Salman Rushdie och ”Satansverserna”: ett kraftfullt slag för yttrandefriheten

Salman Rushdie och hans kontroversiella bok.

Den oumbärliga TV-kanalen Axess-TV har nyligen visat ett program om den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie. Det har inspirerat mig till följande artikel.

Sällan har väl en åtgärd varit så missriktad som när Irans andlige ledare ayatollah Ruhollah Khomeini den 14 februari 1989 uttalade en fatwa (i detta fall en dödsdom) över Salman Rushdie på grund av dennes bok The Satanic Verses (Satansverserna). Fram till fatwan hade försäljningen gått trögt, men därefter gick boken åt som smör i solsken över hela världen – vilket nog inte var riktigt vad Khomeini hade tänkt sig.

Ahmed Salman Rushdie föddes i en muslimsk familj Bombay i Indien den 19 juni 1947. Därefter var han bosatt i Pakistan innan han som ung man anlände till England med sin familj. Efter studier fick Rushdie anställning som copywriter vid reklamfirman Ogilvy & Mather. Debutromanen kom med Grimus 1975, men författarens genombrott skedde med Midnight´s Children (Midnattsbarnen) 1981, som alltjämt anses vara en av hans bästa böcker. Den renderade Rushdie det prestigefyllda Bookerpriset. Rushdie adlades av drottning Elizabeth II 2007 och bör alltså tituleras ”Sir”. https://en.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den minst sagt kontroversiella Satansverserna utgavs 1988 och ledde till ett ramaskri i den muslimska delen av världen. Boken resulterade i mer eller mindre våldsamma manifestationer vilka sammanlagt beräknas ha skördat ett 60-tal människoliv. Det med islamiska ögon upprörande var att profeten Muhammed – som Rushdie benämner Mahound – framställs på ett respektlöst sätt.

Om jag fattat saken rätt består det kontroversiella i att Rushdie skriver om de verser Muhammed skall ha strukit ur Koranen därför att han insåg att de var inspirerade av Satan, som försökte lura honom, snarare än Allah. Det låter rätt beskedligt för en västerlänning, men så kallade rättrogna muslimer ser det uppenbarligen inte så. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Satanic_Verses_controversy

Den absoluta merparten av västvärldens intellektuella och andra notabiliteter slöt upp bakom Salman Rushdie och hans rätt till yttrandefrihet. De som inte gjorde det stack ut desto mer. En av Rushdies mest uppmärksammade kritiker var den före detta presidenten Jimmy Carter, vars debattinlägg i New York Times den 5 mars 1989 i svensk översättning hade rubriken: ”Rushdies bok är en förolämpning”. https://www.cartercenter.org/news/documents/doc1381.html

Här ett utdrag ur Carters inlägg: ”We have tended to promote him and his book with little acknowledgement that it is a direct insult to the millions Moslems whose sacred beliefs have been violated…” Det bör framhållas, att det var just Carter som under sin föga lyckade tid som USAs president möjliggjorde Khomeinis maktövertagande genom att dra tillbaka det amerikanska stödet till den allierade shahen, Reza Pahlawi, av Iran.

Olof Palme-pristagaren John le Carré kritiserade Salman Rushdie.

Den uppburne – och kliniskt politiskt korrekte – brittiske författaren John le Carré (pseudonym för David Cornwell), mest bekant för sina spionromaner, kallade 1997 Salman Rushdie för ”ett uppblåst arsel”. Han menade att Rushdie var okunnig, obildad och mest av allt var ute efter att förhärliga sig själv.

1989 hade le Carré (New York Times) uttryckt sig så här: ”I don´t think it is given to any of us to be impertinent to great religions with impunity.” Man kan nog misstänka att le Carré tyckte att Rushdie stal för mycket av strålkastarljuset från honom själv. De båda författarna slöt fred 2012. Le Carré/Cornwell fick Olof Palmepriset för 2019. https://www.allehanda.se/artikel/rushdie-och-le-carre-sluter-fred

Ytterligare en figur som oroade sig över att världens muslimer kunde taga anstöt av Rushdies skildring av Muhammed var den brittiske tronföljaren prinsen av Wales, prins Charles, som förklarade att ”if someone insults someone else´s deepest convictions” skulle han inte komma att åtnjuta prinsens stöd. https://www.independent.co.uk/news/people/news/prince-charles-turned-his-back-on-sir-salman-rushdie-over-the-satanic-verses-because-he-thought-book-9260570.html

Roald Dahl, författare till såväl barnböcker som spänningslitteratur, förespråkar (New York Times maj 1989) ett slags självcensur i syfte att värna yttrandefriheten. Det låter märkligt och är det också: ”In a civilized world we all have a moral obligation to apply a modicum of censorship to our own work in order to reinforce this principle of free speech.” Dahl ångrade senare sin dispyt med Rushdie. https://www.nytimes.com/2007/07/04/arts/04iht-15donadio.6482640.html

Även dåvarande ärkebiskopen av Canterbury, Robert Runcie, fördömde Rushdies bok och krävde att den brittiska hädelselagen, the Blasphemy Act, skulle utökas till att gälla också andra religioner än kristendomen inklusive islam. https://nidskrivare.wordpress.com/2013/01/31/dn-fortsatter-att-dalta-med-gudspartisterna/

Efter Khomeinis fatwa och uppmaning till världens muslimer att avliva Satansversernas författare tvingades Salman Rushdie att, som det heter, gå under jorden med polisbeskydd 24 timmar om dygnet. Notabelt är att regeringen Thatcher, som vänsterliberalen och ateisten Rushdie åtskilliga gånger kritiserat, aldrig tvekade att förse Rushdie med detta livsnödvändiga skydd. 2012 utkom Joseph Anton: A Memoir med Rushdies täcknamn under åren i det fördolda som författarnamn.

