Trump versus Clinton: En jämn debatt med Trump som knapp vinnare

Inga sura miner efter debatten!

Nej, den första debatten inför presidentvalet i USA den 8 november på Hofstra University i Hempstead, New York blev ingen avgörande seger för någon av kandidaterna. Ingen vid sina sinnens fulla bruk torde kunna göra gällande att någon av kontrahenterna Trump och Clinton ”krossade” den andre/a. Vilket förstås inte hindrar att det är precis vad vissa svenska medier gör ändå:http://www.di.se/nyheter/clinton-krossade-trump/

Detta överraskar inte på något sätt. Det är ett känt fenomen, åtminstone sedan början på 1970-talet, att svenska medier helt saknar förmåga att göra en lidelsefri och opartisk analys av politiken i USA – särskilt då när det blir dags för presidentval. Kalla det gärna McGovern-syndromet efter den demokratiske kandidaten George McGovern, som en nästan enig svensk presskår höll tummarna för så det knakade då han ställde upp mot Richard Nixon i valet 1972. Nixon vann en jordskredsseger. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Svenska redaktörer och reportrar anser att deras uppgift när det gäller presidentval i USA är att vara en hejaklack för den demokratiska kandidaten. Som i år som bekant är före detta utrikesministern Hillary Clinton. Hon har alla de rätta vänsteråsikterna i många frågor som rör exempelvis vapenlagstiftningen, skatter, rasproblematiken, abort, HBTQ-frågor, klimatalarmismen etcetera. Att hon dock nog måste betraktas som något av en ”hök” utrikespolitiskt försöker svenska media sopa under mattan så gott det går.

Nästan alla de debattreferat jag tagit del av i engelskspråkiga media framhåller hur jämn debatten faktiskt var. Någon särskilt hätsk debatt, som framskymtat i svenska media att det skulle ha varit, var det knappast heller. Det hela gick faktiskt ganska lugnt och sansat till, och det märktes tydligt att kandidaterna – som båda är kända för att vara tämligen flamboyanta – ansträngde sig för att framstå som nyanserade. Clinton kunde dock inte undgå att hånle försmädligt åt sin medtävlare genom hela debatten, något som knappast gav några nya sympatier.

Många undrade efter debatten vad det var för anordning Clinton hade  på ryggen under den illröda dräkten – konturerna av en sladd och en dosa av något slag avtecknar sig.

Trump slog emellertid ner på vad han menade vara Clintons bristande stamina, det vill säga uthållighet, och hävdade att hon hade ett uselt temperament. Clinton kontrade ganska elegant med att hon visst var uthållig som, i egenskap av Obamas första utrikesminister, hade flängt jordklotet runt och att det egentligen var Trump som hade dåligt temperament därför att han har en vana att gå i taket på grund av provokativa tweets.

I ett numera viralt videoinslag ger Hillary här, några dagar före debatten med Trump, emellertid prov på sitt ibland ostyrbara temperament då hon gapar och skriker till sina anhängare att hon egentligen borde leda över Trump med 50 procentenheter genom sin överlägsna arbetsrättspolitik: https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/09/22/this-is-why-hillary-clinton-isnt-50-points-ahead-or-even-10-points-ahead/

Sådana utbrott lyste dock med sin frånvaro under debatten med Trump, och Clinton uppträdde samlat, proffsigt och utan att drabbas av några av sina ”tics” som att skaka maniskt på huvudet eller att få extrema hostattacker. Trump å sin sida undgick att trampa i klaveret och svarade i mitt tycke för en närmast oklanderlig insats trots att han stundom var hårt ansatt. Mitt omdöme är att det var en jämn debatt som Trump vann på poäng genom en något mer frekvent slagvillighet och utan att komma ur balans. Han var också den artigare av de två – han kallade konsekvent motdebattören för ”Secretary Clinton” medan Clinton lika konsekvent refererade till Trump som ”Donald”.

De opinionsundersökningar som gjorts efter debatten ger ett resultat som helt motsäger de svenska uppgifterna om att ”Clinton krossade Trump”. Således har fyra undersökningar – och det är här fråga om ansedda företag såsom CBS och Time Magazine – Trump som vinnare. Detta torde också rätt väl spegla det aktuella läget i de vanliga opinionsmätningarna. http://redstatewatcher.com/article.asp?id=39839

Donald Trump vann debatten med Hillary Clinton med röstsiffrorna 59 mot 41 procent i Time Magazines omröstning.

En jämn uppgörelse med liten övervikt för Donald Trump. Det var så jag upplevde debatten framför TVn mellan de äldsta presidentkandidaterna någonsin (Trump är 70 och Hillary snart 69) och tillika troligen också de minst omtyckta. Det tycks också vara så de flesta amerikanska tittare upplevde den av de här refererade opinionsmätningarna att döma. Båda kandidaterna gjorde hyggligt bra ifrån sig, ingen av dem spelade bort sina chanser att väljas till president för världens ännu mäktigaste nation i november.

Den konservativa amerikanska dagstidningen The Washington Times kommer sannolikt sanningen närmast med detta konstaterande:

If you liked Mr. Trump before the contest, you probably think he withstood the fire just fine. If you prefered Hillary Clinton, she´s clearly the winner. No independent minds have been changed. http://www.washingtontimes.com/news/2016/sep/26/debate-grades-hillary-clinton-and-donald-trump-pas/

Om de båda huvudpartiernas kandidater skötte sig hyfsat bra kan dessvärre samma sak inte sägas om debattens moderator, Lester Holt, som är nyhetsankare på TV-kanalen NBCs Nightly News. Trump-kampanjen slog omedelbart efter debatten ner på Holts insatser, i mitt tycke med full rätt. Statistiken visar  att han avbröt Donald Trump 30 gånger men Hillary Clinton blott vid 19 tillfällen. Och när Trump-anhängarna i publiken jublade åt sin favorit tillhöll Holt dem att vara tysta – så icke då Clinton-klacken gjorde sig hörd. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3809095/Was-Lester-Holt-auditioning-Hillary-s-press-secretary-NBC-moderator-attacked-bias-Clinton-failing-ask-emails-Benghazi-constantly-interrupting-Trump.html

Det bör därtill ha varit uppenbart för alla som såg debatten att Lester Holt, som ändå har en 30-årig yrkeserfarenhet att falla tillbaka på, gång på gång utsatte Trump för tuffa frågor medan han undvek att ställa Clinton till svars beträffande flera kontroverser hon varit inblandad i. Således avkrävde han Trump i rätt aggressiva ordalag svar angående exempelvis den senares påstådda stöd för Irakkriget, hans inställning till kärnvapen, hans åsikt om president Obamas födelseland, påstått förolämpande omdömen om fru Clinton och förment rasistiska uttalanden.

