenten Enn Kokk (1937-2014), som kommit med sin familj till Sverige som flykting från Estland 1944. Kokk intresserade sig bland annat för socialistiska visor och kampsånger. Också Birgitta Dahl blev nu socialdemokrat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Enn_Kokk
Dahl kom att bli engagerad i det socialdemokratiska studentförbundet Laboremus samt också i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH). I början av 1960-talet genomgår socialdemokratin en utrikespolitisk radikalisering och börjar se positivt på och aktivt stödja marxist-leninistiska revolutionsrörelser i Tredje världen. Birgitta Dahl tillhör de sossar som tidigt dras med.
Birgitta Dahl hos marxistgerillan PAIGC i Guinea-Bissau 1971.
Efter att blivit filosofie kandidat i Uppsala 1960 – en av rätt få moderna politiker som faktiskt utexaminerats från högskola eller universitet – får Dahl jobb som kursassistent vid det mycket vänsterinriktade Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Efter ett par år anställs hon som byrådirektör vid biståndsorganet SIDA och arbetar där 1965-82. 1971 reser hon till västafrikanska Guinea-Bissau (Portugisiska Guinea), som då ännu var en portugisisk koloni, och ger ut boken Guinea Bissau tillsammans med fotografen Kurt Andreasson. Hon hyllar här den marxistiska upprorsrörelsen PAIGC som tog över makten ett par år senare.
Vid denna tid hade Birgitta Dahl hunnit bli en etablerad politiker. 1964 hade hon valts in i Uppsala stadsfullmäktige och 1968 i riksdagens andra kammare i den dåvarande tvåkammarriksdagen. Det utrikespolitiska engagemanget kom nu till övervägande del att fokuseras på konflikten i Indokina. 1968 efterträdde hon veteranen Gunnar Myrdal (1898-1987) som ordförande i den socialdemokratiskt dominerade Svenska kommittén för Vietnam.
Det rådde då närmast inbördeskrig mellan kommittén och de av maoister styrda De förenade FNL-grupperna (DFFG), som använde kriget som en hävstång i kampen för en revolutionär utveckling i Sverige. Båda dessa grupperingar stödde den kommunistiska Viet Cong-gerillan (FNL) i Sydvietnam. Omedelbart efter de kommunistiska maktövertagandena i Vietnam och Kambodja påbörjades i båda länderna brutala utrensningskampanjer i samhällsomvandlingens tjänst.
Värst var det i Kambodja, som döpts om till Demokratiska Kampuchea av gerillarörelsen de Röda khmererna och dess galne ledare Pol Pot (Saloth Sar) (1925-98). Rörelsen tömde de stora städerna på folk och skickade ut alla att med primitiva metoder bruka jorden på landsbygden. Det beräknas att under åren 1976-79 dog runt två miljoner kambodjaner genom massmord, tortyr, svält och sjukdomar – en femtedel av landets befolkning. Det har berättats att i princip alla som bar glasögon avrättades emedan de då betraktades som intellektuella och därmed provästliga. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_khmererna
I takt med att de oerhörda grymheterna avslöjades, bland annat genom flyktingarnas vittnesmål, fick Birgitta Dahl och hennes svenska Indokina-vänner uppenbara problem att förklara sitt tidigare oförbehållsamma stöd till Pol Pot och dennes slaktarrörelse. De var naturligtvis medvetna om att hela världen förskräckts över Röda khmerernas folkmord på den egna befolkningen, åskådliggjort av exempelvis filmen The Killing Fields (Dödens fält, 1984)), byggd på en bok skriven av en kambodjansk flykting.
Birgitta Dahl försvarade länge obotfärdigt sin inställning och fortsatte att hävda, att det hade varit helt nödvändigt för Röda khmererna att evakuera den kambodjanska huvudstaden Pnom Penh. Alla försök att upplysa om efterkrigsterrorn i Indokina avfärdades som ”förtalskampanjer”, även om Dahl och andra möjligen kunde medge att vissa ”problem” nog kunde förekomma.
