Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

Tories bästa val på 34 år: behåller makten i Storbritannien

---

En satirikers syn på valet i Storbritannien: Theresa May i DUPs bröstficka.

Premiärminister Theresa May och hennes Conservative Party (Tories) gjorde jättefiasko i parlamentsvalet i Storbritannien samtidigt som Labour gjorde braksuccé.

Se där i ett nötskal svenska mediers rapportering kring det brittiska valet. Det behöver knappast sägas att denna var starkt partisk till förmån för vänsteralternativet, precis som sker vid varje amerikanskt presidentval. Som vanligt ser verkligheten något annorlunda ut.

Labour gjorde förvisso bra ifrån sig. Faktum är dock att de konservativa i procent räknat gjorde sitt bästa val på 34 år, då Storbritannien under Margaret Thatchers ledning besegrade Argentina i Falklandskriget. Tories fick i det nyligen hållna valet 42,3 procent av rösterna vilket är ett rekordartat folkligt stöd.http://cornucopia.cornubot.se/2017/06/brittiska-valet-storsta-valjarstodet.html

Till följd av det egenartade valsystemet med enmansvalkretsar – segraren erhåller alla röster – innebär det inte per automatik att ett stort antal röster ger önskat antal mandat i parlamentet.

Leanne Wood leder Plaid Cymru (The Party of Wales), som vill se ett självständigt Wales.

Till de stora förlorarna i valet hörde United Kingdom Independence Party (UKIP), som inte fick ett enda mandat. Räknat i mandat erhöll Conservative Party 318 (-13), Labour 266 (+32), Scottish National Party 35 (-19), Liberal Democratic Party 12 (+3), Democratic Unionist Party 10 (+2), Sinn Fein 7 (+3), Plaid Cymru (The Party of Wales) 4 (+1) och Green Party 1 (oförändrat). https://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2017/jun/08/live-uk-election-results-in-full-2017

Således backade de konservativa avseende platser i House of Commons (underhuset) och fick nöja sig med 318 mandat. Därmed uppnåddes inte egen majoritet, varför premiärminister Theresa May har tvingats uppvakta det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP) som gick fram till 10 platser i underhuset. DUP har lovat stödja Tories enligt principen en fråga i taget. https://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Unionist_Party

DUP är ett socialkonservativt parti som grundades 1971 av pastor Ian Paisley, Desmond Beal och andra ledande företrädare för Protestant Unionist Party. Partiets övergripande målsättning är att motverka den irländska nationalismen och försvara Nordirlands brittiska och protestantiska identitet. DUP är vidare negativt inställt till aborter och avvisar så kallade samkönade äktenskap. Partiet är för Brexit och EU-kritiskt. Paisley ledde DUP till 2008, då han efterträddes som partiledare av Peter Robinson.

Två starka kvinnor tar befälet i brittisk politik: Arlene Foster (DUP) och Theresa May (Tories).

Sedan december 2015 leds partiet av den 46-åriga trebarnsmamman Arlene Foster, vilket gör att satirteckningen här ovan inte är helt rättvisande. Foster har företrätt DUP i det nordirländska parlamentet i Belfast sedan 2003 som representant för Fermanagh och South Tyrone. Hon har sedan 2007 även innehaft flera ministerposter i Northern Ireland Executive.

För att förstå Arelene Fosters politiska engagemang bör man veta att hon har självupplevd erfarenhet av terroriströrelsen IRAs verksamhet. Hennes far, som var reservist i polisstyrkan Royal Ulster Constabulary, utsattes när hon var barn för ett mordförsök. Senare drabbades en skolbuss hon satt i som tonåring av en IRA-bomb. Foster är en supporter till det skotska fotbollslaget Glasgow Rangers. https://en.wikipedia.org/wiki/Arlene_Foster

Det har på sina håll grymtats över att Tories nu kommer att bli beroende av det avsevärt mer konservativa – några skulle säga reaktionära – Democratic Unionist Party. Storbritannien borde under alla omständigheter glädja sig åt att man nu slipper se Labour hamna i regeringsställning, ett parti som senast hade regeringsmakten under Gordon Browns misslyckade tid som premiärminister 2007-10.

Förre London-borgmästaren Ken Livingstone är avstängd från Labour efter att ha kallat Hitler ”sionist”.

Labour, nominellt socialdemokratiskt men i dagens läge sannolikt betydligt mer ideologiskt till vänster än så, har urartat till att bli ett parti som har svåra problem med antisemitism och en eklatant ovilja att ta avstånd från terrorism. 18 medlemmar, varav en parlamentsledamot och en före detta borgmästare i London, har avstängts för antisemitiska kommentarer. https://www.theguardian.com/politics/2017/apr/04/labour-suspends-ken-livingstone-for-a-year-over-hitler-comments

Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, har torgfört uppfattningen att Hitler var sionist samt försvarat den kvinnliga parlamentsledamoten Naz Shah för att på sin Facebook-sida förespråkat att Israel skulle omlokaliseras till USA. Livingstone har envist hållit fast vid sin uppfattning och därför fått sin avstängning förlängd, medan Shah gjort avbön och åter tagits till nåder. https://www.theguardian.com/books/2016/sep/13/the-lefts-jewish-problem-corbyn-israel-and-antisemitism-dave-rich-review

Labourledaren Jeremy Corbyn har länge gjort en slät figur i brittisk politik och mest väckt uppmärksamhet på grund av sin så kallade antisionism – en term som nästan alltid är en omskrivning för antisemitism – och negativa inställning till den judiska staten Israel. På meritlistan står vidare en mångårig faiblesse för den irländska nationalist-/terroriströrelsen IRA och dess politiska gren Sinn Fein. Han är nära vän med det senare partiets mångårige ledare Gerry Adams. Sinn Fein deltar visserligen i de brittiska valen men har som princip att inte låta sig representeras i underhuset.

Extremvänsterpolitikerna Jeremy Corbyn (Labour) och Gerry Adams (Sinn Fein) 1995.

Vänsterextremisten Jeremy Corbin, givetvis hjälten nummer 1 i det brittiska valet enligt svenska medier, har alltid vägrat ta avstånd från terrorismen oavsett om denna kommit från IRA eller islamismen vilket framgår av denna statistik: https://order-order.com/2017/06/08/100-times-jeremy-corbyn-sided-terrorists/

Samma dag som detta skrivs har det meddelats att premiärminister May sett sig föranlåten att avskeda två högt uppsatta kampanjstrateger för att blidka den interna Tory-opinionen, och det kan förutsättas att kommande regeringsbestyr och Brexit-förberedelser inte kommer att bli helt smärtfria. Mays beslut att utlysa nyval var säkerligen ett missgrepp.

Någon katastrofsituation råder dock inte – den verkliga katastrofen skulle ha inträffat om Labour och Jeremy Corbyn hade kommit till makten.

Anteckningar från Irland (III): Hillsborough

Hillsborough Fort med anor från 1650. Foto: Tommy Hansson

På väg mot Nordirlands huvudstad Belfast under min Irlands-resa kring månadsskiftet maj-juni i år var den lilla orten Hillsborough med cirka 3500 invånare en av anhalterna. Så här skrev jag om Belfast: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/11/anteckningar-fran-irland-ii-belfast/ Passade på att göra ett studiebesök i den gamla artilleribefästningen Hillsborough Fort. http://www.discovernorthernireland.com/Hillsborough-Fort-Hillsborough-P7895

Fortet, som uppfördes på order av överste Arthur Hill, stod klart 1650 och utgjorde en försvarsanläggning för vägsträckan Dublin-Carrickfergus norr om Belfast. I anslutning till Hillsborough Fort finns en välskött skogspark samt en anlagd sjö med möjligheter till fiske och båtfärder. Varje år anordnas här en internationell ostronfestival med kringaktiviteter.

Några av änderna som hälsade mig välkommen. Foto: Tommy Hansson

Alldeles intill fortet finns den imposanta Saint Malachi-kyrkan, byggd 1750-74 i nygotisk arkitekturstil. Tanken var att den skulle bli stiftskyrka för grevskapet Down, men dessa förhoppningar kom på skam. Det hindrar inte att kyrkan har ett aktivt församlingsliv.