Debattledaren Lester Holt anklagas för att ha hjälpt Hillary Clinton under debatten med Trump.

Däremot avstod Holt från att grilla Hillary om hennes 33 000 raderade e-mejl, hennes skakiga agerande i samband med att fyra amerikanska diplomater mördades av en islamistisk lynchmobb i Benghazi i Libyen 2012, om Clinton-stiftelsens påstådda skumraskaffärer och om det tveksamma kärnvapenavtalet mellan USA och skurkstaten Iran.

Inte underligt att Hillary på ett hjärtligt sätt tackade Lester Holt för dennes moderatorinsats. Daily Mail Online (se länken ovan) undrar om det rentav var så att Holt positionerade sig för tjänsten som president Hillary Clintons pressekreterare efter valet.

Debattcirkusen rullar nu närmast på med den traditionella debatten mellan vicepresidentkandidaterna, det vill säga Mike Pence (Trump) och Tim Kaine (Clinton), vilken kommer att hållas på Longwood University i Virginia den 4 oktober och ha CBS-ankaret Elaine Quijano som moderator. Kanske ingen höjdare, men givetvis ändå en intressant kraftmätning som i bästa fall kan ge en liten hint om vartåt det lutar.

De båda resterande uppgörelserna mellan Donald Trump och Hillary Clinton hålls den 9 respektive 19 oktober. Den första av dessa debatter kommer att köras som ett så kallad Town Hall-möte, där publiken får ställa hälften av frågorna, medan den avslutande debatten följer samma format som den första. Hela debattprogrammet via denna länk: http://www.uspresidentialelectionnews.com/2016-debate-schedule/2016-presidential-debate-schedule/

Jag tänker inte ett ögonblick försöka hemlighålla för mina läsare (eller några andra) att jag önskar se Donald Trump i Vita huset efter valet. Ännu en mandatperiod av korrupt inrikes- såväl som utrikespolitik i Bill Clintons och Barack Obamas anda vore förödande för USA och för världen.

 

 

 

 

 

 

 

Obama-administrationen gav skattepengar till grupp som ville avsätta Netanyahu

 

Barack Obama (närmast kameran) – USAs genom tiderna mest Israel-fientlige president. Här med premiärminister Benjamin Netanyahu i officiellt sammanhang.

Den amerikanska Obama-administrationen har gjort sig känd som den sannolikt mest Israel-fientliga i USAs historia. Det är ingen hemlighet att presidenten har mycket svårt för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Nu har det också framkommit att den amerikanska administrationen indirekt försökt få Netanyahu avsatt.

Nyligen har en rapport från the Senate Permanent Subcommittee on Investigations (Senatens permanenta underutskott för undersökningar) med den republikanske senatorn Robert Portman, Ohio som ordförande visat, att det amerikanska utrikesdepartementet betalat ut 350 000 dollar (motsvarande cirka 3 miljoner kronor med aktuell dollarkurs) i bidrag till en israelisk opinionsgrupp som vill avsätta Netanyahu. Detta avslöjas av den konservativa dagstidningen The Washington Times: http://www.washingtontimes.com/news/2016/jul/12/obama-admin-sent-taxpayer-money-oust-netanyahu/

Det var i samband med det israeliska parlamentsvalet 2015 som grupperingen One Voice Israel (OVI) fick ekonomiskt stöd från amerikanska State Department med det officiella syftet att främja freden mellan israeler och palestinaaraber. Senatsrapporten visar emellertid att OVI använde slantarna för att bygga upp en väljardatabas, träna aktivister samt anlita en politisk konsultfirma med anknytning till Barack Obamas presidentvalskampanj. Allt med syftet att få bort Netanyahu från makten. http://blogs.timesofisrael.com/one-voice-no-two-are-needed/

Senator Robert Portman är starkt kritisk till State Departments bidrag till en israelisk påtryckningsgrupps kampanj för att få bort Netanyahu.

Senatens underutskott fastslår även i den nämnda rapporten att One Voice till det amerikanska utrikesdepartementets högst rankade diplomat i Jerusalem, konsul Michael Ratney, via e-post framförde vad gruppen hade för planer avseende bidraget. Ratney har förnekat att han sett något sådant mejl och motiverat detta med att han har för vana att rutinmässigt radera mejl med omfattande bilagor. Senatens undersökningsutskott lyckades dock få tillgång till det aktuella mejlet via One Voice.

Ratneys handlingssätt är en klar förbrytelse mot de lagar som reglerar hur amerikanska tjänstemän skall handskas med sin e-post, och det är inte utan att man – med vetskap om förra utrikesministern Hillary Clintons tillkortakommanden i detta avseende (”E-mailgate”) – undrar hur det är ställt med den juridiska kompetensen och kunskaperna inom USAs utrikesdepartement. http://www.nytimes.com/interactive/2016/05/27/us/politics/what-we-know-about-hillary-clintons-private-email-server.html?_r=0

Benjamin Netanyahu överlevde valet 2015, och de amerikanska utbetalningarna till One Voice Israel bedömdes inte vara olagliga emedan utrikesdepartementet i Washington, D. C. aldrig ställde några krav på hur pengarna fick användas.

Underutskottets ordförande, Robert (Bob) Portman, har framfört följande (min översättning från engelska):

Utrikesdepartementet ignorerade varningstecken och stödde ekonomiskt en politisk aktionsgrupp i en politiskt känslig miljö med otillräckliga garantier. Det är helt oacceptabelt att amerikanska skattebetalares pengar användes till att bygga upp infrastrukturen till en politisk kampanj vilken – så fort stödet upphört – användes mot ledaren för vår närmaste allierade i Mellanöstern. Amerikanska resurser skall användas för att hjälpa våra allierade i regionen, inte underminera dem.

Senator Clare McCaskill, demokratisk representant från Missouri i senatens undersökande underutskott, hävdar att Obama-administrationen följt aktuella lagar men att undersökningen ändå visat på ”brister” i utrikesdepartementets policy.

