Mina prylar (10): skål från Kinmen

 Den vackra blåvita skålen från Kinmen, som har formats efter huvudöns konturer. Foto: Tommy Hansson

I min finhylla finns en vacker, lockförsedd skål i blåvitt med texten ”KINMEN DEFENSE COMMAND R. O. C.”. Således ”Kinmens försvarskommando Republiken Kina”. Republiken Kina är den officiella beteckningen för Taiwan, som jag besökte för första och hittills enda gången i början av 1990.

Mitt besök var resultatet av en inbjudan från den internationella organisationen World Anti Communist League (WACL) till dess årliga kongress, som detta år hölls i Taiwans huvudstad Taipei. Jag hade då i närmare 20 år ägnat mig åt aktivt, antikommunistiskt arbete sedan jag gick med i organisationen Demokratisk Allians (DA) 1972.

DA hade en hel del internationella kontakter, och flera av organisationens medlemmar och sympatisörer gjorde med jämna mellanrum resor till länder såsom Sydvietnam, Sydkorea, Paraguay, Filippinerna, USA och naturligtvis det fria Kina, Taiwan. Vi fick också rätt ofta besök från sådana länder.

Jag minns ett besök i Stockholm av den legendariske doktor Ku Cheng-kang, en ”äldre statsman” från Taiwan som tillhörde president Chiang Kai-sheks inre krets och följt med denne då han i spetsen för omkring en miljon nationalistkineser flydde till Taiwan efter Mao-kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget 1949.

Vi träffade doktor Ku i Baltiska kommitténs lokaler på Arsenalsgatan 1 och gick sedan samfällt därifrån till en kinesisk restaurang som var inrymd i saluhallshuset vid Östermalms torg. Det kändes oerhört hedrande att få träffa en sådan bemärkt man och hjälte i den för mig närmast heliga kampen mot den totalitära och gudlösa kommunismen.

Chiang Kai Shek reviews a military parade in Taipei.

En gång träffade jag och min DA-kollega Anders Larsson WACLs ordförande, som då var från Brasilien. Vi tog med honom till Operakällaren, Stockholms lyxigaste restaurang, och fick ett intressant samtal och en inblick i hur WACL arbetade. Jag kan väl nu avslöja, det var ändå 40 år sedan, att dess metoder inte alltid var helt rumsrena.

Bland annat hade man via dolda kameror och inspelningsapparatur lyckats skandalisera en hög och vänstervriden kyrkoman (om det rentav var landets romersk-katolske ärkebiskop) då denne hade en så kallad herdestund med en älskarinna på ett hotellrum. Den romerska kyrkans tjänare förutsätts ju leva i celibat.

Åter till Kinmen (den portugisiska beteckningen är Quemoy), en ögrupp omfattande tolv öar där huvudön är fem gånger så stor som den näst största ön. Vid tiden för mitt besök bodde här vid pass 50 000 människor vilka åtnjöt skattefrihet och andra privilegier. Att få besöka Kinmen var givetvis en fantastisk upplevelse för en kämpande antikommunist, eftersom det är Taiwans mest säkerhetsklassade del belägen endast någon kilometer från Kommunistkinas fastland.

Kommunisterna försökte erövra Kinmen den 25 oktober 1949 men slogs tillbaka av nationalisterna efter bara två dagar. Under den så kallade Formosa-krisen 1958 blev Kinmen beskjutet av fastlandets artilleri under 55 dagar i följd, men Taiwan-regeringen som aktivt stöddes av den amerikanska Eisenhower-administrationen motstod attacken.

Ett besök vid huvudöns Psywar Center (psywar=psykologisk krigföring) ingick i programmet – därifrån ivägsändes bland annat ballonger med frihetliga budskap till fastlandet – liksom ett besök i en i berget insprängd militär anläggning. Värdarna bjöd här på fantastisk kinesisk mat samt rikhaltiga mängder av det starka lokala risbrännvinet, av någon anledning kallat white lightning.

Taiwanvistelsen var utan tvivel en av mina allra mest minnesvärda resor över huvud taget. Däri ingick även boende på det storslagna Grand Hotel i Taipei, ett helt samhälle i sig, samt besök vid världens finaste kinesiska museum dit Chiang Kai-shek och hans medarbetare i samband med flykten från fastlandet hade forslat så många kinesiska konstskatter de kunde.

