Posted tagged ‘Sydkorea’

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

12 september, 2019

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

FN-råd pekar ut Israel som värsta kvinnoförtryckare i bisarr resolution

25 juli, 2019

Israels kvinnor är en vital del av landets militära försvar.

FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) fördömde vid sitt sommarmöte i Genève i en resolution av det mer bisarra slaget Israel som det enda landet i världen som systematiskt förtrycker kvinnors rättigheter. https://unwatch.org/no-joke-un-singles-out-israel-a-worlds-only-violator-of-womens-rights-iran-saudi-arabia-yemen-among-the-voters/

Av rådets 54 medlemmar röstade 40 för resolutionen och bara två emot. Nio länder avstod från att rösta under det att tre var frånvarande. Det är minst sagt anmärkningsvärt, att bland demokratiskt tvivelaktiga länder såsom Iran, Saudiarabien, Jemen, Sudan, Angola, Ryssland, Vitryssland, Turkmenistan, Turkiet samt Pakistan även Norge och Danmark stödde resolutionen tillika med förment civiliserade nationer som exempelvis Frankrike, Irland, Nederländerna, Sydkorea och Japan.

Inte för att FN-organet ECOSOCs agerande var precis oväntat. FN som helhet är sedan lång tid tillbaka en parodi på sig själv när det gäller ensidigt ställningstagande mot den judiska staten Israel. Enligt resolutionstexten är Israel ”a major obstacle” för palestinaarabiska kvinnor ”with regard to their advancement, self-reliance and integration in the development of their society”.

Däremot säger resolutionen inte ett ord om den svåra situation kvinnor varje dag upplever under den Palestinska myndighetens styre i Judéen och Samarien (”Västbanken”) och Hamas våldsamt totalitära regim i Gaza. https://arbetet.se/2019/03/08/palestina-endast-en-av-tio-kvinnor-har-jobb/

Vidare förekommer i resolutionens text inte ett enda kritiskt ord om länder av typ Saudiarabien, Iran, Pakistan eller Demokratiska republiken Kongo, vilka alla rankas bland de tio värsta länderna när det gäller kvinnoförtryck i World Economic Forums (WEF) Gender Gap Report för 2018. https://www.jagranjosh.com/current-affairs/wefs-global-gender-gap-report-2018-iceland-tops-india-ranks-108th-1545216177-1

Människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh har dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp av en iransk domstol.

I mullornas Iran sitter människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh fängslad efter att ha dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp för ”brottet” att ha försvarat kvinnors rättigheter – bland annat  rätten att inte bära slöja – i hemlandet. I Jemen förvägras kvinnor sjukvård om inte sådan godkänts av en manlig anförvant. Men det är alltså Mellanösterns enda demokrati, Israel, som av FN pekas ut som värstingland i sammanhanget. Absurt är bara förnamnet .https://www.amnesty.se/aktuellt/over-en-miljon-manniskor-kraver-att-iran-slapper-nasrin-sotoudeh-fri/

All heder dock till USA och Kanada som röstade nej till resolutionen. Bland de länder som avstod från att rösta märktes Brasilien, Tyskland, Storbritannien och Ukraina. Omedelbart efter resolutionen om kvinnoförtryck antog ECOSOC en andra resolution som även pekade ur Israel för dess behandling av landets Palestinaaraber i allmänhet.

FNs ekonomiska och sociala råd är en paraplyorganisation under vilken ett stort antal fackförbund, kulturella och humanitära organisationer sorterar. Antal medlemsländer har fastställts till 54; dessa utses för treårsperioder enligt ett särskilt schema. Sverige ingår för närvarande inte i rådet.

Ekonomiska och sociala rådet

Kim Jong-un-imitatör utvisad från Vietnam före det nedtonade toppmötet

27 februari, 2019

Donald Trump och Kim Jong-un verkar trivas tillsammans under toppmötet i Hanoi…fast här rör det sig förstås om imitatörerna Russell White och Howard X.

Förväntningarna på toppmötet mellan USAs president Donald J. Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong-un i Vietnams huvudstad Hanoi är betydligt mer nedtonade jämfört med hur det var i samband med det förra mötet mellan de två ledarna i Singapore den 12 juni i fjol.