One Voice Israel protesterar mot Israels ”blinda” bosättningspolitik

One Voice, som finns i en israelisk och en palestinaarabisk variant, har varit aktivt sedan de israeliska valen 2013 varför utrikesdepartementet i Washington enligt föreliggande undersökningsrapport borde ha kollat upp gruppen bättre. Därtill borde departementet uttryckligen ha förbjudit användande av inbetalda bidrag för att påverka valet.

Föreliggande fall tycks vara endast ett i raden av exempel på dåligt skötta handläggningar av ärenden från State Departments sida. Regeringens revisionskontor har tidigare ådagalagt bristande hantering och kontroll av åtminstone fem dussin bidragsärenden. Utrikesdepartementets talesman John Kirby har inte velat kommentera Washington Times uppgifter.

Som nämns inledningsvis ovan är Obama-administrationen den kanske mest Israel-fientliga i USAs historia, och utrikesdepartementet kan mycket väl ha varit ute efter att med hjälp av One Voice störta premiärminister Benjamin Netanyahu.

Det är känt att Barack Obama är upprörd på Netanyahu på grund av att denne ställt sig mycket kritisk till det avtal mellan USA, Ryssland, Kina och flera europeiska stormakter å ena sidan och Iran å andra sidan om det sistnämnda landets kärnvapenprogram. Jag har tidigare skrivit så här här om det famösa avtalet: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

 

 

 

 

Om en revy, ett årsmöte och litet konst

 Affisch för 2016 års Täljerevy. Foto: Tommy Hansson

Tänkte jag skulle orientera mina läsare litet om vad jag haft för mig på senaste tiden. Mer än att ha författat en och annan bloggtext, vill säga.

Låt mig börja med det senaste. I går lördagen den 6 februari var jag och sonen och såg 2016 års upplaga av Täljerevyn, i år kallad ”Vargatider – en rivig revy”. Titeln syftar på en varg som härjat i kommunens utkanter och rivit ihjäl ett försvarligt antal får i enlighet med sin natur, det vill säga för sitt höga nöjes skull. Vilket som vanligt lett till diskussioner mellan vargkramare och mer realistiska personer.

Precis som i fjol var också SD Södertälje med på ett hörn, givetvis på mindre smickrande sätt. Noga taget var det Tommy Blomqvist, Beata Kuniewicz samt denna bloggare som hängdes ut, samtliga gruppledare i fullmäktige vid olika tidpunkter (jag 2010-15). Avgjort mindre smickrande, som sagt, men å andra sidan är det en fjäder i hatten att över huvud taget bli föremål för lokalrevyns intresse.

Mest avhånades dock, som sig bör, kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som en svärande satkärring. Inte alltför långt från sanningen, alltså…

 Så här tar sig Beata och jag ut i Täljerevyns tappning – kanske inte så smickrande, men kul ändå! Foto: Tommy Hansson

Framträdande kommunpolitiker såsom Staffan Norberg (V) och Mats Siljebrand (L) framställdes som teletubfigur respektive marionettdocka med auberginefärgat hår, vi SDare sågs alla i helfigur gestaltade av revyaktörer. Låt vara att jag fått alldeles för långt skägg och för stor mage i revyn, men det får man väl leva med – vore ju skräp om man inte kunde skratta åt sig själv eller kanske rättare sagt hur andra ser på en!

Det var i alla fall ett par trevliga timmar som tillbringades på stadsscenen Estrad i Stadshuset. Efteråt gick vi ut och åt på en utmärkt asiatkrog i närheten.

För en vecka sedan inträffade vidare SD Södertälje/Nykvarns årsmöte, också det avhållet i vårt vackra stadshus. Under det att förra årsmötet blev en långkörare, avverkades 2016 års upplaga på dryga två timmar. Två styrelselistor förelåg, dels valberedningens, dels en alternativ lista. Eftersom jag förekom på båda kunde jag sitta ganska lugnt i båten. Valberedningens variant gick igenom ograverad.

 Ledamöter och suppleanter i den nyvalda styrelsen för SD Södertälje/Nykvarn. Från vänster Robert Olsson, Kristian Kawecki, Patrick Claesson, Beata Kuniewicz, Joachim Hagström, Robert Stenkvist, Tommy Hansson, Tony Skillinghaug och Mauri Voittonen. Saknas på bilden gör Håkan Borg. Foto: David Lång

Personligen hade jag ställt mig bakom alternativlistan, men ibland blir det inte helt som man hoppats eller tänkt sig. Eftersom valet försiggick i oantastlig demokratisk ordning är det emellertid bara att acceptera utfallet och arbeta vidare för partiets suveräna politik och föreningens  bästa!

Helt nöjd är jag med att ha beprövade Robert Stenkvist som ordförande och Håkan Borg som vice. Robban och jag har tidigare suttit i samma styrelse både i SD Västra Södertörn och i Stockholms län.

 Närmast kameran årsmötesordföranden Joakim Larsson och avgående ordföranden David Lång. Längst bort mötessekreteraren Michael Rubbestad. Foto: Tommy Hansson

Vad har jag mer gjort? Litet kultur har det blivit på så sätt att jag hämtat det konstverk, ”Het palett” med afrikanskt motiv, jag passade på teckna mig för i samband med att jag i egenskap av ledamot i kultur- och fritidsnämnden invigde Solweig Gunnarssons utställning i IOGT-NTO-huset i slutet av november.

Det är nog inte fel att säga att jag är något av en kulturnörd med fil.kand.-examen i konstvetenskap, etnologi och arkeologi; hade jag fötts som kvinna hade jag säkerligen blivit en typisk så kallad kulturtant.

 ”Het palett” av Solweig Gunnarsson, numera i min ägo. Foto: Tommy Hansson

Ytterligare en minnesvärd händelse var att jag för några dagar sedan intervjuades per telefon av en medarbetare i The Washington Times, USAs tveklöst viktigaste konservativa dagstidning. Intervjuare var min gamle vän Doug Burton som ville veta mer om de senaste händelserna i Sverige med mord på asylboende, massofredanden av kvinnor och allmänt immigrationskaos.

Jag har ju tidigare intervjuats av ett stort antal utländska media inklusive BBC, Frankfurter Allgemeine, Jyllands-Posten med flera om immigrantströmmen i Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet. Så onekligen har jag vanan inne.

