Desperat Ryssland hotar med kärnvapen och ”tredje världskrig”

Nuclear threat ‘should not be underestimated,’ Russia warns

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, president Vladimir Putins alltid lika trogne bandhund, har i ett desperat utspel nyligen hotat både med kärnvapen och vad han kallar ”ett tredje världskrig”: ”Faran är allvarlig och skall inte underskattas.”

Lavrovs ukrainske motsvarighet, Dmytro Kuleba, förefaller måttligt oroad: ”Det betyder bara att Moskva känner på sig att det kan bli ett nederlag i Ukraina.”

Klart är att det som Ryssland alltjämt betecknar som en ”särskild militäroperation” med förstahandsuppgiften att erövra Donbass-området, men som i realiteten är ett fullskaligt angreppskrig och en invasion av ett självständigt grannland, inte har gått Rysslands väg.

Den ryska krigsapparaten har gnisslat betänkligt och förlusterna i såväl manskap som materiel har varit betydande: när detta skrivs beräknas 15 000 ryska soldater ha stupat samtidigt som 25 procent av de ryska stridsenheterna har gjorts stridsodugliga.

Sedan är det en annan sak att det som Lavrov väljer att beteckna som ett ”tredje” världskrig i realiteten skulle bli det femte efter Första och Andra världskriget, Kalla kriget och Kriget mot islamistisk terrorism.

Tredje världskriget? – Nej, femte!

Parallellt med rapporterna och kannstöperierna om själva kriget spekuleras det flitigt om Vladimir Putins hälsa. Ögonvittnen har berättat att Putin vid ett kyrkobesök nyligen såg ut att vara vid dålig hälsa – han skall exempelvis ha sluddrat och gått ostadigt – och det har ryktats om att han skulle lida av Parkinsons sjukdom. Det har även uppgivits att han vid 35 tillfällen fått besök av cancerläkare,

Personer som kommit Putin nära har därtill vittnat om att presidenten är deprimerad och lider av dålig psykisk hälsa. Putin är född 1952 och har ännu inte fyllt 70, men det är oomtvistligt att de påfrestande och på många sätt misslyckade äventyrligheterna i grannlandet frestat hårt på både fysisk och mental hälsa. https://www.hant.se/nyheter/allvarliga-teorin-om-putins-psykiska-halsa-kan-vara-dodligt-sjuk/8307233

Stormakterna är dåliga på att ockupera

Tibetaner världen över har inte givit upp sitt motstånd mot den kinesiska ockupationen av deras hemland.

”Ockupation är inte stormakternas paradgren”, konstaterar Dagens PS den 7 april. Det verkar inte så, nej. Men undantag finns. https://www.dagensps.se/investerardygnet/ockupation-ar-inte-stormakternas-paradgren/

Det krävs inget strategiskt snille för att inse att Rysslands invasionsplaner avseende Ukraina har gått om intet. Ryska generaler hade ett koncept om att landet skulle kunna tvingas på knä inom 72 timmar och lyckades tuta i Vladimir Putin att detta skulle kunna lyckas, men när invasionen – som inleddes den 24 februari – nu har pågått i halvannan månad syns fortfarande inget slut på kriget.

Sovjetunionen/Ryssland. Dagens PS skribent fastslår vidare att Ryssland har ett uselt facit när det gäller militära utlandsoperationer i modern tid. När sovjetiska styrkor invaderade det otillgängliga Afghanistan på julafton 1979 i syfte att backa upp en skakig kommunistregim hade man inte räknat med att tvingas lämna landet med svansen mellan benen, vilket skedde den 15 februari 1989. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Efter Sovjetunionens sammanbrott den 31 december 1991 tog det inte många månader innan regimen, ledd av president Muhammed Najibullah, tvingades avgå. För motståndet svarade den afghanska motståndsrörelsen Mujaheddin, vilken i sin tur fick kraftigt ekonomiskt och militärt stöd från USA, som med all rätt såg konflikten som en del i det Kalla kriget. Efter fyra års inbördeskrig kom talibanerna till makten 1996 varvid Najibullah avrättades. Det sovjetisk-afghanska kriget kostade 1,5 miljoner människor livet, varav 90 procent var civila offer.

Enligt militärexperten Anthony James Joes kan den sovjetiska ockupationen av Afghanistan ses som en ”textbook study of how a major power kan fail to win a war against guerillas.”

Inte heller de två krigen i Tjetjenien 1994-96 respektive 1999-2000 blev någon större succé för ryssarna. De lyckades visserligen få tjetjenerna på knä till slut, men det krävdes alltså två krig under fyra års tid att betvinga ett land lika stort som Värmland med 1,3 miljoner invånare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_Tjetjenienkriget

USA. De båda ovannämnda exemplen visar att Sovjet/Ryssland förlitade sig mer på våld än på diplomati, vilket naturligtvis även angreppet på Ukraina visar. Sak samma kan sägas om USAs ageranden i Sydvietnam och de övriga indokinesiska länderna Laos och Kambodja under åren 1960-75. USAs syftemål var att hindra kommunisterna från att ta makten.

Det var den så kallade dominoteorin som var vägledande för de amerikanska insatserna i Indokina. Den gick ut på att om kommunismen upprättas i ett land så kommer övriga länder i samma region att falla som dominobrickor. Oavsett teorins riktighet var det tvivelsutan en ädel uppgift att ta itu med kommunisterna, men dessvärre begick amerikanerna under processen alla fel som var möjliga att begå.

Konflikten i Indokina blev ett historiskt fiasko för Förenta staterna, som beräknas ha förlorat 58 230 soldater enbart i Vietnam. Som mest fanns vid samma tillfälle omkring 580 000 amerikanska soldater i Vietnam 1968. Totalt varierar uppskattningen av antalet dödsoffer i civila och militära offer mellan 2 och 5 miljoner. I slutändan stod USA som förlorare, vilket var första gången USA förlorat ett krig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

Storbritannien. Om bara viljan hade funnits hade såväl ryssar som amerikanare kunnat lära sig ett och annat av den brittiske fältmarskalken Gerald Templer, som av Winston Churchill utnämndes till högkommissionär i the Federation of Malaya (Malaysia) sedan den kommunistiska MNLA-gerillan i västra delen av landet mördat hans företrädare Henry Gurney i ett bakhåll 1951. Templer hade tidigare deltagit i de båda världskrigen samt slagit ner det arabiska upproret i det brittiska Palestina-mandatet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerald_Templer

Templer uttryckte sin strategi för gerillabekämpning på följande sätt: ”The answer to the uprising lies not in pouring more troops into the jungle, but in the hearts and minds of the people.” Oroligheterna i Malaysia inleddes 1948 och när Templer lämnade landet 1954 hade det lugnat ner sig betydligt. 1960 hade britternas kontrarevolution slutligen segrat på alla fronter.

