”It feels like we have passed some kind of tipping point”, citeras Thunberg, ”where people are starting to realize that we cannot keep looking away from these things.”
Greta Thunberg, numera 17-årig dotter till vänsteraktivisterna Malena Ernman och Svante Thunberg, är som alla vet världsbekant som klimatrelaterad domedagspredikant. Under senare tid har hon emellertid också börjat uttala sig i allmänpolitiska frågor, alltid med slagsida åt vänster. Att hon skulle visa sig vara anhängare till den marxistiska BLM-rörelsen är minst av allt sensationellt.
Om vi skall tro unga fröken Thunberg börjar nu människor ”starting to find their voice, to sort of understand that they can actually have an impact.” Thunberg har rätt. Särskilt stor blir effekten naturligtvis om man skjuter ihjäl meningsmotståndarna, som då den 24-åriga Jessica Doty Whitaker sköts ihjäl inför treårig dotter och fästman i Indianapolis den 5 juli.
24-åriga mamman Jessica Doty Whitaker tyckte att alla liv betydde något. Det räckte för att hon skulle skjutas till döds av BLM-anhängare.
Whitaker sköts i huvudet av en svart Black Lives Matter-anhängare därför att hon i en diskussion hävdat att ”All lives matter”. Det är allt som krävs för att ditt liv skall vara i fara nu för tiden.
Greta Thunberg, som i andra sammanhang uppmanat oss att inte känna hopp och förtröstan inför framtiden, uppges nu känna hopp i anledning av olika regeringars snabba respons på covid-19-krisen.: ”Those in power do have the ability to act swiftly when they are faced with a desperate situation.” Detsamma skulle kunna ske med tanke på klimatåtgärder, menar Thunberg.
Ty dagens politik är inte tillfyllest enligt Thunberg: ”The climate and economic crisis cannot be solved within today´s political and economic systems.” Exakt vad hon menar med det framgår icke av intervjun. Troligen har unga Greta, tillika med exempelvis MPs EU-parlamentariker Pär Holmgren, dock inte alltför mycket till övers för den västerländska demokratin. https://www.expressen.se/debatt/varfor-sa-tyst-bah-kuhnke/
Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”. På bilden statsminister Stefan Löfven tillsammans med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas.
En av den nytillträdda svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som en självständig stat. Samtidigt utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud ett bestånd i miljardklassen. Denna Palestina-politik gjorde, av naturliga skäl, Sverige omöjligt som samarbetsland i den judiska staten Israels ögon.
I dagarna har januariregeringen aviserat vad som kallas en ”ny strategi” för Sveriges fortsatta samverkan med ”Palestina” (som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning) för perioden 2020-24. Det heter således i ett pressmeddelande från regeringskansliet:
Av biståndet, omfattande 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden, kanaliseras 1,46 miljarder via det svenska biståndsorganet SIDA. Resterande 40 miljoner kronor kommer från Folke Bernadotteakademin.
Enligt Peter Eriksson (MP), med titeln minister för internationellt utvecklingssamarbete, skall Sveriges bistånd bidraga till att ”Palestina” må existera ”sida vid sida med Israel i fred och säkerhet”. Vidare enligt Eriksson: ”Ett grundläggande hindret /sic!/ för utvecklingen i Palestina är Israels ockupation” av den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.
Eriksson torgför den vanliga desinformationen om att Israel ”ockuperar” områdena väster om Jordan. Dessa annekterades av dåvarande Transjordanien i samband med det första Arabisk-israeliska kriget 1949. Vad som sedan hände var att Israel av uppenbara säkerhetsskäl tillägnade sig samma områden som ett resultat av det för arabstaterna katastrofala Sexdagarskriget 1967. Områdena ifråga kan anses vara omdiskuterade, men någon ”ockupation” rör det sig inte om. Att Israel nu formellt vill ansluta de judiska delarna av områdena är något som inte borde få någon att höja på ögonbrynen.
Abbas palatsprojekt i Surda beräknades gå lös på 13 miljoner US dollar.
Det är svårt att se vad som skulle vara ”nytt” i den nu tillkännagivna svenska ”strategin” avseende den palestinaarabiska omdådena. Det är samma gamla Israel-fientliga och terroristvänliga utrikespolitik som Sverige ägnat sig åt sedan Olof Palme efterträdde den Israel-vänlige Tage Erlander som statsminister 1969.
Peter Erikssons tal om ”demokratisk” och ”fredlig” utveckling är inte ens värt papperet det är skrivet på: eftersom det inte finns några som helst möjligheter till kontroll av hur pengarna används, är det enda som kommer att ske att de båda palestinaarabiska entiteterna Fatah och Hamas kommer att ges ännu bättre förutsättningar att fortsätta bedriva terror mot den judiska staten och avlöna terrorister i israeliska fängelser. Oliktänkande kommer att fortsätta fängslas och torteras, kvinnor att förtryckas och barn utsättas för antisemitisk indoktrinering. Demokrati och mänskliga rättigheter vet Abbas inte ens vad det är. https://www.expressen.se/debatt/svenskt-bistand-kan-avlona-terrorister/
Kommer därtill att Sverige är en av de största internationella bidragsgivarna till UNRWA, FNs hjälporgan för palestinskt flyktingsbistånd och ger massvis med bistånd via Europeiska unionen (EU).
