Hur skall västvärlden bemöta hotet från röda Kina?

Två leende despoter. Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin.

Det kinesiska kommunistpartiet arbetar i dag i sitt anletes svett för att få inflytande överallt i världen. Demokrati och mänskliga rättigheter tillåts inte stå hindrande i vägen för de kinesiska härskarnas ambitioner att nå globalt herravälde inklusive i Sverige. Och kommunistkineserna i Peking, under ledning av president Xi Jinping, arbetar på bred front genom att knyta kontakter med politiker, företagsledare och akademiker för att nå sitt syfte.

Efter Sovjetunionens fall och det Kalla krigets slut ansågs det i vida kretsar länge som självklart att framtiden var säkrad för den västerländska demokratin. Kommunismen – och annan form av diktatur -troddes vara dömda att ruttna på historiens stinkande soptipp. Därför, resonerades det, fanns heller ingen anledning för västvärlden att lägga ner så mycket resurser på det militära försvaret som tidigare. Sverige var intet undantag och det slaktades regementen på löpande band.
  
Det här överoptimistiska synsättet visade sig dock vara totalt orealistiskt. Kommunistdiktaturen i Sovjetunionen ersattes, efter en knappt decennielång mellanperiod under Boris Jeltsins skakiga ledarskap, av ett auktoritärt statsskick som i bästa fall kan kallas ”halvdemokratiskt”. Jeltsins ”kronprins”, den före detta KGB-officeren Vladimir Putin, var inte kommunist men torgförde ändå 2005 uppfattningen att Sovjetunionens upplösning var ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Putin själv blev av med jobbet och tvingades under en period köra taxi för att kunna försörja sig och sin familj. https://tt.omni.se/president-putin-korde-droska-efter-sovjets-fall/a/XqE7xW

Ett nytt kallt krig –  Ryssland och Kina. Det är ingen överdrift att säga att Rysslands utveckling sedan Putin utsågs till president 2000 lett till ett nytt kallt krig, något som understryks av den fortsatt aggressiva ryska utrikespolitiken. 2008 gick ryska styrkor in i den tidigare sovjetrepubliken Georgien i syfte att säkerställa fortsatt ryskt inflytande, och 2014 skedde samma sak i Ukraina där Moskva tog kontrollen över Krim-halvön och dess strategiskt viktiga stad Sevastopol där den Ryska Svartahavs-flottan redan var stationerad. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
  
Det kan mot ovan skisserad bakgrund inte råda några tvivel om att Putins Ryssland utgör ett betydande hot mot demokrati, frihet och självständighet i vår del av världen. Vår egen geografiska närhet till det ryska riket gör att Ryssland varit en arvfiende till Sverige sedan medeltiden. Det är ett tankeväckande historiskt faktum att vi utkämpat fler krig mot Ryssland än mot trätobrodern Danmark – 14 respektive 13.

Det gick stundtals rejält bra för de svenske i dessa stridigheter. Den 12 mars 1610 lyckades exempelvis den svenske härföraren Jacob De la Gardie under de ryska tronföljdsstriderna med sina trupper och till befolkningens jubel erövra Moskva, en uppgift som så många därefter skulle gå bet på. Följden blev att konung Sigismunds son, Vladislav Vasa, utnämndes till tsar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rysk-svenska_krig
  
Sett i ett globalt perspektiv är det emellertid inte Ryssland utan Folkrepubliken Kina som utgör det största hotet i kraft av av dess mångfacetterade, sofistikerade och samtidigt försåtliga karaktär. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg framhåller inledningsvis (sidan 1) i sin bok Den dolda handen – hur Kinas kommunistiska parti dominerar västliga demokratier och omformar världen (Bokförlaget Daidalos AB 2020, 516 sidor): ”Det kinesiska kommunistpartiet utnyttjar de demokratiska systemens svagheter för att undergräva dem och även om många i Väst fortfarande inte vill medge det är demokratierna i akut behov av större motståndskraft om de ska överleva.”
  
Alla låter sig inte skrämmas. Enligt författarna påverkas varje västerländsk demokrati av Kinas undergrävande verksamhet. I och med att motståndet hitintills varit skäligen svagt tenderar kommunistkineserna anförda av Xi Jinping att bli allt djärvare – alltfler grupperingar utsätts för tvångs- och skrämseltaktik designad i Peking.
  
”Hotet från Kinas kommunistiska parti”, skriver Hamilton och Ohlberg (sidan 29), ”KKP, inverkar på alla människors rätt att leva utan fruktan. Många kineser som lever i Väst utgör tillsammans med tibetaner, uigurer, Falun Gong-utövare och Hongkongs demokratiaktivister måltavlor för KKP:s förtryck och lever i ständig fruktan. Regeringar, akademiska institutioner och näringslivschefer vill inte stöta sig med Peking av rädsla för att bli ekonomiskt straffade. Denna rädsla är smittsam och giftig. Den får inte bli normaliserad och accepterad som det pris länder måste betala för välstånd.”
  