Slutligen till något mindre angenämt, nämligen mina tandläkarbesök som ännu inte är avslutade. Någon tandläkarskräck lider jag lyckligtvis inte av, men någon njutning är det inte att laga, rotfylla och dra ut angripna tänder. Ändå borstar jag tänderna efter konstens alla regler, tycker jag själv i alla fall, men det hjälper tydligen inte. Förmodar att det är åldern som tar ut sin rätt.

Personligt porträtt av en religiös ledare

Sun Myung Moon (1920-2012) är en av samtidens mest uppmärksammade religiösa ledare. Född i vad som i dag är Nordkorea 1920 grundade han i Pusan i Sydkorea 1954 Unification Church, eller mer utförligt The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity.

Till Sverige kom rörelsen med en kvinnlig tysk missionär 1969, och fem år senare gick jag själv med efter att träffat representanter för rörelsen i centrala Stockholm. Även om jag numera är föga aktiv bekänner jag gärna att de värden och värderingar som lärs ut av Moon i rörelsens lära, De gudomliga principerna, tillsammans med det budskap som predikades av Jesus Kristus bildar stommen i min personliga andliga övertygelse.

Jag har skrivit om Reverend Moon, ibland av sina anhängare även kallad fader Moon, flera gånger tidigare på min blogg, bland annat enligt följande:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/27/rev-moon-i-nordkoreas-gulag/

Den här gången tänkte jag berätta om en bok om Moon, Vem är Fader Moon?, som nyligen utgivits av min vän och trosfrände sedan dryga 40 år år, Jan-Peter Östberg (förlag och tryck: BoD, 2015, 104 sidor). Det skall med en gång sägas att det inte är något försök till lidelsefri betraktelse av en kontroversiell andlig ledare, något som framgår av boktitelns underrubrik: ”Minnen och erfarenheter av den bästa människa jag mött”. Det betyder inte att boken är ointressant, alldeles tvärtom. Själv har jag varit med på ett hörn och korrekturläst den.

”Hur ska vi nalkas frågan ‘Vem är Fader Moon’?”, frågar sig Östberg i bokens inledning och svarar själv så: ”Jag tror att det bästa sättet kan vara att börja mer indirekt – att skildra vad som hände två personer jag mött.” Därefter följer författarens personliga berättelse om möten med två personer, en amerikansk missionär i dåvarande Zaire och en gammal japansk kvinna i Fukushima. Jag tänker inte här försöka återberätta dessa möten, de bör läsas direkt från källan.

Härefter kommer författaren in på Sun Myung Moons kallelse vid 15 års ålder, då han upplevde sig möta Jesus Kristus i en andlig uppenbarelse och den senare bad den unge Moon ”att uppfylla hans mission och förverkliga Guds dröm”. Jan-Peter Östbergs slutsats är, att det är i denna vision som vi hittar Moons identitet som religiös förkunnare, ”det som drivit honom i hela hans liv”.

 Fader Moon – ständigt verksam.

Samma vision som varit med honom genom nordkoreanska slavarbetsläger, förföljelser och fängslanden i Sydkorea, etablerande av missionen i Japan, USA och andra delar av världen, en oförtröttlig kamp mot kommunismen under det Kalla kriget och en lika enveten fredskamp under den senare fasen av hans levnad. Personligen tycker jag det är något av en skandal att Moon inte fick Nobels fredpris.https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/22/nar-far-fader-moon-nobels-fredspris/

Som övertygad antikommunist är jag icke minst djupt imponerad av Moons arbete mot kommunismen, den ateistiska villolära som under perioden 1917-91 hotade förslava hela världen. Jan-Peter Östberg beskriver Moons syn på kommunismen på följande sätt:

För Fader Moon var kommunismen en destruktiv rörelse, en förespråkare för ateism och våld, byggd på lögn och ett försök att bygga en ideal värld, men utan Gud, utan en förståelse för tillvarons andliga, inre sida, och därför dömd att misslyckas, men under sina födslovåndor, sin verksamhet och under sin dödskamp i stånd att förorsaka mycket mänskligt lidande.

Ett av Moons viktigaste bidrag i kampen mot den gudlösa kommunismen var grundandet av dagstidningen The Washington Times 1982. Tidningen blev ett centralt språkrör för president Ronald Reagans utrikespolitik, som gick ut på att besegra – inte bara ”innesluta” – den kommunistiska delen av världen med Moskva som nav kring vilket allt kretsade.

Chefredaktör för Washington Times var vid denna tid Arnaud de Borchgrave, vilken inför toppmötet med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov på Island 1986 på anmaning av Moon underströk för sin nära vän Reagan, att denne måste hålla fast vid den rymdbaserade försvarsdoktrin som populärt kallades Star Wars – officiellt Strategic Defense Initiative (DSI) – trots påtryckningar av motsatt slag.

”Reagan följde Fader Moons råd”, understryker Östberg, ”med påföljd att Gorbatjov insåg att han måste ompröva Sovjetunionens politik radikalt eftersom den sovjetiska ekonomin inte tålde de väldiga investeringar som SDI skulle innebära.”

I bokens senare del skriver Östberg en hel del om Sun Myung Moons fredsarbete, som bland annat kom till uttryck i en strävan att få USA, Ryssland och Kina att samarbeta för att säkra freden på Koreahalvön. Han upprättade till den ändan till och med vänskapliga förbindelser med Kim Il-sungs stalinistiska regim i Nordkorea, det land som en gång gjort sitt bästa för att döda honom genom att spärra in honom i ett slavarbetsläger i Hungnam på den nordkoreanska östkusten. Även platser som Mellanöstern, Nordirland och Nepal står i fokus för Moons och hans rörelses fredsansträngningar.

 Kim Il-sung flankeras av Reverend Moon och dennes hustru, Hak-ja Han Moon som besökte Kim i Pyongyang 1991.

Bokens avslutande kapitel har rubriceringen ”Sveriges folk – ett Guds folk”, erinrande om Manfred Björkquists och den honom närstående Ungkyrkorörelsens gamla slagord från början av förra seklet, vilket dock skändligen förfuskats av Svenska kyrkan med dess accelererande sekularisering och förflackning. Mer om Ungkyrkorörelsen här:https://sv.wikipedia.org/wiki/Ungkyrkor%C3%B6relsen

Författaren menar, dock något oklart varför, att det gamla slagordet står inför en renässans. ”Detta ger hopp om framtiden!”, utropar Jan-Peter Östberg, och som den födde optimist jag är känner jag mig faktiskt en smula hoppfull om framtiden.

