Posted tagged ‘Ryssland’

Det lyckade toppmötet i Helsingfors och hatet mot Trump

19 juli, 2018

Både Trump och Putin föreföll nöjda med mötet i Helsingfors.

USAs president Donald J. Trump har träffat sina ryska motsvarighet Vladimir V. Putin i Finlands huvudstad Helsingfors. Det borde han enligt den samlade klokskapen hos etablerade media och politiker inte ha gjort. Trump har således i amerikanska media kallats både ”traitor” och ”Putin´s bitch” och detta enbart på grund av presskonferensen efter mötet med Putin.

Det har knappast varit bättre i Sverige. Somliga mediaoperatörer som man hade förväntat sig betydligt mer av tycks få kortslutning i hjärnregionerna när det gäller den 45e amerikanske presidenten: den eventuella analytiska förmågan får ge vika för hat och illvilja.

Ett typexempel härvidlag är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som hävdar att Trump ”lever vänsterns våta dröm” och talar om presidentens ”diplomatiska härjningståg” I Europa; Gudmundson syftar även på det likaledes lyckade NATO-mötet i Bryssel.. Att Gudmundson förlorat förmågan till klart tänkande när det gäller Donald Trump visas av att han – på fullt allvar, får man förmoda – jämför USAs 45e president med Filippinernas Rodrigo Duterte och Zimbabwes Robert Mugabe. https://www.svd.se/donald-trump-lever-vansterns-vata-drom

Det är sannerligen ett medialt lågvattensmärke när bedömare saknar förmågan att skilja USAs ordinarie utrikespolitik från uttalanden på en presskonferens efter ett toppmöte ägnat åt det onekligen vällovliga syftet att minska spänningarna mellan två av världens mäktigaste statsbildningar. Precis som när Richard Nixon mötte Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev och Röda Kinas envåldshärskare Mao Tse-tung året 1972.

Richard Nixon och Leonid Brezjnev i Vita huset 1972.

Jag vågar påstå att båda dessa möten gagnade världsfreden, och Nixon (och hans dåvarande nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger) fick också välförtjänt beröm för sin framsynta utrikespolitik. Med Trump är det annorlunda – han skall av någon svårbegriplig anledning rullas i tjära och fjädrar oavsett vad han tar sig för. Problemet för Trump-hatets vänner är bara att mötet med Putin – liksom mycket annat som Trump gjort – blev en betydande framgång, något som till och med SVTs utrikesreporter Per Anders Engler tvingades erkänna i ett inslag.

Trumps kritiker på hemmaplan och ute i världen tycks mena att USA-presidenten borde ha läst lusen av sin ryska motsvarighet och mer eller mindre hotat med krig. Istället valde Trump, att döma av det som sades på presskonferensen, att tona ner skiljaktigheterna mellan de båda stormakterna även om alla vet vet att sådana finns det rätt gott om. Att det ändå förekom divergerande meningar under det 90 minuter långa mötet framgår av att Putin kallade mötet ”uppriktigt”, en diplomatisk omskrivning för att allt inte var harmoniskt.

Det visar enligt min mening att Trump är en ansvarsfull världsledare som inser att bilateral konfrontation mellan USA och Ryssland inte är något självändamål. Som Trump själv har uttryckt saken: ”I would rather take a political risk in pursuit of peace, than to risk peace in pursuit of politics.” Mer om mötet Trump-Putin här: https://www.lewrockwell.com/2018/07/donald-jeffries/the-trump-putin-conference/

Vad Trump framför på ett toppmöte med Ryssland och efterföljande presskonferens är en sak. USAs utrikespolitik visavi ryssarna en helt annan. Att påstå att Trump skulle vara Putins nickedocka är bara löjeväckande om man ser till hans göranden och låtanden så här långt. Man kan gott säga att president Trump varit tuffare mot Ryssland under de 18 månader han haft Ovala kontoret i Vita huset som sin arbetsplats än vad hans företrädare barack Obama var under sina åtta år vid makten.. http://thehill.com/opinion/white-house/397212-president-trump-is-tougher-on-russia-in-18-months-than-obama-in-eight

Redan under sin första månad som president införde Trump strikta sanktioner mot Ryssland för att visa vad han tyckte om den ryska annekteringen av Krim i Ukraina. Han har gått hårt åt Moskvas stöd för Syriens diktator Bashar al-Assad. Trump har vidare låtit stänga ryska diplomatiska egendomar i San Francisco, Washington, D. C. och New York samt det ryska konsulatet i Seattle.  Vidare solidariserade sig Trump-administrationen med Storbritannien när denna brännmärkte Ryssland som ansvarigt för mordförsöken på paret Sergej och Julia Skripal genom att utvisa ett antal ryska diplomater.