Trump har således citerats på följande sätt inför toppmötet den 27-28 februari om utsikterna till fullständig avväpning av Nordkoreas kärnvapenarsenal: ”I´m not in a rush. I don´t want to rush anybody. I just don´t want tests.” https://www.cbsnews.com/news/kim-jong-un-impersonator-vietnam-hanoi-president-trump-howard-x-russell-white/

Detta är ett helt annat ljud i skällan än vad som var fallet då de båda ledarna möttes i Singapore förra sommaren. Då lovade Nordkorea dyrt och heligt att skrota alla sina kärnvapen, och Trump föreföll övertygad om att världsfreden var säkrad. Jag skrev då på min blogg att detta var orealistiska förväntningar och påpekade, att amerikanska underrättelseorgan kort efter mötet fastställt att de nordkoreanska kommunisterna fortsatt utveckla sina kärnvapen som om ingenting hade hänt. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/07/31/sorry-trump-nordkorea-ar-fortfarande-ett-karnvapenhot/

Mot denna bakgrund är det bra att Trump och hans administration nu har en mer realistisk inställning. Det behöver inte vara fel att USAs 45e president träffar Nordkoreas tredje, men några storverk är inte att vänta. Framförallt bör Trump hålla i minnet att man aldrig kan lita på en kommunist.

Donald Trump och Kim Jong-un träffades i Singapore förra sommaren.

I skymundan av toppmötet mellan Donald J. Trump och Kim Jong-un har ett drama av något mindre dignitet utspelat sig i Vietnam. Två imitatörer/satiriker har väckt viss uppmärksamhet genom ett fejkat toppmöte: kanadensaren och Trump-imitatören Russell White och den Hongkong-baserade Kim-imitatören Howard X har låtit sig fotograferas av världspressen.

Deras aktiviteter upplevdes till sist så besvärande av den kommunistiska Hanoi-regimen att båda ombads lämna landet. Till slut fick dock White vara kvar under det att Howard X eskorterades från sitt hotell till flygplatsen av tre vietnamesiska tjänstemän och sattes på första bästa plan till Hongkong. Den officiella förklaringen var att Howards visum var ”ogiltigt”, något denne förnekar.

Howard X menade å sin sida att hans enda brott var att se ut som Kim Jong-un, vilket inte föll de vietnamesiska myndigheterna på läppen. ”Satire is a powerful weapon against any dictatorship”, fortsatte Howard. ”They are scared of a couple of guys who look like the real thing.”

Russell White/”Donald Trump” tar ett ömt farväl av Howard X/”Kim Jong-un” på flygplatsen i Hanoi.

Under fejkmötet hävdade Russell White/Trump att han och hans motpart arbetade för ”fred”, medan Howard X/Kim hoppades att USA skulle ”overlook all my nuclear missiles and lift the sanctions”. Vilket förmodligen inte ligger alltför långt från vad de verkliga kontrahenterna önskar sig.

White och Howard X var i farten även vid det förra toppmötet mellan Trump och Kim i Singapore. Den senare väckte även en viss uppståndelse då han bevistade de vinterolympiska spelen i Sydkorea 2018.

Sorry, Trump – Nordkorea är fortfarande ett kärnvapenhot!

31 juli, 2018

Nordkorea och dess diktator Kim Jong-un fortsätter utveckla kärnvapen trots avtal med Trump.

Närmare två månader efter toppmötet mellan USAs president Donald J. Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong-un i Singapore uppges amerikanska underrättelseuppgifter bland annat i form av satellitbilder visa, att Nordkorea brutit mot punkt tre i avtalet mellan de båda länderna om en fullständig avväpning av alla kärnvapenstridskrafter på Koreahalvön.

