Jimmy Carter: odugligaste USA-presidenten i modern tid

Jimmy Carter bröt som president med det fria Kina, Taiwan, och erkände det röda Kina diplomatiskt.

Inte ens SVT kan utnämna Jimmy Carter till en av USAs största presidenter. När TV-bolaget nyligen sände ett hyllningsporträtt av landets 39e president valde man istället att ta fasta på Carters musikintresse och kallade honom ”rock´n roll-presidenten”.

Inför presidentvalet den 2 november 1976 hade den ansedda amerikanska tidskriften Newsweek på omslaget den talande rubriken Niceguyin´ his way to the White House, en tämligen oöversättbar mening som gick ut på att jordnötsfarmaren James Earl (Jimmy) Carter skulle kunna bli president genom att framstå som en nice guy (bra kille).

Sagt och gjort: Carter vann valet mot den sittande presidenten Gerald R. Ford från Michigan med de jämna siffrorna 50,1 mot 48,0 procent. Det som fällde avgörandet var förmodligen det faktum att Ford i en debatt förnekat att det av Moskva dominerade Östblocket var ockuperat – något som alla med undantag för Ford visste att det var. Fords beslut att benåda sin företrädare Richard Nixon från alla eventuella brott i samband med Watergate-affären kan också ha spelat in. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jimmy_Carter

James Earl Carter föddes den 1 oktober 1924 i Plains i sydstaten Georgia och närmar sig således de hundra. Han och hustrun Rosalynn har fyra vid det här laget mycket vuxna barn där sladdbarnet Amy, född 1967, är det yngsta. Carter var guvernör i Georgia 1971-75 och vann nationell (och internationell) uppmärksamhet då han kandiderade till att bli det Demokratiska partiets företrädare i presidentvalet 1976.

Carters förnämsta storpolitiska bedrift var värdskapet för de så kallade Camp David-avtalen den 17 september 1978, då Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin satte sina namnteckningar under avtal som reglerade relationerna mellan de båda Mellanöstern-kombattanterna. Avtalen stadgade vidare att Palestina-frågan skulle lösas på fredligt sätt och att Gaza och den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien) skulle få självstyre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_David-avtalen

I övrigt präglades Jimmy Carters fyra år korta presidentperiod, med Walter Mondale som vicepresident, av problem och bekymmer. Värst var det utdragna, 444 dagar långa gisslandramat i Teheran, då 52 amerikaner hölls som gisslan av en grupp iranska studenter som stödde ayatollah Khomeinis islamistiska revolution. Dramat varade mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981; gisslan släpptes några minuter efter det att republikanen Ronald Reagan flyttat in i Vita huset. Många menar att gisslankrisen var huvudorsaken till Carters nederlag i presidentvalet i november 1980. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslankrisen_i_Iran

I ett misslyckat försök till fritagning av den amerikanska gisslan i form av Operation Eagle Claw den 24-25 april 1980 dog åtta amerikanska militärer och en civil iranier då en helikopter och två transportplan kraschade i öknen. Misslyckandet befäste Carters rykte om att vara svag och ineffektiv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Operation_Eagle_Claw

Mot slutet av Jimmy Carters enda mandatperiod i Vita huset tog sig Sovjetunionen för att invadera Afghanistan. Kriget som följde varade 27 december 1979 till 15 februari 1989. Den naive söndagsskolläraren Carter, som ditintills gått hårt in för avspänning mellan stormakterna USA och Sovjet, chockades av den sovjetiska våldsutvecklingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Som en hämnd på Moskva utropade han en amerikansk/västlig bojkott av de olympiska spelen i Moskva 1980; Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta OS i Los Angeles 1984. Det skall också sägas att USA och västvärlden backade upp de islamistiska mujaheddin-krigarna i Afghanistan med pengar och vapen, bland annat handburna så kallade Stinger-robotar.

Ytterligare en faktor som inverkade menligt på Carters presidentskap var olje- och bensinkrisen 1979, vilket uppstått som en följd av de oroligheter i Mellanöstern som blev resultatet av den islamistiska revolutionen i Iran då shahen Reza Pahlavi störtades av den tidigare landsflyktige ayatollahn Ruhollah Khomeini. USA svarade med att etablera priskontroller. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979

Vidare bör också något sägas om att Förenta staterna under Jimmy Carters tid i Vita huset lade om sin Kina-politik. Efter att tidigare ha erkänt den antikommunistiska Republiken Kina på Taiwan som den sanna representanten för Kina undertecknade Carter och det röda Kinas ledare Deng Xiaoping i januari 1979 ett avtal som lämnade det frihetliga Taiwan ute i kylan.

Till Jimmy Carters mörkare sidor hör hans envetet anti-israeliska politik som medfört anklagelser om antisemitism. Under sitt fredsmäklande efter presidenttiden har Carter till synes trivts avsevärt bättre i sällskap som består av representanter för terrorgrupperingar såsom Hamas, Hezbollah och Fatah än med representanter för Mellanösterns enda demokrati, Israel. Med tanke på att Carter religiöst sett tillhör baptismen, en kristen inriktning som normalt är klart pro-israelisk, förefaller detta egendomligt.

Carters ynkliga Israel-hat framgick med önskvärd tydlighet av hans bok Palestina. Peace Not Apartheid 2006, där författaren menar att i Israel råder rasåtskillnad av sydafrikansk boer-modell. https://www.jewishvirtuallibrary.org/carter-rsquo-s-calumny-a-review-of-quot-palestine-peace-not-apartheid-quot

Jimmy Carter är inte ointelligent. Han är utbildad civilingenjör med kärnfysik som huvudämne och tjänstgjorde under Andra världskriget som sjöofficer. I mina ögon fattas det emellertid något i hans moraliska utrustning och allmänna vandel som gör att han måste räknas som den odugligaste amerikanske presidenten i modern tid.