Det ryktas nu om att brittisk säkerhetstjänst har lyckats identifiera de personer av rysk härkomst som är ansvariga för förgiftningen av far och dotter Skripal, vilka för övrigt erbjudits nya identiteter i USA. Detta har emellertid tillbakavisats av den brittiska administrationen som enbart spekulationer.  Personligen tvivlar jag inte ett ögonblick på att ryssarna var inblandade. https://www.politico.eu/article/sergei-skripal-russia-spy-poisoning-uk-police-identify-suspects-report/

Donald Trump i bönemöte med kristna pastorer från Las Vegas-området under sin presidentvalskampanj 2016.

Frågan är vad som ligger bakom det formliga hat som kommit president Donald Trump till del. Själv skulle jag vilja peka på två faktorer:

1. Trump är så politiskt inkorrekt man kan vara med exempelvis en skeptisk inställning till klimatevangeliet; han är en varm Israel-vän som flyttat USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem; han har en kritisk uppfattning om EU och dess immigrationspolitik; han driver en tullvänlig politik som avviker från frihandelsidealet; han vill kraftigt begränsa muslimsk invandring till USA; han hyllar familjen som institution och har genomgått något av en kristen väckelse under sin hittillsvarande tid i Vita huset.

2. Etablerade politiker och media klarar helt enkelt inte av Trumps ledarstil som gör det svårt eller omöjligt för dem att placera in honom i ett visst fack. Det är naturligtvis sant att många av hans uttalanden och Twitter-aktiviteter tycks spreta åt alla håll, men man tycker ändå det skulle vara möjligt att skilja detta från USAs aktuella politik. Att så icke är fallet framgår tydligt av reaktionerna på mötet Trump-Putin i Helsingfors. Då är det alltför lätt att som Per Gudmundson göra helt vansinniga jämförelser med ett par av världens mest beryktade ledare.

Det måste därtill reta mediasnubbarna något oerhört att Trump inte har för vana att göra avbön varje gång han utsätts för en kritikstorm. Han rider istället ut stormen ifråga och fortsätter på sin linje som om inget har hänt. Inte heller har det förbättrat Trumps ställning i etablerade media att han betat av vallöfte efter vallöfte.

Annonser

Andrej Brezjnevs död och Percy Barneviks skrönor

15 juli, 2018

Andrej Brezjnev var ett tag ledare för det ryska Nya kommunistpartiet.

Andrej Brezjnev (1961-2018) har avlidit. Han var son till Jurij Brezjnev, den gamle sovjetbossen Leonid Brezjnevs (1906-82) ende son. https://www.rferl.org/a/russia-brezhnev-grandson-dies-of-heart-attack-in-crimea/29356774.html.

Den yngre Brezjnev dog i sviterna av en hjärtinfarkt den 10 juli 2018. Han var känd som en hårt festande affärsman och goddagspilt men hade också politiska intressen. 2002 blev han medlem i Nya kommunistiska partiet – ej att förväxla med den Ryska federationens kommunistiska parti – som han också blev partiledare för. Vid sitt frånfälle på det av Ryssland kontrollerade Krim var Brezjnev dock medlem i partiet Rodina. https://www.theguardian.com/world/2002/jul/07/russia.nickpatonwalsh

Percy Barnevik drar en hiskelig skröna i sin självbiografiska bok.

Ni kanske undrar varför jag skriver om den rätt obetydlige lyxliraren Andrej Brezjnev. Det beror på att jag av en tillfällighet fick ögonen på några rader i den nu pensionerade svenske företagsmogulen Percy Barneviks bok Jag vill förändra världen (Albert Bonniers förlag 2011) som handlar om just Andrej Brezjnev. Eller åtminstone någon Barnevik tror är Andrej Brezjnev.