På orten finns även Hillsborough Castle, vilket trots namnet inte är ett regelrätt slott utan ett georgianskt country house. Det byggdes på 1700-talet för familjen Hill, efter vilken orten är uppkallad. Egendomen är officiellt residens för drottning Elizabeth II och den brittiska kungafamiljen när någon/några av dess medlemmar befinner sig i regionen.

Hillsborough Castle var 1921-73 residens för brittiske guvernören för Nordirland, en befattning som avskaffades sistnämnda år. Numera är byggnaden bostad för ministern för Nordirland. Här undertecknades vidare Anglo-Irish Agreement, en viktig milstolpe för den nordirländska freden, 1985. Tony Blair bodde ofta i ”slottet” under sin premiärministertid, och 2003 bodde USAs president George W. Bush här. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hillsborough_Castle

Hillsborough har cirka 3500 invånare. Foto: Tommy Hansson

President Bush den yngre är inte det ende amerikan av betydelse som bott på Hillsborough Castle. Benjamin Franklin (1706-90), en av de amerikanska så kallade grundlagsfäderna, vistades här som gäst till Wills Hill, earl av Hillsborough, under sin Englands-resa 1771. Enligt en uppfattning skar det sig ordentligt i umgänget mellan Franklin och Lord Hillsborough, som vid denna tid var ställföreträdande kolonialminister. Det sägs i sammanhanget att de hatade varandra från första ögonkastet.

Följden skulle ha blivit, att Franklin – som tidigare haft en relativt välvillig inställning till Storbritannien – vid hemkomsten gjorde sig till talesman för uppfattningen att en väpnad revolution var enda lösningen på de nordamerikanska koloniernas problem med den brittiska kronan. Därför har Hillsborough kallats ”Amerikas födelseplats”.

Saint Malachi blev aldrig stiftskyrka men är en aktiv församlingskyrka. Foto: Tommy Hansson

Uppgiften om fiendskapen mellan Franklin och Lord Hillsborough har dock betvivlats av sentida forskning. http://lisburn.com/archives/info/news-2011/birthplace-of-usa.html

Hillsborough är beläget 19 kilometer söder om Belfast och tillhör kommunen Lisburn i grevskapet Down.

Uppfinnaren och statsmannen Benjamin Franklin besökte Lord Hillsborough 1771.

Platsen skall ej förväxlas med fotbollsarenan Hillsborough i Sheffield, platsen för katastrofen då 96 fotbollssupportrar dog vid semifinalmatchen i FA-cupen mellan Liverpool FC och Nottingham Forest den 15 april 1989 till följd av polisens felaktiga handlande.https://www.theguardian.com/uk-news/video/2016/apr/26/hillsborough-inquiry-anatomy-of-a-disaster-video

Fotnot: I den fjärde och avslutande artikeln om min Irlands-resa kommer jag att behandla Glendalough och Wicklow Mountains.

Anteckningar från Irland (II): Belfast

 
Hamnen i Belfast – stor och betydelsefull. Foto: Tommy Hansson

Dags för andra delen av mina anteckningar från Irlands-resan för ett par månader sedan. Det första avsnittet handlade om Dublin: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/19/anteckningar-fran-irland-i-dublin/ Turen har nu kommit att redogöra för intryck från Nordirlands huvudstad Belfast, Irlands näst största stad med omkring 350 000 invånare.

Det finns sånger om hart när alla irländska platser. Tycker det kan vara lämpligt att inleda med ”The Black Velvet Band”, med Belfast-motiv, här framförd av The Irish Rovers:https://www.youtube.com/watch?v=DfsgHyymG8E

Belfast (Béal Feirste) i den irländska provinsen Ulster och beläget i grevskapet Antrim är huvudstad och även den största staden i Nordirland. Stadens irländska namn kommer av floden Farset, som numera har sitt lopp under staden. Den viktigaste floden är i dag Lagan. Belfast ligger vid mynningen till Belfast Lough omgivet av berg. Staden har undergått omfattande renoveringar, huvudsakligen i de stadsdelar som ligger vid Lagans stränder, under senare år. Stora delar av staden är bilfria.

Skalenlig modell av RMS Titanic. Foto: Tommy Hansson

I anslutning till den för staden så betydelsefulla hamnen residerar Harland & Wolffs skeppsvarv, mest känt för att det episka ångfartyget RMS (Royal Mail Steamer) Titanic byggdes där och före avfärden placerades i vad som är världens största torrdocka. Dess förlisning på jungfruresan till New York kan dock knappast skeppsvarvet lastas för, den var ett resultat av övermod från skeppsledningen kombinerat med olyckliga omständigheter.

Det är konstaterat att fartyget höll alltför hög fart i ett område bemängt med isberg vid olyckan 14-15 april 1912. Av totalt 2224 passagerare omkom 1514 medan 710 räddades.https://sv.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic

Det museum som invigdes vid Titanic´s  Quarters den 31 mars 2012 – lagom till det famösa fartygets 100-årsjubileum – är i dag tvivelsutan Belfasts största sevärdhet. Museet, som omfattar fem våningar, nio avdelningar och mäter 38 meter på höjden, var inledningen till en medveten satsning på turism – tidigare uppges denna näring ha varit försummad.

Bloggaren ombord på SS Nomadic med det mäktiga museibygget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Jag måste tillstå att jag blev tämligen imponerad av detta bygge, vars glänsande yttre för tankarna till Titanics mäktiga stäv. Arkitekten heter Eric Kuhne. Höjdpunkten under mitt besök var en rälsbunden färd i vagn genom alla museets nio avdelningar, där Titanics (och en del av Belfasts) historia i komprimerad form kunde följas från början till slut icke minst med hjälp av modern filmteknik. http://www.expressen.se/allt-om-resor/titanic-museum-ska-locka-oss-till-belfast/

RMS Titanic kan av lättförståeliga skäl inte beskådas in corpore i anslutning museet, men det kan däremot SS Nomadic som är ett servicefartyg (tender) med huvuduppgiften att frakta passagerare och deras bagage från och till Titanic och hennes systerfartyg RMS Olympic, samtliga tillhörande White Star Line. Ett besök ombord är en intressant upplevelse, även om det givetvis inte kan jämföras med vad ett besök på Titanic skulle ha inneburit. Nomadic är avsevärt mycket mindre än Titanic men har, såvitt jag förstår, samma proportioner. https://en.wikipedia.org/wiki/SS_Nomadic_(1911)

Världens största torrdocka. Foto: Tommy Hansson

Belfasts allra äldsta historia är höljd i dunkel, men 1177 skall normandiska erövrare ha uppfört en borganläggning på platsen. Staden erhöll stadsrättigheter 1613 och hade i slutet av samma århundrade omkring 2000 invånare. Under 1700-talet hade Belfast blivit den viktigaste hamnstaden i provinsen Ulster. Flera industrier hade anlagts inklusive ett skeppsvarv. Under 1800-talet skedde en stor inflyttning till staden och dess framväxande industri från den irländska landsbygden.

När Irland delades som ett resultat av avtalet om självstyre 1920 och det Anglo-irländska avtalet 1922 blev Belfast säte för den nordirländska regeringen. Delningen innebar att 26 av de 32 grevskapen införlivades med den Irländska fristaten (från och med 1949 Republiken Irland). Sex av grevskapen i provinsen Ulster kom att tillhöra Nordirland, som fortfarande var en del av Storbritannien: Fermanagh, Tyrone, Londonderry (Derry), Antrim, Down och Armanagh. https://sv.wikipedia.org/wiki/Irlands_grevskap

Det fanns starka strömningar för irländsk självständighet i Belfast, men när upproret bröt ut i Dublin annandag påsk 1916 fick det ingen motsvarighet i Belfast. Medlemmarna i de irländska självständighets- och försvarsrörelserna förblev tysta och inaktiva. Om detta har Gerry Adams, partiordförande i Sinn Féin sedan 1983 (!), skrivit en bok där han redogör för Belfasts och Nordirlands betydelse för de irländska självständighetssträvandena: https://www.amazon.co.uk/Who-Fears-Speak-Belfast-Rising/dp/1900960133

Paraden för att högtidlighålla 100-årsminnet av Påskupproret gick lugnt tillväga.

