Svenska artister (XXXI): Edvard Persson

En inte så liten gåsapåg från Skåne…https://www.youtube.com/watch?v=KAfoNpaL4_w

Det har sagts att ingenting är så förargelseväckande som oförarglighet.

Jag syftar här närmare bestämt på Edvard Persson, den legendariske skånske skådespelaren, sångaren och regissören som nog måste räknas som vår största artist någonsin. Omåttligt älskad av det svenska folket blev han, särskilt mot slutet av sitt liv, men hånad och kritiserad av kultursnobbarna för sin mix av skånsk bondkomik och hemvävd filosofi. https://www.sydsvenskan.se/2013-05-20/en-oforarglig-skaning

Carl Edvard Persson föddes i Sankt Pauli församling i Malmö den 17 januari 1888 och avled vid 69 års ålder i Jonstorp i Höganäs kommun den 19 september 1957. Han är även begravd i Jonstorp, dit han flyttat med sin andra hustru Mim Ekelund. Edvard var nummer sex i en barnaskara på nio. Familjen bodde vid Edvards födelse på Mjölnaregatan 4. Föräldrarna hette Anders Persson och Bengta Olsson, båda födda 1854, och i yngre år gick Edvard i timmermanslära hos fadern. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7109

Jag vet inte om Edvard Persson någonsin på allvar tänkte sig en framtid som snickare, men att hans håg mycket tidigt stod till till teater, sång och underhållning är fullt klart. Familjens hem låg helt nära Malmö tivoli och inte så långt från Folkets hus. Efter ett kortvarigt engagemang hos Ossian Brofeldts resande teatersällskap var han 1907-09  verksam vid Axel Lindblads Opera Comique- sällskap och 1909-11 vid Anton Gambetta Salmsons opera- och operettsällskap. Han medverkade under dessa år i en rad produktioner såsom”Boccaccio”, ”Geishan”, ”Buffalo Bill”, ”Tiggarstudenten” och ”Glada änkan”.

Dessförinnan hade den teatertokige Edvard som 16-åring rymt till Stockholm i akt och mening att söka in till Dramatens scenskola; han fick dock rådet att åka hem och ”sätta sig på skolbänken”.

Edvard Persson med Julian Kindahl i ”Orfeus i underjorden” på Hippodromen i Malmö 1926.

1911-19 var Edvard Persson och första hustrun Ellen Rosengren bosatta i Helsingfors, där Edvard huvudsakligen var aktiv vid Apolloteatern. Vissa framgångar hade han i ”Kyska Susanna” och ”Dollarprinsessan”. I Helsingfors föddes sönerna Harry Persson (1914-2008) och Olle Persson (1915-98). 1919 flyttade familjen Persson tillbaka till Malmö, där Edvard 1919-25 hade engagemang vid Folkets hus teater.

Sitt genombrott som komiker kan Edvard Persson sägas ha fått genom ett improviserat inhopp i Folkets hus-revyn ”Hertigen av Fosie” 1919 – han fick här möjlighet att uttrycka sig på skånska. Edvard Persson-biografen Jan Richter skriver: ”…och han blev en mästare i konsten att avlocka sin hembygds tungomål oväntat komiska kvaliteter.” Edvard blev också pionjär med att sjunga på skånsk dialekt.

Edvard Persson kom att dominera Folkets hus-scenen både som aktör och regissör i farser, lustspel och revyer. Sammanlagt blev det ett 70-tael produktioner: ”Lilla Helgonet”, ”Cirkusprinsessan”, ”Vita Hästen”, ”Glada änkan”, ”Tiggarstudenten”, you name it. Skånske Persson blev omsider även en ytterst framgångsrik grammofonsångare.

Förutom 45 långfilmer (varav sju stumfilmer) begick han 226 grammofon-insjungningar på 78-varvare, så kallade stenkakor. 1946 medverkade han i den första svenska färgfilmen, ”Klockorna i Gamla Sta´n” i regi av Ragnar Hyltén-Cavallius med Europa Film som producent. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=4168

En trött Edvard Persson stöder sig på galjonsfiguren i Torekov sommaren 1956.

Genombrottet kom med ”Skånska slott och herresäten” från revyn ”Sicken blomma” 1928 med Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist som textförfattare; melodin hade hämtats från ”Zandahls kanon”: https://www.youtube.com/watch?v=tbpm3T8Ph1s Textens alla 14 verser hittar ni via denna länk:http://ingeb.org/songs/skanskas.html

Det var i första hand som outtröttlig filmaktör som Edvard Persson blev känd och älskad av en stor svensk publik. Det har beräknats att hans mestadels komiska rollprestationer sågs av 30 miljoner svenska biobesökare från stumfilmsdebuten 1923 till karriärslutet 1956, då Edvards hälsa var på upphällningen efter ett rastlöst liv bestående av såväl hårt arbete som kopiöst festande. Det är ett oöverträffat svenskt rekord – endast Lasse Åbergs Stig-Helmer-filmer och kanske även Jönssonligan-produktionerna torde komma ens i närheten.

Persson var omåttligt populär också i Danmark. ”Kalle på Spången” hade dansk premiär under den nazityska ockupationen och visades därefter 87 veckor i rad på premiärbiografen i Köpenhamn. Filmen visades även på samtliga danska biografer utanför Köpenhamn. Edvard Persson framträdde vidare på kong Christian Xs 75-årsdag 1945 på Bellahöj utanför Köpenhamn inför 200 000 åskådare. Länk till visan ”Kalle på Spången” här: https://www.youtube.com/watch?v=uILkEZ2SGCs

Det är nog säkerligen ingen överdrift att säga att Edvard Persson fyllde både svenskars och danskars behov av trygghet i en orolig tid fylld av krig och krigshot. Enligt den filosofi han gjorde sig till tolk för skulle allting, vare sig det var fråga om besvärliga ransoneringar och militär mobilisering eller att utsättas för utländsk ockupation, nog ordna sig om man tog allt som det kom och i möjligaste mån likt Selma Lagerlöfs gåsapåg Nils Holgersson såg det ”lide grann från ovan”:https://www.youtube.com/watch?v=wFECkW4TupU

Edvard med hund i samband med inspelningen av ”Kalle på Spången”.

Man skulle helt enkelt, likt den trygge och (mat)glade skåningen, ta det lugnt och låta dem som eventuellt ville en ont göra sitt värsta: ”Ja låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”: https://www.youtube.com/watch?v=UVD6_Fu3MK8

Det förtjänar ändå påpekas, att det fanns en viss diskrepans mellan den fryntlige sydsvensk Edvard Persson framstod som i sånger och filmer och den person han var i verkligheten. Nog kunde han vara en gemytlig skåning som älskade god mat och dryck, men han var också en omvittnat egocentrisk diva som när han anlände till en filminspelning kunde utbrista: ”Flytta på er nu, det är mig publiken vill se” eller liknande. Ändå tycks han ha förblivit populär bland kollegerna, icke minst på grund av sitt yrkeskunnande: han var en förnämlig såväl skådespelare som sångare.

1947 genomförde den nu nära 60-årige Edvard Persson en turné till svenskbygderna i USA. Han uppträdde i 36 städer på 100 dagar och hann även med att spela in filmen ”Jens Månsson i Amerika” med Bengt Janzon som regissör och med hustrun Mim Ekelund som motspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_M%C3%A5nsson_i_Amerika I New York fyllde Edvard Carnegie Hall med två fullsatta hus och noterades vid framträdanden i Chicago för åhörarskaror som tidigare bara den omåttligt populäre världstenoren Enrico Caruso (1873-1921) kommit upp i ett par decennier tidigare.