 

 

 

 

 

Skurkstater emellan: Militärhjälp från Nordkorea till Angola bryter mot FN-sanktioner

 Nordkoreansk patrullbåt.

Rapporter visar att Nordkoreas omänskliga kommunistregim förser Angolas korrupta MPLA-styre med militär materiel och träning, något som förklaras bryta mot FN:s sanktioner. Samarbetet gäller bland annat fartygsmotorer samt reservdelar till patrullfartyg, vilka Nordkorea sålt till Angolas väpnade styrkor under sex års tid.   

Rapporterna om det nordkoreansk-angolanska samarbetet har omskrivits i flera tidningar i världen, bland annat i amerikanska The Washington Times den 11 juni 2015. http://www.washingtontimes.com/news/2015/jun/11/north-korea-provides-angola-with-military-aid-viol/?page=all

Tidningens utrikespolitiske medarbetare Bill Gertz skriver bland annat: ”According to one report, North Korean military trainers are providing arms and security support to the Angolan presidential guard unit. A UN panel on North Korea found similar military support provided to the governments of Uganda and Tanzania in violation of UN sanctions against the rogue North Korean state.”

 MPLA-presidenten José Eduardo dos Santos, vid makten i Angola i 36 år.

Enligt asiatiska diplomatkällor ägnar sig det nordkoreanska företaget Saengpil Associated Company åt export av motorer och reservdelar till de 18 patrullfartyg som byggts av Nordkorea med adress Angolas väpnade styrkor (FAA) sedan 2011. Nordkorea har emellertid assisterat Angolas MPLA-regim militärt sedan flera decennier tillbaka, då inbördeskriget mellan MPLA och UNITA rasade som värst.

Saengpil är sammanlänkat med det nordkoreanska företaget Green Pine Associated Corporation, som tidigare påkommits med brott mot FN:s sanktionspaket. Båda företagen är delar av nordkoreanska Reconnaissance General Bureau, ett hemligt aktions- och underrättelseorgan som sorterar under Nordkoreas regering.

Det är oklart om överträdelserna av sanktionerna mot Nordkorea kommer att leda till FN-åtgärder även mot Angola, som i oktober 2014 invaldes som tillfällig medlem av FN:s säkerhetsråd för 2015-16 jämte Malaysia, Venezuela, Nya Zeeland och Spanien. http://www.un.org/press/en/2014/ga11570.doc.htm

 Nordkoreas diktator Kim Jong-un: ett konstant hot mot världsfreden.

Angolas tidigare marxist-leninistiska MPLA-regim, som anses vara en av de mest korrupta och självberikande i världen, hade i maj en kontrovers med FN sedan kontoret för FN:s High Commissioner of Human Rights uttryckt oro i anledning av rapporter som visade att Angolas nationella polis massakrerat hundratals anhängare av en kristen kyrka/sekt i dennas läger på berget Sumi beläget i Angolas centrala högländer.

Den angolanska regimen krävde då en ursäkt från FN, men ingen sådan utfärdades eftersom det tydligtvis fanns fog för anklagelserna. En videoupptagning, som uppenbarligen utförts av en polisman, visar hur tungt beväpnade angolanska poliser genomsöker ett område bemängt med döda kroppar samtidigt som de klagar högljutt över sin trötthet efter att under flera timmar ha avfyrat sina vapen mot kyrkomedlemmarna och satt tillfälliga boningar längs bergssluttningarna i brand. http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-04-24/angolan-authorities-seal-off-church-sect-area-opposition-says

Den skrämmande videon kan beskådas här:http://www.angolanewsnetwork.com/news/2015/5/20/church-group-massacre-aftermath-caught-on-video.html

Angola och Nordkorea samarbetar inom flera områden.

De båda länderna bedriver samarbete även inom andra fält. Ett sådant är vattenteknik. Den statliga nyhetsbyrån Angop i Angola berättade för drygt ett år sedan om att sådant förhandlades om inom områden såsom rörsystem och dammbyggen. http://www.portalangop.co.ao/angola/en_us/noticias/sociedade/2014/4/21/Angola-North-Korea-discuss-cooperation-agreement,ab4cbaa7-59ca-45b1-8e63-30988cfa2783.html

Den uppenbara intressegemenskapen mellan Nordkorea och Angola – en skurkstat och en genomkorrupt halvdiktatur på auktoritär socialistisk grund – torde underlätta samarbetet mellan de båda länderna.

Angola har sedan åtskilliga år tillbaka även ett välutvecklat samarbete med det kommunistiska Kina, ett av få länder i världen som står på vänskaplig fot med den internationella parian Nordkorea. Ett annat sådant land är Iran.

Klimatmytologi, jesuitpolitik och pseudoreligion

 Jesuitpolitiker lika mycket som helig fader – påven Franciskus.

Påven Franciskus har i ett omdiskuterat utspel uppmanat internationella aktörer att ta ansvar för ”nya sätt att hantera produktion, distribution och konsumtion”. Allt i syfte att bekämpa den så kallade globala uppvärmningen genom att bland annat minska konsumtionen av fossila bränslen. Dessutom anklagar han användare av modern teknologi för att vara ”naturens fiender” som inte tar hänsyn till vare sig ansvar eller etik.

Påvens utspel är ganska genomskinligt – uppenbarligen vill han ge påvedömet och romersk-katolska kyrkan en politiskt medveten image som en kyrka som hänger med sin tid och tar ställning i de brännande frågorna. Det betänkliga är att detta sker helt på den politiska korrekthetens villkor utan varje tillstymmelse till originalitet eller eftertanke. http://www.telegraph.co.uk/comment/11688994/The-Pope-joins-the-EU-in-a-sad-world-of-make-believe.html

Påven, som tillhör jesuitorden, tycks ha blivit mer en dussinpolitiker än den katolska världens andlige ledare. Eller också har den helige fadern gjort som den nyss avsuttne, indiske IPCC-chefen Rajendra Pachauri och införlivat klimatmytologin med sin egen religion. Inte alla är dock imponerande av den påvliga retoriken, som vi skall se i slutet av denna artikel.

