Det röda Kina – en koloss på lerfötter?

Xi Jinping – Kinas starke man.

Det beräknas, enligt en artikel av Eva Fu i tidningen Epoch Times den 10 augusti 2022, att omkring 400 miljoner kineser har gått ur det kinesiska kommunistpartiet CCP.

När den kinesiske företagaren Chen Quanhong deltog i en demonstration mot den kommunistkinesiska regimen i Washington, D. C. förde han med sig en gul flagga med budskapet Tuidang – lämna partiet.   https://www.theepochtimes.com/400-million-cut-their-ties-the-ccp-in-defiance-of-communist-control_4641067.html?utm_source=top5noe&utm_campaign=top5-2022-08-07&utm_medium=email&est=IShja07%2F%2FYR9OclAnk%2BqpoIOUdxXD8eiltP3%2BSracLElOZr3DU3itgs6wU0g33cCeejkso8%3D
  
Chen är en av de 400 miljoner som kapat sina band till CCP och dess olika underavdelningar. ”I Kina var jag inte annorlunda än en mask som trampas på av den auktoritära makten”, citeras Chen i Epoch Times. ”en som inte vågade säga emot. Först när jag kom till Amerika började jag känna mig som en person.”

Kan mörda, tortera och spärra in. 400 miljoner kineser har enligt uppgift lämnat det kinesiska kommunistpartiet CCP och dess talrika underavdelningar. Ett parti vilket sedan det tillskansade sig makten efter seger i inbördeskriget mot Chiang Kai-sheks nationalister 1949 enligt flertalet experter bär ansvaret för mellan 40 och 70 miljoner människors död. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mao_Zedong
  
Revolutionsledaren Mao Tse-tung är därmed historiens kvantitativt sett värste massmördare, möjligen i konkurrens med sovjetledaren Josef Stalin. Här råder dock större spännvidd avseende antalet förmodade offer: bedömare gissar på allt från 20 till 70 miljoner. De flesta av Maos offer dog i de olika kampanjer som ”den store rorsmannen” lät skölja över Mittens rike: dessa hade namn som Stora språnget, Låt hundra blommor blomma, Kampanjen mot högerelement samt Kulturrevolutionen.
  
Allt detta mördande har medfört att generationer av kinesiska familjer har lämnats splittrade och rädda, däribland Chen Quanhongs egen familj. De värsta excesserna har försvunnit, men kommunistpartiet har fortfarande makt att godtyckligt mörda, tortera och spärra in människor som inte anses passa in i det totalitära systemet.

Svältkatastrofen Det stora språnget. Chens mamma var 21 år när hon förlorade sin mor under det Stora språnget, en av regimens felslagna industripolitik skapad svältkatastrof som varade mellan 1959 och 1961 – beräkningarna av antalet dödsoffer varierar, men klart är att tiotals miljoner kineser svalt ihjäl. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_spr%C3%A5nget
  
Den så kallade Tuidang-rörelsen sjösattes 2004, därtill uppmuntrad av boken Nine Commentaries on the Communist Party. Den publicerades först av den kinesiska versionen av tidningen Epoch Times och beskriver i detalj den totalitära regimens brutalitet och bedrägliga beteende. Sedan boken gavs ut har miljontals exemplar av den nått det kinesiska fastlandet. Många av dem som spred boken var anhängare av meditationsrörelsen Falun Gong, vilken utsatts för hårda förföljelser av regimen i Peking.
  
Det kinesiska kommunistpartiet CCP har tre organisationer för olika grupperingar: Partiet med 96,7 miljoner medlemmar, Young Pioneers (0-14 år) med cirka 104,0 miljoner och the Communist Youth League (14-28 år) med omkring 73,7 miljoner medlemmar. Det blir sammantaget 280,8 miljoner, en femtedel av Folkrepubliken Kinas befolkning.
  
Medlemskap i det styrande partiet är inte obligatoriskt för gemene man, men för den som vill göra karriär inom staten eller regeringen är det nödvändigt att vara ansluten till kommunistpartiet. Och den som ansluter sig till en partiorganisation måste lova att ägna sitt liv åt partiet. En partimedlem kan inte kontrollera sitt eget liv utan måste i alla lägen göra som partiet påbjuder.

Intressen i Sverige. The Global Tuidang Center uppger att organisationen varje dag får in omkring 50 000 ansökningar från människor som vill lämna CCP. I Republiken Kina på Taiwan – inte utan skäl kallat Det fria Kina – finns 3000 frivilliga som stöttar Tuidang-rörelsen.
  
