Posted tagged ‘Östtyskland’

Sverige satsar på försvaret – men långt kvar till 1940- och 1950-talens nivåer

6 oktober, 2021
SC240446.jpg | Svensk militär 1940-tal | Sjöberg Bildbyrå - Ett av Sveriges  största bildarkiv

1943 hade Sverige 300 000 man under vapen samtidigt.

Säkerhetsläget i norra Europa har försämrats och den tydligaste orsaken till detta är Ryssland. Det konstaterar överbefälhavaren (ÖB) Micael Bydén i en lördagsintervju i Ekot i juni 2021. En satsning på Sveriges försvar är därför både välkommen och nödvändig, menar Bydén. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BlorOl/ob-i-ekots-lordagsintervju-om-ryssland-gar-inte-utesluta-vapnat-angr?fbclid=IwAR1VB23RRuieNsLVoH8988CBFb-W7_yQkEu-4s0_zFt20jXfzr3Ok4UIeUw
  
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
  
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
  
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.

Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
  
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativt att genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”

Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
  
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka

Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
  
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
  

Pragkuppen februari 1948


Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.

Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
  
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
  
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
  
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.

Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”  
  
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
  
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
  

Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
  
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
  
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”

Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.

Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp. 
  
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
  
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
  
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
  
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
  
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.

När diktaturens kreatur agerar: Belarus och Ryssland

2 juni, 2021

Belarus självständighet på spel när Putin träffar Lukasjenko - DN.SE

Europas sista diktatorer: Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenka.

Olof Palme kallade i ett av sina mer uppmärksammade tal den tjeckiske diktatorn Gustav Husak och hans regim för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Tyvärr finns i dag en uppsjö av ledare världen över som motsvarar denna välfunna formulering. I vår del av världen går tankarna osökt till Belarus mångårige diktatur Aleksandr Lukasjenka och dennes ryske kollega Vladimir Putin. Det är känt att den senare ser ner på sin vitryska motsvarighet som en ganska primitiv figur. Icke desto mindre är Putin och Lukasjenka bundna vid varandra i en för båda parterna nödvändig intressegemenskap. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-lukasjenko-och-putin-ar-beroende-av-varandra

Lukasjenka är född 1954 och har innehaft makten i Belarus sedan 1994, då han störtade en demokratisk men  bräcklig regering över ända. Regimen inklusive säkerhetstjänsten KGB har hållit oppositionella krafter i strama tyglar men kunde ändå inte förhindra, att omfattande demonstrationer med krav på dess avgång utbröt i fjol. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-gripna-i-nya-protester-i-belarus

Att Lukasjenka och hans anhang är beredda att gå nära nog hur långt som helst i syfte att vingklippa den demokratiska oppositionen demonstrerades med önskvärd tydlighet den 23 maj, då ett passagerarplan från Ryanair på väg från Aten till Vilnius med 100-talet personer ombord av belarusiska jaktplan tvingades landa i den belarusiska huvudstaden Minsk.

Den officiella orsaken till nedtvingandet var att planet skulle ha utsatts för ett bombhot. Få eller inga trodde på den förklaringen. Den verkliga orsaken var att myndigheterna i Minsk upptäckt att ombord på planet fanns Raman Pratasevitj, en 26-årig oppositionell i exil vilken under ett flertal år utgjort ett horn i sidan på Lukasjenka-juntan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pA39d1/darfor-gjorde-lukasjenko-allt-for-att-gripa-protasevitj-vill-hamnas

Journalisten och aktivisten Raman Pratasevitj har varit efterlyst som ”terrorist” av den belarusiska regimen sedan protesterna 2020-21, då en arresteringsorder mot hans person utfärdades. Exilen har inte hindrat Pratasevitj från att inom ramen för appen Telegram grunda kanalen Nexta samtidigt som han spridit sin regimkritik via andra kanaler.

Pratasevitj har varit politiskt aktiv sedan tonåren men tvingades 2019 gå i exil i Polen och Litauen. Hans föräldrar, Dmitri och Natalia, delade först inte sonens åsikter men står numera helhjärtat vid hans sida. Också föräldrarna lever nu i exil och har lovat att göra allt för att sonen skall bli fri.

Raman Pratasevitj och hans flickvän Sofia Sapega greps på flygplatsen i Minsk så fort planet tagit mark. Den internationella reaktionen blev hård – bland annat har utrikesministrarna i G7-länderna Frankrike, Japan, Storbritannien, Italien,Tyskland, Kanada och USA fördömt kidnappningen av Pratasevitj och krävt att han skall friges. En rad sanktioner har redan vidtagits.

En annan belarusisk regimkritiker som råkat illa ut är den 41-årige Stsiapan Latypov, som nyligen fördes till sjukhus sedan han huggit sig i halsen med en panna i en rättssal i Minsk. Myndigheterna hade hotat hans familj med vedergällning ifall han inte erkände att han organiserat regimfientliga protester. https://www.bbc.com/news/world-europe-57320591

Pratasevitj har av regimen i Minsk bland annat pressats erkänna att han planerat upplopp, erkännanden som av allt att döma är resultatet av tortyr i fängelset. Han uppges nu riskera att dömas till 15 års fängelse. Många observatörer förutspår att den belarusiska oppositionen kommer att sporras av gripandet och utöka sina aktiviteter. Parallellt härmed blir Aleksandr Lukasjenka alltmer desperat och isolerad och har bara Ryssland att ty sig till.