När Dahl blev talman i riksdagen 1994 ansattes hon upprepade gånger om sin inställning i Kambodja-frågan. Hon vägrade dock medge att hon hade gjort något fel. Till slut trillade i alla fall polletten ner, och Dahl tvingades i en debattartikel i Dagens Nyheter mer eller mindre ”under galgen” erkänna att hon ”inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter…Vi trodde – felaktigt – att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts. Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant.”
Bättre sent än aldrig, kan tyckas. Verkligt intressant är emellertid bakgrunden till att Dahl till slut ansåg sig tvungen att krypa till korset. Dagen efter sitt uttalande i DN lät Dahl nämligen förstå, att hon beslutat ta bladet från munnen därför att författaren och förre FP-ledaren Per Ahlmark under flera års tid hade utsatt henne för vad hon kallade en ”partipolitisk kampanj”. Det var alltså inte på grund av sanningen bakom de kommunistiska hemskheterna som fick henne att tala ut utan den politiska press hon utsatts för av bland andra Per Ahlmark.
Birgitta Dahls kanske mest destruktiva insats i inhemsk svensk politik skedde under hennes tid som energiminister. Hon invaldes 1975 i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och belönades 1980-81 med en plats i FN-delegationen i New York som tack för gjorda insatser. 1982 återkom sossarna efter sex års borgerligt styre till regeringsmakten. Birgitta Dahl utsågs, efter viss tveksamhet från statsminister Olof Palme som understundom upplevde henne som jobbig, till statsråd i industridepartementet med särskilt ansvar för energifrågor – hon kunde nu titulera sig energi- och miljöminister.
Olof Palme och Birgitta Dahl – förhållandet mellan dem var tidvis spänt.
Det var i denna befattning Dahl gick i bräschen för den så kallade tankeförbudslagen. Bakgrunden skall ha varit att hon under ett besök vid kärnkraftverket i Oskarshamn fått syn på en skylt med den humoritiska texten ”Oskarshamn 4” (det fanns bara tre aggregat i Oskarshamn). Den omvittnat humorbefriade Dahl uppges då ha kokat av ilska och vidtog omsider åtgärder som ledde fram till tankeförbudslagen. Denna lagstiftning innebar att att blev förbjudet att verka för, en vidareutveckling av Sveriges kärnkraft. Efter beslut i riksdagen avskaffades denna lag 2006. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tankef%C3%B6rbudet
Birgitta Dahls och Bengt Kettners dotter, Anna Kettner, blev också hon socialdemokratisk politiker i Stockholm samt landstingsråd med ansvar för trafik- och regionfrågor. 1987 utsågs hon till pastor i Missionskyrkan och var även 1999-2005 ordförande i Broderskapsrörelsen, sedan 2011 Socialdemokrater för tro och solidaritet med stark muslimsk slagsida.
Modern hade i en artikel i den socialdemokratiska studenttidningen Libertas 1962 i flåshurtig jämställdhetsanda uttryckt önskemålet, att den då tvååriga Anna skulle bli bilmekaniker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Kettner
Birgitta Dahl har som 83-årig pensionär begränsade möjligheter att åstadkomma mer skada i den svenska samhällskroppen än hon redan gjort. Det hon åstadkommit måste dock sägas både räcka till och bli över.
Fotnot: Birgitta Dahl är en av dem som porträtteras i min bok Destruktörerna: hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag 2008, 169 sidor.
President Joe Biden har vid flera tillfällen väckt visst uppseende vid presskonferenser genom att viska in i mikrofonen.
Joe Biden torde vara en av de absolut mest bisarra presidenter som någonsin valts till president i världens mäktigaste nation. Bland annat har det spekulerats i att han skulle lida av demens. Den slutsatsen drogs i alla fall av den norske chefspsykiatrikern Fred Heggen inför valet i november 2020.
En lång rad framträdanden såväl före som efter Bidens tillträde till Vita huset synes bekräfta Hegges slutsats. Avnjut lämpligen videon här ovan och döm själva!
