Stockholm/Åre blir utan vinter-OS 2026 – Löfven kan ha sänkt Sveriges kandidatur

Publicerat 25 juni, 2019 av Tommy Hansson
Kategorier: Utrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mycket tyder på att det var Stefan Löfvens löfte om ett stopp för skenande OS-kostnader som sänkte Sveriges kandidatur.

Nej, det blir inga vinterolympiska spel i Sverige 2026. Det står klart sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) på tisdagen med de tämligen klara röstsiffrorna 47-34 beslutat tilldela Milano och Cortina d´Ampezzo i Italien vinter-OS om knappt sju år. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/06/24/klart-vinter-os-2026-arrangeras-i-italien-sveriges-langa-vantan-pa-olympiska-spel

IOK-chefen Thomas Bach framhöll efter omröstningen i schweiziska Lausanne att huvudorsaken till att italienarna tilldelades spelen troligen var det överlägsna folkliga stödet i Italien – 83 procent jämfört med 55 procent bland de mer skeptiska svenskarna.

Andra möjliga förklaringar är att den svenska organisationskommittén helt orealistiskt utlovat att spelen inte skall kosta svenska skattebetalare en enda krona; att de socialt kompetenta italienarna haft bättre relationer till IOK än de mer fyrkantiga svenskarna kombinerat med förmånligare utfästelser ”under bordet”; att Italien helt enkelt uppfattats som ett mer attraktivt land än Sverige.

Italien har också tidigare visat att det kan arrangera framgångsrika olympiska spel. Det blir nu tredje gången landet ordnar vinter-OS – tidigare har detta skett i Cortina d´Ampezzo 1956 och Turin 2006. Sommar-OS hölls därtill i den italienska huvudstaden Rom 1960. Sveriges olympiska meritlista inskränker sig till OS i Stockholm 1912 somt den så kallade ryttarolympiaden i Stockholm 1956.

Man kan ändå tycka att det var en svensk framgång att lyckas ta sig ända till den slutliga duellen mellan de två kvarvarande kandidaterna. Tidigare hade kandidaterna Calgary (Kanada), Graz (Österrike), Sion (Schweiz) samt Erzurum (Turkiet) kastat in handduken. Nära skjuter dock ingen hare – nästan prick är inte riktigt prick…

Ej endast Stockholm och Åre hade blivit OS-orter om spelen gått till Sverige. Backhoppningen hade tillfallit Falun och bob, rodel och skeleton Sigulda i Lettland. OS-byn hade placerats i Barkarby. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-ser-planerna-ut-for-vinter-os-i-sverige

Milano och Cortina får arrangera vinter-OS 2026.

Det hjälpte inte att statsminister Stefan Löfven (S), på plats i Lausanne tillsammans med bland andra kronprinsessparet Victoria och Daniel, biståndsminister Peter Eriksson (MP och diverse annat folk från idrottsvärlden och näringslivet, lovade att ”ta tillbaka vinterspelen till rötterna”. Inte bara det: Löfven lovade också att Sverige skulle arrangera ett vinter-OS utan skenande kostnader. https://www.expressen.se/tv/sport/os/stefan-lofven-ta-vinterspelen-tillbaka-till-rotterna/

Jag undrar om det inte var just denna försäkran från statsministern som slutgiltigt sänkte Sveriges kandidatur. IOK-delegaterna ville knappast höra att Sverige inte tänker göra en ordentlig ekonomisk satsning på världens största idrottsevenemang utan tvärtom iaktta sparsamhet. IOK-folket såg sannolikt framför sig begränsade möjligheter för dem själva att få vältra sig i lyx och överdåd på sedvanligt sätt 2026 – då fick det bli Italien.

Sverige visade sig framgångsrikt när det gällde att mygla till sig en plats i FNs säkerhetsråd för några år sedan. OS-projektet blev inte samma succé. Själv sörjer jag ingalunda Sveriges och Löfvens debacle.

Trots den senares försäkran om att det inte skulle bli några orimliga kostnader, och trots organisationskommitténs påståenden om att skattebetalarna inte skulle behöva stå för fiolerna, skulle staten i slutändan ändå ha fått dra det tyngsta lasset. Så har i OS-sammanhang tidigare alltid varit fallet. Betydligt bättre då att lägga skattepengarna på vård, skola, omsorg, försvar och polisväsende.

