Putin vill klämma åt oppositionen och skriva om historien

Putin pekar nu ut människorättsorganisationen Memorial som fosterlandets fiender.

I Ryssland pågår just nu rättegångar mot landets främsta människorättsorganisation, Memorial. Benedicte Berner, en statsvetare med anknytning till Harvard University, förklarar i en artikel i Utrikesmagasinet Putins syftemål på följande sätt:

”President Vladimir Putin vill därmed inte bara kväsa nutidens oppositionella. Han tycks också vilja utplåna minnet av Stalins terrorvälde när den ryska nationens patriotiska historia skall förskönas.” https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2021/december/ryskt-fortryck-nar-ny-niva/?fbclid=IwAR3CFDSjG2aP_RojsOuUt6HARwRdThdNmtXDzDxfTNpT5QPsDwj0JEpRT4M

Memorial grundades i slutet av 1980-talet av medborgarrättskämpen Andrej Sacharov (1921-89), en sovjetisk kärnfysiker som tilldelats epitetet ”den sovjetiska vätebombens fader”. Sacharov utsågs 1975 till mottagare av Nobels fredpris ”for his struggle for human rights in the Soviet Union, for disarmament and cooperation between all nations.” Han var länge förvisad till den för utlänningar stängda staden Gorkij men tilläts av Michail Gorbatjov att återinträda i samhället; Sacharov valdes även in i den ryska statsduman (parlamentet). https://en.wikipedia.org/wiki/Andrei_Sakharov

Memorial, som finns i ett antal före detta östblocksländer, utgörs av två grenar: International Memorial Society samt Memorial Human Rights Centre. Den första grenen har bedrivit forskning om grymheterna under sovjeteran: fängslanden, straffarbete och avrättningar. Det har lett till att organisationen förfogar över ett synnerligen omfattande arkiv.

Memorials andra gren har spelat en ledande roll när det gäller att avslöja militära grymheter under de båda krigen i Tjetjenien under mitten av 1990- och början av 2000-talet. Man fortsätter att belysa övergrepp i Nordkaukasien samt behandlingen av politiska fångar och andra marginaliserade grupperingar.

Andrej Sacharov i ett anförande i den ryska duman.

Det har blivit alltmera klart att Putins Ryssland inte uppskattar sådana aktiviteter. 2012 antogs ”lagen om utländska agenter”. Den stadgar att icke-statliga organisationer vilka får utländskt stöd och av regeringen anses bedriva politisk verksamhet skall registreras hos justitiedepartementet som utländska agenter. Lagen omfattar i dag även enskilda individer och medier. Lagen har utsatts för hård kritik såväl på hemmaplan som utomlands.

2014 förklarades Memorial Human Rights Centre vara ”utländsk agent” och 2016 begåvades International Memorial Society med samma stämpel. Bland annat måste allt publicerat material förses med en varning om att detta kommer från en utländsk agent, alltså från någon som på sovjettiden betraktades som en fiende till fosterlandet. Det finns också hårda regler om rapportering om finanseringen, och ständiga revisioner förekommer.

För närvarande pågår två domstolsrättegångar. International Memorial Society lagfördes i november därför att organisationen är registrerad som ett internationellt organ. Domen går inte att överklaga när den kommer. Den ryska åklagarmyndigheten har, med hänvisning till upprepade brott mot lagen om utländska agenter, begärt att organisationen skall försättas i likvidation.

Enligt åklagaren Dmitrij Vagurin har International Memorial Society medvetet och systematiskt dolt sin status som utländsk agent. På så sätt påstås man ha ”kränkt medborgarnas rättigheter och friheter, nämligen rätten till informationsfrihet.”

Även Memorial Human Rights Centre hamnade i en Moskva-domstol i november. Även denna gren åtalas för att ha brutit mot lagen rörande utländska agenter. Dessutom anklagas man för att ha försvarat ”extremistisk och terroristisk verksamhet”. Skälen härför är att man på sin lista över politiska fångar har medlemmar från Jehovas Vittnen – alltså några av de fredligaste troende människor som finns – samt islamister från Hizb ut-Tharir (Det islamiska befrielsepartiet).

Memorial har svarat att det faktum att man erkänt någon från en viss grupp som politisk fånge inte innebär att man instämmer i hans eller hennes ideologi eller åsikter eller godtar vederbörandes handlingar.

Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj förgiftades först med novitjok och dömdes sedan till tre och ett halvt års fängelse.

Under de tre senaste åren har den ryska oppositionen utsatts för allt hårdare behandling. Sedan Aleksej Navalnyj dömts till fängelse i tre och ett halvt år den 2 februari 2021 efter att ha återkommit från sjukhusvistelse i Tyskland – han hade förgiftats med nervgiftet novitjok av ryska FSB-agenter – har hundratals personer arresterats för att deltagits i regimkritiska demonstrationer. Oppositionen hindrades därtill att ställa upp i höstens parlamentsval. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj

Moskvas målsättning är att sätta stopp för Memorials stöd för Rysslands politiska fångar, vilka för närvarande beräknas uppgå till 400 – det högsta antalet sedan den totalitära diktaturstaten Sovjetunionen upplöstes den 31 december 1991. Putinregimen vill uppenbarligen också förhindra att det sker en kritisk granskning av Sovjetstatens förtryckarapparat. Benedicte Berner konstaterar i Utrikesmagasinet:

”Putin tycks vilja utplåna detta minne och skriva om historien genom att införa en stor patriotisk berättelse som är oförenlig med ett erkännande av den sovjetiska terrorn.”

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

”Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Lögner, historieförfalskning och tom retorik av Löfven inför EP-valet

Stefan Löfven, Heléne Fritzon och Hans Dahlgren vid Socialdemokraternas upptaktsmöte inför EP-valet.

