Posted tagged ‘Östtyskland’

C och L silar mygg och sväljer kameler – samarbetar med tre extremistpartier

15 januari, 2019

Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.

Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.

Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.

I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:

Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/

Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.

SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.

Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.

Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.

Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!

Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:

Socialdemokraterna är illröda, de ligger inte ens nära mitten. Efter en period under Göran Persson, där det fanns hopp om rimlig ekonomisk politik, har tyvärr partiet sedan 2006 gått tillbaka vänsterut, där företagen är fienden och människor med tvång och skatt ska styras. https://www.expressen.se/debatt/-vakna-upp-ur-er-drom-s-ar-inget-mittenparti/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0ic0azZIPf0wlfCZtHZqhhhQi_3ehHYP1jxIZpXFb4Y144jebgSxI17S8

Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.

De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.

Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.

Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.

Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.

Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.

Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html

Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.

Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.

Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?

Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.

Talmansvalet och beröringsskräcken gentemot SD

22 september, 2018

Andreas Norlén (M): ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.”

Den 24 september skall den nyvalda riksdagen välja talmän. Alla tecken tyder på att det kan bli en rätt spännande men framförallt infekterad tillställning. Efter Sverigedemokraternas besked att partiet avser stödja alliansens kandidat Andreas Norlén skall det mycket till om denne inte kommer att utses till talman.

Andreas Norlén är född 1973, hemmahörande i Motala i Östergötland och har suttit i riksdagen sedan 2006. Sedan 2014 är han ordförande i konstitutionsutskottet. Norlën är osedvanligt välutbildad för att vara svensk politiker och har en doktorsexamen i affärsjuridik, vilket inte hindrar att han givit uttryck för märkligt oinformerade åsikter.

Jag har i ett tidigare blogginlägg påtalat det faktum att Norlén i en intervju med tidningen Dagens Samhälle, organ för Sveriges kommuner och landsting, 2016 visserligen menade att militant islamism utgjorde ett hot mot vårt samhälle men att: ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati”. Den oförblommerade verkligheten är naturligtvis att detta inte gått någonstans. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/19/ku-ordforanden-andreas-norlen-m-islam-gar-utmarkt-att-forena-med-vasterlandsk-demokrati/

Norlén lyfter vidare i intervjun fram att även vad han kallar ”rasismen” utgör ett samhällshot av våldsam karaktär och nämner Nordiska motståndsrörelsen som exempel. Inte ett ord dock om våldsbenägenheten på den yttersta vänsterkanten med mängder av misshandelsfall och våldsamma motdemonstrationer som exempel.

Åsa Lindestam (S) ville bara lägga sig ner på golvet och gråta.

Socialdemokraterna valde att lansera Åsa Lindestam från Söderhamn i Hälsingland, född 1956, som sin talmanskandidat. Hon invaldes i riksdagen 2002 och innehar ett flertal tunga uppdrag, bland annat såsom vice ordförande i försvarsutskottet och ledamot i krigsdelegationen.

Att försvarspolitiken inte var ett förstahandsval för Lindestam framgick av följande kommentar: ”Jag ville komma till riksdagen för att driva utbildningspolitik. När jag skulle hamna i försvar ville jag bara lägga mig ner på golvet och gråta.”

För bara någon månad sedan avslöjade Aftonbladet att Lindestam åkt till Almedalsveckan i Visby med sin make och låtit riksdagen stå hotellkostnaderna på sammanlagt 18 000 kronor. När Aftonbladet inledde sin granskning bestämde hon sig hastigt för att hon ville betala tillbaka 4500 kronor till riksdagen. Hon skyller allt på riksdagsförvaltningen och uppger för Aftonbladet att hon inte avser ändra sitt beteende. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/8wA4xQ/efter-abs-granskning-s-topp-betalar-tillbaka-4-500-kronor

För att ha suttit i försvarsutskottet i 16 år har Åsa Lindestam vidare givit prov på en rätt uppseendeväckande okunnighet. När hon vid en presskonferens i Blekinge 2014 fick frågor från medias representanter om försvarsinnehållet i budgetpropositionen kunde hon inte ge några godtagbara svar på en enda fråga, vilket föranledde Blekinge Läns Tidning att fråga sig vad det egentligen krävdes för att bli försvarspolitiker. http://www.blt.se/ledare-blt/vad-kravs-for-att-bli-forsvarspolitiker/

Björn Söder (SD) har gjort ett fullgott jobb som riksdagens andre vice talman.