 En av mina artiklar i The New York City Tribune. Foto: Tommy Hansson

Jag fick även äran att tillsammans med två andra kongressdeltagare – en kinesiska som deltagit i protesterna på Himmelska fridens torg i Peking ett halvår tidigare samt en sydkoreansk riksdagsman – hålla ett tal i staden Taitung. Jag talade inför ett par tusen ditkommenderade studenter om religionens betydelse för bekämpandet av kommunismen. Talet trycktes senare i en engelskspråkig regeringstidskrift. Taitungs provinsregering gav oss talare en furstlig behandling med limousinservice och rikligt med mat och dryck (läs: white lightning).

Eftersom jag är journalist publicerade jag ett antal artiklar och reportage vid hemkomsten, bland annat i den amerikanska dagstidningen The New York City Tribune som jag var svensk ”stringer” för. Givetvis hade jag vid hemkomsten ett par flaskor av white lightning med i bagaget.

Nu säger jag adjö till Sverige och ägnar mig åt forskning i New York

 New York University (NYU) i Greenwich Village – min kommande arbetsplats.

I dag, på månaden aprils första dag, har jag fått ett besked som kommer att förändra min tillvaro på ett ganska radikalt sätt framöver. Jag har blivit erbjuden en forskartjänst på The Institute for Cold War Studies vid New York  University. Parallellt därmed kommer jag att bekläda en biträdande gästprofessur i ämnet Political Science (statsvetenskap) för en tid av två år, sedan får vi se om det blir förlängning eller inte.

Jag kan tacka min enkla blogg för den här möjligheten – jag har en vecka på mig att tänka över erbjudandet men kan redan nu avslöja, att jag kommer att tacka ja – eftersom den har en förhållandevis stor läsekrets i USA. New York University är kanske inte ett av de mer illustra universiteten i USA, men det går definitivt inte av för hackor. Grundad redan 1831 finns bland denna läroanstalts alumner så distinkta namn som Woody Allen, Alec Baldwin och Angelina Jolie.

 Woody Allen: en av NYUs mer firade alumner.

Eftersom jag redan ser ganska ”hipp” ut med runda designglasögon, intellektuellt skägg och hästsvans kommer jag att smälta fint in i det hippa området Greewich Village på Manhattan, där campusområdet är beläget och där jag även kommer att bo. Jag propsade på att få en betald hemresa varannan månad, vilket också beviljades. Min bostad i Södertälje behåller jag. Med min nya, oförskämt höga lön kommer jag inte att ha några problem att hålla mig med två bostäder.

Tyvärr kommer jag naturligtvis inte att kunna ägna mig åt kommunalpolitiken i Södertälje eller landstingspolitiken i Stockholms län och kommer därför att avsäga mig min fullmäktigeplats och övriga uppdrag jag har. Mitt medlemskap i Sverigedemokraterna behåller jag dock givetvis.

New York är en gammal bekantskap som jag nu således får nöjet och privilegiet att åter stifta bekantskap med. Här var jag sommaren 1980 verksam som journalistpraktikant vid dagstidningen The News World. Tidningen bytte några år senare namn till The New York City Tribune, för vilken jag var korrespondent i Sverige 1988-90 då tidningen tyvärr lades ned.

 Kommunisten och spionen Alger Hiss dömdes för mened till fem års fängelse.

Mitt huvudsakliga forskningsprojekt kommer att omfatta spionavslöjandena i USA i slutet av 1940- och början av 1950-talet, som  jag tidigare skrivit en del om i tidskriften Contra. Jag kommer särskilt att koncentrera forskningen till den som sovjetisk spion avslöjade utrikespolitiske tjänstemannen Alger Hiss, som bland annat hade en amerikansk nyckelroll i samband med FNs bildande.

Eftersom brotten Hiss anklagades för var preskriberade då han ställdes inför rätta i början av 1950-talet, kunde han endast dömas till fem års fängelse för brottet mened. Han förnekade inför rätta att han var kommunist, ett faktum som dock kunde styrkas genom vittnesmål av den avhoppade kommunisten och senare konservative skriftställaren Whittaker Chambers.

Jag behöver knappast säga att jag brinner av iver att få sätta tänderna i detta spännande forskningsprojekt. Bland annat hoppas jag få göra intervjuer med Hiss sentida släktingar, som jag sedan sannolikt kommer att publicera i ett antal nummer av tidskriften Contra.

 I New York City Tribune skrev jag bland annat om utredningen av mordet på Olof Palme.