Statsminister Stefan Löfven (S) har angivit tonen för vilken nivå Socialdemokraterna tänkt lägga sig på i valrörelsen inför valet till Europaparlamentet den 26 maj. Det skedde i ett tal vid partiets valkonferens i Upplands-Väsby, där Löfven framträdde tillsammans med EU-ministern Hans Dahlgren och sossarnas förstanamn på EP-valsedeln, Heléne Fritzson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7151919

Skall man döma efter vad Stefan Löfven hade att säga kommer det att bli rena rännstensagitationen de dryga tre månader som återstår fram till valet. Så här utlät sig Löfven: ”Högerextremisterna i land efter land försöker nu gå samman, för att släppa loss extremnationalismen på kontinenten och piska upp hat. De har lyckats förr. De ska aldrig, aldrig lyckas nu.”

Om det är någon som piskar upp hat så är det Stefan Löfven, som skuldbelägger alla européer som tröttnat på Socialdemokraternas och andra EU-elitisters ständiga strävan att utplåna nationalstaterna i Europa och ”berika” den europeiska befolkningen med analfabeter och våldsverkare från Afrika och Mellanöstern och påstår att de som tröttnat är ”högerextremister”.

Löfven avslöjade sina bristfälliga alternativt obefintliga historiekunskaper med följande ordvändningar: ”Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det i massgravarna i det forna Jugoslavien.”

Olof Palmes famösa jultal 1972 tog bland annat upp Treblinka.

Det går att ana två influenser bakom Löfvens retorik. Den första är Olof Palmes jultal 1972, där Löfvens partikamrat Olof Palme på ett uppseendeväckande sätt jämförde USAs bombningar i Vietnam med ett antal platser i Europa och Sydafrika under apartheidtiden där olika typer av grymheter ägt rum. Intressant nog nämnde också Palme det nationalsocialistiska utrotningslägret Treblinka i Polen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palmes_jultal_1972

Den andra troliga influensen bakom Löfvens lamentationer är hans topprådgivare, mytomanen och scharlatanen Henrik Arnstad, som har för vana att ljuga värre än en häst travar om såväl egna meriter som historiska tilldragelser. Det skulle förvåna mig mycket om det inte är Arnstad som skrivit Löfvens tal eller åtminstone fungerat som rådgivare när statsministern satte samman det.

Till Stefan Löfven vill jag då säga: You just went full Arnstad. Never go full Arnstad.

Låt oss titta litet på de historiska exempel vår arma statsminister tog upp. Han menar alltså att det är sådan politik som Sverigedemokraterna och deras relativa meningsfränder i Europa bedriver som leder till fältslag i Första världskriget med hundratusentals döda (Verdun), nationalsocialistisk judeutrotning (Treblinka), massavrättningar i polska skogsområden (Katyn) och Jugoslavien.

Den allvarligaste historiska grodan Löfven här gör sig skyldig till är att hävda att ”etxremnationalismen” alternativt ”högerextremismen” bär ansvaret för Katyn-massakern  i Polen, då fler än 14 000 polska officerare och befäl sköts ihjäl medelst nackskott och slängdes i massgravar. Det var i själva verket enheter ur den sovjetryska Röda armén som stod för mördandet i Katyn, något som varit känt sedan länge. Sovjetunionen erkände redan under Michail Gorbatjovs tid vid makten det sovjetiska ansvaret. http://www.glasnost.se/2010/ryssland-har-erkant-katynmassakern/

Det som gjorde att Nazityskland länge fick skulden för Katyn-massakern var att det var Hitlers trupper som först upptäckte massgravarna i de polska skogarna och offentliggjorde detta. Emedan nazisterna av uppenbara skäl  inte precis ansågs vara de mest trovärdiga sagesmännen var det inte många som trodde på deras uppgifter, varför många utgick ifrån att de själva bar skulden – vilket också var sovjetdiktatorn Josef Stalins linje. Nu vet vi åtminstone sedan 30 år tillbaka bättre. Alla utom Stefan Löfven och Henrik Arnstad.

Ett polskt monument till minne av offren för den sovjetryska Katyn-massakern 1940.

När det gäller den sorts nationalism som ledde fram till Första världskriget och slagen i Verdun så är det viktigt att minnas att denna omfattade så gott som alla politiska inriktningar, således även socialdemokratin. Alla gav sig under folkens jubel i väg till fronten. Socialdemokrater överallt i Europa röstade för krigskrediter, och i Tyskland var Marx-lärjungen Karl Liebknecht den ende socialdemokrat som röstade emot.http://kildenasman.se/2008/11/11/forsta-varldskriget-europas-socialdemokrater-rostade-for-krigskrediter/

Stefan Löfvens försök att skönmåla socialdemokratin inför valet till Europaparlamentet bygger på lögner, historieförfalskning och tom retorik. Ingenting annat. GHTs chefredaktör Torgny Segerstedt förargade på sin tid nazikoryféerna med att kalla Hitler ”en förolämpning”. En sådan karaktäristik vore enligt min mening att överskatta Löfven. Jag skulle snarare säga att han är en pinsamhet. Historiens dom kommer inte att vara nådig mot de svenska politiker som släppte lös Löfven för ännu en mandatperiod som svensk statsminister.

Det parti Löfven nu söker skönmåla är de facto det som gjort nationalsocialismen de största tjänsterna abv alla svenska partier. Det räcker om jag här nämner företeelser som Rasbiologiska institutet i Uppsala som tillkom efter en motion av den socialdemokratiske rasbiologen Alfred Petrén; 63 000 fall av tvångssteriliseringar fram till 1976; krav på Nazityskland om ”J”-stämplar i tyska judars pass; tillåtelse för tyska trupper att färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

USA kan överge INF-avtalet – som Ryssland sedan länge kränkt

Mobil avskjutningsramp för medeldistansmissiler.

