Sverige satsar på försvaret – men långt kvar till 1940- och 1950-talens nivåer

1943 hade Sverige 300 000 man under vapen samtidigt.

Säkerhetsläget i norra Europa har försämrats och den tydligaste orsaken till detta är Ryssland. Det konstaterar överbefälhavaren (ÖB) Micael Bydén i en lördagsintervju i Ekot i juni 2021. En satsning på Sveriges försvar är därför både välkommen och nödvändig, menar Bydén. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BlorOl/ob-i-ekots-lordagsintervju-om-ryssland-gar-inte-utesluta-vapnat-angr?fbclid=IwAR1VB23RRuieNsLVoH8988CBFb-W7_yQkEu-4s0_zFt20jXfzr3Ok4UIeUw
  
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
  
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
  
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.

Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
  
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativt att genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”

Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
  
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka

Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
  
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
  

Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.

Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
  
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
  
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
  
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.

Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”  
  
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
  
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
  

Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
  
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
  
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”

Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.

Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp. 
  
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
  
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
  
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
  
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
  
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.

Täljepartiet gick i bräschen för Södertäljekringlorna

Så här kunde det se ut när kringelgummorna försålde sina bakverk vid Södertälje tågstation.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna…

Det kan väl vara lämpligt att inleda denna lilla betraktelse kretsande kring en stadssymbol med ovanstående rader ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner.Södertälje blev allmänt känd som ”Kringelstaden” redan i början på 1800-talet. 1837 var 26 kringelförsäljare skattskrivna i staden i en befolkning på 1250 personer.https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4ljekringla

Kringelruljansen flöt på mycket bra de kommande 100 åren, då det strategiskt belägna Södertälje – som ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren – var en omtyckt badortsstad med havsbad, ett antal övriga utom- och inomhusbad samt ett rikt florerande societetsliv omkring det idylliska grönområde som kallas Badparken.

Försäljningen av bakverken var dock inte alltid oproblematisk. De så kallade kringelgummorna utvecklade med tiden en tämligen aggressiv försäljningsstil och var inte alltid så noga med språk och hyfs. Detta ledde till att de under perioder var förbjudna att idka försäljning på stadens gator och torg.

Rockslagsmärke med Täljeparti-symbol. Samtliga färgfoton: Tommy Hansson

Nu har kommunstyrelsen, där denna bloggare är ersättare för SD, beslutat återlansera kringlan som symbol för den goda staden Södertälje i en brett upplagd marknadsföringskampanj.

Ett lyckat beslut, tycker jag, som vid KS-sammanträdet i går den 25 maj passade på att erinra närvarande mötesdeltagare om att det sedan länge avsomnade Täljepartiet (TÄP) under sin tid i fullmäktige 1994-98 gick i bräschen för Södertäljekringlan genom att bruka den som partisymbol.

Detta föranledde KS-ordföranden Boel Godner (S) att i dagens Länstidningen mer eller mindre ge TÄP skulden för att det sedan dess inte satsats kommunalt på en lansering av kringlan som kommunsymbol.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3907144-nu-blir-sodertalje-kringelstan-igen Litet dålig stil – tvärtom borde väl TÄP ges en eloge för att ha insett kringlans potential som Södertälje-symbol!

Häfte med Täljepartiets väl genomtänkta politiska program.

Men det är ju så det brukar vara med självtillräckliga sursossar – aldrig benägna att erkänna att andra partier kan ha gjort något bra och alltid redo att stjäla idéer från andra och hävda att det är deras egna. Som i fallet med Björn Borg-promenaden, som invigdes år 2000. Förslaget att namnge en gata efter stadens store son kom dock först från Ny demokrati och fortsatte drivas av Täljepartiet. Och typiskt nog fick Borg alltså endast en ”promenad” där folk brukar rasta sina hundar, inte en riktig gata.

Nu har därtill det lilla lokala Realistpartiets gruppledare Joakim Granberg kommit med ett förslag om att hylla Björn Borg med en staty i centrala Södertälje. En utmärkt idé – men också här var Täljepartiet först; vi tänkte oss en staty som komplement till en gata alternativt plats till Borgs ära.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3791327-forslag-hedra-bjorn-borg-med-en-staty

Tänkte passa på tillfället att här berätta litet om Täljepartiet, som var en avknoppning av Ny demokrati som satt i fullmäktige 1991-94 i enlighet med dåtidens treåriga mandatperioder. Vi var en handfull nydemokrater som tröttnade på det alltmer urartade moderpartiet och bildade Täljepartiet.

Något som inte var helt oproblematiskt – den rätt lyxiga partilokalen högst upp på den prestigefyllda adressen Storgatan 1, med bar och allt, ockuperades under stort mediauppbåd av några missnöjda nydemokrater. Det blev rättssak av det hela, och till slut kunde Svea hovrätt hösten 1995, ett år efter ockupationen, fastslå att vi hade haft rätten på vår sida när vi bildade det nya partiet.

Täljepartiet bestod noga taget av sex personer – er förtrogne, Håkan W. Jyde, Rikard Österman, Carl Gustaf Carpel, Margareta Gamma och Bo Widerberg och bedrev enligt förutsättningarna (två ordinarie KF-mandat och en ersättarplats) en mycket aktiv högerborgerlig oppositionspolitik i fullmäktige, nämnnder och genom otaliga debattinlägg och insändare i lokala media.

TÄP gav då och då ut den lilla skriften Kringlan.

Jag minns med glädje dessa fyra år, vilka såvitt jag minns i stora drag saknade tendenser till splittring i partiet – något ganska unikt i partisammanhang, skulle jag vilja hävda. Undantaget är Bo Widerberg, som lämnade partiet efter ett politiskt utspel av mig som han inte kunde förlika sig med.

När det blev dags för val 1998 ville Håkan och Rikard ta en paus från politiken, vilket ledde till att Täljepartiet upphörde vara aktivt (de återkom senare för en begränsad tid i Moderaterna). Nu framlidne Carl Gustaf Carpel blev gruppledare för Kristdemokraterna i Nykvarn (han satt själv på det enda KF-mandatet). Jag hade varit beredd att fortsätta i TÄP, men som ensam partiföreträdare fanns ju inte mycket att göra.

Tio år senare gjorde jag come-back i partipolitiken i Sverigedemokraterna och resten vet ni.

Glädjen stod högt i tak då vi i TÄP invaldes i fullmäktige 1994.

Till sist bör sägas att kringlan hela tiden funnits levande i Södertälje, kanske främst genom varuhuset Kringlan i stadens hjärta samt även Kringlaskolan. Själva bakverken tror jag man kan få tag på endast på Torekällberget – ”Södertäljes Skansen” – men vem som helst kan naturligtvis använda sig av ett gammalt recept på äkta Södertäljekringlor och sätta igång med bakningen!

