Vikingarna och deras största slag

Slaget vid Svolder skördade många krigares liv. Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.

Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.

I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.

793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
  
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
  
  Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
  
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
  
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
  
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
  

Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av 1900-talet.

Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
  
Erik Segersäll avled 995.
  
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
  
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
  
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
  
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
  
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
  

Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
  
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
   
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
  
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.

Kyrkovalet: Gör Svenska kyrkan kristen igen!

Jesus (till höger) och Muhammed enligt en konstnärlig framställning.

”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?”

Den frågan ställde Kyrkans Tidning till de fem kandidaterna inför ärkebiskopsvalet 2013. Bara en av kandidaterna svarade ett tveklöst ja på den frågan medan resten av de tillfrågade svävade på målet. Segrade gjorde en av de senare, Antje Jackelén. https://kyrkligdokumentation.nu/sptledare_2213.pdf

Islams grundare uppskattas varmt av vissa av Svenska kyrkans aktörer av i dag. En av dessa är ”forskaren” Jakob Wirén, teologisk sekreterare till ärkebiskopen, som i en bok i våras argumenterade för att Muhammed kunde ses som en profet av kristna i dag. https://www.varldenidag.se/nyheter/teolog-kristna-kan-se-muhammed-som-profet/repucq!HSOugzgfSOmsqDFB5@Pzw/

Dessa exempel ger en illustration så god som någon till Svenska kyrkans dilemma. Under det att kyrkan närmast slår knut på sig själv för att ligga rätt i tiden i politiskt hänseende kommer den allt längre bort från sin grundläggande kristna identitet. Detta fenomen är väl värt att beakta inför kyrkovalet den 19 september.

Kyrkan har i modern tid således upplåtit kyrkor och kyrkolokaler åt företeelser som HBTQ-propaganda, manifestationer till förmån för ökad invandring, new age-flummeri, klimatalarmism, islamstudier med mera. Det har vidare förekommit att kyrkliga företrädare – Stockholms-biskopen Eva Brunne är en av dessa – föreslagit att kristna symboler skulle avlägsnas från kyrkor och bönerum på grund av rädsla för att andra troende kunde uppfatta dessa som stötande. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/biskopen-vill-ta-bort-kristna-symboler-i-sjomanskyrkan

Kort sagt: Svenska kyrkan befinner sig sedan länge i en trosmässig kris, en utveckling som kan sägas ha tagit sin början med 68-vänsterns utbredning i kyrkliga sammanhang för drygt ett halvsekel sedan. Många av den kristna vänsterns representanter fick sedan anställning som biskopar, präster och diakoner inom Svenska kyrkan och på den vägen är det. Med det alltmer accentuerade vänsterinflytandet följde en utpräglad fientlighet gentemot den judiska staten Israel.

Den beklagliga ”utveckling” som här skisserats har naturligtvis inte gått obemärkt förbi utan måste, som vi ser det, vara en av de huvudsakliga anledningarna till Svenska kyrkans kraftiga medlemstapp sedan den upphörde att vara statlig 2000. Tappet har medfört betydande olägenheter för kyrkan i form av minskade ekonomiska inkomster, vilket gör att den för varje år får allt svårare att bevara och underhålla alla kyrkor runt om i landet.

Vi kan visserligen finna viss tröst i att medlemssvinnet för år 2020 inte blev lika stort som för närmast föregående år: 54 440 gick ur Svenska kyrkan 2020 jämfört med 59 904 2019. Denna minskning av antalet utträden måste ändå betraktas som marginell. https://www.dagen.se/nyheter/2021/01/12/farre-gick-ur-svenska-kyrkan-2020/

För oss sverigedemokrater är det en betydande uppgift att återge Svenska kyrkan dess kristna identitet. Sverigedemokraterna  är ett icke-konfessionellt parti som ansluter sig till den grundlagsfästa religionsfriheten. Envar har rätt till sin tro förutsatt att den troende respekterar gällande lagar.

SDs uppfattning är emellertid att den svenska staten inte ska vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över 1000 år, och kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Kyrkan bör därför tillåtas inneha en särställning i förhållande till andra i Sverige verksamma religioner. http://partiprogram.se/sd/2014/sverigedemokraterna-och-religionen

En röst på Sverigedemokraterna i kyrkovalet  är en röst på en förstärkt ställning för kristendomen i det svenska samhället i allmänhet och i den Svenska kyrkan i synnerhet.

Gör Svenska kyrkan kristen igen!

Fotnot: Ovanstående artikel är en något utökad version av ett debattinlägg som publicerades först i Länstidningen, Södertälje den 7 september 2021. Det var då undertecknat av SD Södertälje/Nykvarns kandidater i kyrkovalet Monica Thorsell, Patrick Claesson och Beata Milewczyk samt denna bloggare.

Kina demolerar gravar över 20 svenska missionärer

Inredningen till en icke godkänd kyrka som vandaliserats av regimen i Peking.

Kinesiska myndigheter har låtit förstöra gravstenar över 20 kristna svenska missionärer på en begravningsplats i Xiezhou, som är belägen i Yanhu-distriktet i staden Yuncheng i Shanxi-provinsen. Den officiella förklaringen till åtgärden var att gravstenarna var ”illegala”. https://www.christianpost.com/news/china-destroys-gravestones-of-swedish-missionaries.html

Det var tidigt den 12 september som över 100 specialpoliser och säkerhetstjänstemän samt personal från varierande regeringsinstitutioner enligt människorättssajten Bitter Winter stängde av begravningsplatsen ifråga. Därpå demolerades det näraliggande gästhuset, vilket även det av myndigheterna betecknats som en ”illegal konstruktion”. För att dölja förödelsens styggelse placerades omgående vegetation över de förstörda gravplatserna.

Enligt en regeringstjänsteman som var i kontakt med Bitter Winters utsända hade alla bybor innan demoleringen ägde rum kallats till den lokala polisstationen för att lämna ifrån sig sina mobiltelefoner i syfte att förhindra informationsläckor.