Enligt dessa uppgifter är Nordkorea i full färd med att utveckla kärnvapenmissiler vid forskningsanläggningen Samundong strax utanför den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang .https://www.metro.se/artikel/trots-l%C3%B6ftet-satellitbilder-visar-att-nordkorea-bygger-nya-missiler

Det var den 12 juni 2018 som USAs president Donald Trump och den nordkoreanske presidenten Kim Jong-un möttes på Capella Hotel i Singapore. Det var första gången en sittande amerikansk president mötte en nordkoreansk statschef. Mötet ägde rum med endast tolkar närvarande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nordkorea%E2%80%93USA-toppm%C3%B6tet_2018

Mötet syftade till att garantera freden på Koreahalvön efter en tidigare vildsint ordväxling mellan de båda ledarna, som då hotade varandra med död och pina för respektive länder. https://eu.usatoday.com/story/news/world/2017/10/19/north-korea-threatens-unimaginable-strike-united-states/779097001/

Mötet resulterade i fyra punkter, där Nordkorea bland annat lovade att arbeta för en fullständig denuklearisering av Koreahalvön. Koreakriget 1950-53 resulterade i totalt närmare 3 miljoner militära och civila döda från Sydkorea, Nordkorea och Kina. Ett vapenstillestånd trädde i kraft den 17 juli 1953, men till dags dato har inget formellt fredsfördrag ingåtts. https://edition.cnn.com/2013/06/28/world/asia/korean-war-fast-facts/index.html

Toppmötet med Donald Trump fick Kim Jong-un att framstå som en betydelsefull världsledare…

Singaporemötets fjärde punkt inbegrep att Nordkorea till Förenta staterna skulle överlämna kvarlevorna efter döda amerikanska soldater i Nordkorea. På dagen 65 år efter vapenstilleståndet flögs också stoften efter vad som tros vara döda amerikaner till Sydkorea, varefter dessa skall vidarebefordras till amerikansk jord för regelrätta begravningar. https://www.youtube.com/watch?v=SUhdLx8aKXU

Donald Trump drog efter mötet slutsatsen, att det inte längre föreligger ett kärnvapenrelaterat hot från Nordkorea. Det var uppenbarligen en förhastad konklusion. De missiler som nu utvecklas är så kallade ICBM, interkontinentala ballistiska missiler, med en kapacitet att nå mål i USA. https://www.thedailybeast.com/trump-theres-no-longer-a-nuclear-threat-from-north-korea

Jag tycker det var bra att Trump och Kim träffades i syfte att åstadkomma i alla fall någon form av avspänning i en explosiv del av världen. Däremot ansåg jag redan då mötet hölls den 12 juni att det alltid är ett misstag att lita på de nordkoreanska kommunisterna. Dessa har gjort det till en sport att bryta mot ingångna avtal för att sedan komma med nya krav, vilka sedan givit upphov till nya möten och så vidare.

Lyckligtvis verkar de amerikanska underrättelseorganen ha förmågan att kontrollera huruvida Nordkorea uppfyller sina åligganden eller ej. I det nu aktuella fallet kompliceras bilden av att avtalet som ingicks i samband med toppmötet Trump-Kim inte uttalat förbjöd Pyongyang att fortsätta utveckla kärnvapen – bara att man skulle arbeta för en kärnvapenavväpning på Koreahalvön.

 

 

 

 

 

 

Jimmy Durmaz hade kunnat bli en svensk Escobar

29 juni, 2018

Det svenska VM-laget i fotboll står bakom Jimmy Durmaz.

Den 2 juli 1994 sköts den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar ihjäl utanför en restaurang i en förort till Medellin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9s_Escobar

Escobar, känd som den colombianska fotbollens gentleman, blev syndabock för Colombias misslyckande i fotbolls-VM i USA. Han hade nämligen gjort självmål i en match mot USA och därmed verksamt bidragit till att Colombia inte gick vidare från gruppspelet. Han sköts till döds av en Humberto Munoz, vilken greps och dömdes till 43 års fängelse; Munoz släpptes dock redan 2005.

Jag vågar påstå att detta osunda och destruktiva intresse för händelser som inträffar inom fotbollen är ett ganska osvikligt tecken på att ett land är vad man kan kalla bananrepublik. Därför kom jag osökt att tänka Escobar när den rasistiskt betingade smutskastningen av den svenske VM-spelaren Jimmy Durmaz sparkade i gång. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

Andrés Escobar blev 27 år gammal.