Den Palestinska myndigheten har onekligen ett säreget sätt att prioritera sina ekonomiska resurser. Löner till dömda terrorister (och deras familjer) har redan nämnts. Ett projekt som väckte viss uppståndelse för några år sedan var myndighetens bygge av ett nytt palats i Sudra nära Ramallah på en area omfattande totalt 27 000 kvadratmeter.
Jimmie Åkesson (SD) och hans budskap vid gränsen mellan Turkiet och Grekland.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har, som väl alla vet vid det här laget, begivit sig till turk-grekiska gränsen i syfte att övertyga migranterna på plats att inte söka sig till Sverige. ”Sverige är fullt”. Kom inte till oss! Vi kan inte ge er mer pengar eller erbjuda något boende” heter det i ett flygblad undertecknat ”Svenska folket och Sverigedemokraterna ”.
Åkessons och hans medarbetares aktion har, som kunde befaras, framkallat arga reaktioner från det politiska etablissemanget. Jag nöjer mig här med att anföra några illustrativa exempel.
Ebba Östlin (S), kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka, menar på debattplats i Expressen att ”asylrätten är absolut” och att Åkesson har orättmätiga anspråk: ”Låt mig vara tydlig, Jimmie Åkesson. Du talar inte för Sverige. Medan du delar ut dina flygblad fortsätter vi i verkligheten att arbeta.” https://www.expressen.se/debatt/lagg-av-nu-jimmie-asylratten-ar-absolut/
Östlin har förstås fel. Det finns inte någon ”absolut asylrätt”. Däremot kan rätten att söka asyl betecknas som absolut eller oförytterlig, vilket är en helt annan sak. Det finns dock inte, såvitt mig bekant, något förbud mot att försöka påverka människor att inte söka asyl i ett visst land.
Detta alltså yttrat av två politiker vilka företräder partier som, i likhet med SD, förkunnat att det är nödvändigt att strama upp immigrationspolitiken. Här ser de emellertid en möjlighet att dra godhetskortet gentemot det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik, en möjlighet som uppenbarligen inte får försittas.
Advokaten Behrang Eslami, anställd vid advokatfirman Hurtig and Partners och aktiv socialdemokrat, har för sin del polisanmält SD-ledaren för ”osant intygande” med motiveringen, att Åkesson i flygbladet felaktigt hävdat att SD företräder ”svenska folket”. Enligt Behrang ser polisen allvarligt på saken och menar att det även kan röra sig om ”hets mot folkgrupp”. Något som nog seriöst kan betvivlas. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/LAxleq/akessons-svar-efter-flygbladskritiken-hotar-med-anmalan
SD-flygblad från 2015.
Det rapporteras nu att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna anlitat advokaten Anton Strand från advokatfirman Defens för att utröna om det kan vara motiverat med motanmälningar till polisen och Advokatsamfundet mot Behrang Eslami, eftersom det kan röra sig om omotiverad polisanmälan vilket i sig kan vara ett brott.
Oavsett hur man nu föredrar att se på den sverigedemokratiska flygbladsutdelningen vid den turk-grekiska gränsen kan det inte gärna förnekas, att aktionen ifråga varit extremt lyckad på så sätt att den tilldragit sig optimal uppmärksamhet. Åkesson och SD har verkligen lyckats ge en blixtbelysning av partiets immigrationspolitik.
I rapporten konstateras: ”De stora snödjupen i Norrbottens nordliga skogar gör tillvaron hård för älgarna. Många älgar riskerar att inte överleva vintern.”
Dessa förhållanden uppges råda i exempelvis Kaalasjärvi i Kiruna kommun. Tage Fjellborg, som är bosatt på orten, uppger att han sett många ”rejält avmagrade älgar” vilka i värsta fall kan komma att duka under på grund av den rikliga snön. Sannolikt är situationen för traktens rådjur om möjligt ännu värre.
Den rikliga snötillgången borde rimligen glädja förre TV-meteorologen Pär Holmgren, som sadlat om och numera i egenskap av EU-parlamentariker (MP) arbetar som klimatalarmist på heltid. 2006 profeterade Holmgren om att snön var på väg att försvinna för alltid. Kontentan av hans förutsägelser var att inom 20 år stora delar av Sveriges befolkning glömt hur man åker skidor och att Vasaloppet snart var ett minne blott. https://www.expressen.se/nyheter/snon-pa-vag-att-forsvinna-for-alltid/
Felslagen profetia av Pär Holmgren.