Gravstenarna restes 2008 av huskyrkan the Church of Christ´s Family för att hedra den svenska Kina-missionen. En framträdande missionär var Gustaf Verner Wester, som föddes i Kumla 1876 och avled i Kina 1930. Sex av hans familjemedlemmar fanns också på plats i den dåtida Republiken Kina. På den här länken finns namnen på ytterligare svenska missionärer. http://www.eom.nu/index.php/missionarsbiografier/

Missionärerna verkade i Yuncheng innan verksamheten utökades till att omfatta andra delar av Shanxi tillika med angränsande provinser. Verner Wester och hans missionärskolleger var med om att etablera 60 kyrkor med drygt 6000 medlemmar. Man lät också uppföra Yuncheng-sjukhuset, som behövande ortsbor kunde uppsöka utan kostnad. 1000-tals människoliv skall ha räddats på detta sätt.

Den lokala kyrkan kontaktade nutida medlemmar av Westers familj i Sverige innan den renoverade ett gammalt hus med fyra rum nära begravningsplatsen där besökare kunde vila och bedja.

Många aktiva kristna i Kina kastas i fängelse.

Efter förstörelsen av kyrkogården och det anslutande gästhuset svartlistades the Church of Christ´s Family av den kommunistiska regeringen och blev föremål för särskilt övervakning på grund av kontakterna med Verner Westers svenska familj. De kinesiska myndigheterna betraktar missionärer som spioner vilka samarbetar med imperialistiska makter som vill invadera Kina.

”Det kinesiska kommunistpartiets förstörelse av kristna strukturer och symboler – inklusive kyrkobyggnader, kors och även bilder av Jesus Kristus – indikerar”, framhåller Kina-experter, ”att det känner sig hotat av kristendomens snabba spridning i landet.” I nuläget finns enligt inofficiella källor 116 miljoner protestantiska och 10-12 miljoner katolska kristna i Folkrepubliken Kina. Dessa anses alla utgöra ett ideologiskt hot mot den ateistiska styrande makten. Antalet partimedlemmar beräknas till omkring 90 miljoner.

https://inbeijing.se/bulletin/2019/03/20/kinas-bortglomda-krig-mot-kristendomen/

Det förtryck som riktas mot det röda Kinas kristna trosbekännare är tämligen okänt vid en jämförelse med den liknande behandlingen av uiguriska muslimer, tibetanska buddhister och utövare av meditationsrörelsen Falun Gong.

Påvens och Vatikanens kommunistvänliga Kina-politik

Påven Franciskus träffar pilgrimer från Folkrepubliken Kina.

Kina har alltid denna mystiska aura över sig som fascinerar…I Kina är kyrkorna fulla, du kan praktisera din tro i Kina. https://www.breitbart.com/national-security/2017/01/26/pope-francis-defends-chinas-practice-religious-freedom/?fbclid=IwAR0Sarbpr0mrjM3rgmulOBxoeVJL3pKwN0hUUC7jb18sQ9-c5lddLWOhta8

Så uttryckte sig påven Franciskus om Folkrepubliken Kina en intervju i den spanska dagstidningen El Pais den 26 januari 2017. Han bekänner även att han gärna skulle besöka Kina ”så snart de bjuder in mig.” Enligt Franciskus för Vatikanen och Kina fortlöpande en dialog, för vars ändamål en särskild kommission som sammanträffar en gång var tredje månad har bildats. Dialogen med Kina är något som Vatikanen ofta propagerar för i officiella sammanhang. https://www.vaticannews.va/sv/vatikanen/news/2018-06/dialog-nodvandigt-alternativ-for-kyrkans-uppdrag-i-kina.html

Påverns entusiastiska utsagor om den ateistiska diktaturen Kina går stick i stäv med ständigt återkommande rapporter om svårartad religionsförföljelse i det väldiga landet. Enligt organisationen Open Doors, som noga följer situationen för kristna trosbekännare världen över, råder i det röda Kina ”en mardröm för mänskliga rättigheter”.

På en lista som toppas av Nordkorea, Afghanistan och Somalia har Kina avancerat upp till plats 23 bland länder där det är särskilt farligt att vara aktiv kristen. https://missionsbox.org/news/open-doors-2020-world-watch-list-religious-persecution-offenders-reveals-surge-of-violence-human-rights-nightmare-in-china/

Open Door medger att Kina är ett ofantligt stort land där förhållandena för kristna och andra förföljda grupper kan skifta i olika delar av landet men fastslår: ”Det är emellertid korrekt att säga att situationen för kristna har försämrats över hela Kina. Den kinesiska regeringen vill ´kinesisera´ varje religiös ideologi i landet – vilket betyder att troslärorna, inklusive kristendomen, anpassar sig till dess tolkning av kommunismen.”

Detta innenbär i praktiken bland annat ständigt nya restriktioner på Internet och sociala medier och för icke regeringsanknutna organisationer (NGOs). Det innebär vidare att religionen bannlyses från den offentliga sfären och att lärare och medicinsk personal pressas att underteckna dokument som säger att de inte hyser någon religiös tro.

För den kommunistiska regimen anses alla kyrkor som växer sig för stora utgöra hot mot regeringsmakten. Något regimrelaterat dödande har inte inrapporterats hittills under 2020 men däremot förhör, fängslanden samt hot mot kristna ledare och församlingsmedlemmar. Regeringen har också genomfört en omfattande kampanj under vilken flera tusen kors har nedmonterats från fasader till kyrkor och andra byggnader av kristen karaktär. Jag har tidigare behandlat detta i en bloggtext enligt följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2020/05/07/roda-kinas-kamp-mot-religionen/

Kardinal Joseph Zen Ze-kiun är djupt kritisk till Vatikanens Kina-policy.