Filmen ”Jens Månsson i Amerika” spelades in på plats 1947.

Komiken till trots hade Edvard också en allvarligare sida. Han intresserade sig för filosofi och tog överraskande nog intryck av den pessimistiske tyske filosofen och skriftställaren Arthur Schopenhauer (1788-1860) https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Schopenhauer. Denne var på sin tid en mycket inflytelserik tänkare och kom att utöva ett stort inflytande på storheter som Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein och Sigmund Freud. Och alltså Edvard Persson.

Om sitt intresse för Schopenhauer utlät sig Persson en gång så här i tidningen Filmjournalen:

Schopenhauer är min älsklingsförfattare. Det tror du kanske inte men så är det. Är man pessimist av princip så har man ett skydd mot det oangenäma. Sen kan man ju om man vill kalla en pessimism av det slaget för optimism.

Att Edvard Persson var unik framgår av, att han var den ende svenske filmaktören med heltidsanställning hos ett filmbolag, Europa Film. Den särställningen behöll han till sin bortgång i hjärnblödning 1957. Europa Film AB hade grundats 1930 av bröderna Gustav och Per Scheutz och förlade sina första inspelningsstudier till en nedlagd cementplattefabrik i Bromma. Bolagets första storhetstid inleddes med anställningen av Edvard Persson 1933. Företaget köptes 1984 upp av Bonniers som fusionerade in det i Svensk filmindustri (SF). https://sv.wikipedia.org/wiki/Europafilm

Biografin Jakten på Edvard av Pontus Brandstedt utkom 2013.

I år är det jämnt 60 år sedan Edvard Persson avled, aktiv in i det sista trots tidvis nedgörande recensioner och vacklande hälsa. Slutomdömet får Persson-biografen Pontus Brandstedt (Jakten på Edvard 2013) stå för: ”Aldrig kommer vi att få en artist med så publik förankring under så lång tid och i så många filmer igen.” http://www.adlibris.com/se/bok/jakten-pa-edvard-om-edvard-persson-filmerna-och-de-som-var-med-nar-det-b-9789173315562

Fotnot: 1967 gav Östen Warnerbring ut albumet ”Östen sjunger Edvard Persson” och 1982 kom Peps Persson med ”Persson sjunger Persson”.

Nej, Anna Hagwall – det här var bara för mycket

Anna Hagwall öppnar dörren till riksdagen i februari 2013. Foto: Robert Stenkvist

Riksdagsledamoten Anna Hagwall, född i Ungern 1953 (hon kom till Sverige som anhöriginvandrare 1972) och för en del år sedan medlem av Sverigedemokraternas inre krets, har lagt en motion i riksdagen (motion 2016/17:693) som enligt henne själv går ut på att minska ägarkoncentrationen och den politiska korrektheten bland svenska medier. Det är en målsättning som vid ett hastigt påseende kan förefalla vällovlig.

Motionstexten kan läsas här: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/sprid-agandet-i-medierna_H402693

När denna bloggare tittar närmare på vad Hagwall verkligen skrivit, framstår det dock med all önskvärd tydlighet att motionen i fråga är ingenting mindre än en katastrof. Ännu värre är dock Hagwalls egna kommentarer i pressen om motionen, icke minst därför att de förser SDs många belackare med ammunition dessa aldrig borde ha fått tillgång till. SDs ledning med riksdagsgruppledaren Mattias Karlsson i spetsen har gjort en brandkårsutryckning och tagit avstånd från motionen, varom mera här nedan. Frågan är dock hur den slunkit igenom det kontrollsystem som jag utgår från att vår riksdagsgrupp ändå har.

Den kanske egendomligaste delen av motionen är den som handlar om hur Hagwall tänkt sig SVT i framtiden. Hon vill göra om kanalerna till kodade betalkanaler men där en kanal skall hållas öppen för allmänheten. I denna kanal menar hon att programutbudet bör vara som på 1950- och 60-talen.

Aftonbladet har skrivit följande om Hagwalls motion: http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23657142.ab

I motionen skriver Anna Hagwall bland annat så här:

Hela åttio procent av medierna ägs av en och samma ägare. Det är inte acceptabelt. Därför behövs en spridning i ägandet av medierna som fördelas på fler oberoende företag och människor. För att förändra detta föreslår jag ett slopat presstöd.

Bonniers har för mycket makt, menar Anna Hagwall.

Det framgår både indirekt av motionen men framförallt när Hagwall på ett minst sagt olyckligt sätt söker utveckla sina tankar – se bland annat länken till AB ovan – att det är Bonnier-koncernen och noga taget dess judiska identitet hon skjuter in sig på: ”Låt de få Bonnierska tidningarna i landsorten gå under. Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media.”

”Åttio procent” är en siffra som saknar faktiskt underlag, något Anna Hagwall höftar till med för att visa hur förfärligt och stort hon anser att det inflytande det här företaget och den här etniska gruppen besitter i svenskt samhällsliv. Knappast märkligt då att den svårt nazianstuckna sajten Nordfront med gillande noterar Hagwalls ställningstagande mot Bonniers (jag  länkar i princip inte till nazisajter, men den som vill och orkar kan gå in på den aktuella sajten och konstatera detta).

Jag tvekar själv sällan att våra frispråkig, vilket bland annat innebär att jag i enstaka fall hamnat i ett annat ställningstagande än det partiledningen givit uttryck för. Det framgår av några texter på min blogg och det framgår av inlägg jag gjorde från talarstolen vid landsdagarna 2013, då jag vid ett par tillfällen i egenskap av länsombud ställde mig kritisk till förslag från partiledningen; om jag minns rätt handlade det vid sistnämnda tillfälle om manlig omskärelse samt cirkusdjur. Jag anser att det skall vara högt i tak och finnas ett betydande debattutrymme inom ett parti.

C-H Hermansson: ”Någon djävla ordning får det finnas i ett parti.”

Men det här, Anna Hagwall – det här var bara för mycket. Du säger någonstans att du har rätt att ha en ”egen åsikt”, vilket ju låter bestickande. Men ”någon djävla ordning får det vara i ett parti”, som framlidne förre VPK-ledaren C- H Hermansson så vältaligt en gång uttryckte saken. Det är helt enkelt skillnad på åsikter och åsikter, och ett parti med överlevnadsanspråk kan helt enkelt inte tolerera vilka som helst. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Hagwalls formuleringar öppnar slussarna på vid gavel för våra motståndare att kalla oss antisemiter och allt möjligt annat, som på vänstersajten Aktuellt Fokus här: http://aktuelltfokus.se/anna-hagwall-atergar-till-sds-rotter-judar-far-ej-aga-media/ Hennes teser hänger dessutom inte riktigt ihop. För det första är det ju inte sant att Bonnier-pressen äger en massa tidningar ute i landsorten.

När hon konfronteras med detta förhållande söker hon slingra sig genom att i ett mejl till Aftonbladet hävda, att de flesta av sådana tidningar ”kontrolleras direkt eller indirekt av Bonnier /sic!/ och varför denne skall få betalt av svenska skattebetalare är en gåta”. Bonnier-pressen har här i riksdagsledamoten Hagwalls föreställningsvärld blivit till ”Bonnier”, och jag ser i andanom nidbilden av en fet kapitalist av välkänd etnicitet som sitter bakom ett skrivbord i sitt kontor i Bonnier-skrapan i Stockholm och räknar pengar med en fet cigarr i munnen.