Salman Rushdie blev vidare gripen och fängslad under ett privat besök i Israel kort efter det att han adlats av drottning Elizabeth. Gripandet skedde som ett led i den israeliska regeringens strävan att lagföra sådana personer som uttryckt sig ringaktande om islam. Det talades till och med från regeringshåll om att Rushdie skulle utlämnas till Iran som en gest av good-will.

Lars Vilks framställde Muhammed som rondellhund.

Jag måste bekänna att jag varken läst Satansverserna eller något annat av Salman Rushdies verk, låt vara att jag nu faktiskt överväger att läsa den kontroversiella boken; om inte annat så i allmänbildande syfte. Det som främst intresserar mig är yttrandefriheten. Det måste få vara tillåtet att uttrycka sig fullständigt fritt och frimodigt om allting inklusive religionen, liksom det måste vara tillåtet att kritisera den som kritiserar.

Vad som inte skall eller får tillåtas är hot om våld och död eller rop på inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna därför att några troende känner sig förolämpade och kränkta över något som sagts eller skrivits om en viss religion. Salman Rushdie har gjort en storartad insats genom att fästa världens uppmärksamhet på dessa frågor och därmed slå ett kraftfullt slag för yttrandefriheten.

Rushdie och hans banbrytande bok blev föregångare till efterföljande viktiga insatser till yttrandefrihetens fromma. Ett antal år efter Satansverserna publicerade den danska tidningen Jyllandsposten ett antal teckningar föreställande profeten Muhammed och gav upphov till ett muhammedanskt ramaskri liknande det som Rushdie och Satansverserna vederfors. Strax därefter avbildade den svenske konstnären Lars Vilks Muhammed som rondellhund, vilket ledde till jämförbara reaktioner.

Salman Rushdie är sedan 2000 bosatt i USA. Han har bland annat varit professor vid Emory University och är invald i American Academy of Arts and Letters.

Fotnot: Det arabiska ordet fatwa innebär att en muslimsk rättslärd avger ett utlåtande i en viss fråga. Det kan gälla enkla som mer komplicerade spörsmål. En fatwa är inte en dom i egentlig mening utan är mer att se som ett råd. När det gäller fatwan mot Salman Rushdie och Satansverserna förklarade Irans president Mohammad Khatami 1998 att landets ledning inte längre förordade att Rushdie skulle dödas, men att fatwan likväl stod kvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fatwa

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

”Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Barry McGuire: Eve Of Destruction

 

 Protestsångaren Barry McGuire 1979.

https://www.youtube.com/watch?v=qfZVu0alU0I

Ni som varit med lika länge som jag minns säkert megahitlåten ”Eve Of Destruction” med den amerikanske singer-songwritern Barry McGuire, känd från gruppen New Christy Minstrels. Sången är komponerad av P. F. Sloan.

Den tog världen med storm 1965 som en  protest mot det allt mer påträngande våldet världen över. ”Look at all the hate there is in Red China”, sjöng McGuire som en kommentar till kommunisternas vettlösa våld i Maos Kina under den excessivt blodiga Kulturrevolutionen (som givetvis applåderades frenetiskt på behörigt avstånd av revolutionsvänstern i väst).

I dag utgör väl knappast det fortfarande kommunistiska Kina det största hotet mot den mänskliga civilisationen, i alla fall inte för ögonblicket, men att sången fortfarande äger sin giltighet behöver vi bara titta på DAESHs exempellösa grymheter i Irak och Syrien för att inse.

 ”Ah, you don´t believe we´re on the eve of destruction”…

Jag tvekar innan jag säger detta, men så bestialiskt undermänskliga var knappast ens nazisterna på sin tid. Det är Satans tid vi upplever just nu, och det är lika bra att inse att den inte är slut på långa vägar än. Universums onda persona försöker nu använda religionen i sin tjänst, precis som han tidigare använt sekularismen och ateismen.

Som McGuire sjunger:

Take a look around you, boy, and it´s bound to scare you, boy

Barry McGuire föddes i Oklahoma City 1935 men flyttade i unga år till Kalifornien. Efter tiden i New Christy Minstrels inledde han en solokarriär som alltså fick en flygande start med ”Eve Of Destruction”. Några fler stora hitlåtar blev det inte, även om Barry kämpade på med sin artistkarriär.

Jag ryser alltid när jag hör de första trevande gitarrackorden och därefter McGuires hesa, desperata röst. Givetvis har jag en del personliga minnen från hösten 1965 då låten nådde oss, men dessa kan vi med fördel lämna därhän här.