Tennisstjärnan Peng Shuai anklagade kinesisk partitopp för sexövergrepp – försvann sedan.

Alla låter sig dock inte skrämmas av Pekings gangstermetoder. Till dessa modiga hör Steve Simon, VD i Women´s Tennis Association (WTA) som administrerar de professionella tennisdamernas tävlingsverksamhet. Han och WTA har skarpt tagit ställning mot Pekings behandling av den kinesiska tennisstjärnan Peng Shuai. Peng, (i februari 2014 rankad etta i damdubbel) anklagade i början av november partipampen Zhang Gaoli – som var vice premiärminister 2013-18 – för sexuella övergrepp som skulle ha ägt rum några år tidigare. https://www.ttela.se/sport/tennisstj%C3%A4rnorna-st%C3%B6djer-wta-s-kina-bojkott-1.60583380
  
20 minuter efter det att Pengs inlägg publicerats på webben hade det tagits bort. Peng Shuai var sedan försvunnen i omkring en vecka innan det dök upp ett mejl till WTA som sades vara från Peng. Enligt mejlet levde Peng i högönsklig välmåga och de anklagelser hon tidigare kommit med var falska.
  
Ingen vettig människa kan naturligtvis tro att ett sådant mejl skickats av fri vilja, och till dem som uttalade sitt stöd för den kinesiska stjärnan hörde världsettan Novak Djokovic samt de båda förra kvinnliga toppspelarna Martina Navratilova och Billie Jean King. Konsekvenserna för kineserna blev att WTA ställde in planerade tävlingar i Kina och Hongkong.
  
Det skulle behövas många fler kraftfulla reaktioner liknande Steven Simons och WTAs för att sätta press på härskarna i Peking!

Vinter-OS. När det gäller de 24e vinterolympiska spelen, planerade att äga rum i Peking 4-20 februari, har protesterna varit skäligen tama. USA, Australien, Storbritannien och Kanada har deklarerat att de inte kommer att låta sig representeras av officiella företrädare för de aktuella ländernas regeringar. Detta kan visserligen sägas vara ett irritationsmoment för Peking, men knappast mycket mer än så.

Då hade ändå 180 medborgarrättsorganisationer, representerande av Kina förtryckta folk som uigurer, tibetaner, Hongkong-bor, ungefär ett år innan den olympiska elden skulle tändas uppmanat till en omfattande internationell bojkott av ”folkmords-OS”.   https://svenska.yle.fi/artikel/2021/04/14/trycket-mot-vinter-os-i-peking-okar-180-organisationer-kraver-bojkott-av
  
De sverigedemokratiska riksdagsmännen Markus Wiechel och Björn Söder har i skriftliga frågor i riksdagen begärt svar av socialdemokratiska statsråd huruvida Sverige kommer att göra gemensam sak med de länder som avser bojkotta Peking-OS diplomatiskt. Svaren har när detta skrivs varit undvikande. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/diplomatisk-bojkott-av-os-i-kina_H911552
  
En svensk elitidrottare som ifrågasatt det kommande jippot i det kommunistiska Kina är skidskytten Sebastian Samuelsson. Den 24-årige Samuelsson, som var med och tog guld för Sverige i stafett vid de senaste vinterolympiska spelen i Sydkorea och även knep ett individuellt silver, har citerats: ”Vi vill tävla i bra länder, där man är snäll med sin befolkning.” Onekligen en lovvärd inställning! https://sverigesradio.se/artikel/skidskytteprofilen-sebastian-samuelsson-kritisk-till-vinter-os-i-kina

Skidskytten Sebastian Samuelsson ifrågasätter beslutet att låta Peking arrangera vinter-OS.

”En kamp på liv och död”. Hamilton och Ohlberg redogör i sin bok för hur Kina på en rad områden strävar efter att utöka sitt inflytande med målsättningen att i praktiken nå världsherravälde. Dessa ansträngningar präglas av en påtaglig Kalla kriget-mentalitet. En favoritmetod för Xi Jinping och hans hejdukar är därför att anklaga sina motståndare för att behärskas av ”McCarthyism” eller ”Kalla kriget-tänkande”
  
2019 deklarerade den nationalistiska tidningen Global Times att den kinesiska telekomjätten Huawei hade fallit offer för ”High-techMcCarthyism”. Kinas ambassadör i Storbritannien, Liu Xiaoming, har liknat den amerikanska marinens övningar i Sydkinesiska havet vid ”kanonbåtsdiplomati, motiverad av ”Kalla kriget-mentalitet”. Även utländsk kritik mot Kinas beklämmande facit rörande mänskliga rättigheter avfärdas som rotade i samma slags tänkande.
  