Björn Söder, född i Höganäs 1976 och ledamot i riksdagen sedan 2010, är Sverigedemokraternas kandidat till posten som andre vice talman. Den har Söder som bekant innehaft sedan 2014 och såvitt jag kan bedöma gjort ett fullgott jobb, något jag inte heller hört någon ifrågasätta. Vad som ligger Söder i fatet är dels han partitillhörighet, dels några kanske mindre välbetänkta yttranden.

I våras gjorde Björn ett inlägg på centerledaren Annie Lööfs Facebook-sida i det knepiga ämnet svenskhet. Han skrev om Sveriges fem nationella minoriteter, bland dem samer och judar, och landade ordagrant i detta: ”Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar.”

Söder och hans vapendragare i SD-toppen har i efterhand sökt förklara vad den andre vice talmannen egentligen hade menat utan att lyckas särdeles väl med detta. Denna bloggare tillika SDare har uttryckt kritik mot Björns anmärkningar enligt följande: https://www.lt.se/artikel/stockholm/sodertalje/sodertaljes-sd-profil-kritisk-mot-soders-inlagg-om-judar-och-samer-tycker-jag-inte-att-man-kan-saga

Annat som räknats Björn Söder till last har varit ett uttalande för 20-talet år sedan om att homosexualitet är en ”avart”, vilket givetvis kan anses vara kontroversiellt men likväl alldeles sant jämfört med den heterosexuella normen.

Lotta Johnsson Fornarve: ”Så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen.”

Slutligen har även Vänsterpartiet dristat sig nominera en egen kandidat i form av sörmlandspolitikern Lotta Johnsson Fornarve från Oxelösund, född 1956 och riksdagsledamot sedan 2014. Detta har skett med partiledaren Jonas Sjöstedts minst sagt märkliga motivering hänsyftande på Björn Söders kandidatur: ”Han kan omöjligt företräda alla svenskar.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1L814/v-tar-strid-mot-sds-talmanskandidat

Däremot, tycks Sjöstedt mena, skulle en kandidat från ett parti som inte ens fick hälften av det antal röster Sverigedemokraterna kunde inhösta i årets riksdagsval och som har ett mörkt förflutet som uppbackare av en av världens mest hänsynslösa och vidriga diktaturer gå i land med att representera alla svenskar. Ridå, som det brukar heta.

SDs gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, blev inte Sjöstedt svaret skyldig utan pekade omedelbart på vänsterledarens lögner och inkonsekvenser: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jonas-sjostedt-ljuger-och-smutskastar-var-kandidat

Inte heller Lotta Johnsson Fornarves uttalanden har precis rosat marknaden. Hon blev medlem i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna 1979, då partiet fortfarande hade Sovjetunionen, Östtyskland och Kuba som ideologiska föredömen. Ändå har Johnsson Fornarve haft fräckheten att påstå att ”så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen”.

Antonia Ax:son Johnson: ”Alliansen måste bryta beröringsskräcken mot SD.”

Vi får se hur det går på måndag. Grundtipset är att Andreas Norlén blir talman, Åsa Lindestam förste vice och Björn Söder andre vice talman. Även en  tredje vice talman skall utses, en post som i dag innehas av Esabelle Dingizian (MP)Hur sedan regeringsbildningen kommer att förlöpa står skrivet i stjärnorna. All turbulens bottnar i den patologiska beröringsskräck som sjuklöverpartierna hyser gentemot Sverigedemokraterna.

Är det för mycket begärt av allianspolitikerna att de skall lyssna på den garvade affärskvinnan och liberalen Antonia Ax:son Johnsons uppmaning att ta makten med hjälp av SD och att visa den dryga miljon väljare som stödde partiet i valet rudimentär respekt? https://www.expressen.se/dinapengar/axson-johnson-alliansen-maste-bryta-beroringsskracken-mot-sd/

Sovjetlakejen Schori stödde sovjetisk intervention i Polen

7 september, 2018

Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.

Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/

Det nya avslöjandet, som görs av Ledarsidorna, visar att Pierre Schori, liksom Gordievsky född 1938, vid ett möte med Socialistinternationalens exekutivkommitté  den 13 december 1980 ställde sig bakom Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnevs planer på att intervenera militärt i Polen med stöd av den så kallade Brezjnevdoktrinen. https://ledarsidorna.se/2018/09/socialdemokraterna-stallde-sig-bakom-sovjetunionens-planer-pa-militar-intervention-i-polen-1980/

Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen

I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen  inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.

Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.

I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.

Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.

2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad

Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.

Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.

Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro

Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.

Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.

1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt

Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.

Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/

För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski

Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.

Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa

Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.

 

 

På resa till Tyrolen (II): Mozart, folkdans, vattenfall och Trettioåriga kriget

24 juli, 2018

Utsikt från balkongen på hotell Metzgerwirt i Kirchberg. Foto: Tommy Hansson

Efter min inledande bloggtext om genomresandet av gamla Östtyskland på min väg till Tyrolen följer här fortsättningen. Mycket nöje!

Bas för resan var det rustika hotellet Metzgerwirt i den lilla byn Kirchberg i delstaten Kärnten, ej att förväxla med den fiktiva alpbyn med samma namn i filmen ”Sällskapsresan II: Snowroller” från 1985. Filmen är nämligen inspelad i schweiziska Verbier. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4llskapsresan_II_%E2%80%93_Snowroller

”Svenskkapellet” i utkanten av Kirchberg. Foto: Tommy Hansson

Själv är jag inte på minsta sätt road av vintersport annat än på sin höjd som åskådare men uppskattar däremot naturen, kulturen och människorna i Tyrolen. Det var därför logiskt att jag gjorde denna resa under första hälften av juni då snön befann sig på behörigt avstånd som blickfång på högt belägna alptoppar.

I utkanten av Kirchberg finns ett litet välskött vägkapell som enligt uppgift minner om de svenska trupper som vistades i området i slutskedet av Trettioåriga kriget. Texten på kapellet lyder: ”Bis hieher und nicht weiter kamen die Schwedischen Reiter. ANNO MDCXLVIII.” (Hit och inte längre kom de svenska ryttarna. År 1648.”

Kitzbühel med utsikt upp mot Hahnenkamm (som betyder tuppkam på svenska). Foto: Tommy Hansson

Först på utflyktsprogrammet stod den välkända tyrolska vintersportorten Kitzbühel med dryga 8000 inbyggare. Kitzbühel torde vara mest känt för den spektakulära tävling i alpin skidåkning som går under namnet Hahnenkammrennen efter ortens mest kända bergstopp. De välkända utförsåkarna Toni Sailer, Ernst Hinterseer (båda OS-guldmedaljörer) och den senares son Hansi föddes alla i Kitzbühel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hahnenkammrennen

Enkel måltid bestående av bratwurst, bröd och öl. Foto: Tommy Hansson

Eftersom jag inte kände någon lust att ta kabinbanan upp till toppen av Hahnenkamm fördrev jag tiden i Kitzbühel med att flanera, äta bratwurst på en uteservering samt besöka en katolsk klosterkyrka. I anslutning till serveringen underhöll en utmärkt gatumusikant och sångare, troligen av amerikansk proveniens. Hettan var för övrigt tryckande, detta till skillnad från den regniga väderlek som rådde då jag besökte orten första gången för några år sedan.

 

Katolsk klosterkyrka samt tyrolskt visningsysteri med kossor på taket. Foto: Tommy Hansson

På väg till Kitzbühel hade vi stannat till vid ett ysteri, det vill säga en inrättning för ostframställning, som kallas Tiroler Schaukäserei. Här bjöds på smakprov av olika typer av ostar, öl samt möjligheter att inhandla ostar och en del andra tingestar (jag köpte en stinkande ost och en väldoftande tvål). Dessutom gavs en inblick i ostproduktionen av det äkta ägarparet.

