Ännu inga bevis för vem som dödade Shireen

Palestinian Forensic Expert: ‘Not Possible’ to Determine Who Killed Journalist as Probe Ongoing

Den som, i likhet med denna bloggare, har tillgång till den notoriskt Israel-hatande arabiska TV-kanalen Al-Jazeera har kunnat konstatera, att man alltsedan den egna reportern Shireen Abu Akleh, 51, sköts till döds på onsdagen dygnet runt har sökt leda i bevis att det är Israel som är boven i dramat.

Dödsskjutningen ägde rum när Shireen Abu Akleh följde en israelisk militäroperation i staden Jenin i Samarien, det vill säga den norra delen i vad som vanligen refereras till som ”Västbanken” (Judéen utgör områdets södra del). Jenin administreras sedan 1996 av den Palestinska myndigheten (PA) och är administrativt centrum i området samt ett viktigt jordbrukscentrum. I Jenin bor cirka 40 000 människor plus drygt 10 000 i ett stort flyktingläger. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jenin

Den palestinaarabiske kriminalteknikern doktor Rayyan Al-Ali från the Forensic Medicine Institute i Nablus har emellertid citerats: ”It is not possible to give this information now, because the team at the forensic laboratorium has to study the evidence to answer this question.”

Konkreta bevis verkar dock inte vara något som vare sig Al-Jazeera, den Palestinska myndigheten eller den Palestinska missionen vid Förena nationerna (FN) fäster sig särskilt mycket nu. Det viktigaste är istället att av politiska skäl nagla fast den judiska staten vid skampålen.

Israels försvarsminister Benny Gantz har kommenterat att ”no gunfire was directed at the journalists”: ”Findings at this time indicate that there is a reasonable chance that the journalist was shot by Palestinian armed terrorists.” En video som publicerats visar desslikes hur palestinaarabiska styrkor öppnar eld på onsdagen.

Man skulle kunna tro att de berörda palestinaaraberna skulle vara mycket angelägna om att genomföra en ordentlig utredning av det faktiska händelseförloppet kring Abu Aklehs död i syfte att klargöra vad som verkligen har inträffat. Så har dock inte alls varit fallet. https://www.timesofisrael.com/palestinians-refuse-joint-israeli-probe-into-reporters-death-wont-transfer-bullet/

PA har tvärtom hittills emfatiskt nekat göra detta och har inte ens gått med på att låta israelerna studera den kula som dödade journalisten; kulan skall enligt uppgift vara en 5.56×45 mm NATO-kula vilken används av båda sidor i konflikten.

En anonym israelisk tjänsteman har i sammanhanget citerats: ”Those who have nothing to hide do not refuse to cooperate.”

Det finns säkerligen anledning återkomma i detta ämne!

Överväldigande majoritet araber i östra Jerusalem föredrar israeliskt styre

93 procent av de araber som är bosatta i östra Jerusalem föredrar det pågående israeliska styret framför ett som administreras av den Palestinska myndigheten (PA). Och av dem som hellre vill bli styrda av PA skulle nästan alla vägra ge upp sina israeliska ID-kort.

Poll: 93 percent of eastern Jerusalem Arabs prefer Israeli rule

Det visar en opinionsmätning företagen av the Palestine News Network. I enlighet med mätningens förutsättningar kunde de 1200 tillfrågade välja mellan det nu existerande israeliska styret och ett överförande av detta till Palestinska myndigheten. 1116 uppgav Israel som det föredragna alternativet.

Blott 84 av de tillfrågade föredrog att leva under en PA-regim, och av dessa var ett försvinnande fåtal – fem stycken – beredda att lämna ifrån sig sina israeliska ID-kort till förmån för palestinska sådana.

Orsakerna till de arabiska Jerusalem-bornas inställning är inte särskilt svårförståeliga. De vet att det israaeliska styret är kompetent och kapabelt och att PA-varianten skulle vara förödande: PA-ledningen prioriterar noga taget två saker: 1. Att terrorisera israeler och judar; samt 2. Att ge omfattande stöd till fängslade arabiska terrorister och deras familjer. Övrigt sköter man i bästa fall med vänstra handens lillfinger. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/den-palestinska-myndighetens-stod-till-terrorister_H710377

I övrigt kan nämnas att tidningen al-Quds (det arabiska namnet på Jerusalem) uppgivit att Biden-administrationen skjutit upp sina tidigare offentliggjorda planer på att öppna ett amerikanskt konsulat i Jerusalem med uppgift att hantera palestinaarabiska frågor. Ett beslut som PA nu går hårt åt.