Varför inte försöka med detta:http://www.matklubben.nu/recept/lanskapsbr%F6d_s%F6dermanland_s%F6dert%E4ljekringlor_13587.html#.V0bAUb7SqgY

Mina prylar (23): Klädborste i träfodral i form av hund

 Borsten i hundfodralet på sin nya plats på hallväggen. Foto: Tommy Hansson

En av mina charmigare gamla prylar är en röd klädborste hemmahörande i ett snidat träfodral med hundprofil.

Liksom ett antal andra saker jag redogjort för här på min blogg kommer denna något udda tingest från min mormor/morfars hem på Gula gården i Södertälje. Den hängde på en vägg i hallen i den etta som min mormors familj bebodde.

Inte så långt ifrån satt ett idolporträtt av Nils Erik Baehrendtz (1916-2002), programledare för frågeleken ”Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt” som var ett av den enkanaliga televisionens absolut populäraste program  på 1950/60-talen, som min mormor klippt ur en tidning.https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Erik_B%C3%A6hrendtz

 Docent Nils Erik Baehrendtz, tidig TV-idol.

10 000 kronor, som segraren i ett ämne alltså fick, var vid denna tid en rätt svindlande summa, säkerligen motsvarande minst en normal halv årslön (kanske mer?).

Baehrendtz var en rätt osannolik TV-idol. Han var docent i litteraturhistoria vid Stockholms universitet och hade ett ganska stelt och högdraget sätt, men gick uppenbarligen hem hos framförallt ”tanterna” med sitt vågiga hår och propra klädstil. Han blev senare chef för stiftelsen Skansen.

Vill minnas att mormor även hade satt upp en idolbild på konung Gustaf VI Adolf någonstans, så sosse hon var.

Nu var det dock klädborsten i dess märkliga hundfodral detta skulle handla om. Tja, så mycket mera är väl inte att säga. Mer än att den legat i en hylla här hemma i många år. I går fick jag emellertid för mig att hänga upp mojängen i hallen. Borsten är förvisso en aning sliten men fyller säkert fortfarande sin funktion.

Framförallt är det dock en rolig sak att titta på!

SVT och SR har blivit propagandaredskap för ras- och mångfaldsvänstern

 Hanna Stjärne – strategen bakom SVTs urartning.

De så kallade public service-företagen Sveriges television (SVT) och Sveriges radio (SR) har under senare tid utsatts för stundtals häftig kritik för politisk korrekthet i allmänhet och vänstervridning i synnerhet.

Inte för att den kritiken är ny. Den klassiska debattskriften om samhällets vänstervridning, inklusive den på TV och radio, är Christopher Jolins Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige (1972). Författaren menade här bland annat att vänstervridningen fick ett startskott med socialdemokratiska Stockholms-Tidningens nedläggning 1966, vilken ledde till att ett antal vänsterpolitiserande journalister spreds till en rad media.

Vänstervridningen fick en flygande start med USAs upptrappning av Indokina-konflikten, något som blev ett osökt tillfälle för 68-vänstern att ge sig på världens viktigaste demokrati. Det blev allmän rättning vänster i såväl TV och radio som press, en utveckling som vidmakthållits fram till våra dagar. Vänsterpolitiseringen och den rigida politiska korrektheten i SVT och SR under senare tid har kommit till belysning genom en rad tillsättningar och utportionerande av uppdrag sedan Hanna Stjärne tillträdde som VD för SVT för ganska precis ett år sedan.

Färskast i minnet är operasångerskan Malena Ernman, som städslats för att läsa Tennysons ”Nyårsklockan” i SVT1 i dess utsändning från Skansen i Stockholm på nyårsafton. Ernman har fått utstå mycket kritik på sociala media och i alternativa nyhetsfora för sitt oreserverade stöd för den så kallade generösa flyktingpolitik, som länge tillämpades av svenska regeringar. Att det skulle saknas pengar för att fortsätta en vidlyftig asylpolitik avfärdade Ernman – som veterligen inte förfogar över ekonomiska expertkunskaper – som ”bara skitsnack” i en intervju nyligen. http://www.folkbladet.nu/1548704/ernman-oberord-av-kritiken

 Malena Ernman tror inte att massinvandringen kostar något.

Malena Ernman, enligt egen utsago extremfeminist, har även lagt sig i partipolitiken genom att upprepade gånger brännmärka Sverigedemokraterna (SD). Inför partiledaren Jimmie Åkessons medverkan i SVT-programmet ”Skavlan” i februari 2015 varnade hon för att detta kunde leda till en ”normalisering” av SD i enlighet med detta partis sinistra ambitioner. Sedan programledaren Fredrik Skavlan gått hårt åt Åkesson och närmast korsförhört den då ännu sjukskrivne SD-ledaren lugnade hon ned sig något.

En antydan om SVTs kommande inriktning gavs i augusti 2014, då Hanna Stjärne utsågs till ny verkställande direktör för bolaget. Stjärne, som närmast kom från Upsala Nya Tidning, var ordförande i den jury för Grävande journalister som i februari 2014 utsåg den vänsterextrema och kriminellt belastade Researchgruppen till mottagare av utmärkelsen Guldspaden. En som var mycket kritisk till utnämningen av Hanna Stjärne till ny SVT-chef var SDs riksdagsledamot Kent Ekeroth: http://nyheteridag.se/ekeroths-attack-mot-ny-vd-pa-svt-gett-pris-till-afa-kopplad-valdsvanster/

Det är inte särskilt svårt att förstå Ekeroths kritik. Researchgruppen, tidigare med tillägget ”AFA-Dokumentation”, är en brottsbelastad hackergrupp som anlitats av såväl Expressen som Aftonbladet i syfte att komma åt och avslöja anonyma kommentatorer i alternativa media. Här förklarar Robert Aschberg hur gruppen ser på sig själv: https://researchgruppentips.wordpress.com/tag/researchgruppen-afa-dokumentation-expo-hackning/

Gruppens tongivande medlemmar, Antifascistisk aktion (AFA)-aktivisterna Mathias Wåg och Martin Fredriksson, är båda brottsdömda. Wåg dömdes 1995 för olaga intrång efter att ha deltagit i AFAs ockupation av Dagens Nyheter året innan, medan Fredriksson dömts för misshandel med bland annat expanderbatong. Den senare är känd för citatet ”Våld är så jävla roligt”. Något parodiskt var det följaktligen när dessa dömda brottslingar för något år sedan med stort patos avslöjade brottsligt förflutet hos medarbetare i alternativsajten Exponerat.

 Brottsdömda Martin Fredriksson och Mathias Wåg från Researchgruppen-AFA Dokumentation.

Researchgruppen-AFA Dokumentation, med sina rötter och sin ideologi fast förankrade i den våldsutövande extremvänstern, har således genom TV-personligheterna Robert Aschberg och Helena Stjärne samt Expressens och Aftonbladets chefredaktörer Thomas Mattsson respektive Jan Helin, blivit fast förankrad i mediaetablissemanget.