Storbritannien var emellertid inte lika skickligt på att hantera ockuperade områden överallt som i Malaysia och några andra områden av typ Oman och Grekland. Ett eklatant exempel på det är Brittiska Indien, den så kallade juvelen i kronan i det brittiska imperiet. Ett ökänt exempel härpå är massakern i parken Jallianwala Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar den 13 april 1919. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Indien

General Reginald Dyer gav här sina soldater order om att beskjuta en fredlig demonstration tills ammunitionen tog slut. När krutröken skingrats hade 379 dödats och 1100 sårats enligt officiell brittisk statistik, men andra källor nämner att så många som 1526 personer kan ha massakrerats till döds. Följden blev att Mohandas Gandhi fick vind i seglen i sin självständighetskamp och 1947 fick britterna lämna Indien som också omfattade Pakistan, Bangladesh, Myanmar och Sri Lanka. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amritsarmassakern

Kina. Tibet har varit en kommunistkinesisk koloni sedan 1950 med den officiella beteckningen ”självstyrande region”. Redan på 600-talet var Tibet ett starkt kungadöme med buddhistisk prägel vilket dock erövrades av de mongoliska horderna på 1200-talet. På 1800-talet hamnade landet så i konflikt med Ryssland och Kina.

Efter det kinesiska kejsardömets fall fördrevs de kinesiska trupperna i Tibet 1912. De återkom emellertid 1950 efter Mao Tse-tungs kommunistiska revolution och inledde en radikal omdaning av det traditionella tibetanska samhället. Det ledde till att landets andliga och världsliga överhuvud, Dalai lama, och hans anhängare 1959 flydde och upprättade ett exiltibetanskt högkvarter i Dharamsala i norra Indien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet

Den kinesiska ockupationsmakten har betett sig ytterst brutalt och bland annat mördat munkar och våldtagit nunnor i syfte att krossa den speciella variant av buddhism som genomsyrar det tibetanska samhället. Detta har, 72 år efter den kinesiska invasionen, ännu inte lyckats – tibetaner i Tibet och utlandet har inte givit upp sitt motstånd mot ockupanterna.

.

Tredje världskriget? – Nej, femte!

General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.

Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.

Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.

Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.

Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.

Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.

Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.

Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.

I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.

Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.

USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.

Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.

Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.

Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!

Därför vill Putin ha tillbaka Ukraina

Omkring 30 000 ryska soldater har anlänt till Belarus under de senaste dagarna.

Vladimir Putins makttillträde som Rysslands president 2000 blev starten till det nya Kalla kriget. Det gamla kan sägas ha inletts med den kommunistiska Prag-kuppen 1948 och kom att vara till Sovjetunionens upplösning på nyårsafton 1991. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Sedan Putin flyttade in i Kreml har han haft som målsättning att flytta fram de ryska positionerna för att en dag kunna återupprätta det gamla tsarrikets alternativt sovjetrikets landamären. Det är i det perspektivet man får se det förhandenvarande ryska vapenskramlet. https://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/nato-30-000-ryska-soldater-till-belarus-senaste-dagarna/ar-AATqsrL

Det har konstaterats att Putin packat gränsen mot Ukraina med 100 000 ryska soldater. NATOs generalsekreterare, den förre norske statsministern Jens Stoltenberg, har nu informerat om att 30 000 ryska stridsmän har fylkats i grannlandet Belarus, ett rike som närmast har karaktären av sovjetisk museistat och i dag mest liknar ett ryskt lydrike, för att hålla ”en sammanhållen stridsövning”.

”Det är den största ryska utplaceringen sedan kalla kriget”, konstaterar Stoltenberg. Han informerade vidare om att NATO överväger sätta in ytterligare styrkor i sitt sydöstra närområde. https://www.vg.no/nyheter/utenriks/i/EaXgvj/stoltenberg-om-ukraina-konflikten-vurderer-utplassering-av-ytterligere-kampstyrker

Bland de utplacerade ryska trupperna finns bland annat medlemmar i elitstyrkorna Spetsnaz och bland stridskrafterna i Belarus märks SU-35-jaktplan, Iskander-robotar samt luftvärnsrobotsystem.

Hockeylirarna Putin och Lukasjenka.

Den belarusiske diktatorn Aleksandr Lukasjenka har tidigare sagt att Belarus och Ryssland skall hålla gemensamma militärövningar på gränsen till Ukraina i februari.

Vladimir Putin uttalade 2005 att Sovjetunionens sammanbrott var en av 1900-talets största geopolitiska katastrofer. Det är ett illa dolt faktum att han aldrig riktigt accepterat frigörelsen av de forna sovjetiska satellitstaterna. Ukraina kan på många sätt anses vara ”juvelen i kronan” i det gamla sovjetimperiet, varför det inte var någon tillfällighet att Ryssland invaderade landet 2014 och annekterade Krim-halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin

Putin har vidare tvingats se på när den ena före detta satellitstaten efter den andra anslutit sig till fienden NATO respektive EU. Det är uppenbart att han nu inte vill se Ukraina gå samma väg. Om det kommer att leda till en fullskalig rysk invasion återstår att se.

Hur skall västvärlden bemöta hotet från röda Kina?

Två leende despoter. Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin.

Det kinesiska kommunistpartiet arbetar i dag i sitt anletes svett för att få inflytande överallt i världen. Demokrati och mänskliga rättigheter tillåts inte stå hindrande i vägen för de kinesiska härskarnas ambitioner att nå globalt herravälde inklusive i Sverige. Och kommunistkineserna i Peking, under ledning av president Xi Jinping, arbetar på bred front genom att knyta kontakter med politiker, företagsledare och akademiker för att nå sitt syfte.

Efter Sovjetunionens fall och det Kalla krigets slut ansågs det i vida kretsar länge som självklart att framtiden var säkrad för den västerländska demokratin. Kommunismen – och annan form av diktatur -troddes vara dömda att ruttna på historiens stinkande soptipp. Därför, resonerades det, fanns heller ingen anledning för västvärlden att lägga ner så mycket resurser på det militära försvaret som tidigare. Sverige var intet undantag och det slaktades regementen på löpande band.
  