Vladimir Putin, född 1952, har omväxlande som president och premiärminister innehaft den yttersta makten i Moskva sedan 2000, då han efterträdde Boris Jeltsin som landets president. Putin har ett förflutet som officer inom underrättelsetjänsten KGB, numera FSB, och har tjänstgjort bland annat i Dresden i den sovjetiska lydstaten Östtyskland.

Att Putin gör allt för att behålla makten visas av att han, trots ett utbrett folkligt stöd, tillsammans med sitt parti Enade Ryssland sorgfälligt riggar varje val så att den hårt hållna oppositionen inte skall få alltför mycket att säga till om. I den ryska statsduman finns visserligen några partier – Kommunisterna är det största oppositionspartiet – vilka nominellt är oppositionella, men dess företrädare vet vad de har att rätta och packa sig efter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statsduman

Genom åren har ett antal personer framträtt och utmanat den putinska överhögheten på olika sätt. De som av Putins regim uppfattats som särskilt svåra hot har undanröjts på olika sätt. Således mördades journalisten Anna Politkovskaja och den avhoppade säkerhetsagenten Aleksandr Litvinenko båda 2006; båda var kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien. 2009 avled Sergej Magnitskij i ryskt fängelse sedan han anklagat regimen för omfattande korruption. 2015 sköts oppositionspolitikern Boris Nemtsov ihjäl på en gata nära Kreml i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den under senare år mest uppmärksammade regimkritikern i Ryssland har varit Alexej Navalnyj. Politikern, bloggaren och aktivisten Navalnyj, född 1976, har gått hårt åt Putins parti Enade Ryssland och kallat det ”tjuvarnas och mördarnas parti.” Navalnyj har såväl juridisk som ekonomisk examen, den senare från amerikanska Yale-universitetet, och hamnade i det liberala partiet Jabloko som han dock uteslöts från till följd av kontakter med nationalistiska grupperingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj

Myndigheterna har genom åren på olika sätt sökt stoppa eller förhindra Navalnyjs regimkritiska verksamhet. 2013 dömdes han till 15 års fängelse för förskingring, ett straff som emellertid omvandlades till villkorlig dom. 2017 ställde Navalnyj upp i borgmästarvalet i Moskva och kom på andra plats med 27 procent av rösterna.

Den 20 augusti fördes Alexej Navalnyj till ett sjukhus i Omsk sedan han insjuknat under en flygresa mellan Tomsk och Moskva. Han överflyttades sedan till ett sjukhus i Berlin i Tyskland, där det kunde konstateras att han förgíftats med det i Sovjetunionen utvecklade nervgiftet novitjok – samma typ av gift som användes mot Sergej och Julia Skripal i Salisbury 2018 och som tog livet av en ortsbo. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/15/navalnyj-jag-vet-vem-som-forsokte-morda-mig/

Navalnyj överlevde förgiftningen och återvände till Ryssland för att återuppta sin politiska verksamhet – ett beslut vars vishet kan diskuteras. Den 2 februari 2021 dömdes Alexej Navalnyj till 3,5 års fängelse av en domstol i Moskva. I april hämtades han från sitt fängsliga förvar till en domstol för att ställas inför rätta för förtal av ryska krigsveteraner. Vid förhandlingarna kallade Navalnyj Putin för ”kejsaren utan kläder” samt påpekade att ”landet förfaller för varje år av Putin-styre”.

Vladimir Putin skulle kunna slå sig till ro i vetskapen om att han har ett utbrett stöd av väljarna i Ryssland. Han och hans regim skulle inte behöva ägna sig åt valfusk eller jaga kritiker med blåslampa. Ändå sker detta och man kan fråga sig varför. Nyligen godkände såväl under- som överhuset i det ryska parlamentet en ny lag som skulle göra det brottsligt för medlemmar i grupperingar vilka stämplats som ”extremistiska ”att verka politiskt.

Det antas på goda grunder att den nya lagen, som måste godkännas av Putin för att träda i kraft, har utformats i syfte att sätta stopp för Navalnyjs och hans anhängares verksamhet. Nyligen har vidare de oppositionella Andrej Pivivarov och Dmitrij Gudkov gripits och fänsgslats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/weaBO1/gripen-kremlkritiker-blir-kvar-i-hakte

Belarus och Ryssland är de sista diktaturerna i Europa. Medan de internationella fördömandena och sanktionerna haglat över Belarus har kritikerna, icke helt oväntat, varit betydligt försiktigare när det gäller det mycket större och mäktigare Ryssland.

Bildt anklagad för antisemitism – krav på uteslutning ur M

23 maj, 2021

 

S höll sitt vallöfte till palestinierna | Inloggad | Expressen

Carl Bildt och Fatah-grundaren Yassir Arafat.

Efter Carl Bildts senaste förlöpningar om Israel höjs det röster för att den förre stats- och utrikesministern skall uteslutas ur Moderaterna. En som krävt just detta är Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet.

Bild gjorde sig inledningsvis skyldig till den häpnadsväckande utsagan att Israels agerande vid Tempelberget i Jerusalem, där de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omar-moskén är belägna, är att jämställa med att ”skicka in nazister i Vatikanen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildts-svar-anklagas-for-ren-antisemitism/

Jämförelser mellan staten Israels politik och nationalsocialismen anses vara ett säkert tecken på antisemitism. Aron Verständig citeras i Expressen: ”Det är ren och skär antisemitism.” Han menar att Moderaterna nu bör ta tag i problemet Bildt och utesluta honom ur partiet. Samma krav har ställts av Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm.