Enligt Barnevik träffade han Andrej Brezjnev i samband med en affärsförhandling och beskriver den senare som ”vice utrikesminister”, en position den verklige Andrej Brezjnev aldrig varit ens i närheten av. Brezjnev beskrivs som en första klassens suput och kvinnokarl, men inte nog med det: enligt Barnevik var Andrej Brezjnev även den siste som avrättades med nackskott i Sovjetunionen på order av KGB-chefen Jurij Andropov som efterträdde Leonid Brezjnev som sovjetledare efter dennes död 1982. http://joh27cam94lou.bloggo.nu/Murens-fall-en-granslos-mojlighet/

Frågan är då varför Percy Barnevik presenterar en hiskelig skröna av detta slag. Såvitt jag vet har heller ingen avslöjat Barneviks desinformation, som naturligtvis borde ha upptäckts av Bonniers förlag redan på korrekturstadiet. En annan fråga är om man kan lita på någonting Percy Barnevik skriver eller säger när han vidarebefordrar rena sagor som denna.

Jurij Brezjnev (1933-2013).

En möjlighet är att den svenske företagsikonen blandat ihop Andrej Brezjnev med dennes far Jurij Brezjnev (1933-2013), bror till Galina Brezjnev. Jurij var på sin tid biträdande minister för utrikeshandel i Sovjetunionen och absolut någon Percy Barnevik kunde ha kommit i kontakt med under ett Moskva-besök. https://en.wikipedia.org/wiki/Yuri_Brezhnev

Inte heller Jurij Brezjnev föll dock offer för något ”nackskott” i Andropovs fängelser – han dog vid 80 års ålder i Moskva 2013. Så varför torgför Percy Barnevik sådana här bevisligen lögnaktiga uppgifter? Kanske har han lyssnat för mycket på någon överförfriskad mytoman vid ett sovjetiskt vodkaparty? Eller kanske han bara vill krydda sin självbiografi med en mustig historia. Era gissningar är lika bra som mina.

 

 

 

Jimmy Durmaz hade kunnat bli en svensk Escobar

29 juni, 2018

Det svenska VM-laget i fotboll står bakom Jimmy Durmaz.

Den 2 juli 1994 sköts den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar ihjäl utanför en restaurang i en förort till Medellin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9s_Escobar

Escobar, känd som den colombianska fotbollens gentleman, blev syndabock för Colombias misslyckande i fotbolls-VM i USA. Han hade nämligen gjort självmål i en match mot USA och därmed verksamt bidragit till att Colombia inte gick vidare från gruppspelet. Han sköts till döds av en Humberto Munoz, vilken greps och dömdes till 43 års fängelse; Munoz släpptes dock redan 2005.

Jag vågar påstå att detta osunda och destruktiva intresse för händelser som inträffar inom fotbollen är ett ganska osvikligt tecken på att ett land är vad man kan kalla bananrepublik. Därför kom jag osökt att tänka Escobar när den rasistiskt betingade smutskastningen av den svenske VM-spelaren Jimmy Durmaz sparkade i gång. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

Andrés Escobar blev 27 år gammal.

Durmaz hade som bekant en mindre lyckad dag i gruppspelsmatchen mot Tyskland i det pågående världsmästerskapet i Ryssland. En ojusthet från Durmaz sida ledde till att Tyskland tilldömdes en frispark strax utanför svenskt straffområde vilken resulterade i tyskarnas avgörande 2-1-mål. Till all lycka för Sverige – och Jimmy Durmaz – spelade fadäsen ingen roll. Sverige vann den efterföljande matchen mot Mexiko med hela 3-0 samtidigt som Tyskland torskade mot Sydkorea och åkte ur VM.

Uppståndelsen kring Durmaz har enligt min mening förlorarat alla rimliga proportioner – det handlar om fotboll, inte om liv och död! Tidskriften Contra har därför en given poäng när den väljer att beteckna Durmaz-rabaldret som ”en storm i ett vattenglas”. http://www.contra.nu/veckans–contra/storm-i-ett-vattenglas/

En bakgrund till sagda rabalder var att Ivar Ekman, en uppenbarligen rätt enfaldig reporter på Sveriges radio, på en pressträff med det svenska landslagets förbundskapten Janne Andersson efterlyste mer ”mångfald” i VM-truppen som innehåller noga taget tre medlemmar med ”mångfaldig” bakgrund: Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin samt Martin Olsson. Alla tre är födda i Sverige men med annan etnisk bakgrund än svensk. https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/sverige-i-vm-2018-trupp-och-matcher/

Kerstin Lundgren tog chansen och använde i en debattartikel fallet Durmaz för partipolitiska syften. Foto: Tommy Hansson