Det här överoptimistiska synsättet visade sig dock vara totalt orealistiskt. Kommunistdiktaturen i Sovjetunionen ersattes, efter en knappt decennielång mellanperiod under Boris Jeltsins skakiga ledarskap, av ett auktoritärt statsskick som i bästa fall kan kallas ”halvdemokratiskt”. Jeltsins ”kronprins”, den före detta KGB-officeren Vladimir Putin, var inte kommunist men torgförde ändå 2005 uppfattningen att Sovjetunionens upplösning var ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Putin själv blev av med jobbet och tvingades under en period köra taxi för att kunna försörja sig och sin familj. https://tt.omni.se/president-putin-korde-droska-efter-sovjets-fall/a/XqE7xW

Ett nytt kallt krig –  Ryssland och Kina. Det är ingen överdrift att säga att Rysslands utveckling sedan Putin utsågs till president 2000 lett till ett nytt kallt krig, något som understryks av den fortsatt aggressiva ryska utrikespolitiken. 2008 gick ryska styrkor in i den tidigare sovjetrepubliken Georgien i syfte att säkerställa fortsatt ryskt inflytande, och 2014 skedde samma sak i Ukraina där Moskva tog kontrollen över Krim-halvön och dess strategiskt viktiga stad Sevastopol där den Ryska Svartahavs-flottan redan var stationerad. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
  
Det kan mot ovan skisserad bakgrund inte råda några tvivel om att Putins Ryssland utgör ett betydande hot mot demokrati, frihet och självständighet i vår del av världen. Vår egen geografiska närhet till det ryska riket gör att Ryssland varit en arvfiende till Sverige sedan medeltiden. Det är ett tankeväckande historiskt faktum att vi utkämpat fler krig mot Ryssland än mot trätobrodern Danmark – 14 respektive 13.

Det gick stundtals rejält bra för de svenske i dessa stridigheter. Den 12 mars 1610 lyckades exempelvis den svenske härföraren Jacob De la Gardie under de ryska tronföljdsstriderna med sina trupper och till befolkningens jubel erövra Moskva, en uppgift som så många därefter skulle gå bet på. Följden blev att konung Sigismunds son, Vladislav Vasa, utnämndes till tsar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rysk-svenska_krig
  
Sett i ett globalt perspektiv är det emellertid inte Ryssland utan Folkrepubliken Kina som utgör det största hotet i kraft av av dess mångfacetterade, sofistikerade och samtidigt försåtliga karaktär. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg framhåller inledningsvis (sidan 1) i sin bok Den dolda handen – hur Kinas kommunistiska parti dominerar västliga demokratier och omformar världen (Bokförlaget Daidalos AB 2020, 516 sidor): ”Det kinesiska kommunistpartiet utnyttjar de demokratiska systemens svagheter för att undergräva dem och även om många i Väst fortfarande inte vill medge det är demokratierna i akut behov av större motståndskraft om de ska överleva.”
  
Alla låter sig inte skrämmas. Enligt författarna påverkas varje västerländsk demokrati av Kinas undergrävande verksamhet. I och med att motståndet hitintills varit skäligen svagt tenderar kommunistkineserna anförda av Xi Jinping att bli allt djärvare – alltfler grupperingar utsätts för tvångs- och skrämseltaktik designad i Peking.
  
”Hotet från Kinas kommunistiska parti”, skriver Hamilton och Ohlberg (sidan 29), ”KKP, inverkar på alla människors rätt att leva utan fruktan. Många kineser som lever i Väst utgör tillsammans med tibetaner, uigurer, Falun Gong-utövare och Hongkongs demokratiaktivister måltavlor för KKP:s förtryck och lever i ständig fruktan. Regeringar, akademiska institutioner och näringslivschefer vill inte stöta sig med Peking av rädsla för att bli ekonomiskt straffade. Denna rädsla är smittsam och giftig. Den får inte bli normaliserad och accepterad som det pris länder måste betala för välstånd.”
  

Tennisstjärnan Peng Shuai anklagade kinesisk partitopp för sexövergrepp – försvann sedan.

Alla låter sig dock inte skrämmas av Pekings gangstermetoder. Till dessa modiga hör Steve Simon, VD i Women´s Tennis Association (WTA) som administrerar de professionella tennisdamernas tävlingsverksamhet. Han och WTA har skarpt tagit ställning mot Pekings behandling av den kinesiska tennisstjärnan Peng Shuai. Peng, (i februari 2014 rankad etta i damdubbel) anklagade i början av november partipampen Zhang Gaoli – som var vice premiärminister 2013-18 – för sexuella övergrepp som skulle ha ägt rum några år tidigare. https://www.ttela.se/sport/tennisstj%C3%A4rnorna-st%C3%B6djer-wta-s-kina-bojkott-1.60583380
  
20 minuter efter det att Pengs inlägg publicerats på webben hade det tagits bort. Peng Shuai var sedan försvunnen i omkring en vecka innan det dök upp ett mejl till WTA som sades vara från Peng. Enligt mejlet levde Peng i högönsklig välmåga och de anklagelser hon tidigare kommit med var falska.
  
Ingen vettig människa kan naturligtvis tro att ett sådant mejl skickats av fri vilja, och till dem som uttalade sitt stöd för den kinesiska stjärnan hörde världsettan Novak Djokovic samt de båda förra kvinnliga toppspelarna Martina Navratilova och Billie Jean King. Konsekvenserna för kineserna blev att WTA ställde in planerade tävlingar i Kina och Hongkong.
  
Det skulle behövas många fler kraftfulla reaktioner liknande Steven Simons och WTAs för att sätta press på härskarna i Peking!

Vinter-OS. När det gäller de 24e vinterolympiska spelen, planerade att äga rum i Peking 4-20 februari, har protesterna varit skäligen tama. USA, Australien, Storbritannien och Kanada har deklarerat att de inte kommer att låta sig representeras av officiella företrädare för de aktuella ländernas regeringar. Detta kan visserligen sägas vara ett irritationsmoment för Peking, men knappast mycket mer än så.

Då hade ändå 180 medborgarrättsorganisationer, representerande av Kina förtryckta folk som uigurer, tibetaner, Hongkong-bor, ungefär ett år innan den olympiska elden skulle tändas uppmanat till en omfattande internationell bojkott av ”folkmords-OS”.   https://svenska.yle.fi/artikel/2021/04/14/trycket-mot-vinter-os-i-peking-okar-180-organisationer-kraver-bojkott-av
  
De sverigedemokratiska riksdagsmännen Markus Wiechel och Björn Söder har i skriftliga frågor i riksdagen begärt svar av socialdemokratiska statsråd huruvida Sverige kommer att göra gemensam sak med de länder som avser bojkotta Peking-OS diplomatiskt. Svaren har när detta skrivs varit undvikande. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/diplomatisk-bojkott-av-os-i-kina_H911552
  
En svensk elitidrottare som ifrågasatt det kommande jippot i det kommunistiska Kina är skidskytten Sebastian Samuelsson. Den 24-årige Samuelsson, som var med och tog guld för Sverige i stafett vid de senaste vinterolympiska spelen i Sydkorea och även knep ett individuellt silver, har citerats: ”Vi vill tävla i bra länder, där man är snäll med sin befolkning.” Onekligen en lovvärd inställning! https://sverigesradio.se/artikel/skidskytteprofilen-sebastian-samuelsson-kritisk-till-vinter-os-i-kina

Skidskytten Sebastian Samuelsson ifrågasätter beslutet att låta Peking arrangera vinter-OS.