President Donald Trump tillkännagav den 20 oktober att USA överväger att dra sig ur det så kallade INF-avtalet om skrotning av markbaserade medeldistansrobotar, som ingicks mellan USA och Sovjetunionen den 8 december 1987. Trump meddelade också att USA ämnar förstärka sin kärnvapenarsenal tills världen blir säkrare. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/trump-planerar-fler-karnvapen-ett-hot-mot-ryssland

INF-avtalet – INF står för Intermediate-Range Nuclear Forces – undertecknades i Washington, D. C. av USAs president Ronald Reagan och Sovjetunionens president Michail Gorbatjov för snart 31 år sedan. Avtalet syftade till att sätta stopp för tillverkningen och innehavet av markbaserade medeldistansrobotar med en räckvidd på mellan 500 och 5500 kilometer. https://sv.wikipedia.org/wiki/INF-avtalet

Denna typ av missiler placeras oftast på flyttbara ramper och har visat sig vara extremt knepiga att lokalisera. De anses därmed vara mer operativt användbara och ekonomiskt gynnsamma än sådana missiler som baseras på fartyg eller flygplan. Detta är av stor betydelse för Ryssland med dess allt besvärligare ekonomiska situation.

Michail Gorbatjov och Ronald Reagan efter undertecknandet av INF-avtalet 1987.

Ett uttryck för det prekära läget är att den ryska regeringen nyligen föreslagit en gradvis höjning av pensionsåldern till 65 år för män och 63 år för kvinnor. Om förslaget går igenom i den ryska statsduman blir det den första pensionshöjningen i landet på närmare 90 år. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/06/14/pensionsaldern-ska-hojas-i-ryssland-for-forsta-gangen-pa-nastan-90-ar

Föga oväntat har Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov hävdat att det skulle vara ”väldigt farligt” om USA hoppade av INF-avtalet, en inställning som avspeglas i etablissemangsmedias ofta okunniga och ytliga rapportering om Trumps tillkännagivanden. Det är dock inte ett dugg konstigt att USA vill avsluta en överenskommelse som ingicks med en annan statsbildning i slutfasen av det Kalla kriget för en mansålder sedan.

Särskilt inte som det framlagts klara bevis för att Putins Ryssland länge kränkt det existerande avtalet. 2008, då Ryssland till följd av en vacklande ekonomi tvingades ge avkall på den dittillsvarande upprustningen, började Moskva försöka tänja på ingångna militära avtal för att skaffa sig militära fördelar.

2013 uttryckte Obama-administrationen oro över att ryssarna utvecklat en kryssningsrobot vars egenskaper bröt mot INF-avtalet. Dena missil kallades i Ryssland Novator 9M729 men fick med NATOs terminologi beteckningen SSC 8 Screwdriver. I en rapport till den amerikanska kongressen lades övertygande bevis fram för att den ryska satsningen bröt mot det ingångna avtalet. President Barack Obama ville dock inte stöta sig med sin ryska motpart Vladimir Putin och lät saken bero. https://crsreports.congress.gov/product/pdf/R/R43832

Trump och Putin vid toppmötet presidenterna emellan i Helsingfors den 16 juli 2018.

Återstår att se vad som händer härnäst. Enda sättet för ryssarna att rädda INF-avtalet torde vara att avveckla den nya Novator-roboten. Den nuvarande situationen påminner starkt om den som rådde då Reagan genomförde en militär upprustning, som Gorbatjovs Sovjetunionen med dess katastrofala ekonomi  inte hade några möjligheter att hänga med i. Följden blev att sovjetriket imploderade och  upphörde att existera den 31 december 1991. Såväl USA som Ryssland är naturligtvis medvetna om denna historiska parallell. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_uppl%C3%B6sning

Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton har nyligen besökt Moskva och samtalat med bland andra den ryske utrikesministern Sergej Lavrorv. Bolton deklarerade då att USA med Trumps uttalanden inte avser utöva någon utpressning gentemot Ryssland. https://www.rferl.org/a/us-russia-bolton-meeting-moscow-lavrov-putin-trump-inf-nuclear-gorbachev/29556555.html

Inte bara relationen mellan USA och Ryssland ligger i vågskålen när det gäller kärnvapenbalansen. En anledning till USAs aviserade kärnvapenuppbyggnad är att även den regionala stormakten Kina innehar kärnvapen och knappast kan förväntas göra avkall på dessa.

Stefan Löfven: du är en skam för Sverige

Löfven beslutade skänka miljardbelopp av svenska skattepengar till sina terrorvänner i ”Palestina”.

Dum, dummare, Stefan Löfven.

Det måste sägas: Stefan Löfven är den den uslaste statsminister vi någonsin haft i Sverige. Samtidigt är han troligen den dummaste och mest obildbara parodi på en statsman vi någonsin haft det tvivelaktiga nöjet att se representera (läs: skämma ut) Sverige i utlandet.

Detta framgick med all ackuratess under statsministerns frågestund i riksdagen den 2 februari 2017. När moderaten Boriana Åberg från Kävlinge i Skåne frågade vad Löfven ämnade göra åt den växande antisemitismen i Malmö började Löfven yra om ett ”parti i riksdagen med nazistiska rötter” som han menade att Åbergs parti ”normaliserar”. http://avpixlat.info/2017/02/03/lofven-skyller-judars-utsatthet-i-malmo-pa-sd/

Problemet är bara att det inte finns något parti med ”nazistiska rötter” i Sveriges riksdag, vare sig Sverigedemokraterna eller något annat. Däremot finns det ett parti som heter Socialdemokraterna som beslutat skänka 1,5 miljarder kronor till sitt kära systerparti al-Fatah i det så kallade Palestina som faktiskt har nazistiska rötter.

Dessa griper tillbaka till den fanatiske judehatare som grundade den palestinaarabiska rörelsen, stormuftin av Jerusalem och Hitler-vännen Haj Mohammed Amin al-Husseini (1895/97-1974). Hitlers favorit, SS-officeren Otto Skorzeny, lade sedan i mitten på 1950-talet som militärinstruktör grunden för al-Fatahs och PLOs terrorkrigföring i Mellanöstern. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Stormuftin efterträddes som ledare av släktingen Yassir Arafat (1929-2004), Olof Palmes troligen mest intime utrikespolitiske vän. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/29/stefan-lofven-socialdemokraternas-steriliseringspolitik-och-stod-till-nazistinfluerade-fatah/

Stormuftin Haj Amin Mohammed al-Husseini träffade Adolf Hitler den 28 november 1941 och tillbringade återstoden av krigsåren som dennes gäst i Berlin.