En rad ledande politiker har kommentaret det hat som kommit Durmaz till del, samtliga på ett undantag när i det onekligen vällovliga syftet att stötta Durmaz och ta avstånd från rasism och hat. Undantaget är Gustav Kasselstrand, ledare för det diminutiva extrempartiet Alternativ för Sverige, vilken i samband med Jimmy Durmaz frisparksbravad twittrade följande: ”Ivar Ekman…krävde fler invandrare i landslaget och fick det.” http://dagensopinion.se/politikerna-som-kommenterar-durmaz-hatet

Det kan inte gärna påstås att Kasselstrand ger uttryck för hat eller hot, men hans beredvillighet att utnyttja fotbollen för politiska syften är i mina ögon lika illa om inte värre. Kasselstrand har därtill dubbelt fel i sak, vilket måste anses vara något av en prestation med tanke på de få ord han twittrade. Janne Andersson tog inte ut fler ”mångfaldsspelare” i VM-truppen som ett resultat av Ekmans krav på ökad mångfald utöver de redan uttagna Durmaz, Kiese Thelin och Olsson. Ingen av dessa är heller invandrare.

Betydligt fler politiker än den försumbare Kasselstrand har dock kapitaliserat på hatet mot Durmaz genom försök att i sammanhanget skuldbelägga Sverigedemokraterna. Centerpartiets Kerstin Lundgren, riksdagsledamot samt ledamot i riksdagens utrikesutskott, svarar för ett debattmässigt lågvattensmärke när hon i i Länstidningen, Södertälje den 26 juni skriver: ”Sverigedemokraterna har öppnat dörren för det hat som vi nu ser frodas och det bruna rotsystem som nu fått växtkraft och förökar sig.” Samma tema har en ledare i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/l15QAe/sd-rasismen-och-hatet-mot-durmaz-hor-ihop

Hat mot idrottsliga syndabockar och en tilltagande vilja att politisera sporten. Se där två tecken på att ett land är eller åtminstone är på väg att bli vad jag vill kalla en bananrepublik. Den svenska regeringen pekar med hela handen i den riktningen när den deklarerar att den nu river upp det tidigare beslutet att bojkotta fotbolls-VM i Ryssland och i stället ko0mmer att vara representerad på plats, officiellt med det vällovliga syftemålet att ”stödja Sverige” (men i verkligheten ragga ihop optimalt antal röster till valet den 9 september). https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/efter-bojkotten-nu-aker-regeringen-till-fotbolls-vm/

Idrottsminister Annika Strandhäll (S) med Durmaz-tröja i riksdagen.

Socialminister (med sidotiteln idrottsminister) Annika Strandhäll (S) har som sig bör lagt ner litet extra energi på att politisera idrotten genom att dels hävda att samma hat som riktats mot Jimmy Durmaz även riktats mot henne själv, dels uppträda i den ärevördiga institutionen Sveriges riksdag iförd en blågul landslagströja med Durmaz siffra och namn på. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mdo1p/idrottsministern-hatet-mot-mig-och-durmaz-fran-samma-hall

Det som sker i anslutning till affären Durmaz i Sverige 2018 har med ordinära mått mätt överskridit alla rimliga proportioner. Däremot är det som sker fullt normalt i en bananrepublik eller i ett land med Tredje världen-status. Som påbröd till vad som anförts ovan kan nämnas att polisen prioriterar att jaga nätbaserade Durmaz-hatare framför att komma till rätta med de nästan dagliga dödsskjutningarna och massvåldtäkterna och att diverse offentliga manifestationer förestår.

Jimmy Durmaz bör nog skänka en tacksamhetens tanke till de lagkamrater – han byttes aldrig in i matchen mot Mexiko – som såg till att Sverige gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Annars hade han vid hemkomsten från Ryssland riskerat bli Sveriges motsvarighet till Andrés Escobar (1967-94).

SCBs PSU maj 2018: S tappar, SD framåt – AfS kan glömma riksdagen

6 juni, 2018

SCBs partisympatiundersökning maj 2018.