Några år innan Holmgrens profeterande gick statliga Naturvårdsverket ut i en megakampanj på samma tema: snön och isen var på väg ut. Många minns nog TV-reklamen med den beskäftiga lärarinnan som lär sina elever sjunga ”Och räven simmar över sjön” i stället för ”Och räven raskar över isen”. Inslaget avslutades med att barnen hivar ut julgranen i hällande regn. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/23/minns-nagon-den-simmande-raven/
Beträffande Vasaloppet, som sedan 1922 årligen hålls mellan Berga by i Sälen och Mora första söndagen i mars, har det mig veterligt inte rapporterats om någon alarmerande brist på den nödvändiga vitvaran. Inte heller har säsongens övriga skid- och skidskyttetävlingar hämmats av sådan brist. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vasaloppet
Kung Bore torde därför nu, fullt sanningsenligt, med Mark Twain (1835-1910) kunna utbrista: ”Ryktet om min död är betydligt överdrivet.”
Voluntary Human Extinction Movement vill att mänskligheten skall dö ut av klimat- och miljöskäl.
”Det finns inte tillräckligt med resurser för att föda jordens befolkning”, säger 24-årige Alex i en intervju med en reporter från Euronews i samband med en demonstration anordnad av organisationen Voluntary Human Extinction Movement (VHEMT).
Alex från Frankrike är en sann miljö- och klimatvän. Han vägrar äta kött av omtanke om djuren och överväger att sterilisera sig och tror att den enda långsiktiga lösningen på miljöproblemen är att mänskligheten på frivillig väg kommer överens om att utplåna sig själv. Han är inte ensam om denna typ av engagemang. https://www.euronews.com/2019/01/11/members-of-vhemt-have-pledged-not-to-have-children-to-save-the-world
På VHEMTs hemsida kan vi läsa följande, som är saxat ur en lång och pratig text om vad organisationen står för:
Men när man väl sätter sig ner och tänker på saken, och försöker se förbi de normer vi lärt oss leva efter, kommer man lätt till samma slutsats: vi bör fasa ut mänskligheten genom att sluta föröka oss, för mänsklighetens och resten av planetens bästa. http://www.vhemt.org/rorelsen.htm
Jag tycker uppriktigt synd om människor som fångats i denna sorts tänkande. Det är svårt att föreställa sig en mer pessimistisk världssyn än en som hävdar, att bästa sättet att rädda jorden och mänskligheten är att utplåna den senare. Det är ett sätt att se på världen som inte lämnar utrymme för kärlek, barmhärtighet, nåd och omtanke. Enligt VHEMT skall utplåningen visserligen ske på frivillig väg, men vad är det som säger att inte mer radikala miljöräddare framdeles kommer fram till att det nog behövs massmord för att åvägabringa önskat resultat? Mitt svar är: ingentings alls.
Demokratiska val är inget som står högt i kurs hos EU-parlamentarikern (MP) Pär Holmgren.
Det har att göra med att klimat- och miljötänket, liksom alla övriga mänskliga ideologier för vilka människan är alltings mått, är fast i den inomvärldsliga tillvaron och inte förmår se att det kan existera högre värden enligt en gudomlig ordning eller att den skapelse vi ser omkring oss varje dag faktiskt är till för människan.
Som det uttrycks i I Moseboken 1:28: ”Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ´Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder: och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden´. ”
I miljöaktivisternas ögon är människan en art som alla andra som inte kan göra anspråk på några särskilda privilegier utan tvärtom bör rotas ut. Det är ett så extremt dystopiskt synsätt att det till och med överträffar alla andra totalitära ideologier i radikalism: kommunisterna vill trots allt rädda den så kallade arbetarklassen, nationalsocialisterna det man benämner den ariska rasen, islamisterna alla rättänkande muslimer. Enligt VHEMT och likasinnade bör alla människor försvinna från jordens yta.
Under senare år har ropen på klimatdiktatur vuxit sig allt starkare. Sådana krav har förts fram av exempelvis TV-meteorologen, numera EU-parlamentarikern Pär Holmgren, filosofen och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö, vänstersossen och TV-följetongen Göran Greider samt före detta M- och KD-politikern Anders Wijkman, numera miljöprofet på heltid och en av två ordförande i Romklubben. https://www.sydsvenskan.se/2019-01-30/ropen-pa-klimatdespoti-vaxer
Igor Sjafarevitj menar i Röster ur ruinerna att socialismen står för en fundamental dödsdrift.
Den ovan beskrivna utvecklingen kommer inte som någon överraskning för denna bloggare, som i en bloggtext med rubriceringen Socialismens dödskult förr och nu 2009 skrev följande:
Den dåvarande sovjetdissidenten, matematikern Igor Sjafarevitj, förde i den av honom och Alexander Solzjenitsyn redigerade antologin Röster ur ruinerna, utgiven på svenska av Lindfors förlag 1978, fram tesen att den socialistiska ideologin i den mänskliga historien representerar en fundamental strävan efter död och förintelse. https://www.antikvariat.net/sv/ryo130138-roster-ur-ruinerna-ryos-antikvariat
Sjafarevitj exemplifierar med historiska exempel såsom det forntida Mesopotamien och Inkariket samt fiktiva skildringar av mänskliga idealsamhällen författade av Platon (Staten), Thomas More (Utopia) och Tommasso Campanella (Solstaten). Sedan kommer i modern tid kommunismen, fascismen, nationalsocialismen och islamismen.
