”Allahu akbar” ekade vid nya islamistdåd i Lübeck och Wien

Publicerat 22 juli, 2018 av Tommy Hansson
Kategorier: Utrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Tysk polis på plats i Lübeck.

Två islamistiska våldsdåd har nyligen inträffat i hjärtat av Europa utan att många ögonbryn höjts.

Den allvarligaste attacken skedde då en man av iranskt ursprung beväpnad med en kökskniv löpte amok på en fullpackad stadsbuss i den nordtyska staden Lübeck. Mannen gav sig på minst 14 personer och skadade nio varav två allvarligt. Förövaren gjorde även ett misslyckat försök att antända en hemmagjord brandbomb. https://www.journalistenwatch.com/2018/07/20/eilmeldung-luebeck-gewalttat/

Polisen uppgav att motivet till den blodiga dådet var ”okänt”, något som motsägs av ögonvittnen i bussen. Dessa har uppgivit att mannen utstötte det numera allom bekanta muslimska stridsropet ”Allahu akbar” (Gud är större). Förbundskansler Angela Merkels poliser vill dock i likhet med sina svenska kolleger för allt i världen inte förarga de muslimskt troende.

Den turkiske islamist som greps efter det antisemitiska dådet i Wien.

I den österrikiska huvudstaden Wien skedde två dagar tidigare en antisemitisk hatattack, varvid en man slog ner och misshandlade en kippaklädd man som var på väg ut från den ortodoxa synagogan vid Taborstrasse i Leopoldstadt i Wien. Polisen uppgav först att den kippaklädde mannen knivskurits, men detta visade sig inte stämma. http://www.heute.at/oesterreich/wien/story/Pruegelattacke-auf-Juden-in-Wien-56029743

Våldsverkaren gav sig därefter av i riktning mot en tunnelbanestation vid Schwedenplatz och passade under sin förflyttning på att misshandla tre personer utanför en kosherrestaurang. Förövaren greps efter ett vilt tumult och identifierades av polis som den turkiske islamisten Burkey S. Föga oväntat hördes denne flera gånger av vittnen på plats ha skrikit ”Allahu akbar”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Takb%C4%ABr

Dåd av ovan beskrivet slag är i dag närmast vardagsmat i Europa. Det är en oundviklig följd av den extrema immigrationspolitik som EU med Merkel i spetsen förfallit till. Fortfarande finns en påfallande ovilja hos etablissemangen i media och politik att ange motiven till islamistattackerna.

 

 

Annonser

Det lyckade toppmötet i Helsingfors och hatet mot Trump

Publicerat 19 juli, 2018 av Tommy Hansson
Kategorier: Utrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Både Trump och Putin föreföll nöjda med mötet i Helsingfors.

USAs president Donald J. Trump har träffat sina ryska motsvarighet Vladimir V. Putin i Finlands huvudstad Helsingfors. Det borde han enligt den samlade klokskapen hos etablerade media och politiker inte ha gjort. Trump har således i amerikanska media kallats både ”traitor” och ”Putin´s bitch” och detta enbart på grund av presskonferensen efter mötet med Putin.

Det har knappast varit bättre i Sverige. Somliga mediaoperatörer som man hade förväntat sig betydligt mer av tycks få kortslutning i hjärnregionerna när det gäller den 45e amerikanske presidenten: den eventuella analytiska förmågan får ge vika för hat och illvilja.

Ett typexempel härvidlag är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som hävdar att Trump ”lever vänsterns våta dröm” och talar om presidentens ”diplomatiska härjningståg” I Europa; Gudmundson syftar även på det likaledes lyckade NATO-mötet i Bryssel.. Att Gudmundson förlorat förmågan till klart tänkande när det gäller Donald Trump visas av att han – på fullt allvar, får man förmoda – jämför USAs 45e president med Filippinernas Rodrigo Duterte och Zimbabwes Robert Mugabe. https://www.svd.se/donald-trump-lever-vansterns-vata-drom

Det är sannerligen ett medialt lågvattensmärke när bedömare saknar förmågan att skilja USAs ordinarie utrikespolitik från uttalanden på en presskonferens efter ett toppmöte ägnat åt det onekligen vällovliga syftet att minska spänningarna mellan två av världens mäktigaste statsbildningar. Precis som när Richard Nixon mötte Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev och Röda Kinas envåldshärskare Mao Tse-tung året 1972.