Hamilton/Ohlberg gör bedömningen att KKPs egna Kalla krigs-mentalitet nått nya höjder under Xi Jingpins presidentskap. Xi, född 1953, har varit landets president sedan 2013 och bör, med tanke på de kinesiska ledarnas ofta höga ålder, ha många år i den översta partitoppen framför sig; företrädarna Mao Tse-tung blev exempelvis 82 och Deng Xiaoping 92 år gamla.
  
Det var under Deng, som endast var 157 cm lång, som den tidigare rigida maoismen började lättas upp genom att enskilda ekonomiska initiativ tilläts under vissa förutsättningar och vardagsförtrycket i samhällslivet lättade. ”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar möss är det en bra katt” är ett uttryck, tillskrivet Deng, som är ägnat att illustrera den då rådande ideologiska inställningen. https://www.epochtimes.se/reflektioner-kring-deng-xiaopings-ekonomiska-katt-teori
  
En vändpunkt inträffade sommaren 1989 med studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking, vilka slutligen slogs ner med våldsam kraft med många dödsoffer som följd. När Berlinmuren föll i november samma år blev härskarna i Peking ännu mer skärrade. Hamilton/Ohlberg framhåller (sidan 19):”Idén att Kina stod inför en kamp på liv och död mot fientliga västerländska krafter som försökte skapa kaos i Kina slog rot inom KKP.”

”Naivitet är farligt”. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg visar i sin faktaspäckade bok att Kina arbetar på många olika plan i syfte att sprida sitt inflytande över världen: politik, diplomati, media, kultur, akademisk verksamhet och icke minst affärsverksamhet. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i en rapport om kinesiska bolagsförvärv i Sverige daterad den 29 november 2019 nått slutsatsen, att kineserna förvärvat 65 svenska företag. Dessa omfattar cirka 60 000 anställda och återfinns till en tredjedel i västra Sverige.https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2019-11-29-kartlaggning-av-kinesiska-bolagsforvarv-i-sverige.html
 
I en artikel i Expressen den 18 april 2021, som refererar till FOI-rapporten, konstateras att Folkrepubliken Kina har stora ekonomiska intressen i främst västra Sverige med tonvikt på strategiska bränslen. Det är ingen tillfällighet att det finns ett kinesiskt generalkonsulat i Göteborg. I artikeln nämns att det kinesiska företaget Geelys gjort jättelika investeringar i Volvo Cars respektive Volvo AB. Vidare köpte kinesiska Evergrande 2019 Saabs efterträdare Nevs i Trollhättan för 8,3 miljarder kronor. https://www.expressen.se/nyheter/kinesiska-bolag-har-makt-over-60000-svenska-jobb-/
  

Deng Xiaoping lät slå ner upproret på Himmelska fridens torg 1989.

Vad som är bekymmersamt är att svenska företagare ofta har begränsade kunskaper eller begrepp om hur politiken fungerar. Fredrik Fällman, docent i sinologi vid Göteborgs universitet, citeras: ”Företrädare för näringslivet är ibland naiva, naivitet är farligt. Det kan göra att Sverige drar sig för att tala fritt, vi ska inte vara tysta när övergrepp sker.”
  
Johan Trouvé, VD för Västsvenska handelskammaren, demonstrerar precis vad Fällman menar när han i samma Expressen-artikel citeras: ”Man måste skilja noga mellan kinesiska staten och privata företag. Det är en förutfattad mening att allt är kopplat till staten.”

Partiet är allt. Trouvés påstående är dock inte med sanningen överensstämmande. Den nakna realiteten är att allting i det röda Kina måste filtreras genom det statsbärande partiet för att över huvud taget kunna existera och verka: partiet är allt. KKP är ett leninistiskt parti som syftar till att skapa en enhetsfront. Partiet betraktar enhetsfrontsstrategin som en vetenskap baserad marxist-leninistiska grundprinciper. Omsatt till näringslivets förhållanden syftar detta arbete till att utnyttja västerländska företag i propagandans tjänst.
  
Hamilton/Ohlberg (sidan 27): ”Västerländska företagschefer välkomnar möjligheten att knyta affärskontakter med personer av kinesiskt ursprung. Enhetsfrontsagenter i affärsvärlden samlar information att föra vidare till de kinesiska konsulaten och odlar relationer för att sprida fördelaktiga uppfattningar om Folkrepubliken.”
  