Koordinatorn Bai Dexiong uppger att varje månad säger sig 20 000 fastlandskineser, antingen per telefon eller öga mot öga, vara beredda avsäga sig sitt partimedlemskap.
  
Regimen i Peking har stora ekonomiska intressen i utlandet, icke minst i Sverige. Här har kineserna siktat in sig på den svenska västkusten och strategiska branscher såsom teknik, kommunikation och medicin. Det beräknas att Kina kontrollerar omkring 60 000 svenska jobb. https://www.expressen.se/nyheter/kinesiska-bolag-har-makt-over-60000-svenska-jobb-/
  
Det röda Kina kan stundom, i likhet med alla totalitära diktaturstater, framstå som osårbart. Frågan är emellertid om Kina inte snarare är en koloss på lerfötter. Antalet människor som vill lämna kommunistpartiet CCP växer ständigt, och i slutändan visar det sig kanske att landet med sina snart 1,5 miljarder människor är en koloss på lerfötter.
  
När det väl en gång börjat gå utför kan det gå fort, vilket exempel Sovjetunionen visar med all önskvärd tydlighet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_uppl%C3%B6sning

Jimmy Carter: odugligaste USA-presidenten i modern tid

Jimmy Carter bröt som president med det fria Kina, Taiwan, och erkände det röda Kina diplomatiskt.

Inte ens SVT kan utnämna Jimmy Carter till en av USAs största presidenter. När TV-bolaget nyligen sände ett hyllningsporträtt av landets 39e president valde man istället att ta fasta på Carters musikintresse och kallade honom ”rock´n roll-presidenten”.

Inför presidentvalet den 2 november 1976 hade den ansedda amerikanska tidskriften Newsweek på omslaget den talande rubriken Niceguyin´ his way to the White House, en tämligen oöversättbar mening som gick ut på att jordnötsfarmaren James Earl (Jimmy) Carter skulle kunna bli president genom att framstå som en nice guy (bra kille).

Sagt och gjort: Carter vann valet mot den sittande presidenten Gerald R. Ford från Michigan med de jämna siffrorna 50,1 mot 48,0 procent. Det som fällde avgörandet var förmodligen det faktum att Ford i en debatt förnekat att det av Moskva dominerade Östblocket var ockuperat – något som alla med undantag för Ford visste att det var. Fords beslut att benåda sin företrädare Richard Nixon från alla eventuella brott i samband med Watergate-affären kan också ha spelat in. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jimmy_Carter

James Earl Carter föddes den 1 oktober 1924 i Plains i sydstaten Georgia och närmar sig således de hundra. Han och hustrun Rosalynn har fyra vid det här laget mycket vuxna barn där sladdbarnet Amy, född 1967, är det yngsta. Carter var guvernör i Georgia 1971-75 och vann nationell (och internationell) uppmärksamhet då han kandiderade till att bli det Demokratiska partiets företrädare i presidentvalet 1976.

Carters förnämsta storpolitiska bedrift var värdskapet för de så kallade Camp David-avtalen den 17 september 1978, då Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin satte sina namnteckningar under avtal som reglerade relationerna mellan de båda Mellanöstern-kombattanterna. Avtalen stadgade vidare att Palestina-frågan skulle lösas på fredligt sätt och att Gaza och den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien) skulle få självstyre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_David-avtalen

I övrigt präglades Jimmy Carters fyra år korta presidentperiod, med Walter Mondale som vicepresident, av problem och bekymmer. Värst var det utdragna, 444 dagar långa gisslandramat i Teheran, då 52 amerikaner hölls som gisslan av en grupp iranska studenter som stödde ayatollah Khomeinis islamistiska revolution. Dramat varade mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981; gisslan släpptes några minuter efter det att republikanen Ronald Reagan flyttat in i Vita huset. Många menar att gisslankrisen var huvudorsaken till Carters nederlag i presidentvalet i november 1980. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslankrisen_i_Iran

I ett misslyckat försök till fritagning av den amerikanska gisslan i form av Operation Eagle Claw den 24-25 april 1980 dog åtta amerikanska militärer och en civil iranier då en helikopter och två transportplan kraschade i öknen. Misslyckandet befäste Carters rykte om att vara svag och ineffektiv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Operation_Eagle_Claw

Mot slutet av Jimmy Carters enda mandatperiod i Vita huset tog sig Sovjetunionen för att invadera Afghanistan. Kriget som följde varade 27 december 1979 till 15 februari 1989. Den naive söndagsskolläraren Carter, som ditintills gått hårt in för avspänning mellan stormakterna USA och Sovjet, chockades av den sovjetiska våldsutvecklingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Som en hämnd på Moskva utropade han en amerikansk/västlig bojkott av de olympiska spelen i Moskva 1980; Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta OS i Los Angeles 1984. Det skall också sägas att USA och västvärlden backade upp de islamistiska mujaheddin-krigarna i Afghanistan med pengar och vapen, bland annat handburna så kallade Stinger-robotar.