Frågan är varför påven Franciskus, mot denna onekligen oroande bakgrund, väljer att bortse från förföljelsen av kristna i Kina och istället ägna sig åt en skönmålning som helt enkelt inte är med sanningen överensstämmande. Enligt en teori är den nu 84-årige höge prelaten helt enkelt okunnig om vad som sker och förlitar sig helt på den kommunistkinesiska propagandan. Andra menar att Vatikanen har ambitionen att ingå ett avtal med Kina om kristendomens ställning i landet.

Den mest uttalade kritikern av en sådan målsättning är kardinal Joseph Zen Ze-kiun, född i Shanghai 1932, tidigare biskop för Hongkong och Kinas högst rankade romersk-katolske prästman. Han oroar sig för att ett avtal skall ingås som gör den ateistiska regimen i Peking ansvarig för kyrkliga beslut och har anklagat Vatikanen för att ”sälja ut” till Kina.

”Du kan inte gå in i förhandlingar med inställningen ´vi vill underteckna ett avtal till varje pris som helst´”, menar Zen, ”då ger du upp dig själv, du sviker dig själv, du sviker Jesus Kristus.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Zen

Undfallenheten gentemot regimen i Peking är inte första gången den nuvarande påven böjer knä för den världsliga makten. När han som Jorge Mario Bergoglio 1973-79 basade över Jesuitorden (Jesu sällskap) i hemlandet Argentina, då kyrkan som helhet backade upp den styrande militärjuntan, anklagades han för att tittat åt andra hållet då regimkritiska kristna ”försvann”. https://www.theguardian.com/world/2013/mar/14/pope-francis-argentina-military-junta

Anklagelsen gällde specifikt kidnappningen av de båda jesuitiska prästerna Orland Yorio och Francisco Jalics i maj 1976, vilka senare kunde vittna om att de hållits fångna under omänskliga förhållanden. Enligt kritiken skulle Bergoglio ha dragit tillbaka skyddet för de båda prästerna när dessa arbetade aktivt med utsatta människor i Buenos Aires slum. Däremot skall han inte ha beordrat kidnappningen. Bergoglio blev ärkebiskop i Argentina 1998 och kardinal 2001.

Enligt den i USA landsflyktige kinesiske miljardären och dissidenten Guo Wengui, 52, har påvens välvilliga hållning till Kina sin grund i, att kommunistregimen i Peking förser Vatikanen med 1,6 miljarder US dollar varje år i syfte att förhindra kritik mot Kinas svepande och allt grövre angrepp på aktiv religionsutövning i landet. Bidragen skall enligt Guo ha börjat utbetalas 2014, året efter det att Jorge Mario Bergoglio utsågs till påve efter det att Benedictus XVI tackat för sig. https://www.dailymail.co.uk/news/article-8451783/Fugitive-tycoon-accuses-China-bribing-Vatican-1-6billion-year.html

Kommunisterna har förtryckt det kinesiska folket i drygt 70 år.

Guos uppgifter avlevererades i en radiointervju med president Donald Trumps förre rådgivare Steve Bannon i dennes program The War Room den 20 juni. ”De vill att Vatikanen skall hålla käften och följa CCP (det kinesiska kommunistpartiet) när det gäller religionspolitik”, förklarade Guo. ”Detta är katastrofalt.”

Enligt Guo Wengui bidrar det röda Kina även med 1,5 miljarder US dollar till Australien och 1 miljard till Italien per år.

 

Röda Kinas krig mot religionen

Kors som sticker upp ovanför den kinesiska nationalflaggan skall bort i det röda Kinas ateistiska diktatur.

Den kinesiska kommunistregimen har beslutat avlägsna fler än 2000 kristna kors från byggnader över hela Kina. Detta sker som ett led i Pekings kampanj syftande till att reglera ”överdrivna religiösa platser”, vilken nu återupptas med full kraft efter den kinesiska smittans härjningar. ”The campaign is reportedly aimed at eradicating Christian landscape and its symbols in China”, heter det i en rapport.

China launches ‘crusade’ against Christianity, begins to remove crosses from churches across the country

Det kommunistiska ”korståget” mot kristendomen har pågått i två år i olika kinesiska provinser. Kors som reser sig högre än den kinesiska nationalflaggan måste bort, liksom kors som sticker upp ovanför kyrkobyggnaderna. Åtskilliga kristna församlingsmedlemmar har gripits därför att de försökt stoppa det massiva angreppet på symbolen för deras religiösa tro.

Enligt prästen och bloggaren fader Shanren Shenfu är den tystnad som omger korsmassakern ett resultat av Vatikanens uppgörelse med Kinas kommunistiska parti (CCP) gällande utnämnandet av katolska biskopar i Kina. Enligt uppgörelsen kan påven Franciskus utnämna eller underkänna biskopar som utsetts av CCP.

Villkoret är att de kristna håller tyst om processen. Uppgörelsen mellan den ateistiska kinesiska staten och den romersk-katolska Vatikanen syftar enligt uppgift till att förena den regeringsdrivna ”öppna kyrkan” med den underjordiska kyrkan som är lojal gentemot Vatikanen. De som protesterar betraktas som brottslingar. Fader Shenfu citeras: ”När ett kors avlägsnas måste kristna hålla sig lugna och le.”

Fader Chen i provinsen Anhui säger: ”Om de kristna inte enas och gör motstånd, kommer många fler kors att avlägsnas.” Hittills har litet eller inget motstånd förekommit – bland annat finns en rädsla för att kyrkobyggnaderna och inte endast korsen kommer att gå förlorade.

I likhet med alla totalitära diktaturer räds det kommuniststyrda Kina alla alternativ till den egna ideologin. Kristendomen är inte den enda konkurrerande läran som kommunistregimen förtrycker och förföljer.

I Xinjiang-provnisen i nordvästra Kina hålls över tre miljoner muslimska trosbekännare inspärrade i läger.