1971 blev Barry McGuire en så kallad pånyttfödd kristen. På 1980-talet bodde han några år i Nya Zeeland med sin nyzeeländska hustru Mari men flyttade tillbaka till USA på 1990-talet. Snart fyller denne forne, ungdomlige protesthjälte faktiskt 80 år och får oss alla att inse hur tiden har gått.

Låt oss sluta med något positivt; New Christy Minstrels vackra ”Today”, en sång som betytt mycket för mig personligen. Om detta kan jag vid tillfälle berätta mer för den som orkar höra. Jag tillägnar den arbetet för en bättre värld, som aldrig får upphöra – Guds godhet är förutbestämd att segra över ondskan en dag:

https://www.youtube.com/watch?v=3cELsUMcQdc

Jihadismen och den reellt existerande ondskan

 Maaz al-Kassabeh i bön sekunder innan han uppslukas av lågorna.

Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. (2 Petrusbrevet 5:8)

http://video.foxnews.com/v/4030583977001/warning-extremely-graphic-video-isis-burns-hostage-alive/?#sp=show-clips

Länken ovan går till ett nyhetsprogram från den islamistiska terroriströrelsen Islamska staten (IS) som innehåller det utstuderat grymma mordet på den tillfångatagne jordanske stridspiloten Maaz al-Kassabeh. Mordscenerna förekommer i slutet av den 22:24 minuter långa filmen som ses på egen risk – scenerna är MYCKET starka och upprörande.

Efter att ha indränkts med lättantändlig vätska och placerats i en bur iförd orange fångmundering efter amerikansk modell, bränns piloten levande till döds under ackompanjemang av spöklik arabisk mässande sång och till åskådarnas ljudliga bifall. Efter dådet fylls buren med sten och jämnas med marken med hjälp av en bulldozer.

Maaz al-Kassabeh tillfångatogs den 24 december sedan hans plan efter tekniskt fel störtat i norra Syrien. IS försökte först få honom utväxlad mot den fångna kvinnliga terroristen Saijda al-Rishawi, även kallad ”terroristänkan”, vilken sedan 2005 som dödsdömd suttit inspärrad i jordanskt fängelse efter ett misslyckat självmordsmördarattentat.

 ”Terroristänkan” Maijida al-Rishawi – hängd i Jordanien.

Sedan utväxlingen misslyckats avlivades al-Kassabeh på ovanstående ofattbart grymma sätt. Vissa uppgifter gör gällande att han dödades redan innan förhandlingarna om fångutväxlingen kommit igång på allvar.

Det hashemitiska kungadömet Jordanien, som sannolikt är det arabland som har bäst förbindelser med Israel, tövade inte med att utkräva hämnd. Morgonen efter det att filmen visats hängdes Saijda al-Rishawi och en manlig terroristkollega. Parallellt därmed genomförde jordanskt stridsflyg attacker mot IS-ställningar.

En stor del av den jordanska opinionen tycker att detta är alldeles otillräckligt och kräver nu att Islamska staten skall förintas:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20262353.ab

När jag erfar ohyggliga nidingsdåd av ovannämnda slag kommer jag osökt att tänka på aposteln Petri ord i 2 Petrusbrevet enligt bibelcitatet överst i denna bloggtext: om Satan, eller djävulen, som går omkring som rytande lejon på jorden utan förmåga att dölja sin verkliga natur.

Ondskan är inte ett resultat av bristande kunskap eller utbildning, som en del tror. Ondskan är en reellt existerande, satanisk  kraft som i vår tid tycks ha övertagit den radikala grenen av islam och använder denna för egna syften i sin kamp mot Gud och det goda.

 Hamasbödlar leder bort en Gaza-bo att avrättas för påstått samröre med Israel.

Även i etablerade muhammedanska stater av typ Saudiarabien, som vår statsminister vägrat benämna diktatur, Iran och på palestinaarabiska områden utmäts rutinmässigt drakoniska straff såsom halshuggningar, hängningar och stenande till döds för bland annat homosexualitet, äktenskapsbrott, narkotikabrott och förolämpande av Allah. Mellan Hamas i Gaza och IS råder endast skillnader av den typ som finns mellan grader i helvetet.

Ett annat aktuellt uttryck för den förefintliga ondskan är Islamska statens hämningslösa utnyttjande av barn. En ny FN-rapport, producerad av 18 oberoende experter, slår fast att IS har torterat, korsfäst, halshuggit och begravt barn levande. Därvid har ofta andra barn använts som exekutörer av dessa för oss helt obegripliga grymheter.

Förståndshandikappde barn används regelmässigt som självmordsmördare utan att förstå vad de gör, medan andra barn sålts som sexslavar på marknader. Mer här:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/fn-barn-korsfasts-och-begravs-levande

En islamistisk terrorgruppering som på många sätt, både ideologiskt och metodiskt, liknar IS är Boko Haram (BH) i Nigeria vilken nu försöker sprida sitt människo- och gudsfientliga budskap till omkringliggande länder. Nyligen skall BH dock och dessbättre ha slagits tillbaka i Niger.