Litet om hur och varför jag blev journalist

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

 Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!

Reverend Sun Myung Moon (1920-2012). R. I. P.

 Reverend Sun Myung Moon (1920-2012).

Reverend Sun Myung Moon, grundaren av Unification Church, avled den 3 september på ett sjukhus i Sydkorea efter en kort tids sjukdom. Eller, som rörelsens medlemmar är benägna att säga, han övergick till den andliga världen. Följande länk återger ett amerikanskt nyhetsinslag om Moons bortgång:

http://www.wjla.com/video/2012/09/rev-sun-myung-moon-unification-church-founder-dies-at-92.html

Som en del av mina läsare känner till har jag varit medlem i sagda rörelse sedan 1974. Den kallades då Tongilfamiljen i Sverige. Självfallet har därför Reverend Moon spelat en betydande roll för mig personligen som andlig förgrundgestalt. Jag var under större delen av 1970-talet en aktiv församlingsmedlem och deltog även i viss internationell verksamhet. Sedan början av 1980-talet har jag varit stödjande medlem.

Under sommaren 1980 var jag verksam vid den av Moon grundade dagstidningen The News World i New York, en tidning som sedan bytte namn till The New York City Tribune. Jag var denna tidnings korrespondent i Sverige 1988-90 då den lades ner. Moon ville i stället kraftsamla de mediala resurserna till The Washington Times som han grundade 1985 i syfte att stärka den konservativa och antikommunistiska opinionsbildningen i USA.

Washington Times måste sägas ha haft ett tämligen stort inflytande genom åren, låt vara att tidningen stundom brottats med avsevärda ekonomiska svårigheter. Som chefredaktör fungerade under ett flertal år Arnaud De Borchgrave som tidigare var verksam vid tidskriften Newsweek. Ytterligare ett antal mer eller mindre bemärkta skribenter har passerat revy genom åren. Den stridbare Per Ahlmark tillhör dem som fått debattinlägg publicerade.

 Moon grundade Washington Times 1985 som en konservativ röst i USA.

Tidningen skrev så här i anledning av sin grundares bortgång:

http://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/sun-myung-moon-dies-at-92-washington-times-owner-led-the-unification-church/2012/09/02/001b747a-f531-11e1-aab7-f199a16396cf_story.html

Sun Myung Moon – som ursprungligen hette Yong Myung Moon (Moon Yong-myung med koreanskt skrivsätt) – föddes i en enkel jordbrukarfamilj i vad som nu är Nordkorea 1920. Korea var vid denna tid ockuperat av Japan. Kring 15 års ålder hade han en livsomvälvande andlig upplevelse: Jesus Kristus uppenbarade sig för honom och meddelade den unge mannen, att han hade utvalts att fullborda Jesu mission på jorden.

Därefter kom Moon att ägna alla krafter åt sin mission. Strax efter Koreahalvöns uppdelning i en nordlig och en sydlig del 1945 begav sig Moon till Nordkorea och inledde där en framgångsrik missionsverksamhet. De kommunistiska myndigheterna var inte alls glada åt detta utan spärrade 1948 in den unge Moon i ett ökänt slavarbetsläger i den nordkoreanska industristaden Hungnam på östkusten.

 General Douglas MacArthurs FN-trupper befriade Moon och andra fångar ur slavarbetslägret i Hungnam.

Efter svåra umbäranden befriades Moon och de fångar som ännu var i livet av FN-trupper ledda av general Douglas MacArthur i initialskedet av Koreakriget (1950-53). Han begav sig söderut och grundade 1954 i Pusan Unification Church, numera även känt som Federation for World Peace and Unity (Federationen för världsfred och enighet). Rörelsen fick snart ett betydande antal medlemmar i Sydkorea och Japan och 1971 flyttade Moon till USA, en nation han upplevde som livsviktig för världens framtid.

I USA träffade Moon ett stort antal politiska och religiösa ledare. Bland presidenter och expresidenter han mötte märks Harry Truman, Dwight Eisenhower, Richard Nixon, Ronald Reagan och George H. W. Bush. Den senare har genom åren deltagit i ett stort antal aktiviteter anordnade av organisationer som grundats av Moon. Även dennes möten med det sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov väckte uppseende på sin tid.