Sedan 2014 finns i Xinjiang-regionen i nordvästra Kina så kallade omskolningsläger – i realiteten en typ av koncentrationsläger – vilka enligt regeringsdokument som läckts till New York Times håller mer än tre miljoner muslimer från etniska grupper som uigurer och kazarer inspärrade under stundom olidliga förhållanden. Målsättningen är att hjärntvätta dem till att överge sin tro och anamma kommunismen. https://www.expressen.se/nyheter/nya-detaljerna-fran-kinas-koncentrationslager/

President Xi Jinping initierade offensiven mot muslimska trosbekännare efter en terrorattack vid en tågstation i Kunmin i Xinjiang, då 31 människor dödades och hundratals skadades i en rasande knivattack genomförd av en grupp på tre män och en kvinna. https://www.bbc.com/news/world-asia-28305109

Av äldre datum är förföljelsen av meditationsrörelsen Falungong, vilken förbjöds den 20 juli 1999 sedan rörelsen anhängare hävdat att de hade fler medlemmar än vad det kinesiska kommunistpartiet hade. Falungong är enligt Peking en ”ond kraft” – det vill säga man utmanar den statsbärande kommunismen som ideologiskt alternativ – som måste bekämpas med alla medel inklusive mord, tortyr, fängslanden och inspärrande i läger. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1863780

Det är hög tid att omvärlden reagerar med kraft mot den omänskliga regimen i Kina!

Salman Rushdie och ”Satansverserna”: ett kraftfullt slag för yttrandefriheten

Salman Rushdie och hans kontroversiella bok.

Den oumbärliga TV-kanalen Axess-TV har nyligen visat ett program om den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie. Det har inspirerat mig till följande artikel.

Sällan har väl en åtgärd varit så missriktad som när Irans andlige ledare ayatollah Ruhollah Khomeini den 14 februari 1989 uttalade en fatwa (i detta fall en dödsdom) över Salman Rushdie på grund av dennes bok The Satanic Verses (Satansverserna). Fram till fatwan hade försäljningen gått trögt, men därefter gick boken åt som smör i solsken över hela världen – vilket nog inte var riktigt vad Khomeini hade tänkt sig.

Ahmed Salman Rushdie föddes i en muslimsk familj Bombay i Indien den 19 juni 1947. Därefter var han bosatt i Pakistan innan han som ung man anlände till England med sin familj. Efter studier fick Rushdie anställning som copywriter vid reklamfirman Ogilvy & Mather. Debutromanen kom med Grimus 1975, men författarens genombrott skedde med Midnight´s Children (Midnattsbarnen) 1981, som alltjämt anses vara en av hans bästa böcker. Den renderade Rushdie det prestigefyllda Bookerpriset. Rushdie adlades av drottning Elizabeth II 2007 och bör alltså tituleras ”Sir”. https://en.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den minst sagt kontroversiella Satansverserna utgavs 1988 och ledde till ett ramaskri i den muslimska delen av världen. Boken resulterade i mer eller mindre våldsamma manifestationer vilka sammanlagt beräknas ha skördat ett 60-tal människoliv. Det med islamiska ögon upprörande var att profeten Muhammed – som Rushdie benämner Mahound – framställs på ett respektlöst sätt.

Om jag fattat saken rätt består det kontroversiella i att Rushdie skriver om de verser Muhammed skall ha strukit ur Koranen därför att han insåg att de var inspirerade av Satan, som försökte lura honom, snarare än Allah. Det låter rätt beskedligt för en västerlänning, men så kallade rättrogna muslimer ser det uppenbarligen inte så. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Satanic_Verses_controversy

Den absoluta merparten av västvärldens intellektuella och andra notabiliteter slöt upp bakom Salman Rushdie och hans rätt till yttrandefrihet. De som inte gjorde det stack ut desto mer. En av Rushdies mest uppmärksammade kritiker var den före detta presidenten Jimmy Carter, vars debattinlägg i New York Times den 5 mars 1989 i svensk översättning hade rubriken: ”Rushdies bok är en förolämpning”. https://www.cartercenter.org/news/documents/doc1381.html

Här ett utdrag ur Carters inlägg: ”We have tended to promote him and his book with little acknowledgement that it is a direct insult to the millions Moslems whose sacred beliefs have been violated…” Det bör framhållas, att det var just Carter som under sin föga lyckade tid som USAs president möjliggjorde Khomeinis maktövertagande genom att dra tillbaka det amerikanska stödet till den allierade shahen, Reza Pahlawi, av Iran.

Olof Palme-pristagaren John le Carré kritiserade Salman Rushdie.

Den uppburne – och kliniskt politiskt korrekte – brittiske författaren John le Carré (pseudonym för David Cornwell), mest bekant för sina spionromaner, kallade 1997 Salman Rushdie för ”ett uppblåst arsel”. Han menade att Rushdie var okunnig, obildad och mest av allt var ute efter att förhärliga sig själv.

1989 hade le Carré (New York Times) uttryckt sig så här: ”I don´t think it is given to any of us to be impertinent to great religions with impunity.” Man kan nog misstänka att le Carré tyckte att Rushdie stal för mycket av strålkastarljuset från honom själv. De båda författarna slöt fred 2012. Le Carré/Cornwell fick Olof Palmepriset för 2019. https://www.allehanda.se/artikel/rushdie-och-le-carre-sluter-fred

Ytterligare en figur som oroade sig över att världens muslimer kunde taga anstöt av Rushdies skildring av Muhammed var den brittiske tronföljaren prinsen av Wales, prins Charles, som förklarade att ”if someone insults someone else´s deepest convictions” skulle han inte komma att åtnjuta prinsens stöd. https://www.independent.co.uk/news/people/news/prince-charles-turned-his-back-on-sir-salman-rushdie-over-the-satanic-verses-because-he-thought-book-9260570.html