Verständig anser vidare: ”Det är  förvånande att en tidigare statsminister och utrikesminister ger uttryck för sådana åsikter.” Tyvärr är det emellertid inte alls förvånande att just Carl Bildt gör det, varom mer nedan.

Det skall i ärlighetens namn sägas att Bildt insåg att han gått för långt och erkände att hans formulering nog inte hade varit den allra bästa. Istället tillkännagav Carl Bildt med en överraskande dålig språklig formulering  via sitt Twitter-konto som svar till en kritiker: ”Och jag håller med dig om det hade förmodligen varit bättre att det var som om IS hade stormat in St. Peters-kyrkan – eller i viktiga synagogor.” 

Att jämföra Israel med den brutala terrorrörelsen Islamiska staten (IS), även kallas Kalifatet – som halshuggit och bränt folk levande – skulle alltså enligt excellensen Bildt vara att föredra framför att jämföra den judiska staten med de tyska nazisterna. Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om så verkligen är fallet.

Jag belyste i en på sin tid rätt uppmärksammad bloggartikel 2009 den dåvarande utrikesministern Carl Bildts hållning gentemot Israel och det judiska folket. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Jag framhöll bland annat: ”Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig förstått det judiska folkets situation och särart.” Följaktligen har han gång efter annan trampat i klaveret då han kommenterat situationen i Mellanöstern eller haft med israeliska befattningshavare att göra.

Detta har bland annat yttrat sig i att han jämfört den islamistiska terrorrörelsen Hamas med den demokratiska oppositionen i Israel samt tryckt på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning. I samband med den senaste konflikten har Bildt yttermera stött husockuperande palestinaaraber i östra Jerusalem.

Jag jämförde i mitt blogginlägg enligt ovan Bildts bristande förståelse för den judiska synen på Jerusalem som Israels eviga huvudstad med den tragiskt mördade FN-medlaren Folke Bernadotte, vilken i princip hade samma inställning till Jerusalem som Bildt. 

Det påstås ofta att Jerusalem är centralt för den muslimska identiteten. Fakta i målet är dock att Jerusalem i Koranen nämns lika ofta som i hinduismens eller asatrons grundläggande dokument – det vill säga aldrig. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/hur-viktig-ar-jerusalem-for-islam/repqkB!aIRxMmGTk8w8S1dmPqigUA/

Bildts Israel-kritiska och ”Palestina”-vänliga hållning kan spåras tillbaka till hans tid som studentpolitiker. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping i november 1971 gick Carl Bildt, Carl Cederschiöld och några till emot förbundets representantskap och insisterade på att ”Israels bildande stod i strid” med palestinaarabernas rättigheter. Och på den vägen är det. Jag tror inte jag begår någon större överdrift om jag gissar att Bildt helst såg att Israel försvann från kartan.

Bilds inställning i Israel-”Palestina”-frågan rimmar väl med hans öppenhet för vänstern i andra frågor. Som medlem i Stockholms studentkårs internationella utskott möjliggjorde han för kårmedlemmarna (däribland denna bloggare, vilken till skillnad från Bildt tog en examen) att skänka pengar till de kommunistiska gerillarörelserna FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Bildt tillhörde också de studentpolitiker som förordade goda förbindelser med östblocksländer såsom Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.

Det förtjänar slutligen att påpekas att det parti som gått mest i bräschen för stöd till Israel i den pågående konflikten är Sverigedemokraterna; även Kristdemokraterna intar en proisraelisk hållning.

Fotnot: Lars Lundberg (1945-2004) ger i boken Bilder av Bildt (Legus förlag 2004, 187 sidor) en exposé över Carl Bildts liv från tidigt ungdom och framåt.

+n

b¨+9´+u

Glömda svenska fotbollshjältar (23): Kurt Axelsson – från ”sämst på plan” till världsstjärna

20 oktober, 2020

Från vänster Örjan Persson, Kurt Axelsson, Agne Simonsson med flera efter 1-1 mot Portugal i EM-kvalet 1966 inför ett fullsatt Råsunda.

Kurt Axelsson (1941-84) genomgick en sällsam metamorfos som fotbollsspelare. Från att ha varit ”en i mängden” i Värmlands ultimaserier fortsatte han inom ett årtionde till allsvenskan, landslaget och en framgångsrik proffskarriär i Belgien. http://vis.50webs.com/os/kurtaxelsson.htm

Kurt föddes på Korpkullen den 10 november 1941 vid det 521 meter höga Rännbergs fot i Torsby kommun. Förutom fotboll ägnade han sig i sin ungdom även åt skidåkning, där han tillhörde distriktseliten. Han inledde sin karriär i Rännbergs IK i dåtidens division VI och VII men skilde sig inte från mängden på något sätt. Ofta hette det att han var ”sämst på plan”.

Därefter blev det spel i IFK Sunne i divison IV – det sägs att Kurt placerades ute på vänsterkanten för att han där han gjorde minst skada. Han trivdes dock inte i Sunne utan återvände till Rännberg. Kurt Axelsson hade dock siktet betydligt högre inställt och vände sig till dåtidens dominerande svenska klubblag IFK Norrköping, som dock inte var intresserat av hans tjänster. Istället blev det spel i den anrika Norrköpings-klubben IK Sleipner på division II- och III-nivå.