Att Italien har en ännu sämre ekonomi än Sverige är en annan sak. Vill italienarna satsa på ett vinterolympiskt spel med dess garanterat skenande kostnader så varsågoda – det är deras begravning.

Ett nytt politiskt propagandaspel väntar i Peking 2022.

Vinter-OS 2022 kommer att hållas i Kinas huvudstad Peking, som därmed blir den enda staden någonsin att arrangera såväl vinter- som sommar-OS. Med andra ord väntar ett nytt politiskt propagandaspel. Stockholm fanns även denna gång (tillsammans med bland andra Oslo) med i budgivningen men drog tillbaka sin kandidatur ett år före den slutliga omröstningen. Norge är hittills det enda nordiska land som anordnat vinterolympiska spel: Oslo 1952 och Lillehammer 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olympiska_vinterspelen_2022

Vinter-OS 2026 kommer att hållas den 6-22 februari medan handikapp-OS (paralympics) går av stapeln 6-15 mars.

 

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

Publicerat 24 juni, 2019 av Tommy Hansson
Kategorier: Utrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

SD ökar mest – stöd för ökad anhöriginvandring sänker KD

Publicerat 21 juni, 2019 av Tommy Hansson
Kategorier: Inrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

DN/Ipsos juni 2019: SD rusar, KD rasar.

SD rusar, KD rasar.

Så skulle man i starkt komprimerad form kunna sammanfatta DN/Ipsos mätning för juni 2019. Således ökar Sverigedemokraterna mest av alla partier och går upp med 2 procentenheter till 19 procent jämfört med föregående mätning. Kristdemokraterna rasar å sin sida med hela 4 procentenheter ner till 8 procent. https://www.expressen.se/nyheter/kd-rasar-i-ny-matning-tappar-var-tredje-valjare/

”Det är uppenbart att Adaktusson-affären har haft betydelse”, citeras Ipsos Nicklas Källebring i Expressen. Den etablerade klokskapens ansträngningar att ge Lars Adaktussons abortrelaterade röstningsstatistik i Europaparlamentet skulden för KD-nedgången övertygar dock inte. Särskilt inte som Ipsos konstaterar, att det främst är män och äldre som lämnat KD till förmån för M och SD.

Att denna väljarkategori skulle överge KD på grund av just abortfrågan måste anses vara näst intill otroligt. Den verkliga orsaken till megatappet är med till visshet gränsande sannolikhet istället KDs beslut att i en riksdagsomröstning liera sig med de övriga fem partier som vill. underlätta en ökad anhöriginvandring och därmed bädda för ett nytt migrationskaos. https://www.expressen.se/nyheter/sd-ilskan-mot-kd-efter-nya-invandringsbeslutet/

Endast Moderaterna och Sverigedemokraterna röstade nej till det nya invandringsbeslutet. Det skall också påpekas att Kristdemokratiska ungdomsförundet (KDU) var emot KDs linje och därmed visade större mognad än moderpartiet. KDs Ebba Busch Thor meddelade för inte så länge sedan att Sverige behöver en stramare invandringspolitik – röstningen om anhöriginvandringen går stick i stäv med denna påstådda föresats. http://www.blt.se/ledare/stram-invandringspolitik-sa-kd-rostar-for-okad-invandring/

Det enda övriga partiet som minskar i DN/Ipsos undersökning är Socialdemokraterna, som går ner en procentenhet till 25 procent. S förblir dock som väntat det största partiet. M (17), MP (5) samt L (5) ökar samtliga med 1 procentenhet. Vänsterpartiet (10) och Centerpartiet (9) ligger båda kvar på samma noteringar som i föregående Ipsos-mätning.

Landets sverigedemokrater har anledning glädjas åt de senaste DN/Ipso-siffrornas. På bilden medlemmar i SD Södertälje tillsammans med partiledaren Jimmie Åkesson. Foto: SD

Det hedrar inte KD-ledningen med kuttersmycket Ebba Busch Thor i spetsen att den nu emfatiskt söker skylla nedgången på Lars Adaktusson och det faktum, att denne under sin tid som EU-parlamentariker vid 22 tillfällen röstat mot abort. Adaktussons abortröstande har nämligen varit principiellt helt korrekt: abortfrågan tillhör de sociala frågor som enligt gällande EU-fördrag skall beslutas om på nationell nivå och inte något som EU skall fatta beslut om.