Richard Nixon och Leonid Brezjnev i Vita huset 1972.

Jag vågar påstå att båda dessa möten gagnade världsfreden, och Nixon (och hans dåvarande nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger) fick också välförtjänt beröm för sin framsynta utrikespolitik. Med Trump är det annorlunda – han skall av någon svårbegriplig anledning rullas i tjära och fjädrar oavsett vad han tar sig för. Problemet för Trump-hatets vänner är bara att mötet med Putin – liksom mycket annat som Trump gjort – blev en betydande framgång, något som till och med SVTs utrikesreporter Per Anders Engler tvingades erkänna i ett inslag.

Trumps kritiker på hemmaplan och ute i världen tycks mena att USA-presidenten borde ha läst lusen av sin ryska motsvarighet och mer eller mindre hotat med krig. Istället valde Trump, att döma av det som sades på presskonferensen, att tona ner skiljaktigheterna mellan de båda stormakterna även om alla vet vet att sådana finns det rätt gott om. Att det ändå förekom divergerande meningar under det 90 minuter långa mötet framgår av att Putin kallade mötet ”uppriktigt”, en diplomatisk omskrivning för att allt inte var harmoniskt.

Det visar enligt min mening att Trump är en ansvarsfull världsledare som inser att bilateral konfrontation mellan USA och Ryssland inte är något självändamål. Som Trump själv har uttryckt saken: ”I would rather take a political risk in pursuit of peace, than to risk peace in pursuit of politics.” Mer om mötet Trump-Putin här: https://www.lewrockwell.com/2018/07/donald-jeffries/the-trump-putin-conference/

Vad Trump framför på ett toppmöte med Ryssland och efterföljande presskonferens är en sak. USAs utrikespolitik visavi ryssarna en helt annan. Att påstå att Trump skulle vara Putins nickedocka är bara löjeväckande om man ser till hans göranden och låtanden så här långt. Man kan gott säga att president Trump varit tuffare mot Ryssland under de 18 månader han haft Ovala kontoret i Vita huset som sin arbetsplats än vad hans företrädare barack Obama var under sina åtta år vid makten.. http://thehill.com/opinion/white-house/397212-president-trump-is-tougher-on-russia-in-18-months-than-obama-in-eight

Redan under sin första månad som president införde Trump strikta sanktioner mot Ryssland för att visa vad han tyckte om den ryska annekteringen av Krim i Ukraina. Han har gått hårt åt Moskvas stöd för Syriens diktator Bashar al-Assad. Trump har vidare låtit stänga ryska diplomatiska egendomar i San Francisco, Washington, D. C. och New York samt det ryska konsulatet i Seattle.  Vidare solidariserade sig Trump-administrationen med Storbritannien när denna brännmärkte Ryssland som ansvarigt för mordförsöken på paret Sergej och Julia Skripal genom att utvisa ett antal ryska diplomater.

Det ryktas nu om att brittisk säkerhetstjänst har lyckats identifiera de personer av rysk härkomst som är ansvariga för förgiftningen av far och dotter Skripal, vilka för övrigt erbjudits nya identiteter i USA. Detta har emellertid tillbakavisats av den brittiska administrationen som enbart spekulationer.  Personligen tvivlar jag inte ett ögonblick på att ryssarna var inblandade. https://www.politico.eu/article/sergei-skripal-russia-spy-poisoning-uk-police-identify-suspects-report/

Donald Trump i bönemöte med kristna pastorer från Las Vegas-området under sin presidentvalskampanj 2016.