Yttermera har jag mycket svårt att föreställa mig hur ett indraget presstöd över hela linjen någonsin skulle kunna leda till en större pluralitet i den svenska medievärlden. En sådan åtgärd borde ju rimligen leda till att de svaga går under men penningstarka företag som exempelvis Bonnier-koncernen klarar sig rätt bra ändå. Rätta mig om jag har fel.

Åke Bonnier är biskop i Skara.

Om vi nu skall titta på detta med familjen Bonniers judiska proveniens, så är den endast nominell. Ingen nu levande medlem av  släkten Bonnier är såvitt jag förstår medlem av Judiska församlingen i Stockholm, medan däremot en av dess medlemmar  – Åke Bonnier – är präst inom Svenska kyrkan och biskop i Skara stift. Släkten Bonnier kan på goda grunder sägas vara helt och fullt assimilerad in i det svenska samhället. Här en släktöversikt över Bonniers för den som är intresserad: https://sv.wikipedia.org/wiki/Bonnier_(sl%C3%A4kt)

Om emellertid etnicitet bland mediamoguler är så pass viktig för Anna Hagwall utgår jag ifrån att hon inte heller anser att låt oss säga svenska och norska ägare skall få äga mer än fem procent av medierna i Sverige. Av någon anledning tvivlar jag dock på att hon menar att svensk- eller norskhet är av väsentlig betydelse i sammanhanget.

SDs partiledning har som nämnts ovan ryckt ut och markerat avstånd från de åsikter Anna Hagwall, andra vice ordförande i partistyrelsen till landsdagarna 2009, uttrycker i sin motion. Det heter i ett pressmeddelande från partiet och gruppledare Mattias Karlsson bland annat:

Anna Hagwalls motion stämmer inte överens med partiets stöd till Public Service och mediepolitik i övrigt. Agerandet har skadat vårt förtroende till henne. Detta kommer att få konsekvenser för hennes framtida verksamhet inom partiet och i riksdagsarbetet.http://www.mynewsdesk.com/se/sverigedemokraterna/pressreleases/betraeffande-anna-hagwalls-enskilda-motion-om-mediepolitik-1592680

Partiet deklarerar också att en dialog inletts med Hagwall – något hon själv förnekar – och vad denna kommer att leda fram till är svårt att sia om. Det bästa hon enligt min enkla mening kunde göra är att dra tillbaka sin motion och göra en genuin så kallad pudel. Jag tvivlar dock på att så kommer att ske. Den sparsamma kontakt jag haft med Anna Hagwall tyder på att hon är en viljestark person som håller hårt på sina åsikter, vilket kan vara en tillgång i vissa sammanhang men något av en förbannelse i andra.

Hagwall bemöter enligt lokalpress i Dalarna  (hon bor i Rättvik) partiledningens kritik genom att hävda rätten till sin egna åsikt, nämligen att medias ägande måste breddas och att monopol måste brytas. Hon menar att vad hon kallar ”marknadskrafterna” skall styra och att Bonniers äger alldeles för mycket: http://www.dt.se/dalarna/anna-hagwall-svarar-pa-partiledningens-kritik

Min intervju med Anna Hagwall i SD-Kuriren # 104 2013. Foto: Tommy Hansson

Anna Hagwall halkade in riksdagen så att säga på ett bananskal i början på 2013, då hon ersatte Erik Almquist vilken lämnade riksdagen, partiet och även landet i efterdyningarna av den så kallade järnrörsskandalen och valde att slå sig ned i Hagwalls födelseland Ungern. 2014 valdes hon in av egen kraft. Jag gjorde i samband med riksdagsinträdet en intervju med henne som publicerades i SD-Kuriren # 104/april 2013. Hon uttryckte då sympati för ”den lilla egenföretagaren som har en dröm att förverkliga”. Det hade nog varit bra om hon hållit sig till det spåret och inte fixerat sig vid familjen Bonnier.

Jag utgår  ifrån att det bland personer och grupperingar i och utanför SDs periferi nu i olika sammanhang kommer att riktas kritik mot partiledningen för ”toppstyre”, åsiktsförtryck och så kallad demokratur och liknande. Har redan sett kommentarer av detta slag på nätet. Jag kunde inte bry mig mindre. Öppen eller förtäckt antisemitism kan aldrig tolereras i ett parti som vill kalla sig civiliserat.

Om ni slutligen tycker jag är alltför elak mot Anna Hagwall och hennes olycksaliga motion – läs då vad Chang Frick på Nyheter idag har att anföra: http://nyheteridag.se/darfor-maste-anna-hagwall-sd-lamna-sina-uppdrag/

 

Anteckningar från Irland (I): Dublin

Det faller sig naturligt att jag inleder denna text – den första av tre med motiv från min resa till Republiken Irland och Nordirland i månadsskiftet maj-juni 2016 – med att återge 1800-talssången The Rocky Road to Dublin. Att den framförs av mina absoluta favoritartister The Dubliners med Luke Kelly som sångare gör inte saken sämre, inte heller att den förekom i filmen ”Sherlock Holmes” (2009)med Robert Downey, Jr. i titelrollen.

Min kärlekshistoria med Irland går tillbaka till 1969, då jag och en gymnasiekompis skrev en uppsats om Irlands historia i ämnet samhällskunskap. Den byggde på en bok av historikern och Irlands-kännaren Alf Åberg, Irland sedan 1800, utgiven av Reso bokklubb. Framförallt är jag road av den irländska historien och kulturen men försöker ändå hänga med hjälpligt i det nutida skeendet.

För några år sedan kallades Irland ”den keltiska tigern” till följd av den starka ekonomiska utvecklingen, vilken dock kom av sig efter en tid. Nu synes emellertid hjulen vara ordentligt i rullning igen och fjolårets ekonomiska tillväxt blev helt sensationell med hela 26,3 procent. http://www.di.se/artiklar/2016/7/12/jattelyft-i-irlandsk-tillvaxt/

Första gången jag besökte Irland var 2002, då mitt ressällskap först besökte Dublin och därefter styrde kosan i sydvästlig riktning ner mot Dinglehalvön via platser som Carlow, Kilkenny, Cashel, Tipperary, Killarney och Tralee. Den här gången ingick en tripp till Nordirland och Belfast i programmet, varom jag återkommer i ett annat inlägg.

Irlands huvudstad Dublin i provinsen Leinster på östkusten brukar beskrivas som en av Europas vänligaste och samtidigt mest växande huvudstäder. Den anlades av vikingar från Danmark och Norge, vilka år 841 för första gången övervintrade här vid mynningen av floden Liffey samt på en plats vid namn Linn Dunchaill vid floden Clydes mynning. Dublin heter på iriska/gaeliska Baite Átha Cliath. http://varldenshistoria.se/civilisationer/vikingar/irlands-aldsta-vikingastad-har-antligen-upptackts

The Brazenhead i Dublin påstås vara Irlands äldsta pub. Foto: Tommy Hansson

Om dagens Dublin är mysigt och trevligt med ett försvarligt antal mer eller mindre originella och stämningsfulla pubar – jag besökte bland andra The Bleeding Horse samt The Brazenhead, varav den sistnämnda påstås räkna anor tillbaka till 1100-talet och därmed vara stadens och kanske Irlands äldsta pub – så har detta inte alltid varit fallet. Vikingarna var som bekant inte alltid världens mest fredliga och civiliserade människor, men jag bortser här från dem och nöjer mig med att förflytta mig jämnt 100 år tillbaka i tiden då det mytomspunna Påskupproret mot den engelska överhögheten utvecklade sig.