Det kan antas att de uppskjutna planerna bottnar i starka reaktioner mot planerna från den israeliska regeringen och republikanska kongressledamöter. USA vill ogärna stöta sig med Israel i en icke helt avgörande fråga som denna.

Palestinians Upset with Biden for Delaying Jerusalem Consulate

Det kan nog förmodas att Biden-gänget istället samlar sig till att återvända till Obama-politiken visavi Mellanöstern genom en mer försonlig politik gentemot terrorstaten Iran. Washington har redan återupptagit det rundhänta stöd till Palestinska myndigheten som president Donald Trump drog in.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/29/massivt-obama-stod-till-jihadister-och-palestinier/

FN bekräftar återigen sitt Israel- och judehat – Sverige hänger på

Så hör röstade 181 nationer för en FN-resolution om Tempelberget i Jerusalem (tyvärr är vänsterspalten något naggad i kanten).

Många, däribland denna bloggare, har glatt sig över att Sverige och Israel på sistone fått förbättrade relationer. Dessvärre har detta inte avspeglats i en förändrad svensk Mellanöstern-politik.

När FNs generalförsamling nyligen antog tre Israel-fientliga resolutioner avseende förhållandet mellan Israel och den Palestinska myndigheten röstade Sverige för samtliga dessa resolutioner. Det gjorde även Norge, Finland och Island; endast Danmark lade ner sin röst. Röstsiffrorna blev 129 för, 11 emot samt 31 nedlagda när det gäller den första resolutionen. https://www.jpost.com/international/129-nations-ignore-jewish-ties-to-temple-mount-call-it-solely-muslim-687592

Den text som antogs är en del av Palestinska myndighetens och arabländernas i FN-systemet strävan att falskeligen framställa Tempelberget, som jämte Västra tempelmuren är judendomens heligaste plats, som uteslutande muslimskt med namnet al-Haram al-Sharif. Enligt USA, som röstade emot resolutionen, är denna ägnad att inge ”real and serious concern”.

Det anmärkningsvärda är att FN-resolutionen helt bortser från den historiska verkligheten. Judarnas första heliga tempel, det så kallade Salomos tempel, uppfördes enligt Kungaboken 1:6 i den judiska Bibeln år 957 före Kristi födelse, det vill säga omkring 1600 år innan islams grundare Muhammed föddes. Det förstördes under den babyloniska erövringen år 587. När judarna sedan tilläts återvända restaurerades templet – det så kallade andra templet kunde invigas 515 – men inte alls till sin forna prakt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jerusalems_tempel

Det senaste och praktfullare templet tillkom under konung Herodes den stores tid vid makten år 19-9 f. Kr. Det omtalas åtskilliga gånger i Nya testamentet, icke minst i samband med att Jesus drev ut månglarna – det vill säga de försäljare som tillhandahöll offerdjur – ur templet. Templet revs slutligen av den romerska ockupationsmakten under det judiska upproret år 70. Endast den Västra tempelmuren undgick förödelsen. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/

Att, som den aktuella resolutionen alltså gör, inte låtsas om denna historik och de arkeologiska fynd som gjorts är varken mer eller mindre sinnessvagt och det är tragiskt att representanter för de länder som röstade ja till resolutionen inte inser detta. Den muslimska kopplingen till Jerusalem är å sin sida svag – Muhammed skall ha besökt staden endast i en dröm och al-Aksa-moskén på berget är blott islams tredje heligaste plats. Jerusalem nämns över huvud taget inte i Koranen.

Så här kan Jerusalems första tempel – Salomos tempel – ha tett sig.

USAs sändebud deklarerade: ”It´s morally, historically and politically wrong for members of this body to support language that denies” både de judiska och kristna relationerna till Tempelberget. 2018 antogs en snarlik resolution i samma församling med något klarare röstsiffror: 148 för, 11 emot och 14 nedlagda. Sedan dess har antalet nedlagda röster ökat med mer än hälften till 31.

Till de nationer som hade kurage nog att avvisa resolutionen hörde USA, Kanada, Tjeckien, Australien, Ungern, Guatemala, Israel samt en rad små önationer. Kroatien, Danmark, Österrike, Bulgarien, Tyskland, Litauen, Indien, Slovenien och Storbritannien hörde till dem som föredrog att avstå.