Ytterligare en faktor som inverkade menligt på Carters presidentskap var olje- och bensinkrisen 1979, vilket uppstått som en följd av de oroligheter i Mellanöstern som blev resultatet av den islamistiska revolutionen i Iran då shahen Reza Pahlavi störtades av den tidigare landsflyktige ayatollahn Ruhollah Khomeini. USA svarade med att etablera priskontroller. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979

Vidare bör också något sägas om att Förenta staterna under Jimmy Carters tid i Vita huset lade om sin Kina-politik. Efter att tidigare ha erkänt den antikommunistiska Republiken Kina på Taiwan som den sanna representanten för Kina undertecknade Carter och det röda Kinas ledare Deng Xiaoping i januari 1979 ett avtal som lämnade det frihetliga Taiwan ute i kylan.

Till Jimmy Carters mörkare sidor hör hans envetet anti-israeliska politik som medfört anklagelser om antisemitism. Under sitt fredsmäklande efter presidenttiden har Carter till synes trivts avsevärt bättre i sällskap som består av representanter för terrorgrupperingar såsom Hamas, Hezbollah och Fatah än med representanter för Mellanösterns enda demokrati, Israel. Med tanke på att Carter religiöst sett tillhör baptismen, en kristen inriktning som normalt är klart pro-israelisk, förefaller detta egendomligt.

Carters ynkliga Israel-hat framgick med önskvärd tydlighet av hans bok Palestina. Peace Not Apartheid 2006, där författaren menar att i Israel råder rasåtskillnad av sydafrikansk boer-modell. https://www.jewishvirtuallibrary.org/carter-rsquo-s-calumny-a-review-of-quot-palestine-peace-not-apartheid-quot

Jimmy Carter är inte ointelligent. Han är utbildad civilingenjör med kärnfysik som huvudämne och tjänstgjorde under Andra världskriget som sjöofficer. I mina ögon fattas det emellertid något i hans moraliska utrustning och allmänna vandel som gör att han måste räknas som den odugligaste amerikanske presidenten i modern tid.

Att Jimmy Carter gillar rock´n roll imponerar kanske på en eller annan svensk TV-tittare. Själv ställer jag mig kallsinnig.

Ryssland och Kina hotar världsfreden

En bild av diktaturernas intressegemenskap: Xi Jinping möter Vladimir Putin.

Under uppmarschen mot invasionen i Ukraina har Moskva och Peking bakom kulisserna hållit varandra underrättade om sina planer avseende Ukraina respektive Taiwan. Det deklarerar enligt tidningen The Epoch Times den 28 februari två amerikanska kongressledamöter.

https://www.theepochtimes.com/russia-china-plotting-behind-the-scenes-ahead-of-ukraine-invasion-congressman_4303372.html?utm_source=uschinanoe&utm_campaign=uschina-2022-02-26&utm_medium=email&est=VrJbeeBg%2BBDL4gWHwHjsLkJpR%2F%2BQbMLvyE6kDnxgPj%2B2iriDW21wKp1DREntwdA%2FWp1Lqak%3D

Ledamoten i representanthuset Ken Buck, en republikan från Colorado, har uttalat sig på följande sätt: ”I think they have coordinated and I think that China is in a better position letting Russia go first, to evaluate.”

Buck menar att genom att passivt bedöma den ryska krigsinsatsen i Ukraina kan det röda Kina stå bättre rustat att ta itu med Republiken Kina på Taiwan, även kallat det fria Kina, som kineserna menar skall införlivas med fastlandet.