”En kamp på liv och död”. Hamilton och Ohlberg redogör i sin bok för hur Kina på en rad områden strävar efter att utöka sitt inflytande med målsättningen att i praktiken nå världsherravälde. Dessa ansträngningar präglas av en påtaglig Kalla kriget-mentalitet. En favoritmetod för Xi Jinping och hans hejdukar är därför att anklaga sina motståndare för att behärskas av ”McCarthyism” eller ”Kalla kriget-tänkande”
  
2019 deklarerade den nationalistiska tidningen Global Times att den kinesiska telekomjätten Huawei hade fallit offer för ”High-techMcCarthyism”. Kinas ambassadör i Storbritannien, Liu Xiaoming, har liknat den amerikanska marinens övningar i Sydkinesiska havet vid ”kanonbåtsdiplomati, motiverad av ”Kalla kriget-mentalitet”. Även utländsk kritik mot Kinas beklämmande facit rörande mänskliga rättigheter avfärdas som rotade i samma slags tänkande.
  
Hamilton/Ohlberg gör bedömningen att KKPs egna Kalla krigs-mentalitet nått nya höjder under Xi Jingpins presidentskap. Xi, född 1953, har varit landets president sedan 2013 och bör, med tanke på de kinesiska ledarnas ofta höga ålder, ha många år i den översta partitoppen framför sig; företrädarna Mao Tse-tung blev exempelvis 82 och Deng Xiaoping 92 år gamla.
  
Det var under Deng, som endast var 157 cm lång, som den tidigare rigida maoismen började lättas upp genom att enskilda ekonomiska initiativ tilläts under vissa förutsättningar och vardagsförtrycket i samhällslivet lättade. ”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar möss är det en bra katt” är ett uttryck, tillskrivet Deng, som är ägnat att illustrera den då rådande ideologiska inställningen. https://www.epochtimes.se/reflektioner-kring-deng-xiaopings-ekonomiska-katt-teori
  
En vändpunkt inträffade sommaren 1989 med studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking, vilka slutligen slogs ner med våldsam kraft med många dödsoffer som följd. När Berlinmuren föll i november samma år blev härskarna i Peking ännu mer skärrade. Hamilton/Ohlberg framhåller (sidan 19):”Idén att Kina stod inför en kamp på liv och död mot fientliga västerländska krafter som försökte skapa kaos i Kina slog rot inom KKP.”

”Naivitet är farligt”. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg visar i sin faktaspäckade bok att Kina arbetar på många olika plan i syfte att sprida sitt inflytande över världen: politik, diplomati, media, kultur, akademisk verksamhet och icke minst affärsverksamhet. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i en rapport om kinesiska bolagsförvärv i Sverige daterad den 29 november 2019 nått slutsatsen, att kineserna förvärvat 65 svenska företag. Dessa omfattar cirka 60 000 anställda och återfinns till en tredjedel i västra Sverige.https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2019-11-29-kartlaggning-av-kinesiska-bolagsforvarv-i-sverige.html
 
I en artikel i Expressen den 18 april 2021, som refererar till FOI-rapporten, konstateras att Folkrepubliken Kina har stora ekonomiska intressen i främst västra Sverige med tonvikt på strategiska bränslen. Det är ingen tillfällighet att det finns ett kinesiskt generalkonsulat i Göteborg. I artikeln nämns att det kinesiska företaget Geelys gjort jättelika investeringar i Volvo Cars respektive Volvo AB. Vidare köpte kinesiska Evergrande 2019 Saabs efterträdare Nevs i Trollhättan för 8,3 miljarder kronor. https://www.expressen.se/nyheter/kinesiska-bolag-har-makt-over-60000-svenska-jobb-/
  

Deng Xiaoping lät slå ner upproret på Himmelska fridens torg 1989.

Vad som är bekymmersamt är att svenska företagare ofta har begränsade kunskaper eller begrepp om hur politiken fungerar. Fredrik Fällman, docent i sinologi vid Göteborgs universitet, citeras: ”Företrädare för näringslivet är ibland naiva, naivitet är farligt. Det kan göra att Sverige drar sig för att tala fritt, vi ska inte vara tysta när övergrepp sker.”
  
Johan Trouvé, VD för Västsvenska handelskammaren, demonstrerar precis vad Fällman menar när han i samma Expressen-artikel citeras: ”Man måste skilja noga mellan kinesiska staten och privata företag. Det är en förutfattad mening att allt är kopplat till staten.”

Partiet är allt. Trouvés påstående är dock inte med sanningen överensstämmande. Den nakna realiteten är att allting i det röda Kina måste filtreras genom det statsbärande partiet för att över huvud taget kunna existera och verka: partiet är allt. KKP är ett leninistiskt parti som syftar till att skapa en enhetsfront. Partiet betraktar enhetsfrontsstrategin som en vetenskap baserad marxist-leninistiska grundprinciper. Omsatt till näringslivets förhållanden syftar detta arbete till att utnyttja västerländska företag i propagandans tjänst.
  
Hamilton/Ohlberg (sidan 27): ”Västerländska företagschefer välkomnar möjligheten att knyta affärskontakter med personer av kinesiskt ursprung. Enhetsfrontsagenter i affärsvärlden samlar information att föra vidare till de kinesiska konsulaten och odlar relationer för att sprida fördelaktiga uppfattningar om Folkrepubliken.”
  
Den bild författarna målar upp kan tyckas mörk. De menar dock att det finns en hel del demokratiska länder runtom i världen kan göra för att stävja det kinesiska inflytande – demokratin och viljan till frihet kan trots allt segra: ”I Hongkong och Taiwan tar människor strid mot KKP:s försök att kontrollera och skrämma…Motståndet växer för varje dag och partibossarna i Peking är oroliga (sidan 343).” 

Så blev Merkel en katastrof för Tyskland och Europa

Angela Merkel avgår efter 16 år som tysk förbundskansler. Hennes politik har i väsentliga avseenden inneburit en katastrof för Tyskland och Europa.

”Det är bara att buga för hennes insats för Tyskland och Europa. Hon har varit väldigt viktig, och gjort en väldigt, väldigt stark insats.” https://omni.se/eus-ledare-hyllade-merkel-hon-ar-ett-monument/a/Jxv0kJ
   
Så uttryckte sig Sveriges avgående statsminister Stefan Löfven till TT då han vid EUs toppmöte i slutet av oktober hyllade Tysklands likaledes avgående förbundskansler Angela Merkel. Liknande tongångar hördes från andra toppar inom EU.

Angela Merkel, född 1954, har hunnit avverka 107 EU-toppmöten under sina 16 år vid makten. Det kan inte råda någon tvekan om att hon spelat en ytterst betydelsefull roll inom den Europeiska unionen, och många har också uppfattat henne som unionens faktiska ledare.
  
Eftersom så många andra har sjungit hennes lov – såsom brukar ske när en ledare avgår – finns all anledning att här ta upp hennes mindre goda insatser. Dessa är sannolikt så destruktiva för Tyskland och Europa att de överskuggar allt det andra. Jag syftar noga taget på två frågor: energipolitiken och immigrationspolitiken.

