Posted tagged ‘kommunisterna’

Sentio mars 2019: Bäst någonsin för KD – SD näst störst

28 mars, 2019

Sentio mars 2019. Högsta någonsin för KD.

Kristdemokraterna går fram till 12,7 procent i Nyheter idag/Sentios mätning för mars 2019. Det är en ökning med hela 3,3 procentenheter sedan februarimätningen och ganska precis dubbelt så mycket som i riksdagsvalet 2018 då KD erhöll 6,3 procent.

Som en jämförelse kan nämnas att nu föreliggande KD-notering är ungefär en procentenhet bättre än partiets hittills bästa valresultat på 11,77 procent 1998. Den som förmodar att detta kan ha att göra med partiledaren Ebba Busch Thors deklarerade föresats att vilja samtala med Sverigedemokraterna har sannolikt inte helt fel. https://senorh.se/uncategorized/sentio-mars-ebba-effekten-fortsatter/

SD minskar med icke försumbara 2,2 procentenheter jämfört med närmast föregående Sentio-mätning och noteras nu för 19,2 procent. Därmed harmonierar resultatet för det Sverige-vänliga partiet mer med vad SD brukar få i andra opinionsundersökningar. Emedan även Moderaterna tappar mark – 17,4 procent, att jämföra med förra mätningens 18,3 – kan man sluta sig till att överströmningen från SD och M till KD varit avsevärd.

Socialdemokraterna är fortsatt störst parti, men 24,7 procent är en tillbakagång om nästan 2 procentenheter jämfört med februariundersökningen och 3,6 procentenheter jämfört med valresultatet. Sverigedemokraterna förblir fortsatt landets andra största parti trots kräftgången – marginalen ner till Moderaterna är 1,8 procentenheter. Medan SD alltfort har klart mer stöd än i riksdagsvalet 2018 (17,5 procent) är förhållandet det motsatta för M (19,8 procent).

Klar övervikt för det ”konservativa blocket”.

Femte största parti är de gamla kommunisterna i Vänsterpartiet – 10,2 procent är marginellt mindre än i Sentios februarimätning men 2,2 procentenheter bättre än i valet. Uppenbarligen upplever en del vänstersossar V som mer pålitligt vänster och går därför över till Jonas Sjöstedts parti. Centerpartiets 6,1 procent är klart sämre än i valet men något bättre än i förra mätningen.

Två partier hamnar under riksdagsspärren på 4 procent – Miljöpartiet med 3,9 procent och (surprise) Liberalerna med 3,1 procent., låt vara att båda går upp något litet jämfört med februarimätningen.

Ser vi till den blockvisa fördelningen har det så kallat konservativa blocket SD, M och KD ett klart övertag – 49,3 procent mot 41,0 för det regeringsbärande blocket.

Björklund kan bli den svenska borgerlighetens quisling

8 november, 2018

Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.

Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/

I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.

Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling

Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.

Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister

Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:

I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/l-politiker-vill-ersatta-bjorklund-med-sabuni-jan-har-gjort-sitt-/

Nyamko Sabuni: ”Ta makten med SD-stöd.”

De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.

Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/

Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”

Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.

Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln

Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon  själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/

Sentio maj 2018: SD klart störst – genomklappning för S

6 juni, 2018

 

Nyheter idag/Sentio 1-5 juni 2018.

Det går hyfsat bra för Sverigedemokraterna just nu. I senaste Nyheter idag/Sentio-mätningen blir SD det överlägset största partiet med 26,1 procent, en uppgång med hela 3 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Ingen sensation egentligen, då det Sverige-vänliga partiet brukar få bra resultat hos norska Sentio. Som händelsevis var det mätinstitut som bäst lyckades pricka in SDs valresultat 2014.

Näst störst blir inte helt oväntat Socialdemokraterna, vars mätresultat  om 21,7 procent innebär en nedgång på närmare 4 procentenheter jämfört med förra månadens  25,3 procent. Det är en utveckling för S som bäst kan beskrivas som en total genomklappning för Sveriges maktparti nummer 1. Å andra sidan har vi sannolikt inte sett slutet på S-raset än.

Även Moderaterna befinner sig ordentligt i nedförsbacke och får nu nöja sig med 17,1 procent, en minskning med 3,3 procentenheter. Har det någonsin funnits en Kristersson-effekt, vilket är tveksamt, så har denna nu definitivt fasats ut – nye moderatledaren är helt enkelt för kort i rocken.

