Att en person med Birgitta Dahls bakgrund kunde utses till riksdagens talman var varken mer eller mindre än en skandal.
1994 valdes den då 57-åriga socialdemokraten Birgitta Dahl till riksdagens talman. Hon efterträdde Moderaternas Ingegerd Troedsson (1929-2012) på posten, ett av Sveriges högsta ämbeten. Hon omvaldes 1998. Valet av Dahl måste anses vara en av de större skandalerna i svensk politik i modern tid.
När Per Ewert, direktor för Claphaminstitutet, påpekade felen i kommentarer på SVTs Facebook-sida blev han censurerad. Birgitta Dahl påstår i dokumentären att hon bidrog till att Sveriges riksdag antog lagar om förbud mot barnaga samt våldtäkt inom äktenskapet.
Det verkliga förhållandet, påpekar Ewert, är att agaförbudet klubbades av riksdagen redan 1957, tolv år innan Dahl blev riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Det förtydligades sedan 1979 under Thorbjörn Fälldins (C) tid som statsminister.
Vidare hävdade Dahl att det fanns riksdagsledamöter som sågade hennes initiativ genom att vidhålla att ”det var en fin gammal svensk sed att slå sitt barn och våldta sin hustru”. Per Ewert har gått igenom de aktuella riksdagsprotokollen men kunnat konstatera att några sådana uttalanden inte förekommit. Birgitta Dahl har helt enkelt ljugit.
Birgitta Dahl föddes i Härryda 1937. Hon föddes in i en folkpartistisk och helnykteristisk familj där fadern, Sven Dahl, var folkhögskolerektor och modern, Anna-Brita Dahl, var hushållslärarinna. Hon gifte sig i Uppsala med reservofficeren och folkpartisten Bengt Kettner med vilken hon fick dottern Anna 1961. Bengt studerade matematik medan Birgitta först läste nordiska språk och sedan statskunskap.
Hans O. Sjöström, som 1987 publicerade sitt personliga uppslagsverk Klassens ljus över den socialdemokratiska maktelitens medlemmar, skriver så här om Birgitta Kettner-Dahl: ”Birgitta var ett barn av de svenska borgerliga folkrörelserna. Hon var också en produkt av folkbildning och folkhögskola, av tron på förnuftets seger över dumhet, dryckenskap, krig och elände.”
Efter det kortvariga äktenskapet med den fem år äldre Bengt Kettner flyttade Birgitta ihop med den jämnårige socialdemokratiske partigängaren och skribenten Enn Kokk (1937-2014), som kommit med sin familj till Sverige som flykting från Estland 1944. Kokk intresserade sig bland annat för socialistiska visor och kampsånger. Också Birgitta Dahl blev nu socialdemokrat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Enn_Kokk
Dahl kom att bli engagerad i det socialdemokratiska studentförbundet Laboremus samt också i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH). I början av 1960-talet genomgår socialdemokratin en utrikespolitisk radikalisering och börjar se positivt på och aktivt stödja marxist-leninistiska revolutionsrörelser i Tredje världen. Birgitta Dahl tillhör de sossar som tidigt dras med.
Birgitta Dahl hos marxistgerillan PAIGC i Guinea-Bissau 1971.
Efter att blivit filosofie kandidat i Uppsala 1960 – en av rätt få moderna politiker som faktiskt utexaminerats från högskola eller universitet – får Dahl jobb som kursassistent vid det mycket vänsterinriktade Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Efter ett par år anställs hon som byrådirektör vid biståndsorganet SIDA och arbetar där 1965-82. 1971 reser hon till västafrikanska Guinea-Bissau (Portugisiska Guinea), som då ännu var en portugisisk koloni, och ger ut boken Guinea Bissau tillsammans med fotografen Kurt Andreasson. Hon hyllar här den marxistiska upprorsrörelsen PAIGC som tog över makten ett par år senare.
Vid denna tid hade Birgitta Dahl hunnit bli en etablerad politiker. 1964 hade hon valts in i Uppsala stadsfullmäktige och 1968 i riksdagens andra kammare i den dåvarande tvåkammarriksdagen. Det utrikespolitiska engagemanget kom nu till övervägande del att fokuseras på konflikten i Indokina. 1968 efterträdde hon veteranen Gunnar Myrdal (1898-1987) som ordförande i den socialdemokratiskt dominerade Svenska kommittén för Vietnam.
Det rådde då närmast inbördeskrig mellan kommittén och de av maoister styrda De förenade FNL-grupperna (DFFG), som använde kriget som en hävstång i kampen för en revolutionär utveckling i Sverige. Båda dessa grupperingar stödde den kommunistiska Viet Cong-gerillan (FNL) i Sydvietnam. Omedelbart efter de kommunistiska maktövertagandena i Vietnam och Kambodja påbörjades i båda länderna brutala utrensningskampanjer i samhällsomvandlingens tjänst.
Värst var det i Kambodja, som döpts om till Demokratiska Kampuchea av gerillarörelsen de Röda khmererna och dess galne ledare Pol Pot (Saloth Sar) (1925-98). Rörelsen tömde de stora städerna på folk och skickade ut alla att med primitiva metoder bruka jorden på landsbygden. Det beräknas att under åren 1976-79 dog runt två miljoner kambodjaner genom massmord, tortyr, svält och sjukdomar – en femtedel av landets befolkning. Det har berättats att i princip alla som bar glasögon avrättades emedan de då betraktades som intellektuella och därmed provästliga. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_khmererna
I takt med att de oerhörda grymheterna avslöjades, bland annat genom flyktingarnas vittnesmål, fick Birgitta Dahl och hennes svenska Indokina-vänner uppenbara problem att förklara sitt tidigare oförbehållsamma stöd till Pol Pot och dennes slaktarrörelse. De var naturligtvis medvetna om att hela världen förskräckts över Röda khmerernas folkmord på den egna befolkningen, åskådliggjort av exempelvis filmen The Killing Fields (Dödens fält, 1984)), byggd på en bok skriven av en kambodjansk flykting.
