Posted tagged ‘politisk korrekthet’

Anders Fogh Rasmussen sågar det extrema Sverige: ”Svenskarna har blivit tokiga”

22 juli, 2019

Anders Fogh Rasmussen anser att vi svenskar blivit tokiga med vår politiska korrekthet.

Svenskene har gått av hengslene med politisk korrekthet (ungefär: ”Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet”). https://denkorteavis.dk/2019/nu-anders-fogh-rasmussen-sverige-er-ude-af-kontrol-takket-vaere-politisk-korrekthed/

Så valde den tidigare danske statsministern och NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen att beskriva tillståndet i Sverige då han, i samband med en konferens i Norge, intervjuades av nättidningen Ökonomi. Hela citatet om Sverige lyder:

Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet. Det är ren galenskap. De har valt en farlig strategi i att isolera Sverigedemokraterna. Vi gjorde det motsatta i Danmark med Dansk Folkeparti. Min tanke är att inkludera alla demokratiska krafter in i förhandlingar och inkludera dem. Därmed blir de mer ansvarsfulla och parlamentariska partier. Det har vi sett hända i Danmark. Det svenskarna gör är helt fel.

Anders Fogh Rasmussen, född 1953, var 2001-09 statsminister i Danmark representerande det liberalkonservativa partiet Venstre. 2009-14 var han generalsekreterare i den västliga försvarsalliansen NATO. Fogh Rasmussen har till skillnad från så gott som alla ledande svenska politiker en akademisk examen (från universitetet i Aarhus). https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Fogh_Rasmussen

Det är först är på senare tid som Kristdemokraterna släppt litet på sin tidigare aversion mot Sverigedemokraterna. I några sydsvenska kommuner delar även SD och Moderaterna på kommunstyret. I det stora hela förblir dock motståndet mot det Sverige-vänliga partiet, främst av känslomässiga skäl, tämligen kompakt. Att vara emot SD anses på många håll vara viktigare än att ta itu med de överhängande samhällsproblemen.

Det är långt ifrån endast Anders Fogh Rasmussen som anser att Sverige helt förlorat kontrollen över den skenande politiska korrektheten. Den förre NATO-chefens synsätt är vanligt förekommande i de övriga tre nordiska länderna. Aftonbladets utrikesmedarbetare Wolfgang Hansson har den 17 augusti 2018 sammanfattat detta på följande sätt: ”I Sverige betraktar vi oss gärna som ett politiskt framsynt, modernt och öppet land i mittfåran. Men i övriga Nordens ögon är Sverige extremt och ett avskräckande exempel.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngj7Bx/har-ar-sverige-ett-avskrackande-exempel

SDs Jimmie Åkesson och Dansk Folkepartis tidigare ledare Pia Kjaersgaard.

Det enda Sveriges riksdagspartier är helt överens om är att Sverigedemokraterna till varje pris måste stängas ute från inflytande”, fortsätter Hansson och uttrycker exakt samma mening som Fogh Rasmussen. Hansson frågar sig också hur länge denna inställning kan hålla. Svaret på den frågan hittar ni här ovan – KD och i någon mån M har faktiskt lättat litet på isoleringspolitiken gentemot SD.

I övriga nordiska länder talas det ibland bekymrat om ”det svenska tillståndet” där sunt förnuft och måttfullhet hålls tillbaka av PK-hysteri och godhetsfnatt. ”Detta behov av att framstå som god verkar inte finnas på samma sätt i grannländerna”, konkluderar Wolfgang Hansson. Han påminner i sammanhanget om att Sverige 2017 enligt statistik från EU tog emot dubbelt så många asylsökande som Norge, Danmark och Finland tillsammans.