Däremot kan Liberalerna – som Chang Frick på Nyheter idag envisas med att benämna ”Liberalerna” – glädjas åt en svårförklarlig uppgång på 3,3 procentenheter och antecknas nu för 7,0 procent. Kanske läge för de forna folkpartisterna att festa loss i alla fall på en Pommac magnum?

Centerpartiet och Kristdemokraterna får hos Sentio rätt normala 7,2 och 3,3 procent, marginell nedgång respektive uppgång.

Tittar vi på sosseriets stödpartier ser vi att det går bra för de gamla kommunisterna i Vänsterpartiet med 9,7 procent, en uppgång med en halv procentenhet, medan också kroniskt krisande Miljöpartiet ökar något och nu begåvas med 4,8 procent. Det innebär att miljöextremisterna får upp hakan precis ovanför vattenytan, osäkert dock för hur lång tid.

S,V och MP når tillsammans upp till 35,8 procent mot 34,6 för allianspartierna, vilka dock måste räkna in KD som inte når upp till riksdagsspärren för att komma upp till den nivån.

”Käbbel”, sa Löfven till Lööf i valdebatten 2014 och försökte handgripligt hålla C-ledaren borta. Nu är det litet andra tongångar…

Slutligen noterar vi för Piratpartiet 1,2, Feministiskt initiativ 0,6 samt Medborgerlig samling 0,1 procent. Det är mycket svårt att se att någon i det gänget skulle ha ens en mikroskopisk chans att nå riksdagen. Detsamma måste sägas om Alternativ för Sverige, Kristna värdepartiet och Kommunistiska partiet, lilleputtpartier vilka tillhopa når upp till 1,2 procent.

AfS skryter i sociala medier med hur otroligt bra det går för detta parti bestående av bittra och besvikna före detta SDare. Detta har i alla fall ej avspeglats i några opinionsundersökningar så här långt då det endast återstår tre månader till valet.

Om Nyheter idag/Sentio-mätningen hade varit valresultat hade sjuklöverpartierna fått det utomordentligt knepigt med att ignorera SD, vars mångårige partiledare Jimmie Åkesson alltmer framstår som en fullt plausibel statsministerkandidat.

En möjlighet att hålla Jimmie och SD borta från regeringsmakten vore att C-.ledaren Annie Lööf hoppar i säng med Löfven (S) och Lövin (MP). Något Lööf nämnt som en fullt realistisk möjlighet. https://samnytt.se/annie-loof-kan-tanka-sig-samarbeta-med-s-och-mp-for-att-stoppa-sd/

Undersökningen, som gjordes 1-5 juni 2018, omfattade 1004 personer varav 717 uppgav partipreferenser.

 

Nyheter idag/Sentio: SD fortsatt största parti, ”minusbonus” för M

18 mars, 2017

Nyheter idag/Sentio mars 2017. SD största parti, C går marginellt framåt och M kraftigt bakåt.

Resultatet av Nyheter idag/Sentios marsmätning bekräftar det vi sett i flera opinionsundersökningar under senare tid: att Moderaterna går bakåt, att Sverigedemokraterna går fortsatt starkt och att Centerpartiet avancerar. http://nyheteridag.se/botten-ur-for-krisande-m-lagsta-uppmatta-stod-nagonsin-i-sentio/

Det norska mätinstitutet Sentio brukar negligeras av svenska MSM, dels därför att dess webb-baserade mätmetodik rynkas på näsan åt, dels därför att SD brukar hamna i topp och dels beroende på att institutets resultat presenteras av alternativsajten Nyheter idag. Ändå är det ett faktum att Sentio var det institut som i den sista mätningen före valet 2014 lyckades bäst med att pricka in SDs resultat om 12,9 procent.

Det är därför inte osannolikt att de 26,0 procent SD nu får i det stora hela faktiskt motsvarar partiets reella väljarstöd. Resultatet är en tillbakagång med nästan en procentenhet jämfört med föregående månad men innebär ändå, att det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik är största parti.

Att Moderaterna med rekordlåga 15,2 procent befinner sig i en allvarlig kris framgår tydligt. Partiet upplever en identitetskris med svagt ledarskap under Anna Kinberg Batra och vinglig politik. Den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som intervjuas av Nyheter idags Chang Frick, menar att nedgången handlar om en ”minusbonus” – i och med att M-krisen avhandlas titt som tätt i media drar sig alltfler väljare för att tillstå att de sympatiserar med partiet.