Problemet för härskarna i Peking är att det lilla men till tänderna rustade fria Kina på Taiwan, som dessutom backas upp av USA, knappast blir någon militär ”munsbit”. Folkrepubliken Kina har vid två tillfällen angripit Taiwan men inte ens lyckats inta Kinmenöarna mellan de kinesiska och taiwanesiska fastlanden. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/03/kinesiskt-vapenskrammel-men-taiwan-ar-ingen-munsbit-for-kommunisterna-i-peking/

Bucks republikanske representanthuskollega Steve Chabot från Ohio påpekade att Vladimir Putin och Xi Jinping nyligen möttes vid de vinterolympiska spelen i Peking, något som ledde till ett ”no limits” partnerskap. ”They´ve been plotting behind the scenes”, konstaterade Chabot.

Ukraina-krisen kan tvivelsutan sägas gynna kineserna, då den tar bort USAs uppmärksamhet från Kina. Buck målar upp ett olustigt scenario: ”If the United States starts pouring troops into Europe and do our part as a NATO partner, we are not going to do what we want to do or need to do in the Pacific.”

Det ligger mot denna bakgrund i Folkrepubliken Kinas intresse att kriget i Ukraina förlängs så länge som möjligt samt att Putins ryska imperium fortsätter att utgöra ett potent hot mot Baltikum, Polen, Ungern och andra forna sovjetiska satellitstater. Inte ens Finland och Sverige kan känna sig säkra.

Makthavarna i Peking har så här långt avstått från att kalla Putins angreppskrig för ”invasion” men, för att vara garderad, hävdat att man respekterar ”all countries´sovereignty and territorial integrity”. Detta är minst av allt någon garanti för att kineserna kommer att avhålla sig från angrepp på Taiwan, då de inte betraktar Taiwan som ett självständigt land utan en integrerad del av Kina.

Steve Chabot menar att det är ”absolute critical” att Kina inser att ett anfall mot Taiwan medför direkt konfrontation med USA. ”The Taiwan Relations Act” är det avtal som reglerar förbindelserna mellan Förenta staterna och Republiken Kina. Det ålägger USA att stödja Taiwan med olika typer av krigsmateriel men stipulerar inte direkt att USA måste lägga sig i en militär konflikt mellan det kommunistiska Kina och det fria Taiwan. https://en.wikipedia.org/wiki/Taiwan_Relations_Act

Det är ingen överdrift att säga att intressegemenskapen mellan diktaturerna Kina och Ryssland hotar världsfreden. Den avgörande frågan i sammanhanget är om den skakiga Biden-administrationen i Washington, D. C. verkligen skulle komma att försvara Taiwan med vapenmakt om Peking sätter sina hot i verket.

Hur skall västvärlden bemöta hotet från röda Kina?

Två leende despoter. Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin.

Det kinesiska kommunistpartiet arbetar i dag i sitt anletes svett för att få inflytande överallt i världen. Demokrati och mänskliga rättigheter tillåts inte stå hindrande i vägen för de kinesiska härskarnas ambitioner att nå globalt herravälde inklusive i Sverige. Och kommunistkineserna i Peking, under ledning av president Xi Jinping, arbetar på bred front genom att knyta kontakter med politiker, företagsledare och akademiker för att nå sitt syfte.

Efter Sovjetunionens fall och det Kalla krigets slut ansågs det i vida kretsar länge som självklart att framtiden var säkrad för den västerländska demokratin. Kommunismen – och annan form av diktatur -troddes vara dömda att ruttna på historiens stinkande soptipp. Därför, resonerades det, fanns heller ingen anledning för västvärlden att lägga ner så mycket resurser på det militära försvaret som tidigare. Sverige var intet undantag och det slaktades regementen på löpande band.
  
Det här överoptimistiska synsättet visade sig dock vara totalt orealistiskt. Kommunistdiktaturen i Sovjetunionen ersattes, efter en knappt decennielång mellanperiod under Boris Jeltsins skakiga ledarskap, av ett auktoritärt statsskick som i bästa fall kan kallas ”halvdemokratiskt”. Jeltsins ”kronprins”, den före detta KGB-officeren Vladimir Putin, var inte kommunist men torgförde ändå 2005 uppfattningen att Sovjetunionens upplösning var ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Putin själv blev av med jobbet och tvingades under en period köra taxi för att kunna försörja sig och sin familj. https://tt.omni.se/president-putin-korde-droska-efter-sovjets-fall/a/XqE7xW