Durmaz hade som bekant en mindre lyckad dag i gruppspelsmatchen mot Tyskland i det pågående världsmästerskapet i Ryssland. En ojusthet från Durmaz sida ledde till att Tyskland tilldömdes en frispark strax utanför svenskt straffområde vilken resulterade i tyskarnas avgörande 2-1-mål. Till all lycka för Sverige – och Jimmy Durmaz – spelade fadäsen ingen roll. Sverige vann den efterföljande matchen mot Mexiko med hela 3-0 samtidigt som Tyskland torskade mot Sydkorea och åkte ur VM.

Uppståndelsen kring Durmaz har enligt min mening förlorarat alla rimliga proportioner – det handlar om fotboll, inte om liv och död! Tidskriften Contra har därför en given poäng när den väljer att beteckna Durmaz-rabaldret som ”en storm i ett vattenglas”. http://www.contra.nu/veckans–contra/storm-i-ett-vattenglas/

En bakgrund till sagda rabalder var att Ivar Ekman, en uppenbarligen rätt enfaldig reporter på Sveriges radio, på en pressträff med det svenska landslagets förbundskapten Janne Andersson efterlyste mer ”mångfald” i VM-truppen som innehåller noga taget tre medlemmar med ”mångfaldig” bakgrund: Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin samt Martin Olsson. Alla tre är födda i Sverige men med annan etnisk bakgrund än svensk. https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/sverige-i-vm-2018-trupp-och-matcher/

Kerstin Lundgren tog chansen och använde i en debattartikel fallet Durmaz för partipolitiska syften. Foto: Tommy Hansson

En rad ledande politiker har kommentaret det hat som kommit Durmaz till del, samtliga på ett undantag när i det onekligen vällovliga syftet att stötta Durmaz och ta avstånd från rasism och hat. Undantaget är Gustav Kasselstrand, ledare för det diminutiva extrempartiet Alternativ för Sverige, vilken i samband med Jimmy Durmaz frisparksbravad twittrade följande: ”Ivar Ekman…krävde fler invandrare i landslaget och fick det.” http://dagensopinion.se/politikerna-som-kommenterar-durmaz-hatet

Det kan inte gärna påstås att Kasselstrand ger uttryck för hat eller hot, men hans beredvillighet att utnyttja fotbollen för politiska syften är i mina ögon lika illa om inte värre. Kasselstrand har därtill dubbelt fel i sak, vilket måste anses vara något av en prestation med tanke på de få ord han twittrade. Janne Andersson tog inte ut fler ”mångfaldsspelare” i VM-truppen som ett resultat av Ekmans krav på ökad mångfald utöver de redan uttagna Durmaz, Kiese Thelin och Olsson. Ingen av dessa är heller invandrare.

Betydligt fler politiker än den försumbare Kasselstrand har dock kapitaliserat på hatet mot Durmaz genom försök att i sammanhanget skuldbelägga Sverigedemokraterna. Centerpartiets Kerstin Lundgren, riksdagsledamot samt ledamot i riksdagens utrikesutskott, svarar för ett debattmässigt lågvattensmärke när hon i i Länstidningen, Södertälje den 26 juni skriver: ”Sverigedemokraterna har öppnat dörren för det hat som vi nu ser frodas och det bruna rotsystem som nu fått växtkraft och förökar sig.” Samma tema har en ledare i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/l15QAe/sd-rasismen-och-hatet-mot-durmaz-hor-ihop

Hat mot idrottsliga syndabockar och en tilltagande vilja att politisera sporten. Se där två tecken på att ett land är eller åtminstone är på väg att bli vad jag vill kalla en bananrepublik. Den svenska regeringen pekar med hela handen i den riktningen när den deklarerar att den nu river upp det tidigare beslutet att bojkotta fotbolls-VM i Ryssland och i stället ko0mmer att vara representerad på plats, officiellt med det vällovliga syftemålet att ”stödja Sverige” (men i verkligheten ragga ihop optimalt antal röster till valet den 9 september). https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/efter-bojkotten-nu-aker-regeringen-till-fotbolls-vm/

Idrottsminister Annika Strandhäll (S) med Durmaz-tröja i riksdagen.