Frågan är vad som ligger bakom det formliga hat som kommit president Donald Trump till del. Själv skulle jag vilja peka på två faktorer:

1. Trump är så politiskt inkorrekt man kan vara med exempelvis en skeptisk inställning till klimatevangeliet; han är en varm Israel-vän som flyttat USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem; han har en kritisk uppfattning om EU och dess immigrationspolitik; han driver en tullvänlig politik som avviker från frihandelsidealet; han vill kraftigt begränsa muslimsk invandring till USA; han hyllar familjen som institution och har genomgått något av en kristen väckelse under sin hittillsvarande tid i Vita huset.

2. Etablerade politiker och media klarar helt enkelt inte av Trumps ledarstil som gör det svårt eller omöjligt för dem att placera in honom i ett visst fack. Det är naturligtvis sant att många av hans uttalanden och Twitter-aktiviteter tycks spreta åt alla håll, men man tycker ändå det skulle vara möjligt att skilja detta från USAs aktuella politik. Att så icke är fallet framgår tydligt av reaktionerna på mötet Trump-Putin i Helsingfors. Då är det alltför lätt att som Per Gudmundson göra helt vansinniga jämförelser med ett par av världens mest beryktade ledare.

Det måste därtill reta mediasnubbarna något oerhört att Trump inte har för vana att göra avbön varje gång han utsätts för en kritikstorm. Han rider istället ut stormen ifråga och fortsätter på sin linje som om inget har hänt. Inte heller har det förbättrat Trumps ställning i etablerade media att han betat av vallöfte efter vallöfte.

Därför är det en dålig idé att begränsa demokratin

Publicerat 18 juli, 2018 av Tommy Hansson
Kategorier: Inrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen i Visby.

Det är inte särskilt ofta jag håller med Göran Greider, socialistisk debattör, poet och chefredaktör för Dala-Demokraten, om någonting.

Jag gör emellertid ett undantag för vad Greider nyligen skrev på Twitter om den nu diskuterade möjligheten att förbjuda nazistiska och rasistiska organisationer som framlagts av justitieminister Morgan Johansson (S). http://www.dagensjuridik.se/2018/07/regeringen-vill-forbjuda-nazistiska-och-rasistiska-organisationer-hanvisar-till-regeringsfor

Greider skriver: ”Åsiktsförbud – nej! Galningar går under jord och blir än farligare och vilka organisationer förbjuds i nästa steg? Hårdare linje från polisen mot att ge demonstrations- och mötestillstånd för organisationer med våldsbejakande karaktär – ja!”

Enligt Morgan Johansson finns det möjligheter att förbjuda nationalsocialistiska och rasistiska organisationer utifrån en skrivning i Regeringsformens andra kapitel där rätten ges att förbjuda sammanslutningar som innebär militärt betonad verksamhet samt förföljelse av folkgrupp. Mot denna bakgrund planerar regeringen en utredning som skall möjliggöra en lagstiftning till 2020.

Göran Greider är kritisk mot ett åsiktsförbud.

En annan kritiker av det av Johansson förebådade förbudet är debattören Aron Lund, som i Expressen den 17 juli bland annat framhåller: ”Den som inte tidigare begripit att svensk politik mår dåligt fick svart på vitt när justitieminister Morgan Johansson lite i förbigående lät meddela att regeringen vill införa åsiktsförbud nästa år.” https://www.expressen.se/kultur/var-slutar-asiktsforbuden-morgan-johansson/

Det finns enligt min mening dock en rad argument som talar emot en lagstiftning av beskrivet slag. Thomas Bull, justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen, tillhör de jurister som rest invändningar.