Birgitta Dahl försvarade länge obotfärdigt sin inställning och fortsatte att hävda, att det hade varit helt nödvändigt för Röda khmererna att evakuera den kambodjanska huvudstaden Pnom Penh. Alla försök att upplysa om efterkrigsterrorn i Indokina avfärdades som ”förtalskampanjer”, även om Dahl och andra möjligen kunde medge att vissa ”problem” nog kunde förekomma.
När Dahl blev talman i riksdagen 1994 ansattes hon upprepade gånger om sin inställning i Kambodja-frågan. Hon vägrade dock medge att hon hade gjort något fel. Till slut trillade i alla fall polletten ner, och Dahl tvingades i en debattartikel i Dagens Nyheter mer eller mindre ”under galgen” erkänna att hon ”inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter…Vi trodde – felaktigt – att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts. Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant.”
Bättre sent än aldrig, kan tyckas. Verkligt intressant är emellertid bakgrunden till att Dahl till slut ansåg sig tvungen att krypa till korset. Dagen efter sitt uttalande i DN lät Dahl nämligen förstå, att hon beslutat ta bladet från munnen därför att författaren och förre FP-ledaren Per Ahlmark under flera års tid hade utsatt henne för vad hon kallade en ”partipolitisk kampanj”. Det var alltså inte på grund av sanningen bakom de kommunistiska hemskheterna som fick henne att tala ut utan den politiska press hon utsatts för av bland andra Per Ahlmark.
Birgitta Dahls kanske mest destruktiva insats i inhemsk svensk politik skedde under hennes tid som energiminister. Hon invaldes 1975 i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och belönades 1980-81 med en plats i FN-delegationen i New York som tack för gjorda insatser. 1982 återkom sossarna efter sex års borgerligt styre till regeringsmakten. Birgitta Dahl utsågs, efter viss tveksamhet från statsminister Olof Palme som understundom upplevde henne som jobbig, till statsråd i industridepartementet med särskilt ansvar för energifrågor – hon kunde nu titulera sig energi- och miljöminister.
Olof Palme och Birgitta Dahl – förhållandet mellan dem var tidvis spänt.
Det var i denna befattning Dahl gick i bräschen för den så kallade tankeförbudslagen. Bakgrunden skall ha varit att hon under ett besök vid kärnkraftverket i Oskarshamn fått syn på en skylt med den humoritiska texten ”Oskarshamn 4” (det fanns bara tre aggregat i Oskarshamn). Den omvittnat humorbefriade Dahl uppges då ha kokat av ilska och vidtog omsider åtgärder som ledde fram till tankeförbudslagen. Denna lagstiftning innebar att att blev förbjudet att verka för, en vidareutveckling av Sveriges kärnkraft. Efter beslut i riksdagen avskaffades denna lag 2006. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tankef%C3%B6rbudet
Birgitta Dahls och Bengt Kettners dotter, Anna Kettner, blev också hon socialdemokratisk politiker i Stockholm samt landstingsråd med ansvar för trafik- och regionfrågor. 1987 utsågs hon till pastor i Missionskyrkan och var även 1999-2005 ordförande i Broderskapsrörelsen, sedan 2011 Socialdemokrater för tro och solidaritet med stark muslimsk slagsida.
Modern hade i en artikel i den socialdemokratiska studenttidningen Libertas 1962 i flåshurtig jämställdhetsanda uttryckt önskemålet, att den då tvååriga Anna skulle bli bilmekaniker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Kettner
Birgitta Dahl har som 83-årig pensionär begränsade möjligheter att åstadkomma mer skada i den svenska samhällskroppen än hon redan gjort. Det hon åstadkommit måste dock sägas både räcka till och bli över.
Fotnot: Birgitta Dahl är en av dem som porträtteras i min bok Destruktörerna: hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag 2008, 169 sidor.
Henrik Arnstad: SD är ”fascister” och ”terrorister”.
Den beryktade vänsterdebattören och mytomanen Henrik Arnstad hävdar på fullt allvar på Twitter dagens datum att Sverigedemokraterna i riksdagen motionerat om att ”införa en fascistisk diktatur i Sverige”. Ja, ni läser rätt.
Bland Franssons förslag till samhällsreformer märks slopande av presstödet, bantning av public service, återinförande av tjänstemannaansvaret, beivrande av myndighetsaktivism, avskaffande av det nationella sekretariatet för genusforskning samt avskaffande av stödet till genusvetenskap. Detta är alltså fascism om man får tro Arnstad.
I en tweet den 17 februari 2021 påstår Arnstad yttermera att Sverigedemokraterna är ”Sveriges genom tiderna farligaste terrororganisation” med ”mord, mordhot och trakasserier” på agendan. Det är långt ifrån första gången Henrik Arnstad vräker ur sig något dylikt, som vanligt utan tillstymmelse till belägg för det han anför.
Han följer därmed tätt i alla lögnaktiga propagandisters läromästare, den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels (1897-1945), fotspår. Det var Goebbels som myntade uttrycket: ”Om du upprepar en lögn tillräckligt ofta kommer folk att tro den, och du kommer till och med själv att tro den.”