Moderaterna upplever enligt Stig-Björn Ljunggren en ”minusbonus”.

”Var gränsen går för Moderaterna vet vi inte riktigt”, citeras Ljunggren. Vad vi vet är emellertid att Högerpartiet under Yngve Holmbergs tid som partiledare noterade 13,8 procent av rösterna vid riksdagsvalet 1968 och att det under Bo Lundgrens ledarskap i början på 2000-talet inte var särskilt mycket bättre. Om den moderata kräftgången fortsätter är sådana siffror fullt realistiska i september 2018.

Mer om Yngve Holmberg och hans tid här: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/03/sa-minns-jag-yngve-holmberg/

Om detta blir verklighet kommer Centerpartiet att överta ledartröjan inom alliansblocket. C får hos Sentio 11,0 procent, en uppgång på 0,3 procentenheter jämfört med förra mätningen. Det är rätt uppenbart att de liberala M-väljare som ogillar det moderata närmandet till SD nu satsar på det borgerliga alternativ de upplever som minst dåligt, ty jag har svårt att tänka mig att Annie Lööfs politik i sig ger upphov till särskilt många jubelrop.

De båda övriga allianspartierna noteras för varken mer eller mindre än katastrofsiffror hos Sentio. Liberalerna halkar med 3,9 procent ner under riksdagsspärren, där Kristdemokraterna parkerar sedan länge. Med diminutiva 2,4 procent passeras sistnämnda parti till och med av knäppgöksmässiga Feministiskt initiativ som får 3,0 procent. Såväl F! som Piratpartiet ökar sedan februarimätningen, PP upp till 1,7 procent. F!-noteringen uppges vara undersökningens enda statistiskt säkerställda resultat.


Yngve Holmberg – föga framgångsrik ledare för Högerpartiet/Moderaterna 1965-70.

Inom regeringsblocket noteras mätningens tvåa Socialdemokraterna för 24,1 procent, en uppgång med 0,9 procentenheter men likväl uppseendeväckande svaga siffror för att gälla förra seklets helt dominerande parti i svensk politik och svenskt samhällsliv. En utveckling som i det senaste nederländska valet, där S sjönk som en sten, ter sig inte helt osannolik. Partiets regeringsföreträdare har ju inte direkt rosat marknaden, om man säger så.

Miljöpartiet fortsätter neråt och får nu hos Sentio 3,1 procent, något som på intet sätt överraskar med tanke på den nära nog totala inkompetens och bristande verklighetsförankring som utmärker detta parti och dess företrädare. Enda partiet på uppgång inom regeringsblocket är Vänsterpartiet med 8,9 procent, uppåt med en halv procent. Vilket snarare har mer att göra med att de forna kommunisterna slipper ta ansvar för regeringspolitiken än ett tilltalande partiprogram: ekonomisk realism är något detta parti inte kan stava till.

Undersökningen genomfördes under tiden 9-13 mars. Av 1000 medverkande uppgav 737 partipreferenser.

 

En vinnare och två förlorare: Jimmie Åkesson (SD), Anna Kinberg Batra (M) och Stefan Löfven (S)

Barry McGuire: Eve Of Destruction

5 mars, 2015

 

220px-Barry_McGuire_at_the_3_day_Music_&_Alternatives_festival,_New_Zealand_1979 Protestsångaren Barry McGuire 1979.

https://www.youtube.com/watch?v=qfZVu0alU0I

Ni som varit med lika länge som jag minns säkert megahitlåten ”Eve Of Destruction” med den amerikanske singer-songwritern Barry McGuire, känd från gruppen New Christy Minstrels. Sången är komponerad av P. F. Sloan.

Den tog världen med storm 1965 som en  protest mot det allt mer påträngande våldet världen över. ”Look at all the hate there is in Red China”, sjöng McGuire som en kommentar till kommunisternas vettlösa våld i Maos Kina under den excessivt blodiga Kulturrevolutionen (som givetvis applåderades frenetiskt på behörigt avstånd av revolutionsvänstern i väst).

I dag utgör väl knappast det fortfarande kommunistiska Kina det största hotet mot den mänskliga civilisationen, i alla fall inte för ögonblicket, men att sången fortfarande äger sin giltighet behöver vi bara titta på DAESHs exempellösa grymheter i Irak och Syrien för att inse.

images ”Ah, you don´t believe we´re on the eve of destruction”…

Jag tvekar innan jag säger detta, men så bestialiskt undermänskliga var knappast ens nazisterna på sin tid. Det är Satans tid vi upplever just nu, och det är lika bra att inse att den inte är slut på långa vägar än. Universums onda persona försöker nu använda religionen i sin tjänst, precis som han tidigare använt sekularismen och ateismen.