Joe Bidens och Kamala Harris delade presidentskap har öppnat fördämningarna till ett Amerikas förenta stater som tidigare aldrig skådats. Ett USA där socialism och vänsterextremism håller på att tillskansa sig makten över viktiga institutioner såsom politik, rättsväsende, utbildning och media. Ett USA som i vissa avseenden kan betecknas som en bananrepublik. Jag tänkte här belysa denna beklagliga utveckling genom att redogöra för två färska rättsfall.
Något av ett startskott för den beskrivna utvecklingen blev Black Lives Matter (BLM) och Antifa-kravallerna i Minnesota efter yrkesförbrytaren George Floyds frånfälle i Minneapolis den 25 maj 2020. En polisvideo visar hur en grupp om fyra polismän med den 44-årige Derek Chauvin i spetsen gör heroiska försök att få bukt med den totalt oregerlige, närmare två meter långe och 100 kilogram tunge och gravt påtände Floyd sedan denne ertappats med att söka prångla ut falska sedlar i en butik i närheten. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/08/05/poliskameror-avslojar-sanningen-om-gripandet-av-den-snalle-jatten-george-floyd/
Floyd, som var hög som ett hus av bland annat fentanyl, upprepade under gripandeprocessen gång efter annan att han inte kunde andas (”I can´t breathe”) trots att han uppenbarligen i detta skede kunde det. Som en sista desperat åtgård i syfte att få kontroll över Floyd placerades denne under bakdelen av polisbilen med polismannen Derek Chauvins knä på nacken. Floyd fortsatte att framföra att han inte kunde andas men Chauvin valde uppenbarligen att inte fästa tilltro till hans bedyranden. Efter närmare tio minuter i detta läge hade George Floyd tragiskt nog avlidit. Härefter följde två månaders vänsterledda kravaller i Minneapolis och andra städer i USA.
Derek Chauvin och hans tre poliskolleger tvingades efter ingripandet i Minnesota lämna polisyrket. Den 25 juni 2021 dömdes han av en domstolsjury till fängelse i 22,5 år för dråp (mord av andra graden). En dom som enligt min lekmannauppfattning inte bara är hård utan rent absurd. Åklagaren hade yrkat på fängelse i 30 år. https://www.expressen.se/nyheter/expolisen-derek-chauvins-straff-meddelas/
‘Det framgår för alla med någorlunda ogrumlad blick att polismännen gjorde allt de förmådde i syfte att få grepp på delinkventen och länge hade ett närmast änglalikt tålamod. Att Floyd avled är naturligtvis djupt tragiskt för honom själv och hans anhöriga, men det var en icke ologisk följd av hans eget agerande. Enligt min uppfattning borde ärendet aldrig gått till åtal. När det nu ändå gjorde det hade påföljden, som jag ser det, lämpligen kunnat bli frikännande alternativt villkorlig dom. Den aktuella domen är uppenbarligen politiskt motiverad utifrån en önskan att slippa nya kravaller.
Man kan fråga sig vad som hade hänt om George Floyd varit vit och inte afroamerikan – sannolikt inte särskilt mycket om ni frågar mig!
Ett annat domstolsbeslut som visar hur långt vänsterpolitiseringen av USAs rättsväsende gått under Biden/Harris presidentskap gäller president Donald Trumps tidigare chefsjurist Rudy Giuliani, 77. Giuliani, som tidigare varit federal åklagare på toppnivå och ytterst framgångsrik borgmästare i New York City, har av en domstol tvingats sluta bedriva juridisk verksamhet i New York och kan i värsta fall komma att uteslutas ur advokatsamfundet.
”Brottet” som Giuliani, vilken med sin nolltoleranspolicy lyckades med konstycket att drastiskt minska brottsligheten i New York, har gjort sig skyldig till är att ha försvarat president Donald Trump då denne hävdade att motståndaren Joe Biden vunnit valet till följd av valfusk. Enligt domstolen hade Giuliani excellerat i ”demonstrably false and misleading statements” om det senaste presidentvalet.