Att Jimmy Carter gillar rock´n roll imponerar kanske på en eller annan svensk TV-tittare. Själv ställer jag mig kallsinnig.

Den nya terrorvågen i Israel

Chefen för Israels försvarsmakt, general Aviv Kochaviv, har bråda dagar.

När detta sätts på pränt har minst elva personer dött i upprepade terrorattacker i Israel under senare tid. Ett av mordoffren var en israelisk fembarnspappa medan två var ukrainska medborgare. En polisman har också skjutits till döds. Detta var den blodigaste terrorveckan i Israel på flera år. https://www.varldenidag.se/nyheter/fembarnspappa-och-ukrainare-doda-i-ny-terrorattack-i-israel/repvcD!6W9GxoA1gsLWg9kddFE8CQ/

Bland dem som skarpt fördömt de palestinaarabiska terroristdåden märks Förenta nationernas (FN) generalsekreterare António Guterres. ”Such acts of violence can not be justified and must be condemned by all”, fastslog Guterres som leder en organisation som vanligen inte har mycket till övers för Israel. https://news.un.org/en/story/2022/03/1115082

Terrorrörelserna Hamas, Hezbollah och Islamic Jihad har, föga oväntat, prisat attackerna. Flera av terroristerna uppges ha sympatiserat med Islamiska staten (IS).

Det av illdåden som skördade flest dödsoffer ägde rum i Ya´bad, en mindre stad belägen i Samarien på den så kallade Västbanken. Det rörde sig om fem personer, varav tre israeler och två ukrainska medborgare. Skytten uppges ha varit en svartklädd man som tros ha jobbat på en byggarbetsplats i närheten av mordplatsen. Han sköts till döds av israelisk polis.

Den israeliske premiärministern Naftali Bennett kommenterade dådet med att ”Israel står inför en ny terrorvåg.” Även Fatahs ledare Mahmoud Abbas sägs ha fördömt dådet. Denne har tidigare tillämpat principen att fördöma palestinaarabisk terrorism på engelska samtidigt som han har hyllat terroristerna på arabiska. Hur det ligger till den här gången vågar jag inte spekulera i.

Tidigare hade en israelisk arab rammat en cyklist med sin bil varvid cyklisten avled. Därefter fortsatte vederbörande med att hugga ihjäl tre personer med kniv utanför ett shoppingcenter. Fem dagar senare mördades två israeler och två poliser av två araber i Hadera i Haifa-distriktet sedan gärningsmannen öppnat eld vid en busshållplats.

Den tredje dödliga attacken under den blodiga veckan ägde rum på en gata i Bnei Brak, en ultra-ortodox stad öster om Tel Aviv med 145 000 invånare och enligt uppgift världens femte mest tätbefolkade stad.

FN-chefen António Guterres uppmanade till ett omedelbart stopp för våldet och uttryckte sina ”heartfelt condolences” till de dödades och skadades familjer. Om den kroniskt Israel-fientliga svenska sosseregeringen beklagat det mot Israel riktade våldet så har det undgått mig.

Ingen diplomati från Israels gay-ambassadör

Israeliske ambassadören Ziv Nevo Kulman tas emot av konung Carl XVI Gustaf.

Jag har länge haft för mig att en av de viktigaste egenskaperna för en yrkesdiplomat är att vara, ja just det, diplomatisk. Detta är uppenbarligen inte självklart för alla inom den diplomatiska professionen.

Israels nye ambassadör Ziv Nevo Kulman, som efterträdde Ilan Ben-Dov för ett par månader sedan, inledde således sin offentliga mission i Sverige med följande uttalande: ”Vi har inte – och har inte för avsikt att ha – någon kontakt med Sverigedemokraterna.” https://omni.se/israels-ambassador-vi-vill-inte-ha-kontakter-med-sd/a/wOn7Bn

Kulman hävdar att denna avvisande inställning till Sveriges, i alla fall i en del opinionsmätningar, största parti är baserat på en ”moralisk ståndpunkt” som har att göra med ”extremhöger med rötterna i nazismen”. Israel Sverige avser enligt ambassadören inte heller att ha några kontakter med ”öppet islamofobiska” partier i Sverige eller något annat land. Kan Kulman verkligen vara helt omedveten om att SD troligen är riksdagens mest pro-israeliska parti, som bland annat vill flytta den svenska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem?

Det är till att vara illa informerad om varifrån kanske 95 procent av antisemitismen i Sverige kommer, nämligen från personer med muslimsk trosåskådning. Alla vet om detta och jag tror faktiskt inte heller ambassadören Kulman är fullt så korkad att han inte inser det. Gör han inte det kanske han ändrar uppfattning om han gör ett studiebesök i Malmö. Tydligtvis känner han sig ändå manad att putsa upp den gamla klichén om den nazistiskt anfrätta så kallade extremhögern.

Om Kulman menade allvar med sin föresats att inte ha kontakter med brunmelerade partier borde det första partiet han strök ur kontaktlistan vara Socialdemokraterna, det i realiteten enda svenska parti som haft något med alldeles äkta nationalsocialism att skaffa.