Den bild författarna målar upp kan tyckas mörk. De menar dock att det finns en hel del demokratiska länder runtom i världen kan göra för att stävja det kinesiska inflytande – demokratin och viljan till frihet kan trots allt segra: ”I Hongkong och Taiwan tar människor strid mot KKP:s försök att kontrollera och skrämma…Motståndet växer för varje dag och partibossarna i Peking är oroliga (sidan 343).” 

Störst förtroende för Sjöstedt i ny Novus-mätning

 

Novus partiledarundersökning september 2020.

5 procentenheter. Med så mycket har väljarnas förtroende för Socialdemokraternas partiledare, statsminister Stefan Löfven, minskat sedan i juni enligt Novus nya partiledarundersökning. Han passeras därmed av Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortroendet-for-stefan-lofven-fortsatter-att-minska

”Ett högt förtroende för partiledaren betyder inte per automatik att man är ett stort parti”, kommenterar Novus VD Torbjörn Sjöström. ”Att Sjöstedt är i topp har inte att göra med att sympatierna för hans politik är störst, utan att väljarna känner att de vet var de har honom.”

Löfvens förtroendekapital i väljarkåren minskar från 40 procent i den förra Novus-mätningen i juni till 35 procent nu under det att Sjöstedts ökar från 34 till 36. Därefter hittar vi i tur och ordning Moderaternas Ulf Kristersson på 32 (-2), Kristdemokraternas Ebba Busch med 29 (-2) och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på 27 (+1).

Förtroendet för regeringen som helhet har också det minskat – från 40 procent i juni till 35 procent i september. Dessa siffror tyder också på att väljarna betraktar det kinesiska viruset som ett mindre problem nu än för tre månader sedan och därför inte är lika benägna att hänga upp inställningen till regeringen på pandemin.

V-ledaren Jonas Sjöstedt släppte en gång fram Stefan Löfven som statsminister och lär inte fälla honom nu trots hot om motsatsen. Foto: TT

Comebackande Center-ledaren Annie Lööf noteras på sjätte plats i förtroendeligan för 24 procent, att jämföra med 21 procent i juni. I botten återfinns det vanliga gänget: Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin på 11 (+-0) samt Per Bolund med 10 procent (-1). Allra sämst förtroende genererar, vilket knappast är sensationellt, Liberalernas ledare Nyamko Sabuni med 8 procent (+1).

Jonas Sjöstedt har således ett vida större förtroende bland väljarna än vad som finns för hans parti. Det måste, som jag ser det, anses vara rätt anmärkningsvärt att en ledare för ett parti med sina rötter djupt rotade i tidernas värsta massmördarideologi, kommunismen, av Sveriges väljare anses vara en så pass hyvens kille. Är det månne ett tecken på att historiekunskaperna inte längre är vad de borde vara? Någonting är det som inte stämmer.

Eljest har Sjöstedt, som snart försvinner till Vietnam, och hans parti inte direkt utmärkt sig för sin självständighet under tiden som stödparti för S-MP-regeringen. Visserligen hotar Sjöstedt nu med att fälla regeringen Löfven om denna inte ändrar sin LAS-politik, men alla vet vid det här laget att dylika hot är spel för gallerierna och inget annat. https://www.expressen.se/nyheter/jonas-sjostedt-hotar-att-falla-regeringen-igen/

Också övriga partiledare åtnjuter ett större förtroende än vad siffrorna för respektive parti visar, men diskrepansen i Sjöstedt-V-fallet är onekligen anmärkningsvärd.

SD näst störst efter S hos DN/Ipsos – Löfven får bassning av sina egna

DN/Ipsos augusti 2020.

S fortfarande störst med 27 procent. SD andra störst med 21 och M tredje störst med 20 procent. Så ser det ut i den översta delen av listan för DN/Ipsos mätning 11-23 augusti 2020. https://www.expressen.se/nyheter/dnipsos-stodet-for-s-sjunker/

DN/Ipsos-mätningen följer därmed trenden att  Socialdemokraternas fördelaktiga corona-siffror är på väg att klinga av. 27 procent – mätningen anger endast procenttal i hela siffror – är enligt denna bloggare dock på tok för högt för ett parti, som är på väg att fullständigt tappa greppet över samhällsutvecklingen.

Statsministern och S-ledaren Stefan Löfven får därtill rejäl bassning från sina egna. Lena Mellin, välkänd kolumnist i Aftonbladet, skriver den 25 augusti att Löfvens sommartal, som sändes från SSUs kursgård Bommersvik i Nykvarns kommun, var dåligt. Under rubriceringen ”Löfven sade ingenting om någonting” skräder Mellin inte precis inte orden:

Det är en ynkedom att landets statsminister och ledaren för det största partiet inte kan berätta eller ens antyda för väljarna vad han anser är det viktigaste som står för dörren. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/70XR7w/lofven-sade-ingenting-om-nagonting

Karikatyrtecknaren Jeander ser på relationen mellan S och MP.