I själva verket finns det mycket som talar för att den globala uppvärmningen – det vill säga påståendet att det sker en fortlöpande mänsklig påverkan på klimatet genom utsläpp av främst koldioxid från exempelvis industrier och bilar – är en myt som odlas av den klimatologiska korrektheten. Det menade i alla fall tre debattörer i en debattartikel i Dagens Nyheter för något år sedan: http://www.dn.se/debatt/domedagsindustrin-har-blivit-en-sjalvgaende-maskin/.

Författaren och journalisten Svenolof Karlsson, filosofie doktorn och universitetslektorn Jacob Nordangård och professor Marian Radetzki uttrycker här åsikten, att vad de kallar ”domedagsinsdustrin” har blivit en självgående maskin: ”Klimathotet har blivit vår tids onda fiende och därmed en fråga som alla kan exploatera. En självgående maskin har skapats, och få verkar vilja stoppa den. Klimathotet har blivit så viktigt som födkrok och ideologiskt argument att fakta i målet inte längre räknas.” Fakta som att det enligt senare forskning inte har skett någon global uppvärmning på närmare 19 år: http://wattsupwiththat.com/2014/10/02/its-official-no-global-warming-for-18-years-1-month/

 I Kevin Costners praktpekoral Waterworld  (1995) har världen förvandlats till vatten på grund av klimatförändringarna,

Men vad betyder det så länge den datorframställda tesen om den globala uppvärmningen, framkallad av människan, förmår generera röster till politiker och politiska partier, anslag och publiceringsmöjligheter för forskare och meteorologer samt ämnen för Hollywood-produktioner och dokumentärfilmare? Sanningen framstår i det perspektivet i bästa fall som jobbig, i värsta fall som hotfull.

En svensk forskare som starkt ifrågasätter tesen om den människoframkallade globala uppvärmningen är eurogeologen Robert Liljequist, baserad i sydspanska Estepona, som i en artikel i den exilsvenska publikationen Svenska Magasinet skriver följande: ”Senare tids överdrivna tro på att en växthuseffekt – orsakad av människans utsläpp av koldioxid – leder till ökad temperatur kan starkt ifrågasättas. Termiterna producerar mer än dubbelt så mycket metangaser som den aktuella förbränningen av fossila bränslen.” (Metan är en mer än 23 gånger effektivare växthusgas än koldioxid). http://www.svenskamagasinet.nu/article.2143.html

De tre största luftföroreningarna på jorden, framhåller Robert Liljequist i sin artikel, är enligt uppgifter från det amerikanska rymdorganet NASA saltpartiklar från världshaven, svaveldioxid från vulkanerna samt finfördelad sand från de stora ökenområdena.

Till de värsta luftföroreningarna måste även läggas sotpartiklar från stora skogsbränder, ansamlingar vilka stundom sänker sig ned över stora städer och ger upphov till allergier och retningar i luftvägarna. Den aktiva vulkanen Holuhraun på Island släppte i samband med ett utbrott nyligen ut 60 000 ton svaveldioxid varje dygn samt även koldioxid och vatten. Som en jämförelse kan nämnas att Sveriges årliga utsläpp uppgår till 28 000 ton. http://www.islandsbloggen.com/2015/02/utbrottet-vid-holuhraun-kan-paga-till.html

Liljequist konstaterar, att utbytet av koldioxid mellan jordens hav, landmassa och atmosfär äger rum kontinuerligt och att det mänskliga bidraget är otroligt litet vid en jämförelse: ”En ynklig förändring av balansen mellan hav och luft skulle orsaka betydligt större klimatförändringar än någonting som människan är i stånd att producera. Den lilla höjning vi sett av luftens salt från 0,03 procent till 0,04 procent har varit gynnsam för mänskligheten. Öknarna har minskat, skördarna ökat och Jorden har blivit cirka 10 procent grönare.”   

 Robert Liljequist är starkt kritisk gentemot IPCC.

Eurogeologen Liljequist passar också på att ge en känga åt IPCC, the Intergovernmental Panel on Climate Change (även kallat FNs klimatpanel), vars påstående att det är till 95 procent säkert att den antropocena (människoframställda) koldioxiden har orsakat minst hälften av temperaturökningarna enligt Liljequist är grundlöst: ”En minskning av molnmängden med två procent, skulle vara tillräckligt för att förklara hela temperaturökningen sedan 1870-talet.”   

IPPCs förre ledare, den 74-årige indiern Rajendra Pachauri som tvingades avgå tidigare i år efter anklagelser om sexuella trakasserier riktade mot en 29-årig kvinnlig tjänsteman vid IPCC, avslöjade i ett brev till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon i samband med sin avgång att hans miljöengagemang är av religiös eller kanske snarare pseudoreligiös natur. Han citeras på följande sätt av den amerikanska dagstidningen The Washington Times:  ”For me the protection of Planet Earth, the survival of all species and sustainability of our ecosystems are more than a mission. It is my religion and my dharma.   

Pachauri tilldelades Nobels fredspris 2007 tillsammans med den tidigare amerikanske vicepresidenten och miljöfanatikern Al Gore.

Enligt ett flertal forskare är den troligaste klimatförändring mänskligheten står inför på sikt att vi går in i en ny istid. Det är inte alls osannolikt, menar Robert Liljequist, att en markant temperatursänkning kommer att inträda inom de närmaste 200 åren: ”Följderna blir i så fall ödesdigra för de tempererade och högt industrialiserade områdena på jorden”, fastslår Liljequist.

 Förre IPCC-chefen Pachauri har förvandlat klimatforskningen till pseudoreligion.

Under de senaste 400 000 åren har fyra större istider omfattande vardera omkring 85 000 år inträffat. Dessa har interfolierats av varmare, interglaciala perioder om 8000 – 12 000 år. Den senaste istiden upphörde för litet drygt 10 000 år sedan. Atlanten var då 10 grader kallare än i dag och havsytan 120 meter lägre.

Under de senaste århundradena har forskare påvisat, att istiderna och jordens klimat i allmänhet påverkas av planeten Tellus (alltså jorden) bana genom rymden samt variationer i jordaxelns lutning. Lutningen växlar mellan 22 och 24 grader under cykler omfattande 41 000 år. När lutningen är som minst blir vintrarna mildare och somrarna svalare. Därtill ”kränger” jordaxeln beroende på de andra planeterna i vårt solsystem, något som påverkar årstidernas längd.