Bull har i intervjusvar i Aftonbladet påpekat, att en ändrad lagstiftning kan leda till rättsprocesser som bara ger nazisterna och rasisterna ökad uppmärksamhet. Bull drar också en parallell till när regeringen förbjöd Aftonbladet på 1830-talet – det ledde till att tidningen kom ut i ett antal ytterligare versioner med olika beteckningar (vilka alla förbjöds). https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xRvLPX/experter-varnar-om-regeringens-forbudsforslag

Den mest grundläggande invändningen mot ett förbud för vissa politiska organisationer är att detta strider mot våra demokratiska värderingar vilka definitionsmässigt tillåter även odemokratiska organisationer. Om personer som tillhör sådana bryter mot gällande lagstiftning genom att exempelvis misshandla folk eller bryta mot lagen om hets mot folkgrupp finns redan möjlighet att lagföra dessa.

Justitieminister Morgan Johansson vill förbjuda politiska organisationer.

En lagstiftning av det slag som Morgan Johansson med flera regeringsföreträdare skisserat kommer vidare att ge upphov till en mängd tolknings- och gränsdragningsproblem. Det finns i dag exempelvis rätt gott om bedömare som menar att Sverigedemokraterna – givetvis helt felaktigt – är ett rasistiskt parti. Det är därför ingen omöjlighet att SD kommer att finnas med bland de organisationer som föreslås bli föremål för förbud.

Frågan är slutligen varför enbart nazistiska och rasistiska företeelser skall förbjudas. Är det inte precis lika illa att förespråka våld och förföljelse mot andra människor på grund av att dessa anses ha ”fel” klass- eller religionstillhörighet? Givetvis är så fallet.

Regeringspropån om att förbjuda en viss sorts politiska organisationer och därmed begränsa vår demokrati  är som jag ser det ingen bra idé och bör enligt vad som framhållits ovan entydigt avvisas.

Fotnot: Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 18 juli 2018.

 

Andrej Brezjnevs död och Percy Barneviks skrönor

Publicerat 15 juli, 2018 av Tommy Hansson
Kategorier: Utrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Andrej Brezjnev var ett tag ledare för det ryska Nya kommunistpartiet.

Andrej Brezjnev (1961-2018) har avlidit. Han var son till Jurij Brezjnev, den gamle sovjetbossen Leonid Brezjnevs (1906-82) ende son. https://www.rferl.org/a/russia-brezhnev-grandson-dies-of-heart-attack-in-crimea/29356774.html.

Den yngre Brezjnev dog i sviterna av en hjärtinfarkt den 10 juli 2018. Han var känd som en hårt festande affärsman och goddagspilt men hade också politiska intressen. 2002 blev han medlem i Nya kommunistiska partiet – ej att förväxla med den Ryska federationens kommunistiska parti – som han också blev partiledare för. Vid sitt frånfälle på det av Ryssland kontrollerade Krim var Brezjnev dock medlem i partiet Rodina. https://www.theguardian.com/world/2002/jul/07/russia.nickpatonwalsh

Percy Barnevik drar en hiskelig skröna i sin självbiografiska bok.

Ni kanske undrar varför jag skriver om den rätt obetydlige lyxliraren Andrej Brezjnev. Det beror på att jag av en tillfällighet fick ögonen på några rader i den nu pensionerade svenske företagsmogulen Percy Barneviks bok Jag vill förändra världen (Albert Bonniers förlag 2011) som handlar om just Andrej Brezjnev. Eller åtminstone någon Barnevik tror är Andrej Brezjnev.

Enligt Barnevik träffade han Andrej Brezjnev i samband med en affärsförhandling och beskriver den senare som ”vice utrikesminister”, en position den verklige Andrej Brezjnev aldrig varit ens i närheten av. Brezjnev beskrivs som en första klassens suput och kvinnokarl, men inte nog med det: enligt Barnevik var Andrej Brezjnev även den siste som avrättades med nackskott i Sovjetunionen på order av KGB-chefen Jurij Andropov som efterträdde Leonid Brezjnev som sovjetledare efter dennes död 1982. http://joh27cam94lou.bloggo.nu/Murens-fall-en-granslos-mojlighet/

Frågan är då varför Percy Barnevik presenterar en hiskelig skröna av detta slag. Såvitt jag vet har heller ingen avslöjat Barneviks desinformation, som naturligtvis borde ha upptäckts av Bonniers förlag redan på korrekturstadiet. En annan fråga är om man kan lita på någonting Percy Barnevik skriver eller säger när han vidarebefordrar rena sagor som denna.