En parad med syftet att högtidlighålla 100-årsminnet av den historiska resningen – utan vilken hela Irland sannolikt hade sorterat under Storbritannien under hela 1900-talet – hölls likväl på Falls Road i det katolska området i Belfast den 27 mars i år. Allt gick lugnt tillväga. Gerry Adams för sin del förklarade sig missnöjd med Republiken Irlands sätt att hedra rebellerna, men några militanta tongångar var det inte fråga om från Sinn Féin-ledarens sida. http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/northern-ireland/falls-roads-lined-with-spectators-for-easter-rising-parade-in-belfast-34575523.html

I höjd med revolutionsåret 1968 inleddes den långa konflikternas tid i Belfast och Nordirland som kallas The Troubles. Huvudaktörer var här Storbritanniens armé samt Irländska republikanska armén, IRA, som ville ena Irland och befria det från brittiskt inflytande. En förgrundsgestalt i den republikanska kampen mot det brittiska väldet var Bernadette Devlin (MacAliskey), född 1947.

Bernadette Devlin, modell sent 1960-tal, stod i centrum för den republikanska kampviljan i Nordirland.

Hon blev den yngsta kvinnan någonsin att välja in i det brittiska parlamentet. Hon representerade Social Democratic Labour Party men blev av med sitt mandat då partiet föredrog en annan kandidat 1974. Bernadette är än i dag vid närmare 70 års ålder sysselsatt med uppoffrande socialt arbete. 1981 skadades hon allvarligt då hon och maken attackerades av probrittiska terrorister i sitt hem. Bernadette sköts med nio skott och maken med fyra inför sina barn, men båda överlevde. http://biography.yourdictionary.com/bernadette-devlin

IRAs rötter står att finna i Irish Volunteers, en av de tongivande rörelserna i Påskupproret 1916. Efter en splittring av rörelsen bytte en av falangerna namn till Irish Republican Army, som är ett övergripande namn för flera grupperingar varav Provisional (provisoriska) IRA var mest aktivt under The Troubles. Ännu mer radikala var Continuity IRA samt Real IRA. ”The Provies” ville medelst väpnad kamp störta det brittiska styret och förena Irland och tvekade inte att ta emot stöd från bland andra mecenater Muammar Khadaffis Libyen. IRAs politiska gren är det socialistiska partiet Sinn Féin. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-12539372

Rörelsen svarade för ett otal blodiga attentat under oroligheterna, varvid en del brittiska soldater men också många helt oskyldiga människor fick sätta livet till eller fick svåra men för livet. 1997 lade emellertid Provisoriska IRA ner vapnen, och 1998 inträffade under Tony Blairs tid som brittisk premiärminister det så kallade Långfredags-avtalet som medförde en ny era av fred och samarbete över religionsgränserna i Nordirland. Avtalet gav även möjlighet för en fredlig irländsk återförening.

Hotell Europa står  kvar efter 28 bombattentat under oroligheterna i Nordirland. Foto: Tommy Hansson

Något av en symbol för The Troubles är Europa Hotel i hjärtat av Belfast, Hotellet, som stod klart 1971, sägs vara Europas, kanske världens, mest bombade hotell med sammanlagt 28 bombattentat sedan invigningen. Mirakulöst nog återhämtade det sig efter varje större eller mindre bombangrepp och står i dag som ett stolt monument över nordirländarnas förmåga att hanka sig fram trots till synes övermäktiga odds. http://www.bbc.co.uk/news/uk-northern-ireland-14666296

En annan symbol för The Troubles, och relationerna mellan katoliker och protestanter i stort, är de muralmålningar som gjorts i respektive områden. Eftersom de skilda bostadsområdena ofta varvas med varandra, till exempel i anslutning till protestantiska/unionistiska Shankill Road i västra Belfast och angränsande katolska Falls Road och Ardoyne, kan olika typer av målningar iakttagas.

Muralmålningar i ett katolskt område i Belfast. Som synes är USAs president Barack Obama (i övre vänsterhörnet) en omtyckt figur här. Foto: Tommy Hansson

Det rör sig dels om katolska/republikanska, som är vänsterinriktade och pro-palestinska, dels protestantiska/unionistiska, som hyllar unionen med Storbritannien och egna militanta grupper samt är pro-Israel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Shankill_Road

Ett välkänt och för resenären obligatoriskt landmärke i Belfast är slutligen Stadshuset, the City Hall, vid Donegal Square i stadens centrala delar. Det började byggas 1898 och stod färdigt att invigas 1906. Byggnadsstilen kallas nybarock och arkitekten heter Alfred Brumwell Thomas.

På stadshusområdet finns en anslående staty av drottning Victoria (1819-1901), som besökte Belfast endast en gång och då under sin resa till Irland 1849; hon gjorde tydligen ett stort intryck och är av naturliga skäl populär hos Nordirlands protestantiska och pro-brittiska majoritet. Drottningen, som fått en hel era uppkallad efter sig, besökte på resan även Dublin och Cork.

Belfast City Hall med statyn föreställande drottning Victoria till vänster. Foto: Tommy Hansson

 Fotnot: I nästa artikel från Irlands-resan kommer jag att behandla byn Hillsborough, som jag besökte på väg mot Belfast. Byn har kallats ”USAs vagga” – läs varför i min kommande artikel!

 

 

 

Anteckningar från Irland (I): Dublin

Det faller sig naturligt att jag inleder denna text – den första av tre med motiv från min resa till Republiken Irland och Nordirland i månadsskiftet maj-juni 2016 – med att återge 1800-talssången The Rocky Road to Dublin. Att den framförs av mina absoluta favoritartister The Dubliners med Luke Kelly som sångare gör inte saken sämre, inte heller att den förekom i filmen ”Sherlock Holmes” (2009)med Robert Downey, Jr. i titelrollen.

Min kärlekshistoria med Irland går tillbaka till 1969, då jag och en gymnasiekompis skrev en uppsats om Irlands historia i ämnet samhällskunskap. Den byggde på en bok av historikern och Irlands-kännaren Alf Åberg, Irland sedan 1800, utgiven av Reso bokklubb. Framförallt är jag road av den irländska historien och kulturen men försöker ändå hänga med hjälpligt i det nutida skeendet.

För några år sedan kallades Irland ”den keltiska tigern” till följd av den starka ekonomiska utvecklingen, vilken dock kom av sig efter en tid. Nu synes emellertid hjulen vara ordentligt i rullning igen och fjolårets ekonomiska tillväxt blev helt sensationell med hela 26,3 procent. http://www.di.se/artiklar/2016/7/12/jattelyft-i-irlandsk-tillvaxt/

Första gången jag besökte Irland var 2002, då mitt ressällskap först besökte Dublin och därefter styrde kosan i sydvästlig riktning ner mot Dinglehalvön via platser som Carlow, Kilkenny, Cashel, Tipperary, Killarney och Tralee. Den här gången ingick en tripp till Nordirland och Belfast i programmet, varom jag återkommer i ett annat inlägg.

Irlands huvudstad Dublin i provinsen Leinster på östkusten brukar beskrivas som en av Europas vänligaste och samtidigt mest växande huvudstäder. Den anlades av vikingar från Danmark och Norge, vilka år 841 för första gången övervintrade här vid mynningen av floden Liffey samt på en plats vid namn Linn Dunchaill vid floden Clydes mynning. Dublin heter på iriska/gaeliska Baite Átha Cliath. http://varldenshistoria.se/civilisationer/vikingar/irlands-aldsta-vikingastad-har-antligen-upptackts

The Brazenhead i Dublin påstås vara Irlands äldsta pub. Foto: Tommy Hansson

Om dagens Dublin är mysigt och trevligt med ett försvarligt antal mer eller mindre originella och stämningsfulla pubar – jag besökte bland andra The Bleeding Horse samt The Brazenhead, varav den sistnämnda påstås räkna anor tillbaka till 1100-talet och därmed vara stadens och kanske Irlands äldsta pub – så har detta inte alltid varit fallet. Vikingarna var som bekant inte alltid världens mest fredliga och civiliserade människor, men jag bortser här från dem och nöjer mig med att förflytta mig jämnt 100 år tillbaka i tiden då det mytomspunna Påskupproret mot den engelska överhögheten utvecklade sig.