Samtliga dessa ideologiska synsätt har det gemensamt att den enskilda människan inte har något eget värde utan är till för att endast vara en kugge i ett allomfattande samhällsmaskineri. Och behövs inte en viss kugge – ja, då är det adjöss med den.
Den ledande USA-demokraten Bernie Sanders är en entusiastisk abortförespråkare – ända fram till födelsen.
I dag finns filosofer av typ Torbjörn Tännsjö och Peter Singer vilka anser att avlivande av mänskliga varelser under vissa omständigheter kan vara fullt legitimt – särskilt om det gäller barn. I USA finns dessutom en skrämmande företeelse som tillåter abort – med en förskönande omskrivning ”pro choice” – ända fram till födelsen och som omhuldas av alla ”progressiva” i och utanför Demokratiska partiet inklusive presidentkandidaten Bernie Sanders. https://www.varldenidag.se/nyheter/bernie-sanders-slar-fast-demokrater-ar-for-abort/reptbk!nzmXf3BcP2Hv9WjWGsm3Rw/
För socialistiska ideologier är döden ständigt inte bara närvarande utan till yttermera visso någonting eftersträvansvärt.
Stefan Löfven (S) utnyttjar förintelseöverlevare för att ge sig på Ulf Kristersson (M).
När statsminister Stefan Löfven (S) blir desperat över sitt partis kräftgång i opinionen tvekar han inte att utnyttja förintelseöverlevare i sin retorik. Så här låter det när han ger sig på M-ledaren Ulf Kristersson: ”Att se förintelseöverlevande i ögonen och lova något sådant och sedan fullständigt strunta i sitt löfte är så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord.. Historiens dom kommer att bli hård.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-till-kristersson-efter-sd-motet-bottenlost-omoraliskt
Bakgrunden till Löfvens påhopp mot Kristersson är att den senare i ett möte med förintelseöverlevaren Hédi Fried inför valet 2018 skall ha lovat att inte ha samröre med Sverigedemokraterna. Det är Ulf Kristerssons möte med SD-ledaren Jimmie Åkesson på sitt tjänsterum nyligen som S-ledaren åsyftar med sin moralpanik.
Hédi Fried och andra överlevande från den bottenlöst ondskefulla nationalsocialistiska judeutrotningen i samband med Andra världskriget är värda vår respekt och bör lyssnas till. Det innebär inte att deras tolkning av dagens politiska situation är ofelbar. Fried tillhör dem som fastnat i klichén att framgångar för nationalistiska partier i vår tid nära nog med automatik innebär att vi snart har stöveltramp, heilrop och koncentrationsläger här.
Jag kan förstå att en del kan dra denna slutsats, men det gör den på intet sätt ett dugg sannare. Det är enligt min mening en till svagsinthet gränsande och orimlig simplifiering av debatten, vilket Stefan Löfven borde vara medveten om. Särskilt som han tillhör det svenska parti som under sin föga ärorika historia samverkade intimt med det tyska nazistpartiet NSDAP och exempelvis uppmanade tyskarna att stämpla ett stort ”J” i judiska pass i syfte att underlätta identifiering vid Sveriges gränser. https://www.s-sanningen.com/judepassen?fbclid=IwAR1Wmlnr_3X-S4ve2Jxmwo3p2S6ASq4mhJSrPE3H_vJkU0QviR-YzPt5HNQ
Det måste även framhållas att Socialdemokraterna under en lång följd av år hållit mörka politiska krafter i Mellanöstern under armarna dels politiskt, dels finansiellt genom att pumpa in miljarder svenska skattekronor i kassakistorna hos PLO/Fatah, vilka inget hellre vill än att utplåna den judiska staten. Bidrag vilka bland annat frigjort pengar för att avlöna dömda terrorister och mördare.
Löfven är bara den senaste i raden att exploatera Förintelsens offer i sin strävan efter att göra en eller annan politisk poäng. Ett annat exempel där Förintelsen trivialiseras är då dåvarande MP-språkröret Åsa Romson 2015 jämförde migranternas umbäranden på Medelhavet med den nationalsocialistiska dödsfabriken i Auschwitz. https://www.aftonbladet.se/story/romson-jamfor-medelhavet-med-auschwitz
Dan Korn är starkt kritisk till utnyttjandet av överlevande från Förintelsen i den dagspolitiska propagandan.
Korn menar att man ”med största respekt” bör lyssna till vad överlevare har att säga och förstå deras känslor. Han har emellertid följande invändningar mot det sätt på vilket överlevarna används i medier och av politiker:
Men när DN skriver en artikel om detta och publicerar den dagen före valet, en artikel som med ett ständigt upprepande av att Fried är 94 år och förintelseöverlevande bygger man upp en bild av ett helgon, då handlar det inte längre om en människas känslor, utan det handlar om hur de känslorna utnyttjas av andra, som borde vara mera skeptiska.