Det är i själva verket en milsvid skillnad mellan hur Sverige och våra nordiska grannländer hanterat systemkritiska partier. Dessa har i övriga länder tagits med i regeringen eller åtminstone i regeringsunderlaget. I Sverige råder i stort – med undantag för nämnda exempel – en panisk skräck för SD. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/

Även i länder såsom Ungern och USA ses Sverige som ett avskräckande exempel. Massinvandring med åtföljande problem som skenande kriminalitet, utanförskapsområden, hedersvåld, gruppvåldtäkter, okontrollerade gängkrig med dagliga mord, tilltagande islamisering och antisemitism, obefintlig respekt för kvinnor, äldre och djur, icke fungerande vård, skola och omsorg, organiserat tiggeri, poliser som hellre tjoar i Pride-parader än bekämpar brott etcetera är ingenting som våra europeiska grannländer önskar sig. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6911077

Jag finner det svårt att klandra dem för den inställningen.

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

24 juni, 2019

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Hoten mot yttrandefriheten: IS-kritisk satirvideo plockades bort

8 mars, 2019

Svenska Nyheters satirvideo om islamistiska våldsverkare ledde till en störtflod av hat och hot mot upphovsmännen.

Yttrandefriheten, som är inskriven i Sveriges grundlag, är ett av de fundamentala värdena i varje land som gör anspråk på att kalla sig demokratiskt. Yttrandefriheten har emellertid sina begränsningar och kan exempelvis sättas ur spel av lagen om ”hets mot folkgrupp, även kallad Lex Åberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg

Lagen ifråga tillkom 1948 i syfte att få bukt med den antisemitiska propaganda som utkolporterades av agitatorn och pamflettisten Einar Åberg (1890-1970). Nazistsympatisören Åberg fortsatte med sin motbjudande antisemitiska propagandaverksamhet efter Andra världskrigets slut som om inget hade hänt.

Till Sverige inkom då signaler om att Åbergs aktiviteter skadade Sveriges rykte utomlands, härav den nya lagstiftningen. Einar Åberg blev själv den förste att dömas för brottet hets mot folkgrupp – sammanlagt dömdes han sex gånger, mest till böter men även fängelse i något fall.

Intentionen bakom lagstiftningen får nog sägas ha varit god, men i dessa yttersta av dagar tycks lagen huvudsakligen användas av politiskt korrekta åklagare för att klämma åt sverigedemokrater, bångstyriga konstnärer och islamkritiker. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/05/svensk-ddr-polis-slar-till-mot-obekvam-konstnar-beslagtar-konst/

Den obekväme konstnären Dan Park har flera gånger dömts till fängelse baserat på lagen om hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan även omintetgöras eller åtminstone kraftigt begränsas genom självcensur. Det vill säga etablissemangsmedia ger utrymme endast åt åsikter och synpunkter som anses vara politiskt korrekta eller rumsrena. Det är inte speciellt vanligt att mediaaktörer öppet förespråkar självcensur, men en av dem som de facto gjort det är journalisten och författaren Göran Rosenberg; Rosenberg var tidigare en anhängare av den palestinaarabiska terrorgrupperingen PFLP.

I ett debattinlägg i Expressen den 4 mars 2013 menade Rosenberg att vissa synpunkter inte borde få luftas av ansvarskännande media. Dit hörde den islamkritik som formulerats av SD-ledaren Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet 2009. Rosenberg använde inte uttrycket självcensur utan talade i stället om ”informella regler” vilka borde reglera yttrandefriheten. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/03/05/rosenbergs-forsvar-for-sjalvcensur/

Frågan om yttrandefrihet har nyligen kommit till belysning genom fallet med satirvideon ”Sverige skulle falla för islam”, som visades i SVTs satirprogram Svenska nyheter. Satiren raljerar friskt över terrororganisationen Islamiska staten (IS), något som ledde till en störtflod av hat och mordhot mot videons upphovsmän i kommentatorsfälten.

Göran Rosenberg förespråkar självcensur i media.