Så var den då här, Statistiska centralbyråns (SCB) av somliga hett emotsedda partisympatiundersökning (PSU) avseende maj 2018, den sista i sitt slag före valet den 9 september. För den som har någorlunda koll på våra vanligaste opinionsundersökningar är det knappast några sensationella siffror som presenteras. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6969491

Diagrammet ovan jämför siffrorna nu med valet 2014. Som synes är S alltjämt största parti men minskar med 2,7 procentenheter. Än större blir kräftgången om vi jämför de nu aktuella siffrorna med SCBs senaste PSU i november 2017: då fick S 32,6 procent, alltså ett tapp på 4,3 procentenheter. https://www.scb.se/contentassets/6c3026753d214f2191574ac2ad0f344b/me0201_2017m11_br_me60br1701.pdf

Förvisso har personalen på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm, liksom i S-kanslierna ute i landets kommuner, allt skäl att lägga pannorna i djupa veck. Det här ser ju inte särskilt bra ut. Ändå finns det sannolikt en hel del sossar som nu tycker att de kan andas ut – 28,3 procent är ändå klart bättre än vad som noterats för partiet i andra mätningar under senare tid.

Lars Adaktusson – snart ny KD-ledare?

I Aftonbladet/Inizios majmätning noteras S exempelvis för 26,6 procent, vilket ändå är bättre än i några andra mätningar där Löfvens parti är nere på rena Juholt-siffror. För denna bloggare ter det sig närmast ofattbart att partiet kan ligga kvar på den här nivån efter alla flipp-floppar och vingelböxerier från partiet och dess föga övertygande ledare. http://www.inizio.se/valjarbarometer-maj-2018/

Tillsammans får de rödgröna partierna S, MP och V jämnt 40 procent i SCBs PSU i maj 2018 medan allianspartierna får 38,6 procent med KD på endast 2,9 procent inräknat. Frågan är om inte det senare partiet tvingas byta ut trevliga och snygga, men uppenbarligen ineffektiva, partiledaren Ebba Busch Thor mot den betydligt kraftfullare EU-parlamentarikern Lars Adaktusson för att man skall ha en sportslig chans i det kommande valet.

Sverigedemokraterna ökar med icke mindre än 5,6 procentenheter jämfört med senaste valet och får nu 18,5 procent. Jämför vi med SCBs senaste PSU går det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik fram med 1,6 procentenheter. Vad som är intressant när det gäller Sverigedemokraterna är att partiet regelmässigt undervärderats hos SCB – i majmätningen inför valet 2010 kom partiet upp i blott 3,9 procent (5,7 i valet) och i majmätningen 2014 blev det 8,1 procent (12,9).

I kostym för Putin. AfS-representanterna uppsträckta i Moskva. Foto: AfS

I mitt tycke intressant är vidare att studera utfallet för övriga partier i senaste SCB-mätningen. Övriga – det vill säga i första hand Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Medborgerlig samling och Alternativ för Sverige – når svaga 2,9 procent. Personligen är jag övertygad om att AfS redan nu kan skrinlägga alla planer på att ta sig in i riksdagen, även om osvuret som vanligt är bäst.

Inte heller hjälper det faktum att tre partirepresentanter med den obehaglige partiledaren Gustav Kasselstrand i spetsen nyligen deltog i en konferens för nationella extremistpartier i det ideologiska favoritlandet Ryssland upp riksdagschanserna nämnvärt .https://www.expressen.se/nyheter/sd-avhoppare-pa-resa-till-moskva-for-att-mota-andra-nationalister/

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

3 juni, 2018

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.


En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Jehovas vittnen: förföljda i Putins Ryssland och Hitlers Tyskland

27 maj, 2018

Dennis Christensen riskerar tio års fängelse i Putins Ryssland.

Den 3 april ställdes den 46-årige dansken Dennis Christensen inför rätta i den ryska staden Orjol (Orel) belägen omkring 35 mil söder om Moskva vid floden Oka. Han riskerar dömas till tio års fängelse för att ha varit en aktiv medlem i Jehovas vittnen, en organisation som i april 2017 av Högsta domstolen i Ryssland förbjöds såsom varande ”extremistisk”. https://www.hrw.org/news/2018/04/02/russia-jehovahs-witness-faces-10-year-sentence

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) upprörs över Rysslands behandling av Jehovas vittnen, och Rachel Denber, som är chef för HRWs verksamhet i Europa och Centralasien, har avseende fallet Christensen deklarerat: ”Ryska myndigheter försöker straffa ett Jehovas vittne på grund av dennes praktiserande av sin rättighet att utöva sin religion.”