Socialdemokratiska arbetarepartiet krävde 1938 av Tredje riket att det skulle stämpla ”J” i alla judiska pass så att det skulle bli enklare att utvisa de från nazismen flyende judarna ur vårt land. Vidare är första hälften av 1940-talet, då det gick bra för Tyskland i kriget, bemängd med eftergifter gentemot Tyskland företagna av den av sossarna dominerade samlingsregeringen. När krigslyckan vände blev det som bekant annat ljud i skällan. Då fanns det ingen hejd på hur antinazistiska vi var.

Något borde det väl vidare irritera ambassadör Kulman att Sverige skänker bort miljardbelopp till Israels svurna fiender, främst ”det kära systerpartiet” Fatah. Ingen hade väl förväntat att Israel skulle avbryta kontakterna med sosseriet av ovanstående skäl. Den diplomatiska etiketten påbjuder naturligtvis att man skall odla förbindelser med alla regeringsbärande partier. Däremot borde Kulman låta S-partiet veta att han känner till dess förhistoria (om han nu gör det).

Frågan är då hur staten Israel skulle agera för den händelse Sverigedemokraterna kom med i en svensk regering som ett resultat av riksdagsvalet i september 2022, ett inte helt orealistiskt scenario. En annan fråga är om den förra israeliska regeringen, ledd av Benjamin Netanyahu, skulle ha skickat en så pass odiplomatisk representant till Sverige som Ziv Nevo Kulman. Jag tillåter mig tvivla.

Ambassadör Isaac Bachman och statsminister Stefan Löfven vid Stockholm Pride 2016.

Ytterligare, och ett om möjligt ännu värre, exempel på Kulmans bristande diplomati, är han yviga utspel om den egna sexuella läggningen. Den 52-årige ambassadören, som också ingår i arrangörsstaben för Tel Avivs Pride-vecka, försäkrar QX-reportern om att han kommer att delta aktivt i Stockholms gayliv. Inte bara det: ”Jag har varit singel i fyra år nu, så jag är öppen för förslag. Vem vet, det är kanske i Sverige jag hittar Mr Right?” https://www.qx.se/samhalle/218553/det-ar-kanske-i-sverige-jag-hittar-mr-right-ziv-ar-israels-nya-ambassador/

Intresseklubben antecknar, som det brukar heta. Vem ambassadör Kulman delar sängkammare med är naturligtvis hans ensak. Han borde dock enligt min ringa mening ha förnuft nog att, bland det första han gör i Sverige, inte ge omfattande intervjuer med obskyra bögsajter och där vika ut hela sitt privatliv. Han borde inte heller, som sagt, stryka vissa partier ur adressboken innan han hunnit sätta sig in i hur det partipolitiska livet i Sverige fungerar.

Är detta för mycket begärt? Jag tror inte det. Men det är tydligen den här sortens diplomater den spretiga regering som leds av Naftali Bennett vill ha.

Israels representanter i Sverige har redan tidigare visat att de fäster betydande vikt vid HBTQ-kommuniteten genom att gå med i den årliga Pride-paraden i Stockholm. När ambassadör Isaac Bachman gjorde det för några år sedan dristade jag mig författa nedanstående bloggtext om saken:

Israels ambassadör i dåligt sällskap

Bildt anklagad för antisemitism – krav på uteslutning ur M

 

Carl Bildt och Fatah-grundaren Yassir Arafat.

Efter Carl Bildts senaste förlöpningar om Israel höjs det röster för att den förre stats- och utrikesministern skall uteslutas ur Moderaterna. En som krävt just detta är Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet.

Bild gjorde sig inledningsvis skyldig till den häpnadsväckande utsagan att Israels agerande vid Tempelberget i Jerusalem, där de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omar-moskén är belägna, är att jämställa med att ”skicka in nazister i Vatikanen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildts-svar-anklagas-for-ren-antisemitism/

Jämförelser mellan staten Israels politik och nationalsocialismen anses vara ett säkert tecken på antisemitism. Aron Verständig citeras i Expressen: ”Det är ren och skär antisemitism.” Han menar att Moderaterna nu bör ta tag i problemet Bildt och utesluta honom ur partiet. Samma krav har ställts av Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm.

Verständig anser vidare: ”Det är  förvånande att en tidigare statsminister och utrikesminister ger uttryck för sådana åsikter.” Tyvärr är det emellertid inte alls förvånande att just Carl Bildt gör det, varom mer nedan.

Det skall i ärlighetens namn sägas att Bildt insåg att han gått för långt och erkände att hans formulering nog inte hade varit den allra bästa. Istället tillkännagav Carl Bildt med en överraskande dålig språklig formulering  via sitt Twitter-konto som svar till en kritiker: ”Och jag håller med dig om det hade förmodligen varit bättre att det var som om IS hade stormat in St. Peters-kyrkan – eller i viktiga synagogor.” 

Att jämföra Israel med den brutala terrorrörelsen Islamiska staten (IS), även kallas Kalifatet – som halshuggit och bränt folk levande – skulle alltså enligt excellensen Bildt vara att föredra framför att jämföra den judiska staten med de tyska nazisterna. Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om så verkligen är fallet.

Jag belyste i en på sin tid rätt uppmärksammad bloggartikel 2009 den dåvarande utrikesministern Carl Bildts hållning gentemot Israel och det judiska folket. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Jag framhöll bland annat: ”Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig förstått det judiska folkets situation och särart.” Följaktligen har han gång efter annan trampat i klaveret då han kommenterat situationen i Mellanöstern eller haft med israeliska befattningshavare att göra.

Detta har bland annat yttrat sig i att han jämfört den islamistiska terrorrörelsen Hamas med den demokratiska oppositionen i Israel samt tryckt på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning. I samband med den senaste konflikten har Bildt yttermera stött husockuperande palestinaaraber i östra Jerusalem.