Detta fick Instagram att ta bort den aktuella videon. Den skall dock ha legat kvar på Facebook och Youtube, men när jag försöker hitta den i sistnämnda forum möts jag av informationen att videon avlägsnats av SVT av ”upphovsrättsliga skäl”. Sist jag kollade kunde den dock fortfarande beskådas här: https://nyheteridag.se/svts-is-satir-borttagen-fran-instagram-efter-anmalningar/

Svenska nyheter motiverade sin visning av videon på följande sätt: ”Vårt syfte var att driva med svenska politikers handlingsförlamning i relation till IS och våldsbejakande islamism…Satir är till sin natur gränslös, ibland smaklös och provocerande. Nu var inte detta generell islamkritik, men det är viktigt att förstå att inte heller religiösa symboler eller idéer går fria satir i en sekulär demokrati.”

Jag skulle vilja påstå att de största övergripande hoten mot yttrandefriheten är dels den politiska korrektheten, vilken ligger som en död hand över samhällslivet och debatten i Sverige och andra länder, dels undfallenheten mot totalitära strömningar i vår tid. Det finns helt enkelt åsikter som är mer eller mindre förbjudna i konungariket Sverige, i varje fall i etablissemangsmedia. Just därför är det så viktigt att alternativa media lever och har hälsan! https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/20/visst-finns-det-saker-man-inte-far-saga/

Näthatsgranskaren: Leninpriset nästa?

4 mars, 2018

Näthatet kan ta sig många uttryck…

Etablissemangsmedia har på sista tiden öst beröm över något som kallas Näthatsgranskaren. Det är enligt uppgift ett slags ideell sammanslutning som spårar upp och polisanmäler så kallade näthatare och/eller nättroll. https://www.ekuriren.se/sormland/tidigare-poliser-och-it-experter-bekampar-hatbrott-pa-internet/

Näthatsgranskaren sägs bestå av jurister, IT-tekniker och poliser vilka utifrån en avsky för hat och hot på nätet anmäler folk på sociala medier enligt löpande band-principen. Projektledaren Tomas Åberg, en 43-åring med polisiär yrkesbakgrund, påstås själv ha anmält runt 750 ”nättroll” för brott såsom hets mot folkgrupp, olaga hot, förtal och uppvigling. https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/zLk7l4/tomas-43-har-anmalt-750-nattroll

Verksamheten tycks ha varit framgångsrik: 14 procent av de förseelser som anmälts av Åberg har gått till åtal och cirka 80 personer har dömts skyldiga till brott. Bland dessa finns äldre kvinnor som exempelvis raljerat över islam och muslimer.

Näthatsgranskaren hävdar att gruppen arbetar på ideell basis, men 2017 erhöll den 600 000 kronor i statligt bidrag. Den påstår sig även vara ”opolitisk”, men de nätaktiviteter som anmäls tycks uteslutande vara riktat mot sådant som vänstern finner oacceptabelt. Intresset för att spåra upp och lagföra hatarna på vänsterkanten lyser med sin frånvaro.

Jag tänker exempelvis på dem som mordhotat och gjort hembesök hos kvinnliga högerjournalister som vågat gå emot den politiskt korrekta strömmen: https://www.svt.se/kultur/medier/hatet-mot-hoger

Det är självfallet inte okay att uttrycka hat och hot på nätet oavsett politisk åskådning. Näthatsgranskaren skulle dock vinna i trovärdighet om gruppen ägnade sig att spåra upp vänsterhatarna med samma frenesi som den strävar efter att sätta dit mor- och farmödrar som tröttnat på den kvävande politiska korrekthet och mångkulturalism som breder ut sig som en våt filt över yttrandefriheten i landet.

”Kapten Klänning” kämpade för kvinnors rättigheter inom polisen men hade inte precis rent mjöl i påsen.

Trovärdigheten skulle också stärkas om Näthatsgranskaren såg till att sopa rent framför sin egen dörr. Katerina Janouch har på sin blogg visat att en tongivande person inom gruppen 2013, då vederbörande var 38 år, fick djurförbud efter att ha vanvårdat hjortdjur och jakar på en gård i Pålsboda utanför Örebro. http://katerinamagasin.se/lex-kapten-klanning-hur-mycket-granskning-tal-nathatsgranskaren/

Den alltid läsvärda Janouch påminner om den så kallade Kapten Klänning, polisbefälet Göran Lindberg i Uppsala som kämpade för kvinnors rättigheter men som dömdes till fängelse för sexualbrott efter att i många år ha våldtagit och förnedrat kvinnor: ”På samma sätt är det med dem som agerar moraldomare och pekpinnar åt andra människor. De bör ha rent mjöl i påsen – annars faller ju förtroendet för dem.”