Det är alldeles uppenbart att Arnstads ande alltjämt svävar över Socialdemokraterna. På annat sätt kan man inte gärna tolka den senaste tidens stormflod av osakligt propagandistiska S-angrepp på SD med tal om sminkade grisar, krigsretorik (av ett slag som sossarna själva brukar excellera i) med mera. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/10/peter-hultqvist-ett-snabbportratt-utan-smink/
Löfven har försvarat dessa påhopp och förutskickat att de kommer att fortsätta fram till valet 2022. Det är tänkt att sådan greuelpropaganda (se fotnot) skall skrämma de borgerliga partierna Moderaterna och Kristdemokraterna från att på något sätt samverka med SD i samband med det förestående valet. https://omni.se/lofven-forsvarar-sattacker-pa-sd-maste-ha-diskussion/a/2dmwm4
Det föreligger emellertid, som jag ser det, en uppenbar risk att Socialdemokraterna, och andra som ägnar sig åt liknande propaganda, skjuter sig själva i foten genom att grovt underskatta väljarna.
Författaren och debattören Henrik Arnstad är född i Uppsala 1967. Han är son till journalisten Lennart Arnstad (1939-2007), vilken påbörjade sin bana som volontär på Länstidningen i Södertälje. Han var bland annat verksam som utrikeskorrespondent för Expressen och Aftonbladet och skrev ofta om bostadsfrågor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Arnstad
Fotnot: Greuelpropaganda är ursprungligen ett tyskt uttryck för skräck- och lögnpropaganda som är ämnad att ställa den som blir utsatt för den i dålig dager. https://sv.wikipedia.org/wiki/Greuelpropaganda
Draken blev en symbol för Sveriges militära försvar under det Kalla kriget.
Sverige hade under det Kalla kriget ett av världens största flygvapen. Bara stormakterna satsade mer på flyget. SAAB 35 Draken kom att bli en ikon för det svenska Flygvapnet och även för den militära beredskapen i Sverige i stort. Planets utformning med långdragna deltavingar gjorde det lätt att känna igen.
Det svenska Flygvapnet – tidigare Kungliga Flygvapnet – utgör i skrivande stund endast en skugga av sitt forna jag och omfattar tre flygflottiljer samt Försvarsmaktens helikopterflottilj. Flygvapnet har med stöd av Försvarets Materielverk (FMV) beställt flygplan, icke minst stridsflygplan, hos SAAB. Det senaste i raden är JAS 39 Gripen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_flygvapnet
Det militära flyget började organiseras inom armén redan under 1910-talet – 1912 skedde den första militära flygningen i Stockholm. 1913 flyttades verksamheten till Malmens flygfält utanför Linköping. Först användes spaningsflygplan, sedan även bomb- och jaktflygplan. 1926 blev Flygvapnet en självständig gren inom den svenska krigsmakten. Åren 1926-36 kom dock att präglas av brist på en tydlig strategi och flera allvarliga olyckor inträffade.
Fjärde största flygvapnet i världen. Flygvapnet har importerat plan från länder som Storbritannien, USA, Tyskland och Italien. Med storsatsningen på det svenska flygvapnet 1936-45 följde utvecklingen av en svensk flygindustri med påföljd att SAAB – Svenska Aeroplan Aktie Bolaget – grundades 1937. Det första genuint svenska flygplanet blev SAAB 17. 16 flottiljer anlades. 1945 förfogade det svenska Flygvapnet över 600 plan.
Efter det Andra världskrigets slut skedde en stark expansion av Sveriges flygvapen under dess chefer Bengt Nordenskiöld (1942-54), Axel Ljungdahl (1954-60) och blivande överbefälhavaren Torsten Rapp (1960-61). Stridsflygplan av typ Tunnan, Lansen, Draken och Viggen blev ikoniska för inte bara Flygvapnet utan för Sveriges försvarsförmåga i stort. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_F%C3%B6rsvarsmaktens_flygplan
Sverige ansågs under 1950-talet ha världens i storleksordningen fjärde största flygvapen – bara stormakterna var värre. Vi kunde då räkna omkring 1000 flygplan av olika typer vilka fördelades på 50 flygdivisioner. Från början av 1970-talet inträdde under Olof Palmes socialdemokratiska regering en reducering av den svenska försvarsmakten inklusive Flygvapnet.
Med upplösningen av Sovjetunionen och Kalla krigets slut i början av 1990-talet följde en mycket omfattande nedmontering av Sveriges försvarsförmåga – den eviga freden ansågs av talrika naiva bedömare ha etablerats. Så blev det som alla vet inte. Med Vladimir Putins tillträde som Rysslands president 2000 följde ett nytt, ännu pågående, kallt krig under vilket Ryssland framflyttat sina positioner och inte tvekat att ingripa militärt i länder som Georgien och Ukraina. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Bengt Olow testflög såväl Tunnan och Lansen som Draken.
Bengt Olow den första testpiloten. Mikael Forslund redogör i sin bok SAAB 35 Draken. Sveriges spjutspets under kalla kriget (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag 2020, 219 sidor) på följande sätt för bakgrunden till Drakens tillkomst (sidan 7):
SAAB 35 Draken började projekteras i slutet av 1940-talet för att det svenska flygvapnet skulle kunna möta tunga fiendebombflygplan som förväntades komma från öster på över 10 000 meters höjd. Runt 1950 var den flygtekniska utvecklingen mycket snabb och SAAB var en del av detta. Den klassiska dogfighten, flygplan mot flygplan, ansågs inte längre ha så stor betydelse. Viktigare var bombflygplansbekämpning. Troligtvis skulle bombflygplanen flyga i överljudsfart, vilket krävde ännu snabbare jaktflygplan. Mach 2 (dubbla ljushastigheten) var målet. Som jaktvapen räknade man med automatkanoner, raketer och robotar.
Draken utrustades med dubbla deltavingar med påföljd att dess utseende kunde anses påminna om en flygdrake, alltså inte det eldsprutande monster om vilket vi läser i sagorna. Det nya planet skulle ersätta J 29 Tunnan (”Flygande Tunnan”), J 32 Lansen samt J 34 Hawker Hunter (ett brittiskt plan). Draken blev det första riktiga överljudsplanet att användas i Västeuropa och var i militärt bruk i 46 år i fyra länder – Sverige, Danmark, Finland och Österrike. Maximal flyghöjd 19 995 meter och maxhastighet 2124 km/h.