Jag jämförde i mitt blogginlägg enligt ovan Bildts bristande förståelse för den judiska synen på Jerusalem som Israels eviga huvudstad med den tragiskt mördade FN-medlaren Folke Bernadotte, vilken i princip hade samma inställning till Jerusalem som Bildt. 

Det påstås ofta att Jerusalem är centralt för den muslimska identiteten. Fakta i målet är dock att Jerusalem i Koranen nämns lika ofta som i hinduismens eller asatrons grundläggande dokument – det vill säga aldrig. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/hur-viktig-ar-jerusalem-for-islam/repqkB!aIRxMmGTk8w8S1dmPqigUA/

Bildts Israel-kritiska och ”Palestina”-vänliga hållning kan spåras tillbaka till hans tid som studentpolitiker. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping i november 1971 gick Carl Bildt, Carl Cederschiöld och några till emot förbundets representantskap och insisterade på att ”Israels bildande stod i strid” med palestinaarabernas rättigheter. Och på den vägen är det. Jag tror inte jag begår någon större överdrift om jag gissar att Bildt helst såg att Israel försvann från kartan.

Bildts inställning i Israel-”Palestina”-frågan rimmar väl med hans öppenhet för vänstern i andra frågor. Som medlem i Stockholms studentkårs internationella utskott möjliggjorde han för kårmedlemmarna (däribland denna bloggare, vilken till skillnad från Bildt tog en examen) att skänka pengar till de kommunistiska gerillarörelserna FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Bildt tillhörde också de studentpolitiker som förordade goda förbindelser med östblocksländer såsom Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.

Det förtjänar slutligen att påpekas att det parti som gått mest i bräschen för stöd till Israel i den pågående konflikten är Sverigedemokraterna; även Kristdemokraterna intar en proisraelisk hållning.

DEBATT: Israel har rätt att försvara sig mot terrorister

Fotnot: Lars Lundberg (1945-2004) ger i boken Bilder av Bildt (Legus förlag 2004, 187 sidor) en exposé över Carl Bildts liv från tidigt ungdom och framåt.

+n

b¨+9´+u

Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Diplomatiska genombrott för Israel – begravningsstämning i Ramallah

Malawis president Lazarus Chakwera har tillkännagivit att landet kommer att öppna en ambassad i Jerusalem.

När Israel och Förenade Arabemiraten (UAE), med benägen hjälp av Trump-administrationen i USA, för en tid sedan ingick ett avtal om fred och samarbete innebar det ett genombrott för de israelisk-arabiska relationerna. Avtalet var samtidigt ett nederlag för de krafter, med de palestinaarabiska organisationerna Fatah och Hamas i spetsen, som vill se konfrontation och inte samarbete. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/08/14/efter-avtalet-mellan-israel-och-uae-fler-arabstater-kan-vara-pa-gang/

Det har också visat sig att avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten medför betydande ekonomiska fördelar. Beräkningar gör gällande att 15 000 nya jobb kommer att skapas i Israel till följd av avtalet och att handeln mellan de båda länderna snabbt kommer att öka till ett värde omfattande omkring 4  miljarder US dollar. https://unitedwithisrael.org/4-billion-a-year-israel-uae-trade-promises-huge-economic-gains/

När nämnda avtal ingicks talades det om att fler arabiska/muslimska länder var på gång att normalisera förbindelserna med den judiska staten. Sudan och Bahrain har nämnts i sammanhanget. Kanske litet överraskande är det då att sådana signaler nu kommer från Europa. Serbien har förutskickat att landet kommer att flytta sin ambassad till Israels huvudstad Jerusalem, där för tillfället endast USA och Guatemala har ambassader, under det att det övervägande muslimska Kosovo avser erkänna Israel diplomatiskt. https://www.timesofisrael.com/serbia-to-move-embassy-to-jerusalem-mostly-muslim-kosovo-to-recognize-israel/

På EU-fronten intet nytt: utrikespolitiske talesmannen Peter Stano fördömer Serbiens och Kosovos närmande till Israel.

Den överlag Israel-fientliga Europeiska Unionen (EU) har genom sin utrikespolitiske talesman, slovaken Peter Stano, föga överraskande kritiserat Serbiens och Kosovos närmande till Israel. Stano har bland annat citerats på följande sätt: ”Any steps that could call into question the EU´s common position on Jerusalem are a matter of serious concern and regret.” På EU-fronten således intet nytt. https://worldisraelnews.com/matter-of-regret-eu-slams-serbia-kosovo-over-jerusalem-embassy-move/

Från Afrika rapporteras att Malawi kan bli nästa land att öppna en ambassad i Jerusalem. President Lazarus Chakwera framhöll i sitt tal till nationen från landets parlament: ”My administration recognizes that foreign relations have a significant role to play in promoting the socioeconomic development and growth in Malawi.”

Malawi, vars drygt 18 miljoner invånare till mer än 77 procent består av kristna och närmare 14 miljoner muslimska trosbekännare, har idag ingen representation i Israel; de diplomatiska relationerna med Israel hanteras av ambassadör Oded Joseph som är baserad i Nairobi i Kenya. https://worldisraelnews.com/malawi-to-open-embassy-in-jerusalem-making-it-first-african-country-in-israels-capital/

På väg ut? Mahmoud Abbas omedgörliga inställning står palestinaaraberna dyrt.