Det står Hédi Fried och andra överlevare som flitigt brukar användas av sådana som vill klämma åt SD, exempelvis Emerich Roth, fritt att torgföra bilden av sverigedemokrater som nazister utan uniform och Jimmie Åkesson som en Hitler i vardande. Det blir dock inte ett dyft sannare för att förintelseöverlevande fortsätter att odla gamla stelbenta synsätt och vägrar se att nationalism och nationalsocialism inte nödvändigtvis är samma sak och att skrupelfria etablissemangspolitiker och PK-media så gärna hakar på.
För den som är intresserad kan jag tillägga att jag under hela mitt vuxna liv varit en ivrig beundrare av det judiska folket och en stor Israel-vän. Elva år av den tiden så här långt har jag därtill varit sverigedemokrat, icke minst beroende på SDs emfatiskt Israel-vänliga hållning. Det hade naturligtvis varit omöjligt för mig att gå med i ett parti som jag misstänkte kunde vara nationalsocialistiskt. Jag har även besökt förintelsemuséet i Auschwitz-Birkenau.
Förintelsemuséet i Auschwitz-Birkenau.
Ulf Kristersson har emfatiskt och med all rätt avvisat Löfvens vilda sluggande med orden: ”Det är omdömeslöst och ovärdigt på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.” Jodå, Ulf Kristersson – för vår nuvarande statsminister är alla debattmässiga lågvattensmärken möjliga.
Det finns nu tecken på att S-partiet kan komma att ompröva sin generösa migrationspolitik, vilken inneburit hårda påfrestningar på det svenska välfärdssystemet. Fler och fler frågar sig, när vården, skolan och omsorgen går på knäna, med förre Scania-direktören Leif Östling: ”Vad fan får jag för pengarna?” Statsminister Stefan Löfven påpekade redan 2017 att Sverige sedan krisåret 2015 tagit emot dubbelt så många flyktingar som borde ha skett och har på sistone återigen talat om behovet av att strama åt migrationspolitiken. https://samtiden.nu/2019/10/lofven-talar-plotsligt-om-farre-flyktingar/
Löfvens uttalanden om att begränsa invandringen har skapat svåra slitningar inom regeringskoalitionen. Förra kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP), numera EU-parlamentariker, har citerats: ”I den tid vi lever i är det inte läge att vara egoistisk och bara tänka på sig själva.” Frågan är dock om det inte är just det det är.
Demoskops opinionschef Peter Santesson kommenterar överströmningen från S till SD på följande sätt: ”Vi ser att det är stora blödningar i Socialdemokraternas kärngrupper: äldre väljare, låginkomsttagare och också LO-kollektivet.” Det behöver knappast särskilt understrykas att detta ger upphov till stora bekymmer för sossarna. Det är då föga märkligt om somliga rentav upplever ett närmande till SD som en lösning på problemet.
Göran Greider (S) vill kraftigt strama åt arbetskraftsinvandringen.
Högersossen Widar Andersson, chefredaktör på tidningen Folkbladet, har bilden klar för sig: ”Allt handlar om SD skulle jag vilja säga. Först tog alla avstånd från SD och slog nazism, rasism och brunfärg i huvudet på varandra när något parti uttryckte kritiska synpunkter om invandring.” Detta har ändrats, och i dag förefaller det som om S syftar till att återta förlorad terräng genom att torgföra SD-liknande retorik – dock utan att göra särskilt mycket rent praktiskt.
Att den ofta frispråkige just Widar Andersson luftar tankar av ovan citerat slag är kanske inte så sensationellt. När dock vänstersossen Göran Greider förefaller vara inne på samma linje är det ett tecken på att något håller på att hända inom Sveriges maktparti nummer ett.
I en ledarartikel i Arbetarbladet skriver Greider bland annat följande: ”Permanenta för överskådlig tid ungefär den strama flyktingpolitik vi har sedan 2015. Jag tror det är helt nödvändigt…Det som kraftigt måste stramas åt är den arbetskraftsinvandring som idag hänsynslöst utnyttjas av oseriösa företag och som skapar ett livsfarligt skuggsamhälle.” https://www.arbetarbladet.se/artikel/goran-greider-sa-har-bor-s-tala-om-flyktingpolitiken-1
Något som ytterligare spär på de socialdemokratiska bekymren – eller i varje fall borde göra det – är att SD-ledaren Jimmie Åkesson i en förtroendemätning från Demoskop, företagen den 2-7 oktober, visar sig åtnjuta rekordstort förtroende. 36 procent av de 1003 intervjuade personerna hyser således ganska stort eller mycket stort förtroende för Åkesson, vilket är 5 procentenheter mer än i septembermätningen. https://samtiden.nu/2019/10/svenska-folket-har-allt-hogre-fortroende-for-akesson/
Demoskops förtroendeliga i oktober 2019.