Ungefär samtidigt som al-Qaida-terrorister massakrerade tolv medlemmar av satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris, angrep och utplånade Boko Haram ett flertal byar i Nigeria och mördade enligt uppgifter från Amnesty International uppemot 2000 personer. Även BH använder sig av förståndshandikappade eller hjärntvättade barn som självmordsmördare och säljer barn som sexslavar.

Läs gärna denna av Amnesty nyproducerade sammanfattning av Boko Harams uppbyggnad och verksamhet:

http://www.amnesty.org/en/news/boko-haram-glance-2015-01-29

 Bernard-Henri Lévy: ”Jihadismen är en form av islam.”

En av mina gamla favoriter bland skarpsynta kritiker av kommunism och socialism, den i Algeriet 1948 födde franske filosofen Bernard-Henri Lévy, kommenterar i en DN-intervju dagens datum (7 februari 2015) jihadismens förhållande till islams huvudfåra. Han gör det bland annat på följande insiktsfulla sätt:

Det är många i dag som hävdar att detta /terrorangreppet mot Charlie Hebdo i Paris, bloggarens an märkning/ inte hade med islam att göra. Men jag hävdar motsatsen: jihadismen är en form av islam…I dag finns det bara en civilisationers kamp; det är den som pågår inom islam mellan två former av jihadism. Likväl måste icke-muslimer mer än någonson visa att muslimer är deras bröder.

Läs hela intervjun här:

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/filosofen-rads-inte-storpolitiken/

Även om således Lévy hävdar att  jihadismen/islamismen är en form av islam, drar han inte alla muslimer över en kam. Islam är inte uteslutande en ideologi utan även ett sätt att leva: majoriteten muslimer världen över lever ett stillsamt trosliv omfattande dagliga böner, moskébesök och firande av traditionella högtidsdagar.

Problemet är att det är minoriteten, de våldsbenägna jihadisterna, som för ögonblicket är den muhammedanska religionens mest vitala inriktning som håller de normaltroende i ett järngrepp med hot om våld, död och pina.

Bernard-Henri Lévi, förmodligen en av världens vackraste karlar ännu vid 66 års ålder, såg och hörde jag vid en bokpresentation i Akademibokhandeln i Stockholm hösten 1978. Då satt han, närmast som en parodi på en fransk intellektuell, på ett bord och kedjerökte Gauloises och askade på golvet. Han var en av de tänkare som i Kalla krigets slutfas verksammast bidrog till kommunismens fall som globalt hot mot freden och friheten. Det gläder mig att han alltjämt håller stilen. Förhoppningsvis har han gått över till att använda askkopp (om han fortfarande röker).

I Sverige har kyrka och politik törnat in i en andlig och intellektuell sömn som effektivt avskärmar dem från verkligheten. Det gör det möjligt för en Mona Sahlin och en Anna Kinberg Batra att tala om halshuggande och våldtagande IS-terrorister som ”offer”, vilka kan komma på rätt spår genom att få tillgång till arbeten och terapeutiska insatser och för Stefan Löfven att till Sverige inbjuda Fatah-ledaren Mahmoud Abbas, en förhärdad förintelseförnekare och terroranhängare som vill se ett judefritt ”Palestina”.

Svenska kyrkan å sin sida lägger ner allt internationellt krut på att i olika tonarter brännmärka den judiska staten Israel i stället för att solidarisera sig med de kristna trosfränder som förföljs obarmhärtigt av IS, Boko Haram och andra jihadister i Mellanöstern och Afrika.

 Mitri Rehab: antisemitisk rasist som inbjudits till Uppsala domkyrka för att torgföra sitt hat mot Israel.

Nu till helgen har man till en teologisk samling i Uppsala inbjudit bland andra den antisemitiske kristne prästen Mitri Raheb från Betlehem i syfte att ytterligare kasta dynga på Israel. Den öppet rasistiske Raheb hävdar att dagens palestinaaraber, till skillnad från moderna judar, har en DNA-gemenskap med de bibliska lärofäderna. Över detta hatspektakel basar, minst av allt oväntat, vår tyskfödda ärkebiskop Antje Jackelén.

Prästerna Annika Borg och Johanna Andersson har skrivit följande debattartikel i DN i ämnet:

http://www.dn.se/debatt/svenska-kyrkan-talar-med-kluven-tunga-om-judar/

Jag inledde denna text med ett bibelcitat och jag avslutar med ett annat och mer hoppfullt sådant. Gud skapade världen och universum av kärlek, vilken alltså är grunden till varje form av sanning. Hat och omänsklighet är inte bara uttryck för ondska utan också för lögn. Kärlek och sanning är förutbestämda att en dag segra över hat och lögn.

Och, med Jesu ord:

  Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. (Markusevangeliet 13:13)

 

 

Om frestelser, förförelser och förlåtelse

Inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo

 Jesus frestas i öknen enligt en konstnärlig tolkning.

Så ber vi i Herrens bön (”Fader vår…) och hoppas därmed kunna undvika frestelser. Samtidigt vet vi att frestelserna kommer ändå. Jag ber dessa ord så gott som dagligen och har en tid, mot bakgrund av egna upplevelser, rådbråkat mitt sinne över varför det är så. Lyssnar inte Gud till våra böner?