Det är ingen hemlighet att det råder begravningsstämning i den Palestinska myndighetens (PA) ”huvudstad” Ramallah som en följd av den pågående utvecklingen där bland annat Egypten välkomnat avtalet Israel-UAE och Saudiarabien – som inte har några diplomatiska förbindelser med Israel – har upplåtit sitt luftrum för det israeliska flygbolaget El Als flygningar. https://www.businessinsider.com/israel-flight-saudi-arabia-air-india-2018-3?r=US&IR=T

Många arabiska länder har tröttnat på PAs obstruktionspolitik – ett tecken så gott som något på att så är fallet var att Arabförbundet vägrade hålla ett krismöte på begäran av PA. Källor inom Fatah och PA har mellan skål och vägg framhållit att ”president” Mahmoud Abbas (alias Abu Mazen) omedgörliga inställning står palestinaaraberna dyrt. https://worldisraelnews.com/palestinians-admit-their-diplomatic-situation-has-hit-a-low/

Efter avtalet mellan Israel och UAE: fler arabstater kan vara på gång

USAs president Donald Trump har hjälpt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Abu Dhabis kronprins Mohammed bin Zayed Al Nahyan att förhandla fram ett fredsavtal.

”Ett viktigt och positivt steg”.

Så twittrar vår före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt om det historiska fredsavtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) som  signerades av premiärminister Benjamin Netanyahu, kronprins Mohammed bin Zayed Al Nahyan och president Donald Trump den 13 augusti.

De tre parterna offentliggjorde efter undertecknandet av avtalet följande gemensamma uttalande:

Detta historiska diplomatiska genombrott kommer att främja fred i Mellanöstern och är ett bevis för den djärva diplomatin och visionen hos de tre ledarna samt modet hos Förenade Arabemiraten och Israel när de banar ny väg för fred och tillgängliggör den stora potential som finns i regionen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/historisk-fredsplan-mellan-israel-och-uae?

En förutsättning för att UAE skulle gå med på överenskommelsen var att Israel skulle uppskjuta tidigare deklarerade planer på att införliva judiska samhällen i Judéen och Samarien (Västbanken) med Israel. Bland judiska boende i de aktuella områdena var reaktionerna på avtalet blandade. https://worldisraelnews.com/mixed-reaction-to-uae-deal-from-jews-in-judea-and-samaria/

Borgmästaren Oded Reviva i staden Efrat i Gush Etzion-området, som uppges vara anhängare av Netanyahu, citerades: ”Det israeliska medgivandet att uppskjuta tillämpningen av israelisk lag i den judiska bosättningen i Judéen och Samarien är ett godtagbart pris.” Andra judiska ledare var mer kritiska.

President Trump berömde efter avtalets undertecknande premiärminister Netanyahu för dennes eftergift att uppskjuta planerna på införlivande av judiska områden med staten Israel. https://worldisraelnews.com/trump-praises-israel-for-great-concession-of-dropping-annexation-for-peace/ Netanyahu menar dock att planerna står fast men har satts på väntläge. https://unitedwithisrael.org/friedman-backs-netanyahu-sovereignty-still-on-the-table/

Det som kommer att ske närmast är att det kommer att ingås separata avtal mellan de båda länderna avseende bland annat handel, turism, sjukvård och kommunikationer inklusive direktflyg mellan Tel Aviv och Abu Dhabi. Även utbyte av ambassader och ambassadörer kommer att äga rum inom kort.

Demokratiska kongressledamoten Rashida Tlaib var, till skillnad från presidentkandidaten Joe Biden, inte nöjd med avtalet.

Från amerikansk sida har det antytts att avtal med fler arabstater kan vara på gång. En nyckelperson härvidlag är kronprins Mohammed  bin Zayed Al Nahyar, född 1961, (ofta kallad ”MBZ”) vilken i vida kretsar anses vara Mellanösterns dolda makthavare och ett slags arabisk gudfader i regionen. Han är utbildad vid Royal Military Academy i Sandhurst i England och är biträdande överbefälhavare för UAEs väpnade styrkor. https://en.wikipedia.org/wiki/Mohammed_bin_Zayed_Al_Nahyan

I Förenade Arabemiraten, som ligger vid Persiska viken och har 9,2 miljoner invånare, ingår de sju emiraten Abu Dhabi (som också är huvudstad), Dubai, Ajman, Fujairah, Ras al-Khaimah, Sharja och Umm al-Qaywayn. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renade_Arabemiraten

Även om avtalet har hälsats med gjädje och tillfredsställelse runtom i världen är det inte alla som är överlyckliga. Dit hör mullornas Iran, som upplevs som en fiende inte bara av Israel utan också av de flesta arabstater i regionen. Turkiet har gått på samma linje som Iran och menar att avtalet är ”en kniv i ryggen” på palestinaaraberna. Inte heller de båda palestinaarabiska organisationerna Fatah och Hamas hoppar jämfota av glädje, eftersom de inte vill se en ”normalisering” av den judiska staten.

Bland avtalets amerikanska kritiker märks kongressledamoten Rashida Tlaib, född i Detroit i en muslimsk palastinaarabisk invandrarfamilj, som också motsätter sig en normalisering av det av henne hatade Israel. Hennes uppfattning delas av kongresskollegan Ilhan Omar, som är född i Somalias huvudstad Mogadishu. Demokraternas presidentkandidat Joe Biden har däremot uttalat sitt stöd för avtalet. https://unitedwithisrael.org/rashida-tlaib-slams-uae-israel-peace-opposes-normalization/

Fred och normalisering i Mellanöstern är inte något som uppskattas av Iran och Turkiet.