Domstolen går vidare och påstår att Giuliani genom sitt försvar för Trump givit upphov till ett ”immediate threat to the public” samt att han genom sin retorik ”directly influenced” de spänningar som ledde fram till upploppet och stormningen av den svagt bevakade kongressbyggnaden på Capitol Hill den 6 januari i år. Detta trots att demonstranterna hade förberett sin attack i veckor, det vill säga långt innan vare sig Trump eller Giuliani uttalat sig om det önskvärda i några protester. https://www.propublica.org/article/capitol-rioters-planned-for-weeks-in-plain-sight-the-police-werent-ready
USAs 45 president Donald Trump har stängts av från alla etablerade sociala media av typ Facebook, Twitter, Instagram och Youtube, och har därmed fått se sina demokratiska rättigheter kraftigt kringskurna. Domstolens beslut att hindra hans advokat Rudy Giuliani från att bedriva juridisk verksamhet i New York och hans eventuella uteslutande ur advokatsamfundet visar i mitt tycke att USA under den senile Biden är på väg att utvecklas mot att bli ett slags halvtotalitär bananrepublik där politisk följsamhet blivit betydligt viktigare än sanningoch rättvisa.
Segraren i Irans presidentval, chefsbödeln Ebrahim Raisi, ingick i en ”dödskommitté” som dömde oliktänkande till döden på löpande band.
Väntad segrare i presidentvalet i Iran blev den 60-årige Ebrahim Raisi, som erhöll närmare 62 procent av de 28,9 miljoner röster som avlämnades. Valdeltagandet var låga 49 procent. Han efterträder därmed Hassan Rouhani. Ayatolla Ali Hosseini Khamenei förblir dock landets högste politiske och andlige ledare. Endast 7 av 600 kandidater tilläts ställa upp i valet. https://www.arabnews.com/node/1877401/middle-east
Ebrahim Raisi (Sayyed Ebrahim Risol) föddes i Mashhad, som är Irans heligaste och näst största stad med 3 miljoner invånare, den 14 december 1960. Efter ayatolla Ruhollah Khomeinis islamistiska revolution 1979 blev Raisi en av den nya regimens nyckelfigurer.
Vid sitt tillträde som biträdande åklagare i Teheran 1985 blev Raisi medlem i en fyra man stark så kallad dödskommitté, vilken dömde oliktänkande – huvudsakligen tillhörande the People´s Mujahedin Organization of Iran (MEK) – till döden på löpande band, oftast utan rättegång.
Hadi Ghaemi, executive director för den New York-baserade grupperingen Centre for Human Rights in Iran, har till nyhetsbyrån AFP kommenterat följande: ”Raisi is a pillar of a system that jails, tortures, and kills people for daring to criticize state policies…Instead of running for president, he should be tried in an impartial court.”
Ebrahim Raisi, som utnämndes till landets biträdande överdomare 2004 och överdomare 2019, förnekar att han personligen var inblandad i massavrättningarna 1988, vilka skördade 4000-5000 människoliv. Han har emellertid sagt att han anser att avrättningarna var berättigade. Dessutom har iranska dissidenter som överlevt förföljelserna bekräftat att de sett honom delta i ”dödskommitténs” arbete på ett mycket aktivt sätt.
FN-relaterade medarbetare krävde 2020 att den iranska regimen skulle granskas i anledning av massdödandet 1988, eftersom det kunde röra sig om brott mot mänskligheten.
Shadi Sadr, tidigare director för den London-baserade grupperingen Justice for Iran, har till AFP-kommenterat: ”The mere fact he /Raisi/ is currently the head of the judiciary and running for president demonstrates the level of impunity that perpetrators of the heinous crimes enjoy in the Islamic Republic of Iran.”
Den före detta politiska fången Reza Shemiram har citerats: ”Raisi made the utmost to execute everyone. He had no mercy.”
Om det vill sig illa kan den nye presidenten i Iran, chefsbödeln Ebrahim Raisi, få en perfekt välkomstgåva av den amerikanska Biden-administrationen, som överväger att återvända till det internationella kärnvapenavtal som president Donald Trump lät USA dra sig ur.
