Stefan Löfven: statsminister 2014-21 och partiledare (S) 2012-21.
För ett antal veckor sedan inföll Första maj, som brukar kallas arbetarrörelsens internationella helgdag. Personligen kallar jag den klasskampens dag – det är då socialdemokrater och kommunister viftar med röda fanor och demonstrerar hur mycket de ogillar så kallade kapitalister och borgare.
Ett av kommunstyrelsens i Södertälje ordförande Boel Godner (S) vanligaste argument mot oss sverigedemokrater är att vi, med hennes språkbruk, gör skillnad mellan ”vi och dom”. Första maj visar emellertid Godner och hennes parti årligen att detta nog i första hand är ett problem för Socialdemokraterna.
Första maj som socialistisk märkesdag började efter påbud från den revolutionära Andra Internationalen firas 1890. Dagen hade tidigare huvudsakligen markerat vårens ankomst i vårt vackra land, då man sjöng ”Vintern rasat ut bland våra fjällar” och andra käcka vårsånger.
Andra internationalen hade bildats 1889 och samma år såg även Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) dagens ljus. Detta var innan splittringen mellan socialdemokrater och kommunister inträdde med den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917. https://www.arbark.se/sv/2021/04/sa-blev-forsta-maj-arbetarnas-hogtidsdag/
Vid den första Första maj-demonstrationen i Stockholm 1890 tågade omkring 30 000 personer från Cirkus på Djurgården till Gärdet, där ytterligare 20 000 anslöt sig. Den viktigaste parollen var åtta timmars arbetsdag, men även att Första maj skulle bli en helgdag. Det dröjde 50 år innan så blev fallet 1939.
Demonstrationsfrihet förblir en grundbult i vår demokrati. Socialdemokrater och kommunister har därför full frihet att ta fram sina röda fanor och banderoller ur garderoberna och fortsätta fira klasskampens dag. Däremot anser jag definitivt att det är dags att göra denna mindre röd än den redan är – det vill säga avskaffa dess helgdagsstatus. Låt istället annandag pingst åter bli en helgdag!
Annandag pingst togs bort som helgdag efter regeringsbeslut i december 2004. Detta efter det att nationaldagen den 6 juni upphöjts till röd (ledig) dag i almanackan. Mot detta höjdes kritik, bland annat därför att reformen medförde marginell arbetstidsförlängning: annandag pingst infaller alltid på en måndag medan nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst. I år delade för övrigt nationaldagen och annandag pingst dag den 6 juni.
Jag har full respekt för vad arbetarrörelsen åstadkommit i vårt land. När den framträdde tillhörde Sverige ingalunda de rikaste i Europa och ett målmedvetet reformarbete var en nödvändighet. Socialdemokratins bidrag har dock överdrivits – folkrörelser som frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen samt icke-socialistiska ideologier som liberalism och konservatism har väl så stor del i välfärdssamhällets tillblivelse som Socialdemokraterna.
SAP hade oavbrutet makten i Sverige 1932-76 och har även haft det under större delen av tiden därefter. I dag är partiet beroende av det lika diminutiva som fanatiska Miljöpartiet för att klamra sig fast vid maktens tinnar. I Södertälje har dominansen varit än större. SAP övertog kommunledningen redan 1917 och har sedan behållit den sånär som under parentesåren 1988-91, då en borgerlig koalition styrde kommunen.
Jag kommer här osökt att tänka på vad vår nationalskald Vilhelm Moberg en gång sade om S-partiet: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den.”
Låt oss göra valet den 11 september riktigt minnesvärt såväl nationellt som kommunalt genom att rösta bort maktpartiet nummer 1 – Socialdemokraterna – från makten och ge andra chansen!
Aleksej Navalnyj förflyttas till hård straffkoloni.
En appellationsdomstol i Moskva har avslagit Aleksej Navalnyjs överklagande av sin fängelsedom på nio år. Samtidigt meddelades att den ryske oppositionspolitikern kommer att förflyttas till ett straffläger med hög säkerhetsklassning. Förhoppningen hos de ryska myndigheterna är troligen att han skall hinna dö innan strafftiden gått ut. https://svenska.yle.fi/a/7-10016875
Korkskallen i Kreml, det vill säga Vladimir Vladimirovitj Putin, är i likhet med alla diktatorer dödsförskräckt för reell opposition. Detta i motsats till den ”godkända” opposition som huserar i den ryska statsduman, där de största är Kommunisterna, Liberaldemokraterna och Rättvisa Ryssland.
Aleksej Navalnyj föddes i Butyn strax utanför Moskva 1976. Han avlade juristexamen 1998 och praktiserade sedan i sex månader vid Yale-universitetet i USA. Efter hemkomsten gick han med i det liberala partiet Jabloko men uteslöts därifrån. Därefter engagerade sig Navalnyj i politisk aktivitet riktad mot korruptionen inom det styrande partiet Enade Ryssland. 2013 ställde han upp i Moskvas borgmästarval och kom tvåa med 27 procent av rösterna.
Navalnyj hade redan dömts till två och ett halvt års fängelse i januari 2021, när han i mars 2022 fick påbackning till nio års fängelse efter anklagelser om brott mot en villkorlig frigivning i samband med gamla anklagelser om bedrägeri. Domarna har kommit sedan Aleksej Navalnyj återvänt till hemlandet efter några månaders sjukhusvård i Berlin sedan den ryska säkerhetstjänsten FSB förgiftat honom med det militära nervgiftet novitjok i Tomsk. https://sverigesradio.se/artikel/aleksej-navalnyj-doms-till-nio-ars-fangelse
Inför appellationsdomstolen klargjorde Navalnyj att alla anklagelser mot honom är påhittade i syfte att hindra honom från att utmana Putin om makten. Om kriget i Ukraina sade han: ”Detta är ett dumt krig som Putin startade.” Omdömet om Putin löd: ”En galning har slagit sina klor i Ukraina.” Navalnyj menade vidare att det pågående kriget är uppbyggt kring lögner och att Ryssland styrs av ”tjuvar och brottslingar” som blivit fiender till det ryska folket.