En bedömare som sannolikt skulle ha uppskattat det historiska fredsavtalet är den framlidne israeliske författaren Amos Oz (1939-2018), en enveten förespråkare för fred och försoning. Han skrev i essäsamlingen Israel, Palestine and Peace (1994) bland annat följande): ”Denna konflikt kan lösas genom en kompromiss, genom en delning, , men inte bara genom att ha en trevlig kopp kaffe med fienden.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Amos_Oz

Oz skrev visserligen om den specifika konflikten mellan israeler och palestinaaraber, men jag känner mig rätt säker på att han även skulle ha välkomnat det nu ingångna avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Sedan är det upp till de inblandade parterna att se till att avtalet är mer värt än papperet det är skrivet på.

 

 

 

 

Har arabvärlden tröttnat på den Palestinska myndigheten?

President Donald Trump och premiärminister Benjamin Netanyahu tillkännager sin fredsplan i Washington, D. C. den 28 januari 2020.

Palestinska myndigheten (PA) hade väntat sig ett större stöd från arabvärlden sedan den valde att gå emot Trump-administrationens fredsplan och ensidigt avsluta alla kontakter med Israel.

Länderna i Arabförbundet har visserligen formellt ställt sig på PAs sida sedan Israel tillkännagivit sin avsikt att utsträcka sin överhöghet till Jordandalen och judiska delar av av den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien. PA och dess ledare Mahmoud Abbas, också känd som Abu Mazen, hade emellertid förväntat sig mer och är nu upprörda över arabvärldens bristande intresse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arabf%C3%B6rbundet

Enligt det Israel-baserade Palestinian Media Watch vill den Palestinska myndigheten se att ett jihad – heligt krig – dras igång mot den judiska staten och kräver att arabstaterna ”act before it´s too late”. https://www.jns.org/report-palestinians-angry-at-arab-world-indifference-to-israeli-sovereignty-bid/

Den 28 januari offentliggjorde USAs president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gemensamt en modell enligt vilken Israel och den Palestinska myndigheten skulle kunna nå fram till en fredlig samexistens. Den 85-årige Mahmoud Abbas, som nu är inne på sin fjärde mandatperiod som PAs ledare, sade dock blankt nej och klippte av alla band och alla former av samverkan med Israel.

Abbas rönte dock inte det gensvar från arabvärlden han hade förväntat sig och hoppats på. Vivian Bercovici, tidigare Kanadas ambassadör i Israel, för i en debattartikel i den konservativa kanadensiska tidningen National Post den 29 januari 2020 fram tesen att det beror på att många arabiska länder har fått nog av palestinaarabernas extremism och obstruktionism.

Arabvärlden som en struts som begraver huvudet i ”Israels plan för annektering av Västbanken” enligt en karikatyrteckning i palestinaarabiska media.

Enligt Bercovici är arabländerna i gemen inte överförtjusta i Israel men ser Iran som ett betydligt större regionalt hit än Israel: ”They see the Israelis, however, as being clever, strong, tenacious, powerful and close to fearless as it gets.” Israelerna är även framstående inom områden som teknologi och säkerhet. Bercovici framhåller:

To top it off, many Arab countries are fed up with Palestinian extremism, which has yielded nothing positive for more than 70 years. https://nationalpost.com/opinion/vivian-bercovici-the-arabs-are-losing-interest-in-the-palestinians-this-is-a-game-changer

Den åldrige och till synes alltmer koleriske Mahmoud Abbas har under de 15 år som förflutit sedan han efterträdde Yassir Arafat (1929-2004) som ledare för PLO och Fatah visat sig betydligt mer intresserad av att bedriva terror mot Israel och fylla sina fickor med sina arma undersåtars pengar än att försöka få till stånd fred.

Ambassadör Bercovici menar att det vore på tiden att palestinaaraberna slutade upp med självmordsbombningar mot israelers hem och restauranger, skicka raketer på israeliska civila, knivhugga israeliska soldater och civila och köra ihjäl folk med bil. I detta är bara att instämma.

Om Abbas och PA fortsätter på den inslagna vägen kommer man sannolikt att bli mer och mer isolerade och, med undantag för ett flertal FN-organ, helt hänvisade till dubiösa allierade såsom Hamas, Hizbollah och Iran. Och Stefan Löfvens Sverige, förstås. De största förlorarna på en sådan utveckling är det palestinaarabiska folket.

Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”

Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”. På bilden statsminister Stefan Löfven tillsammans med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas.

En av den nytillträdda svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som en självständig stat. Samtidigt utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud ett bestånd i miljardklassen. Denna Palestina-politik gjorde, av naturliga skäl, Sverige omöjligt som samarbetsland i den judiska staten Israels ögon.

I dagarna har januariregeringen aviserat vad som kallas en ”ny strategi” för Sveriges fortsatta samverkan med ”Palestina” (som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning) för perioden 2020-24. Det heter således i ett pressmeddelande från regeringskansliet:

Regeringen har idag beslutat om en ny femårig strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Palestina. Strategin ska bidra till att minska fattigdomen i landet, till bättre förutsättningar för en demokratisk utveckling och till ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/06/regeringen-antar-ny-strategi-for-utvecklingssamarbetet-med-palestina/

Av biståndet, omfattande 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden, kanaliseras 1,46 miljarder via det svenska biståndsorganet SIDA. Resterande 40 miljoner kronor kommer från Folke Bernadotteakademin.