Diagrammet ovan visar den globala temperaturen de senaste 420 000 åren rekonstruerad från borrkärnor tagna av landisen på Antarktis. Här anges den så kallade anomalin, det vill säga avvikelsen från dagens temperatur i form av en streckad linje vid 0 grader. Blå fält markerar istider, röda varma perioder.

Robert Liljequist: ”En bidragande orsak till att en istid inträffar har visat sig vara variationerna i styrka hos de solstrålar som träffar jordytan. Solens eruptioner och solfläckarna har en direkt påverkan av klimatet på vår jord. Solstrålningen är jordens primära energikälla, och därmed huvudorsaken till vårt klimat.”

Liljequist påpekar jämväl att vi har gott om is. Arktis återhämtar sig och Antarktis har slagit isrekord. Avsmältningen av glaciärerna i Antarktis beror på geotermisk värme (det vill säga aktiva vulkaner under isarna): ”De smälter underifrån vilket har ingenting att göra med IPCCs felaktiga påstående om ett samband med ökad halt av koldioxid i atmosfären. Delar av kusten på Grönland har höjt sig 120 m efter det att den sista nedisningsperioden avtog. För 4 miljoner år sedan var Grönland isfritt.”

Eurogeologen Liljequist avrundar med följande: ”Motståndet mot den rådande uppfattningen att människans utsläpp av koldioxid leder till ökande temperaturer står inte i motsats till inställningen att vi bör värna om miljö, minska onödiga utsläpp och framförallt se till att våra tropiska skogar inte skövlas.”

 Vad som händer på solens yta har en avgörande betydelse för jordens klimat.

Anhängarna av den alltmer vacklande tesen om den människoframkallade globala uppvärmningen har dock inte för avsikt att kasta in handduken så lätt. Klimatretoriken står alltjämt som spön i backen bland etablerade politiker, forskare som inte vill se sina anslag indragna samt födoproducenter och andra företagare/producenter som vill tjäna pengar på det klimatalarmistiska domedagsstuket.

Inte ens förfalskande och ändrande av data är något som stoppar de aktörer som till varje pris vill få rätt om klimatsituationen på jorden. Dr. H. Sterling Burnett vid det Chicago-baserade The Heartland Institute i USA påpekar enligt den amerikanska tidskriften Newsmax att Australien, Paraguay och Schweiz har ändrat sina officiella data avseende jordens klimat i syfte att bevisa, att den människoframkallade uppvärmningen är verklig. Sterling Burnetts rön redovisas här av Morgonbladet: http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=2015093611

Med andra ord: när verkligheten inte stämmer med de hallstämplade teorierna ändrar man verkligheten genom att justera historiskt uppmätta temperaturer. Newsmax noterar: ”Citing a report from Swiss science journalist Markus Schär, Burnett writes that Switzerland altered its weather data and now it shows a ’doubling of the temperature trend.¨”

Vidare: “Schär notes there has been an 18-year pause in rising temperatures, even with data tampering. As a result, Schär calls the adjustments a ´propaganda trick, and not a valid trend.´”   

Även regeringsanställda klimatforskare i USA förfalskar data med syftet att underbygga påståendet beträffande den människoframkallade uppvärmningen. I mars rapporterades således att väderdata ofta ändras, officiellt i syfte att korrigera för ofullkomliga testmetoder. Kritiker menar att det verkliga syftet dock är att påvisa en uppvärmningstrend även när en sådan inte bevisas av tillgängliga data.

 H. Sterling Burnett avfärdar påvens klimatutspel.

För att återvända till påvens klimatologiska politiserande, särskilt hans kritik av användandet av fossila bränslen, som inledde denna artikel så sågas det enligt sajten Junk Science jäms med fotknölarna av H. Sterling Burnett: ”With all due respect to the holy Father, the pope is just plain wrong on this matter. Restricting or ending fossil fuel use, not climate change, is the real recipe for disaster. It would set human civilization back centuries, ringing a true death knell for present and future generations.” http://junkscience.com/2015/05/01/dr-sterling-burnett-exposes-the-popenut-warming-project/

Reverend Sun Myung Moon (1920-2012). R. I. P.

 Reverend Sun Myung Moon (1920-2012).

Reverend Sun Myung Moon, grundaren av Unification Church, avled den 3 september på ett sjukhus i Sydkorea efter en kort tids sjukdom. Eller, som rörelsens medlemmar är benägna att säga, han övergick till den andliga världen. Följande länk återger ett amerikanskt nyhetsinslag om Moons bortgång:

http://www.wjla.com/video/2012/09/rev-sun-myung-moon-unification-church-founder-dies-at-92.html

Som en del av mina läsare känner till har jag varit medlem i sagda rörelse sedan 1974. Den kallades då Tongilfamiljen i Sverige. Självfallet har därför Reverend Moon spelat en betydande roll för mig personligen som andlig förgrundgestalt. Jag var under större delen av 1970-talet en aktiv församlingsmedlem och deltog även i viss internationell verksamhet. Sedan början av 1980-talet har jag varit stödjande medlem.

Under sommaren 1980 var jag verksam vid den av Moon grundade dagstidningen The News World i New York, en tidning som sedan bytte namn till The New York City Tribune. Jag var denna tidnings korrespondent i Sverige 1988-90 då den lades ner. Moon ville i stället kraftsamla de mediala resurserna till The Washington Times som han grundade 1985 i syfte att stärka den konservativa och antikommunistiska opinionsbildningen i USA.

Washington Times måste sägas ha haft ett tämligen stort inflytande genom åren, låt vara att tidningen stundom brottats med avsevärda ekonomiska svårigheter. Som chefredaktör fungerade under ett flertal år Arnaud De Borchgrave som tidigare var verksam vid tidskriften Newsweek. Ytterligare ett antal mer eller mindre bemärkta skribenter har passerat revy genom åren. Den stridbare Per Ahlmark tillhör dem som fått debattinlägg publicerade.

 Moon grundade Washington Times 1985 som en konservativ röst i USA.