Wolfgang Amadeus Mozart står staty mitt i Salzburg. Foto: Tommy Hansson

Givetvis ingick en tripp till Salzburg, Tyrolens huvudort med närmare 150 000 invånare, i resans program. Staden är utan tvivel mest känd som kompositören Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-91) födelseplats; Mozart föddes i Salzburg men avled i Wien vid blott 35 års ålder. På Mozartplatz i stadens centrum finns en imposant staty, avtäckt 1842, av tonsättaren skulpterad av Ludwig Schwanhaler. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wolfgang_Amadeus_Mozart

Andra berömda Salzburg-bor är författaren Stefan Zweig (1881-1942) och dirigenten Herbert von Karajan (1908-89).

Inspelningsplatsen för ”Sound of Music”. Foto: Tommy Hansson

En annan sevärdhet när det gäller Salzburg är inspelningsplatsen för filmen ”Sound of Music” (1965) med den brittiska aktrisen Julie Andrews i tollen som Maria von Trapp, vilken tillsammans med maken Georg von Trapp – spelad av britten Christopher Plummer – tillsammans med barnen flyr det av nazisterna ockuperade Österrike och omsider tar sig till USA.

Filmen och musikalen som filmen utgår från är löst baserade på böcker som Maria von Trapp skrev om sig och sin sjungande familj. Hon var för övrigt verksam som missionär i Nya Guinea i 30 år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_von_Trapp

De spektakulära Krimmlerfallen. Foto: Tommy Hansson

Ytterligare ett utflyktsmål var Krimmlerfallen, som lär vara Europas högsta vattenfall. Dessa är tre till antalet och belägna mellan 1070 och 1470 meter över havet i Zell am See-området. De tre fallen mäter i höjd 140 meter, 100 meter och 140 meter. Regnet öste ner, men det kunde man stå ut med efter tropikvärmen tidigare under resan.

Vill man se vackra alpvyer får man stå ut med litet regn…Foto: Tommy Hansson

Här passade jag även på att köpa mig en röd tyrolerhatt, med Östen Warnerbrings ord ”bara därför att locka fram ett skratt”: https://www.youtube.com/watch?v=K-3od5nS4Vw

 

Tyrolsk folkdans. Foto: Tommy Hansson

Min skildring av resan till Tyrolen blir inte komplett om jag inte skriver några ord om den så kallade Heimatabend (Hembygdsafton) med genuin folkdans, sång och musik utförda av unga män och kvinnor från bygden. Mycket trevligt och något av resans clou!

På hemresan stannade vi slutligen till i Rothenburg ob der Tauber, en liten sevärd stad i Bayern grundad 1274 med gott om historiska minnen. Staden är mest känd för sitt klockspel i en byggnad på stadens sluttande torg som flera gånger varje dag illustrerar ett skeende, som skall ha ägt rum under Trettioåriga kriget 1631.

I den här byggnaden i Rothenburg ob der Tauber återges dramat från 1631, då borgmästaren räddar staden från Tillys ödeläggelse genom att svepa över tre liter vin. Foto: Tommy Hansson

Den protestantiska staden intogs av katolska trupper ledda av fältherren Johann Tserclaes Tilly (1559-1632) som hotade skövla och bränna ner staden till grunden. Han gav dock folket i staden en sportslig chans att undgå detta hemska öde och lovade därför skona Rothenburg om en borgare i staden kunde svepa en glasbägare innehållande 3 1/4 liter vin. Den gamle borgmästaren Nusch klarade bedriften och räddade därmed sin stad från ödeläggelse.

På resa till Tyrolen (I): Nedslag i gamla Östtyskland

26 juni, 2018

Minneskyrka och monument över Gustaf II Adolf. Foto: Tommy Hansson

Som brukligt är har jag återigen gjort en resa i det Malmö-baserade reseföretaget Scandoramas regi. Denna gång till Tyrolen via gamla Östtyskland (”DDR”), som också kallades Sovjetzonen. Som vanligt tänkte jag låta mina tappra läsare få ta del av några av mina reserfarenheter. Jag börjar med att berätta litet om resan från Rostock i norra delen av östra Tyskland.