Roald Dahl, författare till såväl barnböcker som spänningslitteratur, förespråkar (New York Times maj 1989) ett slags självcensur i syfte att värna yttrandefriheten. Det låter märkligt och är det också: ”In a civilized world we all have a moral obligation to apply a modicum of censorship to our own work in order to reinforce this principle of free speech.” Dahl ångrade senare sin dispyt med Rushdie. https://www.nytimes.com/2007/07/04/arts/04iht-15donadio.6482640.html

Även dåvarande ärkebiskopen av Canterbury, Robert Runcie, fördömde Rushdies bok och krävde att den brittiska hädelselagen, the Blasphemy Act, skulle utökas till att gälla också andra religioner än kristendomen inklusive islam. https://nidskrivare.wordpress.com/2013/01/31/dn-fortsatter-att-dalta-med-gudspartisterna/

Efter Khomeinis fatwa och uppmaning till världens muslimer att avliva Satansversernas författare tvingades Salman Rushdie att, som det heter, gå under jorden med polisbeskydd 24 timmar om dygnet. Notabelt är att regeringen Thatcher, som vänsterliberalen och ateisten Rushdie åtskilliga gånger kritiserat, aldrig tvekade att förse Rushdie med detta livsnödvändiga skydd. 2012 utkom Joseph Anton: A Memoir med Rushdies täcknamn under åren i det fördolda som författarnamn.

Salman Rushdie blev vidare gripen och fängslad under ett privat besök i Israel kort efter det att han adlats av drottning Elizabeth. Gripandet skedde som ett led i den israeliska regeringens strävan att lagföra sådana personer som uttryckt sig ringaktande om islam. Det talades till och med från regeringshåll om att Rushdie skulle utlämnas till Iran som en gest av good-will.

Lars Vilks framställde Muhammed som rondellhund.

Jag måste bekänna att jag varken läst Satansverserna eller något annat av Salman Rushdies verk, låt vara att jag nu faktiskt överväger att läsa den kontroversiella boken; om inte annat så i allmänbildande syfte. Det som främst intresserar mig är yttrandefriheten. Det måste få vara tillåtet att uttrycka sig fullständigt fritt och frimodigt om allting inklusive religionen, liksom det måste vara tillåtet att kritisera den som kritiserar.

Vad som inte skall eller får tillåtas är hot om våld och död eller rop på inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna därför att några troende känner sig förolämpade och kränkta över något som sagts eller skrivits om en viss religion. Salman Rushdie har gjort en storartad insats genom att fästa världens uppmärksamhet på dessa frågor och därmed slå ett kraftfullt slag för yttrandefriheten.

Rushdie och hans banbrytande bok blev föregångare till efterföljande viktiga insatser till yttrandefrihetens fromma. Ett antal år efter Satansverserna publicerade den danska tidningen Jyllandsposten ett antal teckningar föreställande profeten Muhammed och gav upphov till ett muhammedanskt ramaskri liknande det som Rushdie och Satansverserna vederfors. Strax därefter avbildade den svenske konstnären Lars Vilks Muhammed som rondellhund, vilket ledde till jämförbara reaktioner.

Salman Rushdie är sedan 2000 bosatt i USA. Han har bland annat varit professor vid Emory University och är invald i American Academy of Arts and Letters.

Fotnot: Det arabiska ordet fatwa innebär att en muslimsk rättslärd avger ett utlåtande i en viss fråga. Det kan gälla enkla som mer komplicerade spörsmål. En fatwa är inte en dom i egentlig mening utan är mer att se som ett råd. När det gäller fatwan mot Salman Rushdie och Satansverserna förklarade Irans president Mohammad Khatami 1998 att landets ledning inte längre förordade att Rushdie skulle dödas, men att fatwan likväl stod kvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fatwa

Runorna – en omistlig del av vårt kulturarv!

Rökstenen i Ödeshög i Östergötland är världens mest kända runsten.

I en tid när Sveriges ekonomi går på knäna, våldtäktsstatistik och annan form av kriminalitet skjuter i höjden och islamisering och antisemitism fortgår med oförminskad styrka bestämmer sig vår bålde justitieminister Morgan Johansson (S) för att tillsätta en utredning om att införa ett möjligt förbud mot bruket av runor.

När jag först såg uppgifter om detta utgick jag från att det var falska nyheter, ty så här idiotisk kan väl inte ens en av sosseriets mest beryktade regeringsministrar vara? Jag hade fel. Johansson har verkligen tillsatt en dylik utredning i syfte att försvåra verksamheten för nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR), som använder sig av den så kallade Tyr-runan.

Jag låter Smålandspostens ledarskribent Fredrik Haage (20 maj 2019) under rubriken ”Låt runorna vara ifred” tolka mina synpunkter på Johanssons utredning:

Man kan förbjuda Tyr-runan. Man kan förbjuda x-runan. Man kan förbjuda ditten- och dattenrunan ända tills hela futharken, runalfabetet, är helt förbjuden. För naturligtvis kommer de politiska krafter man vill stävja genast gripa an nya symboler  så snart deras nuvarande har förbjudits. http://www.smp.se/ledare/lat-runorna-vara-ifred/

Haage konstaterar att ett barn begriper detta, men tydligtvis inte vår så kallade justitieminister. Han öppnar enligt Smålandspostens ledarskribent för en ”låtsaslek” som endast ”kommer att ytterligare urlaka det allmänna förtroendet för svensk politik. Om svenska nazister plötsligt använde en röd ros som symbol, bara för att jäklas, vad gör regeringen då?

Det kan man verkligen med allt fog fråga sig. För att ge litet perspektiv på frågeställningen kan konstateras att nazister har funnits i knappt 100 år medan runorna går tillbaka närmare 2000 år i tiden. Nu vet jag ju att det är att begära på tok för mycket av Morgan Johansson och andra ledande svenska socialdemokrater, som har väldigt dimmiga begrepp om sin egen partihistoria, att hysa kunskaper om så gamla historiska skeenden. Men för er andra följer här en kort sammanfattning av runskriftens historik.