I den straffkoloni Navalnyj för tillfället är placerad i har han inte tillåtelse att få medicinsk behandling av sina egna läkare. Hans hälsa har beskrivits som bräcklig, och hans närmaste har uttryckt oro för att han riskerar bli svårt sjuk eller till och med att dö i det ännu hårdare läger som väntar honom .
Sjuk lär även den snart 70-årige Vladimir Putin vara; det har uppgivits att han skulle lida av såväl cancer som Parkinsons sjukdom. Vad som är sant eller inte är naturligtvis svårt att bedöma för en utomstående. Oavsett hälsotillstånd har den före detta chefen får Storbritanniens underrättelsetjänst MI6, sir Richard Billing Dearlove, nyligen förutspått att Putin inte kommer att bli kvar vid makten så mycket längre. ”Jag tror att han försvinner före 2023”, har han citerats. Tidigare spionchefen: Putin lär förlora makten innan 2023 (msn.com)
Dearlove pekar på att omgivningen i Kreml är trött på Putin och vill bli av med honom. En utväg kan vara att förflytta honom till ett sanatorium varifrån han inte kommer att bli utskriven som Rysslands ledare.
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.
Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativtatt genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”
Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka
Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.
Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.
Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”
Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.
Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp.
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.
Europas sista diktatorer: Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenka.
Olof Palme kallade i ett av sina mer uppmärksammade tal den tjeckiske diktatorn Gustav Husak och hans regim för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8
Tyvärr finns i dag en uppsjö av ledare världen över som motsvarar denna välfunna formulering. I vår del av världen går tankarna osökt till Belarus mångårige diktatur Aleksandr Lukasjenka och dennes ryske kollega Vladimir Putin. Det är känt att den senare ser ner på sin vitryska motsvarighet som en ganska primitiv figur. Icke desto mindre är Putin och Lukasjenka bundna vid varandra i en för båda parterna nödvändig intressegemenskap. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-lukasjenko-och-putin-ar-beroende-av-varandra
Lukasjenka är född 1954 och har innehaft makten i Belarus sedan 1994, då han störtade en demokratisk men bräcklig regering över ända. Regimen inklusive säkerhetstjänsten KGB har hållit oppositionella krafter i strama tyglar men kunde ändå inte förhindra, att omfattande demonstrationer med krav på dess avgång utbröt i fjol. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-gripna-i-nya-protester-i-belarus
Att Lukasjenka och hans anhang är beredda att gå nära nog hur långt som helst i syfte att vingklippa den demokratiska oppositionen demonstrerades med önskvärd tydlighet den 23 maj, då ett passagerarplan från Ryanair på väg från Aten till Vilnius med 100-talet personer ombord av belarusiska jaktplan tvingades landa i den belarusiska huvudstaden Minsk.
Den officiella orsaken till nedtvingandet var att planet skulle ha utsatts för ett bombhot. Få eller inga trodde på den förklaringen. Den verkliga orsaken var att myndigheterna i Minsk upptäckt att ombord på planet fanns Raman Pratasevitj, en 26-årig oppositionell i exil vilken under ett flertal år utgjort ett horn i sidan på Lukasjenka-juntan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pA39d1/darfor-gjorde-lukasjenko-allt-for-att-gripa-protasevitj-vill-hamnas
Journalisten och aktivisten Raman Pratasevitj har varit efterlyst som ”terrorist” av den belarusiska regimen sedan protesterna 2020-21, då en arresteringsorder mot hans person utfärdades. Exilen har inte hindrat Pratasevitj från att inom ramen för appen Telegram grunda kanalen Nexta samtidigt som han spridit sin regimkritik via andra kanaler.
Pratasevitj har varit politiskt aktiv sedan tonåren men tvingades 2019 gå i exil i Polen och Litauen. Hans föräldrar, Dmitri och Natalia, delade först inte sonens åsikter men står numera helhjärtat vid hans sida. Också föräldrarna lever nu i exil och har lovat att göra allt för att sonen skall bli fri.
Raman Pratasevitj och hans flickvän Sofia Sapega greps på flygplatsen i Minsk så fort planet tagit mark. Den internationella reaktionen blev hård – bland annat har utrikesministrarna i G7-länderna Frankrike, Japan, Storbritannien, Italien,Tyskland, Kanada och USA fördömt kidnappningen av Pratasevitj och krävt att han skall friges. En rad sanktioner har redan vidtagits.
En annan belarusisk regimkritiker som råkat illa ut är den 41-årige Stsiapan Latypov, som nyligen fördes till sjukhus sedan han huggit sig i halsen med en panna i en rättssal i Minsk. Myndigheterna hade hotat hans familj med vedergällning ifall han inte erkände att han organiserat regimfientliga protester. https://www.bbc.com/news/world-europe-57320591
Pratasevitj har av regimen i Minsk bland annat pressats erkänna att han planerat upplopp, erkännanden som av allt att döma är resultatet av tortyr i fängelset. Han uppges nu riskera att dömas till 15 års fängelse. Många observatörer förutspår att den belarusiska oppositionen kommer att sporras av gripandet och utöka sina aktiviteter. Parallellt härmed blir Aleksandr Lukasjenka alltmer desperat och isolerad och har bara Ryssland att ty sig till.
Vladimir Putin, född 1952, har omväxlande som president och premiärminister innehaft den yttersta makten i Moskva sedan 2000, då han efterträdde Boris Jeltsin som landets president. Putin har ett förflutet som officer inom underrättelsetjänsten KGB, numera FSB, och har tjänstgjort bland annat i Dresden i den sovjetiska lydstaten Östtyskland.