Researchgruppens rumsrenhet bekräftas av att en av dess medlemmar, radikalfeministen och rasvänster-representanten My Vingren, anställts som praktikant av SRs Ekot. Vingren har bland annat gjort sig skyldig till en rad närmast parodiska tweets, där ett lyder: ”Jag tycker alla vita är fula. Att vara vit är att ha permanent brist på pigment. Vi måste börja klassa det som en hudsjukdom.” Sveriges radios ledning ser som väntat inga som helst problem med Vingrens anställning: http://avpixlat.info/2015/03/22/sveriges-radio-rekryterar-vansterextremist/#more-143289

SVT har heller inte haft några problem med att anställa Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, som i likhet med Expressens Thomas Mattsson varit besatt av att bekämpa SD, som programdirektör med en budget på 3 miljarder kronor till sitt förfogande. I likhet med Mattsson har Helin alltså anlitat den AFA-baserade Researchgruppen för grävande journalistjobb.

Vad skall man då säga om den muslimska palestinaarabiskan Gina Dirawis kraftigt favoriserade ställning på SVT och SR? Hon har nu så pass länge, trots att hon bara är 25 år gammal, haft så många och tunga uppdrag inom de mediainstitutioner som gör anspråk på att vara opartiska och sakliga att man börjar undra vad hon har för hållhake på ledningarna i nämnda företag.

”Alla älskar Gina”, påstår bögbladet QX. Nja, riktigt så är det nog inte.

Dirawi har palestinsk-libanesisk bakgrund bland annat omfattande en farfar som var imam i Sundsvall till sin död 2011. Hon har aldrig gjort någon hemlighet av var hennes sympatier ligger i konflikten mellan Israel och det så kallade Palestina.

På sin blogg har hon exempelvis givit följande inte precis opartiska bild av nämnda konflikt:   

Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker och de mördar folk som inte är som dem. ISRAEL HAR FETA VAPEN, VI HAR EN JÄVLA STEN.

Dirawi har vidare på bloggen rekommenderat sina läsare att som ”kvällslektyr” läsa den beryktade antisemiten och förintelseskeptikern Lasse Wilhelmsons 2009 utkomna bok Är världen upp och ner? Wilhelmson menar bland annat att Hitlertyskland förde ett försvarskrig.

Gina Dirawi har exempelvis anlitats som programledare för Melodifestivalen och nu senast som SVTs programvärd på julaftonen, något som givetvis väckte ett ramaskri bland människor som väl kände till hennes bakgrund. Att en bekännande muslim – muslimer firar som bekant inte jul – tillåts vara julprogramvärd på SVT måste betraktas som en spark i skrevet på alla som värdesätter julens kristna innehåll.

I det för SVT och SR gemensamma projektet ”Musikhjälpen”, där Dirawi länge spelat en ledande roll, uttryckte hon nyligen som sin åsikt: ”Våra politiker är ett gäng jävla idioter.”

Får en högprofilerad anställd vid SVT-SR verkligen uttrycka sig på det sättet? Uppenbarligen – om man som Dirawi i den politiska korrekthetens tidevarv fungerar som rasifierad mångfaldsikon. Jag skrev på min blogg följande om Gina Dirawi inför Eurovision Song Contest i Malmö 2013: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/13/inget-flyt-for-israel-infor-esc/

 ”Tintinmannen” Behrang Miri har hittat vägen från Kulturhuset till SVT.

På tal om den sakrosankta mångfalden. Nyligen utsågs Behrang Miri, född i Iran 1984, till ansvarig för statstelevisionens så kallade mångfaldsarbete. http://www.medievarlden.se/nyheter/2015/08/behrang-miri-om-sitt-nya-uppdrag-for-svt

Miri, vilken presenteras på Wikipedia som ”underhållare, rappare, skribent och programledare för Bolibompa”, blev 2012 herostratiskt ryktbar då han som ansvarig för Kulturhusets ungdomsbibliotek i Stockholm beordrade att alla Tintin-album skulle avlägsnas från biblioteket. Motiveringen var att de skulle vara ”rasistiska”. Efter högljudda protester valde dock ledningen för Kulturhuset att låta albumen vara kvar.

Soran Ismail föddes 1987 i likhet med Behrang Miri i Iran men är av kurdisk härkomst. Till betydande del uppvuxen i Knivsta i norra Uppland har han gjort sig ett namn som ståupp-komiker (samt, inom parantes sagt, som en av de vänsterpersonligheter som lunchat med SDs Linus Bylund).

Han har, föga oväntat, rasism som ett stående tema i sina komiska nummer. På senaste tid har han av SVT-ledningen beretts tillfälle att framföra sitt budskap i programserien ”Absolut svensk”, vilket inte är en tillfällighet. http://www.svt.se/absolut-svensk/

Tesen att man kan vara kurdisk iranier och ändå hundraprocentigt svensk, som Ismails programserie torgför, är ett led i den uppskärpning av politiskt korrekt språkbruk som nya SVT-chefen Hanna Stjärne infört.

 Iranske kurden Soran Ismail tror han är svensk – då blir SVT en given arbetsplats.

I en språkmanual med Stjärnes signum fastslås att alla invandrare med svenska pass skall kallas ”svenskar”, även om de inte skulle kunna ett ord svenska. Ett annat riktmärke är att personer, som av mer eller mindre kränkta individer beskylls för att vara ”rasister”, inte skall beredas möjlighet att försvara sig. SVT skall i stället helt och hållet utgå från den kränktes subjektiva upplevelse.

Se gärna denna video som berättar mer om PK-strategen Stjärnes nya manual: https://www.youtube.com/watch?v=Ntcp62ex7tQ

Av ovanstående torde mer än väl framgå, att Sveriges television och i någon mån Sveriges radio är på väg att helt tas över av den nya ras- och mångfaldsvänstern. Gamla tiders krav på ”opartiskhet och saklighet”, som i och för sig ingen på nämnda bolag ändå brytt sig särskilt mycket om under låt oss säga de senaste 45 åren, har flugit all världens väg.

Och det är inte bara vi uttalade sverigevänner och andra kritiker av vänstervridningen som sörjer denna urartning. Den erfarne journalisten och kommunikatören Staffan Dopping riktar på sajten News55 en svidande bredsida mot SVT och enkannerligen dess förkärlek för att göra de agna medarbetarnas åsikter till nyheter. Dopping skriver:

 På senare år har vi kunnat se hur personer med framträdande roller i Svt (även i SR, men i något lägre utsträckning) ventilerar personliga åsikter i olika samhällsfrågor. Både i egna program och i andra kanaler.

Dopping syftar här i först hand på SVT-medarbetaren Helena Zachrisson, som i mellandagarna på SVT Nyheter utkolporterade en text som speglade hennes högst personliga synpunkter på fördelningen av föräldraledigheten. Zachrisson angrep bland annat den ”unkna skitstrukturen” som uppgavs leda till att pappor tar kortare ledighet än mammor. ”Men artikeln”, förklarar Staffan Dopping, är bara senaste exemplet i en tydlig trend. Personliga åsikter i samhällsfrågor slungas ut allt tätare.”