Riksrättsförfarandet mot USAs 45e president, Donald J. Trump, drar igång på allvar den 8 februari. Demokraterna har dock små, för att inte säga obefintliga, chanser att få Trump fälld, då endast fem republikanska senatorer stöder åtalet – det behövs 17 för att få den två tredjedels majoritet som krävs för att döma den forne presidenten skyldig. https://www.theguardian.com/us-news/2021/jan/26/trump-impeachment-republicans-senate-vote-to-dismiss
Trump är den tredje amerikanske presidenten att ställas inför riksrätt. Han är också den förste att stå inför skranket två gånger. Tidigare har blott två amerikanska statschefer varit föremål för riksrätt: Andrew Johnson 1866 samt Bill Clinton 1999. Ingen av dem fälldes, men det var nära i fallet Johnson: han klarade sig med en rösts marginal. Kongressen röstade 1974 för att även Richard Nixon skulle riksrättsåtalas, men Nixon undgick denna nesa på grund av att han benådades av sin efterträdare, den tidigare vicepresidenten Gerald Ford. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-presidenterna-som-stallts-infor-riksratt
Orsaken till åtalet mot Trump är att han påstås ha gjort sig skyldig till incitement of insurrection (uppvigling till uppror) i samband med att huliganer trängde in i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari 2021. Detta trots att presidenten bevisligen uppmanat sina anhängare att uppträda ”lugnt och patriotiskt”. Det kan råda liten tvekan om att det Demokratiska partiet ser riksrättsåtalet som ett medel att stoppa Trump från att engagera sig politiskt i framtiden och att det även är ett led i Demokraternas ansträngningar att utplåna Trumps politiska gärning.
Trump-hatarna hoppades länge att det skulle gå att uppbåda tillräckligt många republikaner för att garantera en fällande dom i riksrättsprocessen. Dessa förhoppningar kom emellertid på skam vid ovan nämnda debatt i senaten, då det visade sig att bara fem republikanska senatorer var villiga att ikläda sig Judas-rollen och fälla Trump: Mitt Romney (Utah), Ben Sasse (Nebraska), Susan Collins (Maine), Lisa Murkowski (Alaska) och Pat Toomey (Pennsylvania).
Många Trump-anhängare är upprörda över Liz Cheneys stöd för riksrätt mot den förre presidenten.
I kongressens representanthus är det tio republikaner som röstat för att riksrättsåtala Donald Trump. Högst rankad av dessa är Liz Cheney från Wyoming, som är äldsta dotter till förre vicepresidenten Dick Cheney och dennes hustru Lynne Cheney. Hennes ställningstagande ledde till att många partikolleger blev upprörda, och den 3 februari hölls ett möte i syfte att avgöra hennes framtid i den republikanska ledarstaben. Hon undgick med röstsiffrorna 145-61 att bli avsatt. https://edition.cnn.com/2021/02/03/politics/liz-cheney-house-republican-meeting/index.html
Övriga representanthusmedlemmar från Republikanerna som röstade för riksrätt var: Anthony Gonzalez (Georgia), James Herrera Beutler (Washington), Dan Newhouse (Washington), John Katko (New York), Adam Kinzinger (Illinois), Peter Meijer (Michigan), Fred Upton (Michigan), Tom Rice (South Carolina) och David Valadao (Kalifornien).
Marjorie Taylor Greene vill ställa Biden inför riksrätt.
Joe Biden hävdade i sitt installationstal den 20 januari att det nu är dags att skapa enighet i Förenta staterna. Det står dock skrivet i stjärnorna hur riksrättsprocessen mot Trump skall kunna främja denna förvisso nobla målsättning. Thane Rosenbaum framhåller i en artikel i den amerikanska tidskriften Jewish Journal den 25 januari 2021 följande: ”Where exactly does that leave the 74 million Trump voters? All these efforts of erasure will only deepen their cynicism. Witch-hunts haunted this president from his first days in office.”