Janouch citerar även omdömen från en tidigare kollega till den numera 43-årige mannen. ”Han saknar helt spärrar”, citeras kollegan som också beskriver 43-åringen som en ”fullfjädrad mytoman”. Här kan man läsa om den vanskötsel av djur som gjorde att mannen polisanmäldes och fick djurförbud (han har sedermera bytt efternamn): http://www.sydnarkenytt.se/hallsberg/artikel/dumpade-jakar-polisanmaels#.WpvY7OSWzIU

För mig framstår Näthatsgranskaren som ett ”digitalt medborgargarde” (Katerina Janouchs ord) som för tankarna till Nazitysklands Gestapo eller åtminstone det kommunistiska Östtysklands Stasi vars enda uppgift var att spåra upp och sätta dit oliktänkande vilka betraktades som statens fiender.

Leninpriset nästa för Näthatsgranskaren?

Hade Näthatsgranskaren funnits i Östtyskland hade gruppen säkerligen belönats med Ulbrichtsmedaljen, eller vad den högsta östtyska utmärkelsen nu kallades. Här i Sverige lär man få nöja sig med Jan Myrdalssällskapets Leninpriset.

Fotnot: Leninpriset var ursprungligen en hög utmärkelse i Sovjetunionen som från 1925 delades ut till förtjänta personer. Den svenske författaren Artur Lundkvist erhöll Leninpriset 1958. https://sv.wikipedia.org/wiki/Artur_Lundkvist

Svenska artister (XXXII): Brita Borg

15 november, 2017

Brita Borg (1926-2010) fick en lång karriär och kunde därmed glädja det svenska folket under många år med sin sång- och skådespelarkonst.

Brita Borg var en av de klarast lysande stjärnorna på den svenska artisthimlen under min barn- och ungdomstid på 1950- och 1960-talen. Hennes mörka altröst och föredömligt tydliga frasering var inte att ta fel på. Hon hördes ofta på radion och medverkade även i en räcka mer eller mindre framgångsrika filmer.

Brita Kerstin Gunvorg Borg föddes i Högalids församling på Södermalm i Stockholm 1926 och avled i Borgholm på Öland 2010 en dryg månad före sin 84e födelsedag. I sitt äktenskap med Allan Johansson fick hon sonen Allan Borg. Brita slog igenom som artist genom att vinna tidningen Vecko-Revyns sångtävling krigsåret 1943. Snart därefter kom hon med i sång- och showgruppen Vårat gäng. Två år senare bildade hon, tillsammans med sin blivande make Allan Johansson, sångkvartetten Flickery Flies. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brita_Borg

1947 inledde Brita Borg ett synnerligen givande samarbete med Povel Ramel och medverkade tillsammans med Flickery Flies i åtskilliga av dennes Knäppupp-revyer åren 1952-62. Flickery Flies bestod initialt av Brita, Allan Johansson, Bengt Elmberg och Gunnar ”Siljabloo” Nilsson, men då gruppen enrollerades av Povel Ramel ersattes de båda sistnämnda av Oscar Rundqvist och Karl-Olof Finnberg. Den senare ersattes 1954 av Tosse Bark, som Brita kände sedan tiden i Vårat gäng. https://sv.wikipedia.org/wiki/Flickery_Flies

Ett i radion främst på 1950-talet ofta spelat exempel på Flickery Flies sångkonst är ”Den gamla vaktparaden” av Povel Ramel: https://www.youtube.com/watch?v=ZObUmCUWhvE


Den på sin tid välkända sånggruppen Flickery Flies – här i skotsk mundering.