Som McGuire sjunger:

Take a look around you, boy, and it´s bound to scare you, boy

Barry McGuire föddes i Oklahoma City 1935 men flyttade i unga år till Kalifornien. Efter tiden i New Christy Minstrels inledde han en solokarriär som alltså fick en flygande start med ”Eve Of Destruction”. Några fler stora hitlåtar blev det inte, även om Barry kämpade på med sin artistkarriär.

Jag ryser alltid när jag hör de första trevande gitarrackorden och därefter McGuires hesa, desperata röst. Givetvis har jag en del personliga minnen från hösten 1965 då låten nådde oss, men dessa kan vi med fördel lämna därhän här.

1971 blev Barry McGuire en så kallad pånyttfödd kristen. På 1980-talet bodde han några år i Nya Zeeland med sin nyzeeländska hustru Mari men flyttade tillbaka till USA på 1990-talet. Snart fyller denne forne, ungdomlige protesthjälte faktiskt 80 år och får oss alla att inse hur tiden har gått.

Låt oss sluta med något positivt; New Christy Minstrels vackra ”Today”, en sång som betytt mycket för mig personligen. Om detta kan jag vid tillfälle berätta mer för den som orkar höra. Jag tillägnar den arbetet för en bättre värld, som aldrig får upphöra – Guds godhet är förutbestämd att segra över ondskan en dag:

https://www.youtube.com/watch?v=3cELsUMcQdc

images

Min väg till insikt i västvärldens mest extrema land: från vänster till höger

15 maj, 2014

untitled Rosenborgsgymnasiet (numera Täljegymnasiet) där jag röstade på sossarna i andra ring.

Från och med en bit in på högstadiet och till och med sista ring i gymnasiet – en period på ungefär fyra/fem år – stod jag till vänster politiskt. Under en del av den tiden menade jag mig även vara ateist. Jag var inte ansluten till något parti eller någon gruppering men såg på mig själv som allmänt ”vänster”.

Praktiskt kom detta till uttryck i att jag röstade på Kommunisterna i skolvalet i nionde klass och på Socialdemokraterna i gymnasievalet i andra ring i min hem- och födelsestad Södertälje. Jag lyssnade också en hel del på proggmusik med framförallt Gunder Hägg och Träd, gräs och stenar. Gick på konserter med dessa och andra artister på Moderna museet och Gärdet i Stockholm. Umgicks med likaledes vänstervridna skolkompisar.

Under vårterminen i sista ring – vi skriver nu 1970 – hände något med min politiska övertygelse. Jag började tröttna på vänstern och dess många gånger bedrövligt sekteristiska och allmänt otrevliga representanter. Började ifrågasätta tidigare för mig heliga kor, som stödet för Viet Cong (FNL) i Indokina och det ständiga föraktet för vårt svenska fosterland.

gal_1261 Plakatvänstern demonstrerar till förmån för kommunisterna i Indokina.

På senhösten samma år träffade jag en snygg, proper och borgerligt sinnad tjej som understödde min politiska kursändring. Relationen tog snart slut, men min politiska färdriktning var redan utstakad. En riktig vattendelare för min del blev värnpliktstjänstgöringen vid A8 i Boden. Dels insåg jag vikten av ett militärt försvar för att försvara vår demokrati och frihet, dels fick jag tillfälle att på närmare håll studera extremvänsterns arbetsmetoder i form av uppvigling och olaga affischering.

Det var i Boden 1971-72 jag bestämde mig för att engagera mig politiskt. Jag och ett par kompisar gick på möten med Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden, men det var inte partipolitiken jag i första hand var intresserad av. När jag fick höra talas om en antitotalitär organisation som hette Demokratisk Allians (DA) och även träffa ordföranden i dess Stockholms-avdelning, som gjorde lumpen vid I19, bestämde jag mig för att bli DA-aktivist. Vilket jag även blev med början direkt efter muck våren 1972. Ungefär samtidigt gick jag med i Försvarsfrämjandet och blev även invald i dess styrelse.