Socialminister (med sidotiteln idrottsminister) Annika Strandhäll (S) har som sig bör lagt ner litet extra energi på att politisera idrotten genom att dels hävda att samma hat som riktats mot Jimmy Durmaz även riktats mot henne själv, dels uppträda i den ärevördiga institutionen Sveriges riksdag iförd en blågul landslagströja med Durmaz siffra och namn på. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mdo1p/idrottsministern-hatet-mot-mig-och-durmaz-fran-samma-hall

Det som sker i anslutning till affären Durmaz i Sverige 2018 har med ordinära mått mätt överskridit alla rimliga proportioner. Däremot är det som sker fullt normalt i en bananrepublik eller i ett land med Tredje världen-status. Som påbröd till vad som anförts ovan kan nämnas att polisen prioriterar att jaga nätbaserade Durmaz-hatare framför att komma till rätta med de nästan dagliga dödsskjutningarna och massvåldtäkterna och att diverse offentliga manifestationer förestår.

Jimmy Durmaz bör nog skänka en tacksamhetens tanke till de lagkamrater – han byttes aldrig in i matchen mot Mexiko – som såg till att Sverige gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Annars hade han vid hemkomsten från Ryssland riskerat bli Sveriges motsvarighet till Andrés Escobar (1967-94).

Storm i vattenglas när SDare besöker Syrien

2 november, 2017

Martin Kinnunen och Markus Wiechel (SD) med representanter för FN-organet Food and Agriculture Organization (FAO) i Syrien.

Sverigedemokraternas riksdagsmän Martin Kinnunen och Markus Wiechel har besökt Syrien i syfte att bilda sig en uppfattning om situationen i det krigshärjade landet. Det borde de enligt den samlade klokskapen inte ha gjort: det har följaktligen stormat rätt ordentligt ordentligt i det proverbiala vattenglaset. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=6812188

Enligt Annika Söder, kabinettssekreterare på Utrikesdepartementet (UD) i Stockholm, har UD avrått Kinnunen och Wiechel från att resa till Syrien. Söder har citerats: ”Genom att träffa representanter för den syriska regimen riskerar de att utnyttjas i propagandan.” Liknande kritik har även framförts av ledande socialdemokrater och moderater.

Detta äger givetvis sin riktighet. Att de sverigedemokratiska resenärerna redan utnyttjats i den blodbesudlade Assad-regimens propaganda framgår fuller väl av en artikel framställd av det statliga nyhetsorganet SANA. http://sana.sy/en/?p=116972 Wiechel och Kinnunen syns vidare på ett foto vid ett bord omgivna av ett antal representanter från syriska UD under ett jätteporträtt av dikatorn Bashar al-Assad

I artikeln påstås bland annat att riksdagsmännen är kritiska gentemot den svenska regeringens ”neutrala” hållning i Syrien-frågan, något de själva menar vara en förvrängning av vad de verkligen sagt vid mötet med UD-representanterna i Damaskus. Kinnunen citeras i Nyheter idag, som har en nyanserad text om SD-resan skriven av Chang Frick: ”Vi blev oväntat ambushade (sic!) av syrisk statsmedia under en obligatorisk artighetsvisit med deras utrikesdepartement.” https://nyheteridag.se/sd-ledamoter-pa-plats-i-syrien-erfar-att-de-civila-drabbas-mest-av-sanktionerna/


Wiechel och Kinnunen hos syriska UD i Damaskus under porträtt av diktatorn Bashar al-Assad.

”Oväntat” ambushade? Knappast. Det är sådant man får räkna med om man träffar officiella representanter för en av världens sedan många år tillbaka hårdaste och mest skoningslösa diktaturer och det borde givetvis Kinnunen och Wiechel varit medvetna om, liksom att någon skulle ta en bild av dem under ett porträtt av Assad, den till synes blide ögonläkaren som blev en blodig diktator och massmördare. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/

Vad som inte framgått särskilt väl i den allmänna rapporteringen kring den aktuella Syrien-resan, men som tas upp i Nyheter idags behandling av ämnet, är att de båda sverigedemokraterna även träffat representanter för det syriska civilsamhället samt ett antal i landet verksamma FN-organisationer. Man skulle därför kunna kalla resan för en klassisk fact-finding tour.

