Posted tagged ‘Harvard’

Den bäste president USA aldrig fick

2 maj, 2013

Alan-Keyes-350x239Alan Keyes, USAs kanske främste konservative debattör.

Alan Lee Keyes föddes på Long Island i New York 1950 men växte, till följd av faderns yrke som militär och lärare, upp på olika militärbaser runtom i USA. Han kom in i politiken via det amerikanska utrikedepartementet i slutet av 1970-talet som skyddsling till Jean Kirkpatrick (1926-2006), den framstående utrikesideologen som 1981-1985 tjänstgjorde som USAs FN-ambassadör.

Alan Keyes doktorerade i samhällsvetenskap vid Harvarduniversitetet 1979. Samma år utsågs han till en diplomatisk tjänst vid USAs konsulat i indiska Bombay för att därefter skickas till den amerikanska ambassaden i Zimbabwe. Han utsågs av president Ronald Reagan till FN-ambassadör i ekonomiska och sociala frågor 1983-85 och var 1985-87 biträdande utrikesminister med ansvar för internationella organisationer.

Efter några fruktlösa försök att komma in i den amerikanska senaten utsågs han av det republikanska partiet i Illinois till partiets senatskandidat 2004, detta sedan den ordinarie kandidaten Jack Ryan tvingats hoppa av på grund av en sexskandal. I valet till senaten ställdes Alan Keyes mot den blivande presidenten Barack Obama, vilken visade sig bli en alltför hård nöt att knäcka för den erkänt debattskicklige Keyes – den senare fick endast 27 procent av rösterna.

220px-Od_jeane-kirkpatrick-official-portrait_1-255x301Utrikesideologen och FN-ambassadören Jean Kirkpatrick.

Den romersk-katolske Allan Keyes är en vältalig värdekonservativ vilken bland annat gjort sig känd som abortkritiker och en förespråkare för det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna. Här en länk till ett avsnitt ur en TV-sänd debatt med Obama i den senare frågan:

http://www.youtube.com/watch?v=BMYBl2uzXEw

Keyes argumenterar här för att äktenskapet i princip är till för att föda och uppfostra barn så att mänskligheten därigenom kan föröka sig. Därmed faller alla argument för så kallade enkönade äktenskap.

Allan Keyes kandiderade till presidentämbetet 1996, 2000 och 2008, i det senare valet som kandidat för Independence Party. Han kan nog enligt min uppfattning sägas vara den bäste president USA aldrig fick.

En resa till det icke-fysiska livet

11 oktober, 2012

En neurokirurg och hans berättelse om ett annat liv.

Att det finns ett liv i en tillvaro bortom jordelivet var människor i praktiskt taget alla äldre civilisationer övertygade om. Därom finns otaliga bevis i gamla hävder. Sedan kunde uppfattningen om hur denna tillvaro tedde sig variera från en civilisation till en annan.

De gamla egyptierna hade av lätt insedda skäl en annan uppfattning än våra vikingar. I båda dessa fall förseddes dock de döda i sina gravar/gravkammare eller i förekommande fall på gravbål med föremål som de kunde tänkas behöva i sin kommande tillvaro.

Det är först under de allra senaste århundradena det blivit vanligt att förneka en tillvaro dit man kommer efter den fysiska döden. Enligt den heliga vetenskapen kan människan reduceras till de biologiska processer som styr hennes kropp. Någon översinnlig verklighet finns inte och den som dristar sig uttrycka en tro eller övertygelse på någonting sådant avfärdas ofta som en religiös fanatiker av något slag.

Detta har givetvis inte hindrat perceptiva människor att på olika sätt redogöra för sina upplevelser i eller i anslutning till en värld bortom den fysiska verkligheten, i modern tid företrädesvis i redogörandet för så kallade nära-döden-upplevelser. Sådana berättelser har dock haft svårt att nå utanför kretsen av redan invigda i anslutning till new age-rörelsen eller olika grupperingar av religiöst troende.