Störst förtroende har alltjämt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, som ökar med 3 procentenheter till 39 procent. Tvåa på förtroendelistan är S-ledaren Stefan Löfven med 37 procent, en ökning med 2 procentenheter. Närmast efter Åkesson på tredje plats återfinns Ulf Kristersson, M, som ökar med 3 procentenheter upp till 34 procent. Kristersson har dock tappat inte mindre än 9 procentenheter sedan valet, då han låg på 43 procent.
Härnäst på listan hittar vi Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt på 32 procent – oförändrat sedan september. På sjätte plats finns Centerpartiets Annie Lööf, som visserligen bara går back med en procentenhet sedan förra mätningen men som har tappat hela 15 procentenheter sedan valet. Det krävs ingen övermänsklig analytisk förmåga för att begripa varför: Lööf framstår som en veritabel svikare efter sitt tidigare löfte om att aldrig bli ett stödhjul åt S.
De båda MP-språkrören Per Bolund (16) och Isabella Lövin (15) ökar båda marginellt sedan i september. Ohotat sist på Demoskops lista är Liberalernas Nyamko Sabuni med ett förtroendekapital om 13 procent, ett tapp på 3 procentenheter.
Den socialdemokratiska tillbakagången ligger väl i linje med hur det är i det övriga Europa, där socialdemokratiska partier i en del fall ligger i spillror. I Sverige har utvecklingen gått långsammare, men om S fortsätter att tappa så skulle jag bli förvånad om partiet når över 20 procent i riksdagsvalet om tre år.
Inga roliga förtroendessiffror för Stefan Löfven och Magdalena Andersson.
Statsminister Stefan Löfven (S) tappar stort i Novus nya förtroendemätning avseende den rödgröna regeringens ministrar. 29 procent av de tillfrågade säger sig ha ganska eller mycket stort förtroende för Löfven, vilket är en nedgång med 5 procentenheter sedan förra mätningen. Eftersom det är en signifikant nedgång anses den vara statistiskt säkerställd. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/minskat-fortroende-for-flera-ministrar-1
Det säger en hel del om den sittande regeringens ”popularitet” att Löfven ändå är den regeringsmedlem som åtnjuter störst förtroende bland väljarna. Tvåa på listan är försvarsminister Peter Hultqvist (S) som tappar 3 procentenheter ner till 27 procent. Trea är finansminister Magdalena Andersson (S) som störtdyker ner till 25 procent i förtroendeligan – en minskning med 6 procentenheter.
Lika många procent och lika mycket tapp kan noteras för inrikesminister Anders Ygeman (S). På plats 9 på listan återfinner vi EU-minister Hans Dahlgren (S), som knappast rosat marknaden sedan han togs med i regeringskabinettet efter valet för drygt ett år sedan. Han minskar nu med 5 procentenheter och får 13 procent. Lika mycket tappar biståndsminister Peter Eriksson (MP) som får 11 procent.
Det finns emellertid enstaka regeringsmedlemmar som avviker från det negativa mönstret. Det mest framträdande exemplet härvidlag är civilminister Ardalan Shekarabi som ökar med 7 procentenheter och placerar sig som sjua på listan med 17 procent. Även justitieminister Morgan Johansson (S) och inrikesminister Mikael Damberg (S) antecknas för (ytterst marginella) ökningar i popularitet.
Förtroendet för MP-ministern Peter Eriksson rasar.
Novus undersökning visar sammanfattningsvis på ett tydligt minskat förtroende för S-MP-regeringen. Enligt Novus VD Torbjörn Sjöström är det ovanligt med så stora signifikanta förändringar i en opinionsmätning. Det stora regeringstappet förklarar han på följande sätt: ”Det ser ut som väljarna i högre grad känner att politiker inte kan lösa de problem man ser i samhället.”
Detta är sannolikt en korrekt iakttagelse och i så fall ett sundhetstecken. Personligen tycker jag likväl det är nästan sensationellt att så pass många som närmare en tredjedel av väljarna kan uppbåda någon form av förtroende för en så uppenbart inkompetent statsminister som Stefan Löfven, som väl inte givit uttryck för en enda egen tanke under hela sin tid vid rikets roder.
Och att tvivelaktiga individer som Morgan Johansson respektive Anders Ygeman, som upprepade gånger demonstrerat att de inte fattar någonting av det som händer i samhället och därtill ljuger som Solvalla-hästar vanligen travar, kan få över noll procent i förtroende räknat övergår mitt förstånd.
Novus förtroendeundersökning genomfördes 11-18 september och omfattade 1075 personer i åldrarna 18 till 79 år enligt ett riksrepresentativt urval.
IOK-chefen Thomas Bach framhöll efter omröstningen i schweiziska Lausanne att huvudorsaken till att italienarna tilldelades spelen troligen var det överlägsna folkliga stödet i Italien – 83 procent jämfört med 55 procent bland de mer skeptiska svenskarna.