Likheter Merkel-Thatcher. Angela Merkel föddes i Hamburg i dåvarande Västtyskland den 17 juli 1954 som Angela Kasner i en familj som hade polsk bakgrund på fädernet. Fadern var präst, och då han blev kallad att tjänstgöra som ledare för det lokala prästseminariet i Templin i Östtyskland flyttade familjen dit. https://sv.wikipedia.org/wiki/Angela_Merkel
  
Då modern var hemmaarbetande kom Angela aldrig att gå i östtysk förskola utan kom i kontakt med det kommunistiska utbildningsväsendet först på grundskolenivå. Som barn var hon ansluten till partiorganisationen Pionierorganisation Ernst Thälmann och litet senare gick hon med i den frivilliga rörelsen Freie Deutsche Jugend. Hon blev konfirmerad i kyrklig regi och inte enligt den sekulära modell som var bruklig i det kommunistiska Östtyskland.
  
Unga Angela visade sig ha fallenhet för studier. 1973 tog hon således studentexamen med högsta betyg och inledde universitetsstudier i fysikalisk kemi vid universitetet i Leipzig. Det kom att dröja till 1986 innan hon doktorerade i kvantkemi. Också den blivande maken Joachim Sauer, som hade med två barn från ett tidigare äktenskap i boet, var kemist; Angela Merkel har inga egna barn. Före äktenskapet med Sauer var hon under några år gift med Ulrich Merkel.
  
Det är för övrigt anmärkningsvärt att Merkel vad beträffar det ursprungliga yrkesvalet har mycket gemensamt med Margaret Thatcher (1925-2013), som var Storbritanniens premiärminister 1979-90 och som sådan en av västvärlden viktigaste ledare under det Kalla kriget. Thatcher inledde sin yrkesbana som forskande kemist vid Somerville College men blev sedan advokat med skatterätt som specialområde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margaret_Thatcher

”Mutti” litade på magkänslan. Angela Merkel anslöt sig 1989, samma år som Östtyskland bröt samman, till det oppositionella partiet Demokratischer Aufbruch, som återföreningsåret 1990 gick samman med kristdemokratiska Christlich Demokratische Union Deutschlands (CDU). Det kan vidare nämnas att Merkel var talesperson för Östtysklands sista regering som leddes av Lothar de Maizière som också han blev kristdemokrat. Vid den historiska tyska återföreningen kom såväl Merkel som de Maizière att ingå i förbundsdagen redan från början. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lothar_de_Maizi%C3%A8re
  

2005 efterträdde Angela Merkel socialdemokraten Gerhard Schröder som förbundskansler.

Angela Merkel valdes, efter att ha tjänstgjort som partisekreterare i två år, till ordförande i CDU den 10 april 2000, då hon efterträdde Wolfgang Schäuble. Och den 22 november 2005 efterträdde hon socialdemokraten Gerhard Schröder som tysk förbundskansler. Innan dess hade hon hunnit pröva på regeringssysslor som federal minister för kvinno- och ungdomsfrågor 1991-94 och miljöminister 1994-98 då Helmut Kohl (1930-2017) var förbundskansler.
  
Merkel har av sin befolkning otvivelaktigt kommit att representera trygghet och kontinuitet och har betecknande nog fått smeknamnet Mutti (Morsan). Inom de båda områdena energipolitik och immigrationspolitik har hon emellertid genom att mer lita på sin magkänsla än på sitt i övrigt tämligen välutvecklade rationella förnuft fört Tyskland – och på samma gång EU-sfären – i en närmast katastrofal riktning.
  
Redan 2002 hade den rödgröna tyska regeringen ledd av Gerhard Schröder beslutat att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2022. Angela Merkel och hennes regering beslutade dock 2010 att förlänga driftstiden till i genomsnitt tolv år. https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rnkraft_i_Tyskland
  
Den händelse som kom att definiera Merkels nya energipolitik var den allvarliga olycka, förorsakad av en jordbävning med därpå följande tsunami, som inträffade vid kärnkraftverket i Fukushima i Japan i mars 2011. Hon kom då hastigt till slutsatsen att all kärnkraft i Tyskland måste avvecklas fram till 2022. Merkels Tyskland har lagt ner enorma summor på en energipolitisk omställning med tonvikt på vind- och solkraft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fukushima-olyckan

Katastrofal omställning. Utbyggnaden av dessa osäkra och våldsamt fluktuerande energikällor uppges nu emellertid ha stagnerat. Precis som i Sverige vill folk inte ha bullrande vindkraftverk inpå knutarna, otympliga plåtschabrak som dödar fåglar och insekter i förfärande mängd. Följden har blivit att Tyskland tvingats fortsätta använda kolkraftverk vilka spyr ut allehanda giftiga ämnen och även koldioxid. https://kvartal.se/artiklar/energipolitik-i-tyskland/
  
Omställningen från den rena och effektiva kärnkraften har blivit en katastrof för alla som oroar sig för klimatet och dessutom kostat de tyska elkonsumenterna ofantliga summor: det tyska elpriset är högre än någon annanstans i Europa. Framtiden ter sig osäker: Tyskland avser att stänga ner kolkraften till 2038 och vilken kraftkälla som då skall lösa Tysklands energibehov står skrivet i stjärnorna. https://timbro.se/smedjan/tysklands-energiomstallning-blev-ett-klimathaveri/
 
Den tyska allmänheten tycks fortsatt vara skräckslagen inför kärnkraften, och i en undersökning daterad 2019 svarade 77 procent av de tillfrågade att de ville avveckla den. Motsvarande siffra vid en svensk undersökning vid samma tid var 19 procent. I Tyskland är det endast det nationalistiska partiet Alternative für Deutschland som är kritiskt till nedstängningen av kärnkraften.
  
Philip Franzén skriver i Kvartal den 17 mars 2021: ”Men trots massiv utländsk kritik står Angela Merkel hittills fast vid att låta projektet slutföras…Medan andra länder hellre kompletterar sin förnybara elproduktion med kärnkraft, planerar Tyskland att komplettera med naturgas.”

”Wir schaffen das”. När flyktingströmmen från Syrien drabbade Tyskland och Europa i sin helhet 2015 tvekade inte Angela Merkel att ta emot immigranterna med öppna armar. ”Wir schaffen das” (Vi ordnar det), förklarade hon entusiastiskt ungefär samtidigt som Fredrik Reinfeldt (M) manade oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Sammanlagt tog Tyskland emot omkring en miljon personer från Syrien 2015. https://www.bloomberg.com/news/features/2021-09-18/berlin-s-arab-street-shows-merkel-immigration-legacy
  

Merkels immigrationspolitik har förändrat den demografiska och kulturella sammansättningen i Tyskland och Europa.