Samma parti hämtar stöd för sin minoritetsregering från ett parti (Vänsterpartiet) med kommunistiska rötter som 1939-41 stödde Nazityskland under Andra världskriget och som hyllat alla sovjetiska diktatorer från och med Lenin och Stalin till och med Michail Gorbatjov. Och samma parti (S) har framträdande medlemmar som gått i demonstrationer där det förekommit hakkors. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/13/mona-sahlin-och-andra-ledande-sossar-deltog-i-demonstrationer-med-hakkors/

Och så står Löfven där i riksdagens talarstol och använder en seriös och värdig förfrågan om vad regeringen tänker göra åt antisemitismen i Malmö, vilken på ett helt oacceptabelt sätt drabbar såväl förintelseöverlevare som andra judar, till att dels angripa ett parti Löfven tidigare ljugit om gång på gång, dels på ett indirekt sätt angripa frågeställarens parti.

Stefan Löfven borde veta att det är en patenterad socialdemokratisk politik som givit upphov till det helt igenom importerade judehatet i Malmö, där sosseriets mångåriga förgrundsgestalt Ilmar Reepau med tröttsam regelbundenhet bevisat sig vara en feg antisemit som sökte skylla antisemitismen på judarna själva genom dessas Israel-stöd; Reepalu påstod dessutom i ett även för denne pajas svagt ögonblick att den judiska församlingen i Sveriges tredje största stad var ”infiltrerad av SD”. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/sista-stormen-kring-malmos-starke-man/

Mångårig fiende till judarna i Malmö: Ilmar Reepalu (S).

Allt detta vet Stefan Löfven – eller borde veta. Kanske är han helt enkelt för dum för att dra konsekvenserna av Reepalus upprepade förlöpningar. Eller också är han såväl dum som illvilligt slug, vilket är en livsfarlig kombination. Min gissning är dock att dumheten överväger.

Sanningen är ju att all antisemitism i Malmö härrör från sossarnas importerade röstboskap från Mellanöstern. Icke minst de palestinaaraber som begåvat Malmö med det föga smickrande öknamnet ”Sveriges Gaza”.

Det här gullandet med palestinaaraberna är en sorglig kvarleva från Olof Palmes och Sten Anderssons tid som exekutörer av svensk utrikespolitik, då Israel skulle hatas och frysas ut och de så kallade palestinierna gullas med. Det är sannerligen på tiden att Stefan Löfven – och alla andra – till sist inser varifrån det verkliga hotet mot Malmös fåtaliga kvarvarande judar kommer ifrån.

Statsministern kan ju börja med att fråga Malmös judar och börja med den ortodoxe rabbinen Shneur Kesselman   – eller vågar han inte? https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/24/dags-att-inse-varifran-det-verkliga-hotet-mot-judarna-kommer/

Olof Palme i glatt umgänge med Yassir Arafat, stormuftins efterträdare som palestinaarabisk ledare och terrorstrateg.

Det som möjliggjort den nymornade svenska antisemitismen är på intet sätt SD – som är ett pro-israeliskt och pro-judiskt parti – utan den hämningslösa immigrationspolitik som alltför länge plågat vårt land och vårt folk. Och här har allianspartierna inte mycket att yvas över – ingen glömmer någonsin bevingade uttryck av den suveränt narcissistiske Fredrik Reinfeldt (S) som ”Sverige tillhör invandrarna”, ”Öppna era hjärtan” och ””Tack för att ni valde Sverige”.

Följden har blivit att den osannolika rödgröna ministären tvingas ta pengar från de medborgare som varit med och byggt upp vårt land efter ett helt arbetslivs slit och släp. Dessa lämnas nu i värsta fall vind för våg på våra äldreboenden eller tvingas bo i containrar. http://www.va.se/nyheter/2014/10/10/pengabrist-bakom-hojd-pensionarsskatt/

Och Löfven – han skyller på Sverigedemokraterna, det enda riksdagsparti i dag som på riktigt vill sätta stopp för den pågående katastrofen. Stefan Löfven: du är en skam för Sverige.

Personligt porträtt av en religiös ledare

Sun Myung Moon (1920-2012) är en av samtidens mest uppmärksammade religiösa ledare. Född i vad som i dag är Nordkorea 1920 grundade han i Pusan i Sydkorea 1954 Unification Church, eller mer utförligt The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity.

Till Sverige kom rörelsen med en kvinnlig tysk missionär 1969, och fem år senare gick jag själv med efter att träffat representanter för rörelsen i centrala Stockholm. Även om jag numera är föga aktiv bekänner jag gärna att de värden och värderingar som lärs ut av Moon i rörelsens lära, De gudomliga principerna, tillsammans med det budskap som predikades av Jesus Kristus bildar stommen i min personliga andliga övertygelse.

Jag har skrivit om Reverend Moon, ibland av sina anhängare även kallad fader Moon, flera gånger tidigare på min blogg, bland annat enligt följande:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/27/rev-moon-i-nordkoreas-gulag/

Den här gången tänkte jag berätta om en bok om Moon, Vem är Fader Moon?, som nyligen utgivits av min vän och trosfrände sedan dryga 40 år år, Jan-Peter Östberg (förlag och tryck: BoD, 2015, 104 sidor). Det skall med en gång sägas att det inte är något försök till lidelsefri betraktelse av en kontroversiell andlig ledare, något som framgår av boktitelns underrubrik: ”Minnen och erfarenheter av den bästa människa jag mött”. Det betyder inte att boken är ointressant, alldeles tvärtom. Själv har jag varit med på ett hörn och korrekturläst den.