Doppings hela debattinlägg här: http://www.news55.se/kronikor/kalla-mig-gammeldags-men-jag-ogillar-nar-asikter-blir-nyheter-pa-svt/?utm_source=Facebook&utm_medium=delad&utm_campaign=kalla-mig-gammeldags-men-jag-ogillar-nar-asikter-blir-nyheter-pa-svt   

I en läsarundersökning gjord i anslutning till Doppings debattinlägg visade det sig att hela 97 procent höll med honom, medan bara 3 procent inte gjorde det!

Helena Groll: antisemitisk provokatör på SR.

Dopping fäste i början på 2015 vidare uppmärksamheten på SRs prononcerade Israel-fientlighet genom att uppmärksamma, hur en programledare på SRs Studio ett – Helena Groll – trampade ordentligt i klaveret i en intervju med Israels stockholmsambassadör Isaac Bachman, då hon ställde frågan: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen?” När Bachman av förklarliga skäl blev upprörd och kategoriskt avvisade frågan fortsatte Groll att envisas, hon kunde helt enkelt inte fatta att den skulle vara olämplig. http://www.expressen.se/kultur/josephi-judefragan-i-p1-var-inget-misstag/

SRs Anne Lagercrantz bad, hör och häpna, efter Helena Grolls antisemitiska förlöpning ambassadören förbehållslöst om ursäkt för klavertrampet i Studio ett-inslaget, som även fälldes av Granskningsnämnden för radio och TV.

Någonting har uppenbarligen hänt med SVT efter Helena Stjärnes utnämning till bolagets VD. Att statstelevisionen är vänstervriden är minst av allt någon nyhet, det har den varit sedan mitten på 1960-talet då det bara fanns en enda svart-vit TV-kanal i Sverige. Vänstervridningen kan fira 50-årsjubileum under 2016 om vi skall tro på tesen, att vänstervridningen inleddes med Stockholms-Tidningens nedläggning 1966.

Vad som är nytt är att SVT, som gör anspråk på att stå i allmänhetens tjänst och vara saklig och opartisk, nu genom en serie direktiv och utnämningar inlett en genomtänkt omvandling av den egna kanalen till ett propagandaredskap för den nya, politiskt korrekta rasvänstern där det är viktigare med hudfärg och etniskt ursprung än medial kompetens.

Detta kommer givetvis att innebära att missnöjet med SVT kommer att fortsätta öka och tillströmningen till alternativmedia intensifieras, vilket sannolikt inte är vad statstelevisionens propagandister med Helena Stjärne i spetsen tänkt sig.

 

.

En afton med några goda vänner…och så litet Bellman

 Mitt sällskap denna kväll. Foto: Tommy Hansson

Det blev ju en ganska lyckad kväll det här också.

Men så åtnjöt jag också sällskap av mina förtroliga vänner mr. James Beam och mr. Dean Martin. Även hr. Pripp behagade infinna sig. Lägg därtill att jag i televisonen (SVT) hade nöjet  beskåda den norska filmen Fuck up om några sorgliga existenser, vilka var invecklade i allsköns sorglustiga kriminalfall med narkotisk anknytning.

Okej, okej, så jag kanske har varit nyktrare när jag skriver detta. Några stavfel kommer ni emellertid icke att finna, kära läsare. Jag har nu varit hemma med förkylning några dagar och hackat och hostat något väldeliga. Detta verkar nu vara å regress, utan tvivel med benägen medverkan av främst den välgörande mr. Beam.

Nu laddar jag så smått inför den traditionsenliga bluespicnicken på Torekällberget, den goda staden Söder Taelghias svar på Skansen, vilken löper av stapeln lördagen den 13 dennes. Jag måste bekänna att jag inte lyssnat mycket på musikgenren blues i mina dar, men en man som sålde begagnade CDs på Stora torget härförleden försäkrade mig om att jag faktiskt såg ut som en ”blueskille”.

 Utsikt från min balkong. Foto: Tommy Hansson

Min kära dotter Isabella, som är hemma på snabbvisit från studiestaden Glasgow, kommer att medfölja och stanna någon timme innan hon drar vidare från sin gamle grånade, giktbrutne far. Innan dess hoppas jag få tillfälle bjuda henne på en god middag, ihopkommen genom min icke föraktliga kokkonst. Sonen, Sebastian, föredrar sin mosters sällskap på en resa till Danmark och en konsert med Kylie Minogue.

Förliden afton har jag till del tillbringat å balkongen, inmundigande ovan nämnda drycker samt cashewnötter, till del framför TVn med tusenfotingtjejen Tussan som trevligt och glatt sällskap. Dean Martin har förstås avnjutits via CD-spelaren.

 Tussan på vardagsrumssoffan – alltid lika glad. Foto: Tommy Hansson

Det finns inte många botemedel mot ett kroniskt brustet hjärta, men de jag nyttjat ikväll besjungs redan av Bellman i Fredmans epistel numro 7 och får nog sägas vara ordentligt beprövade:

När jag ser dig, så tänk att jag finner
kyla, svalka, ro i mitt bröst
Ty med ditt glas du mig påminner
att mot kärlek finnes tröst

Mikael Samuelsson och Mats Bergström visar i följande helt obetalbara inspelning från 1990 att det finns en rad olika sätt att framföra denna sång:

https://www.youtube.com/watch?v=USTqvN4avTM

Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

 Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

 Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

 Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.

 

Mitt privilegium – att ha fått lära mig kristendomens grunder i småskolan

 Jesus helar sjuka.

Jag kommer  från ett agnostiskt snarare än ett kristet hem på landsbygden cirka en mil utanför Södertälje, några kilometer från Mälaren.

Ingen av mina föräldrar var aktivt troende utan hade närmast en skeptisk inställning till organiserad religion. Det innebar inte att de var övertygade ateister, utan höll – och då framförallt min mor – dörren öppen för en andlig verklighet. Böner eller bibelläsning förekom inte i mitt föräldrahem.

Det var när jag började i första klass i småskolan hösten 1958 som jag introducerades i kristendomens grunder. ”Fröken”, som var en äldre, liten låghalt kvinna från Gotland vid namn Gertrud Jacobsson, inledde skoldagen med morgonbön, unison psalmsång till orgelackompanjemang och eventuellt också bibelläsning alternativt kristet inspirerad betraktelse (jag har inget distinkt minne där, kanske var det både och). Detta skapade en enorm trygghet.

Som hemläxor fick vi psalmer att plugga in utantill. Det var inga problem för mig, som redan kunde läsa när jag började skolan (hade lärt mig genom att min mamma läste högt ur serietidningen Kalle Anka för mig).

Som pedagogisk hjälp använde fröken Jacobsson stora planscher som i tecknad form framställde scener dels ur Gamla, dels Nya testamentet: det kunde röra sig om Noas ark, Josefs dröm, flykten från Sodom, Jesus helar sjuka eller något annat. En helt ny, spännande värld öppnades för mig och säkerligen de flesta av mina skolkamrater i den lilla skola på landet, Högantorps folkskola, jag hade förmånen att gå i i årskurserna 1-2 samt 5-6.