Runskriften uppstod omkring 150-200 efter Kristi födelse.

Enligt beprövad vetenskap uppstod runskriften bland germanska stammar på den europeiska kontinenten runt åren 150-20 efter Kristi födelse. Den har troligen påverkats av såväl det latinska som det grekiska alfabetet. Under begreppet futharken – det finns i själva verket ett antal futharker – sammanfattas de vanligaste typerna av runskrifter. Orsaken till att vi vet något alls om dessa är att de dök upp på nordiska runstenar under vikingatiden (cirka 700-1050). https://sv.wikipedia.org/wiki/Futhark

Runor hade en både bokstavlig, symbolisk och religiös betydelse. En bevarad isländsk svartkonstbok, som finns på Historiska muséet i Stockholm, visar att runor användes dagligen på Island ända in i 1600-talet. Den olyckliga kvinna eller man som ertappades med att använda runtecken löpte betydande risk att brännas på bål som häxa eller trollgubbe.

Om Morgan Johanssons utredning landar i slutsatsen att bruket av runor bör förbjudas kan vi alltså räkna med nya häxprocesser, låt vara av något mindre våldsamt slag än under 1600- och 1700-talen. Det kommer sannolikt att hänvisas till värdegrund i stället för kristen tro som motivation till de nya åsiktsförföljelserna, men rent principiellt är det samma sak som gäller – misshagliga seder och bruk skall brännmärkas och förbjudas.

Man kan också, förutsatt att den nämnda utredningen kommer att förorda ett runförbud, fråga sig vad som kommer att hända med alla de verk av den legendariske runforskaren, den förre riksantikvarien ”Run-Janne” Sven B. F. Jansson (1906-87), och andra forskare som upptar plats på hyllorna i våra bibliotek. Kommer de att förses med varningstexter? Kommer de i likhet med olämpliga Pippi Långstrump- eller TinTtn-böcker att rensas ut? Vad säger Morgan Johansson?https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_B.F._Jansson

Den enda rimliga inställningen i den här frågan är: rör inte våra runor! De är en viktig, för att inte säga helt omistlig, del av vårt kulturhistoriska och religiösa arv som går betydligt längre tillbaka i vår historia än kristendomen. Det är också en fråga om den grundlagsfästa religionsfriheten, som jag ändå utgår från att till och med vår justitieminister har visst hum om och som även finns inskriven i artikel 9 i Europakonventionen.

Det kan i sammanhanget vara värt att notera, att runor i sig inte behöver vara ett tecken på hedendom eller asadyrkan. Inte så få av texterna på våra runstenar har karaktären av kristna missionsbudskap – som att någon mötte ”Vite Krist” (Jesus Kristus) under sina vikingafärder och nu var angelägen om att berätta för omvärlden om detta omvälvande möte.

Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”) var vår mest framstående runforskare.

Nedanstående länk från Nordiska Asa-samfundet innehåller ett formulär där den som vill kan skriva på en namnlista mot ett möjligt runförbud. Den har när detta skrivs samlat närmare 14 000 underskrifter. Skriv på du också!

Runkampen

Jag räknar mig upplysningsvis som troende kristen och sörjer på intet sätt asatrons nederlag i religionskampen i höjd med 1100-talet. För mig är Jesu kärleksbudskap och Tio Guds bud av helt avgörande betydelse som moraliska rättesnören. Jag är emellertid också väl medveten om betydelsen av det nationella och kulturhistoriska arv som vår nuvarande så kallade regering uppenbarligen struntar fullständigt i.

 

Efter terrorn på Sri Lanka: kristna förblir den mest förföljda religiösa gruppen i världen

Omkring 250 dödades under de islamistiska terrorattackerna på Sri Lanka.

De fruktansvärda islamistiska terrordåden på Sri Lanka, som Islamiska staten (IS) påtagit sig ansvaret för, skördade enligt de senaste beräkningarna omkring 250 liv med minst dubbelt så många skadade. Det är ganska precis fem gånger så många som dödades av högerextremisten Brenton Tarrant vid moskéattackerna i Christchurch på Nya Zeeland i mars. Illdåden i Sri Lanka sägs ha varit en hämnd för attackerna i Christchurch. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosk%C3%A9attacken_i_Christchurch

Terrorn i Christchurch framkallade med all rätt en storm av vrede och avsky i hela världen. Här hemma höll statsminister Stefan Löfven en presskonferens där han emfatiskt tog avstånd från Tarrants nidingsdåd. När det gäller de islamistiska självmordsdåden mot kyrkor och lyxhotell på Sri Lanka nöjde han sig med att framföra sina kondoleanser via Twitter – det gäller ju att inte stöta sig alltför mycket med de muslimska partimedlemmarna och  väljarna. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/g7dpEL/lofven-fordomer-attackerna-i-sri-lanka

Löfvens agerande kan betraktas som symptomatiskt för västvärldens reaktioner i stort. Västledare fördömer ofta och gärna vad de kallar ”högerextremism” (och terroristen i Christchurch var onekligen en tvättäkta högerextremist) men har betydligt svårare att lasta islam och islamism för motsvarande handlingar. Giles Fraser, en kristen församlingspräst i södra London, analyserar i The Guardian på ett samtidigt skarpt och nyanserat sätt västvärldens relativa tystnad visavi dåden på Sri Lanka. https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/apr/21/sri-lanka-attacks-christians-worldwide-persecution-silence?CMP=share_btn_tw

Kejsar Nero i Rom utsatte de kristna för svåra förföljelser.