”Hur ska vi nalkas frågan ‘Vem är Fader Moon’?”, frågar sig Östberg i bokens inledning och svarar själv så: ”Jag tror att det bästa sättet kan vara att börja mer indirekt – att skildra vad som hände två personer jag mött.” Därefter följer författarens personliga berättelse om möten med två personer, en amerikansk missionär i dåvarande Zaire och en gammal japansk kvinna i Fukushima. Jag tänker inte här försöka återberätta dessa möten, de bör läsas direkt från källan.

Härefter kommer författaren in på Sun Myung Moons kallelse vid 15 års ålder, då han upplevde sig möta Jesus Kristus i en andlig uppenbarelse och den senare bad den unge Moon ”att uppfylla hans mission och förverkliga Guds dröm”. Jan-Peter Östbergs slutsats är, att det är i denna vision som vi hittar Moons identitet som religiös förkunnare, ”det som drivit honom i hela hans liv”.

 Fader Moon – ständigt verksam.

Samma vision som varit med honom genom nordkoreanska slavarbetsläger, förföljelser och fängslanden i Sydkorea, etablerande av missionen i Japan, USA och andra delar av världen, en oförtröttlig kamp mot kommunismen under det Kalla kriget och en lika enveten fredskamp under den senare fasen av hans levnad. Personligen tycker jag det är något av en skandal att Moon inte fick Nobels fredpris.https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/22/nar-far-fader-moon-nobels-fredspris/

Som övertygad antikommunist är jag icke minst djupt imponerad av Moons arbete mot kommunismen, den ateistiska villolära som under perioden 1917-91 hotade förslava hela världen. Jan-Peter Östberg beskriver Moons syn på kommunismen på följande sätt:

För Fader Moon var kommunismen en destruktiv rörelse, en förespråkare för ateism och våld, byggd på lögn och ett försök att bygga en ideal värld, men utan Gud, utan en förståelse för tillvarons andliga, inre sida, och därför dömd att misslyckas, men under sina födslovåndor, sin verksamhet och under sin dödskamp i stånd att förorsaka mycket mänskligt lidande.

Ett av Moons viktigaste bidrag i kampen mot den gudlösa kommunismen var grundandet av dagstidningen The Washington Times 1982. Tidningen blev ett centralt språkrör för president Ronald Reagans utrikespolitik, som gick ut på att besegra – inte bara ”innesluta” – den kommunistiska delen av världen med Moskva som nav kring vilket allt kretsade.

Chefredaktör för Washington Times var vid denna tid Arnaud de Borchgrave, vilken inför toppmötet med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov på Island 1986 på anmaning av Moon underströk för sin nära vän Reagan, att denne måste hålla fast vid den rymdbaserade försvarsdoktrin som populärt kallades Star Wars – officiellt Strategic Defense Initiative (DSI) – trots påtryckningar av motsatt slag.

”Reagan följde Fader Moons råd”, understryker Östberg, ”med påföljd att Gorbatjov insåg att han måste ompröva Sovjetunionens politik radikalt eftersom den sovjetiska ekonomin inte tålde de väldiga investeringar som SDI skulle innebära.”

I bokens senare del skriver Östberg en hel del om Sun Myung Moons fredsarbete, som bland annat kom till uttryck i en strävan att få USA, Ryssland och Kina att samarbeta för att säkra freden på Koreahalvön. Han upprättade till den ändan till och med vänskapliga förbindelser med Kim Il-sungs stalinistiska regim i Nordkorea, det land som en gång gjort sitt bästa för att döda honom genom att spärra in honom i ett slavarbetsläger i Hungnam på den nordkoreanska östkusten. Även platser som Mellanöstern, Nordirland och Nepal står i fokus för Moons och hans rörelses fredsansträngningar.

 Kim Il-sung flankeras av Reverend Moon och dennes hustru, Hak-ja Han Moon som besökte Kim i Pyongyang 1991.

Bokens avslutande kapitel har rubriceringen ”Sveriges folk – ett Guds folk”, erinrande om Manfred Björkquists och den honom närstående Ungkyrkorörelsens gamla slagord från början av förra seklet, vilket dock skändligen förfuskats av Svenska kyrkan med dess accelererande sekularisering och förflackning. Mer om Ungkyrkorörelsen här:https://sv.wikipedia.org/wiki/Ungkyrkor%C3%B6relsen

Författaren menar, dock något oklart varför, att det gamla slagordet står inför en renässans. ”Detta ger hopp om framtiden!”, utropar Jan-Peter Östberg, och som den födde optimist jag är känner jag mig faktiskt en smula hoppfull om framtiden.

 

 

 

 

 

Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

 Václav Klaus är djupt kritisk till västs konfrontationspolitik i Ukraina.

http://www.klaus.cz/clanky/3553

Den pågående konflikten i Ukraina ser alltmer att utveckla sig till en konflikt mellan ryska intressen å ena sidan och västvärlden inklusive EU och USA å den andra. För ett av de absolut tyngst vägande inläggen i Ukraina-frågan jag läst svarar Tjeckiens forne president Václav Klaus på Václav Klaus-institutets blogg. Läs hela inlägget via länken ovan.

Václav Klaus, som var finansminister i Tjeckoslovakien 1989-91 samt premiärminister (1992-97) och president (2003-13) i Tjeckien, konstaterar utifrån en historisk exposé att utvecklingen i Ukraina är ägnad att framkalla djup oro såväl i landet självt som i omvärlden. Frågan om Ukrainas demokratiska status ställdes på sin spets den 24 juli, då det ukrainska kommunistpartiet kastades ut ur det ukrainska parlamentet i Kiev.

Frågan om att upplösa det ukrainska kommunistpartiet, som har starka band med Ryssland, har stötts och blötts sedan maj månad, då den ukrainske kommunistledaren Petro Symonenko sade sig vilja dra tillbaka Ukrainas trupper i östra Ukraina. Onsdagen den 23 juli förkunnade så det ukrainska parlamentets talman, Oleksandr Turchinov: ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till.”