Upproret bröt ut med proklamationen av Republiken Irland (Eire) Annandag påsk 1916. En av undertecknarna av proklamationen var litteratören, teatermannen och motståndskämpen Thomas McDonagh (1876-1916), som med bland annat följande ord varnade engelsmännen att den irländska frihetskampen skulle fortsätta: https://www.youtube.com/watch?v=qZQmWLa9RGA

McDonagh var, i likhet med de flesta andra av upprorsmakarna, vad som skulle kunna betecknas som en idealistisk kristen/katolsk gentleman. De var synnerligen väl inlästa på irländsk historia och kultur/språk samt medlemmar i någon av de trenne paramilitära försvarsstyrkor som existerade.

Constance Markievicz (andra från höger) eskorteras av engelsk militär från Saint Stephen´s Green efter kapitulationen 1916.

En av de mer osannolika ledarna för revolten var ”grevinnan” Constance Markievicz (1868-1927), som var en av de ledande revoltörerna i den centralt belägna parken Saint Stephen´s Green i centrala Dublin; högsta befälet hade här Michael Mallin (1874-1916), en av de få upprorsmän som hade militär erfarenhet från bland annat Boerkriget i Sydafrika i början på seklet.

Saint Stephen´s Green är den näst största offentliga parken i Dublin efter Phoenix Park. Den ligger strax söder om den myllrande affärsgatan Grafton Street och omfattar en sjö, träd, rabatter, gångvägar, gräsytor och en fontän. Här finns också minnesmärken och historiska texttavlor om Påskupproret. Här finns bland annat monument och statyer över sådana historiska frihetskämpar som Robert Emmet (1778-1803) http://www.ireland-information.com/articles/robertemmet.htm och Jeremiah O´Donovan Rossa (1831-1915). https://en.wikipedia.org/wiki/Jeremiah_O%27Donovan_Rossa. Här finns även en byst av Markievicz.

O´Donovan Rossas begravning i Dublin, dit hans stoft förts från New York där han och andra irländska upprorsmän levde i exil, 1915 kom att bli något av en generalmönstring inför Påskupproret nästkommande år. https://www.youtube.com/watch?v=JZFKtqgfBxk För första gången deltog de tre irländska försvarsstyrkorna – Irish Volunteers, National Volunteers och Irish Citizen Army – i samlad trupp och det beräknas att cirka 5000 vapen bars i begravningståget.

Minnesmärket över Jeremiah O´Donovan Rossa i Saint Stephen´s Green. Foto: Tommy Hansson

Berömt är det tal som hölls vid O´Donovan Rossas grav av Påskupprorets överbefälhavare, poeten och skolmannen Patrick (Pádraig) Pearse (1879-1916) med de bevingade orden ”Ireland unfree shall never be at peace”. http://www.historylearningsite.co.uk/ireland-1845-to-1922/patrick-pearse/

”Grevinnan” Constance Markievicz, född Gore-Both, föddes i London i en förmögen familj 1868 och dog i Dublin 1927, troligen i lungtuberkulos (TBC). 1900 hade hon äktat den sex år yngre ”greven”, konstnären och kulturpersonligheten Casimir Dunin-Markievicz (något verkligt adelskap rörde det sig inte om) från Ukraina. I likhet med andra prominenta upprorsledare dömdes hon till döden av en engelsk ståndrätt under ledning av general John Grenfell Maxwell men benådades på grund av sitt kön. Hon var ute ur fängelset igen redan 1917. Constance var till sin politiska övertygelse militant socialist och kvinnosakskvinna (suffragett).

Hon blev den första kvinna som invaldes i det brittiska underhuset, även om hon som seden var i partiet Sinn Féin inte besatte platsen; hon gick sedan över till Fianna Fáil som hon var med och grundade. Dock var hon ledamot i det irländska parlamentet, Dáil, 1918-22 samt arbetsminister 1919-21.

1909 hade Constance grundat de irländska pojkscouterna, Fianna Éireann, som tog del i resningen sju år senare. Hon började några år senare samarbeta med den dynamiske fackföreningsledaren James Connolly (1868-1916) och dennes Irish Citizen Army. Connolly tillhörde den huvudstyrka som förskansat sig jämte Pearse och Joseph Mary Plunkett i Huvudpostkontoret i Dublin. Han sårades svårt och fördes till sjukhus, varifrån han av engelska soldater fördes på bår till Kilmainham-fängelset för att arkebuseras fastbunden i en stol.

Royal College of Surgeons vid Saint Stephen´s Green ockuperades av upprorsmakarna och användes som högkvarter fram till kapitulationen.

Det första dödsoffret för Påskupproret anses ha varit den 28-årige obeväpnade poliskonstapeln Michael Lahiff, som till sin egen olycka var i färd med att ta sig in i Saint Stephen´s Green genom det omgärdande stängslet. Han sköts till döds med tre skott, och enligt vittnesuppgifter avfyrades dessa av grevinnan Markievicz när Lahiff vägrade överlämna nycklar till henne. Enligt andra men troligen felaktiga uppgifter skall hon ha befunnit sig i Dublins stadshus då upproret inleddes.

Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver hennes insatser på följande sätt i sin bok I Dublins vackra stad (Bonniers 1968, sidan 80):

Och grevinnan stack fram sin stora tyska pistol genom gallret och sköt honom mitt i synen så han stöp och dog, och hon skrek lyckligt till sina kamrater i frihetsarmén: – Jag sköt honom! Och det blev responser så det stod härliga till. Det var när allt kommer omkring världskrig.

Den så kallade grevinnan Markievicz i fängsligt förvar i väntan på dom. Hon dömdes först till döden, fick straffet omvandlat till livstid men släpptes redan 1917.

Revolutionstrupperna i Saint Stephen´s Green etablerade sig först i den lilla föreståndarstugan av trä som fortfarande finns kvar i parken, men överflyttade sedan högkvarteret till den pampiga och vackra byggnad mittemot parken där kirurghögskolan Royal College of Surgeons in Ireland med anor från 1784 höll till. Garnisonen i Saint Stephen´s Green höll ut i sex dagar. Kommendanten Michael Mallin avrättades, Markievicz klarade sig undan.

Grevinnan antogs länge ha varit biträdande kommendant i Saint Stephen´s Green – det var så hon presenterade sig själv för engelsmännen efter kapitulationen – men senare efterforskningar har visat att den rollen innehades av kapten Christopher Poole. Markievicz framstår för övrigt som en i hög grad kontroversiell figur, självsvåldig och dessutom vid 48 års ålder starkt närsynt varför hon inte kunde ha varit någon toppskytt.

Enligt vissa uppgifter skall hon ha intagit en heroisk pose när hon dödsdömdes och beklagat sig över att dödsdomen omvandlades till livstids fängelse, enligt andra skall hon ha varit alldeles över sig och högljutt gnällt, ojat sig och gråtit över att hon som kvinna skulle kunna komma avrättas. Släktingar till den ihjälskjutne konstapel Lahiff menar att hon borde ha åtalats för mord. http://www.thesun.ie/irishsol/homepage/news/6992140/Was-Countess-Markievicz-a-hero-or-a-cold-blooded-killer.html

100-årsminnet av Påskupproret röner naturligtvis en hel del uppmärksamhet detta jubileumsår. På affischen i centrala Dublin syns från vänster Michael Mallin, Pádraig Pearse, James Connolly, Seán Mac Diarmada samt Thomas J. Clarke. Foto: Tommy Hansson

Längst att hålla ut var den kontingent soldater som leddes av matematikläraren Éamon de Valera på Boland´s Bakery, detta därför att det var den rebellpost som var längst belägen från Huvudpostkontoret varifrån Pearse hade sänt ut order om kapitulation. De Valera, ”Dev” i folkmun, benådades därför att han var amerikansk medborgare född i New York (pappan var kuban, mamman irländska). Han blev i tidernas fullbordan såväl premiärminister som president i Republiken Irland.