Adaktussons parti borde med denna bevekelsegrund rimligen ha backat upp sin representant och inte, som det nu gör, kasta honom under bussen. Lars Adaktusson har emellertid sett vartåt det barkar och kungjort att han lämnar KDs partiledning samt avstår från att kandera för omval som partiets andre vice ordförande. I ett vidare perspektiv måste hans framtid inom Kristdemokraterna betraktas som högst osäker.

Bland dem som uttalat sitt stöd för Lars Adaktussons abortröstning i Europaparlamentet märks den förre partiledaren Alf Svensson. https://www.varldenidag.se/nyheter/alf-svensson-star-upp-for-lars-adaktusson/repsev!gAqmaa9iPg07vKDRto79mw/

Jag har genom åren mestadels sett på KD med en viss välvilja och vid några tillfällen även röstat på partiet i olika val. Samtidigt har jag kunnat konstatera, att de frågor som kommit att engagera partiet tillvaratas av andra partier på ett ej sällan bättre sätt än KD. Jag hävdade därför i en bloggtext 2013 att KD är partiet som inte behövs https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/kd-partiet-som-inte-behovs/

Lars Adaktusson kastas under bussen av Ebba Busch Thor. Foto: Riksdagen

Jag menar nog att denna fråga fortfarande är högst relevant. När partiet offrar sina traditionella ståndpunkter avseende abort och homosexualitet – Ebba Busch Thor har nyligen deklarerat att hon tänker gå med i den kommande Pride-paraden i Stockholm – på den politiska korrekthetens altare samt stödjer ett riksdagsbeslut som möjliggör en ny invandringskris får det faktiskt räkna med att ifrågasättas.

Liberalernas val: utveckling och tillväxt med Sabuni eller fortsatt lindanseri med Ullenhag

Publicerat 17 juni, 2019 av Tommy Hansson
Kategorier: Inrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och  Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman,  alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/

Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig,  har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).

Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.

Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.

Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/

Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.

Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.

Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.

2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt  2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).

Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.

När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism

Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/

Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.

Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.

Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/

 

Drag under galoscherna för KD – SD näst störst, M minskar mest i SCB

Publicerat 5 juni, 2019 av Tommy Hansson
Kategorier: Inrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

SCB maj 2019.

Statistiska centralbyrån  (SCB) har samlat ihop sig till ännu en partisympatiundersökning. Sedan 1972 mäter SCB två gånger om året partisympatierna hos svenskarna. 9000, av vilka cirka hälften brukar svara, har kontaktats detta år. Verkligt ”drag under galoscherna”, för att låna en politisk slogan från det begynnande 1990-talet, har Kristdemokraterna som nu noteras för 13,0 procent vilket är ett av partiets allra bästa mätresultat någonsin. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/scb-resultatet-for-juni-2019

Endast tre partier ökar i föreliggande SCB-undersökning jämfört med den närmast föregående mätningen i november 2018: Kristdemokraterna (+7,6 procentenheter), Vänsterpartiet (+ 0,3) och Miljöpartiet (+ 1,6). Största minskningen svarar Moderaterna för – 16,0 procent är 3,2 procentenheter sämre än i november. Näst största minskningen noterar Socialdemokraterna, som dock fortfarande är klart största parti men med en minskning omfattande 2,9 procentenheter.

Sverigedemokraterna får 17,1 procent och minskar därmed med 1,2 procentenheter men är likväl mätningens näst största parti. Oförutsägbara Centerpartiet minskar med 1,7 procentenheter ner till 6,9 procent, medan Liberalerna hamnar under riksdagsspärren med sina 3,7 procent (- 0,6). Övriga partier antecknas för 1,3 procent (+ 0,1).

I början på 1990-talet var det ett annat parti än KD som hade drag under galoscherna.

SVTs politiska kommentator Elisabeth Marmorstein citeras på följande sätt om den kristdemokratiska metamorfosen:

Det är en anmärkningsvärd uppgång av partiet som visar hur snabbt opinionen rör sig bland de som väger mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det är den gamla borgerliga kannibalismen, när den ena tappar vinner den andra.