Israels FN-ambassadör Gilad Erdan anklagade den Palestinska myndigheten för att söka utplåna Jerusalems judiska historia. ”The hypocrisy of these resolutions is truly outrageous. A resolution about Jerusalem that does not refer to its ancient Jewish roots is not an ignorant mistake, but an attempt to distort and rewrite history.”

Generalförsamlingen antog ytterligare två resolutioner avseende förhållandet mellan Israel och Palestinska myndigheten. Den andra av dessa hade titeln ”The peaceful settlement of the question of Palestine”, vilken krävde att Israel drar sig tillbaka till de gränser som rådde före 1967 – vilka av den förre israeliske utrikesministern och FN-ambassadören Abba Eban (1915-2002) kallats ”Auschwitzgränserna”.

Enligt resolutionstexten skall vidare inbjudas till en internationell fredskonferens i Moskva. Det yrkas också på att omvärlden inte på något sätt skall stödja Israels så kallade bosättningar. Röstsiffrorna blev 148 för, nio emot och 14 nedlagda. Bland andra länder gick USA, Kanada, Australien, Ungern och flera önationer emot ett godkännande.

En tredje motion krävde att Israel skulle lämna Golan. Röstsiffrorna blev här 94 för, 8 emot och icke färre än 69 nedlagda.

Man kan med visst fog fråga sig vad det är för mening med närmandet Sverige-Israel när Sveriges politik för området förblir oförändrat Israel-fientlig.

‘l’äöm

Lätt att genomskåda Löfvens hyckleri och lögner

Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.

Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.

Den snöpliga västgötaklimaxen blev att Lettlands president Egils Levits, testades positivt för covid-19 vid hemkomsten och att Finlands president Sauli Niinistö satte sig själv i karantän då han ätit lunch med Levits under konferensens gång. https://www.europaportalen.se/content/lettlands-president-sjuk-i-covid-19-testade-positivt-efter-malmokonferensen

Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.

Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.

Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.

https://ledarsidorna.se/2021/10/sa-blev-malmokonferensen-stefan-lofvens-avskedsforestallning/?fbclid=IwAR1XCzmphHwVeaOVP5evJLymMEfjJili-BD5DYR8ivLu4Pxd_OEBVCZOwT8

Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.

Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.

2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.

Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter

Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.

Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.

Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.

Reepalu skyller på ”Israel-lobbyn”

Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.

2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.

Mona Sahlin och andra ledande sossar deltog i demonstrationer med hakkors

Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.

Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”

Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.

Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%B6n_Ungdom

Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.

Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.

Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Palestinska myndigheten fortsätter betala ut terroristlöner trots israeliskt förbud

USAs dåvarande vicepresident Joe Biden och Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas i Ramallah 2010.

”Vi betalar ut runt 50 miljoner shekel (15 miljoner US dollar eller omkring 125 miljoner kronor) per månad i löner.” Det sade Qadri Abu Bakr, kommissionär för fångaffärer, till The Times of Israel nyligen. De ”löner” han åsyftade var de bidrag palestinaarabiska terrorister och deras familjer erhåller från den Palestinska myndigheten. https://www.timesofisrael.com/plo-says-15-million-per-month-being-paid-in-terror-stipends/

Sammanlagt utbetalade Palestinska myndigheten enligt The Times of Israel den 4 mars 2021 under 2020 181 miljoner US dollar eller närmare 1,5 miljarder svenska kronor. Myndigheten har i flera årtionden använt utländska bidragspengar för att belöna fängslade eller frigivna dömda terrorister och deras familjer.

Även familjerna till ”martyrer” – det vill säga självmordsbombare eller terrorister vilka oskadliggjorts av israelisk militär eller polis – belönas på detta sätt för de ”uppoffringar” de gjort för den palestinaarabiska saken.

”Eftersom den Palestinska myndigheten ger bort mer pengar för längre israeliska fängelsedomar får de fängelsekunder som spärrats in för de mest brutala terrorattackerna mer understöd från Ramallah”, heter det i artikeln i The Times of Israel.

Under de senaste två åren har Israel introducerat ny lagstiftning syftande till att lagföra palestinaarabiska banker vilka gör utbetalningar som belöning för terrorism. Den Palestinska myndigheten har dock sökt efter kryphål i lagen i syfte att kunna fortsätta utbetalningarna.

USA-studenten Taylor Force mördades av en palestinaarabisk terrorist 2016.