Jag vet att Gud lyssnar till våra böner och har fått många bönesvar genom åren. Men jag vet också att inte ens Hans son, Jesus Kristus, fick de bönesvar han helst velat ha. Som när han bad i Getsemane örtagård: ”Gånge denna kalk ifrån mig.” Han hade helst velat slippa bli korsfäst om så varit möjligt när det gällde att utföra Guds vilja, men i det läge han då befann sig var offerdöden den väg Gud hade stakat ut. Jesus lade också till: ”Ske dock  icke min vilja, utan din.”

Det är naturligtvis så en sant troende människa bör bedja. Vi tror vi vet vad som är bäst för oss, och ibland är det vi tror det rätta. Men ibland tar vi miste. Vi får aldrig glömma att Gud känner oss utan och innan, faktiskt mycket bättre än vad vi själva gör. I avgörande ögonblick är det bäst om vi lägger allt i Guds hand. Detta därför att Guds fiende, Satan, ingenting hellre vill än att blanda bort korten för oss.

Trots orden i Jesu bön om att vi icke må falla i frestelse visste han mycket väl, att vi ändå kommer att göra det. Jesus blev själv frestad av Satan i öknen när han fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter innan han lyckades avvisa djävulens propåer. Det är därmed omöjligt att vi själva inte skulle bli frestade.

Om detta har Jesus följande ord för oss i Matteusevangeliet 18:7:

Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!

 

 Triangeldramat i Edens lustgård: Eva frestas av ormen och frestar i sin tur Adam.

Orsaken till att Gud tillåter oss att bli frestade och förförda är, som jag ser det, att Han måste kunna konstatera att vi är värdiga Hans gåvor och välsignelser innan vi kan mottaga dessa. I sin vishet sänder Han oss därtill endast sådana frestelser Han vet att vi kan övervinna på ett eller annat sätt, även om det skulle fresta på. Detta är i alla fall vad mina egna erfarenheter i ämnet säger mig.

Det finns olika typer av frestelser. Om jag faller för frestelsen att inmundiga en snaps för mycket till kräftorna är det kanske inte det bästa jag kan göra, men heller ingen katastrof som skriar till himlen. Om jag är otrogen mot min älskade blir det däremot genast mycket allvarligare. En frestelse är heller ingen riktig frestelse om den är alltför uppenbar.

För att vi verkligen skall riskera falla för den bör den vara förklädd som om den verkligen vore Guds vilja. Vi skall känna oss väl till mods och vara övertygade om att den människa Han sänt oss, eller vad det nu kan vara, är Guds gåva till oss.

Vi kan givetvis avfärda allt tal om frestelser som överspänt trams och välja att anamma Oscar Wildes devis om att ”bästa sättet att övervinna en frestelse är att falla för den”. Vittert och vitsigt, onekligen, och kanske chockerande när Wilde sa det, men falskt. Allt beror på vilket värde vi fäster vid våra egna liv. Önskar vi leva för att endast följa våra egna impulser och lustar, go ahead. Följ Wildes råd.

Gud kan inte tvinga oss. Beroende på hur vårt samvete är beskaffat kan Han emellertid tala till oss genom det och på så sätt leda oss på de rätta stigarna. Jag har givetvis själv råkat ut för frestelser och ibland fallit för dem. Jag vågar dock tro att mina erfarenheter då har gjort mig till en bättre, och definitivt mer erfaren, människa. Men de har tillfogat mig djupa sår och ärr i själ och hjärta.

 Oscar Wilde förespråkade att vi skulle falla för frestelserna.

En frestelse jag hittills inte fallit för är denna: jag har aldrig medvetet svikit någon jag älskat djupt/som jag vetat älskat mig eller vad jag vetat vara sanning. Detta är bland det värsta någon människa kan göra. Om vi begår en sådan synd kan vi endast under djup ånger bedja på våra bara knän och hoppas på att Guds förlåtelse, nåd och barmhärtighet räcker till för oss.

Jag har själv upplevt mig bli sviken, men kanske också detta varit Guds vilja. Kanske den som svikit inte menat så illa. Jag tröstar mig med att det i alla händelser är bättre att bli sviken än att själv svika.

 

 

God natt med ”Amazing Grace”

I dag har jag tänkt en del på ”Amazing Grace”, psalmen som skrevs 1779 av John Newton. Den finns i olika svenska översättningar, en av dessa med titeln ”Förunderlig nåd”.

Psalmen är en studie i Guds nåd, som räddat otaliga syndare från dödens förbannelse. Inte den fysiska döden, den drabbas vi alla av förr eller senare, men den andliga döden som kommer av avsaknad av kärlek och bristande medvetande om Guds barmhärtighetsverk. Gud skapade oss till sina avbilder med fri vilja för att vi skulle leva i Hans kärlek alldeles frivilligt.

I stället omfamnade vi mörkret och ondskan som fördes in i världen av Guds fiende, Satan, med hjälp av de första människorna. Det är denna tragedi som är upphovet till allt elände och till alla synder i världen.