Nu blev det, menar Mellin, mest en massa till intet förpliktigande fraser utan substans: det mest dramatiska som hände under talet, som Melin ser det, var att två kanotister i varsin kajak gled förbi på sjön Yngern i bakgrunden.

Sverigedemokraternas notering på 21 procent innebär en uppgång med en procentenhet jämfört med den föregående mätningen under det att Moderaternas 20 procent är ett avancemang om tre procentenheter.

Fjärde störst blir Vänsterpartiet, som ökar med en procentenhet till 10 procent. Var tionde väljare är alltså beredd att rösta på ett parti med rötterna fast förankrade i kommunismen, som har miljontals liv på sitt samvete. Det måste sägas vara minst sagt anmärkningsvärt. Därefter följer Centerpartiet med 7 procent (7), Kristdemokraterna med 6 (7), Miljöpartiet på 4 (3) samt Liberalerna med 3 procent (4).

De båda sistnämnda partierna brukar turas om att hamna under riksdagsspärren på 4 procent i mätningarna – den här gången var det således Liberalernas tur. I SIFOs mätning nyligen var rollerna ombytta.

Nicklas Källeberg, opinionsanalytiker hos Ipsos, citeras på följande sätt i Expressen: ”Nu hörs allt fler kritiska röster om coronastrategin och Stefan Löfven anklagas för bristande ledarskap.”

 

Röda Kinas krig mot religionen

Kors som sticker upp ovanför den kinesiska nationalflaggan skall bort i det röda Kinas ateistiska diktatur.

Den kinesiska kommunistregimen har beslutat avlägsna fler än 2000 kristna kors från byggnader över hela Kina. Detta sker som ett led i Pekings kampanj syftande till att reglera ”överdrivna religiösa platser”, vilken nu återupptas med full kraft efter den kinesiska smittans härjningar. ”The campaign is reportedly aimed at eradicating Christian landscape and its symbols in China”, heter det i en rapport.

China launches ‘crusade’ against Christianity, begins to remove crosses from churches across the country

Det kommunistiska ”korståget” mot kristendomen har pågått i två år i olika kinesiska provinser. Kors som reser sig högre än den kinesiska nationalflaggan måste bort, liksom kors som sticker upp ovanför kyrkobyggnaderna. Åtskilliga kristna församlingsmedlemmar har gripits därför att de försökt stoppa det massiva angreppet på symbolen för deras religiösa tro.

Enligt prästen och bloggaren fader Shanren Shenfu är den tystnad som omger korsmassakern ett resultat av Vatikanens uppgörelse med Kinas kommunistiska parti (CCP) gällande utnämnandet av katolska biskopar i Kina. Enligt uppgörelsen kan påven Franciskus utnämna eller underkänna biskopar som utsetts av CCP.

Villkoret är att de kristna håller tyst om processen. Uppgörelsen mellan den ateistiska kinesiska staten och den romersk-katolska Vatikanen syftar enligt uppgift till att förena den regeringsdrivna ”öppna kyrkan” med den underjordiska kyrkan som är lojal gentemot Vatikanen. De som protesterar betraktas som brottslingar. Fader Shenfu citeras: ”När ett kors avlägsnas måste kristna hålla sig lugna och le.”

Fader Chen i provinsen Anhui säger: ”Om de kristna inte enas och gör motstånd, kommer många fler kors att avlägsnas.” Hittills har litet eller inget motstånd förekommit – bland annat finns en rädsla för att kyrkobyggnaderna och inte endast korsen kommer att gå förlorade.

I likhet med alla totalitära diktaturer räds det kommuniststyrda Kina alla alternativ till den egna ideologin. Kristendomen är inte den enda konkurrerande läran som kommunistregimen förtrycker och förföljer.

I Xinjiang-provnisen i nordvästra Kina hålls över tre miljoner muslimska trosbekännare inspärrade i läger.