Enligt Qadri Abu Bakr erhöll nyligen cirka 7500 frigivna terrorfångar utbetalningar från PLO. Utbetalningar till de omkring de 4500 som alltjämt befinner sig bakom lås och bom förbereds. Den amerikanska Trump-administrationen stoppade bidragen till palestinaaraberna delvis på grund av sagda terrorlöner, vilka på engelska ibland kallas pay-for-slay.

Detta skedde genom den så kallade Taylor Force Act, som antogs i senaten 2018 efter att ha fått stöd från såväl republikaner som demokrater. Lagen är uppkallad efter den 28-årige amerikanske studenten och arméveteranen Taylor Force från Vanderbilt University i Nashville, Tennessee, som 2016 knivhöggs till döds i Tel Aviv av en palestinaarabisk terrorist under en studieresa. https://mfa.gov.il/MFA/ForeignPolicy/Terrorism/Victims/Pages/Taylor-Force.aspx

Forces mördare, Bashar Mashala, sköts till döds av israelisk polis men eftersom Mashala räknas som ”martyr” får hans familj månatliga utbetalningar från Palestinska myndigheten. Terroristen ifråga skadade i samband med mordet på Force ytterligare elva personer inklusive en havande kvinna.

Biden-administrationen har förutskickat att den kan komma att återuppta det ekonomiska biståndet till den Palestinska myndigheten, men detta kan visa sig bli problematiskt med tanke på the Taylor Force Act och the Anti-Terrorism Clarification Act som förbjuder bidrag till entiteter vilka understödjer terrorism. https://unitedwithisrael.org/can-biden-renew-aid-to-palestinians-and-still-adhere-to-taylor-force-act/

Ann Linde ser på terrorlönerna som ”en form av socialbidrag”.

Representanter för Vänskapsförbundet Sverige-Israel har sammanträffat med utrikesminister Ann Linde (S) och framfört önskemålet att Sverige som betydande biståndsgivare till Palestinska myndigheten skall ta avstånd från utbetalningarna till terrorister och deras familjer. Enligt referat från mötet duckade Linde för frågan med att förklara att hon såg på dessa utbetalningar som ”en form av socialbidrag”. https://www.varldenidag.se/nyheter/ann-linde-kallade-terroristloner-for-socialbidrag/reptaD!XWGYJvmiNADqEJhqzUHT1g/

Peter Hultqvist: Ett snabbporträtt utan smink

Peter Hultqvist ser nöjd ut sedan han av Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas 2015 utnämnts till kommendör av Palestinska förtjänstorden. Till vänster dåvarande utrikesministern Margot Wallström.

Försvarsminister Peter Hultqvist har av någon anledning bland icke-sossar haft rykte om sig att vara ”den gode socialdemokraten”. Det kan i någon mån bero på att han visat upp en försvarsvänlighet som har upplevts vara större än hos de flesta partikolleger, men också på Hultqvists framtoning som en rejäl karl med rejäl daladialekt.

Efter Hultqvists senaste bravader, med vilt sluggande mot Sverigedemokraterna i krönikor i Dala-Demokraten och i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 9 februari 2021, torde emellertid försvarsministerns i mitt tycke helt oförtjänta rykte som god eller åtminstone acceptabel socialdemokrat vara ett minne blott.

Den 21 januari publicerades i Dala-Demokraten en krönika av Peter Hultqvist där denne gick till storms mot Sverigedemokraterna. Bland annat anmärkte han på SDs retorik i form av hänvisningar till strid och krig, något som Hultqvist påstod var hämtat från fascism och nazism. Han avfärdade också SD som ”högerextremister” som inte går att tämja.

Han passade också på att indirekt ge SD skulden för några huliganers inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari och raljerade över att ett par SD-företrädare velat se Donald Trump som fredspristagare. Vad som väckte störst uppmärksamhet i Hultqvists krönika var emellertid följande mening: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris.” https://www.dalademokraten.se/artikel/peter-hultqvists-kronika-hogerextremismen-gar-inte-att-tamja

SDs Jimmie Åkesson blev inte Hultqvist svaret skyldig. Åkesson erinrade i Expressen om att försvarsministern kallat SD för ”grisar” och att partiet ”inte går att tämja”. Och ja, det måste anses vara övermåttan lågt att i en debatt benämna meningsmotståndare som djur som skall tämjas. Med tanke på Peter Hultqvists eget utseende borde han dessutom kanske ha valt ett annat djur än just gris.