Den grundläggande slutsats våra bålda resenärer tycks ha nått är att det är civilbefolkningen som råkat mest illa ut i den syriska konflikten. Man skulle litet sarkastiskt kunna invända, att det hade de inte behövt åka till Syrien för att utröna. Slutsatsen torde för övrigt gälla för hart när varje krig som någonsin utkämpats. Uttalar man sig om en konflikt får det man säger emellertid en avsevärt större tyngd om man faktiskt besökt platsen för konflikten i fråga.

Låt oss titta litet på något av den kritik Markus Wiechel och Martin Kinnunen ställts inför. När kabinettssekreterare Annika Söder vid UD hävdar att resenärerna löper risk att utnyttjas av den syriska propagandaapparaten är det förstås helt riktigt, och så har som påpekats ovan redan skett genom vinklad text och bild i nyhetsbyrån SANAs regi.

Utrikesminister Margot Wallström tilldelas i Ramallah i december 2016 den Palestinska myndighetens orden ”Star of Jerusalem” av Mahmoud Abbas som tack för sina värdefulla insatser.

Svenska UD är emellertid på intet sätt alldeles rätt instans att med någon form av auktoritet framställa kritik av denna typ. Departementet leds av en utrikesminister, Margot Wallström, som de facto är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i den judiska staten Israel. Wallström placerades av Simon Wiesenthal Center i Los Angeles i slutet av 2016 på åttonde plats på centrets topp-tio antisemitlista, detta på grund av Wallströms uttalande i en riksdagsdebatt om att Israels eliminerande av terrorister är en sorts ”utomrättsliga avrättningar”. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

UD som redskap för den officiella svenska utrikespolitiken gynnar vidare i området Israel/de palestinska territorierna ensidigt Fatah-partiet, som Socialdemokraterna haft intima förbindelser med sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar. En av regeringen Löfvens första åtgärder efter makttillträdet hösten 2014 var att diplomatiskt erkänna det påhittade landet ”Palestina”.

Det miljardstöd som från Sverige kanaliseras till al-Fatah och den Palestinska myndigheten går till betydande del åt att regelbundet betala ut pengar till dömda terrorister som sitter i israeliska fängelser samt dessas anhöriga .http://www.inblick.se/nyheter/2016/12/22/bistandspengar-ser-till-att-terror-belonas

TV4s Marcus Oscarsson menar att SD-resan till Syrien är en ”allvarlig skandal”.

Om kritiken som går ut på att Kinnunen/Wiechel låter sig exploateras av den syriska statspropagandan åtminstone till viss del har fog för sig – även om UD nog bör tala med mycket små bokstäver i denna fråga – finns det en annan typ av kritik som våra resenärer och SD kan ta mycket lätt på. Det är när skribenter som Hela Hälsinglands Patrik Oksanen på Twitter gastar om att ”Putins nyttiga idioter har rest i världen igen…vill SD slåss för Assad nu?

Tämligen överdriven kritik mot resan kommer även från normalt sansade Marcus Oscarsson, som i ett Facebook-inlägg talar om SDarnas Syrien-resa som en ”mycket allvarligskandal” som skadar Sverigedemokraternas trovärdighet. https://www.facebook.com/permalink.php?id=591566134283366&story_fbid=1297822670324372

Slutligen anser jag för min personliga del att Kinnunens och Wiechels fact-finding tour är ett ambitiöst och därtill modigt projekt; resenärerna måste ju ha vetat att de skulle bli överösta med en massa dynga men körde på ändå. Det tycker jag hedrar dem. Jag har för övrigt själv, om än i mindre skala,  gjort liknande erfarenheter beträffande resor i då kontroversiella länder som Sydkorea och Sydafrika på 1970- och 1980-talen. I likhet med Wiechel och Kinnunen träffade jag då representanter för såväl regeringar som oppositionella krafter.

 

 

Bör USA genomföra en förebyggande attack mot Nordkorea?