Fraser inleder med att hänvisa till det antika Roms blodiga förföljelser mot kristna trosbekännare under Nero (38-68) och andra kejsare och menar, att denna förföljelse möjligen överdrivits av sentida historiker. Nero gav de kristna skulden för Roms brand, som han av allt att döma själv var orsak till. När det gäller förföljelsen av kristna i vår egen tid råder däremot inga tvivel, anser Fraser (min översättning från engelska):

Men medan det kan ha varit sant att alltför mycket har gjorts av den romerska förföljelsen, är raka motsatsen sann nu. Vi genomlever en av de allvarligaste faserna av förföljelse mot kristna i historien och de flesta människor vägrar att erkänna det.

Pastor Giles Fraser fortsätter med att erinra om den förföljelse mot olika kristna grupperingar som ägde rum i det Ottomanska riket (Turkiet) åren 1894-1924, då de islamiska myndigheterna systematiskt mördade cirka 2,5 miljoner kristna människor. Det islamiska Turkiet har aldrig erkänt detta folkmord, och inte heller de svenska Socialdemokraterna anser numera att det var folkmord.

Kristna har under hela 1900-talet och framåt drivits ut från Mellanöstern med våldsamma metoder, konstaterar Fraser: ”Under hela 1900-talet och in i 2000-talet har kristna drivits ut ur Mellanöstern med bomber och kulor och med knappast ett pip till protester från det sekulära väst.”

Nordkoreanska kristna är värst utsatta.

Massakrerna på kristna på Sri Lanka, som tidigare drabbats hårt av inbördeskrig och terror av inhemskt slag, kommer delvis att behandlas av medierna under några dagar och kanske till och med veckor, samtidigt som en nedbrunnen katedral i Paris med noll dödsoffer röner avsevärt mer intresse än då kristna mördas och lemlästas på andra platser.

Fraser undrar för sin del om ledande företrädare för det sekulära och ”progressiva” väst, kanske på ett undermedvetet plan, tycker att den förhärjande islamistiska terrorn är vad som kan förväntas. De associerar kristendomen med påvligt maktmissbruk, korståg och inkvisition, med brittisk imperialism, Trump-anhängare och abortmotstånd. Om då kristet troende drabbas av terror och förföljelse är det i detta perspektiv inte mycket att bråka om.

Inte ens kristna kyrkor i västvärlden, menar Fraser, har gjort särskilt mycket för att fästa folks uppmärksamhet på den världsvida förföljelsen av kristna, ”därför att de fruktar att det lätt kan användas – vilket ibland sker – som en ursäkt för islamofobi”. En viktig fråga för många bedömare i väst i kölvattnet av muslimskt motiverade terrordåd är vidare huruvida det kommer att leda till förföljelse av muslimer. Som här i fallet Johan Mikaelsson i Svenska Dagbladet den 22 april: http://nyhetssida.se/johan-mikaelsson-risk-for-hamnd-mot-muslimer/

Enligt Pew Research Centre förblir kristna trosbekännare världens mest förföljda religiösa gruppering, låt vara att även muslimer är en utsatt grupp. Det beräknas att 245 miljoner kristna kommer att utsättas för olika typer av förföljelse och våldsamheter under innevarande år, en uppgång från 215 miljoner i fjol. Det kommunistiska och ateistiska Nordkorea toppar listan över länder där kristna har det svårast, men eljest är det huvudsakligen i den islamiska delen av världen som förföljelse sker. https://www.churchtimes.co.uk/articles/2018/29-june/news/world/christians-are-the-most-persecuted-religious-group-in-the-world-says-report

Notre Dame i Paris är en av de många franska kyrkor som utsatts för förstörelse.

Notre Dame-katedralens förstörelse i Paris är det mest uppmärksammade exemplet i sitt slag, men faktum är att över 800 kyrkor i Frankrike drabbades av olika slags attacker bara under 2018. Detta samtidigt som moskéer byggs i en rasande takt. I de norra delarna av Nigeria har den bestialiska islamistiska terrorgruppen Boko Haram förstört 900 kyrkor. https://www.christianpost.com/news/900-churches-in-nigeria-destroyed-by-boko-haram-173879/?fbclid=IwAR2YKiXDgWVsYhha_ckaknUo059BBq1Sg0_5nDZs9IAmAbCXHauW8xWS9VI

 

 

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Åkessons senaste bok: folkhemsnostalgi och nationalism

Jimmie Åkesson slår i sin senaste bok ett slag för det moderna folkhemmet och den demokratiska nationalismen.

Några månader före valet 2018 gav Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ut en bok med titeln Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision (Asp & Lycke, 192 sidor). Boken utgör en sammanställning av tal som Åkesson hållit i olika sammanhang samt utdrag ur SDs principprogram. Detta har blandats ut med diverse reflektioner.

Det är definitivt inget fel på Jimmie Åkessons skrivförmåga. SD-ledaren har full kontroll över ärans och hjältarnas språk såväl muntligt som skriftligt. Vilket naturligtvis borde vara ett minimikrav för vilken partiledare som helst. I likhet med alla politiska dokument syftande till att föra fram ett visst partis officiella ståndpunkter ligger det dock i sakens natur att det, uppriktigt sagt, är en småtråkig bok. Detta hindrar inte att det finns ett och annat som väcker intresse.

Jimmie Åkesson sammanfattar i sitt förord bokens syftemål på följande sätt (sidan 8):

Det mesta i den här boken är rent tyckande, beskrivningar av vår vision, av hur det svenska samhället skulle se ut om jag och Sverigedemokraterna fick styra, idéer om hur vägen dit kan se ut. Vad driver oss? Vilka är mina egna drivkrafter? Vilka erfarenheter har format mina värderingar? Det är således ingen akademisk avhandling, jag skriver från hjärtat. Ett slags debattbok med utgångspunkt i mina och partiets idéer om det moderna folkhemmet.