Upproret bröt ut med proklamationen av Republiken Irland (Eire) Annandag påsk 1916. En av undertecknarna av proklamationen var litteratören, teatermannen och motståndskämpen Thomas McDonagh (1876-1916), som med bland annat följande ord varnade engelsmännen att den irländska frihetskampen skulle fortsätta: https://www.youtube.com/watch?v=qZQmWLa9RGA

McDonagh var, i likhet med de flesta andra av upprorsmakarna, vad som skulle kunna betecknas som en idealistisk kristen/katolsk gentleman. De var synnerligen väl inlästa på irländsk historia och kultur/språk samt medlemmar i någon av de trenne paramilitära försvarsstyrkor som existerade.

Constance Markievicz (andra från höger) eskorteras av engelsk militär från Saint Stephen´s Green efter kapitulationen 1916.

En av de mer osannolika ledarna för revolten var ”grevinnan” Constance Markievicz (1868-1927), som var en av de ledande revoltörerna i den centralt belägna parken Saint Stephen´s Green i centrala Dublin; högsta befälet hade här Michael Mallin (1874-1916), en av de få upprorsmän som hade militär erfarenhet från bland annat Boerkriget i Sydafrika i början på seklet.

Saint Stephen´s Green är den näst största offentliga parken i Dublin efter Phoenix Park. Den ligger strax söder om den myllrande affärsgatan Grafton Street och omfattar en sjö, träd, rabatter, gångvägar, gräsytor och en fontän. Här finns också minnesmärken och historiska texttavlor om Påskupproret. Här finns bland annat monument och statyer över sådana historiska frihetskämpar som Robert Emmet (1778-1803) http://www.ireland-information.com/articles/robertemmet.htm och Jeremiah O´Donovan Rossa (1831-1915). https://en.wikipedia.org/wiki/Jeremiah_O%27Donovan_Rossa. Här finns även en byst av Markievicz.

O´Donovan Rossas begravning i Dublin, dit hans stoft förts från New York där han och andra irländska upprorsmän levde i exil, 1915 kom att bli något av en generalmönstring inför Påskupproret nästkommande år. https://www.youtube.com/watch?v=JZFKtqgfBxk För första gången deltog de tre irländska försvarsstyrkorna – Irish Volunteers, National Volunteers och Irish Citizen Army – i samlad trupp och det beräknas att cirka 5000 vapen bars i begravningståget.

Minnesmärket över Jeremiah O´Donovan Rossa i Saint Stephen´s Green. Foto: Tommy Hansson

Berömt är det tal som hölls vid O´Donovan Rossas grav av Påskupprorets överbefälhavare, poeten och skolmannen Patrick (Pádraig) Pearse (1879-1916) med de bevingade orden ”Ireland unfree shall never be at peace”. http://www.historylearningsite.co.uk/ireland-1845-to-1922/patrick-pearse/

”Grevinnan” Constance Markievicz, född Gore-Both, föddes i London i en förmögen familj 1868 och dog i Dublin 1927, troligen i lungtuberkulos (TBC). 1900 hade hon äktat den sex år yngre ”greven”, konstnären och kulturpersonligheten Casimir Dunin-Markievicz (något verkligt adelskap rörde det sig inte om) från Ukraina. I likhet med andra prominenta upprorsledare dömdes hon till döden av en engelsk ståndrätt under ledning av general John Grenfell Maxwell men benådades på grund av sitt kön. Hon var ute ur fängelset igen redan 1917. Constance var till sin politiska övertygelse militant socialist och kvinnosakskvinna (suffragett).

Hon blev den första kvinna som invaldes i det brittiska underhuset, även om hon som seden var i partiet Sinn Féin inte besatte platsen; hon gick sedan över till Fianna Fáil som hon var med och grundade. Dock var hon ledamot i det irländska parlamentet, Dáil, 1918-22 samt arbetsminister 1919-21.

1909 hade Constance grundat de irländska pojkscouterna, Fianna Éireann, som tog del i resningen sju år senare. Hon började några år senare samarbeta med den dynamiske fackföreningsledaren James Connolly (1868-1916) och dennes Irish Citizen Army. Connolly tillhörde den huvudstyrka som förskansat sig jämte Pearse och Joseph Mary Plunkett i Huvudpostkontoret i Dublin. Han sårades svårt och fördes till sjukhus, varifrån han av engelska soldater fördes på bår till Kilmainham-fängelset för att arkebuseras fastbunden i en stol.

Royal College of Surgeons vid Saint Stephen´s Green ockuperades av upprorsmakarna och användes som högkvarter fram till kapitulationen.

Det första dödsoffret för Påskupproret anses ha varit den 28-årige obeväpnade poliskonstapeln Michael Lahiff, som till sin egen olycka var i färd med att ta sig in i Saint Stephen´s Green genom det omgärdande stängslet. Han sköts till döds med tre skott, och enligt vittnesuppgifter avfyrades dessa av grevinnan Markievicz när Lahiff vägrade överlämna nycklar till henne. Enligt andra men troligen felaktiga uppgifter skall hon ha befunnit sig i Dublins stadshus då upproret inleddes.

Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver hennes insatser på följande sätt i sin bok I Dublins vackra stad (Bonniers 1968, sidan 80):

Och grevinnan stack fram sin stora tyska pistol genom gallret och sköt honom mitt i synen så han stöp och dog, och hon skrek lyckligt till sina kamrater i frihetsarmén: – Jag sköt honom! Och det blev responser så det stod härliga till. Det var när allt kommer omkring världskrig.

Den så kallade grevinnan Markievicz i fängsligt förvar i väntan på dom. Hon dömdes först till döden, fick straffet omvandlat till livstid men släpptes redan 1917.

Revolutionstrupperna i Saint Stephen´s Green etablerade sig först i den lilla föreståndarstugan av trä som fortfarande finns kvar i parken, men överflyttade sedan högkvarteret till den pampiga och vackra byggnad mittemot parken där kirurghögskolan Royal College of Surgeons in Ireland med anor från 1784 höll till. Garnisonen i Saint Stephen´s Green höll ut i sex dagar. Kommendanten Michael Mallin avrättades, Markievicz klarade sig undan.

Grevinnan antogs länge ha varit biträdande kommendant i Saint Stephen´s Green – det var så hon presenterade sig själv för engelsmännen efter kapitulationen – men senare efterforskningar har visat att den rollen innehades av kapten Christopher Poole. Markievicz framstår för övrigt som en i hög grad kontroversiell figur, självsvåldig och dessutom vid 48 års ålder starkt närsynt varför hon inte kunde ha varit någon toppskytt.

Enligt vissa uppgifter skall hon ha intagit en heroisk pose när hon dödsdömdes och beklagat sig över att dödsdomen omvandlades till livstids fängelse, enligt andra skall hon ha varit alldeles över sig och högljutt gnällt, ojat sig och gråtit över att hon som kvinna skulle kunna komma avrättas. Släktingar till den ihjälskjutne konstapel Lahiff menar att hon borde ha åtalats för mord. http://www.thesun.ie/irishsol/homepage/news/6992140/Was-Countess-Markievicz-a-hero-or-a-cold-blooded-killer.html

100-årsminnet av Påskupproret röner naturligtvis en hel del uppmärksamhet detta jubileumsår. På affischen i centrala Dublin syns från vänster Michael Mallin, Pádraig Pearse, James Connolly, Seán Mac Diarmada samt Thomas J. Clarke. Foto: Tommy Hansson

Längst att hålla ut var den kontingent soldater som leddes av matematikläraren Éamon de Valera på Boland´s Bakery, detta därför att det var den rebellpost som var längst belägen från Huvudpostkontoret varifrån Pearse hade sänt ut order om kapitulation. De Valera, ”Dev” i folkmun, benådades därför att han var amerikansk medborgare född i New York (pappan var kuban, mamman irländska). Han blev i tidernas fullbordan såväl premiärminister som president i Republiken Irland.