Jurij Brezjnev (1933-2013).

En möjlighet är att den svenske företagsikonen blandat ihop Andrej Brezjnev med dennes far Jurij Brezjnev (1933-2013), bror till Galina Brezjnev. Jurij var på sin tid biträdande minister för utrikeshandel i Sovjetunionen och absolut någon Percy Barnevik kunde ha kommit i kontakt med under ett Moskva-besök. https://en.wikipedia.org/wiki/Yuri_Brezhnev

Inte heller Jurij Brezjnev föll dock offer för något ”nackskott” i Andropovs fängelser – han dog vid 80 års ålder i Moskva 2013. Så varför torgför Percy Barnevik sådana här bevisligen lögnaktiga uppgifter? Kanske har han lyssnat för mycket på någon överförfriskad mytoman vid ett sovjetiskt vodkaparty? Eller kanske han bara vill krydda sin självbiografi med en mustig historia. Era gissningar är lika bra som mina.

 

 

 

Irland: ännu mer Israel-fientligt än Sverige?

Publicerat 14 juli, 2018 av Tommy Hansson
Kategorier: Utrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liberman: ”Stäng Israels ambassad i Dublin.”

Den israeliske försvarsministern Avigdor Liberman, som tidigare också varit utrikesminister, vill att Israel stänger sin ambassad i Dublin med omedelbar verkan.

Bakgrunden är att den irländska senaten nyligen med röstsiffrorna 25 för, 20 mot och 14 nedlagda röster antog ett förslag som kriminaliserar handel med judar i de så kallade ockuperade områdena Judéen, Samarien, östra Jerusalem samt Golan vilka varit i israelisk ägo sedan Sexdagarskriget 1967. https://www.timesofisrael.com/liberman-wants-dublin-embassy-shut-over-irelands-anti-settlement-legislation/

Irland är därmed det enda landet i EU som, om lagförslaget vinner laga kraft vilket inte är säkert att det gör, kriminaliserar import från judiska bosättningar och slår således till och med Sverige på fingrarna när det gäller Israel-fientlighet åtminstone i detta avseemde.

Liberman skräder inte orden: ”With Israel haters there is nothing to debate. Israel should immediately close its embassy in Dublin. We won´t turn the other cheek to those who boycot us.”

Israels ambassad i Dublin. Foto: Tommy Hansson

Israels utrikesdepartement kallade till sig Irlands ambassadör i Tel Aviv, Allison Kelly, för att protestera mot det i den irländska senaten godkända lagförslaget, något som försvarsminister Liberman tyckte var rätt meningslöst – bättre då att slå igen ambassaden i Dublin. Det israeliska utrikesdepartementet har så här långt inte kommenterat Libermans twittrande..

I såväl Irland som Sverige förefaller finnas en djup aversion mot den judiska staten. Det förflutna kastar långa skuggor, och man kan ställa frågan om detta möjligen har något att göra med att båda länder hade en ambivalent inställning till Nazityskland under Andra världskriget? Jag lämnar frågan öppen.

Den ängsliga svenska eftergiftspolitiken gentemot Tredje riket så länge det gick bra för Hitlers trupper torde vara alltför välkänd för att jag skall behöva gå närmare in på den här. När det gäller Irland försökte dess premiärminister under krigsåren, Éamon de Valera, balansera mellan Storbritannien och Tyskland utan att alla gånger lyckas speciellt bra.

De Valera kondolerade Hitlers död.