KDs SCB-succé går  stick i stäv mot den nedåtgående trenden i valet till Europaparlamentet samt i senare mätningar, vilken har förklarats med dels abortdiskussionerna kring Lars Adaktusson, dels partiets stöd för regeringens riktlinjer för en generösare anhöriginvandring. Förklara det, den som kan – jag kan det inte.

AB/Inizio maj 2019: Neråt för KD, MP och L – SD fortfarande näst störst efter S

Publicerat 31 maj, 2019 av Tommy Hansson
Kategorier: Inrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

KD är nu ett mer ”lagom” parti med 9,0 procent i senaste Inizio-mätningen..

Så var valet till Europaparlamentet avklarat – dags att återgå till den grådaskiga vardagspolitiken. Det innebär, att döma av den första opinionsmätningen sedan EP-valet, glädjande besked för somliga men kallduschar för andra.

Kalldusch för KD i opinionen – abortfrågan bakom enligt Aftonbladet/Inizio

Till kallduschskategorin får man väl räkna det faktum, att Kristdemokraterna får finna sig i en nedgång med 2,4 procentenheter jämfört med senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. 9,0 procent är marginellt bättre än i EU-valet  men ett klart trendbrott i förhållande till partiets tidigare framgångar i opinionen.

Enligt Aftonbladet beror KDs kräftgång uteslutande på uppståndelsen kring Lars Adaktussons abortröstande, men bilden blir knappast fulltständig om man inte också i beräkningen tar med KDs uppslutande bakom regeringsförslaget om en mer generös anhöriginvandring. Ebba Busch och KD hade här chansen att visa, att partiets konservativa omorientering i ord också motsvaras i praktisk politik.

Kristdemokraterna tog inte den chansen utan valde, när det verkligen gällde, att falla tillbaka i de gamla immigrationspositiva hjulspår som var rådande under Alf Svenssons och Göran Hägglunds ledarskap. Inte så konstigt då att ett betydande antal KD-väljare då har valt att gå över till ett moderatparti som på ett tämligen trovärdigt sätt lagt Reinfeldt-åren bakom sig.

Moderaterna ökar således hos Inizio med 2,5 procentenheter och når nu 18,2 procent. Sverigedemokraterna med 18,4 procent (minus 0,2) är alltjämt det näst största av riksdagspartierna. Störst är efter vanligheten Socialdemokraterna, som ökar en halv procentenhet till 26,1 procent. Såväl S och SD som M noteras för bättre resultat än i EP-valet. Så är fallet även med Vänsterpartiet på 8,3 procent, som dock minskar med 1,2 procentenheter jämfört med föregående mätning. För Centerpartiet gäller ungefär samma siffror som i EU-valet med dryga 10 procent.

SD är näst största parti med 18,4 procent.

De två partier som har allt skäl att beklaga Inizio-mätningen är Miljöpartiet och Liberalerna. Klimatfundamentalistiska MP ökar visserligen sedan föregående mätning men är långt ifrån EU-valets dryga 10 procent, som gav den gröne diktaturanhängaren Per Holmgren en plats i Europaparlamentet. L är nu, efter drygt 4 procent och ett EP-mandat, nere på välbekanta siffror: 3,0 procent, minus 1,2 procentenheter.

För KD gäller nu att återupprätta sitt renommé som ett pålitligt, konservativt parti. Jag hoppas att så sker och att partiet inte väljer den kanske enklaste utvägen, nämligen att avpollettera den rakryggade kristne politikern Lars Adaktusson. I så fall har KD gjort sig omöjligt i alla fall i denna bloggares ögon.

Resultat Aftonbladet/Inizio maj 2019:

Socialdemokraterna 26,1 (+ 0,5)
Sverigedemokraterna 18,4 (- 0,2)
Moderaterna 18,2 (+ 2,5)
Centerpartiet 10,1 (+ 0,8)
Kristdemokraterna 9,0 (- 2,4)
Vänsterpartiet 8,3 (- 1,4)
Miljöpartiet 4,4 (+ 0,5)
Liberalerna 3,0 (- 1,2)
Övriga 2,4 (+ 0,6)

Ulf Kristersson gör debut i mytomspunna Bilderberg

Publicerat 30 maj, 2019 av Tommy Hansson
Kategorier: Utrikespolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ulf Kristersson gör debut i Bilderberg-sammanhang.