Sedan 2014 finns i Xinjiang-regionen i nordvästra Kina så kallade omskolningsläger – i realiteten en typ av koncentrationsläger – vilka enligt regeringsdokument som läckts till New York Times håller mer än tre miljoner muslimer från etniska grupper som uigurer och kazarer inspärrade under stundom olidliga förhållanden. Målsättningen är att hjärntvätta dem till att överge sin tro och anamma kommunismen. https://www.expressen.se/nyheter/nya-detaljerna-fran-kinas-koncentrationslager/

President Xi Jinping initierade offensiven mot muslimska trosbekännare efter en terrorattack vid en tågstation i Kunmin i Xinjiang, då 31 människor dödades och hundratals skadades i en rasande knivattack genomförd av en grupp på tre män och en kvinna. https://www.bbc.com/news/world-asia-28305109

Av äldre datum är förföljelsen av meditationsrörelsen Falungong, vilken förbjöds den 20 juli 1999 sedan rörelsen anhängare hävdat att de hade fler medlemmar än vad det kinesiska kommunistpartiet hade. Falungong är enligt Peking en ”ond kraft” – det vill säga man utmanar den statsbärande kommunismen som ideologiskt alternativ – som måste bekämpas med alla medel inklusive mord, tortyr, fängslanden och inspärrande i läger. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1863780

Det är hög tid att omvärlden reagerar med kraft mot den omänskliga regimen i Kina!

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

”Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Vårtalet 2019: Åkessons avrättning av Socialdemokraterna

Så har SD-ledaren Jimmie Åkesson begått sitt traditionella vårtal på den gamla fängelseön Långholmen i södra Stockholm. Det sjunde i ordningen, om jag räknat rätt. Jag har närvarat vid de flesta av dessa men avstod denna gång av hälsoskäl. Jimmie tycks dock ha skött sig med den äran även utan min fysiska närvaro. Hela det nära halvtimmen långa vårtalet kan avnjutas här:

Det som gläder mig mest med SD-ledarens vårtal är hans avrättning av Sveriges traditionella maktparti Socialdemokraterna. Ni vet det parti som har gemensamma rötter med kommunismen (fram till 1917) och som lika förutsägbart som lögnaktigt brukar kritisera det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik för rötter i nazismen och den så kallade vit makt-rörelsen fast S-partiet självt har en hel rödbrun kyrkogård i den väl tilltagna garderoben. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/13/mona-sahlin-och-andra-ledande-sossar-deltog-i-demonstrationer-med-hakkors/

Så här utlät sig Jimmie Åkesson:

Stefan Löfven, ni kröp för nazismen, ni kröp och kryper för kommunismen och ni kryper för islamismen. Sluta upp med hyckleriet och sopa framför egen port. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/akesson-vartalar-ger-kanga-till-lofven

Personligen tror jag emellertid inte det räcker med en sopkvast för att avlägsna sosseriets motbjudande totalitära bråte som tornat upp sig framför den egna porten. Det blir nog till att använda en lyftkran modell större.

PLO-polisen med nära band till socialdemokratins ”kära systerparti” al-Fatah i nazihälsning.

Åkesson inledde litet skämtsamt med att antyda att den kyliga väderleken kunde ha något att göra med att ett stort antal flygplan stått kvar på marken till följd av den nu avblåsta pilotstrejken på SAS. Detta förutsatt att flygplansdrift ger upphov till temperaturstegring, som klimatstollarna i och utanför Miljöpartiet söker göra gällande (vilket naturligtvis är en veritabel skröna i stil med chemtrails och liknande).

Förutom den ytterst välförtjänta kängan till Löfven och sosseriet redogjorde Jimmie Åkesson ävenledes för Sverigedemokraternas syn på EU och Europa.: ”Det handlar inte om ja till Europa eller nej till Europa. Det handlar om hur vi ska samarbeta och vilket Europa vi ska samarbeta i.”

De verkliga Europa-vännerna återfinns inte bland federalisterna i Bryssel.

SD-ledaren menade vidare att de verkliga Europa-vännerna ingalunda återfinns bland federalisterna i Bryssel utan hos EU-kritiska partier såsom SD.

Jimmie Åkesson fyller 40 år den 17 maj. Han har varit partiledare för Sverigedemokraterna i 14 av dessa; det var 2005 han efterträdde Mikael Jansson. Vårtalet 2018 visar att han under hela denna tid har utvecklats som talare. Det är fullt möjligt att det nyss begångna vårtalet 2019 var hans hittills bästa tal.

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

När pseudovetenskapen triumferar: lysenkoismen i nya tappningar

Stalins gunstling Trofim Lysenko gav pseudovetenskapen ett namn och ett ansikte.

Termen ”lysenkoism” är ett annat ord för pseudovetenskap. Den hämtar sitt namn från den sovjetiske biologen och agronomen Trofim Denisovitj Lysenko (1898-1976), vars teorier slog igenom stort i Stalins Sovjetunionen på 1930-talet och inte utmönstrades helt förrän på 1960-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lysenkoism

Trofim Lysenko, som var från Ukraina, kom fram till att förvärvade egenskaper kunde gå i arv från individer till dessas avkommor. Man kunde alltså ge en individ vissa egenskaper och dessa fördes sedan vidare automatiskt till kommande generationer. Orsaken till att Lysenkos teorier anammades i Sovjetunionen var, att de passade som hand i handske med den marxistiska tesen om den materialistisk-dialektiska historiska utvecklingen.