Från och med 1964 avverkade Brita Borg flera säsonger hos revymakaren Hagge Geigert i Uddevalla innan hon gjorde en sejour hos Kar de Mumma (Erik Zetterström) på Folkan i Stockholm. På 1970-talet flyttade Brita tillsammans med nye maken, polismannen Stig Salomonsson, till Arvidsjaur i Lappland, vilket inte hindrade henne från att fortsätta sin artistkarriär.

Brita Borg kom att göra bra ifrån sig som aktris och sångerska med Riksteatern åren 1967 till 2001. Debuten skedde med ”Call Me Madam” 1967 och sedan följde medverkan i uppsättningar som ”Annie Get Your Gun”, ”Oss bröder emellan”, ”Spelman på taket”, ”Tolvskillingsoperan” och ”Jubilarerna”. Sin första rena talroll hade hon med Tor Isedal som motpart i ”Sjöhästen”.

En uppmärksammad insats svarade Borg för 1983 i Peter Schildts direktsända TV-teaterpjäs ”Pariserliv” av Göran O. Eriksson som handlar om ett litet teatersällskap verksamt i den revolutionära Pariskommunen våren 1871. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pariskommunen


Brita Borg längst till höger med Povel Ramel och Gunwer Bergqvist.

Britta Borg – eller Die Borg som hon också kallades efter ett parodiskt nummer hos Povel Ramel – hade många strängar på sin lyra men är förmodligen mest känd som schlagerdrottning. Många är hennes inspelningar först hos skivbolaget Sonora och därefter hos det Ramel-relaterade Knäppupp. Den första formidabla succén kom med ”Fat Mammy Brown” 1957: https://www.youtube.com/watch?v=XJfxKcRMN_8

Numret ”Fat Mammy Brown”, där Borg är sminkad och vadderad som en fyllig negerkvinna från Harlem i New York, hade varit otänkbart i dagens kväljande, politiskt korrekta atmosfär.

I slutet av 1950-talet var Brita Borgs ställning som schlagersångerska så grundmurad, att arrangörerna av Schlagerfestivalen 1959 bestämde att oavsett segrare i tävlingen så skulle Brita representera Sverige i Eurovision Song Contest (ESC) detta år. Siw Malmkvist vann den svenska festivalen med låten ”Augustin” av Bo Harry Sandin och Åke Gerhard, men det blev alltså Brita Borg som fick åka till Cannes med samma låt.


”Augustin” gav Brita Borg niondeplatsen i ESC 1959.

Nu blev det ingen större succé i ESC för den då 32-åriga Brita Borg med låten om hjärtekrossaren Augustin – den placerade sig som delad nia av elva deltagande melodier med blott fyra poäng och kan avnjutas här :https://www.youtube.com/watch?v=AsTBC75F5Ds

Från 1959 är även det komiska numret ”Banne mej” i samarbete med Povel Ramel med ensemble: https://www.youtube.com/watch?v=1YwtHsyz-IY

1960 kom ”Du är min tekopp”: https://www.youtube.com/watch?v=cxJQYDCxlzQ

En av Brita Borgs absolut mest minnesvärda sånginsatser är ”Ljuva sextital” från det aktuella decenniets sista år, alltså 1969. Låten hade skrivits av Benny Andersson, Stikkan Andersson och Björn Ulvaeus och blickar ungefär 20 år framåt i tiden, då man mindes den tid då ”de flesta kände sin far” och ”man for till månen i ett rör av plåt”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ljuva_sextital

”Ljuva sextital” låg på Svensktoppen i 20 veckor sommaren-våren 1969 och placerade sig som bäst på andra plats. https://www.youtube.com/watch?v=x7fAXZiiIzo