Att Putin gör allt för att behålla makten visas av att han, trots ett utbrett folkligt stöd, tillsammans med sitt parti Enade Ryssland sorgfälligt riggar varje val så att den hårt hållna oppositionen inte skall få alltför mycket att säga till om. I den ryska statsduman finns visserligen några partier – Kommunisterna är det största oppositionspartiet – vilka nominellt är oppositionella, men dess företrädare vet vad de har att rätta och packa sig efter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statsduman
Genom åren har ett antal personer framträtt och utmanat den putinska överhögheten på olika sätt. De som av Putins regim uppfattats som särskilt svåra hot har undanröjts på olika sätt. Således mördades journalisten Anna Politkovskaja och den avhoppade säkerhetsagenten Aleksandr Litvinenko båda 2006; båda var kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien. 2009 avled Sergej Magnitskij i ryskt fängelse sedan han anklagat regimen för omfattande korruption. 2015 sköts oppositionspolitikern Boris Nemtsov ihjäl på en gata nära Kreml i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/
Den under senare år mest uppmärksammade regimkritikern i Ryssland har varit Alexej Navalnyj. Politikern, bloggaren och aktivisten Navalnyj, född 1976, har gått hårt åt Putins parti Enade Ryssland och kallat det ”tjuvarnas och mördarnas parti.” Navalnyj har såväl juridisk som ekonomisk examen, den senare från amerikanska Yale-universitetet, och hamnade i det liberala partiet Jabloko som han dock uteslöts från till följd av kontakter med nationalistiska grupperingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj
Myndigheterna har genom åren på olika sätt sökt stoppa eller förhindra Navalnyjs regimkritiska verksamhet. 2013 dömdes han till 15 års fängelse för förskingring, ett straff som emellertid omvandlades till villkorlig dom. 2017 ställde Navalnyj upp i borgmästarvalet i Moskva och kom på andra plats med 27 procent av rösterna.
Den 20 augusti fördes Alexej Navalnyj till ett sjukhus i Omsk sedan han insjuknat under en flygresa mellan Tomsk och Moskva. Han överflyttades sedan till ett sjukhus i Berlin i Tyskland, där det kunde konstateras att han förgíftats med det i Sovjetunionen utvecklade nervgiftet novitjok – samma typ av gift som användes mot Sergej och Julia Skripal i Salisbury 2018 och som tog livet av en ortsbo. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/15/navalnyj-jag-vet-vem-som-forsokte-morda-mig/
Navalnyj överlevde förgiftningen och återvände till Ryssland för att återuppta sin politiska verksamhet – ett beslut vars vishet kan diskuteras. Den 2 februari 2021 dömdes Alexej Navalnyj till 3,5 års fängelse av en domstol i Moskva. I april hämtades han från sitt fängsliga förvar till en domstol för att ställas inför rätta för förtal av ryska krigsveteraner. Vid förhandlingarna kallade Navalnyj Putin för ”kejsaren utan kläder” samt påpekade att ”landet förfaller för varje år av Putin-styre”.
Vladimir Putin skulle kunna slå sig till ro i vetskapen om att han har ett utbrett stöd av väljarna i Ryssland. Han och hans regim skulle inte behöva ägna sig åt valfusk eller jaga kritiker med blåslampa. Ändå sker detta och man kan fråga sig varför. Nyligen godkände såväl under- som överhuset i det ryska parlamentet en ny lag som skulle göra det brottsligt för medlemmar i grupperingar vilka stämplats som ”extremistiska ”att verka politiskt.
Det antas på goda grunder att den nya lagen, som måste godkännas av Putin för att träda i kraft, har utformats i syfte att sätta stopp för Navalnyjs och hans anhängares verksamhet. Nyligen har vidare de oppositionella Andrej Pivivarov och Dmitrij Gudkov gripits och fänsgslats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/weaBO1/gripen-kremlkritiker-blir-kvar-i-hakte
Belarus och Ryssland är de sista diktaturerna i Europa. Medan de internationella fördömandena och sanktionerna haglat över Belarus har kritikerna, icke helt oväntat, varit betydligt försiktigare när det gäller det mycket större och mäktigare Ryssland.
Så uttryckte sig påven Franciskus om Folkrepubliken Kina en intervju i den spanska dagstidningen El Pais den 26 januari 2017. Han bekänner även att han gärna skulle besöka Kina ”så snart de bjuder in mig.” Enligt Franciskus för Vatikanen och Kina fortlöpande en dialog, för vars ändamål en särskild kommission som sammanträffar en gång var tredje månad har bildats. Dialogen med Kina är något som Vatikanen ofta propagerar för i officiella sammanhang. https://www.vaticannews.va/sv/vatikanen/news/2018-06/dialog-nodvandigt-alternativ-for-kyrkans-uppdrag-i-kina.html
Påverns entusiastiska utsagor om den ateistiska diktaturen Kina går stick i stäv med ständigt återkommande rapporter om svårartad religionsförföljelse i det väldiga landet. Enligt organisationen Open Doors, som noga följer situationen för kristna trosbekännare världen över, råder i det röda Kina ”en mardröm för mänskliga rättigheter”.
Open Door medger att Kina är ett ofantligt stort land där förhållandena för kristna och andra förföljda grupper kan skifta i olika delar av landet men fastslår: ”Det är emellertid korrekt att säga att situationen för kristna har försämrats över hela Kina. Den kinesiska regeringen vill ´kinesisera´ varje religiös ideologi i landet – vilket betyder att troslärorna, inklusive kristendomen, anpassar sig till dess tolkning av kommunismen.”
Detta innenbär i praktiken bland annat ständigt nya restriktioner på Internet och sociala medier och för icke regeringsanknutna organisationer (NGOs). Det innebär vidare att religionen bannlyses från den offentliga sfären och att lärare och medicinsk personal pressas att underteckna dokument som säger att de inte hyser någon religiös tro.