De Valera trampade ordentligt i klaveret när han skickade sina kondoleanser till Tyskland efter Hitlers självmord den 30 april 1945. Under 1930-talet hade den irländska republiken därtill i Charles Bewley ett diplomatiskt sändebud i Berlin som var pronazist och antiengelsk såväl som antisemit. https://www.irishtimes.com/culture/books/ireland-and-the-nazis-a-troubled-history-1.3076579

Stockholm Pride avvisar Sveriges enda homosexuella partiledare

Publicerat 12 juli, 2018 av Tommy Hansson
Kategorier: Inrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ilan Sadé och Medborgerlig samling: inte välkomna på Stockholm Pride.

Medborgerlig samlings (MED) partiledare Ilan Sadé är upprörd. Anledningen är att han och hans parti inte får vara med i årets upplaga av Pride-festivalen i Stockholm. https://www.svt.se/opinion/medborgerlig-samling-far-inte-delta-i-stockholm-pride

Jag kan förstå Sadés upprördhet. Han leder ett gayvänligt borgerligt parti och är själv Sveriges enda homosexuella partiledare. Ändå portas han och MED från att delta i årets mest spektakulära manifestation för den så kallade HBTQ-rörelsen, vilket måste sägas vara rätt uppseendeväckande.

Sadé har reagerat med att skriva en debattartikel i Dagens Samhälle, där han bland annat hårt kritiserar ”HBT-etablissemanget” som han menar har ”kidnappat HBT-organisationerna”. Stockholm Pride har vidare enligt MED-ledaren hamnat i händerna på ”ängsliga och intoleranta personer”. Han menar också att det politiska synsätt som Stockholm Pride bekänner sig till står extremistpartierna Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet nära. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/varfor-portas-medborgerlig-samling-fran-pride-23120

Stockholm Pride hänvisar i sin avvisande inställning till Sadé och MED att dessa inte skulle stå upp för alla människors lika värde mot bakgrund av att Ilan Sadé på sociala medier ifrågasatt att transpersoner skall räknas in i gayrörelsen. Detta är bara lätt genomskådbara bortförklaringar. Sanningen är att Stockholm Pride kräver absolut lydnad – alla som ifrågasätter minsta lilla del i rörelsens credo stämplas som homofober eller på annat sätt oönskade personer.

Ilan Sadé blev partiledare för Medborgerlig samling 2016. Han är jurist och var tidigare aktiv i Centerpartiet. Sadé föddes i Israel 1978 och kom till Sverige med sin pappa 1980. Han är ägare till den kontroversiella nätpublikationen Nyheter Idag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ilan_Sad%C3%A9

Det faktum att Sadés parti nu stoppas från att ställa ut under Pride-arrangemanget och inte heller tillåts delta i den avslutande paraden genom Stockholm bekräftar vad denna bloggare redan visste –  att Stockholms Pride är en trångsynt och sekteristisk organisation som sannolikt tillfogar de grupper den påstår sig vilja hjälpa mer skada än nytta.

M-topparna Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra i Pride-paraden.

Ilan Sadé hade dock inte behövt bli så förvånad. Om han läst mina blogginlägg om Pride och den etablerade homosexrörelsen hade han  långt tidigare insett vad rörelsen i verkligheten står för. Här ett exempel på vad jag skrivit: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/03/pride-nar-upplysning-blir-till-upplosning

Jag har bland annat i likhet med nobelpristagaren i litteratur Saul Bellow (1915-2005) påpekat att den så kallade queerfilosofin, som Pride ställer sig bakom, klubbar ner allt som har att göra med traditionella samhällsnormer och värderingar. Den ideologiskt medvetna queerrörelsen omfattar ett vänsterextremt synsätt som ersatt marxismens ideal om det klasslösa samhället med det könlösa samhället.

Medborgerlig samling liksom Sverigedemokraterna klarar sig säkert alldeles utmärkt utan Pride, i år dessutom uppgraderat till Europride. Dock lär vi även detta år tvingas uthärda att ledande representanter för riksdagspartierna utom SD tjoar och har sig i det ohämmat exhibitionistiska Pride-tåget genom Stockholms gator i syfte att visa sig så toleranta och goda som möjligt.

De borde inse att det Stockholm Pride och andra queerfantaster ägnar sig åt är samhällsupplösande och kaosskapande aktiviteter.