Beslutet tycks inte ha framkallat några fördömanden från EU-topparna i Bryssel, Obama-administrationen i USA eller UD i Stockholm. De mig veterligt enda som reagerat är det ryska kommunistpartiet samt enstaka vänstergrupper i Europaparlamentet. Så mycket för västvärldens demokratiska engagemang. Mer här:

http://www.themoscowtimes.com/news/article/communist-party-ousted-from-ukraine-parliament/503966.html

 Det ukrainska kommunistpartiet har kastats ut ur parlamentet i Kiev.

Det i högsta potens odemokratiska beslutet att kasta ut ett folkvalt parti från parlamentet i Kiev ger Ukrainas dilemma i ett nötskal. Ukraina är ett djupt splittrat land med starka proryska stämningar i öster och lika starka nationalistiska och provästliga tendenser i väster. Ukraina är i själva verket två länder med till synes helt oöverbryggbara motsättningar.

Václav Klaus skall ha allt beröm för att han i sin text klargör detta på ett pedagogiskt sätt. Han konstaterar sammanfattningsvis:

Staten Ukraina är i dag en sorglig följd av Stalins försök att blanda upp nationer och gränsområden, upplösa nationella historiska band och skapa en ny Sovjetmänniska genom att förvandla ursprungliga nationer till blott etniska rester och historiska ruiner.

Klaus menar att vad som saknas i ”kakofonin av kommentarer och uttalanden” om den aktuella situationen i Ukraina är ”Ukrainas uppenbara politiska, ekonomiska och sociala misslyckande som en självständig stat”. Ukraina som vi känner det i dag, fastslår Klaus, har ingen historisk tradition av att vara en stat. Under det moderna Ukrainas drygt tjugoåriga historia har dess ledare misslyckats skapa en stat som kan accepteras av flertalet invånare. Landet blev till genom Sovjetunionens upplösning och frigörandet av artificiella sovjetrepubliker.

Den huvudsakligen passiva befolkningens Moskva-fientliga inställning förstorades av Michail Gorbatjovs perestroika och dess katastrofala resultat. Den lokala sovjetnomenklaturan fruktade även Gorbatjovs efterträdares, Boris Jeltsin, politik som syftade till att krossa det gamla kommunistiska systemet. Som det nu blev kom dock det postsovjetiska Ukraina att styras som ett slags sovjetisk B-stat av en sovjetrysk partielit från landets östra delar.

 Gammal rysk ledare möter ny: Michail Gorbatjov och Vladimir Putin.

På papperet har Ukraina, som under sovjettiden gick under benämningen ”Sovjets kornbod”, enorma möjligheter. Ungefär lika stort som Frankrike och med 52 miljoner människor förfogar landet över en industriell bas i Donbas-regionen, den största agrikulturella potentialen på den europeiska kontinenten, närhet till Centraleuropa samt de viktigaste hamnarna till Svarta havet.

Alla problem gör dock att dessa fördelar inte kan utnyttjas. Ukraina är och tycks förbli en splittrad statsbildning med russificerade områden i öst och syd – med en trehundraårig tradition av nära band med Ryssland – samt ukrainsk-nationalistiska, provästliga områden i väst och norr i form av det forna polska Galicien och det subkarpatiska Rutenien, som Stalin annekterade efter Andra världskrigets slut.

Innan Sovjet havererade 1991 hade det inte funnits något oberoende Ukraina med undantag för den så kallade Staten Ukraina, som existerade endast 1918 under Ryska inbördeskriget med den ”vite” generalen Pavlo Skoropadskyj som ledare (hetman). En annan känd ukrainsk nationalist under första delen av 1900-talet hette Symon Petljura, vilken ledde styrkor mot först tyskar och sedan ryska bolsjeviker.

Om detta turbulenta skede i den rysk-ukrainska historien kan man läsa via denna länk:

http://www.masterandmargarita.eu/en/09context/witten.html

 General Pavlo Skoropadskyj kämpade på den vita sidan under Ryska inbördeskriget och ett ledde för en kort tid 1918 den så kallade Staten Ukraina.

Den ukrainska nationalismen vid denna tid var emellertid svårt anfrätt av blodiga pogromer, då ukrainska nationalister deltog i den vita sidans mördande av åtminstone 100 000 judar. Under Andra världskriget framstod Stefan Bandera som den ledande ukrainske nationalisten. Ett stort antal av hans anhängare såväl som han själv samarbetade dock tidvis nära med de tyska nazisterna och medverkade exempelvis vid judemassakern i Babi Jar utanför Kiev. Såväl Europaparlamentet som Ryssland och Polen har karaktäriserat Bandera som en nazikollaboratör som deltog i judemassakrer.

Att det finns starka historiska band mellan Ryssland och Ukraina demonstreras av den grundmurade ställning som den ortodoxa kristendomen har i Ukraina, samt de kosacker vilka bekämpade polacker och turkar och förde Ukraina in under Tsarrysslands överhöghet. Det faktum att Ukraina senare blev en del av Sovjetunionen skapade starka, mänskliga, sociala, ekonomiska och politiska band som inte dryga tjugo år av modern självständighet har lyckats ersätta.

Den Orangea revolutionen 2004 och Maidan-revolten 2014, ledande till avsättandet av Ukrainas laglige president Viktor Janukovytj, byggde helt och hållet på antiryska sentiment framsprungna ur de svaga västliga delarna av Ukraina. Václav Klaus menar att denna otillräckliga maktbas för den nuvarande ukrainska regeringen, och det faktum att den bygger på en extrem västorientering,  måste alienera de proryska och starkare östliga lansdelarna och därmed cementera det moderna Ukrainas splittring. Ukraina är helt enkelt en ekvation som inte går ihop.