För den kommunistiska regimen anses alla kyrkor som växer sig för stora utgöra hot mot regeringsmakten. Något regimrelaterat dödande har inte inrapporterats hittills under 2020 men däremot förhör, fängslanden samt hot mot kristna ledare och församlingsmedlemmar. Regeringen har också genomfört en omfattande kampanj under vilken flera tusen kors har nedmonterats från fasader till kyrkor och andra byggnader av kristen karaktär. Jag har tidigare behandlat detta i en bloggtext enligt följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2020/05/07/roda-kinas-kamp-mot-religionen/
Kardinal Joseph Zen Ze-kiun är djupt kritisk till Vatikanens Kina-policy.
Frågan är varför påven Franciskus, mot denna onekligen oroande bakgrund, väljer att bortse från förföljelsen av kristna i Kina och istället ägna sig åt en skönmålning som helt enkelt inte är med sanningen överensstämmande. Enligt en teori är den nu 84-årige höge prelaten helt enkelt okunnig om vad som sker och förlitar sig helt på den kommunistkinesiska propagandan. Andra menar att Vatikanen har ambitionen att ingå ett avtal med Kina om kristendomens ställning i landet.
Den mest uttalade kritikern av en sådan målsättning är kardinal Joseph Zen Ze-kiun, född i Shanghai 1932, tidigare biskop för Hongkong och Kinas högst rankade romersk-katolske prästman. Han oroar sig för att ett avtal skall ingås som gör den ateistiska regimen i Peking ansvarig för kyrkliga beslut och har anklagat Vatikanen för att ”sälja ut” till Kina.
”Du kan inte gå in i förhandlingar med inställningen ´vi vill underteckna ett avtal till varje pris som helst´”, menar Zen, ”då ger du upp dig själv, du sviker dig själv, du sviker Jesus Kristus.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Zen
Undfallenheten gentemot regimen i Peking är inte första gången den nuvarande påven böjer knä för den världsliga makten. När han som Jorge Mario Bergoglio 1973-79 basade över Jesuitorden (Jesu sällskap) i hemlandet Argentina, då kyrkan som helhet backade upp den styrande militärjuntan, anklagades han för att tittat åt andra hållet då regimkritiska kristna ”försvann”. https://www.theguardian.com/world/2013/mar/14/pope-francis-argentina-military-junta
Anklagelsen gällde specifikt kidnappningen av de båda jesuitiska prästerna Orland Yorio och Francisco Jalics i maj 1976, vilka senare kunde vittna om att de hållits fångna under omänskliga förhållanden. Enligt kritiken skulle Bergoglio ha dragit tillbaka skyddet för de båda prästerna när dessa arbetade aktivt med utsatta människor i Buenos Aires slum. Däremot skall han inte ha beordrat kidnappningen. Bergoglio blev ärkebiskop i Argentina 1998 och kardinal 2001.
Enligt den i USA landsflyktige kinesiske miljardären och dissidenten Guo Wengui, 52, har påvens välvilliga hållning till Kina sin grund i, att kommunistregimen i Peking förser Vatikanen med 1,6 miljarder US dollar varje år i syfte att förhindra kritik mot Kinas svepande och allt grövre angrepp på aktiv religionsutövning i landet. Bidragen skall enligt Guo ha börjat utbetalas 2014, året efter det att Jorge Mario Bergoglio utsågs till påve efter det att Benedictus XVI tackat för sig. https://www.dailymail.co.uk/news/article-8451783/Fugitive-tycoon-accuses-China-bribing-Vatican-1-6billion-year.html
Kommunisterna har förtryckt det kinesiska folket i drygt 70 år.
Guos uppgifter avlevererades i en radiointervju med president Donald Trumps förre rådgivare Steve Bannon i dennes program The War Room den 20 juni. ”De vill att Vatikanen skall hålla käften och följa CCP (det kinesiska kommunistpartiet) när det gäller religionspolitik”, förklarade Guo. ”Detta är katastrofalt.”
Enligt Guo Wengui bidrar det röda Kina även med 1,5 miljarder US dollar till Australien och 1 miljard till Italien per år.
Statyn av Lenin avtäcks av kommunister i Gelsenkirchen.
Medan statyer rivs ned på olika håll i världen sker också det motsatta: statyer reses. Detta har nyligen skett i den nordtyska staden Gelsenkirchen, där medlemmar i det lilla kommunistiska partiet MLPD – som skall utläsas Marxistisches-Leninistisches Partei Deutschlands – avtäckte en staty av Sovjetunionens grundare Vladimir Lenin utanför det egna partihögkvarteret. https://www.bbc.com/news/world-europe-53123947
Statyn, som skall ha tillverkats i dåvarande Tjeckoslovakien 1957, står på bilden ovan intill en affisch med texten Gib Antikommunismus keine Chance!” (Ge inte antikommunismen någon chans!).
Det aktuella statyresandet var inte populärt bland övriga lokala partier, men rättväsendet i området gav ändå klartecken. Borgmästaren i Gelsenkirchen, socialdemokraten Frank Baranowski, uttryckte sig på följande sätt på YouTube: ”Det är svårt att förlika sig med det faktum att en diktator från det 21a /sic!/ århundradet placeras på en piedestal och att ett minnesmärke görs av det. Olyckligtvis har domstolarna beslutat på annat sätt, vi måste acceptera det men inte utan kommentarer.”
Gelsenkirchen är en gammal gruvstad i delstaten Nordrhein-Westfalen i norra Ruhr-området i Tyskland som 2011 hade 257 994 invånare. Staden är kanske mest känd för fotbollslaget FC Schalke 04 som spelar i den högsta tyska ligan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gelsenkirchen
Vladimir Iljitj Lenin (1870-1924) hette ursprungligen Uljanov i efternamn. Han föddes i staden Simbirsk i Ryssland, vilken 1924 döptes om till Uljanovsk efter Lenins ursprungliga efternamn. Lenin tog sig det revolutionära namnet Lenin efter floden Lena. Han växte liksom de flesta revolutionärer upp i högreståndsmiljö – fadern var en folkhögskoleinspektör med adlig rang. På mödernet hade Lenin såväl judiskt som svenskt påbrå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin
Stalin och Lenin – två av historiens värsta massmördare.