Andra möjliga förklaringar är att den svenska organisationskommittén helt orealistiskt utlovat att spelen inte skall kosta svenska skattebetalare en enda krona; att de socialt kompetenta italienarna haft bättre relationer till IOK än de mer fyrkantiga svenskarna kombinerat med förmånligare utfästelser ”under bordet”; att Italien helt enkelt uppfattats som ett mer attraktivt land än Sverige.
Italien har också tidigare visat att det kan arrangera framgångsrika olympiska spel. Det blir nu tredje gången landet ordnar vinter-OS – tidigare har detta skett i Cortina d´Ampezzo 1956 och Turin 2006. Sommar-OS hölls därtill i den italienska huvudstaden Rom 1960. Sveriges olympiska meritlista inskränker sig till OS i Stockholm 1912 samt den så kallade ryttarolympiaden i Stockholm 1956.
Man kan ändå tycka att det var en svensk framgång att lyckas ta sig ända till den slutliga duellen mellan de två kvarvarande kandidaterna. Tidigare hade kandidaterna Calgary (Kanada), Graz (Österrike), Sion (Schweiz) samt Erzurum (Turkiet) kastat in handduken. Nära skjuter dock ingen hare – nästan prick är inte riktigt prick…
Det hjälpte inte att statsminister Stefan Löfven (S), på plats i Lausanne tillsammans med bland andra kronprinsessparet Victoria och Daniel, biståndsminister Peter Eriksson (MP) och diverse annat folk från idrottsvärlden och näringslivet, lovade att ”ta tillbaka vinterspelen till rötterna”. Inte bara det: Löfven lovade också att Sverige skulle arrangera ett vinter-OS utan skenande kostnader. https://www.expressen.se/tv/sport/os/stefan-lofven-ta-vinterspelen-tillbaka-till-rotterna/
Jag undrar om det inte var just denna försäkran från statsministern som slutgiltigt sänkte Sveriges kandidatur. IOK-delegaterna ville knappast höra att Sverige inte tänker göra en ordentlig ekonomisk satsning på världens största idrottsevenemang utan tvärtom iaktta sparsamhet. IOK-folket såg sannolikt framför sig begränsade möjligheter för dem själva att få vältra sig i lyx och överdåd på sedvanligt sätt 2026 – då fick det bli Italien.
Sverige visade sig framgångsrikt när det gällde att mygla till sig en plats i FNs säkerhetsråd för några år sedan. OS-projektet blev inte samma succé. Själv sörjer jag ingalunda Sveriges och Löfvens debacle.
Trots den senares försäkran om att det inte skulle bli några orimliga kostnader, och trots organisationskommitténs påståenden om att skattebetalarna inte skulle behöva stå för fiolerna, skulle staten i slutändan ändå ha fått dra det tyngsta lasset. Så har i OS-sammanhang tidigare alltid varit fallet. Betydligt bättre då att lägga skattepengarna på vård, skola, omsorg, försvar och polisväsende.
Att Italien har en ännu sämre ekonomi än Sverige är en annan sak. Vill italienarna satsa på ett vinterolympiskt spel med dess garanterat skenande kostnader så varsågoda – det är deras begravning.
Ett nytt politiskt propagandaspel väntar i Peking 2022.
Vinter-OS 2022 kommer att hållas i Kinas huvudstad Peking, som därmed blir den enda staden någonsin att arrangera såväl vinter- som sommar-OS. Med andra ord väntar ett nytt politiskt propagandaspel. Stockholm fanns även denna gång (tillsammans med bland andra Oslo) med i budgivningen men drog tillbaka sin kandidatur ett år före den slutliga omröstningen. Norge är hittills det enda nordiska land som anordnat vinterolympiska spel: Oslo 1952 och Lillehammer 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olympiska_vinterspelen_2022
Vinter-OS 2026 kommer att hållas den 6-22 februari medan handikapp-OS (paralympics) går av stapeln 6-15 mars.
Ovanstående video belyser i form av korta filmsnuttar av det dråpligare slaget ett fenomen som tycks ha utvecklat sig till en svensk politisk specialitet: masspsykoser. Den får bilda inledning till följande tre exempel på vad jag menar vara typiska exempel på svenska masspsykoser.
Över en miljon människor anlände till Europa under 2015. Sammanlagt beräknas 2,2 miljoner människor ha uppehållit sig illegalt i vår del av världen detta år. Sverige hade i mitten av oktober 2015 tagit emot fler så kallade flyktingar än någonsin tidigare. Totalt kunde Sverige under 2015 inregistrera 162 877 asylsökare/migranter, vilket var nästan dubbelt så många som 2014.
Asylsökande i Malmö 2015.
Sverige var inte det enda landet som drabbades av massinvandringen 2015, men jag är tämligen säker på att vi hade det ensidigaste debattklimatet av samtliga EU-länder vilket gör att jag finner det helt befogat att tala om en form av masspsykos. Alla som inte välkomnade invällarna med öppnast möjliga armar påstods vara rasister eller nazister.