 

Den besvärlige överste Gyllenkrok

Publicerat 10 juli, 2018 av Tommy Hansson
Kategorier: Försvaret

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Docent  Göran Nilzén har skrivit boken Den besvärlige Gyllenkrok som avporträtterar en kontroversiell svensk militär. Foto: Tommy Hansson

Axel Gyllenkrok (1888-1946) var en på sin tid omtalad och omskriven officer. Han var mycket kompetent inom det han sysslade med och känd som en av våra stora militära begåvningar. Samtidigt var han en beryktad bråkmakare som gjorde livet surt för såväl överordnade som underlydande.

Gyllenkroks gärning har på ett överskådligt sätt sammanfattats av historiedocenten Göran Nilzén i boken Den besvärlige Gyllenkrok. Överste Axel Gyllenkrok (Carlssons förlag 2017). Nilzén konstaterar sammanfattningsvis att Gyllenkrok, trots sina obestridliga förtjänster, var ”för stöddig för sitt eget bästa”.

Axel Gyllenkrok föddes den 9 augusti 1888 i Karlskrona som son till kommendören Axel Gyllenkrok och dennes maka Elin Frick. Den friherrliga ätten har ett ärorikt förflutet. Dess mest bemärkte medlem är den karolinske krigaren Axel Gyllenkrok (1664-1730) som spelade en framträdande roll i Stora nordiska kriget i vilket han sårades två gånger. http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=117

Denne Gyllenkrok deltog bland annat vid slagen i Riga och Narva samt i kriget i Polen. 1706 befordrades han till överstelöjtnant och året därpå till en av konung Carl XII mycket uppskattad generalkvartermästare. Efter nederlaget i Poltava 1708 följde Gyllenkrok med kungen till Bender men blev omsider krigsfånge i Moskva. Vid återkomsten till Sverige 1722 upphöjdes Gyllenkrok till generallöjtnant och 1727 till friherre och slutade sina dagar som landhövding i Göteborgs och Bohus län.

Generallöjtnanten och landshövdingen Axel Gyllenkrok (1664-1730).

Karolinen Gyllenkroks sentida ättling Axel avlade mogenhetsexamen (som studentexamen då kallades) 1906 och inträdde samma år i krigstjänst. Han visade sig tidigt vara en duktig idrottsman och god skytt. 1908 avlade Gyllenkrok officersexamen och utnämndes i slutet av samma år till underlöjtnant vid Svea livgarde i Stockholm.

Göran Nilzén kommenterar (sidan 12): ”Det är väl inte omöjligt att den mera sentida Axels val av levnadsbana bör ses i ljuset av militära släkttraditioner, som förövrigt än i dag upprätthålls.”

Efter flera års tjänstgöring inom armén i början av 1920-talet – han var bland annat kapten och stabsadjutant vid generalstaben – övergick Axel Gyllenkrok efter flygspanar- och fältflygarutbildning till det unga flygvapnet. Han hade insett att flyget skulle bli en viktig vapengren i framtiden. Gyllenkrok hann även med en kortare flygkommendering till England.

1932 utsågs Axel Gyllenkrok, som under flera års tid gjort sig besvärlig och riktat skarp och inte alltid så diplomatiskt formulerad kritik mot bristfällig materiel – flera dödsolyckor hade förekommit – och undermålig krigsduglighet vid flygförbanden, till major vid flygvapnet. Senare samma år utnämndes han till chef för Tredje flygkåren på Malmslätt i Östergötland.

Den frispråkige och dynamiske Gyllenkrok kunde emellertid inte undgå att stöta sig med både överordnat befäl och underlydande. Det ledde till att han flera gånger under sin karriär ställdes inför krigsrätt.

Den officiella bilden av Axel Gyllenkrok.

Nilzén framhåller (sidan 73): ”Gyllenkroks sätt och intriganta väsen medförde naturligtvis att han fick många fiender, och 1934 lämnade han flyget för armén, troligen mot sin vilja. De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda, men man kan förstå att flygledningen ville ha honom på armlängds avstånd.”