Senare erkände Merkel att hon haft fel: ”…vi både ignorerade problemet alltför länge och uteslöt nödvändigheten att finna en pan-europeisk lösning.” Hon har emellertid förnekat att den överdimensionerade invandringen lett till ökad terrorism. ”Tyskland kommer att förbli Tyskland”, har hon deklarerat, ”med allt som är kärt för oss. Men Tyskland har genomgått ständig förändring sedan begynnelsen av den federala republiken. Förändring är inte något dåligt. Det är en nödvändig del av livet.” https://www.dw.com/en/merkel-says-mistakes-made-in-germany-eu-concerning-refugees/a-19515071
  
2016 stämde en grupp advokater Angela Merkel inför en författningsdomstol i Karlsruhe till följd av att hennes våldsamt generösa immigrationspolitik inte hade prövats i parlamentet. På grund av att EUs yttre gräns kollapsade vällde mängder av asylsökande in i Tyskland. En del av dessa fortsatte sedan norrut och många hamnade slutligen i Sverige.
  
Liksom i Sverige har de invällande personerna, varav ett överväldigande flertal män, satt sin distinkta prägel på landet. I Berlin har immigranter från Syrien förändrat den kulturella verkligheten på ett oåterkalleligt sätt. Gatan Sonnenallee i den tyska huvudstaden går exempelvis under namnet Arabgatan. https://www.spiegel.de/politik/deutschland/fluechtlinge-zurueckweisung-an-der-grenze-laut-bundesregierung-zulaessig-a-1073404.html

Penkovskij – en av Kalla krigets viktigaste spioner

Oleg Penkovskij inför rätta i Moskva.

Strax före midnatt den 12 augusti 1960 approcherades två amerikanska gäststudenter, som befann sig på en bro i centrala Moskva, av en proper man i 40-årsåldern. Han bad först om eld till sin cigarrett. Han bad de två unga männen överlämna ett brev med viktiga upplysningar till den amerikanska ambassaden, något som också skedde efter viss tvekan hos amerikanerna.
  
Så inleddes Oleg Penkovskijs (1919-63) korta men innehållsrika karriär som spion för de amerikanska respektive brittiska underrättelsetjänsterna CIA och MI6. Penkovskij var överste i den sovjetiska Röda armén och hade bestämt sig för att övergå till den demokratiska och frihetliga sidan i det Kalla kriget.
  
Någon egentlig avhoppare var han inte: han stannade kvar i Moskva i syfte att komma över så mycket värdefull information som möjligt. Innan han avslöjades av ryssarna lyckades han till amerikanerna och britterna lämna över kopior på runt 10 000 hemliga dokument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oleg_Penkovskij
  
Om Oleg Penkovskij har Wilhelm Agrell, Sveriges ende professor i underrättelseanalys (vid Lunds universitet) och en minst sagt produktiv författare och skribent, skrivit boken Oleg Penkovskij: Spion på avgrundens rand (Appell förlag 2021, 160 sidor) som i behändigt format ger en översikt och bakgrundshistorik till Penkovskijs gärning. Det rådde i väst initialt viss osäkerhet kring Penkovskijs status: var han ”äkta vara” eller var han en desinformatör som sänts ut av KGB för att lura skjortan av väst?
  
”För Penkovskijs äkthet talade framförallt två förhållanden”, skriver Agrell (sidan10). Det ena var att Penkovskij i det material han först överlämnade till väst kom med tämligen sensationella uppgifter. Bland annat hävdade han att ett amerikanskt U-2-plan, som skjutits ner av ryssarna några månader tidigare, befunnit sig i internationellt luftrum när det besköts. En agent som gick Sovjetunionens ärenden skulle, fastslår Agrell, aldrig meddela väst uppgifter som var så pass belastande för Moskva utan snarare komma med relativt beskedlig information – så kallad chicken feed.
   
Det andra förhållandet som talade för Penkovskijs autenticitet var en bilaga till det material som fanns i det av honom överlämnade kuvertet. Agrell (sidan 11): ”Det var en minutiös och synbarligen genomtänkt plan för hur amerikanerna skulle kunna kontakta honom via ett gömställe, en dead drop.” Denna var belägen i en angiven fastighet på Pusjkingatan i Moskva.
  
Oleg Vladimirovitj Penkovskij föddes i Vladikavkaz i södra Ryssland den 23 april 1919. Trots att hans far hade varit officer i den antikommunistiska vita armén och stupat i inbördesstriderna när sonen var fyra månader gammal lyckades Oleg göra militär karriär i Sovjetunionen och blev omsider överste i Röda armén. Som agent för väst gick han under kodnamnet ”Agent Hero”.
  
Efter att till en början ha mötts av viss skepsis lyckades Penkovskij övertala den brittiske spionen tillika affärsmannen Greville Wynne att ordna ett möte med två amerikanska och två brittiska underrättelsetjänstemän i London i december 1961. Det skulle visa sig att Penkovskij hade en mycket generös uppfattning av sig själv och sin egen förmåga. Till en början framställde han krav om att få träffa exempelvis Englands drottning och premiärminister och USAs president, något som hans kontaktmän lyckades avstyra. Han krävde vidare att, förutom arvodet som spion, förses med dyra cognacssorter och lyxiga accessoarer till hustrun.
  
Hans västliga uppdragsgivare bedömde att han var värd extravaganser av detta slag. Wilhelm Agrell framhåller (sidan 40): ”Penkovskij hade visserligen en relativt underordnad befattning, men detta kompenserades av hans sociala nätverk och uppenbara förmåga att navigera i det sovjetiska militära toppskiktet och snappa upp ´det senaste´…Men Penkovskij var av allt att döma en äkta insider, en man som gått de rätta utbildningarna och som kände det system han rörde sig i.”
  
En grundläggande orsak till att Oleg Penkovskij valde att ta ställning mot sitt eget hemland var hans övertygelse om att Sovjets dåvarande starke man, Nikita Chrusjtjov, förde en farlig och ansvarslös utrikespolitik som hotade världsfreden.
  
Penkovskij drog för sina uppdragsgivare i väst upp en storstilad plan som syftade till att genom en serie militära operationer förstöra hela den centrala och regionala sovjetiska ledningsstrukturen. Han markerade på en karta över Moskva vilka mål som borde slås ut av sabotörer försedda med kärnladdningar i väskor: han skulle till och med själv kunna tänka sig utföra ett sådant uppdrag.
  
Amerikanerna och britterna lät Penkovskij hållas tills vidare och antecknade de mål deras han hade markerat. När ledningen för CIA informerades om Penkovskijs planer drog den slutsatsen, att Penkovskij sannolikt inte var någon provokatör eller desinformatör utsänd av KGB eller den militära underrättelsetjänsten GRU. ”Frågan var istället om inte Penkovskij var något värre och möjligen farligare”, skriver Agrell (sidan 55), ”en anarkist eller galning som med vett och vilja försökte få USA i krig med Sovjetunionen.”
  