Efter en sejour ”till sjöss” landsteg Kurt i Göteborg, där IFK inte var mer intresserat av honom än kamratföreningen i Norrköping varit. Det blev dock napp hos Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap – GAIS – där han gjorde succé som libero och till och med attraherade förbundskaptenen Orvar Bergmarks intresse. Det blev 71 matcher för ”Makrillarna” 1964-67. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=38918

I GAIS-tröjan.

Landslagsdebuten inföll när Axelsson fick hoppa in i 70e minuten i en träningslandskamp mot Östtyskland i Leipzig den 27 april 1966. Det blev ett veritabelt bottennapp för blågult – förlust med 4-1 – men Kurt Axelsson var med inhoppet bofast i landslaget och spelade det årets samtliga landskamper. Totalt blev det 30 landskamper för Kurt Axelsson varav 26 tillsammans med Björn Nordqvist som mittbackskollega.

Den mest minnesvärda insatsen nämnda år gjorde Kurt i en hemmalandskamp mot Brasilien på Nya Ullevi den 30 juni, då han höll den världsberömde Edson Arantes do Nascimento – mera känd som Pelé – i strama tyglar. Det blev ändå svensk förlust med 3-2. Båda svenska målen gjordes av Ove Kindvall.

Efter tre år och 71 matcher i den grön-svarta GAIS-tröjan var det 1967 dags för Kurt Axelsson att flytta till Belgien och enrollera sig som professionell spelare i Club Brugge KV från spetsknypplarstaden Brügge, ett av Belgiens bästa och äldsta lag med anor från 1891.

Dessförinnan hade han, närmare bestämt 1965, tillsammans med Roger Magnusson och Roland ”Rimbo” Lundblad, varit inbjuden till en träningssejour hos det brasilianska topplaget CR Flamengo i Rio de Janeiro och erhöll på kuppen ett kontraktsförslag som han dock inte antog. Svensk fotbolls hemsida skriver: ”Kanske imponerades det av Kurts förkärlek för att, genom bicykletas, rensa i straffområdet, något som han däremot starkt kritiserats för på hemmaplan.”

I Belgien gjorde sig Kurt Axelsson snabbt känd som ”kungen av Brügge”, där han var med om att vinna ett ligaguld och två cupguld. På 153 matcher gjorde han 1967-73 fyra mål. 1973-76 återfanns han som tränare i AS Oostende. Sedan det konstaterats att han led av ett tidigare ej upptäckt hjärtfel varvade han i karriärens slutskede ner som spelande tränare i KV Kortrijk.

I fotbolls-VM i Mexiko 1970 var Kurt Axelsson en av Sveriges nyckelspelare. Det har sagts att om blågult hade avancerat vidare från gruppspelet, så hade Axelsson uttagits i världslaget. Nu slutade Sverige istället trea i gruppen på lika många poäng som tvåan Uruguay. Sveriges matcher: Italien: 0-1; Israel: 1-1; Uruguay: 1-0.

Club Brugge 1967. Kurt Axelsson längst till höger i bakre raden.

Brasilien blev i Mexiko-VM världsmästare för tredje gången efter att ha finalslagit Italien. Trea Västtyskland och fyra Uruguay. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1970

Kurt Axelsson blev bara 43 år gammal. Han omkom i en bilolycka i Belgien, där han bodde kvar efter den aktiva banans slut, den 15 december 1984. Han var vid sidan av planen lika elegant som han varit på densamma: oftast klädd i kostym, vit skjorta och slips med nål samt en vit näsduk i kavajens bröstficka. Han blev ”stor grabb” 1967 samt invaldes 2015 i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering:

På bara några år gjorde Kurt en remarkabel klassresa: Från ´en i mängden´, med en till synes teknisk kantighet, placerades han där han gjorde ´minst skada´ í ett division sju-lag i den värmländska urskogen – till ett, även på plan, elegant och aristokratiskt modelejon som runt 1970 höll absolut världsklass. Med en underbar teknik gav han brassesparken ett svenskt ansikte.

 

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (21): Sven-Gunnar Larsson utvecklades som målvakt med åren

20 juli, 2020

Sven-Gunnar Larsson försöker hindra Englands Roger Hunt från att göra mål på Wembley 1968. Svenske lagkaptenen Björn Nordqvist tittar på.

Nog är det litet sorgligt att det som Sven-Gunnar Larsson är mest känd för under sin målvaktskarriär är en allvarlig skada. Det var i träningslandskampen mot England på Wembley den 22 maj 1968 som han i matchens 83e minut fick en spark i huvudet av den engelske mittfältaren Allan Mullery. Efteråt låg Sven-Gunnar medvetslös på sjukhus i ett dygn och tvingades tillbringa en vecka på samma sjukhus. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/e1EqKy/12-223-dar-sen-sist-spricker-sviten-nu

Matchen vann England med 3-1 efter mål av Martin Peters, Bobby Charlton och Roger Hunt. Hammarbys Rolf ”Kocken” Andersson svarade för Sveriges tröstmål i sista matchminuten.

TV-kommentatorn Rudolf ”Putte” Kock, med ett förflutet som vänsterytter i Sveriges bronslag i OS i Paris 1924, landslagsman i ishockey och efter den aktiva banan som mångårig svensk förbundskapten i fotboll, blev föremål för mindre smickrande uppmärksamhet.