I mycket korta drag kan man sammanfatta rörelsens andliga lära – The Divine Principle (De gudomliga priniperna) – på följande sätt. Människan har skapats till man och kvinna såsom en avbild av Guds maskulina och feminina natur. De första människorna, i Bibeln kallade Adam och Eva, avföll emellertid från Gud genom att ha ett sexuellt förhållande innan de ännu var mogna härför, influerade av den fallne ärkeängeln Lucifer (”ormen” i Edens lustgård) som blev Satan.

För 2000 år sedan kom Jesus som Guds son/Messias till det utvalda landet för att befria mänskligheten från det sataniska inflytandet. Jesus accepterades emellertid inte som Messias utan kortfästes. Mänskligheten kunde, tack vare Jesu offerdöd, mottaga andlig frälsning. Den fysiska frälsningen återstod att fullborda.

 Reverend och fru Moon.

Det är den uppgiften Moon och hans anhängare – naturligtvis inklusive mig själv – anser Moon hade fått på sin lott. 1960 inträffade vad som enligt rörelsens lära kan jämföras med ”lammets bröllop” vilket omskrivs i Bibelns uppenbarelsebok: Sun Myung Moon ingick äktenskap med Hak Ja Han och de två blev mänsklighetens ”sanna föräldrar”.

Familjeidealet är centralt i Moons/Unification Churchs undervisning. Man anser att grunden för en kommande fullkomlig värld – himmelriket på jorden om man så vill – är ideala familjer där Guds kärlek kan realiseras i ett harmoniskt givande och tagande mellan man, hustru och barn. Rörelsens omskrivna massbröllop är centrala för skapandet av detta familjeideal. Rörelsen avvisar sexuella förhållanden utanför äktenskapet och homosexuella handlingar.

Det som, förutom det religiösa budskapet, mest uppmärksammats avseende Unification Church och dess grundare är nog det politiska ställningstagandet mot den gudlösa/ateistiska kommunismen men även annan typ av totalitarism såsom nazism och fascism. Särskilt har vikt fästs vid hotet mot det fria Sydkorea från stalinistdiktaturen Nordkorea.

Det väckte därför stort uppseende då paret Moon och ett antal nära medarbetare besökte Nordkorea och togs emot i audiens hos diktatorn Kim Il-sung (1912-94) i Pyongyang i början på 1990-talet. Härefter har rörelsen bedrivit viss affärs- och hjälpverksamhet i Nordkorea. Vid Moons frånfälle tillhörde Nordkoreas nuvarande ledare, Kim Jong-un (sonson till Kim Il-sung) de notabiliteter som sände sina kondoleanser.

 Paret Moon flankerar Kim Il-sung.

Nationen Korea tillhör hörnstenarna i rörelsens ideologi då landet anses ha utvalts av Gud att spela en avgörande roll i mänsklighetens utveckling. Man tänker sig då ett enat Korea fritt från kommunism.

Efter Kalla krigets slut har Reverend Moon (stundom kallad ”Fader Moon” av sina anhängare) lagt mest krut på ett världsomspännande fredsarbete. Särskild vikt har därvidlag lagts vid internationella konflikthärdar av typ Koreahalvön, Mellanöstern, Nordirland med flera. Otaliga möten och seminarier har hållits på olika håll i världen och ett stort antal så kallade fredsambassadörer – jag har själv äran att vara en sådan – har utsetts. Moon har även talat om behovet av en revitalisering av Förenta Nationerna (FN).

Sun Myung Moon utsåg några år före sin död sin yngste son, den Harvard-utbildade Reverend Hyung Jin Moon (född i USA 1979), till president för Unification Church. Den äldste levande sonen, Hyun Jin Moon, ansågs inte hålla måttet vilket skapade en bitter fejd mellan de båda bröderna. Hyung Jin har gjort sig känd som en smidig och vänlig religiös ledare som anses stå buddhismen nära.

 Reverend Hyung Jin Moon leder Unification Church.

Själv har jag varit närvarande vid två möten då Sun Myung Moon talat: i Camberg i dåvarande Västtyskland 1975 samt i London 1978, då jag deltog i internationell missionsverksamhet inom ramen för vad som benämndes International One World Crusade. Hans dynamiska gestalt gjorde ett stort intryck på mig och världen synes mig nu fattigare utan honom.

Slutligen kan jag inte anse det vara annat än en skandal att Moon aldrig fick Nobels fredspris för sitt uppoffrande arbete för världsfred. Ett posthumt pris är väl sannolikt för mycket att hoppas på.