Bland de viktigaste underrättelser Oleg Penkovskij försåg väst med fanns detaljerade uppgifter om Sovjetunionens produktion av missiler med kärnvapenkapacitet. Tack vare Penkovskijs verksamhet kunde USA få upp ögonen för Moskvas försök att etablera kärnvapen på Kuba, som 1959 genomgått en kommunistisk revolution under ledarskap av Fidél Castro: en regering under ledning av den visserligen korrupte men USA-vänlige Fulgencio Baptista hade ersatts av en starkt USA-fíentlig kommunistregim som gick Moskvas ärenden.
  
Amerikanska flygfoton bekräftade Penkovskijs uppgifter om att det på Kuba byggdes  baser för nukleära SS-4-medeldistansrobotar, vilket den amerikanske presidenten John F. Kennedy informerades om. Den 22 oktober 1962 höll Kennedy ett över hela världen uppmärksammat TV-tal där han redogjorde för Kuba-krisen och uppmanade Sovjet att dra bort nämnda robotar.
  
Om ryssarna angrep USA med kärnvapen, förklarade Kennedy, skulle USA svara med massiv nukleär vedergällning mot Sovjetunionen. Samtidigt inledde USA en blockad mot Kuba i syfte att sätta press på Chrusjtjov. Slutligen föll Moskva till föga och gick med på att dra tillbaka robotarna. I hemlighet förband sig USA som en motprestation att dra bort sina egna robotar från Turkiet och Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen
  
Samma dag som Kennedy höll sitt beramade TV-tal greps Penkovskij i Moskva. Han ställdes tillsammans med Greville Wynne inför rätta 1963, anklagad för högförräderi och spionage. Han dömdes till döden och avrättades kort därefter. Enligt den officiella versionen blev han arkebuserad med nackskott, men det finns också skrämmande uppgifter om att han bands fast med pianotråd vid en träplanka och kremerades levande. Agrell berör inte alls de senare uppgifterna. Wynne utväxlades mot en sovjetisk spion i USA.
  
Oleg Penkovskij måste betecknas som en av det Kalla krigets verkliga hjältar och hans verksamhet är väl känd, främst genom sammanställningen The Penkovsky Papers. Agrells bok tillför väl inte så mycket nytt men kan ändå läsas med behållning som en lättillgänglig sammanfattning av fallet Penkovskij.

Draken – en symbol för svenskt försvar under Kalla kriget

 

Draken blev en symbol för Sveriges militära försvar under det Kalla kriget.

Sverige hade under det Kalla kriget ett av världens största flygvapen. Bara stormakterna satsade mer på flyget. SAAB 35 Draken kom att bli en ikon för det svenska Flygvapnet och även för den militära beredskapen i Sverige i stort. Planets utformning med långdragna deltavingar gjorde det lätt att känna igen.

Det svenska Flygvapnet – tidigare Kungliga Flygvapnet – utgör i skrivande stund endast en skugga av sitt forna jag och omfattar tre flygflottiljer samt Försvarsmaktens helikopterflottilj. Flygvapnet har med stöd av Försvarets Materielverk (FMV) beställt flygplan, icke minst stridsflygplan, hos SAAB. Det senaste i raden är JAS 39 Gripen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_flygvapnet

Det militära flyget började organiseras inom armén redan under 1910-talet – 1912 skedde den första militära flygningen i Stockholm. 1913 flyttades verksamheten till Malmens flygfält utanför Linköping. Först användes spaningsflygplan, sedan även bomb- och jaktflygplan. 1926 blev Flygvapnet en självständig gren inom den svenska krigsmakten. Åren 1926-36 kom dock att präglas av brist på en tydlig strategi och flera allvarliga olyckor inträffade.

Fjärde största flygvapnet i världen. Flygvapnet har importerat plan från länder som Storbritannien, USA, Tyskland och Italien. Med storsatsningen på det svenska flygvapnet 1936-45 följde utvecklingen av en svensk flygindustri med påföljd att SAAB – Svenska Aeroplan Aktie Bolaget – grundades 1937. Det första genuint svenska flygplanet blev SAAB 17. 16 flottiljer anlades. 1945 förfogade det svenska Flygvapnet över 600 plan.

Efter det Andra världskrigets slut skedde en stark expansion av Sveriges flygvapen under dess chefer Bengt Nordenskiöld (1942-54), Axel Ljungdahl (1954-60) och blivande överbefälhavaren Torsten Rapp (1960-61). Stridsflygplan av typ Tunnan, Lansen, Draken och Viggen blev ikoniska för inte bara Flygvapnet utan för Sveriges försvarsförmåga i stort. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_F%C3%B6rsvarsmaktens_flygplan

Sverige ansågs under 1950-talet ha världens i storleksordningen fjärde största flygvapen – bara stormakterna var värre. Vi kunde då räkna omkring 1000 flygplan av olika typer vilka fördelades på 50 flygdivisioner. Från början av 1970-talet inträdde under Olof Palmes socialdemokratiska regering en reducering av den svenska försvarsmakten inklusive Flygvapnet.

Med upplösningen av Sovjetunionen och Kalla krigets slut i början av 1990-talet följde en mycket omfattande nedmontering av Sveriges försvarsförmåga – den eviga freden ansågs av talrika naiva bedömare ha etablerats. Så blev det som alla vet inte. Med Vladimir Putins tillträde som Rysslands president 2000 följde ett nytt, ännu pågående, kallt krig under vilket Ryssland framflyttat sina positioner och inte tvekat att ingripa militärt i länder som Georgien och Ukraina. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Bengt Olow testflög såväl Tunnan och Lansen som Draken.

Bengt Olow den första testpiloten. Mikael Forslund redogör i sin bok SAAB 35 Draken. Sveriges spjutspets under kalla kriget (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag 2020, 219 sidor) på följande sätt för bakgrunden till Drakens tillkomst (sidan 7):

SAAB 35 Draken började projekteras i slutet av 1940-talet för att det svenska flygvapnet skulle kunna möta tunga fiendebombflygplan som förväntades komma från öster på över 10 000 meters höjd. Runt 1950 var den flygtekniska utvecklingen mycket snabb och SAAB var en del av detta. Den klassiska dogfighten, flygplan mot flygplan, ansågs inte längre ha så stor betydelse. Viktigare var bombflygplansbekämpning. Troligtvis skulle bombflygplanen flyga i överljudsfart, vilket krävde ännu snabbare jaktflygplan. Mach 2 (dubbla ljushastigheten) var målet. Som jaktvapen räknade man med automatkanoner, raketer och robotar.