Brita Borg medverkade under drygt ett halvsekel i ett antal filmer – först i ”Swing it, magistern” 1940 och sist i ”Ture Sventon och fallet Isabella” 1991. Däremellan han hon 1959 med att spela sångerska i den amerikansk-svenska kalkonfilmen ”Rymdinvasion i Lappland” (”Terror in the Midnight Sun”), som handlar om hur ett UFO anländer till nordligaste Sverige och släpper lös ett hiskeligt och hårigt monster. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdinvasion_i_Lappland


Ruggiga saker händer i Lappland…

Bland övriga medverkande skådespelare märks Sten Gester, Barbara Wilson, Robert Burton, Åke Grönberg och Gösta Prüzelius. Den som känner för att se hela detta ”mästerverk” har chansen här: https://www.youtube.com/watch?v=QFSxYQ2kESc

Brita Borg fick en lång karriär men hade i dess slutfas svårt att hitta nya arbetsuppgifter. Hon kommenterade detta så: ”Man ska ju vara betydligt yngre och stå och jucka och skrika på scen. Min repertoar är Povel Ramel och hans tid.”

Mot slutet av sitt liv tvingades Brita genomgå en operation som avlägsnade ena lungan. De sista fem åren av sitt liv var hon bosatt i Löttorp på norra Öland tillsammans med maken Stig Salomonsson och sörjdes vid sitt frånfälle vid 83 års ålder av denne och sonen Allan Borg med familj. http://www.barometern.se/familj/brita-borg-ar-dod/

2010 gav artisten Mattias Enn ut ett album med några av de sånger som förknippas med Brita Borg.

 

 

 

 

 

 

 

Med maken Stig Salomonsson på äldre dar.

Snart dags för Finlandskampen?

5 september, 2017

Friidrottslandskampen Sverige-Finland kallas med svenskt språkbruk – ännu så länge – Finnkampen.

Finnkampen är min favorit bland friidrottstävlingar. OS, VM, EM, Diamond League och SM i alla ära – det är något visst med Finnkampen! https://sv.wikipedia.org/wiki/Finnkampen

Således satt jag som klistrad framför TV-apparaten då 2017 års upplaga av den traditionella landskampen Sverige-Finland för herrar, damer och ungdomar avgjordes i ärevördiga Stockholms stadion helgen 2-3 september. Tillställningen i fråga lär dessutom vara den sista riktiga landskampen i friidrott. Frågan är dock hur länge den kommer att få heta just Finnkampen i Sverige (det finska motsvarigheten är Sverigekampen).


Kajsa Bergqvist bad inte om ursäkt under sina aktiva dagar som höjdhoppare.

Frågan är berättigad. I början av SVT-sändningen på söndagen bad den uppenbarligen olyckliga expertkommentatorn Kajsa Bergqvist – tidigare världsmästarinna i höjdhopp – om ursäkt för att hon under lördagen råkat använda uttrycket ”finne” om en av Finlands representanter. Kajsa uttryckte ängslig oro för att hon kunde ha förolämpat någon. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/32x9d/kajsa-bergqvists-ursakt-under-finnkampen

SVTs ärrade reporter Jacob Hård (af Segerstad) ryckte in och förklarade att ”finländare” är det i sammanhanget korrekta ordet för alla medborgare i nationen Finland, eftersom dessa består dels av finsktalande (finnar), dels finlandssvenskar/finländare med svenska som modersmål; den senare gruppen utgör en klar minoritet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=411&artikel=4587506

Hård torde formellt ha rätt i sak och använde under båda tävlingsdagarna med krampaktig konsekvens termerna ”finländare” och ”finländsk”, precis som om ”finne” och ”finsk” skulle vara nedsättande beteckningar. Så är naturligtvis alls inte fallet. Må så vara att de svenskspråkiga medlemmarna i Finlands lag rent teoretiskt skulle kunna känna sig förorättade över att bli kallade ”finnar”, men jag har mycket svårt att se detta som en fråga av överväldigande betydelse.

”Finsk” är för övrigt en helt etablerad term som exempelvis förekommer i det geografiska namnet Finska viken och som beteckning för bakverket finska pinnar. Jag förmodar att varken Jacob Hård eller Kajsa Bergqvist vill döpa om dessa till Finländska viken eller finländska pinnar – eller?