Påskupproret blev till det yttre ett magnifikt magplask, och det har berättats att ordinära Dublin-bor längst gatorna slog, hånade och skymfade de tillfångatagna rebellerna när de leddes bort av engelsmännen – ja, man tömde till och med sina nattkärl över dem. Sedan kom emellertid general Maxwells avrättningsorgie och opinionen svängde radikalt. Upprorsmakarna blev hjältar utan vilka det självständiga Irland aldrig sett dagens ljus. Full självständighet uppnåddes dock först 1949.

Trots ivrig rekryteringspropaganda lockades endast 678 irländska nationalister att deltaga i Påskupproret 1916. När krutröken skingrats visade det sig att 1351 människor hade dödats, många av dem helt oskyldiga, att 169 byggnader hade förstörts i grunden och att en tredjedel av Dublins befolkning måste få socialhjälp. Affärer hade plundrats under upproret. Någon gloriös tillställning var det definitivt inte. Påskresningen kom under alla omständigheter att tjäna som inspiration för en rad resningar i olika länder därefter, icke minst i Tredje världen. Även 1960-talets europeiska studentrevolutionärer av gåslevertyp, med ”Röde Rudi” Dutschke i spetsen, skall ha haft 1916 års män som förebilder.

Bloggaren i Irlands nationalhelgedom, Saint Patrick´s Cathedral. Foto: Tommy Hansson

Ett givet besöksmål i Dublin är Saint Patrick´s Cathedral, som är uppkallad efter Irlands skyddshelgon Patrick (cirka 387-461) som enligt traditionen förjagade ormarna från Irland. Det är inte helt lätt att skilja myt och verklighet när det gäller någon som levde för drygt halvtannat årtusende sedan, men så mycket kan konstateras att denna kyrkans man – som  var engelsman – gjorde ett djupt intryck på irländarna. Här en tidig bloggtext där jag skriver om Saint Patrick: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/17/det-ar-st-patrick%C2%B4s-day-slainte/

Saint Patrick´s Cathedral i centrala Dublin, inte långt från Trinity College med dess berömda Book of Kells, uppfördes 1191-1270 och är den största kyrkan på den irländska ön samt nationalkatedral i Republiken Irland. Något som möjligen kan tyckas egendomligt, eftersom Irland som bekant är katolskt och katedralen i fråga anglikansk, det vill säga protestantisk.

Något särskilt andlig atmosfär råder inte i kyrkans inre, som – även om det finns ett ordinärt gudstjänstliv med andakter, körsång, orgelkonserter med mera – till betydande del nog är att betrakta som ett museum med en ganska stor shoppingavdelning. Längs kyrkans innerväggar finns ett stor antal minnestavlor, monument och epitafier rörande bemärkta kyrkans tjänare men även sekulära personligheter inklusive krigare av olika slag. Här uppmärksammas exempelvis hjältemodiga insatser under världskrigen.

Jonathan Swift: ”Välsignad är den som inte väntar sig någonting, ty han skall aldrig bli besviken.”

Kyrkans ”kändis” nummer 1 är dock tvivelsutan den världsberömde författaren Jonathan Swift (1667-1745), vars böcker om Gullivers resor är vitt spridda och översatta till en mängd språk. Själv minns jag dem från min barndom, och de betraktas oftast som barnböcker, men egentligen är de satirer över samtidens förhållanden främst avsedda för en vuxen publik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Swift

Jonathan Swift, som var domprost i Saint Patrick´s från 1713, synes ha varit en tämligen färgstark person som tyvärr blev spritt språngande galen under slutfasen av sitt liv. Han gifte sig aldrig men hade flera kärestor, varav Stella (som egentligen hette Esther Johnson) var den som stod hans hjärta närmast. Båda är begravda i anslutning till Sant Patrick´s Cathdedral.

Följande vackra musikstycke tillägnad kyrkan – och med samma titel som denna – har komponerats av och framförs även av violinisten John Sheahan från Dubliners: https://www.youtube.com/watch?v=FSuA5tsztz4

En central roll i Dublins historia och karaktär spelar vidare floden Liffey (iriska An Life), ibland benämnd Anna Liffey, vilken delar Dublin i en sydlig och en nordlig del. Liffey har sin källa i Wicklow Mountains cirka 30 kilometer sydväst om huvudstaden och mynnar ut i Dublin Bay i Irländska sjön. Sammanlagt är den 80 kilometer lång.

Äkta irländsk måltid: Irish stew nedsköljd med Guinness och irländsk whiskey. Foto: Tommy Hansson

Enligt en efterhängsen myt används Liffeys vatten till att brygga det berömda irländska Guinness-ölet av portertyp, men så är det inte – Guinness använder i stället vatten i ledningar från Wicklow Mountains. Sant är dock att flodens vatten förser Dublin-borna med deras dricksvatten (som inte är särskilt välsmakande).

Fram till 1816 var den som ville ta sig från ena sidan av staden till den andra tvungen att nyttja båttransport. Detta år tillkom den välvda och rätt eleganta så kallade Ha´penny Bridge, som mäter 43 meter på längden och drygt tre meter på bredden. I dag finns ett otal broar över Liffey, men fortfarande beräknas att omkring 27 000 personer passerar över Ha´penny Bridge (som ursprungligen hette Liffey Bridge) varje dag.

Ett besök vid John Jameson´s Old Whiskey Distillery, med sedvanlig whiskeyprovning som avslutning, ingick givetvis även i mitt Dublin-program. Det gamla destilleriet är numera ett museum med tillhörande butik, den ädla drycken förfärdigas i dag i Cork i södra delen av landet.

Bro med anor – Ha´penny Bridge, vackert välvd över Liffeys glittrande vatten. Foto: Tommy Hansson

Som slutkläm måste det sägas att Irland just nu är inne i en mycket intressant tidsperiod. Ekonomin har som nämnts ovan vuxit kraftigt under senare år, och nu talas det även – som en följd av det brittiska utträdet ur EU (Brexit) – om att en irländsk återförening ter sig möjlig och detta på ett helt fredligt sätt. Detta är sannolikt vad alla katoliker på ön önskar, men med protestanterna torde det vara en helt annan sak. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-36821733

Nästa bloggtext från min Irlands-resa kommer att handla om Belfast och Hillsborough.

Från Kreuger till Linderborg: Aftonbladets utveckling från brunt till rött

 AB blev under Torsten Kreugers ledning en propagandamegafon för Nazityskland.

Aftonbladet framstår på flera sätt som vänsterns flaggskepp i dagens mediesverige. Särskilt notabelt är naturligtvis att tidningen håller sig med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som är uttalad kommunist och Lenin-beundrare samt förespråkar censur av i hennes tycke olämpliga skribenter såsom Avxpixlats Mats Dagerlind.

Under Linderborgs egid har ABs kultursidor vidare blivit en tummelplats för antisemitiska skribenter som Donald Boström, som den 17 augusti 2009 fick in en artikel som tidigare refuserats av ett antal publikationer där han anklagade Israels armé för systematisk organstöld från dödade palestinaarabiska soldater. Således en antisemitisk skröna av värsta sort som till på köpet framtvingade en regeringskris mellan Sverige och Israel.