Och på den vägen är det, kan man säga. Jag har ibland funderat litet över vad som hade hänt om jag fortsatt vara vänster, om jag inte drabbats av insikten om att kommunism och socialism var fel. Hade jag sökt mig till något parti till vänster, börjat demonstrera mot USAs engagemang i Indokina och ryckts med i allt detta hat som florerar i den röda fållan? Kanske hade jag rentav ställt mig på barrikaderna och kämpat för den väpnade revolutionen tillsammans med de så kallade R:arna?

Kanske hade jag sällat mig till dessa demokratins marodörer som nu försöker hindra politiska partier och inriktningar de inte gillar från att uttrycka sina åsikter med tillhjälp av oväsen, sten- och äggkastning samt misshandel?

bildspel_1 Mitt gamla regemente A8 i Boden.

Och visst kan det vara lockande att spekulera. Fast nu tror jag inte på att det var slumpen som ingrep och förde mig högerut. Jag tror inte på slumpen över huvud taget. Att vandra vidare på vänstervägen låg helt enkelt inte i korten eller kaffesumpen för min del. Jag är övertygad om att jag blev ledd vid handen av en högre makt som ville mitt bästa. Vid denna tid för drygt 40 år sedan började mycket riktigt även Gud få en allt större plats i mitt hjärta och medvetande.

De ibland våldsamma mötesstörningarna i denna valrörelse riktade mot Sverigedemokraterna – där vänsteraktivister inte ens drar sig för att misshandla SD-sympatiserande kvinnor inför deras minderåriga barn – är enligt mitt sätt att se ett resultat av ett samhälle i kris. Det är nu vi får skörda frukterna av decennier av en socialistisk politik som föraktar traditionell kristendom, hävdvunnen sexualmoral och en kunskapsbaserad skola.

Våra barn växer upp utan att få lära sig respekt för äldre, lärare och andra samhällsauktoriteter. De får i skolorna reda på allt och litet till om sina rättigheter men ingenting om ansvar och förpliktelser. De får lära sig att ”ifrågasätta”, som det så vackert heter, men inte att vörda beprövade ideal och traditioner såsom fosterlandskärlek, familjeideal, hänsyn, tolerans och/eller vanlig vänlighet och normal anständighet.

De får lära sig att vi med öppna armar skall hälsa alla som kommer hit från utlandet välkomna och att det är svårartad ”rasism” och/eller ”främlingsfientlighet” att kräva att dessa kanske också bör tillföra landet något eller att hävda, att alla inte får plats hur gärna vi än skulle vilja. De får lära sig något som kallas ”mångfald” men som ofta inte leder till något annat än enfald.

dan park Konstnären/provokatören Dan Park: dömd till fängelse för att ha uttryckt misshagliga åsikter.

Socialdemokratin och borgerligheten, vilken knappast varit ett dugg bättre när den betrotts med makten, har kört det här landet i botten. Sverige av i dag är troligen den västliga världens mest extrema land som får andra demokratier att häpna över hur det kunnat gå så här långt. Där konstnärer och politiker straffas med fängelse och böter av rättsväsendet när de uttrycker misshagliga åsikter om folkgrupper och religion.

Där förment liberala tidningar använder sig av researchgrupper bestående av brottsdömda vänsterextremister för att hänga ut människor med avvikande, låt vara inte alltid rumsrena, meningar. Där landets statsminister har en patologisk fixering vid ett av riksdagens demokratiskt invalda partier. Där fackföreningar utesluter medlemmar med ”olämplig” partitillhörighet. Etcetera, etcetera.

Nej, jag hade aldrig accepterat allt detta även om jag fortsatt på min ungdoms missriktade vänsterväg. Uppvaknandet hade kommit förr eller senare. Nu är jag hjärtinnerligt glad över att det kom så tidigt!

 

 

Skakande reportage om extremvänsterns historielöshet, våld och demokratiförakt

31 december, 2013

untitled AFAs våldsfilosofi på bild.

http://www.youtube.com/watch?v=iosDHOGcX0s&feature=youtu.be

Ovan kan ni ta del av en länk som går till ett TV-reportage om vänsterextremismen i Sverige och dess metoder. Reportaget har gjorts av journaliststudenterna Mikael Falk och Otto Jägenstedt.

Det framställer på ett lugnt och sansat sätt, där företrädare för såväl extremvänstern som dess kritiker får komma till tals, det förakt för demokrati och den förkärlek för våldsmetoder grupperingar såsom Antifascistisk Aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF) hyser. En av de intervjuade extremisterna menar att Moderaterna och Sverigedemokraterna står för samma typ av reaktionära värderingar.