Bosse Althoff, även kallad ”Mellerudsexpressen”, visar närmast prov på finsk sisu i en finnkamp på 1960-talet.

Den andra expertkommentatorn, förre OS-guldvinnaren i 3000 meter hinder Anders Gärderud, påpekade att ordet ”finländare” inte förekommer på norska, där är det finne/finnar som gäller. I engelska finns det också bara ett ord för medborgare i Finland, finn/finns. http://sv.bab.la/lexikon/svensk-engelsk/finl%C3%A4ndare

Sanningen bakom Kajsa Bergqvists ursäkt är naturligtvis en ängslig politisk korrekthet som sprider sig som en pest i samhället, där folk som för sitt liv inte vill framstå som fördomsfulla eller rasistiska mer eller mindre slår knut på sig själva för att vara alla tänkbara etniska och andra grupperingar till lags. När det gäller invånarna i den forna östra svenska rikshalvan blir ju detta rent löjeväckande.

När jag hör ordet ”finnar” går tankarna till ett uthålligt och modigt folk som i modern tid, med unik ”sisu”, utkämpat flera krig för att bevara sin självständighet. Jag har därför mycket svårt att tänka mig att finsktalande finländare skulle behöva känna sig kränkta över att benämnas som finnar, och inte heller finlandssvenskar borde väl protestera alltför mycket om en TV-kommentator i den traditionella Finnkampen med anor sedan 1925 i hastigheten kallar  finska landslagsdeltagare överlag för ”finnar”: tvärtom borde de rimligen ta det som en komplimang!

Åter till den ovan formulerade frågeställningen huruvida Finnkampen kan tillåtas kallas just detta fortsättningsvis. Blir det i den politiska korrekthetens namn hädanefter  måhända Finlandskampen, eller möjligen Finländska kampen?

Att just Kajsa Bergqvist skulle be Finland om ursäkt för olämpligt språkbruk är kanske inte så överraskande. Kajsa – för övrigt en alldeles utmärkt och sakkunnig expertkommentator – är som bisexuell och talesperson för HBTQ-kommuniteten van vid att kräva silkesvantar för ”sin” grupp. Hennes senaste utspel är att kräva stopp för alla bögskämt inom idrotten (lycka till med det!). https://www.sydsvenskan.se/2017-09-03/kajsa-bergqvist-det-ar-mycket-bogskamt-inom-friidrotten


Bäst i Finnkampen 2017: Daniel Ståhl med 67,37 i diskus.

Hur det gick i Finn…förlåt, Finlandskampen 2017? Sverige vann stort: 218-188 för herrarna och 232,5-177,5 för damerna. Tveklöst bästa resultatet stod VM-silvermedaljören Daniel Ståhl med 67,37 i diskus för. Över tid är det helt jämnt mellan de båda länderna – 69 mot 69.

Säreget för den årliga friidrottsdusten de båda länderna emellan är slutligen att förhållandevis blygsamma prestationer, med tanke på att det är poängen och inte resultaten som är viktigast, kan vara väl så väsentliga som världsresultat. Ett exempel på detta gavs i år då svenska stavhopparen Hanna Jansson, till den svenska publikens jubel, krånglade sig över den inte speciellt upphetsande höjden 3,60 i tredje och sista försöket. Hon undgick därmed att bli resultatlös med 0 poäng och slutade sedan på fjärde plats med 3,97.

 

När de säger en sak menar de egentligen något helt annat…

26 april, 2017

Politiker, tjänstemän, författare och komiker med flera använder sig ofta av det semantiska greppet att säga en sak och egentligen mena en annan. Nedan följer tolv aktuella exempel.

Stefan Löfven besöker militären på Gotland: ”Det kommer att göra väldigt ont att angripa vårt territorium.”

”Vi kan som bekant inte redovisa offentligt hur Sverige röstar i en sluten omröstning.” (Utrikesminister Margot Wallström,S). Vad hon egentligen menar: Vi är för fega för att erkänna att vi röstade in Saudiarabien i FNs kvinnokommission och mörkar i ren självbevarelsedrift.