Kanske blir det annorlunda nu när nära-döden-upplevelsen redogörs för av den renommerade läkaren Eben Alexander, vilken arbetat som neurokirurg i 25 år och undervisat vid det prestigefyllda Harvard-universitetet. Alexander har beskrivit sina erfarenheter i boken Proof of Heaven: A Neurosurgeon´s Journey into the Afterlife (Simon & Schuster förlag) vilken planeras utkomma den 23 oktober.

Boken har rönt stor uppmärksamhet i USA redan före sin utkomst och har bland annat lett till att doktor Alexander fått skriva en lång artikel i tidskriften Newsweek som till och med gör reklam för artikeln på sitt omslag.

 ”Himlen är verklig” skriver Newsweek på sitt omslag.

Eben Alexander hade sin omvälvande upplevelse i november 2008. Han drabbades av en ovanlig och ytterst allvarlig form av hjärnhinneinflammation vilket medförde att cortex – hjärnbarken – stängdes av. Alexander tillbringade sju dagar i koma och tillmättes små chanser att överleva. När läkarna givit upp hoppet vaknade han upp ur koman och kunde berätta om märkliga upplevelser:

Hade någon – till och med en doktor – berättat en historia som denna för mig förut, hade jag varit ganska säker på att det var inbillning eller självbedrägeri. Men det som hände mig var långt ifrån inbillning. Det var lika verkligt som något annat som inträffat i mitt liv, inklusive min bröllopsdag och mina söners födelse.

Här en länk till Newsweek-artikeln:

http://www.thedailybeast.com/newsweek/2012/10/07/proof-of-heaven-a-doctor-s-experience-with-the-afterlife.html

Under den tid han låg i koma upplevde doktor Alexander att han fördes till en plats långt bortom jorden. Här mötte han genomskinliga, skimrande varelser och träffade så småningom på en kvinna som sade till honom:

Du är älskad och uppskattad, dyrt och för alltid. Du har inget att frukta. Det finns inget som kan gå fel.

Den märkliga upplevelsen ledde till att Eben Alexander kom att i grunden ompröva och överge den materialistiska syn på tillvaron han dittills, i likhet med sina läkarkolleger, bekänt sig till. Han beslöt sig yttermera för att ägna resten av sitt liv åt att undersöka det mänskliga medvetandets sanna natur.

Och jag ska så tydligt som jag bara kan sprida budskapet till människorna och mina vetenskapskolleger om att vi är mer – mycket mer – än våra fysiska kroppar.

 Emanuel Swedenborg kartlade den andliga världen.

Doktor Alexander är möjligen den mest kvalificerade person som berättat om sina upplevelser i en icke-fysisk, andlig värld sedan den svenske vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg (1688-1772) i en lång rad digra luntor skrivna på de lärdes dåtida språk latin, med minutiös noggrannhet, redogjorde för tillståndet i ”andevärlden” eller ”änglavärlden” på 1700-talet.

Tiden får utvisa hur Alexanders berättelse om sina erfarenheter kommer att tas emot. Redan nu diskuteras de över hela USA.

Man kan naturligtvis se litet olika på livet efter detta. Jag avslutar med ett utdrag ur ett obetalbart stycke komik utfört av en viss pater Guido Sarducci:

http://www.youtube.com/watch?v=xbSZlqKxAE4

Reverend Sun Myung Moon (1920-2012). R. I. P.

7 september, 2012

 Reverend Sun Myung Moon (1920-2012).

Reverend Sun Myung Moon, grundaren av Unification Church, avled den 3 september på ett sjukhus i Sydkorea efter en kort tids sjukdom. Eller, som rörelsens medlemmar är benägna att säga, han övergick till den andliga världen. Följande länk återger ett amerikanskt nyhetsinslag om Moons bortgång:

http://www.wjla.com/video/2012/09/rev-sun-myung-moon-unification-church-founder-dies-at-92.html

Som en del av mina läsare känner till har jag varit medlem i sagda rörelse sedan 1974. Den kallades då Tongilfamiljen i Sverige. Självfallet har därför Reverend Moon spelat en betydande roll för mig personligen som andlig förgrundgestalt. Jag var under större delen av 1970-talet en aktiv församlingsmedlem och deltog även i viss internationell verksamhet. Sedan början av 1980-talet har jag varit stödjande medlem.