Påskupproret blev till det yttre ett magnifikt magplask, och det har berättats att ordinära Dublin-bor längst gatorna slog, hånade och skymfade de tillfångatagna rebellerna när de leddes bort av engelsmännen – ja, man tömde till och med sina nattkärl över dem. Sedan kom emellertid general Maxwells avrättningsorgie och opinionen svängde radikalt. Upprorsmakarna blev hjältar utan vilka det självständiga Irland aldrig sett dagens ljus. Full självständighet uppnåddes dock först 1949.

Trots ivrig rekryteringspropaganda lockades endast 678 irländska nationalister att deltaga i Påskupproret 1916. När krutröken skingrats visade det sig att 1351 människor hade dödats, många av dem helt oskyldiga, att 169 byggnader hade förstörts i grunden och att en tredjedel av Dublins befolkning måste få socialhjälp. Affärer hade plundrats under upproret. Någon gloriös tillställning var det definitivt inte. Påskresningen kom under alla omständigheter att tjäna som inspiration för en rad resningar i olika länder därefter, icke minst i Tredje världen. Även 1960-talets europeiska studentrevolutionärer av gåslevertyp, med ”Röde Rudi” Dutschke i spetsen, skall ha haft 1916 års män som förebilder.

Bloggaren i Irlands nationalhelgedom, Saint Patrick´s Cathedral. Foto: Tommy Hansson

Ett givet besöksmål i Dublin är Saint Patrick´s Cathedral, som är uppkallad efter Irlands skyddshelgon Patrick (cirka 387-461) som enligt traditionen förjagade ormarna från Irland. Det är inte helt lätt att skilja myt och verklighet när det gäller någon som levde för drygt halvtannat årtusende sedan, men så mycket kan konstateras att denna kyrkans man – som  var engelsman – gjorde ett djupt intryck på irländarna. Här en tidig bloggtext där jag skriver om Saint Patrick: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/17/det-ar-st-patrick%C2%B4s-day-slainte/

Saint Patrick´s Cathedral i centrala Dublin, inte långt från Trinity College med dess berömda Book of Kells, uppfördes 1191-1270 och är den största kyrkan på den irländska ön samt nationalkatedral i Republiken Irland. Något som möjligen kan tyckas egendomligt, eftersom Irland som bekant är katolskt och katedralen i fråga anglikansk, det vill säga protestantisk.

Något särskilt andlig atmosfär råder inte i kyrkans inre, som – även om det finns ett ordinärt gudstjänstliv med andakter, körsång, orgelkonserter med mera – till betydande del nog är att betrakta som ett museum med en ganska stor shoppingavdelning. Längs kyrkans innerväggar finns ett stor antal minnestavlor, monument och epitafier rörande bemärkta kyrkans tjänare men även sekulära personligheter inklusive krigare av olika slag. Här uppmärksammas exempelvis hjältemodiga insatser under världskrigen.

Jonathan Swift: ”Välsignad är den som inte väntar sig någonting, ty han skall aldrig bli besviken.”

Kyrkans ”kändis” nummer 1 är dock tvivelsutan den världsberömde författaren Jonathan Swift (1667-1745), vars böcker om Gullivers resor är vitt spridda och översatta till en mängd språk. Själv minns jag dem från min barndom, och de betraktas oftast som barnböcker, men egentligen är de satirer över samtidens förhållanden främst avsedda för en vuxen publik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Swift

Jonathan Swift, som var domprost i Saint Patrick´s från 1713, synes ha varit en tämligen färgstark person som tyvärr blev spritt språngande galen under slutfasen av sitt liv. Han gifte sig aldrig men hade flera kärestor, varav Stella (som egentligen hette Esther Johnson) var den som stod hans hjärta närmast. Båda är begravda i anslutning till Sant Patrick´s Cathdedral.

Följande vackra musikstycke tillägnad kyrkan – och med samma titel som denna – har komponerats av och framförs även av violinisten John Sheahan från Dubliners: https://www.youtube.com/watch?v=FSuA5tsztz4

En central roll i Dublins historia och karaktär spelar vidare floden Liffey (iriska An Life), ibland benämnd Anna Liffey, vilken delar Dublin i en sydlig och en nordlig del. Liffey har sin källa i Wicklow Mountains cirka 30 kilometer sydväst om huvudstaden och mynnar ut i Dublin Bay i Irländska sjön. Sammanlagt är den 80 kilometer lång.

Äkta irländsk måltid: Irish stew nedsköljd med Guinness och irländsk whiskey. Foto: Tommy Hansson

Enligt en efterhängsen myt används Liffeys vatten till att brygga det berömda irländska Guinness-ölet av portertyp, men så är det inte – Guinness använder i stället vatten i ledningar från Wicklow Mountains. Sant är dock att flodens vatten förser Dublin-borna med deras dricksvatten (som inte är särskilt välsmakande).

Fram till 1816 var den som ville ta sig från ena sidan av staden till den andra tvungen att nyttja båttransport. Detta år tillkom den välvda och rätt eleganta så kallade Ha´penny Bridge, som mäter 43 meter på längden och drygt tre meter på bredden. I dag finns ett otal broar över Liffey, men fortfarande beräknas att omkring 27 000 personer passerar över Ha´penny Bridge (som ursprungligen hette Liffey Bridge) varje dag.

Ett besök vid John Jameson´s Old Whiskey Distillery, med sedvanlig whiskeyprovning som avslutning, ingick givetvis även i mitt Dublin-program. Det gamla destilleriet är numera ett museum med tillhörande butik, den ädla drycken förfärdigas i dag i Cork i södra delen av landet.

Bro med anor – Ha´penny Bridge, vackert välvd över Liffeys glittrande vatten. Foto: Tommy Hansson

Som slutkläm måste det sägas att Irland just nu är inne i en mycket intressant tidsperiod. Ekonomin har som nämnts ovan vuxit kraftigt under senare år, och nu talas det även – som en följd av det brittiska utträdet ur EU (Brexit) – om att en irländsk återförening ter sig möjlig och detta på ett helt fredligt sätt. Detta är sannolikt vad alla katoliker på ön önskar, men med protestanterna torde det vara en helt annan sak. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-36821733

Nästa bloggtext från min Irlands-resa kommer att handla om Belfast och Hillsborough.

Mer eller mindre förvirrat om Bryssel-terrorn

Två dagar efter de blodiga terrordåden i Bryssel, som Islamiska staten (IS) föga oväntat tog på sig, kan det konstateras att 31 människor omkom och 260 skadades som en följd av de tre bombdetonationerna på flygplatsen Zaventem samt i tunnelbanan. Illdåden har hyllats av muslimska trosbekännare på flera twitterkonton: http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/835804-sa-hyllas-terrordaden-i-bryssel-pa-internet

Det kan också dessvärre konstateras, att det förekommit åtskilliga mer eller mindre förvirrade kommentarer i anslutning till IS-dåden här hemma. Jag redovisar nedan några av dessa utan inbördes rangordning.

Lena Mellin, kolumnist på Aftonbladet, har stått för ett av de märkligare yttrandena den 22 mars: ”Men enligt regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, ska man komma ihåg att de mord som utförts av extremister under de senaste tjugo åren har utförts av högerextremister, inte av jihadister. Att faran än så länge ser ut att komma från färre håll än i Bryssel inger en gnutta hopp denna tunga dag.”

Mellin tycks således på fullaste allvar mena, att det är mer hoppingivande när högerextremister begår vansinnesdåd än när islamister gör det. Och vad menar hon med att alla politiska mordattentat utförts av högerextremister? Det enda, förutom Breiviks mordorgie i Oslo 2011, som bär extremhögerns signum är väl massakern i Bologna 1980 då 85 människor miste livet. https://en.wikipedia.org/wiki/Bologna_massacre

 Verkligheten hann till slut upp Khadaffi, som beordrade sprängningen av ett amerikanskt flygplan över den skotska byn Lockerbie.