Till skillnad från miljoner svenska TV-tittare missade ”Putte” vilken svensk spelare det var som blev utburen på bår. Han rabblade gång på gång upp den svenska laguppställningen från högerback till vänsterytter för att försöka reda ut vilken den utburna spelaren var men tänkte uppenbarligen inte på, att det också fanns en målvakt med i laget…

TVs så kallade klagomur ringdes efter Kocks fadäs – som gränsade till något av en blackout – ner av otaliga upprörda tittare. Larsson ersattes av Malmö FFs målvakt Nils Hult. https://sv.wikipedia.org/wiki/Putte_Kock

Sven-Gunnar i ÖSK-tröjan.

Sven-Gunnar Larsson föddes den 10 maj 1940 och spelade 1958-61 för Linköpings-laget IF Saab. 1962-63 avverkade han 18 allsvenska matcher för Örebro SK men återfanns 1963-64 i anrika engelska Stoke City FC som grundats redan 1863. Han skrev ett amatörkontrakt med klubben, vilket emellertid inte godkändes av Fotboll Association (FA). Följden blev att svensken endast fick spela en match med Stoke, en vänskapsmatch mot Dynamo Moskva. https://www.wikiwand.com/en/Sven-Gunnar_Larsson

Efter det mindre lyckade engelska äventyret återkom Larsson till Örebro SK, där han medverkade i 256 matcher under åren 1964-74. 1977 spelade han även några matcher för Grankulla IFK i Finland. Sven-Gunnar Larsson var efter den aktiva karriären verksam som målvaktstränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grankulla_IFK

Sven-Gunnar Larsson hann med 27 matcher i Sveriges A-landslag. Debuten skedde i en träningsmatch mot Norge på Råsunda fotbollsstadion i Solna den 31 oktober 1965. Den blågula debuten blev lyckosam eftersom Sven-Gunnar lyckades hålla nollan i en match som slöt 0-0. Det resulterade i att han fick förnyat förtroende i landslagets målvaktströja i VM-kvalmatchen borta mot Cypern. Larsson höll nollan igen, det blev 5-0 till Sverige.

Påföljande år var Sven-Gunnar Larsson förstemålvakt när Sverige ställdes mot Östtyskland i en träningsmatch på bortaplan. Det gick inget vidare – Larsson tvingades vittja nätmaskorna fyra gånger i en kamp som östtyskarna vann med 4-1. I fortsättningen detta år fick Larsson nöja sig med reservmålvaktens roll under det att A-rollen togs över av Nisse Hult respektive Djurgårdens IFs Ronney Pettersson.

Efter två VM-turneringar utan svensk medverkan lyckades Sverige kvalificera sig till fotbolls-VM i Mexiko 1970. Den blivande stormålvakten Ronnie Hellström, Hammarby IF och FC Kaiserslautern, räknades som förstemålvakt och spelade samtliga de landskamper som föregick VM-spelet. I den första VM-kampen mot Italien svarade han dock för en rejäl blunder och släppte ett skott från Angelo Domenghini under sig i elfte matchminuten. Det räckte till en 1-0-seger för Gli Azzurri.

Örebro SK årgång 1968. Laget slutade på femte plats i den allsvenska serietabellen. Sven-Gunnar Larsson i mitten i nedre raden.

I den andra gruppspelsmatchen mot Israel hade Hellström bytts ut mot Sven-Gunnar Larsson mellan stolparna. Matchen slutade 1-1 med Hammarbys Tom Turesson som svensk ledningsmålskytt. I sista matchen mot Uruguay ordnade Ove Grahn blågul seger med 1-0 med Larsson som målvakt. Det hjälpte nu inte, utan Italien och Uruguay gick vidare i turneringen som slutligen vanns av Brasilien efter klara 4-1 mot Italien i finalen. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1970

Sven-Gunnar Larsson var 30 år 1970 men hade med åren utvecklats en hel del i sitt målvaktsvärv. Jag citerar ur Christer Isakssons bok Målvakterna. Från Sigge Lindberg till Thomas Ravelli (W & W 2001):

Örebro SK:s bas Lennart Samuelsson förklarade att 30-årige Sven-Gunnar hade utvecklats mycket med stigande ålder. Tidigare ville han tassa ut i straffområdet för att knipa bollen när inläggen kom, vilket han ofta kritiserades för. Lagom till VM hade han lagt sig till med en ny stil: nu vräkte han sig fram i spelarhögen och visade att han tänkte sno bollen före alla utespelare. Det hade gett honom pondus. https://www.bokus.com/bok/9789146181606/malvakterna/

Det skulle dröja sju landsmatcher innan Ronnie Hellström återkom som blågul förstemålvakt. När det var dags för VM i Västtyskland 1974 ansågs Ronnie av dåvarande förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson, som ersatt Sven-Gunnars gamle klubbkamrat Orvar Bergmark, var det givna förstahandsvalet mellan stolparna. Sven-Gunnar fick finna sig i att sitta på reservbänken under hela turneringen.

Sverige gjorde eljest en utmärkt insats i VM och slutade femma av 16 lag. Det hade kunnat gå ännu bättre om inte MFF-aren Staffan Tapper missat en straffspark i andra gruppspelsmatchen mot Polen. Den polske målvakten Jan Tomaszewski chansade på att Tapper skulle slå straffen i höger hörn vilket också skedde (att han sedan rörde sig för tidigt var tyvärr inget som domaren såg). Tapper fick hädanefter öknamnet ”Tappan Straffer”.  Sverige hade ett stort spelövertag matchen igenom men föll ändå med 1-0.

Så här kunde det se ut när Sven-Gunnar Larsson grep in i eget straffområde.