Dennis Christensen är en dansk medborgare som åtnjutit uppehållstillstånd i Ryssland sedan år 2000, då religionsfrihet och andra demokratiska fri- och rättigheter respekterades betydligt mer i landet än vad som är fallet i dag. Vad som hänt sedan dess är naturligtvis att Vladimir Putin blivit rysk ledare. Putin och hans ja-sägande nickedockor tolererar ingen ideologisk opposition. Christensen åtalas för att ha ”organiserat aktiviteter för en religiös organisation som har förklarats vara extremistisk.”

Högsta domstolen i Ryssland förklarade alltså i april 2017 att Jehovas vittnen var en ”extremistisk” organisation vars verksamhet på denna grund förbjöds i hela Ryssland. Under senare tid har rörelsens medlemmar utsatts för tillslag och trakasserier samt delgivits misstanke om brott i ett antal städer. https://www.vox.com/identities/2017/8/24/16095496/jehovahs-witnesses-banned-russia-still-worshipping

Human Rights Watch fördömer Rysslands behandling av Jehovas vittnen.

Rysslands behandling av Jehovas vittnen – vilka ofta anklagas för att vara ”CIA-agenter” – strider uppenbart mot landets humanitära åtaganden i form av medlemskap i Europarådet och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Mer om den senare sammanslutningen här: https://www.adlibris.com/se/bok/europeiska-konventionen-om-skydd-for-de-manskliga-rattigheterna-och-de-grundlaggande-friheterna-9789176105177

Att Jehovas vittnen starkt ogillas av totalitära och/eller auktoritära stater är ingen nyhet. I Tredje riket förföljdes och förtycktes rörelsen därför att dess medlemmar vägrade göra militärtjänst och inte accepterade Adolf Hitler som tysk ledare; följaktligen vägrade man i alla sammanhang göra Hitler-hälsning. https://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/den-nazistiska-forfoljelsen-av-andra-grupper

1933 fanns i Tyskland 20 000 – 30 000 Jehovas vittnen i Tyskland. 1939 hade antalet decimerats till cirka 6000 till följd av fängslanden och inspärranden i olika läger. Rörelsens medlemmar försågs av nazisterna med lila trianglar. Trots svåra förföljelser fortsatte medlemmar i Jehovas vittnen att vara aktiva, och i Buchenwald – ett av de största koncentrationslägren beläget på Ettersberg sju kilometer nordväst om staden Weimar i den tyska delstaten Thüringen – distribuerade vittnena material som tryckts på illegala tryckpressar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Buchenwald

Internerade medlemmar i Jehovas vittnen hjälper varandra i ett tyskt koncentrationsläger enligt egen framställning.

Det beräknas att cirka 3500 tyska och utländska Jehovas vittnen inspärrades i nazityska koncentrationsläger. Av dessa skall omkring 1500 ha dött.

Jehovas vittnen är en non-konformistisk rörelse på kristen grund som enligt egna uppgifter har 8,5 miljoner medlemmar världen över. Den har sitt ursprung i 1870-talets USA, där den grundades av Charles Taze Russell, och har sitt högkvarter i stadsdelen Brooklyn i New York. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jehovas_vittnen

Har Syrien och Ryssland förstått att brott inte lönar sig?

17 april, 2018

Personer som skadats av en syrisk kemvapenattack mot staden Saraqeb den 4 februari 2018. https://www.timesofisrael.com/us-gravely-alarmed-after-fresh-syria-chemical-weapons-attack/

På nätet finns en uppsjö kommentarer som går ut på att Assad-regimens Syrien omöjligen kunde ha utfört kemvapenattacken mot syriska Douma den 12 april, vilken gav upphov till riktade raketanfall mot kemvapenanläggningar i Damaskus och Homs från USA, Frankrike och Storbritannien. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/who-500-med-forgiftningssymptom-i-douma

Varför skall då detta, om vi får tro notoriska Assad- och Putin-anhängare i förening med allehanda ”nyttiga idioter”, ha varit en omöjlighet? I brist på faktabaserade bevis synes den bärande invändningen vara, att eftersom Assad-regimen med rysk hjälp var på väg att vinna kriget så hade det varit ologiskt och rentav idiotiskt av Assad att beordra attacken och därmed få den civiliserade världen emot sig. Sannolikt var det därför oppositionen som kembombade Douma, menar man.