Vladimir Iljitj radikaliserades då hans äldre broder Alexander Uljanov (1866-87), en nihilistisk samhällsomstörtare, avrättades genom hängning efter ett misslyckat attentatsförsök riktat mot den hårdföre tsaren Alexander III (1845-94) som också titulerades konung av Polen och storfurste av Finland. Han blev dock inte nihilist som brodern utan studerade Marx och Engels och utformade en egen ideologi utgående från dessas skrifter.
V. I. Lenin var jämte den judiske revolutionären Lev (Leo) Davidovitj Trotskij, ursprungligen Leiba Davidovitj Bronstein, ledande bland de kommunister som 1917 genomförde den bolsjevikiska statskupp som kastade tsarväldet över ända. Lenin blev efter bolsjevikernas seger i det ryska inbördeskriget 1922 ledare för den nya staten Sovjetunionen. Efter sin död i hjärnsyfilis vid 53 års ålder 1924 efterträddes han av den avhoppade prästseminaristen och bankrånaren Josef Vissarionovitj Stalin (1878-1953) med det ursprungliga (georgiska) efternamnet Dzjugasjvili.
Det var dock inte Stalin, under vars välde ”den stora terrorn” skördade uppskattningsvis 60 miljoner människoliv, som initierade terrorn som politiskt vapen i Sovjetryssland. Det var Lenin, som den 20 december 1917 bildade den hemliga underrättelsetjänsten Tjeckan vilken genom årens lopp gått under namn såsom OGPU, NKVD och KGB. Dess förste chef var den polske adelsmannen och fanatiske kommunisten Felix Dzerzjinskij.
Politiskt motiverade mord, tortyr och spioneri har städse ingått i dessa organisationers arbetsbeskrivningar. Den aktuella akronymen under Vladimir Putins styre är FSB. Tjekans dag firas fortfarande en 20 december med tillbörlig pompa och ståt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka
Det troligen bästa och mest rättvisande som skrivits om Lenin på svenska är Kjell Albin Abrahamsons (1945-2016) bok Stor var Lenin…en massmördare och hans statskupp (Hjalmarson & Högberg 2017, 326 sidor). Abrahamson avslöjar obarmhärtigt alla förskönande amsagor om Lenin och porträtterar honom som den han var – en massmördande galning och despot. Som dessutom åke runt i Sovjetrysslands enda Rolls Royce. https://www.bokus.com/bok/9789198313437/stor-var-lenin-en-massmordare-och-hans-statskupp/
MLPDs partifana.
MLPD är ett obotfärdigt kommunistiskt parti som grundades 1982 av bland andra Willi Dickhut (1904-92), vilken 1966 blev utesluten ur det västtyska kommunistpartiet på grund av kritik mot de reformer som genomfördes i Sovjetunionen under Nikita Chrusjtjovs ledning. Att partiet nu reser en staty av den sovjetiska terrorns grundare är förvisso anmärkningsvärt men knappast någon jättesensation. https://en.wikipedia.org/wiki/Willi_Dickhut
Voluntary Human Extinction Movement vill att mänskligheten skall dö ut av klimat- och miljöskäl.
”Det finns inte tillräckligt med resurser för att föda jordens befolkning”, säger 24-årige Alex i en intervju med en reporter från Euronews i samband med en demonstration anordnad av organisationen Voluntary Human Extinction Movement (VHEMT).
Alex från Frankrike är en sann miljö- och klimatvän. Han vägrar äta kött av omtanke om djuren och överväger att sterilisera sig och tror att den enda långsiktiga lösningen på miljöproblemen är att mänskligheten på frivillig väg kommer överens om att utplåna sig själv. Han är inte ensam om denna typ av engagemang. https://www.euronews.com/2019/01/11/members-of-vhemt-have-pledged-not-to-have-children-to-save-the-world
På VHEMTs hemsida kan vi läsa följande, som är saxat ur en lång och pratig text om vad organisationen står för:
Men när man väl sätter sig ner och tänker på saken, och försöker se förbi de normer vi lärt oss leva efter, kommer man lätt till samma slutsats: vi bör fasa ut mänskligheten genom att sluta föröka oss, för mänsklighetens och resten av planetens bästa. http://www.vhemt.org/rorelsen.htm
Jag tycker uppriktigt synd om människor som fångats i denna sorts tänkande. Det är svårt att föreställa sig en mer pessimistisk världssyn än en som hävdar, att bästa sättet att rädda jorden och mänskligheten är att utplåna den senare. Det är ett sätt att se på världen som inte lämnar utrymme för kärlek, barmhärtighet, nåd och omtanke. Enligt VHEMT skall utplåningen visserligen ske på frivillig väg, men vad är det som säger att inte mer radikala miljöräddare framdeles kommer fram till att det nog behövs massmord för att åvägabringa önskat resultat? Mitt svar är: ingentings alls.
Demokratiska val är inget som står högt i kurs hos EU-parlamentarikern (MP) Pär Holmgren.
Det har att göra med att klimat- och miljötänket, liksom alla övriga mänskliga ideologier för vilka människan är alltings mått, är fast i den inomvärldsliga tillvaron och inte förmår se att det kan existera högre värden enligt en gudomlig ordning eller att den skapelse vi ser omkring oss varje dag faktiskt är till för människan.
Som det uttrycks i I Moseboken 1:28: ”Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ´Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder: och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden´. ”
I miljöaktivisternas ögon är människan en art som alla andra som inte kan göra anspråk på några särskilda privilegier utan tvärtom bör rotas ut. Det är ett så extremt dystopiskt synsätt att det till och med överträffar alla andra totalitära ideologier i radikalism: kommunisterna vill trots allt rädda den så kallade arbetarklassen, nationalsocialisterna det man benämner den ariska rasen, islamisterna alla rättänkande muslimer. Enligt VHEMT och likasinnade bör alla människor försvinna från jordens yta.