Chef för Draken-projektet blev civilingenjör Erik Bratt (1916-2010) som var verksam vid SAAB och även reservflygförare i Flygvapnet. Draken betraktades som ”hans plan”. Bratt förblev aktiv pilot även efter sin pensionering 1981. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Bratt
Den första Draken-prototypen 35-1 (röd U) flögs av testpiloten Bengt Olow (1918-68) den 25 oktober 1955 från SAABs flygfält i Linköping. Denne hade varit den första svenska flygförare att spränga ljudvallen, vilket skedde med ett Lansen-plan 1953. De första leveranserna av J 35 Draken skedde 1959. Planet hade en motor av typen Rolls-Royce Avon 200, i Sverige benämnd RM 6B. Bengt Olow var även först med att flyga Tunnan och Lansen. Olow var också en mycket skicklig segelflygare med flera rekordnoteringar på meritlistan.
Besök i Sovjetunionen. Draken blev som nämnts en ikon för svenskt flygvapen och svenskt försvar under Kalla kriget. Det innebar kontakter med såväl väst som öst. I mars 1972 landade tio svenska flygförare på en flygbas i Sovjetunionen utanför Moskva. Det var ett svar på ett vänskapsbesök som det sovjetiska flygvapnet hade gjort på flygflottiljen F 16 i Uppsala 1967. Mikael Forslund skriver i sin bok om besöket i en längre bildtext på sidan 25:
”Att få tag på flygkartor över sovjetiskt territorium var dock inte helt enkelt. I en dokumentär om Draken berättar Sven-Olof Olson, då flottiljchef på F 16 Uppsala: ´De var väldigt hemlighetsfulla med kartor, så vi fick inga flygkartor trots att vi var inbjudna. Så vi fick fråga Nato om vi fick kartor och det fick vi, så vi flög på Natos kartor till Sovjetunionen 1972.´ Under besöket kom de svenska flygförarna att genomföra en flyguppvisning. Flygföraren Göran ´Boris´ Bjuremalm minns: ´Det var disigt, molnbasen 1500-1600 meter och vi flög uppvisningen. Var uppe i molnen och vände, tog ut allt. Det fungerade som vanligt. Den sovjetiska gruppen var ganska menlös. De manövrar de gjorde blev beordrade av någon general från marken vilket inte klaffade så bra. På avslutningen satt en massa generaler intill banan på lite högre bänkar och sedan omkring 5000 åskådare. Vi avslutade med en så kallad split och jag siktade lågt på de under och innan vi kommit fram hade alla generaler slängt sig platt på marken.`”
Så kunde det gå till i umgänget mellan inte över hövan respektfulla svenska och sovjetiska militärer mitt under det Kalla kriget…
Flygande Tunnan i aktion.
Haverier och superstall. Utvecklandet av Draken-planet krävde sina offer i människoliv och materiella skador. Under totalt 766 720 flygtimmar i Sverige inträffade 119 haverier. Det innebär 15,5 haverier per 100 000 flygtimmar. Sammantaget drabbades SAAB 35 av 136 totalhaverier i svensk tjänst.
”Bland de första problemen med SAAB 35, som ledde till totalhaverier”, skriver Mikael Forslund (sidan 112), ”var rodermomentbegränsningar. Orsaken var en kombination av vingkonfigurationen, styrsystemets konstruktion och hög fart, Avgörande för hur flygföraren kunde klara sig ur en svår situation var Mach-tal och aktuell flyghöjd. En utökad utbildning i förening med modifieringar på flygplanet med bland annat införande av annan styrautomat och ett bättre anpassat räddningssystem reducerade totalhaverierna och antal omkomna flygförare till följd av rodermomentbegränsningar.”
En annan haveriorsak när det gäller SAAB 35-planet var något som kallades superstall. Fenomenet yttrade sig i att nosen pendlade upp och ned på ett okontrollerat sätt. Det första fallet av superstall inträffade i mars 1960 och det första med dödlig utgång den 7 juni samma år. Majoren Stig Haag hamnade vid halvrollsövning i ett okontrollerat flygläge över Stjärntorp i Östergötland. Haag lyckades inte häva tillståndet och utskjutningen misslyckades då huven aldrig fälldes upp. Det konstaterades vid haveriutredningen att den omkomne piloten drabbats av superstall. https://per-sjofors-fxyj.squarespace.com/superstall
1961-63 genomfördes en mängd försök med provplan och efter hand alla Draken-versioner med olika lastalternativ. Det kunde inte hindra att under perioden 1960-74 förekom 20 totalhaverier omfattande nio omkomna och 11 räddade piloter. Rena flygförarfel kunde också vara en bidragande orsak till totalhaverier genom till exempel kollisioner med marken eller mellan flygplan. Kommer därtill rena materialfel.
38 års tjänstgöring i Sverige. Det gjordes ett flertal försök att sälja Draken 35 till andra länder: Västtyskland, Australien, Norge, Danmark, Finland, Schweiz (1958), Österrike (1967), Belgien (1967), Argentina (1968), Chile (1971), Venezuela (1971), Tunisien (1976) och Singapore (1978). Inga kontrakt skrevs dock med merparten av dessa länder.
Slutligen kom emellertid SAAB 35 Draken att exporteras till Danmark (nytillverkade plus begagnade för reservdelar), Finland (nya, begagnade samt begagnade för reservdelar), Österrike (ombyggda begagnade och begagnade för reservdelar) och USA ( (J 35 D, 35350, begagnade). Omkring 50 Draken-plan i olika versioner återfinns i dag på muséer i Sverige och några andra länder. Tre SAAB 35 Draken flyger fortfarande – två i Sverige och en i USA.