Jag råkade själv ut för detta då jag under en dryg timmes tid tvingades försvara en SD-motion om att införa ett mångkulturellt bokslut i Södertälje kommunfullmäktige i oktober 2015. Det var helt enkelt ”alla mot Tommy Hansson” som gällde. En onekligen intressant och lärorik men inte särskilt behaglig upplevelse.
Metoo-rörelsen.#metoo eller #MeToo kallades en hashtag i sociala medier i syfte att uppmärksamma sexuella övergrepp mot kvinnor. Initiativtagare var den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano, som den 15 oktober 2017 drog i gång metoo-kampanjen i samband med de spektakulära avslöjandena om Hollywood-producenten Harvey Weinsteins eskapader. https://sv.wikipedia.org/wiki/Metoo
I Sverige hade tidigare förekommit en liknande kampanj benämnd prataomdet, dock utan att röna tillnärmelsevis likartad uppståndelse som metoo. TV4-medarbetaren Martin Timell hängdes under stort buller och bång ut som en svensk motsvarighet till Harvey Weinstein. Andra bemärkta ”offer” blev Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen, förre V-ledaren Lars Ohly, TV-underhållaren Lasse Kronér och MP-riksdagsmannen Lars Nilsson.
Metoo-offren Martin Timell, Lasse Kronér och Fredrik Virtanen.
Aftonbladet drev en särskild hatkampanj mot Benny Fredriksson, VD för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, som begick självmord efter ett par månader i hetluften. Tidningen fälldes i mars 2019 av Pressens opinionsnämnd (PO) för publiceringen kring Fredriksson. Ytterligare ett antal tidningar har tidigare fällts av PO för metoo-publiceringar.
Metoo hade enligt min mening initialt ett gott syfte: kvinnor (lika litet som män) skall behöva stå ut med sexuella övergrepp och trakasserier, vare sig det nu rör sig om regelrätta våldtäkter eller äckligt tafsande. Fel blev det när kampanjen i tidernas fullbordan urartade till en veritabel häxjakt på människor med media som åklagare, domare och bödel. Återigen en kampanj som urartade till ett slags masspsykos.
Greta-kampanjen. Den 20 augusti 2018 satte sig en skolkande 15-åring som hette Greta Thunberg, dotter till sångerskan Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg, utanför riksdagshuset i Stockholm med ett plakat där hon påstod att hon strejkade för ”klimatet”. PR-proffset Ingmar Rentzhog insåg att detta kunde bli en jättegrej och stylade unga Greta som en svensk klimat-Pippi med långa flätor och lillgammal uppsyn. Hon blev därmed den ideala buktalardockan för Rentzhog och makarna Ernman/Thunberg. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/28/diktaturkraven-trendar-i-klimatets-namn/
Greta-kampanjen var naturligtvis ingalunda först med att uppmärksamma det så kallade klimathotet. 2003 propagerade Naturvårdsverket i en omfattande kampanj med reklam i TV, andra media och på annonspelare för att snö och is snart skulle vara helt borta till följd av den globala uppvärmningen. Detta medförde i kampanjen att skolbarnen sjöng ”Räven simmar över sjön” i stället för ”Räven raskar över isen”.
Klimathotsskeptikerna – vår tids häxor?
2006 siade TV-meteorologen Pär Holmgren om att snön snart kunde vara ett svunnet kapitel, och 2009 förklarade samme Holmgren att han skulle avskaffa fria val om han blev statsminister på grund av ”klimathotet”. Holmgren utsågs nyligen till Miljöpartiets förstanamn i EU-valet. Klimatdiktatur pläderade även 87 ”influencers” för i ett debattinlägg i Expressen den 24 januari 2019.
Så där håller det på. Opinionsbildningen kring klimatet är väl det tydligaste exemplet på en kampanj där disparata röster och oliktänkande är bannlysta. Dylika missljud i klimatkören avfärdas som ”klimatförnekelse”, de må sedan vara hur nyanserade och försynta som helst. Att det, som klimatpredikanterna hävdar, skulle finnas total enighet bland forskare om klimathotet och dess orsaker är dock ingenting annat än en myt. Ett betydande antal vetenskapsmän lutar snarare åt att vi går mot en ny ”liten istid” på grund av en nedgång i solaktiviteterna.
För denna bloggare är det uppenbart att många svenskar har ett pockande behov av att ansluta sig till budskap av frälsningskaraktär. Man vill uppgå i något slags högre helhet där alla tycker likadant och där det inte finns utrymme för tvivel. Det har, som jag ser det, mycket att göra med att Sverige är ett ovanligt sekulariserat land och att ett religiöst tomrum alltid måste fyllas med något annat.
Som evangeliet om att vi måste hälsa alla asylsökande välkomna. Som att vi måste jaga upp och straffa alla kvinnoförnedrare. Som att vi alla måste sjunga med i Gretas klimatkör. Gör vi inte det har vi mält oss ur den goda gemenskapen och förtjänar endast spott och spe.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 