I övrigt har den vänsterextrema baskiska separatiströrelsen ETA samt likaledes vänsterextrema IRA utfört ett antal attentat i Nordirland respektive Spanien. 1988 exploderade ett amerikanskt flygplan över skotska Lockerbie i vad som visade sig vara ett illdåd beordrat av Libyens diktator Muammar Khadaffi (den svenske FN-diplomaten Bernt Carlsson omkom med alla 259 ombord; elva omkom på marken). Under 2000-talet har islamister slagit till i, förutom Mellanöstern, bland annat New York, London, Madrid och Paris och nu alltså Bryssel. Om Lockerbie-katastrofen här:https://sv.wikipedia.org/wiki/Lockerbieattentatet

Men enligt Lena Mellin skall vi tydligen glädjas åt att massakern i Bologna för 36 år sedan utfördes av en nyfascistisk grupp i Italien. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article22490353.ab

Flera aktiva muslimer har tagit avstånd från Bryssel-attentaten, vilket givetvis är glädjande, men vägrar samtidigt inse att de är utflöden av en låt vara radikal men ändå tolkning av Muhammeds ord och gärningar. Muslimske teologen Salahuddin Barakat menar den 23 mars: ”Men dåden har inget med islam att göra. /…/ Det finns inte någon som helst grund i den muslimska traditionen som stöder den här typen av avskyvärda handlingar.” http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article22499884.ab

 ”Det har inget med islam att göra.”

Abdelhak Lahouaichri, ordförande i Muslimska föreningen i Ljungby, har den 23 mars uttalat sig på följande sätt i tidningen Smålänningen: ”Det har inget med islam att göra. De som gjort det här är icke-muslimer. /…/ Enligt islam är det en stor synd. De är inte muslimer, de är stora idioter. Islam har kommit för att sprida frid. Det gör ont att vår religion är inblandad i sådana här smutsigheter.” http://www.smalanningen.se/article/inget-med-islam-att-gora/

Med all respekt för Lahouaichris avståndstagande från våld och terror kan han inte gärna vara omedveten om, att islam kunnat spridas runtom i världen endast genom erövringskrig och blodbad ända från krigsherren Muhammeds dagar på 600-talet och framåt. Det var muhammedanska makthavares övervåld mot kristna i Det heliga landet i början av medeltiden som ledde till korstågen, som muslimer tjatar om än i dag.

Och i denna stund finns massor av muslimska teologer, präster och ledare som tolkar islam på ett helt annat sätt än vad ordföranden för Muslimska föreningen i Ljungby gör. Frågan är då varför vi skall tro på att hans tolkning av religionen i fråga är den mest korrekta, och inte på de muslimska röster som menar att det är rätt med mord, terrorism och våldtäkter. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/13/islamska-foretradare-om-att-doda-valdta-och-att-jorden-ar-platt/

 Visst ja, Breivik var ju inte muslim…

Statsminister Stefan Löfven har dragit sitt strå till förvirringsstacken genom att, förutom de sedvanliga självklarheterna om ”avskyvärda dåd”, ”vi får aldrig acceptera terrorism” och ”våra tankar går till offren och deras anhöriga”, dra in en galen massmördare från Norge i sammanhanget.

I en intervju med SVT Aktuellt sade Löfven bland annat följande: ”Jag vill påminna om att en av de största terroristerna vi haft i Europa, Breivik, var allt annat än muslim.” http://nyheteridag.se/lofven-en-av-de-storsta-terroristerna-vi-haft-i-europa-brevik-var-allt-annat-an-muslim/

Vilket får oss alla att känna oss bättre till mods, eller hur?

Förra S-ledaren Mona Sahlin, till i juni nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, har inte precis bidragit till större klarhet i diskussionerna om Bryssel-dåden. I ett debattinlägg tillsammans med Hans Olsson, ordförande för Brottsförebyggande centrum i Värmland samt Åsa Bergenheim, rektor vid Karlstads högskola, på tidskriften Dagens Samhälles nätsajt hävdar hon den 23 mars bland annat att ”Sverige befinner sig på ett sluttande plan”:

Bryssel 22 mars 2016. Ytterligare en plats och ett datum att lägga till listan över terrorns blinda hat. /…/ I arbetet kring våldsbejakande terrorism  pratar vi ofta om att vit-maktrörelser, vänsterautonoma och fundamentalistiska religiösa grupper utgör hot mot vår demokrati. /…/ Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentatorsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremister sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utför våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling. http://www.dagenssamhalle.se/debatt/sverige-befinner-sig-pa-ett-sluttande-plan-23711

Här lyckas Sahlin, Olsson och Bergenheim alltså med det rätt imponerande konststycket nästan framställa terroristerna som offer för hatfyllda nättexter av olika slag. Sahlin et consortes har som synes också märkligt svårt att skuldbelägga islamism och jihadism för det extremvåld som dessa – och endast dessa – står för i dagens läge.

 ”Vi får därför inte bara betrakta den som utför våld som våldsbejakande.”

I stället nämns i ovanstående uppräkning allra först ”vit-maktrörelser”, därefter ”vänsterautonoma” och först därefter ”fundamentalistiska religiösa grupper” i allmänhet – precis som om exempelvis Livets ord, Mormonerna eller Jehovas vittnen vore lika terrorglada som jihadisterna. Riksdagsledamoten Robert Stenkvist (SD) har med all rätt ilsknat till på Sahlins uppseendeväckande svamlande och menar i sin blogg Dissidenten Stenkvist den 24 mars: ”Det sluttande planet är vår nationella säkerhetssamordnare Sahlin.”

Stenkvist menar som slutkläm på sin bloggtext att Sahlin snarast bör entledigas från sin ansvarsfulla position, till vilket man endast kan säga ja och amen. Även om den katastrofala Mona Sahlin i skrivande stund bara har ett par månader kvar på sitt förordnande. Ambassadör i inre Mongoliet nästa?https://stenkvist.wordpress.com/2016/03/24/det-sluttande-planet-ar-var-nationella-sakerhetssamordnare-sahlin/

I SVT Opinion skriver den bekante imamen i Eskilstuna, Abd al-Haqq Kielan alias Leif Karlsson (även verksam i Islamiska föreningen i Stockholm), den 24 mars att ”Nu måste muslimerna stå upp mot terrorn”. Hurra, tänkte jag när jag läste denna rubrik, äntligen ett ordentligt avståndstagande från den jihadistiska terrorismen från en ledande muslim i Sverige. När jag tagit del av resten av artikeln var jag inte längre lika entusiastisk.

”Nu har det hänt igen”, inleder Kielan sin betraktelse. ”Nya blodiga attacker har riktats mot kvinnor, barn, civila – helt oskyldiga människor – i avsikt att skapa skräck och förstöra det mänskliga samhället. Precis de saker som islam förbjuder. /…/ Vi är klämda mellan terrorister på ena sidan och främlingsfientliga politiska grupper på andra sidan.”
http://www.svt.se/opinion/article7358744.svt

 Imam Kielan: svensk muslim.

Jag tror att en förutsättning för att den reformation islam så väl behöver skall komma till stånd är, att imam Kielan och alla andra verserade muslimer – ty sådana finns förvisso – någon gång inser, att islam visserligen kan tolkas på ett fredligt sätt men även genom Muhammeds ord, gärningar och efterföljd inbjuder till radikala tolkningar. Kielan med flera må upprepa sin ramsa ”Det har ingenting att göra med islam” in absurdum, men vem som helst kan se att verkligheten är annorlunda beskaffad.

Abu Bakr al-Baghdadi, den så kallade ”osynlige kalifen” som står i ledningen för Islamiska staten (IS), är otvivelaktigt väl så mycket muslim och slängd i Koranen som den 30 år äldre Kielan. Född i Samarra i Irak 1971 var al-Baghdadi (som är en pseudonym) 1994-2004 verksam som präst och böneledare i en mindre moské i Bagdads utkanter. Enligt en uppgift skall han även ha ett irakiskt doktorat i islamisk teologi. Sedan blev han ledare för en grupp inom al-Qaida i Irak innan han 2010 framträdde som ledare och ”kalif” för IS.