Polen tog brons i VM genom att sensationellt slå Brasilien med 1-0 i matchen om tredje pris. Världsmästare blev hemmanationen Västtyskland efter seger mot Nederländerna med 2-1 i finalen. Sverige hade inlett med en 3-0-seger mot Uruguay men åkte sedan alltså dit mot Polen. Därefter blev det 2-4-förlust mot västtyskarna och slutligen seger med 2-1 mot Jugoslavien. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1974

1974 blev det sista året som den nu 34-årige Sven-Gunnar Larsson spelade i landslaget. Han fick byta av Ronnie Hellström borta mot Västtyskland i årets första vänskapslandskamp (0-2). Sven-Gunnar fortsatte ett år till på allsvensk nivå i Örebro SK innan han varvade ner.

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

3 februari, 2020

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Affären Bali/Bildt: ingen får ge sig på diktaturkramaren Bildt

22 augusti, 2019

Ulf Kristersson tvingar Hanif Bali till taktisk reträtt om Bildt-kritiken – tråkigt men nödvändigt.

Det kan väl vid det här laget inte ha undgått någon att moderate riksdagsmannen Hanif Bali dels uppmanats lämna två riksdagsuppdrag, dels tvingats be partiikonen Carl Bildt om ursäkt. https://www.expressen.se/nyheter/hanif-bali-attackerar-carl-bildt-en-man-som-inte-lyckats-ha-ratt/

Bakgrunden är Balis skarpa kritik i sociala medier mot Bildt. Om denne formulerade sig Hanif Bali så: ”En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin.” Samt: ”Nämn en gång grabben har haft rätt.” Detta föranledde M-ledaren Ulf Kristersson att sammankalla hela partiets riksdagsgrupp för allvarlig kritik mot den felande.

Det hela utmynnade i att Hanif Bali förständigades lämna posterna som ersättare i riksdagens EU-nämnd samt i arbetsmarknadsutskottet. Däremot tillåts han fortsätta som riksdagsledamot – M-ledningen torde vara fuller väl medveten om att för den händelse den i vida kretsar populäre Bali avpolletteras från riksdagen så kommer X procent av partiets väljare att gå över till SD eller KD.

Bali har efter all kalabik i partiet tvingats till en taktisk reträtt och har bett Carl Bildt om ursäkt samtidigt som han beklagar sin egen bristande fingertoppskänsla för hur det är lämpligt att formulera sig. Man kan tycka att detta är trist men inser samtidigt att det varit nödvändigt om Bali vill fortsätta som M-politiker på hög nivå. Alternativet hade varit att gå över till SD, men det steget är Bali uppenbarligen inte redo att ta – åtminstone inte ännu.

Enligt Ulf Kristersson var Balis Bildt-kritik endast den proverbiala droppen som kom bägaren att rinna över. M-ledaren påstår vidare: ”Jag vill understryka att det är lika illa att vara kritisk mot andra personer som det är att vara det mot Carl Bildt.” Det där tror nog inte någon hyfsat eftertänksam människa på. Hanif Bali har tidigare i stort sett tillåtits skriva vad som helst om vem som helst, men när han ger sig på Sankt Bildt tar det hus i helsike.

Carl Bildt ler i kapp med Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif under sitt besök i landet 2014.

Om det legat någon sanning i M-ledarens utsaga hade ju Bali fått rejält på skallen när han på sociala medier tog heder och ära av Irans Sverige-besökande utrikesminister Mohammad Javad Zarif och indirekt också av utrikesminister Margot Wallström. Det skedde sedan Wallström konstaterat att ”iranier” tyvärr inte tar kvinnor i hand, ”så det gör vi aldrig var vi än är…”

Hanif Bali avfärdade detta med följande ord: ”Nej Margot, iranier har inga problem att ta kvinnor i hand, det är radikala islamistsvin som du myser så hjärtligt med som vägrar göra det.”

Bland det bästa som skrivits om affären Bali/Bildt så här långt svarar i mitt tycke Johan Westerholm för på Ledarsidorna:, där Westerholm ger Bali rätt i allt väsentligt: ”Oavsett vad den enskilde kan anse om riksdagsledamoten Hanif Balis formuleringsfärdigheter på Twitter visar det sig att Bali har en poäng.”

Hanif Bali hade rätt

Det Westerholm i första hand syftar på är Carl Bildts mångåriga vana att i alla lägen driva Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans intressen, icke minst beträffande Turkiets EU-relaterade ambitioner. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 gav Bildt EU skulden för den negativa utvecklingen i Turkiet: ”Vi har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

Om vi botaniserar vidare bland Bildts ställningstaganden genom åren så finner vi bland annat följande. Som studentpolitiker på 1970-talet pläderade han i tidskriften Svensk Linje för ett svenskt erkännande av det kommunistiska Östtyskland och uppmanade studenterna att skänka pengar till den kommunistiska motståndsrörelsen Viet Cong (FNL) i Vietnam. Aktiv antikommunism var Bildt direkt motståndare till.