 Salems kyrkskola.

I årskurserna 3 -4 hade vi flyttats över till Salems kyrkskola, vackert belägen vid Bornsjön, dit vi transporterades cirka en mil med skolskjuts. Där hade vi en kantor/folkskollärare som hette Bertil Ohlsson som hade rykte om sig att vara ”sträng men rättvis”. Liksom fröken Jacobsson hade han en kristen övertygelse. Kantor Ohlsson hade bakåtstruket, rött hår, glasögon med tjocka linser och var från Dalarna.

”Strängheten” bottnade i ett koleriskt temperament som gjorde, att han emellanåt delade ut såväl örfilar som slag med linjal och pekpinne så att dessa stundom gick sönder. Han hade dock en genuin omtanke om och intresse för sina elever. Jag kommer aldrig att glömma berömmet jag fick för en uppsats jag skrev om hur människan upptäckte elden i trean. Jag inledde uppsatsen med de expressiva orden ”Vinden blåste upp skägget i ansiktet på Ben Knota”, vilket magister Ohlsson tyckte var helt genialt och därför berömde mig inför båda klasserna (trean och fyran satt i samma skolsal).

Det var i trean och fyran jag första gången fick stifta bekantskap med svensk historia, vilken vid denna tid främst ansågs vara dess konungars. Dessa var ju från och med Gustaf Vasa och framåt protestantiska kristna som gick i bräschen för kampen mot katolicismen, icke minst i Trettioåriga kriget, vilken i undervisningen framställdes som något klart ont. Det är dock ett synsätt jag sedan länge vuxit ifrån.

Jag kan tillägga att undervisningen i kristendom, samhällsundervisning och historia interfolierades med skolresor till i sammanhanget intressanta platser såsom Nyköpings hus, Oxelösunds järnverk, Storkyrkan, Tyska kyrkan, Skansen och Gripsholms slott.

Jag vill inte påstå att de första skolåren var en alltigenom idyllisk tid. När jag började i första klass var jag en blyg och försagd pojke utan syskon, som ofta blev vad man sade ”retad” – i verkligheten rörde det sig om stundtals tämligen grov mobbning –  av både jämnnåriga och (framförallt) äldre elever i femman och sexan.

Jag tvingades exempelvis springa runt skolan, min klädsel förlöjligades och vid ett tillfälle bands jag fast vid ett träd etcetera. Något stöd från lärarhåll fick jag aldrig vad jag minns. I andra klass blev det bättre, jag hade vuxit till mig och var dessutom duktig på att spela fotboll, vilket stärkte mitt självförtroende. De tråkiga erfarenheterna har gjort, att jag också i vuxen ålder varit känslig för dum och orättvis behandling. Dryga översittartyper av båda könen känner jag fortfarande eftertrycklig avsmak för.

Så allt var minsann inte en dans på rosor under de första skolåren. De värsta plågoandarna har jag fortfarande ett tydligt minne av. En av dessa talade med göteborgsdialekt, varför jag än i dag har svårt för detta mål.

Förlåt denna lilla utvikning, det var ju i första hand min introduktion i kristendomen jag skulle beröra här. Det hela mynnar ut i att jag känner mig djupt priviligierad av att ha fått denna introduktion i viktiga judeo-kristna beståndsdelar såsom Tio Guds bud och Jesu undervisning i form av exempelvis Det dubbla kärleksbudet /Fotnot 1/ och Den gyllene regeln /Fotnot 2/. Jag känner mig rätt säker på att mina jämnåriga skolkamrater har/hade samma inställning.

Om alla eller åtminstone de flesta människor skulle omsätta dessa bud, som har motsvarigheter i alla större religioner i världen, i praktiken vågar jag nog påstå att vi skulle vi ha ett himmelrike på jorden.

Mer om Tio Guds bud och den etiska revolution dessa gav upphov till här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/22/tio-guds-bud-en-etisk-revolution/

Skolavslutningarna under den här tiden skedde inte i någon kyrka utan i klassrummen. Psalmer av typ ”Den blomstertid nu kommer” och ”I denna ljuva sommartid” var standard, liksom musikframträdanden, diktläsning och kanske något skådespel, allt exekverat av elever. Eftersom jag hade lätt för att läsa och ett gott minne hade jag ofta bärande roller i skådespelen; jag spelade vid olika tillfällen således både kung, julgran, fågelskrämma och sjörövarkapten.

Mina ljusa erfarenheter av skolans dåtida kristna prägel, som gav oss skolbarn såväl en välbehövlig etisk grund att stå på som en orientering i biblisk historia, gör att jag har svårt att förstå moderna tiders negativa inställning till skolundervisning med religiösa inslag. Så länge denna sker på ett öppet och tolerant sätt och utan tvångsinslag kan jag bara se fördelar, faktiskt.

Det gör att jag här vill passa på tillfället att förbanna mannen som förstörde den svenska skolan, den socialdemokratiske marxisten och DDR-vännen Stellan Arvidson (1902-97), som var tongivande ideolog bakom den stora svenska skolreform som gav oss grundskolan och utrensningen av alla kristna inslag i densamma. Denne djupt intolerante och militante ateist bär enligt min mening en betydande del av ansvaret för urartningen och förflackningen av det svenska samhället. /Fotnot 3/

Sverige är sedan omkring 1000 år tillbaka ett land där kristendomen spelat en avgörande etisk och kulturell roll, och jag dristar mig till att tycka att detta till allra största delen varit av godo. För mig är och förblir religion i allmänhet en positiv kraft i samhället, förutan vilken vi människor är hopplöst vilsna. Jag anser det vara en katastrof att många barn och ungdomar i dag helt saknar kunskaper i och om religion, eftersom de varken hemma eller i skolan får veta något därom.

 Olof Skötkonung döps till kristendomen vid Husaby källa i Västergötland år 1008 enligt en illustratör.

De växer sålunda upp utan några normer om rätt och fel, gott och ont, möjligen undantagandes att de fått sig itutade en eller annan ”värdegrund” och naturligtvis den politiska korrekthet varav media och institutioner formligen bågnar. Sedan undrar somliga varför förorten brinner, antalet våldtäkter ökar lavinartat och våra äldre visas noll respekt.

För övrigt anser jag att ateism är kvalificerad dårskap: vi behöver mer, inte mindre religion!

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/25/nyateismens-sammanbrott/

Fotnot 1: Det dubbla kärleksbudet är Jesu sammanfattning av Tio Guds bud och lyder: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.” (Lukasevangeliet 10:27; 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 2: Den gyllene regeln: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.” (Matteusevangeliet 7:12, 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 3: Den som vill kan läsa mer om Stellan Arvidson och hans destruktiva samhällsinsatser i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. 170 sidor. Contra förlag 2008, Box 8052, 104 20 Stockholm.

 Den svenska skolans ateistiske destruktör, Stellan Arvidson, med DDR-vimpel på skrivbordet.