Efter att ha återvänt till armén 1934 blev Gyllenkrok major vid Livregementets grenadjärer, varefter han 1934-35 fann sig kommenderad till ett grenadjärregemente i Rom i Mussolinis fascistiska Italien. Regementschefen, Giuno Ruggiero, var en av de relativt få officerare som Gyllenkrok kom väl överens med, och svensken ansåg sig ha lärt sig oerhört mycket under dennes befäl.

I ett brev från Italien redogör Gyllenkrok för vilka egenskaper han menar att den ideala krigsmakten bör ha (sidan 87):

1. Tysk eller engelsk drill på grundval av Lings gymnastik. 2. Fransk obundenhet i tillämpningen (ej i formen). 3. Italiensk trevnad och glädje i tjänsten. 4. Finsk seghet och envishet i genomförandet. 5. Tysk grundlighet. 6. Svensk organisation och planläggning.

En bidragande orsak till att Axel Gyllenkrok fann sig hemma i Italien vid denna tid var hans skepsis gentemot den västerländska demokratin, ”anarko-liberalism” som han kallade det svenska samhällssystemet. Det var också i Italien han första gången genom ambassadbjudningar kom i kontakt med diplomater och militärer från Sovjetunionen.

Gyllenkroks vän och förtrogna Marika Stiernstedt.

1937 erhöll Gyllenkrok tjänstledighet från sin befattning med graden överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer i Örebro för att genomföra en månads privat studiebesök i Sovjetunionen på inbjudan av vännen och förre sovjetiske militärattachén i Rom, Vasilij Lunev.

Att den svenske militären fann sig väl tillrätta i Stalins rike framgår av den bok han 1945 gav ut på ett kommunistiskt förlag, Utan uppdrag i Moskva, där Gyllenkrok bland annat uttrycker betydande beundran för den sovjetiska krigsmakten med dess ordning och disciplin och även för det sovjetiska samhället i stort.

Det kan tas för givet att den tydligen rätt naive Gyllenkrok förts bakom ljuset av den sovjetiska propagandan, även om han själv inte insåg detta.
”Det sticker emellertid i ögonen att Gyllenkrok går långt i sitt försvar för Sovjet”, konstaterar Göran Nilzén (sidan 116), ”som han ansåg vara utsatt för förtal i stora delar av västvärlden och att landets styrka gravt underskattades.”

Det kan här inskjutas att Gyllenkrok under senare år blev en nära vän och förtrogen till den 13 år äldre socialistiska och katolska författarinnan och debattören Marika Stiernstedt (1875-1954), vilken i likhet med Gyllenkrok 1934 besökt Sovjetunionen på inbjudan av den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj. Stiernstedt blev dock inte någon okritisk Sovjet-beundrare. http://www.signum.se/archive/read.php?id=753

1937-38 fungerade Axel Gyllenkrok som chef för Hallands regemente i Halmstad. Att han uppbar denna tjänst i endast ett drygt halvår berodde på att han anmäldes för trakasserier mot enskilda officerare och därför avpolletterades som chef samt suspenderades från armén och fördes över på reservstat.

Dåvarande kaptenen och flygspanaren Axel Gyllenkrok på Malmslätt.

Axel Gyllenkrok var på många sätt en typisk militär. Han spottade definitivt inte i glaset och hans språk var minst sagt mustigt. Han var uppenbart kompetent och framåtsyftande i mycket av det han gjorde och var icke minst en framstående militär skribent och debattör. Bland annat anlitades han ofta för att författa militära reglementen och instruktioner av skilda slag.

Han kan tvivelsutan kritiseras för en hel del saker men ändå hedras mer ändå!

”Den besvärlige Gyllenkrok” avled två dagar före sin 58-årsdag den 7 augusti 1946. Han gifte sig aldrig utan kan väl snarast anses ha varit ”gift” med sitt yrke.