Ett för ett svenskt hjärta mycket intressant stopp på resan var den lilla staden Lützen cirka 20 kilometer sydväst om Leipzig med närmare 8000 själar, belägen i Bundeslandkreis i förbundslandet Sachsen-Anhalt. Lützen och datumet den 6 november 1632 är för alltid inristat i minnet för oss svenskar som en gång i tidernas gryning var lyckliga nog att i skolan få åtnjuta en historieundervisning värd namnet. https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%BCtzen

Gustav Adolf Gedänkenstätte i Lützen. Foto: Tommy Hansson

Det var som bekant här den protestantiska (”evangeliska”) sidans förgrundsgestalt i kampen mot katolikerna i Trettioåriga kriget, den svenske konungen Gustaf II Adolf, hade det sannolikt tvivelaktiga nöjet att dö hjältedöden. Han och hans häst Streiff hade i stridens hetta och slagfältets dimma förirrat sig in i de fientliga leden och blev då ett lätt byte för den katolske härföraren Albrecht von Wallensteins knektar. Streiff överlevde dock slaget och avled först 1633. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen

En bidragande orsak till Gustaf Adolfs desorientering var att han tappat sina glasögon, som den närsynte monarken var beroende av. Slaget slutade formellt med en seger för den protestantiska sidan men med kännbara förluster på 10 000 man som gjorde att den protestantiska sidans positioner i kriget försvagades. Värst av allt var dock förlusten av den svenske konungen, kallad ”Lejonet från Norden” i den evangeliska krigspropagandan.


Historisk mark. Foto: Tommy Hansson

Vad som kanske är mindre känt för många är att det stod ett slag vid Lützen även 1813, då Napoleon och hans tyska allierade ställdes mot motståndarhären. Napoleons armé gick trots svåra förluster segrande ur striden men mötte sitt öde vid Waterloo i nuvarande Belgien två år senare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen_(1813)

Detta var andra gången jag hade äran besöka den minnesplats för det första Lützen-slaget, omfattande Gustav Adolf Gedächtniskirche och ett minnesmonument, som finns på platsen. Här finns även en liten souvenirbutik i vilken jag vid mitt förra besök för runt 15 år sedan inhandlade några snapsglas med Lützen-motiv.

Jena tillhörde ”DDRs” större städer.

Nästa anhalt på resan genom gamla Östtyskland var staden Jena i Thüringen med omtrent 100 000 invånare, där jag för andra gången hade förmånen att få bo på det utmärkta hotellet Maxx.

Jena är nog mest känt som hemort för det optiska industriföretaget Carl Zeiss (kameror, kikare, projektorer med mera), som även lånat namn till stadens inte särskilt framgångsrika fotbollslag FC Carl Zeiss Jena med hemvist i den tyska tredjeligan. I Jena finns även tre forskningsinrättningar som drivs av Max Planck-institutet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jena

Passade på att inhandla dessa kanske litet kitschiga muggar på en bensinstation i forna ”DDR”. Foto: Tommy Hansson

Jag återkommer inom kort med några rader om min minnesvärda sejour i Tyrolen!

 

 

 

 

 

Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

3 juni, 2018

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.


En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Näthatsgranskaren: Leninpriset nästa?

4 mars, 2018

Näthatet kan ta sig många uttryck…

Etablissemangsmedia har på sista tiden öst beröm över något som kallas Näthatsgranskaren. Det är enligt uppgift ett slags ideell sammanslutning som spårar upp och polisanmäler så kallade näthatare och/eller nättroll. https://www.ekuriren.se/sormland/tidigare-poliser-och-it-experter-bekampar-hatbrott-pa-internet/

Näthatsgranskaren sägs bestå av jurister, IT-tekniker och poliser vilka utifrån en avsky för hat och hot på nätet anmäler folk på sociala medier enligt löpande band-principen. Projektledaren Tomas Åberg, en 43-åring med polisiär yrkesbakgrund, påstås själv ha anmält runt 750 ”nättroll” för brott såsom hets mot folkgrupp, olaga hot, förtal och uppvigling. https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/zLk7l4/tomas-43-har-anmalt-750-nattroll

Verksamheten tycks ha varit framgångsrik: 14 procent av de förseelser som anmälts av Åberg har gått till åtal och cirka 80 personer har dömts skyldiga till brott. Bland dessa finns äldre kvinnor som exempelvis raljerat över islam och muslimer.