Ett Draken-plan strax före takeoff i Reno, Nevada i september 2003.
Swedish Air Force Historic Flight (SwAFHF) på F 7 i Såtenäs flyger med Sk 35C (35810, F 16-810) och J 35J (3556, F 10-56) som är den sista J 35F2 som ombyggdes till J 35J. I USA, där Draken inte använts militärt, ser man alltjämt en J 35D (3535) i luften ibland. Planet ägs av Dragon Aviation Inc. i Wilmington, Delaware. Till USA exporterades sammanlagt 16 Draken-plan i olika versioner.
Det var den 8 december 1998 som Draken togs ur aktiv tjänst efter 38 års tjänstgöring inom Flygvapnet i Sverige. Planet är därmed en väsentlig del av Flygvapnets historia under Kalla kriget. I civil regi flyger planet dock vidare och kommer sannolikt att göra det under avsevärd tid framöver.
Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.
Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.
Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.
När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.
Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push
Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis
Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.
Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…
Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.
Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:
Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.
Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston
Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet
Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.
Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.
Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.
Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump
Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm
Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.
Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs
De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)
Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen
SDs partiledare Jimmie Åkesson säger det självklara.
Den 2 mars behandlades SD Södertäljes motion om att på årlig basis upprätta ett migrationspolitiskt bokslut i fullmäktige. Förslaget föll i den votering som begärdes av SDs gruppledare Beata Milewczyk med röstsiffrorna 56-9, vilket följde strikta partilinjer.
I debatten kring motionen kom motståndarna med diverse argument av vilka några besvarades. Främst av tidsskäl valde vi SDare att inte i detalj bemöta alla dessa argument. Här följer några av de skäl våra motståndare luftade för att inte upprätta ett migrationspolitiskt bokslut samt i mitt tycke lämpliga svar, av vilka några framfördes vid KF-mötet ifråga.
”Man skall inte ställa grupp mot grupp”.
Detta är ett argument som används ymnigt av SDs motståndare om i praktiken all SD-politik. Faktum är dock att all politik i mångt och mycket går ut på att ”ställa grupp mot grupp” – hur skulle man annars kunna jämföra de skilda typer kostnader en viss politik för med sig? För att citera SDs ledare Jimmie Åkesson: ”Vi väljer pensionärerna och välfärden före en ansvarslös invandringspolitik.”
För övrigt går all socialistisk politik ut på att ställa grupper i form av samhällsklasser, såsom borgare och medlemmar ur arbetarklassen, fackanslutna och icke fackanslutna, jordägare och lantarbetare etcetera, mot varandra.
”Det är populistiskt och går ut på att skapa hat och splittring”.
”Argument” av denna typ är i sig så svepande, osakliga och populistiska att de knappast är värda att bemötas i en seriös debatt. De framfördes i KF-debatten framförallt av Robert Halef (KD), som därmed avvek från sin egen partiledares uttryckta mening.
Bloggaren i KFs talartol den 2 mars 2010. Foto: Rickard Graff
Ebba Busch Thor yttrade vid en pressträff den 25 februari: ”Kostnader för integration har nu gått över till kommunerna. Det är kommunerna som får stå för notan för boende, skolgång och bidrag.” KD vill att försörjningsstödet för arbetslösa skall ersättas med en statlig dagpenning. Halef borde kanske upplysa sin partiledare om att hon är populistisk och hatfull?
”Man kan inte mäta människor i ekonomiska termer”.
Ytterligare ett av dessa svepande, intetsägande och uteslutande emotionellt motiverade argument, som bland andra kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) brukar svänga sig med. Den fråga som omedelbart inställer sig är då: varför kan man göra det inom exempelvis områden som skola, äldreomsorg och sjukvård men inte inom migrationsområdet? All politik handlar till syvende og sidst om människor.
”Det är omöjligt att räkna ut vad invandringen kostar”.
Vem som helst med normal fattningsförmåga begriper att det är fullt möjligt att beräkna invandringens kostnader på såväl statlig som kommunal nivå. I mitt debattinlägg från talarstolen under KF-debatten anförde jag en SD-interpellation till kommunstyrelsens ordförande i Uppsala som exempel.
Boel Godners motsvarighet i Uppsala, Erik Pelling (S), lyckades för sin del i interpellationssvaret ange nettokostnader, när kostnader och intäkter beaktats, enligt följande och då ej endast för ett utan för fyra år: 2014: – 76 760 000; 2015: 63 718 000; 2016: – 53 846 000; 2017: 89 257 000.
Jag vill gärna tro att både Södertäljes KS-ordförande och samma kommuns ekonomiavdelning är lika kompetenta som motsvarigheterna i Uppsala, men osvuret är kanske bäst.
I Uppsala har man, till skillnad från i Södertälje, koll på invandringens kostnader.
”Vad vill ni göra med en sådan statistik”?
I de argument mot SD-motionen som framfördes från talarstolen antyddes – eller sades rent ut – att SD Södertälje vill upprätta ett register över invandrare. Ytterligare ett av dessa ovidkommande argument som uteslutande syftar till att misstänkliggöra och stigmatisera.
SD Södertälje anser helt enkelt att det är viktigt att ha tillgång till klara fakta, icke minst ekonomiska sådana, när viktiga politiska beslut som involverar många människor skall fattas. Södertälje kommuns så tydligt uttryckta vilja att mörka och dölja fakta på immigrationens område håller inte i längden!
”Vi måste ta emot människor som flyr från krig och elände”.