Under senare år har ropen på klimatdiktatur vuxit sig allt starkare. Sådana krav har förts fram av exempelvis TV-meteorologen, numera EU-parlamentarikern Pär Holmgren, filosofen och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö, vänstersossen och TV-följetongen Göran Greider samt före detta M- och KD-politikern Anders Wijkman, numera miljöprofet på heltid och en av två ordförande i Romklubben. https://www.sydsvenskan.se/2019-01-30/ropen-pa-klimatdespoti-vaxer
Igor Sjafarevitj menar i Röster ur ruinerna att socialismen står för en fundamental dödsdrift.
Den ovan beskrivna utvecklingen kommer inte som någon överraskning för denna bloggare, som i en bloggtext med rubriceringen Socialismens dödskult förr och nu 2009 skrev följande:
Den dåvarande sovjetdissidenten, matematikern Igor Sjafarevitj, förde i den av honom och Alexander Solzjenitsyn redigerade antologin Röster ur ruinerna, utgiven på svenska av Lindfors förlag 1978, fram tesen att den socialistiska ideologin i den mänskliga historien representerar en fundamental strävan efter död och förintelse. https://www.antikvariat.net/sv/ryo130138-roster-ur-ruinerna-ryos-antikvariat
Sjafarevitj exemplifierar med historiska exempel såsom det forntida Mesopotamien och Inkariket samt fiktiva skildringar av mänskliga idealsamhällen författade av Platon (Staten), Thomas More (Utopia) och Tommasso Campanella (Solstaten). Sedan kommer i modern tid kommunismen, fascismen, nationalsocialismen och islamismen.
Samtliga dessa ideologiska synsätt har det gemensamt att den enskilda människan inte har något eget värde utan är till för att endast vara en kugge i ett allomfattande samhällsmaskineri. Och behövs inte en viss kugge – ja, då är det adjöss med den.
Den ledande USA-demokraten Bernie Sanders är en entusiastisk abortförespråkare – ända fram till födelsen.
I dag finns filosofer av typ Torbjörn Tännsjö och Peter Singer vilka anser att avlivande av mänskliga varelser under vissa omständigheter kan vara fullt legitimt – särskilt om det gäller barn. I USA finns dessutom en skrämmande företeelse som tillåter abort – med en förskönande omskrivning ”pro choice” – ända fram till födelsen och som omhuldas av alla ”progressiva” i och utanför Demokratiska partiet inklusive presidentkandidaten Bernie Sanders. https://www.varldenidag.se/nyheter/bernie-sanders-slar-fast-demokrater-ar-for-abort/reptbk!nzmXf3BcP2Hv9WjWGsm3Rw/
För socialistiska ideologier är döden ständigt inte bara närvarande utan till yttermera visso någonting eftersträvansvärt.
SD ökar mest i SVT/Novus augustimätning. På bilden Jimmie Åkesson under sitt tionde sommartal i Sölvesborg.
Sverigedemokraterna ökar mest av alla partier i SVT/Novus senaste väljarbarometer. SD, som brukar få låga noteringar hos det aktuella mätinstitutet, går framåt med 1,7 procentenheter till 18,4 procent. Samtidigt kan konstateras att regeringskonstellationen S, MP, C och L backar med 1,4 procentenheter och att det ”konservativa” blocket ökar med 0,9 procentenheter. https://samtiden.nu/2019/08/novus-regeringsblocket-backar/
Novus VD Torbjörn Sjöström analyserar SD-framgången på följande sätt: ”Sannolikt kan det förklaras med uppmärksamheten kring alla de våldsbrott, bomber och skjutningar som skett runt om i landet under sommaren. Regeringen vinner inte på sådant, och SD är det parti som väljare faller tillbaka på om man är orolig för nutiden och osäker på framtiden.”https://www.expressen.se/nyheter/l-fortsatt-under-riksdagssparren/
De fyra regeringsbärande partierna är dock alltjämt störst: 45,0 procent mot de ”konservativas” (SD, M, KD) 44,1. Då har emellertid också konstant krisande Ls siffror medtagits. Det bör vidare framhållas att regeringens passiva stödparti, de forna kommunisterna i V, ligger kvar på 9,0 procent. Samtliga regeringspartier utom L minskar sedan förra mätningen, låt vara att sistnämnda parti – som inte rosat marknaden sedan Nyamko Sabuni utsågs till ny partiledare för två månader sedan – återigen hamnar under spärren till riksdagen med blott 3,7 procent.
Det förment liberala partiet och dess partiledare lär inte attrahera fler väljare genom Sabunis senaste utspel, där hon öppnar för höjd bensinskatt med devisen att ”det som smutsar ned” skall beskattas. https://nyheteridag.se/sabuni-l-oppnar-for-att-hoja-bensinskatten/
Nyamko Sabunis (L) utspel om höjd bensinskatt lär inte locka fler väljare till hennes parti.
Socialdemokraterna får som mätningens största parti 26,3 procent, en minskning om 0,4 procentenheter och samtidigt 2 procentenheter sämre än i valet för nästan ett år sedan. Moderaterna blir näst störst med 18,5 procent, en liten minskning och sämre än i valet. Centern backar med 0,7 procentenheter ner till 9,4 procent.
Kristdemokraterna har etablerat sig på drygt 7 procent i de flesta mätningar och når nu 7,2 procent, vilket är en halv procentenhets nedgång jämfört med närmast föregående mätning men något bättre än i valet. Det är uppenbart att partiet fortfarande plågas av vad många väljare uppfattar som ett stort svek: det faktum att KD i riksdagen stödde regeringsförslaget om ökad anhörigvandring.