Enligt Peter Eriksson (MP), med titeln minister för internationellt utvecklingssamarbete, skall Sveriges bistånd bidraga till att ”Palestina” må existera ”sida vid sida med Israel i fred och säkerhet”. Vidare enligt  Eriksson: ”Ett grundläggande hindret /sic!/ för utvecklingen i Palestina är Israels ockupation” av den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Eriksson torgför den vanliga desinformationen om att Israel ”ockuperar” områdena väster om Jordan. Dessa annekterades av dåvarande Transjordanien i samband med det första Arabisk-israeliska kriget 1949. Vad som sedan hände var att Israel av uppenbara säkerhetsskäl tillägnade sig samma områden som ett resultat av det för arabstaterna katastrofala Sexdagarskriget 1967. Områdena ifråga kan anses vara omdiskuterade, men någon ”ockupation” rör det sig inte om. Att Israel nu formellt vill ansluta de judiska delarna av områdena är något som inte borde få någon att höja på ögonbrynen.

 

Abbas palatsprojekt i Surda beräknades gå lös på 13 miljoner US dollar. 

Det är svårt att se vad som skulle vara ”nytt” i den nu tillkännagivna svenska ”strategin” avseende den palestinaarabiska omdådena. Det är samma gamla Israel-fientliga och terroristvänliga utrikespolitik som Sverige ägnat sig åt sedan Olof Palme efterträdde den Israel-vänlige Tage Erlander som statsminister 1969.

Peter Erikssons tal om ”demokratisk” och ”fredlig” utveckling är inte ens värt papperet det är skrivet på: eftersom det inte finns några som helst möjligheter till kontroll av hur pengarna används, är det enda som kommer att ske att de båda palestinaarabiska entiteterna Fatah och Hamas kommer att ges ännu bättre förutsättningar att fortsätta bedriva terror mot den judiska staten och avlöna terrorister i israeliska fängelser. Oliktänkande kommer att fortsätta fängslas och torteras, kvinnor att förtryckas och barn utsättas för antisemitisk indoktrinering. Demokrati och mänskliga rättigheter vet Abbas inte ens vad det är. https://www.expressen.se/debatt/svenskt-bistand-kan-avlona-terrorister/

Kommer därtill att Sverige är en av de största internationella bidragsgivarna till UNRWA, FNs hjälporgan för palestinskt flyktingsbistånd och ger massvis med bistånd via Europeiska unionen (EU).

1500 miljoner i ytterligare bistånd till ”Palestina”

Den Palestinska myndigheten har onekligen ett säreget sätt att prioritera sina ekonomiska resurser. Löner till dömda terrorister (och deras familjer) har redan nämnts. Ett projekt som väckte viss uppståndelse för några år sedan var myndighetens bygge av ett nytt palats i Sudra nära Ramallah på en area omfattande totalt 27 000 kvadratmeter.

Palatset skulle, förutom bostadsutrymmen för Abbas, ge plats åt en vaktstyrka, gästutrymmen med mera. Det hela skulle gå löst på runt 13 miljoner US dollar, det vill säga drygt tio gånger så mycket i dagens svenska penningvärde. https://www.timesofisrael.com/pa-building-palace-near-ramallah-at-cost-of-13m/

Socialdemokraternas ekonomiska prioriteringar enligt en karikatyrtecknare.

 

 

Hur kan tre inkompetenta lögnare och klåpare vara populärast i regeringen?

Regeringens mest uppskattade medlemmar om vi får tro Novus.

Hur är det ens möjligt att tre gediget inkompetenta och okunniga lögnare och klåpare kan röstas fram som den svenska regeringens mest populära medlemmar?

Frågan inställer sig naturligt sedan en opinionsmätning utförd av Novus 24-31 januari visat, att utrikesminister Margot Wallström (42 procent), statsminister Stefan Löfven (34 procent) samt energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman (31 procent) åtnjuter störst förtroende i den rödgröna Jök-regeringen. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/valjarna-har-mest-fortroende-for-margot-wallstrom-bland-regeringens-ministrar

Nu skall man nog akta sig för att utnämna nämnda tre sosseministrar till något slags folkliga favoriter, eftersom förtroendesiffrorna är påfallande låga. Därav kan man sannolikt dra slutsatsen att den förhandenvarande regeringen inte åtnjuter något överväldigande förtroende i folkdjupet utan tvärtom är skäligen impopulär. Skälet till att just de tre nämnda statsråden ligger i popularitetstoppen är med all sannolikhet att övriga är antingen inte särskilt kända eller också uppfattas som ännu mer värdelösa.

Personligen tycker jag det är obegripligt att en regeringsminister som Margot Wallström, vilken gång efter annan visat prov på en uppseendeväckande inkompetens och är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i Israel, kan uppbåda något som helst förtroende. Nu senast ljög hon svenska folket rakt i ansiktet när hon hävdade, att UD saknade all kännedom om den svenska Kina-ambassadören Anna Lindstedts möte i Stockholm med dottern till den i Kina fängslade svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai och några kinesiska skumraskfigurer. https://www.tv4.se/nyheterna/klipp/ud-k%C3%A4nde-till-att-kina-ambassad%C3%B6ren-var-i-sverige-11965194

Sedan TV4 luskat fram att mötet ifråga faktiskt fanns antecknat i UDs kalender, och att utrikesrådet Johannes Oljelund jobbat aktivt med detta, sprack Wallströms lögner. Nu har UD ändrat sin tidigare version och ”förtydligat” med att det endast skulle ha varit de UD-tjänstemän som arbetade med fallet Gui Minhai som inte hade vetskap om det aktuella mötet. Men utrikesminister Wallström var tydligen lyckligt ovetande i vilket fall som helst. Förklara det den som det förmår – jag kan det inte! https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=7156926

Det är givetvis svårt för en utomstående att reda ut alla egendomliga turer i det här pinsamma ärendet, men vad som förefaller stå klart är att excellensen Margot Wallström haft absolut noll koll på vad som förevarit. I mitt tycke är detta skäl nog att kicka ut Wallström från Arvfurstens palats med huvudet före och göra henne till generaldirektör i något undanskymt statligt verk i typ Haparanda.