”Alltså, det är så lågt och det är ett sådant uppskruvat tonläge”, framhöll Jimmie Åkesson, ”och vi är inte ens nära valrörelsen än.” Enligt SD-ledaren handlar Hultqvists och andra S-toppars retorik om att de inte vill prata om att vi har en skjutning om dagen, att vi har över 12 000 döda i covid-19 och att det i Sverige för närvarande råder elbrist på grund av en förfelad energipolitik. https://www.expressen.se/nyheter/jimmie-akesson-man-kallar-oss-for-grisar/

När vidare Hultqvist talar om SDs ”krigsretorik” tycks han lyckligt ovetande om att den socialistiska kampsång som han och flertalet andra socialdemokrater sjunger minst en gång om året – Internationalen – är fullproppad med martialiskt vapenskrammel.

Internationalen som traditionell allsång på sossekongress med Stefan Löfven i mitten: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.”

Redan i första versen i den av Henrik Menander till svenska översatta sången heter det sålunda: ”Det dånar uti rättens krater, snart skall uppbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset, slav, stig upp för att slå dig fri.” I en senare vers läser vi: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” Refrängens bevingade ord icke att förglömma: ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är…”

Stå inte där och mumla – här är texten!

Hultqvist borde kanske också ha pluggat på vad hans egen partiledare, Stefan Löfven, förkunnat i icke-fredlig väg förliden tid. I en intervju inför det för S-partiet segerrika valet 2014 sade han således till SVT den 17 februari 2014: ”Jag kommer att kriga som om vi är på väg att förlora valet.”https://www.svt.se/nyheter/val2014/lofven-1

Också när det gäller den så kallade svenska modellen kan Löfven understundom känna sig motiverad att ta till krigsretorik. I ett tal i Bandhagen i södra Stockholm den 29 februari 2016 försäkrade han åhörarna: ”Därför blåser jag här och nu till strid om den svenska modellen” (som Löfven i meningen innan förklarat sig vara ”förbannat stolt” över). https://www.regeringen.se/tal/2016/02/tal-av-stefan-lofven-striden-om-den-svenska-modellen/

Peter Hultqvist föddes i Gävle på nyårsafton 1958 men växte upp i Stora Tuna socken i Borlänge kommun. Hans far var till yrket revisor medan modern kom till Sverige som finskt krigsbarn. 1975 gick han med i SSU Libertas i hemkommunen, där han längre fram i karriären var kommunalråd i 17 år. Som journalist var Hultqvist bland annat verksam vid Dala-Demokraten och Norrländska Socialdemokraten. 2006 valdes han in i riksdagen för Dalarna och 2014 utsågs han till försvarsminister i Löfvens decemberregering, en post han innehaft sedan dess. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Hultqvist

Vad som är anmärkningsvärt med Hultqvist och hans statsrådspost är att han inte fullgjort värnplikten, som var obligatorisk då han ryckte in som rekryt med befattningen skyttesoldat vid Dalregementet i Falun. När den blivande försvarsministern lämnade regementet efter 57 dagar berodde detta dock inte på att han var en samvetsöm vapenvägrare. Han och några andra nyinryckta strejkade som protest mot viss typ av tjänstgöring de inte uppskattade. https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/hur-forsvarar-du-detta-ministern/

”Jag hamnade snett”, ursäktade sig Hultqvist senare, något som förefaller fullt trovärdigt med tanke på hans koleriska läggning. Hultqvist sökte efter att ha lämnat regementet vapenfri tjänst och hamnade efter en tid på en expeditionstjänst inom kriminalvården (själv föredrar han titulaturen ”utredare”).

Hultqvist är nu inte den förste av våra försvarsministrar som gjort vapenfri tjänst. Detsamma gäller exempelvis Sten Tolgfors (M), som var försvarsminister i alliansregeringen 2007-12. I Tolgfors fall rörde det sig om vapenvägran av religiösa skäl då han var medlem i Missionskyrkan. Han gick allmänt under öknamnet ”Tomhylsan”. Tolgfors ersattes som försvarsminister av Karin Enström (M). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/kallades-for-tomhylsan

Erik Nises (till höger) hade inga problem med att besegra Peter Hultqvist i kampen om att bli ordförande i S Borlänge.

Peter Hultqvist har länge varit anhängare av det så kallade Palestina. Vid sitt riksdagsinträde 2006 var han pådrivande vid bildandet av Svensk-palestinska parlamentariska föreningen och var dess ordförande tills han blev försvarsminister.