Sverigedemokraterna har haft tre partiledare sedan starten 1988: Anders Klarström (1988-95), Mikael Jansson (1995-2005) och Jimmie Åkesson (2005-). Den bärande idén om folkhemmet har hängt med under hela denna drygt 30-åriga tid. Jag kan ha fel, men ingen av partiledarna synes dock ha omfattat folkhemstanken med samma hart när religiösa övertygelse som Jimmie Åkesson. En av hans stora politiska förebilder är tvivelsutan den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson (1885-1946),

Ja, Åkesson menar att Hansson troligen kallat sig ej endast socialkonservativ och nationalist utan till och med sverigedemokrat om han vore i livet i dag.

Per Albin Hansson var tveklöst nationalist.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ställer mig förhållandevis skeptisk till Jimmie Åkessons och andra sverigedemokraters idealiserande av Per Albin Hansson och den nostalgiska klockartron på folkhemmet som lösning på alla samhälleliga problem. Det är emellertid  inte fel att lyfta fram Per Albins förtjänster som en landsfaderlig gestalt under besvärliga krigs- och beredskapsår. Det svenska folket behövde en samlande ledare och Hansson får sägas ha med den äran iklätt sig denna roll.

Att Per Albin Hansson tveklöst var nationalist är jag helt överens med Jimmie Åkesson om. En av hans mer uppmärksammade aforismer var således ”Sverige åt svenskarna. Svenskarna åt Sverige.” Därför skorrar det grundfalskt när dagens socialdemokrati hävdar att just nationalismen är ett av de största hoten mot ett fritt samhälle. Per Albin Hansson var, som jag tidigare framhållit på min blogg, emellertid långt ifrån bara landsfader vilken (ehuru lögnaktigt) försäkrade svenska folket att ”vår beredskap är god”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/

Hansson kommer inte ifrån ansvaret att i sin dåvarande kapacitet som försvarsminister ha varit en drivande kraft bakom det försvarsbeslut som 1925 föranstaltade om den dittills mest omfattande militära nedrustningen i svensk historia. Den sannolikt största fläcken på Per Albins renommé är dock att han som statsminister i den krigstida samlingsregeringen med den så kallade Baltutlämningen gav klartecken för utlämnandet av 2700 tyska och 146 baltiska krigsflyktingar till Sovjetunionen 1946.

Det vore dock som jag ser det felaktigt att av Åkessons faiblesse för Per Albin och folkhemmet – en term som har den konservative politikern och ideologen Rudolf Kjellén (1864-1922) som upphovsman – dra den förhastade slutsatsen, att Sverigedemokraterna skulle vara ett mer eller mindre socialdemokratiskt parti, vilket en del borgerliga debattörer brukar påstå.

SD är bevisligen djupt kritiskt till sosseriet, vilket framgick med all önskvärd tydlighet av den dokumentärfilm Ett folk, ett parti som partiet producerade kort tid före valet den 9 september 2018. I filmen beläggs med autentiska citat och med hänvisning till historiskt oantastligt källmaterial att Socialdemokraterna redan från slutet av 1800-talet som parti var påfallande rasorienterat, något som skulle slå ut i full blom med antisemitism och tvångssteriliseringar ända upp i modern tid. Den som har litet tid över kan tillgodogöra sig filmen via följande länk: https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs

Ett folk, ett parti uppmärksammar kort sagt sådant som Stefan Löfven et consortes helst talar väldigt tyst eller inte alls om, även bortsett från krigseftergifter i form av tyska trupptransporter genom Sverige, krav på att naziregimen skulle J-stämpla tyska judars pass, censur av tyskkritiska publikationer och annat som den av Socialdemokraterna dominerade koalitionsregeringen gav klartecken för. Det bör framhållas att inte heller den av Jimmie Åkesson beundrade Per Albin Hansson klarar sig särskilt bra i den aktuella filmen.

Jimmie Åkesson: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision.

Den tydligaste skillnaden mellan sverigedemokratisk ideologi och dagens socialdemokrati står, som jag ser det, att finna i SDs syn på kristendomens betydelse för det svenska kulturarvet. I SDs principprogram läser vi följande: ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.” Detta är nog så långt bort man kan komma från det nutida sosseriets oförblommerade materialism och oförståelse för andliga värden.

Om jag har vissa problem, vilka dock inte på något sätt skall överdrivas, med Jimmie Åkessons idealiserande av folkhemmet och dess talesman Per Albin Hansson så välkomnar jag Åkessons och principprogrammets försvar av den nationalism som jämte socialkonservatismen är Sverigedemokraternas ideologiska grundbult. Jimmie citerar ur principprogrammet (sidan 46): ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Utan nationalismen, viljan att vara en sammanhållen nationalstat, hade Sverige yttermera inte blivit vad landet är i dag: en fri, självständig och demokratisk nation. Det var den nationella känslan som vägledde frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson när han tog upp kampen mot utländskt fogdevälde. Det var samma känsla som präglade Gustaf Eriksson Vasa när denne med hjälp av bland andra dalkarlarna kastade ut danskarna och avsatte kong Kristian II (Tyrann) från den svenska tronen.

Som Jimmie Åkesson framhåller (sidan 47): ”Jag vågar påstå att nationalstaten är en överlägsen modell för att bygga ett land med hög grad av tillit, hemkänsla, gemenskap och trygghet. Nationalstaten innebär stabilitet, samförstånd, välfärd och fred. Bland olika modeller för att bygga stater, har nationalstaten visat sig vara den som består över tid.”

Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision är Jimmie Åkessons fjärde bok. De tre tidigare har varit Åkesson om… (2009), Satis polito (2013) samt Tio år som partiledare (2016). Vad jag finner en smula egendomligt är att debutboken Åkesson om... inte tas upp i den uppräkning av Åkessons tidigare böcker som återfinns på ett eftersättsblad. Är den kanske rentav slutsåld?

Den som är intresserad kan under alla omständigheter ta del av min recension av Åkesson om…, som är en samling av partiledarens så kallade veckobrev under sista kvartalet 2008, här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Fotnot: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision kan beställas via http://www.asplycke.se..