Under sommaren 1980 var jag verksam vid den av Moon grundade dagstidningen The News World i New York, en tidning som sedan bytte namn till The New York City Tribune. Jag var denna tidnings korrespondent i Sverige 1988-90 då den lades ner. Moon ville i stället kraftsamla de mediala resurserna till The Washington Times som han grundade 1985 i syfte att stärka den konservativa och antikommunistiska opinionsbildningen i USA.

Washington Times måste sägas ha haft ett tämligen stort inflytande genom åren, låt vara att tidningen stundom brottats med avsevärda ekonomiska svårigheter. Som chefredaktör fungerade under ett flertal år Arnaud De Borchgrave som tidigare var verksam vid tidskriften Newsweek. Ytterligare ett antal mer eller mindre bemärkta skribenter har passerat revy genom åren. Den stridbare Per Ahlmark tillhör dem som fått debattinlägg publicerade.

 Moon grundade Washington Times 1985 som en konservativ röst i USA.

Tidningen skrev så här i anledning av sin grundares bortgång:

http://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/sun-myung-moon-dies-at-92-washington-times-owner-led-the-unification-church/2012/09/02/001b747a-f531-11e1-aab7-f199a16396cf_story.html

Sun Myung Moon – som ursprungligen hette Yong Myung Moon (Moon Yong-myung med koreanskt skrivsätt) – föddes i en enkel jordbrukarfamilj i vad som nu är Nordkorea 1920. Korea var vid denna tid ockuperat av Japan. Kring 15 års ålder hade han en livsomvälvande andlig upplevelse: Jesus Kristus uppenbarade sig för honom och meddelade den unge mannen, att han hade utvalts att fullborda Jesu mission på jorden.

Därefter kom Moon att ägna alla krafter åt sin mission. Strax efter Koreahalvöns uppdelning i en nordlig och en sydlig del 1945 begav sig Moon till Nordkorea och inledde där en framgångsrik missionsverksamhet. De kommunistiska myndigheterna var inte alls glada åt detta utan spärrade 1948 in den unge Moon i ett ökänt slavarbetsläger i den nordkoreanska industristaden Hungnam på östkusten.

 General Douglas MacArthurs FN-trupper befriade Moon och andra fångar ur slavarbetslägret i Hungnam.

Efter svåra umbäranden befriades Moon och de fångar som ännu var i livet av FN-trupper ledda av general Douglas MacArthur i initialskedet av Koreakriget (1950-53). Han begav sig söderut och grundade 1954 i Pusan Unification Church, numera även känt som Federation for World Peace and Unity (Federationen för världsfred och enighet). Rörelsen fick snart ett betydande antal medlemmar i Sydkorea och Japan och 1971 flyttade Moon till USA, en nation han upplevde som livsviktig för världens framtid.

I USA träffade Moon ett stort antal politiska och religiösa ledare. Bland presidenter och expresidenter han mötte märks Harry Truman, Dwight Eisenhower, Richard Nixon, Ronald Reagan och George H. W. Bush. Den senare har genom åren deltagit i ett stort antal aktiviteter anordnade av organisationer som grundats av Moon. Även dennes möten med det sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov väckte uppseende på sin tid.

I mycket korta drag kan man sammanfatta rörelsens andliga lära – The Divine Principle (De gudomliga priniperna) – på följande sätt. Människan har skapats till man och kvinna såsom en avbild av Guds maskulina och feminina natur. De första människorna, i Bibeln kallade Adam och Eva, avföll emellertid från Gud genom att ha ett sexuellt förhållande innan de ännu var mogna härför, influerade av den fallne ärkeängeln Lucifer (”ormen” i Edens lustgård) som blev Satan.