Hultqvist har flera gånger tagit upp Palestina-frågan i riksdagen. I interpellationen 2011/12:5, ”Erkännande av Palestina” riktad till utrikesminister Carl Bildt, argumenterade han att Sverige skulle erkänna ”Palestina” som självständig statsbildning. Flera år tidigare hade Hultqvist ställt en skriftlig fråga, 2006/07: 1080, ”Samarbete med Palestina” till Bildt. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/erkannande-av-palestina_GZ105

2015 tilldelades så Peter Hultqvist av den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, den höga utmärkelsen Order of Merit som tack för sina exceptionella insatser till ”Palestinas” fromma. Hultqvist kommenterade: ”Hedrande. Jag har varit engagerad i Mellanöstern-frågan ända sedan SSU-tiden.” Olof Palme, upphovsmannen till socialdemokratins Israel-fientliga utrikespolitik, erhöll samma utmärkelse posthumt. https://www.dt.se/artikel/abbas-prisade-hultqvist

I hemstaden Borlänge är Peter Hultqvist inte särdeles populär ens bland ortens socialdemokrater. När han 2020 kandiderade till posten som ordförande i Borlänges socialdemokratiska förening gick det, trots att han var valberedningens kandidat, inte som han tänkt sig. Till ny ordförande valdes istället Erik Nises, tidigare presschef hos Stefan Löfven och i likhet med Hultqvist i grunden journalist, med röstsiffrorna 79-65. https://annonsbladet.com/erik-nises-valdes-till-ny-s-ordforande/

Framträdandet i SVT-debatten med Jimmie Åkesson torde effektivt ha avlivat myten om Peter Hultqvist som en sansad debattör. Istället fick TV-tittarna se en kolerisk man som, samtidigt som han läste innantill från en fusklapp, högröd i ansiktet skrek och gjorde obalanserade utfall mot den hela tiden kolugne SD-ledaren som Hultqvist sedan länge haft ett gott öga till.

Det är symptomatiskt för det mentala läget inom sosseriet och övrig vänster att Hultqvist fick motta taktfasta applåder och hurrarop från personer som den röda prästinnan Helle Klein och advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg: tydligen skall SD skrikas ner – inte bemötas med sansade argument inom ramen för en anständig debatt.

Biden kommer att göra ”Abbas great again”

Dåvarande vicepresidenten Joe Biden under ett möte med Palestinska myndighetens ledare Mahmoud Abbas.

We will see a series of processes to, shall we say, ”Make Abbas great again” – to revitalize him, to breath life into him. https://worldisraelnews.com/biden-will-make-abbas-great-again-says-israeli-pundit/

Så uttryckte sig Shimrit Meir, en erkänd bedömare av arabiska frågor, i en intervju i Radio 103 i Tel Aviv nyligen angående vilket slags Mellanöstern-politik som kan förväntas av en Biden-administration, om en sådan skulle bli verklighet när alla turer kring det amerikanska presidentvalet är avklarade. https://www.eng.arenajournal.org.il/swot-shimrit-meir

Ett av målen med den nya amerikanska politiken skulle kunna vara att skapa en situation som gör det möjligt för Abbas, som fyllde 85 år den 26 mars, att avgå med värdigheten i behåll. Någon given efterträdare finns dock inte. Demokraterna i USA  kan vidare förväntas förespråka en tvåstatslösning samt söka återgå till det kärnvapenavtal med Iran som Donald Trump sade upp. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

Meir menar dock att det vore mindre lyckat av en nytillträdd USA-administration att inom en snar framtid söka återuppäcka de för överskådlig framtid döda samtalen mellan Israel och den Palestinska myndigheten.

Shimrit Meir: ”We will indeed see a series of American steps to bring back economic aid /to the Palestinians/ ´, opening an American consulate in east Jerusalem that could be a source of conflict with the Israeli government, and there could be an invitation of a Palestinian representative to visit Washington.”

Arabexperten Shimrit Meir tror att Biden kommer att försöka göra PLO-ledaren Abbas ”great again”.

Enligt Meir finns det vidare risk för att det kommer att skära sig rejält mellan USA och Saudiarabien med en demokratisk administration i Vita huset: Demokraterna är motståndare till Saudiarabien och Biden har själv,  liksom parhästen Kamala Harris, kritiserat den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman.