En annan röst som kommer till tals i reportaget önskar, att SD-ledaren Jimmie Åkesson får något annat än en tårta i ansiktet nästa gång han attackeras. Målsättningen med vålds- och störningsaktioner mot meningsmotståndare förklaras i reportaget vara att få de senare att sluta med sin politiska verksamhet: då har man ”vunnit”.

Falks och Jägenstedts reportage innehåller några skakande filmsekvenser som visar hur det kan gås till väga då extremvänstern ger sig på folk de inte gillar. Det är slag och sparkar mot huvud och kropp, det är, kort sagt, besinningslöst och i praktisk handling omsatt hat. Det är också en skrämmande uppvisning i politisk idioti och parallellt därmed en lika skrämmande historielöshet.

imagesX82SF92WHitlers Sturmabteilung (SA) gick segrande ur gatukriget mot kommunisterna i Nazityskland. Här har några kommunister gripits i Berlin dagen efter riksdagsvalet den 6 mars 1933.

En av de vänsterextremister som kommer till tals framhåller som en ursäkt för sitt våldsförhärligande, att han haft släktingar som råkat ut för nazistvåld i Tyskland under Hitler-tiden och även suttit i koncentrationsläger. Den slutsats han drar är paradoxalt nog ändå, att det polariserande våld mellan kommunister och nazister som ledde fram till mardrömmen under Hitler och NSDAP bör upprepas i Sverige 80 år senare. Det tyder på en politisk svagsinthet av nästan kriminellt slag.

Nationalsocialistiska grupperingar såsom Svenska Motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP), som står för en annan typ av totalitär vänstersyn där begreppet ”klass” ersatts av ”ras” och ”nation” som utgångspunkt för den politiska kampen, uppvisar precis samma typ av primitiva värderingar. Det är som om kommunismens långa och blodiga historia respektive Förintelsen och Andra världskriget aldrig hade ägt rum. Det kan vi tacka historieämnets förfall i vår svenska skola för.

Enligt en rapport från Säkerhetspolisen (SÄPO) är det den vänsterextremistiska och våldsbejakande miljön som i dag utgör det största hotet mot demokratin i Sverige. Extremnationalism/nazism respektive våldsbenägen islamism/jihadism anses av SÄPO inte vara lika farliga, en slutsats som givetvis kan diskuteras.

untitled Magnus Sandelin är författare och expert på den politiska extremismen i Sverige.

Icke minst oroar det, något som författaren och extremistexperten Magnus Sandelin framhåller i reportaget, att tidningarnas kultursidor rätt ofta tar in artiklar som slätar över vänstervåldet vilket ändå, menar skribenterna i fråga, har ”ett gott syfte”. Sandelin har bland annat skrivit böckerna Extremister (om extremvänstern) och Den svarte nazisten (om den dömde polismördaren Jackie Arklöv). Minst sagt oroande är även att företrädare för det politiska etablissemanget på sistone legitimerat extremvänstern genom att sluta upp i den stora så kallade antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp den 22 december 2013.

Exempelvis talman Per Westerberg (M) och oppositionsledaren Stefan Löfven (S) ställde här  upp och med floskulösa argument motiverade det faktum, att de gick sida vid sida med AFA- och RF-folk liksom lyssnade till appeller från Rättvisepartiuet Socialisterna som stod bakom demonstrationen under täckmantel av det utåt sett opolitiska förortsnätverket Linje 17. Från scenen i Kärrtorp hördes rappande uppmaningar om att ”slipa kniven” för ”slakt” av Jimmie Åkesson.

Inget som tydligen besvärade Per Westerberg, Stefan Löfven, Erik Ullenhag, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd, Fredrick Federley med flera kända rikspolitiker som visade eklatant prov på dåligt omdöme genom att komma till Kärrtorp och samsas med våldsvänstern.

picture687263 Stefan Löfven, Sveriges näste (?) statsminister, hade inga problem med sällskapet i Kärrtorp.

Kärrtorpsjippot måste nog anses vara den största framgången någonsin för den våldsbenägna extremvänstern i Sverige, samtidigt som de aktiva nazisterna i SMR blev mer omtalade än man tidigare ens kunnat drömma om.

Jag vill under alla omständigheter uppmana alla mina läsare att ta del av den här filmen. Sprid den gärna till så många som möjligt. Den borde ses av hela svenska folket!