15 september, 2017

En kartbild över den senaste robotens väg från Nordkorea över Japan.

Frågan är om Kim Jong-uns Nordkorea är ett verkligt hot mot världsfreden eller mer är att likna vid en mops med storhetsvansinne.

Ovanstående spörsmål inställer osökt sig efter den nordkoreanska ledningens senaste groteska utspel, där det förklaras att USA är en ”rabiessmittad hund” samt att det amerikanska fastlandet skall förvandlas till ”aska och mörker”; samtidigt utsätts både Japan och Sydkorea för vildsinta hot från den galna Kim-klicken i Pyongyang. https://www.theguardian.com/world/2017/sep/14/north-korea-threat-sink-japan-us-ashes-darkness

Det kommuniststyrda Nordkorea har  ända sedan bildandet 1948 intagit en aggressiv attityd gentemot omvärlden, något som givetvis Koreakriget 1950-53 var ett övertydligt exempel på. Krigstillstånd råder formellt fortfarande 64 år efter det vapenstillestånd som kungjordes 1953. Nordkorea har därefter, oavsett om de gudomligförklarade ledarna hetat Kim Il-sung, Kim Jong-il eller som nu Kim Jong-un, interfolierat verbala hot med verkliga terrorhandlingar.

Jag skall beträffande de senare här inskränka mig till två exempel. Det första rör yxmorden på två amerikanska militärer – Arthur Bonifas och Mark Barrett – i gränsbyn Panmunjom den 18 augusti 1976. Bonifas och Barrett högs ner helt oprovocerat av nordkoreansk militärpersonal när de var i färd med att trimma poppelträd i den demilitariserade zonen längs 38e breddgraden mellan Syd- och Nordkorea. Händelsen hotade utlösa ett nytt världskrig. https://en.wikipedia.org/wiki/Axe_murder_incident

En scen från Panmunjom den 18 augusti 1976, då nordkoreansk militär högg ihjäl två amerikanska soldater.

Det andra exemplet på nordkoreansk terror rör sprängningen av det sydkoreanska passagerarflygplanet KAL 858 den 29 november 1987. Planet var på väg till Thailand då det över Indiska oceanen sprängdes av en bomb som placerats ombord av två nordkoreanska agenter. 115 människor dog i terrorattentatet. Den kvinnliga agenten (hennes manlige kollega hann begå självmord innan han kunde gripas) Kim Hyun-hui greps och ställdes inför rätta i Sydkorea. Hon erkände djupt ångerfull illdådet och dömdes till döden men benådades av president Roh Tae-woo.

Jag redogör i denna bloggtext för sprängningen av KAL 858 och andra nordkoreanska terrorhandlingar: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/16/nagot-maste-goras-at-nordkorea/

För att återgå till den inledande frågan – huruvida Nordkorea utgör ett reellt hot mot världsfreden eller mest är att likna vid en storhetsvansinnig mops – så framstår det som självklart att världssamfundet måste behandla landet med dess uppenbart alltmer sinnesrubbade ledning som ett verkligt hot. Detta utesluter inte att försvarliga delar av dess militanta retorik nog mer rör sig om yvig retorik än verklig substans.

Nordkorea bedriver sedan flera decennier tillbaka ett program i syfte att utveckla potenta kärnvapen. Senaste uttrycket härför kom vid vad som förefaller ha varit ett vätebombstest den 3 september 2017; enligt den nordkoreanska ledningen var testet givetvis ”en fullständig framgång” (något som dock inte kan tas för givet). https://www.youtube.com/watch?v=vaXXBQPqDPs

USAs president Donald Trump flankeras av Sydkoreas president Moon Jae-in (till vänster) och Japans premiärminister Shinzo Abe.