Jag hyser viss respekt för imam Abd al-Haqq Kielan. Han berättade under ett föredrag i Stockholm jag hörde för några år sedan om sin omvändelse till islam, att hans idé om islamsk kultur och islamskt sätt att vara är civiliserade konversationer om religion och filosofi över små koppar kryddat kaffe på arabiskt vis. Ungefär som när vår fiktive detektiv Ture Sventon umgås med sin vän herr Omar.

Det låter verkligen jättetrevligt. Dessvärre finns dock också en annan sida av islam, vilken imam Kielan naturligtvis  är lika väl medveten som både denna bloggare och de ”främlingsfientliga politiska grupperna” Kielan hänvisar till ovan – liksom alla som någon gång studerat islam i teori och praktik – är.

 ”Rolexkalifen” al-Baghdadi: irakisk muslim.

Det är den islam som, helt enligt profetens anvisningar, i en stor del av arabvärlden följer sharialagen med allt vad denna innebär av halshuggningar, stenande av kvinnor, piskande, stympande och avrättning av konvertiter från islam. Det är den islam som erövrar mark för den enda rätta tron genom erövringskrig, våld och terror.

 

Personligt porträtt av en religiös ledare

Sun Myung Moon (1920-2012) är en av samtidens mest uppmärksammade religiösa ledare. Född i vad som i dag är Nordkorea 1920 grundade han i Pusan i Sydkorea 1954 Unification Church, eller mer utförligt The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity.

Till Sverige kom rörelsen med en kvinnlig tysk missionär 1969, och fem år senare gick jag själv med efter att träffat representanter för rörelsen i centrala Stockholm. Även om jag numera är föga aktiv bekänner jag gärna att de värden och värderingar som lärs ut av Moon i rörelsens lära, De gudomliga principerna, tillsammans med det budskap som predikades av Jesus Kristus bildar stommen i min personliga andliga övertygelse.

Jag har skrivit om Reverend Moon, ibland av sina anhängare även kallad fader Moon, flera gånger tidigare på min blogg, bland annat enligt följande:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/27/rev-moon-i-nordkoreas-gulag/

Den här gången tänkte jag berätta om en bok om Moon, Vem är Fader Moon?, som nyligen utgivits av min vän och trosfrände sedan dryga 40 år år, Jan-Peter Östberg (förlag och tryck: BoD, 2015, 104 sidor). Det skall med en gång sägas att det inte är något försök till lidelsefri betraktelse av en kontroversiell andlig ledare, något som framgår av boktitelns underrubrik: ”Minnen och erfarenheter av den bästa människa jag mött”. Det betyder inte att boken är ointressant, alldeles tvärtom. Själv har jag varit med på ett hörn och korrekturläst den.

”Hur ska vi nalkas frågan ‘Vem är Fader Moon’?”, frågar sig Östberg i bokens inledning och svarar själv så: ”Jag tror att det bästa sättet kan vara att börja mer indirekt – att skildra vad som hände två personer jag mött.” Därefter följer författarens personliga berättelse om möten med två personer, en amerikansk missionär i dåvarande Zaire och en gammal japansk kvinna i Fukushima. Jag tänker inte här försöka återberätta dessa möten, de bör läsas direkt från källan.

Härefter kommer författaren in på Sun Myung Moons kallelse vid 15 års ålder, då han upplevde sig möta Jesus Kristus i en andlig uppenbarelse och den senare bad den unge Moon ”att uppfylla hans mission och förverkliga Guds dröm”. Jan-Peter Östbergs slutsats är, att det är i denna vision som vi hittar Moons identitet som religiös förkunnare, ”det som drivit honom i hela hans liv”.

 Fader Moon – ständigt verksam.

Samma vision som varit med honom genom nordkoreanska slavarbetsläger, förföljelser och fängslanden i Sydkorea, etablerande av missionen i Japan, USA och andra delar av världen, en oförtröttlig kamp mot kommunismen under det Kalla kriget och en lika enveten fredskamp under den senare fasen av hans levnad. Personligen tycker jag det är något av en skandal att Moon inte fick Nobels fredpris.https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/22/nar-far-fader-moon-nobels-fredspris/

Som övertygad antikommunist är jag icke minst djupt imponerad av Moons arbete mot kommunismen, den ateistiska villolära som under perioden 1917-91 hotade förslava hela världen. Jan-Peter Östberg beskriver Moons syn på kommunismen på följande sätt:

För Fader Moon var kommunismen en destruktiv rörelse, en förespråkare för ateism och våld, byggd på lögn och ett försök att bygga en ideal värld, men utan Gud, utan en förståelse för tillvarons andliga, inre sida, och därför dömd att misslyckas, men under sina födslovåndor, sin verksamhet och under sin dödskamp i stånd att förorsaka mycket mänskligt lidande.

Ett av Moons viktigaste bidrag i kampen mot den gudlösa kommunismen var grundandet av dagstidningen The Washington Times 1982. Tidningen blev ett centralt språkrör för president Ronald Reagans utrikespolitik, som gick ut på att besegra – inte bara ”innesluta” – den kommunistiska delen av världen med Moskva som nav kring vilket allt kretsade.

Chefredaktör för Washington Times var vid denna tid Arnaud de Borchgrave, vilken inför toppmötet med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov på Island 1986 på anmaning av Moon underströk för sin nära vän Reagan, att denne måste hålla fast vid den rymdbaserade försvarsdoktrin som populärt kallades Star Wars – officiellt Strategic Defense Initiative (DSI) – trots påtryckningar av motsatt slag.

”Reagan följde Fader Moons råd”, understryker Östberg, ”med påföljd att Gorbatjov insåg att han måste ompröva Sovjetunionens politik radikalt eftersom den sovjetiska ekonomin inte tålde de väldiga investeringar som SDI skulle innebära.”

I bokens senare del skriver Östberg en hel del om Sun Myung Moons fredsarbete, som bland annat kom till uttryck i en strävan att få USA, Ryssland och Kina att samarbeta för att säkra freden på Koreahalvön. Han upprättade till den ändan till och med vänskapliga förbindelser med Kim Il-sungs stalinistiska regim i Nordkorea, det land som en gång gjort sitt bästa för att döda honom genom att spärra in honom i ett slavarbetsläger i Hungnam på den nordkoreanska östkusten. Även platser som Mellanöstern, Nordirland och Nepal står i fokus för Moons och hans rörelses fredsansträngningar.

 Kim Il-sung flankeras av Reverend Moon och dennes hustru, Hak-ja Han Moon som besökte Kim i Pyongyang 1991.

Bokens avslutande kapitel har rubriceringen ”Sveriges folk – ett Guds folk”, erinrande om Manfred Björkquists och den honom närstående Ungkyrkorörelsens gamla slagord från början av förra seklet, vilket dock skändligen förfuskats av Svenska kyrkan med dess accelererande sekularisering och förflackning. Mer om Ungkyrkorörelsen här:https://sv.wikipedia.org/wiki/Ungkyrkor%C3%B6relsen

Författaren menar, dock något oklart varför, att det gamla slagordet står inför en renässans. ”Detta ger hopp om framtiden!”, utropar Jan-Peter Östberg, och som den födde optimist jag är känner jag mig faktiskt en smula hoppfull om framtiden.

 

 

 

 

 

Paul Brady: ”Arthur McBride” och andra sånger – litet porträtt av en stor irländsk artist

 Paul Brady på scen.

Om ni frågar mig vilken av alla irländska sånger jag finner vackrast, skulle definitivt Paul Bradys i mitt tycke nästan magiska version av anti-krigssången (närmare bestämt anti-rekryteringssången) ”Arhur McBride” finnas med bland alternativen:

https://www.youtube.com/watch?v=cBGkhPx529g

Första och sista verserna lyder så:

Oh, me and my cousin, one Arthur MacBride
As we went a-walking down by the seaside
Mark now what followed and what did betide
For it being on Christmas morning

Däremellan utspelar sig ett drama av ungefär följande innehåll. De båda vännerna stöter under sin promenad längs havsstranden på två militärbefäl samt en liten trumslagarpojke. Militärerna söker rekrytera dem till (brittiska) armén och målar upp för dem en strålande tillvaro med gott om pengar, fina kläder och vackra unga hustrur, men vännerna slår bakut och en skärmytsling inträffar där befälen hotar att hugga av deras huvuden.