Med andra ord kommer en Biden-administration av allt att döma i hög grad äventyra de framsteg som gjorts under president Donald Trump, vilken genom sin förhandlingsskicklighet utverkade fredsavtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Bahrain och Sudan.

Socialistiska och antisemitiska demokratiska kongressledamöter såsom Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez, liksom den troligen blivande vicepresidenten Kamala Harris, kommer tvivelsutan att utöva en stark press på den sköre Joe Biden att föra en pro-palestinsk och Israel-fientlig politik. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/07/antisemitism-och-socialism-i-amerikanska-kongressen/

Ny seger för Trumps fredsdiplomati: Israel och Sudan ingår avtal

President Donald Trump på telefon med ledare från Israel och Sudan medan utrikesminister Mike Pompeo, chefsrådgivaren Jared Kushner och nationelle säkerhetsrådgivaren Robert O´Brien applåderar i bakgrunden.

Ännu en muslimsk stat har ingått ett fredsavtal med den judiska staten Israel: Sudan.

Det meddelade president Donald Trump den 23 oktober: ”The leaders agreed to the normalisation of relations between Sudan and Israel and to end the state of belligerence between their nations.” https://www.bbc.com/news/world-africa-54554286

Meddelandet kom sedan Trump från sitt kontor i Ovala rummet i Vita huset suttit i telefonsamtal med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Sudans premiärminister Abdalla Hamdok. Den amerikanske presidenten tillkännagav också att Sudan skall avlägsnas från USAs lista över stater som anses stödja terrorism.

Enligt Donald Trump står minst fem ytterligare arabstater, med Saudiarabien i spetsen, på kö för att underteckna fredsavtal med Israel liknande dem som nyligen ingåtts mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) och Bahrain. Sedan tidigare finns avtal mellan den judiska staten och Egypten (1979) samt Jordanien (1994). Även Mauretanien erkände Israel diplomatiskt 1999 men tog tillbaka erkännandet tio år senare.

Israel har gått med på att USA säljer F-35-plan till Förenade Arabemiraten.

Reaktionerna från palestinaaraberna i Palestinska myndigheten (PA) och Hamas har som väntat varit fientliga: PA har betecknat dylika avtal som ”förräderi” från arabstaternas sida medan islamistiska Hamas betecknat dem som ”politisk synd”.

Trump kunde inte avhålla sig från att i sammanhanget ge en känga åt sin rival om presidentämbetet, Joe Biden.”Do you think that ´Sleepy Joe´could have made this deal?” frågade presidenten retoriskt och svarade själv: ”Somehow I don´t think so.”

Kort efter det att avtalet med Sudan tillkännagivits förklarade Benjamin Netanyahu att Israel är redo att acceptera försäljningen av amerikanska stridsflygplan modell Lockheed Martin F-35 till UAE. https://worldisraelnews.com/in-shift-netanyahu-approves-us-sale-of-f-35s-to-uae/

Sudan med dess 41,8 miljoner invånare och muslimska majoritet är inte vilket land som helst. Det blev formellt självständigt den 1 januari 1956 men deltog redan 1948 i det första Arabisk-israeliska kriget, något som följdes upp med deltagande också i Sexdagarskriget mot Israel 1967. Båda krigen slutade med förödande nederlag för arabsidan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sudan

Abdalla Hamdok är Sudans premiärminister.

Beläget i norra Afrika kan Sudan med Khartoum som huvudstad ändå sägas vara ett arabland, dels genom landets geografiska närhet till Egypten och Libyen, dels genom den alltmer dominerande arabiska kulturen och det arabiska språket. Sudan, som är Afrikas till ytan tredje största land, var militant antiisraeliskt ända till dess att juntaledaren och presidenten Omar al-Bashir tvingades bort 2019.

Den 9 juli 2011 bildades Sydsudan med påföljd att det som alltjämt kallas Sudan stundom även benämns Nordsudan. Sydsudan har drygt 8 miljoner invånare och Juba som huvudstad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sydsudan

 

 

 

 

Bahrain senaste arabland att normalisera förbindelserna med Israel – fredspriset till Trump?

Bahrains konung Hamad bin Isa Al Khalifa och USAs president Donald J. Trump möttes i Riyadh i Saudiarabien den 21 maj 2017.