Den allra senaste nordkoreanska provokationen när detta skrivs – andra kan ha tillkommit sedan dess – är en missilavskjutning över Japan den 14 september. Provokationen fördömdes omedelbart av Japans premiärminister Shinzo Abe och USAs utrikesminister Rex Tillerson och följdes av att Sydkorea skickade iväg två ballistiska missiler i en simulerad attack mot norr.http://www.bbc.com/news/world-asia-41275614

Det torde stå alltmer klart att något måste göras åt den livsfarliga kommunistjuntan i Nordkorea som terroriserar både sitt eget folk och omvärlden. Ekonomiska och andra sanktioner i all ära – jag tror inte det räcker i längden. Någon form av militär respons varken kan eller bör uteslutas. Att USAs president Donald Trump inte räknar bort sådana möjligheter stod klart i samband med hans uttalande om att nordkoreanerna ”kommer att mötas av eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat”: https://www.cnbc.com/video/2017/08/08/president-trump-north-korea-will-be-met-with-fire-and-fury.html

En möjlighet som ventilerats i diskussionerna om vad som bör göras åt Nordkorea är ett förebyggande anfall med syftet att slå ut landets kärnvapenanläggningar. Helt klart är att den styrande Kim-klicken i den nordkoreanska huvudstaden ingalunda kan känna sig säker på sina taburetter. Den leker bokstavligt talat med elden när den avfyrar sina robotar, genomför sina provsprängningar och far ut i vansinniga utfall mot omvärlden.

Det mest påtagliga hotet mot Nordkorea består i ett antal kärnvapenbestyckade USA-ubåtar (Ohio-klassen) vilka systematiskt förflyttar sig i västra Stilla havet med syftet att understödja Förenta staternas strategiska intressen i området. Varje sådan ubåt är försedd med 24 robotar med åtta kärnstridsspetsar, vilket innebär 192 kärnstridsspetsar per ubåt. Dessa robotar har en mycket hög träffsäkerhet, vilket förmodligen är mer än man kan säga om de robotar Nordkorea förfogar över. http://www.washingtonexaminer.com/what-a-us-nuclear-strike-on-north-korea-would-look-like/article/2630856

Kommer vätebomben att kunna rädda Kim Jong-un och hans bisarra regim kvar vid makten?

Mot ovan skisserad bakgrund finns det en till visshet gränsande sannolikhet att om den nordkoreanska regimen skulle få för sig att avfyra en kärnvapenbestyckad missil mot exempelvis Guam eller Seoul – och givetvis det amerikanska fastlandet – skulle det vara det sista den gör.

Det har med tanke på det rådande läget diskuterats huruvida det vore lämpligt att genomföra en förebyggande attack riktad mot Nordkoreas kärnvapenanläggningar. Somliga har tolkat ett yttrande från president Trumps sida i den riktningen: ”Jag har några ganska allvarliga saker som vi funderar på.” Problemet med en förebyggande attack är att varken USA eller någon annan har någon säker kunskap om exakt var Nordkorea har placerat alla sina kärnvapen. En framgångsrik attack mot en sådan plats skulle således av nordkoreanerna kunna besvaras med en omedelbar motattack någon annanstans ifrån. https://www.militarytimes.com/news/pentagon-congress/2017/07/06/pre-emptive-us-strike-on-north-korea-could-be-catastrophic/

Mer eller mindre våldsamma nordkoreanska hot är långt ifrån någon nyhet – det är något Kim-dynastin ägnat sig åt i många år, och ibland har som framgår ovan de verbala hoten varvats med verkliga terrorhandlingar även om kärnvapen hittills ej kommit till användning. Det finns åtminstone två skäl till detta nordkoreanska tillvägagångssätt.

Vänskapsbanden mellan röda Kina och Nordkorea består, även om Kina genomfört några av FN-sanktionerna riktade mot regimen i Pyongyang.

Det ena är att utverka fördelar från omvärlden; Pyongyang räknar kallt med att denna skall falla till föga. Det andra är inrikespolitiskt betingat. Genom att framstå som kraftfull inför hemmaopinionen vill Kim-regimen försäkra sig om fortsatt stöd.

Frågan är dock om Pyongyang inte spänt bågen litet för högt denna gång. Till och med den traditionella samarbetspartnern Kina tycks nu börja dra öronen åt sig och rättar sig i alla fall till viss del mot FN-sanktionerna mot Nordkorea, låt vara att kommunistkineserna fortfarande måste räknas som Nordkoreas allierade. http://www.di.se/nyheter/kina-utokar-importstopp-fran-nordkorea/