Draken utrustades med dubbla deltavingar med påföljd att dess utseende kunde anses påminna om en flygdrake, alltså inte det eldsprutande monster om vilket vi läser i sagorna. Det nya planet skulle ersätta J 29 Tunnan (”Flygande Tunnan”), J 32 Lansen samt J 34 Hawker Hunter (ett brittiskt plan). Draken blev det första riktiga överljudsplanet att användas i Västeuropa och var i militärt bruk i 46 år i fyra länder – Sverige, Danmark, Finland och Österrike. Maximal flyghöjd 19 995 meter och maxhastighet 2124 km/h.

Chef för Draken-projektet blev civilingenjör Erik Bratt (1916-2010) som var verksam vid SAAB och även reservflygförare i Flygvapnet. Draken betraktades som ”hans plan”. Bratt förblev aktiv pilot även efter sin pensionering 1981. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Bratt

Den första Draken-prototypen 35-1 (röd U) flögs av testpiloten Bengt Olow (1918-68) den 25 oktober 1955 från SAABs flygfält i Linköping. Denne hade varit den första svenska flygförare att spränga ljudvallen, vilket skedde med ett Lansen-plan 1953. De första leveranserna av J 35 Draken skedde 1959. Planet hade en motor av typen Rolls-Royce Avon 200, i Sverige benämnd RM 6B. Bengt Olow var även först med att flyga Tunnan och Lansen. Olow var också en mycket skicklig segelflygare med flera rekordnoteringar på meritlistan.

Besök i Sovjetunionen. Draken blev som nämnts en ikon för svenskt flygvapen och svenskt försvar under Kalla kriget. Det innebar kontakter med såväl väst som öst. I mars 1972 landade tio svenska flygförare på en flygbas i Sovjetunionen utanför Moskva. Det var ett svar på ett vänskapsbesök som det sovjetiska flygvapnet hade gjort på flygflottiljen F 16 i Uppsala 1967. Mikael Forslund skriver i sin bok om besöket i en längre bildtext på sidan 25:

”Att få tag på flygkartor över sovjetiskt territorium var dock inte helt enkelt. I en dokumentär om Draken berättar Sven-Olof Olson, då flottiljchef på F 16 Uppsala: ´De var väldigt hemlighetsfulla med kartor, så vi fick inga flygkartor trots att vi var inbjudna. Så vi fick fråga Nato om vi fick kartor och det fick vi, så vi flög på Natos kartor till Sovjetunionen 1972.´ Under besöket kom de svenska flygförarna att genomföra en flyguppvisning. Flygföraren Göran ´Boris´ Bjuremalm minns:
   ´Det var disigt, molnbasen 1500-1600 meter och vi flög uppvisningen. Var uppe i molnen och vände, tog ut allt. Det fungerade som vanligt. Den sovjetiska gruppen var ganska menlös. De manövrar de gjorde blev beordrade av någon general från marken vilket inte klaffade så bra. På avslutningen satt en massa generaler intill banan på lite högre bänkar och sedan omkring 5000 åskådare. Vi avslutade med en så kallad split och jag siktade lågt på de under och innan vi kommit fram hade alla generaler slängt sig platt på marken.`”

Så kunde det gå till i umgänget mellan inte över hövan respektfulla svenska och sovjetiska militärer mitt under det Kalla kriget…

Flygande Tunnan i aktion.

Haverier och superstall. Utvecklandet av Draken-planet krävde sina offer i människoliv och materiella skador. Under totalt 766 720 flygtimmar i Sverige inträffade 119 haverier. Det innebär 15,5 haverier per 100 000 flygtimmar. Sammantaget drabbades SAAB 35 av 136 totalhaverier i svensk tjänst.

”Bland de första problemen med SAAB 35, som ledde till totalhaverier”, skriver Mikael Forslund (sidan 112), ”var rodermomentbegränsningar. Orsaken var en kombination av vingkonfigurationen, styrsystemets konstruktion och hög fart, Avgörande för hur flygföraren kunde klara sig ur en svår situation var Mach-tal och aktuell flyghöjd. En utökad utbildning i förening med modifieringar på flygplanet med bland annat införande av annan styrautomat och ett bättre anpassat räddningssystem reducerade totalhaverierna och antal omkomna flygförare till följd av rodermomentbegränsningar.”

En annan haveriorsak när det gäller SAAB 35-planet var något som kallades superstall.  Fenomenet yttrade sig i att nosen pendlade upp och ned på ett okontrollerat sätt. Det första fallet av superstall inträffade i mars 1960 och det första med dödlig utgång den 7 juni samma år. Majoren Stig Haag hamnade vid halvrollsövning i ett okontrollerat flygläge över Stjärntorp i Östergötland. Haag lyckades inte häva tillståndet och utskjutningen misslyckades då huven aldrig fälldes upp. Det konstaterades vid haveriutredningen att den omkomne piloten drabbats av superstall. https://per-sjofors-fxyj.squarespace.com/superstall

1961-63 genomfördes en mängd försök med provplan och efter hand alla Draken-versioner med olika lastalternativ. Det kunde inte hindra att under perioden 1960-74 förekom 20 totalhaverier omfattande nio omkomna och 11 räddade piloter. Rena flygförarfel kunde också vara en bidragande orsak till totalhaverier genom till exempel kollisioner med marken eller mellan flygplan. Kommer därtill rena materialfel.

38 års tjänstgöring i Sverige. Det gjordes ett flertal försök att sälja Draken 35 till andra länder: Västtyskland, Australien, Norge, Danmark, Finland, Schweiz (1958), Österrike (1967), Belgien (1967), Argentina (1968), Chile (1971), Venezuela (1971), Tunisien (1976) och Singapore (1978). Inga kontrakt skrevs dock med merparten av dessa länder.

Slutligen kom emellertid SAAB 35 Draken att exporteras till Danmark (nytillverkade plus begagnade för reservdelar), Finland (nya, begagnade samt begagnade för reservdelar), Österrike (ombyggda begagnade och begagnade för reservdelar) och USA ( (J 35 D, 35350, begagnade). Omkring 50 Draken-plan i olika versioner återfinns i dag på muséer i Sverige och några andra länder. Tre SAAB 35 Draken flyger fortfarande – två i Sverige och en i USA.

Ett Draken-plan strax före takeoff i Reno, Nevada i september 2003.

Swedish Air Force Historic Flight (SwAFHF) på F 7 i Såtenäs flyger med Sk 35C (35810, F 16-810) och J 35J (3556, F 10-56) som är den sista J 35F2 som ombyggdes till J 35J. I USA, där Draken inte använts militärt, ser man alltjämt en J 35D (3535) i luften ibland. Planet ägs av Dragon Aviation Inc. i Wilmington, Delaware. Till USA exporterades sammanlagt 16 Draken-plan i olika versioner.

Det var den 8 december 1998 som Draken togs ur aktiv tjänst efter 38 års tjänstgöring inom Flygvapnet i Sverige. Planet är därmed en väsentlig del av Flygvapnets historia under Kalla kriget. I civil regi flyger planet dock vidare och kommer sannolikt att göra det under avsevärd tid framöver.

 

Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.

 

 

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!