Rosenbaum konstaterar att Trump-väljarna också har många frågetecken angående röstandet. Diskussionerna kring detta har i stort sett blivit tabu efter oroligheterna den 6 januari. ”It would be a colossal misstake for the Democrats”, skriver Rosenbaum, ”to continue to dismiss the lingering concerns of these voters.”
Artikelförfattaren konstaterar vidare att det i röstningen förekom uppseendeväckande statistiska anomalier. Trots detta vägrade domstolarna i stort att granska rapporterna om oegentligheter vid röstningen. 60 stämningar, varav några till Högsta domstolen, avfärdades rutinmässigt till följd av påstådda procedurfel: ”The Supreme Court´s unwillingness to hear the Pennsylvania case did us no favors. It might have dispelled the controversy.”
Att så många domstolar avfärdade stämningar om valfusk och andra oegentligheter utgör alltså inte nödvändigtvis bevis för att sådant inte förekommit. Om domstolarna tagit tag i detta på ett grannlaga sätt kanske Trump-väljarnas många gånger berättigade frustration hade blivit mindre.
Sajten Gateway Pundit anger att 81 domstolsfall förekom i anledning av 2020 års presidentval. I 45 av dessa var Donald Trump kärande, i 34 fall var Trump inte kärande och i två fall var Trump svarande. 72 av fallen rör illegalt röstande och 30 av fallen är alltjämt aktiva. Inte i något enda fall har domstolarna tillåtit att bevis för oegentligheter lagts fram!
Gateway Pundit gör samma reflektion som många andra bedömare gjort: president Trump såg ut att gå mot seger, men sedan flera delstater gjort uppehåll i rösträknandet började rösterna tippa över i Bidens vågskål. Det är nog ingen vild gissning att granskandet, aktiviteterna och diskussionerna kring röstprocessen kommer att fortsätta.
Bland de dömda/anklagade personer den avgående presidenten Donald Trump valde att benåda märktes israelen Aviem Sella. Denne rekryterade i början av 1980-talet Jonathan Pollard, en civilanställd analytiker vid US Navy, att sälja hemligstämplade dokument rörande utrikespolitik till Israel.
Aviem Sella tillhör dem som benådades av president Donald Trump.
När Pollard och hans dåvarande hustru, Anne Henderson Pollard, greps och anklagades för spioneri 1984 flydde Sella till Israel. Han åtalades i sin frånvaro av USA men utelämnades inte av Israel. Jonathan dömdes 1987 till livstids fängelse med möjlighet till förtida frigivning under det att hustrun Anne dömdes till fem års fängelse; hon frigavs efter tre år på grund av hälsoproblem.
Jonathan Pollard frigavs 2015 med stränga restriktioner att inte lämna staden New York. Fem år senare gavs han dock tillåtelse att, tillsammans med cancersjuka hustrun Esther Pollard, bosätta sig i sitt andliga hemland Israel där han också sedan flera år var medborgare. Han och hustrun anlände till Israel den 30 december 2020 och välkomnades av premiärminister Benjamin Netanyahu.
Aviem Sella, född i Haifa 1946, är en tidigare israelisk flygvapenofficer. Efter att ha tjänstgjort i kriget i Libanon 1982 tog han ett sabbatsår för att studera computer science vid New York University. Det var under den tiden han rekryterade Jonathan Pollard som spion åt Israel.
Den ortodoxe juden Pollard var upprörd över att USA till det allierade Israel inte överlämnade dokument avseende utrikespolitik som han menade Israel behövde för att stå väl rustat mot den fientliga arabvärlden. Sella flydde 1985 till Israel och åtalades i sin frånvaro av USA 1986 sedan han nekats immunitet. https://en.wikipedia.org/wiki/Aviem_Sella
Vita huset kommenterade beslutet att benåda Aviem Sella på följande sätt:
Mr. Sella´s request for clemency is supported by the Prime Minister of Israel Benjamin Netanyahu, Israeli Ambassador to the United States Ron Dermer, the United States Ambassador to Israel David Friedman and /Dr./ Miriam Adelson. The State of Israel has issued a full and unequivocal apology, and has requested the pardon in order to close this unfortunate chapter in US-Israel relations.