 Så kallade ukrainska nationalister – i verkligheten fascister och nazister – i aktion på Maidantorget,

Den ryska folkdelen i Ukraina är av historiska och emotionella skäl oförmögen att dela västra Ukrainas nationalistiska och västinriktade ambitioner. Dessa människor ser inte sovjettiden som en ockupation utan anser sig  tillhörande segrarsidan i Andra världskriget. Inte heller vill de gå miste om den bättre ekonomi och större ordning som faktiskt följer med de traditionella banden med Ryssland. De ser också Banderas sentida sympatisörer som förrädare och fascister.

Václav Klaus anser att det postsovjetiska Ukraina dragits med identitetsproblem från dag 1. Han anklagar västvärlden för att inte ha dragit lärdomar av historien:

Till denna dag har de inte lärt någonting från det faktum att de upprepade försöken att ”exportera demokrati” har misslyckats och att så mycket som två decenniers stöd till Bosnien-Hercegovina, som skapades artificiellt efter Jugoslaviens upplösning, inte har burit någon frukt. För att inte tala om den Arabiska våren.

Vad som skiljer Ukraina från andra före detta kommunistländer inom Sovjetunionens magnetfält är att Ukraina inte lyckats genomföra en omvandling som ens avlägset kan kallas framgångsrik. Parlamentet fungerar dåligt eller inte alls, något som exempelvis framgått av TV-sekvenser som visar parlamentariker inbegripna i fullskaliga slagsmål. Jusjenkos omtalade Orangea revolution upplöstes i ett intet där ekonomin togs över av oligarkiska klaner, något som lett till stagnation, hög arbetslöshet och fortsatt beroende av Ryssland.

Klaus menar att vid en jämförelse med Ukraina har Vitryssland, hur mycket man än må ogilla den KGB-bossliknande Aleksandr Lukasjenkos styre, lyckats avsevärt bättre ekonomiskt med 50 procents högre BNP per capita än Ukraina. Inte heller har de kroniska konflikterna mellan Ukrainas ledande politiker Viktor Jusjenko, Julia Tymosjenko och Viktor Janukovytj gjort saken bättre, lika litet som det faktum att dessa primadonnor skott sig något oerhört på politiken.

 Förödelse efter ett ukrainskt bombangrepp mot civila områden i östra Ukraina. 11 civilpersoner skall ha dött vid detta tillfälle.

Slutligen varnar Václav Klaus för den rutinmässiga demonisering som den ryske ledaren Vladimir Putin utsätts för i omvärlden:

Vi är inga passionerade förespråkare för Ryssland och dess ledare och vi vet att det vore naivt och absurt att vara idealistisk beträffande Rysslands långsiktiga intressen, men vi instämmer i de ord som nyligen yttrades av Henry Kissinger som sade att ”demoniseringen av Vladimir Putin inte är en politik, det är ett alibi för avsaknaden av en”. Detta är exakt vad som händer i USA och Västeuropa.

Vad Kissinger har att säga om Ukraina-frågan och en tänkbar lösning framgår av hans mycket omtalade artikel i Washington Post den 5 mars:

http://www.washingtonpost.com/opinions/henry-kissinger-to-settle-the-ukraine-crisis-start-at-the-end/2014/03/05/46dad868-a496-11e3-8466-d34c451760b9_story.html

 Henry Kissinger varnar för demoniseringen av Putin.

Det är Klaus samlade bedömning att missbruket av utvecklingen i Ukraina i syfte att påskynda Europas enande, och det försvagande av demokratin i Europa detta leder till, måste upphöra. Eljest väntar en radikalisering av politiken och en oundviklig konfrontation mellan Öst och Väst, mellan EU-blocket/USA och ett Ryssland som under Putin blir allt självsäkrare. Det är en utveckling som egentligen ingen, allra minst Sverige med dess geografiska närhet till arvfienden på andra sidan Östersjön, är betjänt av.

 

 

 

 

 

 

 

Vårt försvar: ”Något obehagligt kan inträffa”

Arthur Engberg ville låta ryssarna få Gotland.

1932 uttalade sig statsrådet Arthur Engberg (S), ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regering, om Sveriges försvar vid ett offentligt evenemang i Stockholm benämnt ”pacifistisk folkriksdag”. Engberg var tillika ledamot i riksdagens utrikesnämnd och konstitutionsutskott samt i det socialdemokratiska förtroenderådet.

Engbergs linje var, att om en främmande makt begärde få en del av Sverige, exempelvis Gotland, för att ha som flygbas vid ett krig i Östersjö-området ”så låt honom då få vad han vill ha”.

Ända fram till våra yttersta av dagar har det varit socialdemokratin av de stora partibildningarna som verkat för svensk militär avveckling. Nu har emellertid de så kallade nya Moderaterna övertagit sosseriets nedrustningslinje. Engbergs utsaga för drygt 80 år sedan får mig att tänka på statsminister Fredrik Reinfeldts famösa uttalande i våras om att rikets försvar är ett ”särintresse”.

Ända sedan det Kalla krigets slut för dryga 20 år sedan har Sveriges militära försvar befunnit sig i strykklass och/eller använts som budgetregulator. När pengar fattats på något håll i statsbudgeten, har det täppts till med pengar som eljest skulle ha gått till krigsmakten (ett ord som jag personligen fortfarande föredrar framför det hallstämplade ”försvarsmakten”).

Karlskrona 1981: den sovjetiska ubåten U137 går på grund.

Ofta är det försvarsrepresentanter som själva hävdat, att det numera inte föreligger någon hotbild mot vårt land och att försvaret därför inte är i så stort behov av pengar. De slantar som ändå kommit in via skattsedeln har i hög grad använts för insatser utanför våra egna landamären.

Det här är en dåraktig linje, som enligt min uppfattning faktiskt tangerar det landsförrädiska. Inte långt från vår östersjökust finns en stormakt som vi genom seklerna har haft ett mer eller mindre spänt förhållande till och inte sällan utkämpat krig med. Denna makt lade i 1808-1809 års krig beslag på vår östra så kallade rikshalva, Finland. Jag talar som var och en inser om Ryssland.