Riksdagens extremistparti nummer 1, Miljöpartiet, minskar något och noteras nu för 5.6 procent. Övriga partier får nöja sig med 1,9 procent, en uppgång med 0,4 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Andelen osäkra har fastställts till 6,0 procent.
Samtliga mätresultat uppges ligga inom den statistiska felmarginalen.
Maristatyn på Marienplatz i centrala München. Foto: Tommy Hansson
I det andra avsnittet av mina reseanteckningar från Bayern har turen kommit till München, som är Bayerns huvudstad och största stad. München är Tysklands tredje största stad med sina 1,5 miljoner (5,8 miljoner om man räknar metropolregionen) invånare samt den tolfte största staden inom Europeiska unionen (EU). Den nutida staden är sannolikt mest känd för ölfesten Oktoberfest, som pågår i två veckor i september-oktober varje år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen
Stadens namn syftar på att i anslutning till platsen fanns på 800-900-talet (benediktiner)munkar. München kallas för övrigt på italienska Monaco, det italienska ordet för munk. Münchens traditionella stadsvapen har därtill som motiv ett barn i munkkåpa. Byn, som beboddes av munkar och bönder, brändes ner av hertig Heinrich der Löwe (Henrik Lejonet) av Sachsen och Bayern på 1100-talet och fick ge plats åt en ny stad med marknadsplats vid floden Isar.
Den romerske kejsaren Friedrich Barbarossa (Fredrik Rödskägg) intog staden 1180 och överlämnade den till ätten Wittelsbach, vilken styrde och ställde i Bayern ända till 1918. Liksom många andra tyska städer kom München att genomleva krig, pestilens, revolter och judeförföljelser lika väl som uppgångsperioder. 1632 intogs staden under Trettioåriga kriget av svenska trupper anförda av konung Gustaf II Adolf. Denne skall ha blivit så imponerad av residenset att han ville frakta hem det till Stockholm på hjul!
Invånarna lät 1638 på det stora torget Marienplatz resa en staty (Mariensäule) av skyddshelgonet Maria, Jesu moder, i tacksamhet över att deras stad inte brändes ner av svenskarna. Till följd av kriget och de sjukdomar som följde i dess spår minskade Münchens befolkning från 24 000 till 9000. Staden drabbades även av Spanska tronföljdskriget 1701-14.
Naturligtvis kunde den bayerska metropolen ej heller undgå Napoleonkrigen. År 1800 ockuperades den av den franske generalen Jean Victor Moreau och fem år senare besöktes den av ingen mindre än kejsar Napoleon själv, sin tids Hitler med avseende på krigisk aggression. I slutet av 1800-talet upplevde så München något av en kulturell blomstringstid under konung Ludwig II, mest känd för att ha låtit bygga ”sagoslottet” Neuschwanstein som i dag är Bayerns främsta turistattraktion. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/19/bayerskt-i-neuschwanstein-mankungens-sagoslott-i-alperna/
Duo framför klezmermusik i centrala München. Foto: Tommy Hansson
Efter det tyska nederlaget i Första världskriget rådde i Tyskland inklusive Bayern delvis osäkerhet och kaos såväl före som under den så kallade Weimarrepubliken, vilken föregick nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Kommunisterna försökte på flera platser göra revolution enligt doktrinär marxistisk ideologi – i Bayern skedde det i november 1918. Revolutionsförsöken hejdades dock, och flera av ledarna – bland dessa Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, – tillfångatogs och mördades.
München blev även skådeplatsen för nationalsocialisternas kuppförsök den 8-9 november 1923 – Ölkällarkuppen – som slutade med att flera av de nazistiska förgrundsgestalterna sköts till döds eller sårades i samband med en marsch. Vid Hitlers sida fanns bland andra krigsgeneralen Erich Ludendorff och flygaresset Hermann Göring. Adolf Hitler togs till fånga och dömdes till det i sammanhanget mycket milda straffet fem års fängelse för högförräderi. Han frigavs emellertid redan efter nio månader 1924 efter att i Landsbergsfängelset med hjälp av nära medarbetaren Rudolf Hess ha skrivit sina politiska memoarer i form av Mein Kampf.
Efter Hitlers makttillträde 1933 inrättades i Dachau, på en före detta krutfabrik, i en förstad till München det Tredje rikets första koncentrationsläger. Här spärrades huvudsakligen politiskt oliktänkande men även kriminella, ”arbetsskygga” samt zigenare in. Sammanlagt spärrades runt 200 000 personer in i Dachau, varav 41 500 avled till följd av sjukdomar, undernäring och misshandel. Ytterligare ett par tusen sköts ihjäl. Dachau befriades av amerikanska styrkor den 29 april 1945. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dachau_(koncentrationsl%C3%A4ger)
Den 29-30 september 1938 träffades i München, Bayerns största stad, fyra av världens då ledande statsmän med målsättningen att förhandla fram en hållbar fred för Europa. Bakgrunden var Nazitysklands krav på att annektera det tyskspråkiga Sudetenland i Tjeckoslovakien.
Drivande kraft bakom München-överenskommelsen var Storbritanniens konservative premiärminister Neville Chamberlain, vilken kort tid före mötet i München träffade den tyske diktatorn Adolf Hitler vid två tillfällen. Övriga närvarande statsmän vid det aktuella mötet var Italiens diktator Benito Mussolini och Frankrikes konseljpresident Edouard Daladier. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen
En glad Chamberlain skakar hand med Hitler i Führerbau i München 1938.
Efter två dagars överläggningar hade de närvarande statsmännen tvingat Tjeckoslovakien – som inte hade bjudits in till överläggningarna – att avträda Sudetenland. Chamberlain blev så till sig att vid hemkomsten att han viftade med avtalet och deklarerade, att nu var freden i Europa säkrad i vår tid.
Nu blev det som alla vet inte riktigt så. I mars 1939 ockuperade Tyskland, i strid med München-överenskommelsen, hela Tjeckien samtidigt som Slovakien gjordes till en formellt autonom vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att garantera Polen att man skulle ingripa på landets sida om det blev angripet av Tyskland. Detta skedde den 1 september 1939, varför Storbritannien och Frankrike inte hade något annat val än att förklara Tyskland krig: Andra världskriget var igång.