Med hjälp av lysenkoismen, trodde sovjetledningen med Josef Stalin i spetsen, skulle en ny sorts människa kunna skapas – homo sovieticus, den sovjetiska människan. Dessvärre bestod charlatanen Lysenkos ”vetenskap” bara av ideologiskt motiverat mumbo-jumbo som inte fungerade vid en konfrontation med den besvärliga verkligheten.

Detta ledde till att lysenkoismen, omsatt i jordbruket, ledde till svåra hungerkatastrofer i både Sovjet och Kina, där lysenkoismen också hade stort inflytande. Och någon ”sovjetmänniska” såg aldrig dagens ljus, utan människors inneboende strävan efter frihet ledde till att kommunismen kapsejsade på bred front efter  74 års sovjetstyre i Ryssland och Östeuropa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trofim_Lysenko

Det är nu länge sedan Trofim Lysenko betraktades som en vederhäftig vetenskapsman, men att lysenkoismen i betydelsen pseudovetenskap lever vidare kan lätt konstateras om vi ser till några av de teorier som hyllas som höjden av vetenskapliga framsteg i dagens Sverige. Nedanstående axplock ger en uppfattning om vad jag menar.

”De första svenskarna var svarta”. Låt oss börja med påståendet att Sveriges första inbyggare sannolikt var svarta eller åtminstone mörkhyade och emanerade från Afrika. Tesen förs fram i en nu pågående programserie i SVT men bör i mina ögon ses som ett tämligen desperat försök att anpassa verkligheten efter rådande multikulturalistiska paradigm. https://www.metro.se/artikel/forskare-sveriges-f%C3%B6rsta-inv%C3%A5nare-var-antagligen-svarta

Såg de svenska urinvånarna ut så här?

I programserien hävdas att Skandinavien efter den senaste istidens slut för omkring 11 000 år sedan fick ”Europas mest blandade befolkning” genom inflöde från olika håll. Denna slutsats baserar sig på DNA-studier på förhistoriska skelett utförda av brittiska forskare, som tror att skelettanalyserna påvisar mörk hudfärg. Mig veterligt har britterna dock inte återfunnit några hudfragment. https://www.svt.se/special/mot-de-forsta-svenskarna/

Jag utesluter inte att några av de första ”svenskarna” – begreppet ”Sverige” var ungefär 10 000 år avlägset när de första invandrarna anlände till den skandinaviska halvön – kan ha haft mörk hy. Det finns dock anledning vara skeptisk när teorier som hävdar detta så intimt stämmer överens med den rådande tidsandan.

”Vikingar kan ha åkallat Allah”. Det förtjänar påpekas att arkeologi och antropologi inte är några exakta egenskaper. Detta blir än mer uppenbart när textilarkeologen Annika Larsson vid Uppsala universitet vill göra gällande att ”vikingarna var influerade av arabisk kultur”. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/vikingar-bar-arabiska-tecken

Som ”bevis” för att så var fallet företer Larsson några tecken hon hittat på tygrester från vikingagravar, vilka tolkas som namnet på den muslimska guden Allah. En amerikansk professor har dock avvisat Larssons tes och menat att tecknen i fråga inte alls skall tolkas som ”Allah” utan att de saknar mening.

Av Annika Larssons uttalanden framgår att hon är litet väl angelägen om att slå fast att den nationalromantiska bilden av vikingen som svensk nationalist inte stämmer: ”Vikingar kan ha åkallat Allah.” Återigen triumferar lysenkoismen/pseudovetenskapen  genom att vetenskapliga fynd skall pressas in i vissa politiska ramar. Ungefär som när lekande barn vill få in fyrkantiga klotsar i runda hål.

”Invandringen en ekonomisk vinst för Sverige”. Det hävdades länge att den massiva invandringen till Sverige var en ekonomisk vinst av stora mått för vårt land. Invällarna förklarades ej endast berika vår kultur med spännande maträtter och exotiska danser, de var också livsnödvändiga som pensionsräddare och utförare av så kallade skitjobb som vi bortskämda svenskar inte ville utföra. https://www.expressen.se/nyheter/ny-rapport-invandrare-ar-bra-for-ekonomin/

Massinvandring – en ekonomisk vinst?

2013 påstods om en rapport från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) att den visar att ”Invandrare bidrar mer till stat och kommun än vad de får tillbaka”. Rapporten omskrevs i så gott som alla etablissemangsmedia och användes som politiskt slagträ mot Sverigedemokraternas kritik av massinvandringen som ekonomiskt kostsam för samhället. Sedan rapporten offentliggjordes har flera andra liknande rapporter publicerats.