Uttalanden av dagens förståsigpåare inom de politiska respektive militära sfärerna visar, att det traditionella ”ryska hotet” inte är något som frammanar någon särskilt form av vaksamhet. Jag ber här att få citera Jan von Konow ur artikeln ”Perspektiv på Ryssland” i senaste numret av Vårdkasen (1/2013), medlems- och informationsblad för Förbundet för Sveriges folkförsvar:

Dagens bedömare är uppenbart alldeles för mycket okunniga om det förflutna och alldeles för mycket tvärsäkra om egna påståendens riktighet – på annat sätt kan man inte förklara uttalanden som t. ex. att något hot från Ryssland inte finns. Vad vet egentligen någon enda utomstående individ om rysk krigsplanläggning – därom vet ingen någonting. Redan det faktum att det i rysk ägo och under rysk kontroll existerar en dragen gasledning genom Östersjön, tätt utanför Gotlands kust, borde stämma de tvärsäkra till eftertanke.

Konow anser att det finns varje skäl att ta hänsyn till fakta sådana som att: det i Putins Ryssland råder en stark revanschkänsla till följd av att man, bland annat efter Michail Gorbatjovs agerande i det Kalla krigets slutfas, berövats sin forna ställning som supermakt; föreställningen att Väst (läs: USA) hotar Rysslands säkerhet, icke minst genom planering av ett omgivande missil- och robotsystem; en massiv rysk upprustning redan inletts, enkannerligen på den marina vädjobanan.

En betydande upprustning pågår i Ryssland, särskilt på det marina området.

Från politiska och militära kretsar på hemmaplan har vi hört påståenden av typ ”Ryssland har inte resurser att hota det svenska territoriet” och att ”våra förbindelser med Ryssland är så goda så det finns inga skäl att befara ett ryskt angrepp”. Det är dock inte enbart nuläget de som planerar det militära försvaret har att ta hänsyn till. Med Jan von Konows kloka ord:

Agerandet måste därför styras av medvetandet om att något obehagligt och helt oväntat kan inträffa. Nationell klokhet, långsiktigt förutseende och djupt ansvar för framtiden måste därför – under alla omständigheter – högprioriteras.

Efter katastrofen Ahmadinejad: Finns det hopp för Iran?

Ahmadinejads galenskap isolerade Iran från omvärlden.

Irans avgående president, Mahmoud Ahmadinejad, har sammanfattat sitt åtta år långa presidentskap. Det han kommit fram till är att hans återkommande förnekande av den nationalsocialistiska judeutrotningen – Förintelsen – var hans största bedrift alla kategorier. Enligt den tyska nyhetsbyrån Deutsche Presse-Agentur (DPA) har han uttryckt detta så:

Detta var ett tabubelagt ämne som ingen i Väst ville lyssna på. Detta bröt ryggraden på den västliga kapitalistregimen.

Förutom att förneka Förintelsen – som han refererade till som en ”saga” – hotade Ahmadinejad gång efter annan att förgöra den judiska staten Israel. Bortsett från spridda applåder i den antisemitiska samfälligheten ledde Ahmadinejads anti-judiska/israeliska utfall till att Iran fördömdes och isolerades.

Så skedde icke endast visavi västerlandet utan även i stora delar av den muslimska och/eller arabiska delen av världen. Iran sågs med allt fog som ett hot mot världsfreden med en galning vids rodret. Mahmoud Ahmadinejad tycks dock själv vara helt omedveten om detta. Enligt honom själv satte han Iran på kartan och gjorde det till ett aktat globalt namn:

Jag hade två uppgifter: att bygga upp Iran och att förbättra världen.

Den avgående iranske presidenten är tydligtvis helt övertygad om att han lyckades med dessa uppgifter. Hans uppfattning delas emellertid inte av den presidentvalde Hassan Rowhani, som menar att den beryktade företrädaren ägnade sig åt ”hatretorik” vilken isolerade Iran och förde landet till randen  av ett krig. Detta är en åsikt som för övrigt delades av alla sex iranska presidentkandidater.

Hassan Rowhani tar avstånd från Ahmadinejads hatretorik.

Frågan är då hur Iran med Rowhani som president kommer att te sig. Det brukar hävdas att Irans president i stort är en staffagefigur, medan den verkliga makten ligger hos det styrande Väktarrådet och dess högste ledare vilken i dag är Ali Khamenei. Denne väljs inte av folket och har vetorätt över alla beslut som fattas av det folkvalda parlamentet och den likaledes folkvalde presidenten, som i Iran är regeringschef och inte statschef.

Så oavsett Rowhanis möjligen goda intentioner är det den konservative shiaprästen Khamenei som innehar den yttersta makten. Min uppfattning är dock att man inte bör underskatta betydelsen av vad en ledande person i ett land kan åstadkomma. När Michail Gorbatjov tillträdde som sovjetisk ledare 1985 var det en vanlig uppfattning att, oavsett hur reformsinnad han än var, så var det ändå den styrande kommunistiska nomenklaturan som bestämde allt.

Jag var närvarande vid ett tal som hölls av den kände dissidenten Vladimir Bukovkij i Stockholm samma år som Gorbatjov tillträdde. Bukovskijs uppfattning var att man i stort sett kunde ha ett lik som ledare – politiken skulle ändå förbli densamma. Som vi vet blev det inte riktigt så. Gorbatjovs reformistiska  inställning, och hans vilja att förhandla med USAs president Ronald Reagan, ledde till slut till Sovjetunionens upplösning och Västs seger i det Kalla kriget.

Michail Gorbatjov i sin krafts dagar.

Jag är inte säker på att Hassan Rowhani är Irans Gorbatjov. Likafullt känns hans kritik av företrädaren Ahmadinejad och dennes vanföreställningar som ett positivt tecken och bidrar till försiktiga förhoppningar om ett annat och mindre extremistiskt framtida Iran.