Bildt har vidare alltid förhållit sig skeptisk gentemot den judiska staten Israel och har till exempel mött deltagare i det antiisraeliska propagandajippot Ship to Gaza. Bildt var proarabisk redan som studentpolitiker och var som utrikesminister en av de mest uttalade kritikerna av Israel internationellt. Detta uppskattades inte alls av israelerna, och faktum är att Carl Bildt i likhet med senare Margot Wallström portades från Israel som svensk regeringsrepresentant även om detta inte blev lika uppmärksammat som i fallet Wallström. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3aKL6/carl-bildt-portades-ocksa

Om Carl Bildt förhåller sig skeptisk gentemot israeler och judar så trivs han betydligt bättre med islamister och muslimer. Exemplet Erdogan och Turkiet har redan nämnts, och när Bildt i egenskap av utrikesminister 2014 besökte mullornas Iran var det uppenbart att han kom väl överens med president Hassan Rouhani och den i dagarna aktuelle utrikesministern Mohammad Javad Zarif .https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-utrikesminister-bildts-bilder-fran-iran/

Som ett kuriosum kan nämnas att Bildt mitt under pågående presskonferens plötsligt reste sig och med sim mobiltelefon började fotografera de närvarande journalisterna!

I Iran hängs homosexuella i lyftkranar trots den iranske utrikesministerns påståenden om motsatsen.

Jag gissar att Carl Bildt uppskattar umgänget med de iranska dignitärerna betydligt mer än han uppskattar presidenten i världens viktigaste demokrati, Donald J. Trump. Semiaristokraten Bildt har städse rynkat på näsan mot den senare och tagit varje möjligheter att i internationella fora uttrycka sin mening om den i hans tycke oerhört vulgäre Trump. Nyligen skrev han i det liberala flaggskeppet The Washington Post debattutrymme att Trumps strävan att köpa Grönland av Danmark är ”bortom det absurda”. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-om-gronland-bortom-absurt/

Däremot har den forne excellensen Bildt, i alla fall mig veterligt, inte yttrat ett enda kritiskt ord om den totalitära islamistdiktaturen Iran i anledning av dess utrikesministers tvådagarsbesök i Sverige. Detta trots att Zarif exempelvis försvarade dödsdomen mot den i Iran dödsdömde svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali, försvarade slöjtvånget för kvinnor samt förnekade att homosexuella handlingar straffas med döden trots hur många bevis som helst för att så sker. https://www.dn.se/nyheter/varlden/irans-utrikesminister-forsvarade-dodsdomen-mot-svensk-iranske-forskaren/

Nej, då är det i Bildts ögon viktigare att ironisera över USAs nuvarande president. Det är verkligen på tiden att moderatledningen på allvar utsätter diktaturkramaren Carl Bildts utrikespolitik för en välbehövlig granskning och slutar upp med att behandla Bildt som något slags oberörbar kunglighet. Han är trots allt endast medlem av knapadeln, låt vara med en rätt uppblåst attityd – vilket är tämligen anmärkningsvärt med tanke på att Bildt varken slutfört sina akademiska studier eller haft ett jobb utanför politiken.

 

 

C och L silar mygg och sväljer kameler – samarbetar med tre extremistpartier

15 januari, 2019

Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.

Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.

Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.

I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:

Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/

Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.

SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.

Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.

Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.

Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!

Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:

Socialdemokraterna är illröda, de ligger inte ens nära mitten. Efter en period under Göran Persson, där det fanns hopp om rimlig ekonomisk politik, har tyvärr partiet sedan 2006 gått tillbaka vänsterut, där företagen är fienden och människor med tvång och skatt ska styras. https://www.expressen.se/debatt/-vakna-upp-ur-er-drom-s-ar-inget-mittenparti/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0ic0azZIPf0wlfCZtHZqhhhQi_3ehHYP1jxIZpXFb4Y144jebgSxI17S8

Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.

De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.

Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.

Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.

Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.

Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.

Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html

Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.

Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.

Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?

Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.

Talmansvalet och beröringsskräcken gentemot SD

22 september, 2018

Andreas Norlén (M): ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.”

Den 24 september skall den nyvalda riksdagen välja talmän. Alla tecken tyder på att det kan bli en rätt spännande men framförallt infekterad tillställning. Efter Sverigedemokraternas besked att partiet avser stödja alliansens kandidat Andreas Norlén skall det mycket till om denne inte kommer att utses till talman.

Andreas Norlén är född 1973, hemmahörande i Motala i Östergötland och har suttit i riksdagen sedan 2006. Sedan 2014 är han ordförande i konstitutionsutskottet. Norlën är osedvanligt välutbildad för att vara svensk politiker och har en doktorsexamen i affärsjuridik, vilket inte hindrar att han givit uttryck för märkligt oinformerade åsikter.

Jag har i ett tidigare blogginlägg påtalat det faktum att Norlén i en intervju med tidningen Dagens Samhälle, organ för Sveriges kommuner och landsting, 2016 visserligen menade att militant islamism utgjorde ett hot mot vårt samhälle men att: ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati”. Den oförblommerade verkligheten är naturligtvis att detta inte gått någonstans. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/19/ku-ordforanden-andreas-norlen-m-islam-gar-utmarkt-att-forena-med-vasterlandsk-demokrati/

Norlén lyfter vidare i intervjun fram att även vad han kallar ”rasismen” utgör ett samhällshot av våldsam karaktär och nämner Nordiska motståndsrörelsen som exempel. Inte ett ord dock om våldsbenägenheten på den yttersta vänsterkanten med mängder av misshandelsfall och våldsamma motdemonstrationer som exempel.

Åsa Lindestam (S) ville bara lägga sig ner på golvet och gråta.

Socialdemokraterna valde att lansera Åsa Lindestam från Söderhamn i Hälsingland, född 1956, som sin talmanskandidat. Hon invaldes i riksdagen 2002 och innehar ett flertal tunga uppdrag, bland annat såsom vice ordförande i försvarsutskottet och ledamot i krigsdelegationen.