Att ge människor som flyr undan krig och olika typer av konflikter är naturligtvis, åtminstone i teorin, behjärtansvärt. Men pro primo kan vi inte ta emot hur många som helst utan att det blir negativa konsekvenser för hela samhället; pro secundo kan det vara svårt och ibland omöjligt att avgöra vilka som är verkliga flyktingar och vilka som är vad som brukar kallas bankomatflyktingar.
Som Jimmie Åkesson framhöll i sitt tal till Sverigedemokraternas landsdagar i Örebro 2019: ”Vi räddar gärna världen, men låt oss först rädda vår del av den.” I vilket fall som helst: Sverige är fullt!
”Migration är en statlig angelägenhet”.
Sveriges migrationspolitik bestäms förvisso på statlig nivå, Det innebär givetvis inte, att det skulle vara en nackdel för kommuner och regioner att ha koll på de egna siffrorna. Tvärtom skulle detta underlätta för Södertälje och andra kommuner i händelse av exempelvis förhandlingar med staten om invandringsvolymer och eventuella statsbidrag i anledning av dessa.
Statsministern skräder inte orden mot våldsbrottsligheten…
På kvällen söndagen den 8 september skottskadades två män av automateld i Nacka utanför Stockholm. Flera personer togs inledningsvis in för förhör av polisen men släpptes sedan. När detta skrivs har ingen ännu gripits för skjutningarna i fråga. https://www.expressen.se/nyheter/skottlossning-i-nacka/
Två dagar tidigare sköts den kände advokaten Henrik Olsson Lilja, som försvarade den amerikanske rap-artisten ASAP Rocky nyligen,utanför sin bostad på Kungsholmen i Stockholm. Polisen misstänkte först att dådet var ett beställningsjobb av en kvinnlig jurist som nyligen förlorat en rättslig tvist med Olsson Lilja., men hon har därefter släppts i brist på hållbara bevis. https://www.expressen.se/nyheter/advokaten-henrik-olsson-lilja-skjuten-i-stockholm/
Så där håller det på i Sverige i nådens år 2019. Sverige har blivit något av EUs Vilda västern men utan någon sheriff värd namnet.
Statistik visar att under perioden januari-juli 2019 skedde 182 skjurningar i Sverige, vilket ledde till att 25 personer dog. Motsvarande siffror för 2018 var 164 skjutningar och 30 döda. Under samma period i år skedde 120 sprängdåd vilket skall jämföras med 83 under motsvarande period under fjolåret. Det innebär en ökning med 40 procent. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/statistik-for-skjutningar-och-sprangningar
Sedan statistiken över skjutningar räknats in har, när detta sätts på pränt, ytterligare tre personer avlidit i samma typ av våldsbrottslighet. Det mest uppmärksammade av dessa dödsfall gällde en 30-årig kvinna som sköts i huvudet i Malmö medan hon höll ett litet barn i famnen. Det föranledde statsminister Stefan Löfven att ta till det tunga verbala artilleriet: ”Det är oacceptabelt.”
När rättsväsendet tar i med hårdhandskarna: förbud mot rökning på uteserveringar.
En annan typ av brottslighet, våldtäkt, har också ökat kraftigt såväl i Stockholm som i hela riket. Under första halvåret innevarande år polisanmäldes 1060 våldtäkter eller nästan sex per dag i huvudstaden. I fjol var motsvarande siffra 890 vilket gör ungefär fem anmälda våldtäkter per dag.
Efter mordet på den 30-åriga mamman i Malmö försäkrade justitieminister Morgan Johansson att de skyldiga skulle ”jagas till världens ände”. Tuff retorik, förvisso, men dessvärre en som totalt saknar täckning. Sanningen är i själva verket den att Malmö-polisen inte ens har resurser att jaga de ansvariga till Limhamn. En misstänkt greps visserligen misstänkt för delaktighet i dådet men har sedan släppts.
Inrikesminister Mikael Damberg (S) bjöd in samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna till samtal om gängbrottsligheten. Således uteslöts det parti som genom åren mest konsekvent föreslagit tuffa åtgärder mot den eskalerande brottsligheten. Motivering: SD har inte rätt ”värdegrund” – det vill säga SD har korrekt kopplat den skenande brottsligheten till massinvandringen. Det hjälpte inte att M, KD och C protesterade och ville ha med SD. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/debatt-ulf-kristersson-m-och-mikael-damberg-s-om-gangvaldet
All brottslighet är inte lika allvarlig men ändock illa nog. När SD höll en manifestation mot byggandet av ett planerat islamiskt center i Stenhagen i det av brottslighet svårt plågade Uppsala utsattes man för sten- och äggkastning av kriminella gäng. Polis tillkallades men ingrep inte mot den aktuella brottsligheten, inte ens sedan en polisbil också utsatts för stenkastning.
Det känns skönt att i alla fall ett nyligen implementerat lagförslag ser ut att bli framgångsrikt: förbud mot rökning på och i omedelbar anslutning till uteserveringar samt busshållplatser och lekplatser.
En annan faktoid som jag tänkte belysa här är den om den så kallade ättestupan. Det vill säga ett brant berg eller stup från vilket gamlingar som inte längre kunde klara sig själva, och därmed utgjorde en belastning för sina familjer, kastades ner eller tvingades hoppa. Det finns runt om i Sverige ett antal platser där ättestupor påstås ha funnits. https://popularhistoria.se/samhalle/har-attestupor-existerat
Myten om ättestupan emanerar från den isländska sagoberättelsen Gautreksagan, som troligen författades på 1200-talet. Sagan handlar om en ätt i Västergötland och skildrar i humoristiska ordalag hur ätten brukade avliva sina alltför ålderstigna medlemmar genom ättestupan.
Professor Olof Verelius översatte Gautreksagan till svenska.