Den brittiske författaren Robert Harris, som tidigare bland andra minnesvärda böcker författat Faderland, Enigma, J´Accuse och Spökskrivaren har nu kommit ut med München (2017, svensk upplaga 2019 Bookmark förlag, 339 sidor) som handlar om München-överenskommelsen. Handlingen kretsar kring Hugh Legat, som är en av Chamberlains privatsekreterare, och dennes tyske vän Paul Hartmann, en tysk diplomat och samtidigt i hemlighet med i motståndsrörelsen mot Hitler.
De båda yngre männen, som lärt känna varandra i Tyskland sex år tidigare, sammanstrålar i Führerbau vid Königsplatz i München, den byggnad där överenskommelsen undertecknades. Byggnaden användes efter 1945 som förvaringsplats för av nazisterna stulen konst innan denna överlämnades till de rättmätiga ägarna. Den rymmer i dag Hochschule für Musik und Theater München. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%BChrerbau
Det är bara att konstatera Robert Harris återigen skrivit en synnerligen läsvärd, informativ och spännande historisk roman som varmt kan rekommenderas. Själv läste jag den på min resa till München och Bayern, vilket onekligen förhöjde läsupplevelsen.
Bokens spänning ligger inte så mycket i själva det politiska skeendet – vi vet ju alla hur det gick med München-avtalet – utan desto mer i hur det kommer att gå för huvudpersonerna Hugh Legat och Paul Hartmann. Vilket inte skall avslöjas här. Därtill kommer att Harris skildring är sprängfylld med intressanta historiska detaljer. Icke minst ger den en trovärdig psykologisk förklaring till Neville Chamberlains agerande – den brittiske premiärministern brann verkligen för att skapa fred på den europeiska kontinenten, även om han kan och bör kritiseras för ett otillåtligt mått av naivitet.
Kyrkointeriör från centrala München. Foto: Tommy Hansson
Enligt Robert Harris München var det Chamberlain som mer eller mindre tvingade den motvillige och under förhandlingarna sure Hitler – som redan hade bestämt sig för att starta krig – till förhandlingsbordet.
Under Andra världskriget utsattes München för allierade bombräder 71 gånger. Staden ockuperades av amerikanerna 1945. Det världsberömda bilföretaget BMW (Bayerische Motoren Werke), grundat 1916, har sitt huvudkontor i München. Politiskt domineras Bayern av CSU (Christlich-Soziale Union), som haft makten oavbrutet i delstaten från 1957. Partiet anses stå till höger om systerpartiet CDU. Dess genom tiderna mest kände företrädare är Franz Josef Strauss (1915-88), bayersk ministerpresident 1978-88 och tidigare både försvars- och finansminister i Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/CSU
Man hinner givetvis inte få någon helhetsbild av München under ett par dagar, men jag tror att ovanstående text ger en ganska god bild av stadens karaktär och historia. Första gången jag var i München var 1975 som medlem i missionsteamet International One World Crusade. Bland de trevligaste upplevelserna under mitt besök var att avnjuta en duo som framförde traditionell judisk klezmermusik på Marienplatz. En värmande erfarenhet under dessa tider av tilltagande antisemitism!
Kristdemokraterna går fram till 12,7 procent i Nyheter idag/Sentios mätning för mars 2019. Det är en ökning med hela 3,3 procentenheter sedan februarimätningen och ganska precis dubbelt så mycket som i riksdagsvalet 2018 då KD erhöll 6,3 procent.
Som en jämförelse kan nämnas att nu föreliggande KD-notering är ungefär en procentenhet bättre än partiets hittills bästa valresultat på 11,77 procent 1998. Den som förmodar att detta kan ha att göra med partiledaren Ebba Busch Thors deklarerade föresats att vilja samtala med Sverigedemokraterna har sannolikt inte helt fel. https://senorh.se/uncategorized/sentio-mars-ebba-effekten-fortsatter/
SD minskar med icke försumbara 2,2 procentenheter jämfört med närmast föregående Sentio-mätning och noteras nu för 19,2 procent. Därmed harmonierar resultatet för det Sverige-vänliga partiet mer med vad SD brukar få i andra opinionsundersökningar. Emedan även Moderaterna tappar mark – 17,4 procent, att jämföra med förra mätningens 18,3 – kan man sluta sig till att överströmningen från SD och M till KD varit avsevärd.
Socialdemokraterna är fortsatt störst parti, men 24,7 procent är en tillbakagång om nästan 2 procentenheter jämfört med februariundersökningen och 3,6 procentenheter jämfört med valresultatet. Sverigedemokraterna förblir fortsatt landets andra största parti trots kräftgången – marginalen ner till Moderaterna är 1,8 procentenheter. Medan SD alltfort har klart mer stöd än i riksdagsvalet 2018 (17,5 procent) är förhållandet det motsatta för M (19,8 procent).
Klar övervikt för det ”konservativa blocket”.
Femte största parti är de gamla kommunisterna i Vänsterpartiet – 10,2 procent är marginellt mindre än i Sentios februarimätning men 2,2 procentenheter bättre än i valet. Uppenbarligen upplever en del vänstersossar V som mer pålitligt vänster och går därför över till Jonas Sjöstedts parti. Centerpartiets 6,1 procent är klart sämre än i valet men något bättre än i förra mätningen.
Två partier hamnar under riksdagsspärren på 4 procent – Miljöpartiet med 3,9 procent och (surprise) Liberalerna med 3,1 procent., låt vara att båda går upp något litet jämfört med februarimätningen.
Ser vi till den blockvisa fördelningen har det så kallat konservativa blocket SD, M och KD ett klart övertag – 49,3 procent mot 41,0 för det regeringsbärande blocket.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 