Aftonbladet grundades 1830 av den liberale föregångsmannen Lars Johan Hierta, men det var länge sedan tidningen gick i bräschen för liberala och/eller frihetliga värden. Under 1930-talet och i stort fram till Andra världskrigets slut var AB under Torsten Kreugers (1884-1973) ledning ett språkrör för Hitler-regimen i Tyskland och i världskriget.

Om Aftonbladets utveckling inklusive dess en gång pronazistiska framtoning har en av tidningens chefredaktörer, Sven Sörmark (1923-87), skrivit en bok med titeln På Aftonbladet: Ett reportage inifrån (Bonniers, 1971). Nazivänligheten blev enligt Sörmark möjlig tack vare ”en tyskorienterad junta” vars förste framträdande representant var den förre marinofficeren Valentin Sjöberg (”Sir V.”) Sjöberg avled i höjd med krigsutbrottet 1939 och efterträddes som utrikespolitisk kommentator av den ganska skrale skribenten, major Ebbe Almqvist.

 Ture Janson skrev pronazistiska ledare.

Den anonyme ledarskribent som under krigsåren kom att anföra Aftonbladets pronazistiska och protyska linje var emellertid i främsta rummet finlandssvensken Ture Janson (1886-1954), född i Åbo, uppväxt i Helsingfors och död i Mariefred, som drev en starkt antisovjetisk och antirysk agenda samt även hatade västmakterna och följaktligen såg Nazityskland och Hitler som världens frälsare. Janson, som var en framstående författare, stödde Stalin-Hitler-pakten 1939 som möjliggjorde Andra världskriget men blev efter det tyska angreppet på Sovjet 1941 en entusiastisk påhejare av invasionen som han kallade ”Europas frihetskrig”.

Aftonbladet upplät genom den politiske redaktören Fritz Lönnegrens försorg gärna sina spalter för nazityskt propagandamaterial. Sommaren 1941 inbjöds  Lönnegren och tidningens ägare, Torsten Kreuger, av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, några år senare avrättad som ledande krigsförbrytare i Nürnberg. Resan blev beryktad som en unik skandal och skamfläck i svensk presshistoria.

 Kreuger och Lönnegren träffade Tredje rikets utrikesminister Joachim von Ribbentrop.

Aftonbladets nazistvänlighet ansågs av vissa bedömare vara rent landsförrädisk, och tyskorienteringen ledde till att tidningens upplagor sjönk drastiskt – från 216 000 per dag vid krigsutbrottet till 165 000 i början av 1942. Den opportunistiske tidningschefen Torsten Kreuger svängde när han insåg att nazivänligheten ingalunda gagnade tidningens ekonomi och lät den genomgå en avnazifiering. Lönnegren var den förste som avpolletterades.

Inrikespolitiskt var tidningen länge ett språkrör för Bertil Ohlins Folkpartiet med den respekterade liberalen P. G. Peterson (1896-1977) som huvudredaktör under åren 1933-56. Detta ändrades 1956, då Landsorganisationen (LO) efter många invecklade turer köpte såväl Aftonbladet som Stockholms-Tidningen.

Marxisten Gunnar Fredriksson, ABs chefredaktör 1966-80.

När den senare publikationen gick i graven 1966 övergick dess chefredaktör Gunnar Fredriksson, född 1930, en lundaakademiker med marxistsympatier, till AB där han  kom att bli chefredaktör 1966-80. Den förre nazisten och poeten Karl Vennberg (1910-95) var en annan av det nya, vänstervridna Aftonbladets portalfigurer som kulturredaktör och ansvarig för den ökänt vänsterdemagogiska avdelningen ”Innerspalten”. Vildsinta kommunister av typ Jan Myrdal och Sara Lidman bereddes allt oftare frikostigt spaltutrymme.

Aftonbladet gick i bräschen för 1960- och 1970-talens allt kraftigare vänsterutveckling i media och samhället i stort. Vietnamkriget var den ursäkt journalisterna och ideologerna på yttersta vänsterkanten behövde för att höja Karl Marx, Lenins, Maos och Ho Chi Minhs fanor mot skyarna. Tidningens USA-korrespondenter bedrev en medvetet tendentiös och amerikafientlig rapportering, där allt negativt som hände i världen framställdes som USAs fel.

Aftonbladet har sorg: despoten och massmördaren Mao Tse-tung död 1976.

Den här beskrivna utvecklingen oroade enligt Sven Sörmark både LO-ledningen med Arne Geijer i spetsen och  dåvarande statsministern Tage Erlander, vilka alls icke var förtjusta i tidningens marxistvänliga hållning. En som gladdes var däremot Erlanders efterträdare Olof Palme, vilken enligt Sörmark ofta ringde AB-redaktionen och lättade sitt hjärta. Sörmark framhåller i sin bok om den journalistiska utvecklingen:

Tonen i reportagen var hård och subjektiv: tidningen var ute inte bara för (sic!) att komma med intressanta nyheter utan för att skapa opinion…Säpo-artiklarna /som skrevs 1968 av Björn Kumm ett par år innan IB-affären briserade/ kan sägas ha varit inledningen till en ny sorts journalistik, som inte alltid var lika väldokumenterad men som i hög grad fäste uppmärksamheten vid tidningens politiskt betonade reportage. En ny generation reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade som sagt tågat in på redaktionen.

 Förre nazisten Karl Wennberg, en av Åsa Linderborgs företrädare som kulturredaktör.

Några namn ur högen är härvidlag Sigurd Glans, Dieter Strand och Åsa Moberg. Bland de mest extrema av de rödskägg som häckade på AB-redaktionen i Klara-kvarteren i Stockholm var kommunisten och kolumnisten Gunnar Ohrlander (”Dr. Gormander”) samt marxist-leninistiske krönikören Bosse Gustafson.

Dagens Aftonbladet är måhända inte lika medvetet programmatiskt promarxistiskt som 1960- och 1970-talets versioner var när det gäller tidningen i stort. Trots allt har ju marxism och kommunism skändligen misslyckats när det gäller att skapa drägliga förhållanden för världens människor.

 Kommunisten och censurförespråkerskan Åsa Linderborg.

Däremot hålls den röda fanan synnerligen högt på Åsa Linderborgs kommunistiska kulturredaktion, och inte heller kommer man ifrån tidningens överlag prononcerade politiska korrekthet i frågor som rör exempelvis  Sverigedemokraterna, immigratiospolitik och mångkulturalism – men det är man man ju som alla vet inte ensam om.

 

Svenska artister (XXIII): Nicolai Gedda

 Nicolai Gedda – en av de stora svenska tenorerna.

http://www.youtube.com/watch?v=4mJyjq8JNAI

Länken ovan går till en sångvideo, där den svenske tenorsångaren Nicolai Gedda framför Lenskijs aria ur operan Eugene Onegin av Pjotr Tjajkovskij. Det passar utmärkt att inleda denna kortfattade presentation av vår, jämte Jussi Björling, troligen mest framstående operatenor genom alla tider med just denna sång, då Gedda gjort sig känd för att behärska den ryska repertoaren på ett  sätt som framkallat ovationer även på rysk mark. Så växte Gedda också upp i en tvåspråkig miljö med svenska och ryska som modersmål.