Berättelsen översattes till svenska av vår förste professor i fornkunskap, Olof Verelius i Uppsala (1618-82), vilken dock inte var särskilt hemma på isländska varför han översatte termen aetternis stupni – släktklippan – litet slarvigt till ättestupan. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ttestupa
Länge accepterades ättestupan och dess makabra funktion som dagsens sanning, detta till och med av en aktad skald och historiker som Erik Gustaf Geijer (1783-1847). Några andra historiska belägg än muntliga traditioner av oklart slag existerade emellertid inte varför historievetenskapen kom fram till att det rörde sig om mytbildning.
Det finns även ett par andra historiska källor som omtalar företeelser som liknar ättestupan i form av exempelvis Prokopios skildring av herulerna från 500-talet samt Solinus skriverier om de lyckliga hyperboréerna vid Nordpolen.
Myten om ättestupan har levt vidare ända in i vår tid, där den inte sällan dammas av för att illustrera missförhållanden inom äldrevården. Min gissning är att många faktiskt tror att myten är sann.
En variant av ättestupan är ätteklubban – ett tungt träredskap som skall ha använts för att klubba ihjäl de gamla. Den finns bland annat representerad på Nordiska muséet och på några andra platser i landet. Inte heller avseende ätteklubban finns det några pålitliga belägg för att redskapet i fråga användes just på angivet sätt.
Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.
Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman, alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/
Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig, har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).
Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.
Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.
Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/
Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.
Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr
Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.
Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni
1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.
2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt 2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).
Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.
När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism
Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/
Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.
Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.
Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/
Stefan Löfven kräver förbud mot nazismen – blundar för det egna partiets bruna historia.
Stefan Löfven skämmer ut sig. Det menade Moderaternas ledare Ulf Kristersson sedan statsministern i sitt 1 maj-tal i Umeå kallat Kristdemokraterna och Moderaterna för ”högerextrema” partier. Det är inte svårt att hålla med Kristersson. Bara några minuter innan Löfven äntrade talarstolen hade Lina Farhat från S-Kvinnor varnat för en ny judeförintelse i anledning av ”högerns” tillväxt i Europa och frammanat det beryktade Hitler-spöket.
Det är alldeles tydligt att socialdemokratin börjar bli desperat inför utsikterna till ett fiasko i det förestående valet till Europaparlamentet. Det är ett faktum att valresultaten för det S-märkta partiet minskat för varje EP-val sedan premiäråret 1995, då det blev 28,06 procent. Därför har det blivit 26,00 (1999), 24,56 (2004), 24,41 (2009) och 24,19 procent 2014. I SIFOs aprilmätning inför EP-valet var S nere på 21,0 procent.
Som att Rasbiologiska institutet i Uppsala tillkom efter en socialdemokratisk motion inlämnad av riksdagsman Alfred Petrén (S). Som att det under socialdemokratiska regeringar utfördes omkring 63 000 tvångssteriliseringar ända fram till 1976. Som att en socialdemokratisk regering 1938 krävde, att Nazityskland skulle stämpla judiska pass med ett stort ”J”. Som att S-dominerade svenska regeringar bedrev en eftergiftspolitik så länge kriget gick bra för Tredje riket.
Två såta politiska vänner: Stefan Löfven och Mahmout Abbas.
Det stannar inte där. Från och med Olof Palmes tid som statsminister och S-ledare har socialdemokratiska regeringar bedrivit en konsekvent antiisraelisk politik samtidigt som man i ord såväl som handling hållit notoriska palestinska rörelser som PLO och al-Fatah under armarna vilket utmynnade i erkännandet av ”Palestina” som stat 2014.
Det går en röd tråd från den palestinska rörelsens skapare, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini, till dagens Fatah-ledare Mahmout Abbas, som inget hellre vill än att utplåna den judiska staten Israel. Al-Husseini utmärkte sig tidigt som fanatisk judehatare och anstiftare av blodiga pogromer. Han blev en av Hitlers allra ivrigaste anhängare och tog 1941 sin tillflykt till Berlin, där han uppmanade Adolf Hitler att utplåna alla judar och därtill blev officer i SS. Han efteräddes som palestinsk ledare av Yassir Arafat en av Olof Palmes närmaste utländska allierade. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini
På den vägen är det. Dagens socialdemokrati har sett till att al-Fatah varje år kommer i åtnjutande av svenskt miljardbistånd, pengar som bland annat möjliggör för Abbas att kanalisera livstidspensioner till fängslade palestinaarabiska terrorister och deras familjer. Sveriges enögda Mellanöstern-politik har resulterat i att Margot Wallström är den enda av EUs 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel som officiell representant för sitt land. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen
Samtidigt som Stefan Löfven och Lina Farhat i Umeå sluggade vilt mot vad som kallades nazism, högerextremism och antisemitism höll det ökända SSU i Malmö en 1 maj-demonstration där det sjöngs ”Leve Palestina, krossa sionismen”. I täten för tåget gick förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), den stackars fege antisemit som på sin tid skyllde den utbredda antisemitismen i Malmö på ”Israel-lobbyn”. ”Antisionismen” är i sammanhanget bara en omskrivning för antisemtism.
Stefan Löfven krävde i Umeå ett förbud mot nationalsocialistiska organisationer, ett förslag som tidigare framförts av bland andra SD-ledaren Jimmie Åkesson. Jag skulle emellertid vilja uppmana statsministern att först läsa på om sitt parties föga ärorika historia och nutid avseende kollaboration med nazistiska krafter och samtidigt inse, att den absolut mest utbredda och våldsamma antisemitismen i dag kommer från anhängare till islam i Malmö och på andra platser.
Antisemiten Ilmar Reepalu (S) trivdes med sällskapet i Malmö.
Problemet ur Löfvens perspektiv är givetvis att just muslimer är en av Socialdemokraternas viktigaste väljargrupper – man biter inte den hand som föder en.