Benjamin Netanyahu hälsar Jonathan Pollard välkommen till Israel den 30 december 2020.
Jonathan Pollard utfärdade för sin del ett uttalande där han förklarade att han och hustrun var lyckliga över beslutet som ”put an end to the bleeding wound of the affair after 35 years. We wish Aviem great success.” Pollard tackade också Netanyahu, Adelson, Dermer och Friedman för deras ansträngningar i sammanhanget.
Trump benådade sammanlagt 144 personer innan han lämnade Vita huset. Bland de mest namnkunniga av dessa fanns den bedrägerianklagade Steve Bannon, tidigare rådgivare och chefsstrateg i Vita huset, som 2017 avskedades av presidenten efter bara ett halvårs tjänstgöring.
Paret anlände till Israels internationella flygplats nära staden Lod i ett privat jetplan som ställts till förfogande av den amerikanske miljardären Sheldon Adelson. Efter att ha kysst marken och läst judiska böner välkomnades makarna Pollard av premiärminister Benjamin Netanyahu, som arbetat i flera decennier för Pollards frigivande.
”Ingen kunde vara stoltare över detta land och denne ledare än vi är”, deklarerade Jonathan Pollard vid ankomsten till sitt andliga hemland. Makarna Pollard kommer att bosätta sig i en lägenhet i Jerusalem. Det är dock känt att Pollard tidigare haft en del kritiskt att säga om Israels i hans tycke bristfälliga agerande för att få honom frigiven. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/05/28/spionen-pollard-israels-regering-gor-inte-tillrackligt-for-mig/
Jonathan Jay Pollard föddes i en ortodox judisk familj i Galveston, Texas den 4 augusti 1954. Han arbetade som civilanställd analyter för den amerikanska flottan när han greps 1985 efter att ha lämnat ut tusentals kopior på hemliga handlingar som han kommit över under sin tjästeutövning. Han menade att USA undanhöll dokument som den allierade nationen Israel borde få del av och etablerade därför kontakt med den israeliska ambassaden i Washington, D. C. https://en.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Pollard
Trots att Pollard säger sig ha överlämnat handlingarna till israelerna av ideella skäl accepterade han en dusör på 50 000 US dollar med löfte om mer. När han påkoms försökte han och den dåvarande hustrun Anne Henderson Pollard 1985 ta sin tillflykt till Israels ambassad i Washington, D. C. men greps efter en dramatisk biljakt med FBI-agenter hack i häl. https://observer.com/2015/08/the-pollard-pawn/
Jonathan Pollard och Anne Henderson Pollard gifte sig i Italien 1985.
1987 dömdes Jonathan Pollard till livstids fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning efter en kontroversiell rättegång. Det var första gången i USAs historia någon som spionerat för ett allierat lands räkning ådömdes ett så hårt straff. Bedömare menade att fem-sex år hade varit mer passande i sammanhanget.
Hustrun Anne Henderson Pollard, född 1960, dömdes till fem års fängelse av vilka hon avtjänade drygt tre år. Hon blev israelisk medborgare 1991 och levde en tid i Israel innan hon återvände till USA och New York. Jonathan skilde sig från henne utan föregående varning efter hennes frigivande 1990 och gifte sig tre år senare med Esther Pollard, också känd som Elaine Zeitz. https://www.timesofisrael.com/pollards-ex-wife-i-dont-understand-why-we-divorced/
Efter närmare 30 år bakom galler frigavs Pollard med stränga restriktioner i november 2015 och fyra år senare blev han helt fri och kunde förverkliga sin länge närda dröm att flytta till Israel.
Paret Jonathan och Esther Pollard mottog även skriftliga välkomsthälsningar från Israels president Reuven Rivlin, den alternerande premiärministern Benny Gantz samt premiärministerkandidaten Gideon Sa ´ar.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 