För 2000 år sedan kom Jesus som Guds son/Messias till det utvalda landet för att befria mänskligheten från det sataniska inflytandet. Jesus accepterades emellertid inte som Messias utan kortfästes. Mänskligheten kunde, tack vare Jesu offerdöd, mottaga andlig frälsning. Den fysiska frälsningen återstod att fullborda.

 Reverend och fru Moon.

Det är den uppgiften Moon och hans anhängare – naturligtvis inklusive mig själv – anser Moon hade fått på sin lott. 1960 inträffade vad som enligt rörelsens lära kan jämföras med ”lammets bröllop” vilket omskrivs i Bibelns uppenbarelsebok: Sun Myung Moon ingick äktenskap med Hak Ja Han och de två blev mänsklighetens ”sanna föräldrar”.

Familjeidealet är centralt i Moons/Unification Churchs undervisning. Man anser att grunden för en kommande fullkomlig värld – himmelriket på jorden om man så vill – är ideala familjer där Guds kärlek kan realiseras i ett harmoniskt givande och tagande mellan man, hustru och barn. Rörelsens omskrivna massbröllop är centrala för skapandet av detta familjeideal. Rörelsen avvisar sexuella förhållanden utanför äktenskapet och homosexuella handlingar.

Det som, förutom det religiösa budskapet, mest uppmärksammats avseende Unification Church och dess grundare är nog det politiska ställningstagandet mot den gudlösa/ateistiska kommunismen men även annan typ av totalitarism såsom nazism och fascism. Särskilt har vikt fästs vid hotet mot det fria Sydkorea från stalinistdiktaturen Nordkorea.

Det väckte därför stort uppseende då paret Moon och ett antal nära medarbetare besökte Nordkorea och togs emot i audiens hos diktatorn Kim Il-sung (1912-94) i Pyongyang i början på 1990-talet. Härefter har rörelsen bedrivit viss affärs- och hjälpverksamhet i Nordkorea. Vid Moons frånfälle tillhörde Nordkoreas nuvarande ledare, Kim Jong-un (sonson till Kim Il-sung) de notabiliteter som sände sina kondoleanser.

 Paret Moon flankerar Kim Il-sung.

Nationen Korea tillhör hörnstenarna i rörelsens ideologi då landet anses ha utvalts av Gud att spela en avgörande roll i mänsklighetens utveckling. Man tänker sig då ett enat Korea fritt från kommunism.

Efter Kalla krigets slut har Reverend Moon (stundom kallad ”Fader Moon” av sina anhängare) lagt mest krut på ett världsomspännande fredsarbete. Särskild vikt har därvidlag lagts vid internationella konflikthärdar av typ Koreahalvön, Mellanöstern, Nordirland med flera. Otaliga möten och seminarier har hållits på olika håll i världen och ett stort antal så kallade fredsambassadörer – jag har själv äran att vara en sådan – har utsetts. Moon har även talat om behovet av en revitalisering av Förenta Nationerna (FN).

Sun Myung Moon utsåg några år före sin död sin yngste son, den Harvard-utbildade Reverend Hyung Jin Moon (född i USA 1979), till president för Unification Church. Den äldste levande sonen, Hyun Jin Moon, ansågs inte hålla måttet vilket skapade en bitter fejd mellan de båda bröderna. Hyung Jin har gjort sig känd som en smidig och vänlig religiös ledare som anses stå buddhismen nära.

 Reverend Hyung Jin Moon leder Unification Church.

Själv har jag varit närvarande vid två möten då Sun Myung Moon talat: i Camberg i dåvarande Västtyskland 1975 samt i London 1978, då jag deltog i internationell missionsverksamhet inom ramen för vad som benämndes International One World Crusade. Hans dynamiska gestalt gjorde ett stort intryck på mig och världen synes mig nu fattigare utan honom.

Slutligen kan jag inte anse det vara annat än en skandal att Moon aldrig fick Nobels fredspris för sitt uppoffrande arbete för världsfred. Ett posthumt pris är väl sannolikt för mycket att hoppas på.

Quislings vålnad går igen i Norge

21 september, 2011

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.