Stefan Löfven, Heléne Fritzon och Hans Dahlgren vid Socialdemokraternas upptaktsmöte inför EP-valet.
Statsminister Stefan Löfven (S) har angivit tonen för vilken nivå Socialdemokraterna tänkt lägga sig på i valrörelsen inför valet till Europaparlamentet den 26 maj. Det skedde i ett tal vid partiets valkonferens i Upplands-Väsby, där Löfven framträdde tillsammans med EU-ministern Hans Dahlgren och sossarnas förstanamn på EP-valsedeln, Heléne Fritzson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7151919
Skall man döma efter vad Stefan Löfven hade att säga kommer det att bli rena rännstensagitationen de dryga tre månader som återstår fram till valet. Så här utlät sig Löfven: ”Högerextremisterna i land efter land försöker nu gå samman, för att släppa loss extremnationalismen på kontinenten och piska upp hat. De har lyckats förr. De ska aldrig, aldrig lyckas nu.”
Om det är någon som piskar upp hat så är det Stefan Löfven, som skuldbelägger alla européer som tröttnat på Socialdemokraternas och andra EU-elitisters ständiga strävan att utplåna nationalstaterna i Europa och ”berika” den europeiska befolkningen med analfabeter och våldsverkare från Afrika och Mellanöstern och påstår att de som tröttnat är ”högerextremister”.
Löfven avslöjade sina bristfälliga alternativt obefintliga historiekunskaper med följande ordvändningar: ”Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det i massgravarna i det forna Jugoslavien.”
Olof Palmes famösa jultal 1972 tog bland annat upp Treblinka.
Det går att ana två influenser bakom Löfvens retorik. Den första är Olof Palmes jultal 1972, där Löfvens partikamrat Olof Palme på ett uppseendeväckande sätt jämförde USAs bombningar i Vietnam med ett antal platser i Europa och Sydafrika under apartheidtiden där olika typer av grymheter ägt rum. Intressant nog nämnde också Palme det nationalsocialistiska utrotningslägret Treblinka i Polen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palmes_jultal_1972
Den andra troliga influensen bakom Löfvens lamentationer är hans topprådgivare, mytomanen och scharlatanen Henrik Arnstad, som har för vana att ljuga värre än en häst travar om såväl egna meriter som historiska tilldragelser. Det skulle förvåna mig mycket om det inte är Arnstad som skrivit Löfvens tal eller åtminstone fungerat som rådgivare när statsministern satte samman det.
Till Stefan Löfven vill jag då säga: You just went full Arnstad. Never go full Arnstad.
Låt oss titta litet på de historiska exempel vår arma statsminister tog upp. Han menar alltså att det är sådan politik som Sverigedemokraterna och deras relativa meningsfränder i Europa bedriver som leder till fältslag i Första världskriget med hundratusentals döda (Verdun), nationalsocialistisk judeutrotning (Treblinka), massavrättningar i polska skogsområden (Katyn) och Jugoslavien.
Den allvarligaste historiska grodan Löfven här gör sig skyldig till är att hävda att ”etxremnationalismen” alternativt ”högerextremismen” bär ansvaret för Katyn-massakern i Polen, då fler än 14 000 polska officerare och befäl sköts ihjäl medelst nackskott och slängdes i massgravar. Det var i själva verket enheter ur den sovjetryska Röda armén som stod för mördandet i Katyn, något som varit känt sedan länge. Sovjetunionen erkände redan under Michail Gorbatjovs tid vid makten det sovjetiska ansvaret. http://www.glasnost.se/2010/ryssland-har-erkant-katynmassakern/
Det som gjorde att Nazityskland länge fick skulden för Katyn-massakern var att det var Hitlers trupper som först upptäckte massgravarna i de polska skogarna och offentliggjorde detta. Emedan nazisterna av uppenbara skäl inte precis ansågs vara de mest trovärdiga sagesmännen var det inte många som trodde på deras uppgifter, varför många utgick ifrån att de själva bar skulden – vilket också var sovjetdiktatorn Josef Stalins linje. Nu vet vi åtminstone sedan 30 år tillbaka bättre. Alla utom Stefan Löfven och Henrik Arnstad.
Ett polskt monument till minne av offren för den sovjetryska Katyn-massakern 1940.
När det gäller den sorts nationalism som ledde fram till Första världskriget och slagen i Verdun så är det viktigt att minnas att denna omfattade så gott som alla politiska inriktningar, således även socialdemokratin. Alla gav sig under folkens jubel i väg till fronten. Socialdemokrater överallt i Europa röstade för krigskrediter, och i Tyskland var Marx-lärjungen Karl Liebknecht den ende socialdemokrat som röstade emot.http://kildenasman.se/2008/11/11/forsta-varldskriget-europas-socialdemokrater-rostade-for-krigskrediter/
Stefan Löfvens försök att skönmåla socialdemokratin inför valet till Europaparlamentet bygger på lögner, historieförfalskning och tom retorik. Ingenting annat. GHTs chefredaktör Torgny Segerstedt förargade på sin tid nazikoryféerna med att kalla Hitler ”en förolämpning”. En sådan karaktäristik vore enligt min mening att överskatta Löfven. Jag skulle snarare säga att han är en pinsamhet. Historiens dom kommer inte att vara nådig mot de svenska politiker som släppte lös Löfven för ännu en mandatperiod som svensk statsminister.
Det parti Löfven nu söker skönmåla är de facto det som gjort nationalsocialismen de största tjänsterna abv alla svenska partier. Det räcker om jag här nämner företeelser som Rasbiologiska institutet i Uppsala som tillkom efter en motion av den socialdemokratiske rasbiologen Alfred Petrén; 63 000 fall av tvångssteriliseringar fram till 1976; krav på Nazityskland om ”J”-stämplar i tyska judars pass; tillåtelse för tyska trupper att färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 