”Vi står inför stora utmaningar.” (Random politiker). Vad de egentligen menar: Vi har helt olösliga problem.

”Invandringen till Sverige är ekonomiskt lönsam och det råder konsensus om det.” (Förre statsministern Fredrik Reinfeldt, M). Vad han egentligen menar: Jag har inte en susning om vad jag pratar om men skulle tappa all trovärdighet om jag erkände det.

”Skicka inte nyanlända till Malmö.” (Karin Stjernfeldt Jammeh, KS-ordförande i Malmö, S). Vad hon egentligen menar: Malmö är på väg att gå under och SD har haft rätt hela tiden om massinvandringens konsekvenser.


Martin Valfridsson: ”Kriminalisera tiggeriet.”

”Som vi pratar om så finns det grov kriminalitet i närheten av de här utsatta. Genom att förbjuda tiggeriet tror jag att man får betydligt bättre redskap från svensk sida att komma åt detta.” (Martin Valfridsson, före detta nationell samordnare för utsatta EU-medborgare och motståndare till kriminalisering av tiggeriet). Vad han egentligen menar: SD har haft rätt hela tiden om den organiserade tiggeriet.

”Med en bra sådan lagstiftning skulle vi lösa många problem. I princip alla IS-återvändare skulle kunna lagföras.” (Johan Hedin, rättspolitisk talesperson, C). Vad han egentligen menar: SD har haft rätt hela tiden om att samröre med Islamiska staten bör kriminaliseras.

”I don´t want to talk or think about it in this way.” (Boel Godner, KS-ordförande i Södertälje, S, när den amerikanske journalisten Tim Pool frågade henne om det finns en koppling mellan ökad kriminalitet och invandring). Vad hon egentligen menar: Det här är så pinsamt för mig och mitt parti att jag sticker huvudet i sanden.


Ann Linde: ”Vi måste följa iransk lag.”

”Det är ingenting jag tycker om. Men det är lag i Iran på att kvinnor måste bära slöja.” (Ann Linde, handelsminister, S). Vad hon egentligen menar: Vi var för fega för att vägra bära slöja under handelsdelegations-besöket i Iran och nu måste jag försöka slingra mig ur det här på något sätt.

”Så länge högerextrema krafter närvarar på mässan kan inte vi göra det.” (Ett hundratal författare, varav de flesta helt okända och många öppet rasistiska och våldsförhärligande, motiverar sin bojkott av Bokmässan i Göteborg i september därför att Nya Tider tillåts medverka). Vad de egentligen menar: Vi skiter väl i yttrandefriheten, den politiska korrektheten och imagen som godhetsapostlar är betydligt viktigare.

”Vi vill skicka en signal till alla som har någon tanke på att angripa vårt territorium, att det kommer att göra väldigt ont.” (Statsminister Stefan Löfven, S, bryter en lans för det militära försvaret under ett Gotlands-besök). Vad han egentligen menar: Jag gör väl ett tappert försök att dölja att försvaret bara får småsmulor i vårt budgetförslag.


En fotboja av det här slaget skulle kanske kunna vara effektiv för att begränsa säkerhetsriskers verksamhet i enlighet med Fridolins förslag…

”Fotboja är en möjlighet för de individer där vi har olika typer av information och är oroliga för hur vi ska hantera en avvikandesituation.” (Skolminister Gustav Fridolin, MP, om terrorbekämpning). Vad han egentligen menar: Okej då, jag lägger ett hyfsat tandlöst förslag så är det väl alltid någon som går på att vi menar allvar.

”Var inte rädda.” (Bajsrunkarkomikern Henrik Schyffert, dumvänster, menar att allt är jättetryggt i Sverige). Vad han egentligen menar: Skaffa er en jättelön och lyxbostad i ett överklassområde som jag så behöver ni inte vara rädda, era dumma djävlar.