Det är dock svårt för invandringsentusiasterna att förklara, varför staten känner sig tvingad att ge mångmiljardbelopp i bidrag till kommuner med hög invandring om nu tillströmningen av människor till Sverige är så lönsam. Och varför pensionssystem, försvar, skola, vård och omsorg går på knäna som en följd av svårartad brist på ekonomiska medel vilka leder till ständiga skattehöjningar och höjd pensionsålder –  det borde ju ha varit alldeles tvärtom.

”Vi blir rikare av öppenhet”. Ibland vet media inte till sig i trasorna av entusiasm för den alltigenom godartade invandringen. Som då Sandvikens kommun efter att ha beställt en rapport från revisionsbolaget PwC kom fram till slutsatsen, att kommunen hade tjänat 511 miljoner kronor på ett år på invandringen. Media med Dagens Nyheter i täten hakade på för fulla muggar. Invandringsministern Erik Ullenhag (FP) skrev: ”Ett öppet Sverige handlar om solidaritet men Sandviken påminner om att vi också blir rikare av öppenhet.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Sandvikenrapporten

Sveriges kommuner och landsting (SKL) kunde dock påvisa, att PwCs rapport var gjord utifrån felaktiga beräkningar och att Sandvikens kommun inte alls hade gått med vinst utan gått jämnt upp det undersökta året 2012. Medan lokalmedia uppmärksammade kritiken och skrev om den struntade DN och Expressen i detta med motiveringen, att deras artiklar i ämnet inte hade varit så stort uppslagna.

”Jorden går under om tio år om vi inte gör något”. Det kanske mest eklatanta exemplet på hur den moderna lysenkoismen genomsyrar vår vetenskap – och vår vardag –  är tesen om att jorden och mänskligheten hotas av en människoframkallad, global uppvärmning. Och det brinner i knutarna – gör vi ingenting kommer jorden och mänskligheten att tvingas skatta åt förgängelsen. Det är kontentan av det budskap som klimatalarmisterna trumpetar ut.

Av någon anledning är det alltid tio år vi har på oss att avvärja den hotande katastrofen. Detta påstod Maurice Strong, en kanadensisk affärsman som var biträdande generalsekreterare i FN, redan 1972. Tio år senare var det 1982 och både vi och jorden fanns kvar sist jag kollade. Vi bör enligt Strongs tankemodell alltså ha gjort något riktigt bra eftersom jorden inte gick under. Trots detta fortsätter domedagsprofeterna att mala på – den ständigt skolkande 16-åriga grundskoleleven Greta Thunberg tycks nu ha övertagit Al Gores gamla roll härvidlag.

Maurice Strong: ”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen.”

Det finns ett iögonenfallande skäl till att förutsägelserna om planetens undergång inte slagit in. Det är att domedagsprofeterna har fel. Tesen om den människoframkallade uppvärmningen är ingenting annat än en, låt vara omhuldad, myt. Jordens klimat har skiftat oupphörligen genom alla tider och detta även långt innan det fanns några människor att skylla på.

Enligt solforskare beror klimatsvängningarna på solens aktiviteter. Hög solaktivitet medför varmare och låg solaktivitet kallare klimat. Eftersom det nu konstaterats att solens aktiviteter har gått in i en mindre aktiv period tyder mycket på att vi går mot en ny så kallad liten istid liknande den som rådde på 1600-talet, då konung Carl X Gustaf tågade över Bälten med sin här och intog Köpenhamn. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/27/solforskare-ny-liten-istid-kan-vara-pa-vag/

Jag är förvisso ingen klimatforskare men inbillar mig ibland att jag har en viss förmåga till logiskt tänkande. Och för mig ter det sig betydligt rimligare att det är solen som bestämmer klimatet än det sätt på vilket jag sorterar mina sopor eller vart jag flyger.

Det görs stundom gällande, att runt 97 procent av världens klimatforskare ansluter sig till teorin om den människoframkallade uppvärmningen. Det är inte heller det korrekt. Verkligheten är som vanligt betydligt mer mångfacetterad än vad de trosvissa fanatikerna ibland oss gärna vill tuta i oss. https://www.nationalreview.com/2015/10/climate-change-no-its-not-97-percent-consensus-ian-tuttle/

Trofim Denisovitj Lysenko är död och hans teser avfärdade sedan länge. Den moderna lysenkoismen lever som framgått ovan emellertid vidare och så lär det fortsätta så länge politiker och forskare av olika slag använder (pseodo)vetenskapen för att genomdriva sina favoritidéer. Vad vi andra kan göra är att förhålla oss skeptiska gentemot misstänkt tvärsäkra och alltför välanpassade påståenden.