Det enda som kan rädda oss är Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Gud behandlar oss inte efter förtjänst, ty om så vore fallet skulle var och en av oss vara dömd till undergång. Gud älskar oss trots alla våra fel och brister. Han vill det allra bästa för oss, och ju förr vi inser det, dess bättre. Själv har jag blivit klar över detta efter att under en tid ha sökt kärleken på fel sätt.

Djup kärlek är inte nödvändigtvis sensuellt känslorus och fysisk attraktion, som tvärtom kan dölja den sanna kärleken som är en gåva från Gud. Det sensuella känsloruset har en tendens att gå över tämligen raskt och kan leda till att vi rör oss från famn till famn tills vi slutligen glömt bort vem vi hör till.

”Amazing Grace” brukar ofta framföras av skotska säckpipeorkestrar. Här också med sång av Celtic Woman:

Nu god natt och sov gott, alla kära läsare!

Hallelujah – mot allt hat

http://www.youtube.com/watch?v=qSgsW9GLerA

Cohen-låten ”Hallelujah” framförd av den engelska sångerskan Alexandra Burke.

Alexandra Burke.

Se och lyssna. Och låt hatet dö i alla sammanhang. Jag är så fruktansvärt trött på allt hat – det som tyvärr gör sig påmint i mitt eget hjärta från tid till annan, det som finns hos mina antagonister, det som till så betydande del styr världens öden. Det kommer inte från Gud utan från Guds fiende, Satan.

När min älskade hustru Marika begravdes för tre år sedan spelades låten i Cohens egen version. Jag grät när jag hörde den då och jag gråter när jag hör den med Burke. Den säger så mycket, inte bara i form av själva orden utan också med det som inte sägs/sjungs. Den ger en känsla av helighet och djup insikt.

Med Cohen låter ”Hallelujah” så från ett liveframträdande i London:

http://www.youtube.com/watch?v=YrLk4vdY28Q

Leonard Cohen.

Det finns skäl att påminna om att Hallelujah är ett hebreiskt uttryck som betyder ”Prisa Jah” (Jahve, Gud).

Jag längtar till den dag då alla jordens människor förenas i ett gemensamt Hallelujah, hur broken detta lovrop till världens rätte Herre än må te sig. För den dagen kommer. Vi bär alla himmeriket inom oss, glöm inte det.

Reverend Sun Myung Moon (1920-2012). R. I. P.

 Reverend Sun Myung Moon (1920-2012).

Reverend Sun Myung Moon, grundaren av Unification Church, avled den 3 september på ett sjukhus i Sydkorea efter en kort tids sjukdom. Eller, som rörelsens medlemmar är benägna att säga, han övergick till den andliga världen. Följande länk återger ett amerikanskt nyhetsinslag om Moons bortgång:

http://www.wjla.com/video/2012/09/rev-sun-myung-moon-unification-church-founder-dies-at-92.html

Som en del av mina läsare känner till har jag varit medlem i sagda rörelse sedan 1974. Den kallades då Tongilfamiljen i Sverige. Självfallet har därför Reverend Moon spelat en betydande roll för mig personligen som andlig förgrundgestalt. Jag var under större delen av 1970-talet en aktiv församlingsmedlem och deltog även i viss internationell verksamhet. Sedan början av 1980-talet har jag varit stödjande medlem.

Under sommaren 1980 var jag verksam vid den av Moon grundade dagstidningen The News World i New York, en tidning som sedan bytte namn till The New York City Tribune. Jag var denna tidnings korrespondent i Sverige 1988-90 då den lades ner. Moon ville i stället kraftsamla de mediala resurserna till The Washington Times som han grundade 1985 i syfte att stärka den konservativa och antikommunistiska opinionsbildningen i USA.

Washington Times måste sägas ha haft ett tämligen stort inflytande genom åren, låt vara att tidningen stundom brottats med avsevärda ekonomiska svårigheter. Som chefredaktör fungerade under ett flertal år Arnaud De Borchgrave som tidigare var verksam vid tidskriften Newsweek. Ytterligare ett antal mer eller mindre bemärkta skribenter har passerat revy genom åren. Den stridbare Per Ahlmark tillhör dem som fått debattinlägg publicerade.

 Moon grundade Washington Times 1985 som en konservativ röst i USA.

Tidningen skrev så här i anledning av sin grundares bortgång:

http://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/sun-myung-moon-dies-at-92-washington-times-owner-led-the-unification-church/2012/09/02/001b747a-f531-11e1-aab7-f199a16396cf_story.html

Sun Myung Moon – som ursprungligen hette Yong Myung Moon (Moon Yong-myung med koreanskt skrivsätt) – föddes i en enkel jordbrukarfamilj i vad som nu är Nordkorea 1920. Korea var vid denna tid ockuperat av Japan. Kring 15 års ålder hade han en livsomvälvande andlig upplevelse: Jesus Kristus uppenbarade sig för honom och meddelade den unge mannen, att han hade utvalts att fullborda Jesu mission på jorden.