Nicolai Harry Gustav Gedda (ursprungligen Lindberg) föddes i Brännkyrka församling i Stockholm 1925. Modern var svenska, fadern halvryss. Unge Nicolai togs tidigt om hand av sin faster Olga Gedda samt adoptivfadern Michail Ustinov, som sjungit i en känd kör med Don-kosacker samt varit kantor i en rysk-ortodox kyrka. 1929-34 var familjen bosatt i Leipzig i östra Tyskland men flyttade till Sverige efter Hitlers makttillträde.

Nicolai fick småningom ett jobb som banktjänsteman i Stockholm och försörjde familjen på den lön han fick. En dag frågade han en kund om denne kände till någon bra sångpedagog han kunde gå till. Kunden rekommenderade Gedda att kontakta hovsångare Martin Öhman (1887-1967), som varit en av de mest hyllade svenska tenorerna under 1920- 0ch 1930-talen. Öhman fattade genast tycke för unge Gedda och gav honom gratis sånglektioner, eftersom han visste att den unge mannens lön skulle räcka till för hela familjen.

 Martin Öhman upptäckte Nicolai Geddas enastående talang.

Martin Öhman lär även ha varit en av dem som tidigt insett potentialen hos den unge Jussi Björling, och hans satsning på Nicolai Gedda var sannerligen inte förgäves. I april 1952 debuterade denne på Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm i operan Postiljonen från Longjumeau av Adolphe Adams, vilken eljest är mest berömd för att ha komponerat ”O helga natt” (Adams julsång).

Nicolai Gedda har under årens lopp gjort stor succé vid alla de operascener som ”räknas” i världen: La Scala i Milano, Covent Garden i London, Metropolitan i New York, Parisoperan med flera. Han specialiserade sig tidigt på den så kallade fransk-italienska, lyriska repertoaren men har även utmärkt sig som Mozart-sångare och någon gång till och med sjungit Wagner, något jag med viss tvekan förlåter honom.

Under senare delen av sin långa karriär – Gedda gjorde sitt sista framträdande som översteprästen i en inspelning av Mozarts Idemeneo 2003 – tunrnerade Nicolai Gedda i Ryssland med mycket lyckat resultat. Här sjunger han en klassisk rysk folksång vid ett konsertframträdande i Moskva (lyssna gärna till ovationerna efter framförandet – jag får gåshud!):

http://www.youtube.com/watch?v=oASM2UsCXXE

Gedda blev ett känt ansikte i den svenska televisionen under 1960-talet med sin oerhört välmodulerade, ”täta” och uttrycksfulla tenorröst. Själv hade jag lyckan att se och höra honom i en konsert på Gröna Lund i Stockholm, jag tror året måste ha varit 1973. Minns att jag tyckte att jag hade hört en helt perfekt röst, ett omdöme jag inte finner anledning ändra på här.

 Nicolai Gedda med den perfekta tenorrösten.

En av de sånger han då framförde var  arian ”Una furtiva lagrima” ur Gaetano Donizettis komiska opera Kärleksdrycken, ett av Geddas paradnummer:

http://www.youtube.com/watch?v=3qfGQUFfQyU

Här kan vi se Gedda framträda på Paris operascen med den glansfulla och samtidigt krävande bravuraria, som på svenska har titeln ”Var hälsad, dygdens kyska boning” ur Charles Gounods opera Faust. Om ni lyssnar till hela arian kan ni inte undgå att notera det höga C:et mot slutet, en höjdpunkt alla kategorier i tenorernas repertoar. Jag tillhör det lättrörda och  hopplöst romantiska släkte som inte kan låta bli att gråta, när jag tar del av prestationer sådana som denna:

http://www.youtube.com/watch?v=-m_Jas-OEFE

Jag väljer även att som ett sista prov på Nicolai Geddas enastående sångkonst lägga in en länk till en konsertframträdande med ”E lucevan le stelle” ur Giacomo Puccinis Tosca, en av mina absoluta favoriter. Hjälten och förste älskaren, Alfredo, avlevererar detta praktstycke till sin älskade Tosca medan han sitter i en fängelsecell och inväntar sin avrättning:

http://www.youtube.com/watch?v=YAbC-kK33mY

Nicolai Gedda utnämndes 1965 till hovsångare och invaldes 1966 i Kungliga musikaliska akademien som medlem nummer 725. 1968 mottog han utmärkelsen Litteris et artibus. Han har även dubbats till riddare av franska Hederslegionen. Gedda har under årens lopp haft god hjälp av sina språkkunskaper: han behärskar mer eller mindre flytande svenska, ryska, tyska, franska, italienska och latin.

1977 utkom boken Gåvan är inte gratis (Bonniers), där Gedda berättar om sitt liv för hustrun/författarinnan Aino Sellermark Gedda. Boken har utkommit på ett flertal språk. Nicolai Gedda är numera bosatt i det franskspråkiga Schweiz.

Om de oundvikliga lagercrantzarna

 David Lagercrantz med ett exemplar av den franska upplagan av Zlatan-boken.

http://www.expressen.se/kultur/det-ligger-i-slakten/

Ja, dessa Lagercrantzar. Tala om överlevare. Det senaste är att David Lagercrantz (son till Olof) hittat på en ny genre. Han tar en bunt bästsäljare och skriver en fortsättning. Tre böcker tar han och skriver del fyra. Författaren är död. Änkan var aldrig gift med den avlidne men jämrar sig över detta intrång. Själv tycks denna David Gunnar Franciskus inte ha något eget att skriva om. Han klarar att spela in vad en fotbollsspelare har att säga och tillsammans med honom sila snacket så att den så kallade biografin blir full av luckor. Boken går bra att sälja.

Den som skriver detta i Expressen Kultur den 20 december är Annette Kullenberg. Hon tar därmed upp ett ämne som jag själv då och då funderat över: alla med det knapadliga namnet Lagercrantz som skriver och skriver och tycks göra det överallt och i alla sammanhang. Den David Lagercrantz, född 1962, Kullenberg nu tar upp är mest bekant för att ha agerat spökskrivare åt Zlatan Ibrahimovic i boken Jag är Zlatan Imbrahimovic, som enligt Bonniers är den bok som sålt mest i Sverige på kortast tid – 500 000 inbundna exemplar på ett par veckor före julen 2011.

David Lagercrantz, som är bror till aktrisen Marika, är nu alltså åter på tapeten. Som Kullenberg antyder är han på gång med att skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som av för mig okänd anledning tydligen blivit en världssuccé såväl litterärt som cinematografiskt. Överskottet från bokförsäljningen, har det sagts, kommer att gå till den vänsterextremistiska stiftelsen Expo och dess fortsatta registrering och förföljelse av oliktänkande.

 Olof Lagercrantz under sin reportageresa i det röda Kina.

Så var också Davids fader, författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz (1911-2002), en framträdande prokommunist som introducerade Mao-kulten på Dagens Nyheter sedan han tagit över sysslan som chefredaktör efter den store Herbert Tingsten. Lagercrantz förvandlade under sin tid som chefredaktör – han delade sysslan med Sven-Erik Larsson – Sveriges största morgontidning från ett antitotalitärt forum till en tummelplats för rödskägg inom 68-vänstern.

I DN den 20 februari 1971 skrev Lagercrantz följande i en text ingående i en propagandistisk artikelserie om tillståndet i Mao Tse-tungs Kina: ”Kommunismen, och den kinesiska kommunismen inte minst, är helt genomsyrad av de västerländska värderingarna och förvaltar Prometeustraditionen inom mänsklighetens historia.” Den helt aningslöse Lagercrantz förnekade till och med det som mest utmärkte det kommunistkinesiska styret under Mao, nämligen de brutala utrensningarna, skenrättegångarna och häxprocesserna mot dem som avvek från den rådande normen.