Mardrömmen som kan bli sann: MP i regeringen

 MP-språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson (under banderollen) under Prideparaden i Stockholm. De här figurerna kommer vi sannolikt att få se som statsråd efter valet den 14 september.

JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet) gjorde 2012 en undersökning om svenska journalisters partisympatier. Enligt undersökningen var Miljöpartiet (MP) det i särklass mest populära partiet.

JMGs studie visade att 41 procent av svenska journalister sympatiserade med eller var medlemmar i Miljöpartiet. Långt efter kom Vänsterpartiet med 15 procent, Socialdemokraterna 14 procent, Moderaterna 14 procent, Folkpartiet 7 procent, Centerpartiet 4 procent samt Kristdemokraterna 2 procent.

Impopuläraste partier var Feministiskt initiativ samt Sverigedemokraterna med endast 1 procent..

Det överväldigande MP-stödet i journalistkåren resulterar enligt Kent Asp, professor vid JMG, i att Miljöpartiet i realiteten har en ”gräddfil” i medierna:

 Miljöpartiet granskas inte lika tufft som andra partier. De befinner sig på sätt och vis i en fredad zon när det gäller bevakningen av politik.

Störst var MP-stödet på Sveriges Radio (SR) med 54 procent medan det på Sveriges Television (SVT) uppgick till 52 procent och bland dagspressens journalister till ”bara” 40 procent”.

 Enligt professor Kent Asp befinner sig MP i en ”fredad zon” när det gäller medias bevakning av politik.

SR:s VD Mats Svegfors valde, föga oväntat, på sedvanligt snorkigt sätt att avfärda JMG:s studie med att andelen journalister som inte svarat på studieenkäten var hög. Frågan är hur han då förklarar den dokumenterat bristande hårdbevakningen av MP i våra medier.

Av en SIFO-undersökning nyligen framgår, att det inte förekommer en enda kritisk artikel om Miljöpartiet i våra sex största medier under den tid undersökningen omfattar. Enligt samma undersökning är medierna mera kritiska gentemot regeringsalliansen än den rödgröna oppositionen.   

Mer om SIFOs rön här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=5830840

 I mitten av april råkade Miljöpartiet dock i visst blåsväder på grund av att partiet farit med osanning om sina verkliga åsikter i en fråga. Språkröret Åsa Romson hävdade i en intervju i Sveriges Radio den 15 april: ”Den som är ansvarig för en blogg kan inte vara anonym.”    Därefter förnekades från MP-håll att partiet vill förbjuda anonyma bloggar och man talade om ”missförstånd” och ”otydlighet”. Nu råkade dock SR ha en kopia av MP:s ursprungliga förslag i ämnet där det krävs ”en tydligt ansvarig person eller organisation bakom en sida.”  

Frågan är om turbulensen kring MP-åsikterna om anonyma bloggar är ett trendbrott när det gäller medias gullande med partiet eller bara en enstaka avvikelse.

En  debattör som tydligt anser att svenska medier måste skärpa sig när det gäller bevakningen av MP är den konservativa skribenten Marika Formgren, som i ett inlägg i SVT Debatt den 16 april skriver: ”Journalisterna måste sluta smöra för MP”. Formgren var tidigare ledarskribent på Östgöta Correspondenten men valde att säga upp sig, då hennes åsikter om invandring och feminism inte accepterades av tidningsledningen.

Marika Formgren uppmanar media att sluta smöra för MP.

Í debattartikeln skriver Marika Formgren:   

För mig är Miljöpartiets politik samt den svenska journalistkårens vägran att kritiskt granska MP, starka symboler för denna perverterade ’liberalism’.

Hela artikeln kan läsas via denna länk:

http://debatt.svt.se/2014/04/16/journalisterna-maste-sluta-smora-for-miljopartiet/

Den sverigedemokratiske bloggaren Robert Stenkvist uppmärksammade smörandet för MP och dess representanter redan tidigt under valåret 2010. I ett inlägg på Robsten blog den 14 februari 2010 nagelfar bloggaren en av våra största drakars behandling av dåvarande MP-språkröret Maria Wetterstrand.

Robsten citerar Dagens Nyheter enligt följande: ”Alla framgångsrika politiker är förutsägbara, så också Maria Wetterstrand. Alltid påläst, alltid seriös, alltid trevlig, alltid engagerad. Man vet vad man får, och det är inte populism eller trams. Kravmärkt rakt igenom.”    Blogginlägget via denna länk.

http://robsten.blogspot.se/2010/02/makalost-gullande-med-wetterstrand.html

Det är lätt att få kväljningar när man tar del av dylik infantil underdånighet på nyhetsplats i en av Sveriges största tidningar. När Robsten i sin bloggtext skriver att ”Det här blir nästan svårsmält” tar han sannerligen till i underkant.    Bloggaren beskriver vidare hur Wetterstrand, trots en undermålig insats i en partiledardebatt i Agenda, inte mötte ens embryot till kritik i media. Som vanligt var det silkesvantarna på från MP-vänliga media.

 Inom Miljöpartiet finns en påtaglig faiblesse för märkliga läror och teorier. Talrika MPare sympatiserar med eller är anslutna till antroposofrörelsen med högkvarter i Järna i Södertälje kommun. Antroposofin är en ursprungligen teosofisk så kallad andevetenskap som grundades av österrikaren Rudolf Steiner (1861-1925).

Den har en helhetssyn på tillvaron som omfattar såväl det andliga som det materiella och har gjort sig känd för bland annat egenartade former av pedagogik och arkitektur. Antroposoferna motsätter sig vaccinering av ideologiska skäl. En av MPs mer framträdande antroposofer är riksdagsman Mats Pertoft, tidigare partiets gruppledare i kommunfullmäktige i Södertälje.

MP-ideologen Rudolf Steiner.

En konspirationsteori som särskilt omhuldas inom MP är idén om så kallade chemtrails. Den går ut på att flygplan medvetet släpper ut farliga metaller och kanske även virus i syfte att förstöra naturen och människorna. Uppdragsgivare förklaras vara exempelvis USA och Ryssland.

MP-riksdagsmannen Jan Lindholm beställde för något år sedan en undersökning av Riksdagens utredningstjänst (RUT) som skulle klargöra om chemtrails verkligen existerar. Undersökningen, givetvis betalad av skattebetalarna, kom fram till att de vita spår vi kan se i skyn som flygplanen lämnar efter sig består av vattenånga.

”Jag är en nyfiken person”, förklarade Lindholm när Nyheter 24 frågade honom om saken. Länk här:

http://nyheter24.se/nyheter/politik/766889-mp-riksdagsledamot-bestallde-utredning-om-chemtrails

 Jan Lindholm (MP): nyfiken på chemtrails.

Tidigare har MPs gruppledare i Vingåker i Södermanland, Pernilla Hagberg, väckt uppmärksamhet genom att ingående redogöra för hur de ondskefulla stormakterna försöker förgöra mänskligheten genom chemtrails.