Därefter kom Moon att ägna alla krafter åt sin mission. Strax efter Koreahalvöns uppdelning i en nordlig och en sydlig del 1945 begav sig Moon till Nordkorea och inledde där en framgångsrik missionsverksamhet. De kommunistiska myndigheterna var inte alls glada åt detta utan spärrade 1948 in den unge Moon i ett ökänt slavarbetsläger i den nordkoreanska industristaden Hungnam på östkusten.

 General Douglas MacArthurs FN-trupper befriade Moon och andra fångar ur slavarbetslägret i Hungnam.

Efter svåra umbäranden befriades Moon och de fångar som ännu var i livet av FN-trupper ledda av general Douglas MacArthur i initialskedet av Koreakriget (1950-53). Han begav sig söderut och grundade 1954 i Pusan Unification Church, numera även känt som Federation for World Peace and Unity (Federationen för världsfred och enighet). Rörelsen fick snart ett betydande antal medlemmar i Sydkorea och Japan och 1971 flyttade Moon till USA, en nation han upplevde som livsviktig för världens framtid.

I USA träffade Moon ett stort antal politiska och religiösa ledare. Bland presidenter och expresidenter han mötte märks Harry Truman, Dwight Eisenhower, Richard Nixon, Ronald Reagan och George H. W. Bush. Den senare har genom åren deltagit i ett stort antal aktiviteter anordnade av organisationer som grundats av Moon. Även dennes möten med det sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov väckte uppseende på sin tid.

I mycket korta drag kan man sammanfatta rörelsens andliga lära – The Divine Principle (De gudomliga priniperna) – på följande sätt. Människan har skapats till man och kvinna såsom en avbild av Guds maskulina och feminina natur. De första människorna, i Bibeln kallade Adam och Eva, avföll emellertid från Gud genom att ha ett sexuellt förhållande innan de ännu var mogna härför, influerade av den fallne ärkeängeln Lucifer (”ormen” i Edens lustgård) som blev Satan.

För 2000 år sedan kom Jesus som Guds son/Messias till det utvalda landet för att befria mänskligheten från det sataniska inflytandet. Jesus accepterades emellertid inte som Messias utan kortfästes. Mänskligheten kunde, tack vare Jesu offerdöd, mottaga andlig frälsning. Den fysiska frälsningen återstod att fullborda.

 Reverend och fru Moon.

Det är den uppgiften Moon och hans anhängare – naturligtvis inklusive mig själv – anser Moon hade fått på sin lott. 1960 inträffade vad som enligt rörelsens lära kan jämföras med ”lammets bröllop” vilket omskrivs i Bibelns uppenbarelsebok: Sun Myung Moon ingick äktenskap med Hak Ja Han och de två blev mänsklighetens ”sanna föräldrar”.

Familjeidealet är centralt i Moons/Unification Churchs undervisning. Man anser att grunden för en kommande fullkomlig värld – himmelriket på jorden om man så vill – är ideala familjer där Guds kärlek kan realiseras i ett harmoniskt givande och tagande mellan man, hustru och barn. Rörelsens omskrivna massbröllop är centrala för skapandet av detta familjeideal. Rörelsen avvisar sexuella förhållanden utanför äktenskapet och homosexuella handlingar.

Det som, förutom det religiösa budskapet, mest uppmärksammats avseende Unification Church och dess grundare är nog det politiska ställningstagandet mot den gudlösa/ateistiska kommunismen men även annan typ av totalitarism såsom nazism och fascism. Särskilt har vikt fästs vid hotet mot det fria Sydkorea från stalinistdiktaturen Nordkorea.

Det väckte därför stort uppseende då paret Moon och ett antal nära medarbetare besökte Nordkorea och togs emot i audiens hos diktatorn Kim Il-sung (1912-94) i Pyongyang i början på 1990-talet. Härefter har rörelsen bedrivit viss affärs- och hjälpverksamhet i Nordkorea. Vid Moons frånfälle tillhörde Nordkoreas nuvarande ledare, Kim Jong-un (sonson till Kim Il-sung) de notabiliteter som sände sina kondoleanser.

 Paret Moon flankerar Kim Il-sung.

Nationen Korea tillhör hörnstenarna i rörelsens ideologi då landet anses ha utvalts av Gud att spela en avgörande roll i mänsklighetens utveckling. Man tänker sig då ett enat Korea fritt från kommunism.

Efter Kalla krigets slut har Reverend Moon (stundom kallad ”Fader Moon” av sina anhängare) lagt mest krut på ett världsomspännande fredsarbete. Särskild vikt har därvidlag lagts vid internationella konflikthärdar av typ Koreahalvön, Mellanöstern, Nordirland med flera. Otaliga möten och seminarier har hållits på olika håll i världen och ett stort antal så kallade fredsambassadörer – jag har själv äran att vara en sådan – har utsetts. Moon har även talat om behovet av en revitalisering av Förenta Nationerna (FN).

Sun Myung Moon utsåg några år före sin död sin yngste son, den Harvard-utbildade Reverend Hyung Jin Moon (född i USA 1979), till president för Unification Church. Den äldste levande sonen, Hyun Jin Moon, ansågs inte hålla måttet vilket skapade en bitter fejd mellan de båda bröderna. Hyung Jin har gjort sig känd som en smidig och vänlig religiös ledare som anses stå buddhismen nära.