De får emellertid ordenligt på nöten av Arthur McBride och hans kusin, och den stackars trumslagarpojkens trumma sparkar de sönder och slänger ut i havet jämte militärbefälens rostiga hugg- och stickvapen. Litet elakt gjort mot den lille trumslagaren, kan man tycka. I alla händelser fortsätter de båda unga männen sin promenad, nöjda med sina sorglösa ungkarlsliv och utan några planer på att i arméuniform bese främmande platser och med prospektet att bli skjutna på morgonen.

Sången, som Brady kompar med sin väl använda gitarr, kan härledas tillbaka ända till 1600-talet och finns även i en kort filmversion från 1977 regisserad av Tiernan McBride. Ett litet mästerverk i sitt slag:

https://www.youtube.com/watch?v=VBdywzKD2Jw

 The Johnstons med Paul Brady som tvåa från vänster.

Paul Brady är en irländsk folk- och populärsångare och musiker som föddes 1947 i Strabane i grevskapet Tyrone i Nordirland, gränsande till Donegal i Irländska republiken (Eire). Han blev känd och uppskattad som medlem i den skönsjungande gruppen Johnstons såväl som soloartist på 1970-talet, då den rika irländska sång- och musikkulturen bröt fram på bred front. Brady framträdde även tillsammans med gruppen Planxty och särskilt dess medlem Andy Irvine.

Brady och Irvine syns och hörs här i den tragiska kärlekssången ”Lakes of Pontchartrain” i en inspelning som gjordes 1978:

https://www.youtube.com/watch?v=Ad8RVexRUoQ

Sjön Pontchartrain ligger, som den geografiskt bevandrade vet, i New Orleans i den amerikanska delstaten Louisiana. Sångens jag förälskar sig här i en kreolsk flicka, vars hus han gästar, och frågar om hon vill gifta sig med honom. Han får en kalldusch när hon berättar att hon redan har en älskare som befinner sig till havs och som hon ämnar vara trogen och vänta på. Varpå den stackars förälskade mannen inte kan göra annat än bjuda henne farväl utan någon förhoppning att någonsin få träffa henne igen.

 Brady och Planxtys Andy Irvine har spelat mycket tillsammans,

På 1980-talet vidgade Paul Brady sin repertoar till att omfatta även andra musikgenrer, icke minst pop och annan typ av populärmusik. Det är dock inget jag tänker gå in på här. Måste dock nämna att ingen mindre än Bob Dylan har nämnt Brady i uppskattande ordalag i en memomarbok. För den som kan tänka sig att höra nästan hur mycket som helst av denne fine och sympatiske sångare avslutar jag med en länk till en Brady-mix omfattande 50 låtar:

https://www.youtube.com/watch?v=Ad8RVexRUoQ&list=RDAd8RVexRUoQ#t=0

 

 

Sånger om stråtrövare

Tänkte jag, så här på sena kvällskvisten, skulle bjuda mina läsare på två sånger om så kallade stråtrövare. Det vill säga banditer som attackerade och rånade vägfarare förr i tiden. Den engelska termen för dessa yrkesbrottslingar är highwaymen.

 Den nordirländska staden Newry i äldre tider.

Överst en länk till sången ”Newry Town”, här framförd på oefterhärmligt sätt av The Dubliners sångare Sean Cannon. Troligen den förnämsta version som gjorts av denna traditionella sång. Visans stråtrövare är född i staden Newry i Nordirland i gränsområdet mellan grevskapen Armagh och Down.

Som framgår av sångtexten utförde denna rövare sina brott för att förse sin hustru med guld och juveler:

At seventeen I took a wife
I loved her dearer than I loved my Life
And for to keep her both fine and gay
A´robbing I went on the Kings highway

Stråtrövaren i sången grips emellertid och förs till Stephen´s Green i Dublin, och då kunde det bara gå på ett sätt: dödsstraff och hängning.

Samma straff väntade en annan stråtrövare, Allan Tyne från Harrow i England. Sången ”Allan Tyne of Harrow” framförs via nedanstående länk i ett fint liveframträdande av Nancy Kerr (fiol och bakgrundssång) samt James Fagan (gitarr och sång):

Visans Allan Tyne var en soldat som deserterat och blivit en stråtrövare, som enligt egen utsago rånade rika och i förekommande fall gav till de fattiga (ja, att råna fattiga kunde ju inte gärna vara någon lönande affär…). De forntida vägbanditerna saknade inte ädelmodiga drag, men att ägna sig åt grov brottslighet gick förstås inte an varför sångernas highwaymen får vad de förtjänar.

Således får också Allan Tyne plikta med livet för sin ljusskygga verksamhet:

To hang in Tyburn tree is my fate
For which I´m much frightened

Vill slutligen passa på att önska er alla en god vecka!

 

Hamas mördade sina egna under vapenvila, skyllde på Israel

 Israelisk polis bär iväg en del av en raket som avlossats från Gaza mot Tel Aviv. Raketen sköts ner av det israeliska antimissilsystemet Iron Dome.

Det verkar inte finnas några gränser för hur lågt den islamistiska terrororganisationen Hamas kan sjunka i sin omänsklighet under den pågående konflikten i Gaza:

Hamas murders 25 Palestinians, blames Israel

Sajten World Net Daily (WND) och dess medarbetare Aaron Klein rapporterar om hur Hamas mördade åtminstone 25 civila Gaza-bor, anklagade för förräderi, under en vapenvila som utlysts av humanitära skäl torsdagen den 24 juli. Sedan hävdade Hamas att det var Israels försvarsstyrkor som begått morden under dessas operationer i Shujaiyeh söndagen den 20 juli och drog sig inte för att fira de människor man just mördat som ”martyrer”.

Som uppgiftslämnare hänvisar WND till ”källor som står Hamas och jihadgrupper nära”. De mördade Gaza-borna anklagades för att ha lett israeliska trupper till Hamas-byggda infiltrationstunnlar samt ha försett Israel med information om Hamas infrastruktur i städer i Gaza-remsan. Under operationen i Shujaiyeh dödades 13 israeliska soldater under den Hamas-beskjutning som förekom trots vapenvilan.

I dag, tjugo dagar in i Israels Gaza-offensiv och på den tionde dagen av markoffensiven, rapporteras om mer än hundra antisemitiska brott världen över, bland annat ett antal i England och Nordirland. Det är mer än dubbelt så många som ”vanligt”.

Asiatiska ungdomar skrek ”Heil Hitler” och kastade sten mot förbipasserande i ett judiskt distrikt i Manchester, medan en kvinna iförd niqab rapporteras ha kastat en sten i huvudet på en cyklande judisk pojke. I Gateshead blev en judisk rabbin överfallen av fyra ungdomar och i Belfast krossades rutorna i stadens enda synagoga med tegelstenar.

Mer här på den informativa sajten Jihad i Malmö, där du även finner statistik över konflikten så här långt:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2014/07/dag-20-i-kriget.html

Sonen till en av Hamas grundare, imamen Sheikh Hassan Yousef, har under årens lopp avslöjat Hamas terrorverksamhet och hur man inte drar sig för att skicka sina egna barn i döden inom ramen för den heliga kampen för att utplåna Israel och dess judiska befolkning. Sonen, Mosab Hassan Yousef, född 1978, arbetade 1997-2007 under täckmantel inom den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet och lyckades då förhindra planerade självmordsmördarattcker mot Israel.

Mosab Hassan Yousef berättar här i ett amerikanskt TV-inslag om Hamas blodiga hantverk och hur han slutligen tröttnade på detta och gick emot allt hans fader stod för:

2010 publicerades Mosabs uppseendeväckande bok Son of Hamas, som snabbt tog sig in på New York Times bestsellerlista och gjorde Hamas-ledningen rasande. Mosab Hassan Yousef har konverterat till kristendomen och lever numera i Kalifornien.

 Det israeliska antimissilförsvaret Iron Dome har oskadliggjort ett stort antal Hamas-raketer och därmed räddat många israeliska medborgares liv.