Ologiskt eller ej – vad Assad- och Putin-svansen missat är att normal logik och så kallat sunt förnuft inte biter på massmördande psykopater som Assad. De kör sitt eget race och efter egen logik ända in i kaklet tills det slutar i en bunker som det gjorde för Adolf Hitler i Berlin 1945 alternativt som det gjorde för Nicolae Ceausescu 1989, Saddam Hussein 2006 och Muammar Khadaffi 2011.


Huvudargumenten mot att Assad-regimen beordrade kemvapenattacken mot Douma framgår av ovanstående bildtext.

Det är en argumentation som bevisligen imponerar på somliga, tyvärr också på personer inom Sverigedemokraternas ledning – partiets nyutnämnde försvarspolitiske talesman Roger Richtoff är ett beklagligt exempel härpå – och andra vilka borde veta betydligt bättre. Jag behöver knappast tillägga att de SDare som hemfaller åt detta slags kommentarer underblåser myten om SD som ett Putin-kramande parti.

Man kan mycket väl vända på resonemanget och fråga sig, vad de syriska oppositionsgrupper som huserade i Douma skulle ha att vinna på attackera en befolkning som faktiskt stödde dem. Den nu aktuella attacken var inte den första i sitt slag. Redan 2013 konstaterades att kemisk krigföring använts i den syriska konflikten och Vita huset gav också då Assad-regimen skulden – men utan att agera. https://www.sydsvenskan.se/2013-08-30/usa-assad-bakom-kemattack

Målsättningen med den västliga attacken mot syriska kemvapenanläggningar var att ge ett proportionerligt svar på Assads-sidans vidriga krigföring mot sin egen civilbefolkning: det var således inte alls fråga om att avsätta Bashar al-Assad som syrisk ledare och inte heller om urskillningslös terrorbombning. Detta tycks också ha lyckats. Frågan är bara om Moskva och Damaskus nu förstått att brott inte lönar sig.

President Donald J. Trump har pekat ut den syriska regimen för kemvapenattacken i Douma den 12 april och varnat Ryssland för fortsatt stöd till den syriska krigföringen.

Det finns en mängd i mitt tycke övertygande argument som påvisar regimsidans kemkrigföring i Syrien. Det finns exempelvis ögonvittnesskildringar av regimhelikoptrar av fabrikatet Mi-8 som ej endast cirklat över Douma utan fastmer släppt bomber över Damaskus-förorten. Vita huset har sammanfattat argumenten för att det var Assad-regimen som bombade Douma i en rapport som behandlas här: https://www.cnbc.com/2018/04/13/read-white-house-assessment-of-suspected-chemical-attack-in-syria.html

I mitt tycke är Trump-administrationens sammanfattning betydligt mer övertygande än motsidans försök att frikänna Damaskus från kembombningen:

The US assesses with confidence that the Syrian regime used chemical weapons in the eastern Damascus suburb Duma on Aptil 12, 2018, killing dozens of men, women, and children, and severely injuring hundreds more.  This conclusion is based on descriptions of the attack in multiple media sources,  the reported symptoms experienced by victims, videos and images showing two assessed barrel bombs from the attack, and reliable information indicating coordination between Syrian military officials before the attack.

De kemiska ämnen som kom till användning vid attacken var, av symptomen att döma, klorgas och sarin. Kemisk krigföring med bland annat just klorgas och senapsgas användes av båda sidor under Första världskriget och bedömdes då vara så avskyvärda som stridsmedel betraktade att de officiellt bannlystes av världssamfundet – en uppfattning som uppenbarligen inte delas av den syriska regimen. https://www.youtube.com/watch?v=vmir6SxYNII

Tyska soldater under en kemgasattack i Flandern under Första världskriget.

Enligt den amerikanska administrationens bedömning skedde kemattacken därför att regimen i Damaskus ville 1. minimera sina förluster; 2. straffa befolkningen i Douma för dess stöd till rebellgrupper; 3. kompensera för brist på konventionella militära resurser. Attacken genomfördes vidare därför att man visste att man skulle få uppbackning av stormakten Ryssland och dess amoraliska regim.

Kembombningen i Douma står helt i överensstämmelse med den syriska regimens tidigare upprepade användning av kemisk krigföring i den nuvarande konflikten. Det går dessutom en råd tråd från Bashar al-Assads föregångare som syrisk diktator, Hafez al-Assad, som 1982 lät genomföra ett massivt flyganfall mot staden Hamah varvid mellan 7000 och så många som 25 000 (även siffran 40 000 har nämnts) människor dödades beroende på källa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_i_Hamah