Den 11 september 2020 meddelades att Israel och Bahrain har ingått ett avtal om att upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser. Avtalet är en del i den amerikanska Trump-administrationens ansträngningar att skapa förutsättningar för avspänning och en fredlig utveckling i Mellanöstern-regionen. https://apnews.com/e21e371f1b406b209f93df5973d1fa46?fbclid=IwAR2VeEAeJYO9rMf651ObqPMpd0W9jU5Poeaf5gUpsQP9UGMXnF7Fay2HzHE

”There´s no more powerful response to the hatred that spawned 9/11 than this agreement”, löd president Donald Trumps kommentar till reportrar i Vita huset. Nästa vecka kommer det tidigare ingångna avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) att undertecknas vid en ceremoni i Vita huset, under vilken även Bahrains utrikesminister kommer att närvara i syfte att skriva på ett separat avtal med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Avtalet ingicks efter telefonsamtal mellan president Donald Trump, Benjamin Netanyahu och Bahrains konung Hamad bin Isa Al Khalifa. För några veckor sedan sedan ingicks ett liknande avtal mellan Israel och UAE. Tidigare har Israel slutit avtal av detta slag med Egypten och Jordanien.

Netanyahu kommenterade: ”It took us 26 years between the second peace agreement with an Arab country and the third, but only 29 days between the third and the fourth and there will be more.” Den israeliske premiärministern syftade på att det förflöt 26 långa år mellan avtalet med Jordanien 1994 och det med UAE 2020 men endast  29 dagar mellan UAE- och Bahrain-avtalen.

Därtill kommer att Kosovo och Serbien i princip gått med på att erkänna Israel diplomatiskt respektive flytta sin ambassad från Tel Aviv till den israeliska huvudstaden Jerusalem, där i nuläget endast USA och Guatemala har ambassader. Även afrikanska Malawi har tillkännagivit sin avsikt att upprätta en ambassad i Jerusalem. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/09/08/34834/

USAs Femte flottas kommandocentral i Manama.

I den Palestinska myndighetens (PA) ”huvudstad” Ramallah är det av naturliga skäl synnerligen dystra miner. Arabvärlden har visat liten eller ingen förståelse för dess krav att vänta med normalisering med Israel tills palestinaaraberna säkrat ett självständigt ”Palestina”. ”This is another stab in in the back of the Palestinian cause, the Palestinian people and its rights”, kommenterade PAs talesman Waser Abu Yousef.

Avtalet mellan Israel och Bahrain innefattar normaliserade diplomatiska, kommersiella, säkerhetsrelaterade och andra relationer mellan de båda länderna. Bahrain har, i likhet med Saudiarabien, redan tidigare gått med på att tillåta israeliska flygningar genom sitt luftrum.

Konungariket Bahrain är ett litet auktoritärt styrt öland beläget utanför den saudiska kusten omfattande 745,3 kvadratkilometer och med ett invånartal på omkring 1,4 miljoner. Det består av 33 öar varav huvudön, Bahrain, utgör sju åttondedelar av landets yta. Här ligger landets huvudstad Manama, där USAs Femte flotta har sin bas. https://www.google.com/search?sxsrf=ALeKk02Cysy7wI8GyGXKWtQrT1ZvMzq6og%3A1599917475608&source=hp&ei=o81cX_DzIueOlwS4mayYDA&q=bahrain&gs_ssp=eJzj4tDP1TcwNDNMNmD0Yk9KzChKzMwDAC_UBWA&oq=bahrain&gs_lcp=CgZwc3ktYWIQARgAMgsILhCxAxCDARCTAjIICAAQsQMQgwEyAggAMgIIADICCAAyAgguMgIILjICCAAyAggAMgIIADoECCMQJzoFCAAQsQM6BwguECcQkwI6BAguECc6CAguELEDEIMBOgUILhCxAzoECAAQClCyFFiTHmDdL2gAcAB4AIABUIgBqgOSAQE3mAEAoAEBqgEHZ3dzLXdpeg&sclient=psy-ab

Christian Tybring-Gjedde har nominerat Donald Trump till Nobels fredspris.

Det kan slutligen nämnas att president Donald Trump nominerats till Nobels fredspris för sina insatser att mäkla fred i Mellanöstern. Bakom nomineringen står den norske parlamentsledamoten för Fremskrittspartiet Christian Tybring-Gjedde, som också är medlem i NATOs parlamentariska församling. Tybring-Gjedde motiverade sin nominering av Trump på följande sätt:

For his merit, I think he has done more trying to create peace between the nations than most other Peace Prize nominees. https://nypost.com/2020/09/09/trump-nominated-for-nobel-peace-prize-by-norwegian-official/

I detta är bara att instämma!