Näthatsgranskaren hävdar att gruppen arbetar på ideell basis, men 2017 erhöll den 600 000 kronor i statligt bidrag. Den påstår sig även vara ”opolitisk”, men de nätaktiviteter som anmäls tycks uteslutande vara riktat mot sådant som vänstern finner oacceptabelt. Intresset för att spåra upp och lagföra hatarna på vänsterkanten lyser med sin frånvaro.

Jag tänker exempelvis på dem som mordhotat och gjort hembesök hos kvinnliga högerjournalister som vågat gå emot den politiskt korrekta strömmen: https://www.svt.se/kultur/medier/hatet-mot-hoger

Det är självfallet inte okay att uttrycka hat och hot på nätet oavsett politisk åskådning. Näthatsgranskaren skulle dock vinna i trovärdighet om gruppen ägnade sig att spåra upp vänsterhatarna med samma frenesi som den strävar efter att sätta dit mor- och farmödrar som tröttnat på den kvävande politiska korrekthet och mångkulturalism som breder ut sig som en våt filt över yttrandefriheten i landet.

”Kapten Klänning” kämpade för kvinnors rättigheter inom polisen men hade inte precis rent mjöl i påsen.

Trovärdigheten skulle också stärkas om Näthatsgranskaren såg till att sopa rent framför sin egen dörr. Katerina Janouch har på sin blogg visat att en tongivande person inom gruppen 2013, då vederbörande var 38 år, fick djurförbud efter att ha vanvårdat hjortdjur och jakar på en gård i Pålsboda utanför Örebro. http://katerinamagasin.se/lex-kapten-klanning-hur-mycket-granskning-tal-nathatsgranskaren/

Den alltid läsvärda Janouch påminner om den så kallade Kapten Klänning, polisbefälet Göran Lindberg i Uppsala som kämpade för kvinnors rättigheter men som dömdes till fängelse för sexualbrott efter att i många år ha våldtagit och förnedrat kvinnor: ”På samma sätt är det med dem som agerar moraldomare och pekpinnar åt andra människor. De bör ha rent mjöl i påsen – annars faller ju förtroendet för dem.”

Janouch citerar även omdömen från en tidigare kollega till den numera 43-årige mannen. ”Han saknar helt spärrar”, citeras kollegan som också beskriver 43-åringen som en ”fullfjädrad mytoman”. Här kan man läsa om den vanskötsel av djur som gjorde att mannen polisanmäldes och fick djurförbud (han har sedermera bytt efternamn): http://www.sydnarkenytt.se/hallsberg/artikel/dumpade-jakar-polisanmaels#.WpvY7OSWzIU

För mig framstår Näthatsgranskaren som ett ”digitalt medborgargarde” (Katerina Janouchs ord) som för tankarna till Nazitysklands Gestapo eller åtminstone det kommunistiska Östtysklands Stasi vars enda uppgift var att spåra upp och sätta dit oliktänkande vilka betraktades som statens fiender.

Leninpriset nästa för Näthatsgranskaren?

Hade Näthatsgranskaren funnits i Östtyskland hade gruppen säkerligen belönats med Ulbrichtsmedaljen, eller vad den högsta östtyska utmärkelsen nu kallades. Här i Sverige lär man få nöja sig med Jan Myrdalssällskapets Leninpriset.

Fotnot: Leninpriset var ursprungligen en hög utmärkelse i Sovjetunionen som från 1925 delades ut till förtjänta personer. Den svenske författaren Artur Lundkvist erhöll Leninpriset 1958. https://sv.wikipedia.org/wiki/Artur_Lundkvist