Den i Kina fängslade bokförläggaren Gui Minhai och dennes dotter Angela Gui.

Näst populärast i Novus-mätning uppges statsministern själv vara. Också det en svårutredd gåta. Nyligen rörde Löfven till det mer än tillåtligt när han försvarade Januariöverenskommelsen syftande till att hålla de förkättrade Sverigedemokraterna borta från varje form av inflytande. ”Ett parti som attackerar media kan inte få det avgörande politiska inflytandet”, hävdade Löfven. Som även i vanlig ordning surrade något om ”nazistiska rötter” för den som till äventyrs orkade lyssna. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-forsvarar-uppgorelsens-syfte-att-stanga-sd-ute

Detta kommer alltså från det parti som i Sverige har haft överlägset mest att göra med nationalsocialismen genom en rad uppseendeväckande eftergifter till NSDAP-regimen i Nazityskland under krigsåren och som efter krigsslutet fortsatte med tvångssteriliseringar i drygt 30 års tid, långt efter det att Olof Palme blev svensk statsminister.

Därefter har sosseriet ställt sig obrottsligt lojalt gentemot den palestinaarabiska rörelsen, som initierades av den helt öppne nazisten och Hitler-beundraren, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini. Löfven kallade vid S-kongressen 2013 det palestinaarabiska Fatah-partiet ”vårt kära systerparti”. Därefter erkände den rödgröna regeringen ”Palestina” som stat och har fortsatt pumpa in miljarder skattekronor i Palestinska myndighetens kassakista. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/13/mona-sahlin-och-andra-ledande-sossar-deltog-i-demonstrationer-med-hakkors/

Exakt vad Löfven menar med att SD skulle ”attackera medier” är det väl tveksamt om ens han själv vet. Yttrandefriheten är inskriven i Sveriges grundlag, och att det skulle vara förbjudet eller ens olämpligt att rikta kritik mot systemmedia eller andra medier som missköter sig finns mig veterligt inte angivet i några officiella dokument.

Stefan Löfven är enligt mitt förmenande Sveriges i särklass mest oduglige regeringschef genom alla tider, en sluddrande fåne och en pinsamhet som starkt bidrar till at ge vårt land ett uselt rykte i utlandet.

Det tredje i raden av statsråd som enligt Novus-undersökningen röner viss uppskattning i folkdjupet är den tidigare inrikesministern Anders Ygeman. Denne tvingades sommaren 2017 avgå från sin post sedan det avslöjats att han under ett års tid underlåtit att informera regeringen om IT-skandalen på Transportstyrelsen, då drivor av sekretessbelagda handlingar var öppna för icke säkerhetsklassade, utländska operatörer vilket hotade rikets säkerhet. https://nyheteridag.se/hade-ingen-lokal-darfor-kunde-inte-ygeman-informera-lofven-om-it-skandalen/

Ygemans försök till bortförklaring har blivit episk: ”Det här är information som man inte kan prata om på fikarasten eller i fikarummet, utan att det krävs att man är i speciella lokaler för att kunna delge den här typen av information.” Ygeman fick avgå men kvarstod som riksdagsledamot, samtidigt som han drömde om att göra comeback som statsråd.

Flitiga flygresenären Isabella Lövin vill stänga svenska flygplatser.

”Jag hade väldigt roligt när jag satt i regeringen och skulle absolut kunna tänka mig det någon gång i framtiden igen”, citerade Ygeman i dagspressen sju månader efter det katastrofala avslöjandet och gjorde absolut ingen förvånad. Så blev det också – Anders Ygeman utnämndes till energi- och digitaliseringsminister i Jök-regeringen. https://www.expressen.se/nyheter/efter-petningen-nu-vill-ygeman-bli-minister-igen-/

Medlemmarna i den säregna trojkan Wallström-Löfven-Ygeman är naturligtvis inte de enda medlemmarna i den nuvarande så kallade regeringen som utmärkt sig på ett föga smickrande sätt. Klimatministern tillika vice statsministern Isabella Lövin (MP), den regeringsmedlem som mest frekvent lär förflytta sig medelst flyg, har gått i bräschen för att fortsätta höja bensinpriserna och stänga ner ett antal flygplatser. https://www.etc.se/klimat/isabella-lovin-mp-vill-stanga-fler-flygplatser

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) är ytterligare ett av Jök-regeringens många stolpskott och gör sig skyldig till grodor enligt löpande band-principen. Hon förargade nyligen den ungerska regeringen genom att på Twitter jämföra situationen i dagens Ungern med hur det var på ”30-talet”, Detta i anledning av premiärminister Viktor Orbáns planer på att premiera ungerska kvinnor som föder många barn, vilket inte föll Strandberg på läppen. Följden blev att regeringen i Budapest protesterade hos Sveriges ambassadör i Ungern. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ungern-markerar-mot-strandhalls-tweet

Så där håller de på, de svenska regeringsmedlemmarna. Jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men jag kan oförbehållsamt säga att jag skäms över det rövarband som skall företräda Sverige hemma och i utlandet. Låt oss göra vad vi kan för att med gemensamma ansträngningar se till, att dess sejour vid maktens köttgrytor blir så kortvarig som möjligt!