Det är nu bara fyra månader kvar till valet. Att vi kommer att få se ett regeringsskifte förefaller högst troligt. Det innebär att vi med största sannolikhet kommer att få se mardrömmen om Sveriges mest extrema och farliga parti i regeringsställning förverkligad.

Ett parti som vill skrota alla former av effektiv energi till förmån för flummeri med sol- och vindkraft. Som vill ha i princip helt fri invandring. Som vill avrusta vårt militära försvar till förmån för ett så kallat ickevålds-försvar. Som vill drastiskt höja bensinpriserna och därmed se till att landbygden helt avfolkas. Som omhuldar sinnessvaga konspirationsteorier. Som vill förvandla hela Sverige till ett gigantiskt Skansen där alla dansar snoa och bär knätofs.

Det sistnämnda är naturligtvis en viss överdrift, men ni förstår säkert andemeningen: Miljöpartiet är ett samhällsvådligt extremistparti utan motstycke i svensk politik. Om MP får något påtagligt inflytande i svensk regeringspolitik kommer det att bli början till slutet för Sverige som vi känner det.

 Peter Eriksson (MP) blev ”glad och stolt” då maktens centrum i Sverige överfördes från Stockholm till Bryssel.

När det gäller EU-frågan har MP slutligen utvecklats från att ha varit emfatiskt anti-EU till att bli vad som kan kallas måttfullt pro-EU. När Sveriges riksdag den 24 november 2010 beslutade om att skriva in EU-stadgan i den svenska grundlagen förklarade sig MP-språkröret Peter Eriksson vara ”glad och stolt” över beslutet.

MP representeras i dag i Bryssel och Strasbourg av den fanatiske förbundsivraren Carl Schlyter samt Isabella Lövin. Toppkandidater i det kommande EP-valet är förra språkröret Peter Eriksson och Lövin.

 

 

 

Svenska artister (XXIV): Kal P. Dal

 Kal P. Dal (1949-85).

Kal P. Dal hette egentligen Carl Göran Ljunggren och föddes i skånska Arlöv den 28 januari 1949. Han avled i Lund den 18 januari 1985 och blev alltså endast 35 år gammal. Han var en färgstark företrädare för vad han kallade ”slashasrock” och sjöng alltid med skånsk dialekt.

Kal P. Dal klev in i svenska folkets medvetande i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Här framträder han med sitt band på Skansen i Stockholm 1978 med ”Rocka och rulla”:

http://www.youtube.com/watch?v=4aWxDsx6_LY

Carl Göran Ljunggren växte upp nära järnvägen i Arlöv, eftersom fadern arbetade vid Statens Järnvägar (SJ) och gick under smeknamnet ”Kalle mellan bommarna”. Carl Göran var tidigt inställd på en artistkarriär och gjode sig känd som en riktig skämtare. I tonåren fick han en trampmoped av danskt fabrikat av sin morfar, vilket i tidernas fullbordan gav upphov till artistnamnet Kal P. Dal.

 Peps ordnade skivkontrakt åt Kal P. Dal.

I början av 1970-talet började Kalle uppträda på olika klubbar i Lund. Framförallt fungerade han som pausinslag med såväl egna låtar som covers när huvudbandet tog ett break. Stor lycka gjorde Kalle på klubben Lundagård, där han kom att kallas ”raggardomptören”.

Under de tidiga åren som artist lärde Kal P. Dal känna bland andra den skånske bluesartisten Peps Persson, som ordnade fram Dals första skivkontrakt 1977. Han träffade även kompgitarristen Janne Knuda, som under återstoden av hans liv blev en betydelsefull vän och kollega.

1975 bildade Kal P. Dal kompgruppen Pågarna med nämnde Janne Knuda i huvudrollen. De körde egen rock på skånska men också skånska tolkningar av kända artister såsom Rolling Stones, Bob Dylan och Carl Perkins. Texterna hade mycket ofta en sarkastisk/humoristisk touch. Debut-LPn 1977, som bestod av liveinspelade låtar,  fick namnet Till Mossan! Den av Peps Persson producerade skivan blev en dundersuccé och sålde i över 100 000 exemplar. Uppföljaren Gräd ente Fassan! 1978 sålde också den hyggligt men nådde inte upp till debutalbumets höjder.

Den låt jag personligen minns bäst av alla Kal B. Dals nummer är nog ”Jonnie” som är med på debut-LPn:

http://www.youtube.com/watch?v=AcSbN2rxTkw

”SJ” har ”Working on the Railroad” som förlaga:

http://www.youtube.com/watch?v=CtIF7MC7ld4

Här följer ”Karolin”:

 Till Mossan! Kal P. Dals debutalbum.

Efter några inte särskilt framgångsrika skivor, där Dal och hans mannar hade vidgat perspektivet och börjat snegla på hårdrocken, utkom Ente nu igen som spelades in på Kulturbolaget i Malmö den 3 januari 1982. Denna LP blev en stor framgång och betraktas av somliga som Kal P. Dals allra bästa.

Den sista singeln som Dal/Ljunggren gav ut blev ”Österlen” 1984. Efter Kal P. Dals alldeles för tidiga död i hjärnblödning tio dagar före hans 36-årsdag 1985 utkom Ett minnesalbum.

Här den tragiskt känslosamma ”Österlen”:

http://www.youtube.com/watch?v=raQhbl2uZIE

Kal P. Dal och Pågarna turnerade mycket flitigt i främst södra och mellersta Sverige och blev legendariska genom sina många framträdanden i svenska folkparker. Det kan vidare nämnas att Dal/Ljunggren var en varm anhängare av fotbollsklubben Malmö FF samt att han även hann medverka i filmen Barnförbjudet 1979 innan han avled. Han komponerade också musiken, som han och hans band framförde live, till en teateruppsättning vid Helsingborgs stadsteater.

Ett visst politiskt avtryck, låt vara marginellt, gjorde Kal P. Dal då han mot slutet av sitt nästan 36-åriga liv medverkade i flera närradioprogram i det högerinriktade Skånepartiets regi under rubriceringen ”Radiopedalen”. I följande filmsnutt framgår att Kalle uppskattade USAs dåvarande president Ronald Reagan:

http://www.youtube.com/watch?v=ByEqUoqowMs

Vid sitt frånfälle efterlämnade Kal P. Dal/Carl Göran Ljunggren hustrun Agnes och sonen Carl-Christian. Dottern Nelly föddes efter faderns bortgång.

Kal P. Dals minne vidmakthålls i Skåne genom att Skånetrafiken uppkallat ett av sina så kallade Pågatåg efter honom. I Arlöv, som är centralort i Burlövs kommun i tätorten Malmö, finns vidare Kal P. Dals gata.