Tidningen skrev så här i anledning av sin grundares bortgång:

http://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/sun-myung-moon-dies-at-92-washington-times-owner-led-the-unification-church/2012/09/02/001b747a-f531-11e1-aab7-f199a16396cf_story.html

Sun Myung Moon – som ursprungligen hette Yong Myung Moon (Moon Yong-myung med koreanskt skrivsätt) – föddes i en enkel jordbrukarfamilj i vad som nu är Nordkorea 1920. Korea var vid denna tid ockuperat av Japan. Kring 15 års ålder hade han en livsomvälvande andlig upplevelse: Jesus Kristus uppenbarade sig för honom och meddelade den unge mannen, att han hade utvalts att fullborda Jesu mission på jorden.

Därefter kom Moon att ägna alla krafter åt sin mission. Strax efter Koreahalvöns uppdelning i en nordlig och en sydlig del 1945 begav sig Moon till Nordkorea och inledde där en framgångsrik missionsverksamhet. De kommunistiska myndigheterna var inte alls glada åt detta utan spärrade 1948 in den unge Moon i ett ökänt slavarbetsläger i den nordkoreanska industristaden Hungnam på östkusten.

 General Douglas MacArthurs FN-trupper befriade Moon och andra fångar ur slavarbetslägret i Hungnam.

Efter svåra umbäranden befriades Moon och de fångar som ännu var i livet av FN-trupper ledda av general Douglas MacArthur i initialskedet av Koreakriget (1950-53). Han begav sig söderut och grundade 1954 i Pusan Unification Church, numera även känt som Federation for World Peace and Unity (Federationen för världsfred och enighet). Rörelsen fick snart ett betydande antal medlemmar i Sydkorea och Japan och 1971 flyttade Moon till USA, en nation han upplevde som livsviktig för världens framtid.

I USA träffade Moon ett stort antal politiska och religiösa ledare. Bland presidenter och expresidenter han mötte märks Harry Truman, Dwight Eisenhower, Richard Nixon, Ronald Reagan och George H. W. Bush. Den senare har genom åren deltagit i ett stort antal aktiviteter anordnade av organisationer som grundats av Moon. Även dennes möten med det sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov väckte uppseende på sin tid.

I mycket korta drag kan man sammanfatta rörelsens andliga lära – The Divine Principle (De gudomliga priniperna) – på följande sätt. Människan har skapats till man och kvinna såsom en avbild av Guds maskulina och feminina natur. De första människorna, i Bibeln kallade Adam och Eva, avföll emellertid från Gud genom att ha ett sexuellt förhållande innan de ännu var mogna härför, influerade av den fallne ärkeängeln Lucifer (”ormen” i Edens lustgård) som blev Satan.

För 2000 år sedan kom Jesus som Guds son/Messias till det utvalda landet för att befria mänskligheten från det sataniska inflytandet. Jesus accepterades emellertid inte som Messias utan kortfästes. Mänskligheten kunde, tack vare Jesu offerdöd, mottaga andlig frälsning. Den fysiska frälsningen återstod att fullborda.

 Reverend och fru Moon.

Det är den uppgiften Moon och hans anhängare – naturligtvis inklusive mig själv – anser Moon hade fått på sin lott. 1960 inträffade vad som enligt rörelsens lära kan jämföras med ”lammets bröllop” vilket omskrivs i Bibelns uppenbarelsebok: Sun Myung Moon ingick äktenskap med Hak Ja Han och de två blev mänsklighetens ”sanna föräldrar”.

Familjeidealet är centralt i Moons/Unification Churchs undervisning. Man anser att grunden för en kommande fullkomlig värld – himmelriket på jorden om man så vill – är ideala familjer där Guds kärlek kan realiseras i ett harmoniskt givande och tagande mellan man, hustru och barn. Rörelsens omskrivna massbröllop är centrala för skapandet av detta familjeideal. Rörelsen avvisar sexuella förhållanden utanför äktenskapet och homosexuella handlingar.

Det som, förutom det religiösa budskapet, mest uppmärksammats avseende Unification Church och dess grundare är nog det politiska ställningstagandet mot den gudlösa/ateistiska kommunismen men även annan typ av totalitarism såsom nazism och fascism. Särskilt har vikt fästs vid hotet mot det fria Sydkorea från stalinistdiktaturen Nordkorea.

Det väckte därför stort uppseende då paret Moon och ett antal nära medarbetare besökte Nordkorea och togs emot i audiens hos diktatorn Kim Il-sung (1912-94) i Pyongyang i början på 1990-talet. Härefter har rörelsen bedrivit viss affärs- och hjälpverksamhet i Nordkorea. Vid Moons frånfälle tillhörde Nordkoreas nuvarande ledare, Kim Jong-un (sonson till Kim Il-sung) de notabiliteter som sände sina kondoleanser.

 Paret Moon flankerar Kim Il-sung.

Nationen Korea tillhör hörnstenarna i rörelsens ideologi då landet anses ha utvalts av Gud att spela en avgörande roll i mänsklighetens utveckling. Man tänker sig då ett enat Korea fritt från kommunism.

Efter Kalla krigets slut har Reverend Moon (stundom kallad ”Fader Moon” av sina anhängare) lagt mest krut på ett världsomspännande fredsarbete. Särskild vikt har därvidlag lagts vid internationella konflikthärdar av typ Koreahalvön, Mellanöstern, Nordirland med flera. Otaliga möten och seminarier har hållits på olika håll i världen och ett stort antal så kallade fredsambassadörer – jag har själv äran att vara en sådan – har utsetts. Moon har även talat om behovet av en revitalisering av Förenta Nationerna (FN).

Sun Myung Moon utsåg några år före sin död sin yngste son, den Harvard-utbildade Reverend Hyung Jin Moon (född i USA 1979), till president för Unification Church. Den äldste levande sonen, Hyun Jin Moon, ansågs inte hålla måttet vilket skapade en bitter fejd mellan de båda bröderna. Hyung Jin har gjort sig känd som en smidig och vänlig religiös ledare som anses stå buddhismen nära.

 Reverend Hyung Jin Moon leder Unification Church.

Själv har jag varit närvarande vid två möten då Sun Myung Moon talat: i Camberg i dåvarande Västtyskland 1975 samt i London 1978, då jag deltog i internationell missionsverksamhet inom ramen för vad som benämndes International One World Crusade. Hans dynamiska gestalt gjorde ett stort intryck på mig och världen synes mig nu fattigare utan honom.

Slutligen kan jag inte anse det vara annat än en skandal att Moon aldrig fick Nobels fredspris för sitt uppoffrande arbete för världsfred. Ett posthumt pris är väl sannolikt för mycket att hoppas på.