 Reverend Hyung Jin Moon leder Unification Church.

Själv har jag varit närvarande vid två möten då Sun Myung Moon talat: i Camberg i dåvarande Västtyskland 1975 samt i London 1978, då jag deltog i internationell missionsverksamhet inom ramen för vad som benämndes International One World Crusade. Hans dynamiska gestalt gjorde ett stort intryck på mig och världen synes mig nu fattigare utan honom.

Slutligen kan jag inte anse det vara annat än en skandal att Moon aldrig fick Nobels fredspris för sitt uppoffrande arbete för världsfred. Ett posthumt pris är väl sannolikt för mycket att hoppas på.

Farrakhan förnekar sig inte

Den rasistiske demagogen Louis Farrakhan tror på uppror i USA.

Louis Eugene Walcott, mer känd som Louis Farrakhan, förnekar sig inte. I ett maratontal om fyra timmar vid Nation of Islams nyligen inträffade konvent i Chicago valde Farrakhan att bland många andra ämnen beröra de folkliga protesterna/revolterna på olika håll i den muslimska världen. Så här utlät sig Farrakhan bland annat:

What you are looking at in Tunisia, in Egypt…Libya, in Bahrain…what you see happening there…you´d better prepare because it will be coming to your door.

Vad demokrativänner världen över ser som en möjlig omvälvning i demokratisk och frihetlig riktning i några av världens mest beryktade diktaturer ser alltså Louis Farrakhan som förebud om en massiv resning mot styret i världens mest betydande demokrati. Farrakhan har yttermera uppmanat president Obama att inte låta polis och militär skjuta mot fredliga demonstrationståg. Det är alldeles uppenbart att den nu 77-årige ledaren för den svarta muslimska organisationen Nation of Islam har missat något väsentligt.

Annat var knappast att vänta från det hållet. Louis Farrakhan har genom åren gjort sig känd som en rasistisk demagog med en mängd mer eller mindre egendomliga uppfattningar. Han har bland annat uppgivit att han 1985 togs in i ett flygande tefat och hörde de svarta amerikanska muslimernas pionjär Elijah Muhammads röst förutsäga omvälvande händelser.

Mot den bakgrunden var det ingen sensation att Farrakhan i sitt tal i Chicago – där han hoppade från ämne till ämne – talade sig varm för Scientologikyrkan och dess grundare, science fiction-författaren L. Ron Hubbard. Enligt scientologerna grundades den mänskliga civilisationen av rymdvarelser.

L. Ron Hubbard är en av Farrakhans förebilder.

Louis Farrakhan är en gammal vän till Libyens nu snart detroniserade diktator Moammar al-Ghadaffi, vars internationella pris för mänskliga rättigheter (!) Farrakhan förärades 1996. Andra mottagare av samma pris har varit Fidél Castro och Hugo Chávez. Farrakhan har nyligen varnat USA för att avsätta Ghadaffi och dennes söner som man gjorde i Irak med Saddam Hussein och dennes söner och för att låta ”judarna” hetsa landet i krig på Israels sida mot Iran.

Just det – Farrakhan har gjort sig känd som en av världens mest obehagliga antisemiter som hävdar att hans kommentarer om ”judarna” är avsedda att ”dra undan täcket från Satan”. Han anser vidare att det är (surpise) ”judarna” som kontrollerar såväl USAs regering som dess banker.

Den judiska organisationen Anti Defamation Leagues (ADL) ledare Abe Foxman har bemött Louis Farrakhan på följande sätt:

Anti-Semitism has suffused the Nation of Islam´s message, and Farrakhan is the standard bearer and bigot in chief…Perhaps what´s more disturbing is that despite his anti-Semitic rants, he has not been made a pariah in his own community. What does it take for him to stop being a pied piper of hatred?

Farrakhan har också väckt uppseende genom att skriva till judiska samfund och organisationer och kräva skadestånd för att ha orsakat USAs svarta stort lidande. Han har även benämnt judendomen ”en rännstensideologi” och berömt Adolf Hitler.

Här en länk till en artikel om Farrakhans göranden och låtanden i Jerusalem Post:

http://www.jpost.com/International/Article.aspx?id=210444

Som synes skiljer det inte nämnvärt mellan Farrakhan och notabiliteter såsom Ghadaffi och Irans galne president Ahmadinejad. Det tragiska är att han fortfarande synes åtnjuta respekt från inte så få amerikanska svarta också utanför de rent muslimska leden.

Loggan för London-OS 2012.

När jag ändå är inne på ämnet påstådda judiska konspirationer kan jag inte underlåta informera om att Irans regering, enligt uppgifter som refereras i tidningen Expos nätupplaga, hotar bojkotta de olympiska spelen i London 2012. Orsak: London-OS logotype sägs bilda ordet ”Zion”.

Expo hänvisar även till att Wikileaks grundare Julian Assange (se inlägg i denna blogg 25/2) anklagat den engelska tidningen The Private Eye för att ingå i en judisk konspiration riktad mot honom och Wikileaks. Läs mer här:

http://expo.se/2011/assange-anklagar-journalister-for-judisk-konspiration_3779.html

Quid novi?