Burlövs kommun har även efter förslag av Sverigedemokraternas lokalpolitiker Peter Glowinski i oktober 2010 tagit beslut om att i Arlöv uppföra en staty till Kal P. Dals minne, men det har hittills visat sig besvärligt att få fram de nödvändiga pengarna. Mer om statyprojektet här:

http://www.nsk.se/article/20101019/LOMMABURLOV/710199893/-/kal-p-dal-staty-for-dyr-for-kommunen

2012 sattes på Slagthuset i Malmö upp musikalen Kal P. Dal – En rockmusikal, där Nic Schröder spelade artisten och kändisen Sven Melander fanns bland övriga medverkande. Musikerna i popgruppen The Ark spelade rollerna som medlemmar i Kalles kompband Pågarna. Musikalen blev en betydlig publikframgång och hade nypremiär under hösten 2013.

Själv köpte jag Kal P. Dals debut-LP Till Mossan! när den kom ut och blev genast förtjust i denna skånska uppenbarelse. Jag gillar både Kalle och Skåne (och inte bara då akvaviten med samma namn!) skarpt, det senare icke minst på grund av vissa personliga skäl.

Carl Göran Ljunggren är begravd på Norra kyrkogården i Lund.

 Gravstenen i Lund.

Litet om föräldrakärlek, volleyboll, ett unikt museum – och så FP och DN…

Bella och hennes volleybollag i Glasgow.

Det har sagts att den som inte har barn inte vet vad kärlek är. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag påmindes om denna oomkullrunkeliga sanning när jag nyligen såg en bild på min dotter, som studerar i Glasgow i Skottland och kommer att göra så de närmaste åren. Lyckligtvis kommer hon hem kring jul och nyår.

Isabella, som det snart 23-åriga flickebarnet heter, syns i förgrunden tillsammans med sitt tydligen rätt så framgångsrika volleybollag på skolan. Hon spelade fram till för ett par år sedan på nästan elitnivå i Södertelge VK men slutade, som tjejer som kommer upp litet i åldrarna brukar göra. Alldeles för tidigt, menade jag (som själv slutade med aktivt idrottande innan jag fyllt 19).

Blev därför positivt överraskad när hon nu återupptagit volleyn borta i Skottland. Hon är inte speciellt lång men var så vitt jag minns den hoppstarkaste i laget. Vad jag vill komma fram till är att jag, när jag såg fotot, insåg hur stolt och glad jag känner mig över min dotter (behöver nog inte tilläggas att jag känner samma för hennes fem år äldre bror). Föräldrakärleken är den starkaste typ av kärlek som finns; den förvandlar den så kallade romantiska kärleken till en ganska ytlig sinnesretning.

Därmed intet ont sagt om romantiska känslor mellan man och kvinna, flicka och pojke. Dessa  behövs alldeles uppenbart för att föra släktet vidare och piffar dessutom upp tillvaron i största allmänhet. Alla normala föräldrar älskar dock sina barn mer, eller kanske rättare djupare, än den bättre hälften eftersom den förstnämnda kärleken omfattar det egna köttet och blodet. I och med att föräldrarna förenas i den gemensamma kärleken till barnet/en kan de sedan föra sin egen kärlek till en högre nivå inom familjeramen.

Biologiska museet i Södertälje: ett måste att bevara.

I dag knallade jag ner till hundraårsjubilerande Biologiska museet mitt emot sjukhuset här i Södertälje. I år är det nämligen jämnt ett sekel sedan denna arkitektoniska pärla, ritad av Hjalmar Cederström och inredd av Gustav Kolthoff, invigdes. Museet framställer i ett konstfullt dioramas form djur- och naturlivet i östra Sörmland genom målning i storformat, uppstoppade djur och inspelade fågelläten.

Tyvärr dras museet, som sorterar under Torekällbergets friluftsmuseum, med ekonomiska problem varför det endast kan hålla öppet sporadiskt och då för att ge plats för skolklasser och liknande. I dag bjöds allmänheten emellertid på kaffe med dopp, det senare i form av kakor bakade på Torekällberget (som väl närmast kan beskrivas som Södertäljes Skansen), samt gavs tillfälle att beskåda enhetschefen Stefan Sundblad skrudad i stormhatt, frack och hela faderullan från förra sekelskiftet.

Jag har som täljepolitiker städse verkat för att det helt unika Biologiska muséet skall bevaras och kommer givetvis att hålla fast vid detta.

Vad som i övrigt hänt mig under dagen är kanske ingenting som ni nödvändigtvis behöver veta, men jag låter er inte komma undan för det. Efter den trevliga stunden på Biologiska museet tog jag buss 753 från sjukhuset ner till COOP Folkparken och inhandlade mat för kvällen, som blev chili con carne förstärkt med kikärter. Hyggligt rött lådvin till. Har sedan som vanligt lördagar tittat på Midsomer Murders på TV8. En skvätt whisky därtill.

I morgon har vi i SD Södertälje/Nykvarn medlemsmöte i lokalen. Vi börjar få ihop ett som det verkar bra manskap inför valen i september 2014. Vad jag vet så är det typ ett 15-20-tal som kandiderar i kommunvalet. Skall inte bli några tomma stolar den här gången!

Valaffisch från den avlägsna tid då FP alltjämt var ett parti att räkna med.

Från Folkpartiets så kallade landsmöte rapporteras under dagen om beslut som visar, att detta i realiteten socialdemokratiska vingelpetterparti – jag brukar kalla det Sveriges skenheligaste – fattat en rad beslut som avlägsnat det ännu längre bort från den liberala ideologin. I första rummet bör idiotförslaget om bevisbart samtycke som villkor för sexuella aktiviteter nämnas (se mitt föregående blogginlägg) anföras.

Slutligen har åklageriet kommit fram till slutsatsen, att Skånepolisens zigenarregister icke tillkommit enbart i syfte att registrera viss etnicitet. Så Dagens Nyheter, som under Wolodarskis ledning utvecklats mer och mer mot att bli ännu en indignationsstinn slaskblaska av kvällstidningstyp, får stå där med långt ansikte med chefsgråterskan Orrenius bredvid. Något man nu gör sitt bästa för att dölja.

http://www.aklagare.se/Media/Nyheter/Pressmeddelande-forundersokningen-om-viss-behandling-av-personuppgifter-vid-Polismyndigheten-i-Skane/

Tänkte avrunda med litet filosoferande om livet. Det har funnits stunder då jag inte tyckt det spelat någon större roll om jag vaknat upp eller inte på morgonen. Så känner jag  inte längre. När jag tänker tillbaka på de dryga sex årtionden som varit finner jag att jag egentligen lyckats uppnå allt jag någonsin på allvar velat uppnå.

Jag har fått syssla med – och gör så fortfarande – med sådant jag finner meningsfullt och tycker jag stundtals gjort det rätt framgångsrikt om än knappast välavlönat. Jag har sökt sanningen och meningen med livet och funnit dem. Jag hittade en flicka att älska och som älskade mig och bildade tillsammans med henne en fungerande, kärleksfull familj.

Så mycket mer än detta tror jag inte jag kan göra här i livet. Jag har intet att förlora utan räknar allt som kommer härefter som en bonus. Det känns ganska skönt, faktiskt!

Slutligen litet godnattmusik i form av ”California Dreamin´” med The Mamas and the Papas:

http://www.youtube.com/watch?v=N-aK6JnyFmk