Att försvarspolitiken inte var ett förstahandsval för Lindestam framgick av följande kommentar: ”Jag ville komma till riksdagen för att driva utbildningspolitik. När jag skulle hamna i försvar ville jag bara lägga mig ner på golvet och gråta.”

För bara någon månad sedan avslöjade Aftonbladet att Lindestam åkt till Almedalsveckan i Visby med sin make och låtit riksdagen stå hotellkostnaderna på sammanlagt 18 000 kronor. När Aftonbladet inledde sin granskning bestämde hon sig hastigt för att hon ville betala tillbaka 4500 kronor till riksdagen. Hon skyller allt på riksdagsförvaltningen och uppger för Aftonbladet att hon inte avser ändra sitt beteende. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/8wA4xQ/efter-abs-granskning-s-topp-betalar-tillbaka-4-500-kronor

För att ha suttit i försvarsutskottet i 16 år har Åsa Lindestam vidare givit prov på en rätt uppseendeväckande okunnighet. När hon vid en presskonferens i Blekinge 2014 fick frågor från medias representanter om försvarsinnehållet i budgetpropositionen kunde hon inte ge några godtagbara svar på en enda fråga, vilket föranledde Blekinge Läns Tidning att fråga sig vad det egentligen krävdes för att bli försvarspolitiker. http://www.blt.se/ledare-blt/vad-kravs-for-att-bli-forsvarspolitiker/

Björn Söder (SD) har gjort ett fullgott jobb som riksdagens andre vice talman.

Björn Söder, född i Höganäs 1976 och ledamot i riksdagen sedan 2010, är Sverigedemokraternas kandidat till posten som andre vice talman. Den har Söder som bekant innehaft sedan 2014 och såvitt jag kan bedöma gjort ett fullgott jobb, något jag inte heller hört någon ifrågasätta. Vad som ligger Söder i fatet är dels han partitillhörighet, dels några kanske mindre välbetänkta yttranden.

I våras gjorde Björn ett inlägg på centerledaren Annie Lööfs Facebook-sida i det knepiga ämnet svenskhet. Han skrev om Sveriges fem nationella minoriteter, bland dem samer och judar, och landade ordagrant i detta: ”Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar.”

Söder och hans vapendragare i SD-toppen har i efterhand sökt förklara vad den andre vice talmannen egentligen hade menat utan att lyckas särdeles väl med detta. Denna bloggare tillika SDare har uttryckt kritik mot Björns anmärkningar enligt följande: https://www.lt.se/artikel/stockholm/sodertalje/sodertaljes-sd-profil-kritisk-mot-soders-inlagg-om-judar-och-samer-tycker-jag-inte-att-man-kan-saga

Annat som räknats Björn Söder till last har varit ett uttalande för 20-talet år sedan om att homosexualitet är en ”avart”, vilket givetvis kan anses vara kontroversiellt men likväl alldeles sant jämfört med den heterosexuella normen.

Lotta Johnsson Fornarve: ”Så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen.”

Slutligen har även Vänsterpartiet dristat sig nominera en egen kandidat i form av sörmlandspolitikern Lotta Johnsson Fornarve från Oxelösund, född 1956 och riksdagsledamot sedan 2014. Detta har skett med partiledaren Jonas Sjöstedts minst sagt märkliga motivering hänsyftande på Björn Söders kandidatur: ”Han kan omöjligt företräda alla svenskar.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1L814/v-tar-strid-mot-sds-talmanskandidat

Däremot, tycks Sjöstedt mena, skulle en kandidat från ett parti som inte ens fick hälften av det antal röster Sverigedemokraterna kunde inhösta i årets riksdagsval och som har ett mörkt förflutet som uppbackare av en av världens mest hänsynslösa och vidriga diktaturer gå i land med att representera alla svenskar. Ridå, som det brukar heta.

SDs gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, blev inte Sjöstedt svaret skyldig utan pekade omedelbart på vänsterledarens lögner och inkonsekvenser: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jonas-sjostedt-ljuger-och-smutskastar-var-kandidat

Inte heller Lotta Johnsson Fornarves uttalanden har precis rosat marknaden. Hon blev medlem i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna 1979, då partiet fortfarande hade Sovjetunionen, Östtyskland och Kuba som ideologiska föredömen. Ändå har Johnsson Fornarve haft fräckheten att påstå att ”så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen”.

Antonia Ax:son Johnson: ”Alliansen måste bryta beröringsskräcken mot SD.”

Vi får se hur det går på måndag. Grundtipset är att Andreas Norlén blir talman, Åsa Lindestam förste vice och Björn Söder andre vice talman. Även en  tredje vice talman skall utses, en post som i dag innehas av Esabelle Dingizian (MP)Hur sedan regeringsbildningen kommer att förlöpa står skrivet i stjärnorna. All turbulens bottnar i den patologiska beröringsskräck som sjuklöverpartierna hyser gentemot Sverigedemokraterna.

Är det för mycket begärt av allianspolitikerna att de skall lyssna på den garvade affärskvinnan och liberalen Antonia Ax:son Johnsons uppmaning att ta makten med hjälp av SD och att visa den dryga miljon väljare som stödde partiet i valet rudimentär respekt? https://www.expressen.se/dinapengar/axson-johnson-alliansen-maste-bryta-beroringsskracken-mot-sd/