Enligt uppgift har moderatledaren Ulf Kristersson fått en inbjudan att deltaga i den så kallade Bilderberggruppens möte i Montreux i Schweiz den 30 maj-2 juni 2019. https://epochtimes.se/Ulf-Kristersson-deltar-i-arets-Bilderbergmote#

Få sammanslutningar är väl så mytomspunna som just Bilderberggruppen. Den höll sitt första möte på Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Nederländerna den 29 maj 1954. För värdskapet den gången stod prins Bernhard av Nederländerna, som var ordförande i gruppens styrkommitté fram till 1976. Den nuvarande ordföranden är Henri de Castries från Frankrike.

Därefter har gruppen hållit ett möte per år på olika platser i västvärlden  under närvaro av vid pass 120-150 framstående internationella aktörer inom affärs- och industriverksamhet, media och politik. Fyra möten har hållits i Sverige: på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1962, 1973 och 1984 samt i Stenungsund i Bohuslän i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen

Ett stort antal svenskar har genom åren återfunnits bland de inbjudna gästerna. Så har exempelvis alla statsministrar från och med Tage Erlander, med undantag för Ingvar Carlsson och Ola Ullsten efter vad jag kunnat utröna, deltagit vid Bilderberggruppens möten. Mycket flitiga deltagare har Carl Bildt och representanter för släkten Wallenberg varit. Centerledaren Annie Lööf deltog härom året. Bland de mest kända internationella deltagarna märks Henry Kissinger, Bill Clinton och David Rockefeller.

USAs tidigare utrikesminister Henry Kissinger är en flitig Bilderberg-gäst.

Tidigare var det mest den yttersta vänstern som protesterade mot Bilderberggruppens sammankomster. I samband med gruppens möte på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1973, eljest mest känt för samförståndsmötet mellan LO och SAF 1938 som lade fast spelreglerna för den svenska arbetsmarknaden, var de röda bokstavssekterna ordentligt i gasen med anklagelser om folkmord, imperialism (termen ”globalism” var då knappast uppfunnen som skällsord) och mycket annat.

I dag förefaller det huvudsakligen vara Putin-vurmande ultrahöger och nazigrupper av typ NMR som blir upprörda när Bilderberg kommer på tal.

Mycket av de konspirationsteorier som florerar kring Bilderberggruppen har att göra med det faktum att gruppen inte ägnar sig åt någon officiell rapportering kring mötena, vilka tenderar kretsa kring tillståndet för världens ekonomi. Konspirationsteoretikernas utläggningar brukar gå ut på att det är på dessa möten den globalistiska kabbalan träffas för att lägga upp riktlinjerna för hur den skall styra världen och hjärntvätta folk till att bli lydiga globalister.

Allt det där är givetvis bara mer eller mindre sinnessvagt svammel med ungefär lika mycket substans som myten om den judiska världskonspirationen. De individer som träffas under förhoppningsvis gemytliga former i Montreux i år är naturligtvis, liksom varje världsmedborgare borde vara, intresserade av att den globala ekonomin skall fungera på ett tillfredsställande sätt.

Därifrån till att börja konspirera om hur man bäst skall styra och hjärntvätta resten av världen är steget emellertid minst sagt långt. Jag tillåter mig därtill förmoda, att merparten deltagare är människor som förmår tänka själva. Med andra ord: ryktet om Bilderberggruppens farlighet är betydligt överdrivet.

På plats i Montreux: Investors Sara Mazur.

Vid Bilderberg-mötet i Montreux deltar 130 personer från 23 länder. Bland dessa märks NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg. Förutom Ulf Kristersson har bland svenskar Sara Mazur, styrelseledamot i Investor, Marcus Wallenberg, ordförande i SEB, samt Johan Rockström, professor i miljövetenskap tillika yvig klimataktivist bjudits in till årets sammankomst..

Vid Bilderberg-mötet i Montreux nu i dagarna skall bland annat Europas och kapitalismens framtid och klimatfrågan, liksom hur Ryssland och Kina bör hanteras, ventileras. Återstår att se om klimatfrågan blir belyst på ett allsidigt och seriöst sätt eller om det blir Greta-stuket som gäller. Jag känner mig under alla omständigheter rätt säker på att Ulf Kristersson (M) kommer att kunna lära sig ett och annat samt dessutom knyta värdefulla kontakter.