Den som vill ta del av en lika osminkad som sannfärdig bild av Olof Lagercrantz bör läsa Sven Stolpes föga smickrande porträtt Olof Lagercrantz (1980). Så här skriver Stolpe bland annat:

Han ville införa ett helt nytt klimat, en helt ny politisk inriktning efter Tingstens fall. Själv saknar han varje form av spiritualitet och humor men ville ändå att ledarna skulle vara ”kvicka”. Men framförallt ville han bekämpa kristendomen, som han ju frenetiskt hatade…Lagercrantz är omvänd till extrem hatare av alla borgerliga livsvärden och unnar den klass han utgått från allt ont.

 Sven Stolpe läser lusen av Olof Lagercrantz i sin bok.

Det måste dock erkännas att Olof Lagercrantz var en framstående skribent som ägnade sig åt såväl poesi som prosa. Han har författat monografier över exempelvis Dante, Stig Dagerman och August Strindberg. Det sista han skrev i livet var en biografi över den svenske visionären Emanuel Swedenborg.

Släkten Lagercrantz utgår från en Jakob Larsson Gavelius, som var assessor i Göta hovrätt och dog 1652. Dennes son Magnus Gavelius adlades med namnet Lagercrantz under konung Carl XIs regim 1682. Magnus blev far till den frihetstida militären och politikern Carl Otto Lagercrantz (1683-1746), en riktig hårding som deltog i Stora nordiska kriget i början av 1700-talet och utnämndes till överstelöjtnant 1731 efter att ha varit i fransk tjänst några år. 1734 blev denne Lagercrantz ledamot i det famösa så kallade Sekreta utskottet under Fredrik Is regeringstid; Carl Otto tillhörde den mest hetlevrade falangen i det rysshatande partiet Hattarna.

Carl Otto Lagercrantz fängslades efter det fiaskobetonade kriget mot Ryssland 1743, vilket renderade överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt dödsstraff och halshuggning. När sedan det inrikespolitiska uppror som kom att kallas Stora daldansen slogs ner med hård hand i Stockholm – åtskilliga upprorsmän dödades av militären – spelade Lagercrantz en ledande roll. Han avled kort tid därefter.

En betydligt fredligare Lagercrantz var affärsmannen Herman, som, till skillnad från den kämpande ateisten Olof, tillsammans med sin maka Hedvig gjorde en storartad insats för att bredda det kristna livet i vårt land genom att bidraga till bildandet av den svenska grenen av Frälsningsarmén (FA).

 Herman Lagercrantz: föregångsman för FA i Sverige.

Släkten Lagercrantz har förgreningar till många andra adliga ätter såsom Hamilton, Geijer, Wrangel och von Krusenstjerna. Även Annette Kullenberg räknar släktskap till lagercrantzarna och skriver i den inledande texten i Expressen om sin farmors syster Ava Lagercrantz, som blev en framstående porträttmålerska som anlitades av förnäma familjer i Förenta staterna såväl som av det svenska kungahuset. Kullenberg avslutar så:

Den som inte orkar med mer om släkten Lagercrantz gör bäst i att lämna landet. Här fortsätter några av alla dessa Lagercrantzar att snickra och smickra. In till tidens ände. Amen.

Fotnot: Läs gärna mitt porträtt av Olof Lagercrantz i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag, 2008. 169 sidor.

SD på frammarsch trots skandalrubriker

1002 personer tillfrågades 15-21 november 2012 av Sentio 0m sina partipolitiska sympatier. 12,3 av dessa valde SD som bästa alternativ.

Det är inte ofta man  har anledning att tycka synd om tidningen Häxessen, förlåt Expressen. Nu tycker jag dock det finns ett reellt skäl härför.

Tidningen har dag efter dag varit fylld av salvelesefulla reportage och ledartexter vilka spaltmeter efter spaltmeter skandaliserat Sverigedemokraterna med utgångspunkt från den olycksaliga videon som visar hur SDarna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling i fyllan och villan hamnar i bråk med en komiker och ett par andra lindrigt nyktra personer i centrala Stockholm.

Ordet ”rasism” och varianter av detta har använts så frekvent att det varit omöjligt att hålla räkningen. Andra media har hakat på, men ingenstans har uppbragtheten varit större än i Bonnier-blaskan Expressen. Målsättningen har naturligtvis varit att genom denna exempellösa smustkastning få väljarsympatierna för Sverigedemokraterna att minska rejält.

Så offentliggörs först en opinionsmätning från det norska institutet Sentio som gjorts under de pågående skandalskriverierna och som ger SD 12,3 procent av sympatierna, vilket är bästa noteringen för partiet någonsin. Därefter visar Skops novembermätning på en marginell uppgång från senaste mätning till 6,4 procent. Stackars Expressen. SD befinner sig på stadig frammarsch trots de svarta skandalrubrikerna!

Säkerligen sliter man sitt hår för tillfället i såväl Expressen-huset i Marieberg som i Bonnier-skrapan i Vasastan över att skandalstrategin inte fungerat. Det var ju ändå inte riktigt meningen att denna strategi skulle leda till ökade SD-sympatier, men det är exakt vad som tycks ha blivit fallet!

Detta visar med önskvärd tydlighet att folk inte är dummare än att de förstår vad det är frågan om: en medial smutskastningskampanj i syfte att sänka ett oblygt uppstickarparti genom att offentliggöra en nattstånden film tagen av Kent Ekeroth som en mullvad i riksdagskansliet skickat vidare.

 Expressens hjälteavslöjare 1965. Eric Sjöquist till vänster.

Expressen är ju även sedan lång tid tillbaka svårt belastad när det gäller att måla fan på väggen. Jag är tillräckligt gammal för att exempelvis minnas krigsrubrikerna som målades upp när tidningen påstod att ett allvarligt nationalsocialistiskt kuppförsök mot regeringen planerades 1965 i den så kallade Carlbergska stiftelsens regi. En av hjältejournalisterna den gången hette Eric Sjöquist. ”Avsjöjandet” var naturligtvis ingenting annat än bluff och båg.

Det lär väl inte dröja länge innan dagens bålde SD-avslöjare David Baas hittar ”bevis” för att SD försöker störta regeringen. Bland de mer löjeväckande försöken att skandalisera SD märks det svårförståeliga misstänkliggörandet av Thoralf Alfssons och Kent Ekeroths motion om att endast tillåta svenskt och icke dubbelt medborgarskap för ledamöter i Sveriges riksdag.

Det krävs ingen större fantasi för att inse att dubbla medborgarskap kan medföra dubbla nationella lojaliteter. Dubbelt medborgarskap har desslikes bara tillåtits i Sverige fullt ut sedan 2001. SDs partisekreterare Björn Söder har benat upp frågeställningen på ett i mitt tycke utmärkt och överskådligt sätt här:

https://sverigedemokraterna.se/2012/11/20/sjalvklar-med-enbart-svenskt-medborgarskap-som-riksdagsledamot-och-statsrad/

Så även om man inte skulle dela SD-motionärernas uppfattning har jag mycket svårt att godta de överdrifter som Expressen gjort sig skyldig till. S-politikern Morgan Johansson drar i ett frågesvar till med att SD-motionen är uttryck för ett ”fascistiskt tänkande”. Det är så man baxnar över vad vissa etablissemangspolitiker kan vräka ur sig.