Ett nytt kallt krig –  Ryssland och Kina. Det är ingen överdrift att säga att Rysslands utveckling sedan Putin utsågs till president 2000 lett till ett nytt kallt krig, något som understryks av den fortsatt aggressiva ryska utrikespolitiken. 2008 gick ryska styrkor in i den tidigare sovjetrepubliken Georgien i syfte att säkerställa fortsatt ryskt inflytande, och 2014 skedde samma sak i Ukraina där Moskva tog kontrollen över Krim-halvön och dess strategiskt viktiga stad Sevastopol där den Ryska Svartahavs-flottan redan var stationerad. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
  
Det kan mot ovan skisserad bakgrund inte råda några tvivel om att Putins Ryssland utgör ett betydande hot mot demokrati, frihet och självständighet i vår del av världen. Vår egen geografiska närhet till det ryska riket gör att Ryssland varit en arvfiende till Sverige sedan medeltiden. Det är ett tankeväckande historiskt faktum att vi utkämpat fler krig mot Ryssland än mot trätobrodern Danmark – 14 respektive 13.

Det gick stundtals rejält bra för de svenske i dessa stridigheter. Den 12 mars 1610 lyckades exempelvis den svenske härföraren Jacob De la Gardie under de ryska tronföljdsstriderna med sina trupper och till befolkningens jubel erövra Moskva, en uppgift som så många därefter skulle gå bet på. Följden blev att konung Sigismunds son, Vladislav Vasa, utnämndes till tsar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rysk-svenska_krig
  
Sett i ett globalt perspektiv är det emellertid inte Ryssland utan Folkrepubliken Kina som utgör det största hotet i kraft av av dess mångfacetterade, sofistikerade och samtidigt försåtliga karaktär. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg framhåller inledningsvis (sidan 1) i sin bok Den dolda handen – hur Kinas kommunistiska parti dominerar västliga demokratier och omformar världen (Bokförlaget Daidalos AB 2020, 516 sidor): ”Det kinesiska kommunistpartiet utnyttjar de demokratiska systemens svagheter för att undergräva dem och även om många i Väst fortfarande inte vill medge det är demokratierna i akut behov av större motståndskraft om de ska överleva.”
  
Alla låter sig inte skrämmas. Enligt författarna påverkas varje västerländsk demokrati av Kinas undergrävande verksamhet. I och med att motståndet hitintills varit skäligen svagt tenderar kommunistkineserna anförda av Xi Jinping att bli allt djärvare – alltfler grupperingar utsätts för tvångs- och skrämseltaktik designad i Peking.
  
”Hotet från Kinas kommunistiska parti”, skriver Hamilton och Ohlberg (sidan 29), ”KKP, inverkar på alla människors rätt att leva utan fruktan. Många kineser som lever i Väst utgör tillsammans med tibetaner, uigurer, Falun Gong-utövare och Hongkongs demokratiaktivister måltavlor för KKP:s förtryck och lever i ständig fruktan. Regeringar, akademiska institutioner och näringslivschefer vill inte stöta sig med Peking av rädsla för att bli ekonomiskt straffade. Denna rädsla är smittsam och giftig. Den får inte bli normaliserad och accepterad som det pris länder måste betala för välstånd.”
  

Tennisstjärnan Peng Shuai anklagade kinesisk partitopp för sexövergrepp – försvann sedan.

Alla låter sig dock inte skrämmas av Pekings gangstermetoder. Till dessa modiga hör Steve Simon, VD i Women´s Tennis Association (WTA) som administrerar de professionella tennisdamernas tävlingsverksamhet. Han och WTA har skarpt tagit ställning mot Pekings behandling av den kinesiska tennisstjärnan Peng Shuai. Peng, (i februari 2014 rankad etta i damdubbel) anklagade i början av november partipampen Zhang Gaoli – som var vice premiärminister 2013-18 – för sexuella övergrepp som skulle ha ägt rum några år tidigare. https://www.ttela.se/sport/tennisstj%C3%A4rnorna-st%C3%B6djer-wta-s-kina-bojkott-1.60583380
  
20 minuter efter det att Pengs inlägg publicerats på webben hade det tagits bort. Peng Shuai var sedan försvunnen i omkring en vecka innan det dök upp ett mejl till WTA som sades vara från Peng. Enligt mejlet levde Peng i högönsklig välmåga och de anklagelser hon tidigare kommit med var falska.
  
Ingen vettig människa kan naturligtvis tro att ett sådant mejl skickats av fri vilja, och till dem som uttalade sitt stöd för den kinesiska stjärnan hörde världsettan Novak Djokovic samt de båda förra kvinnliga toppspelarna Martina Navratilova och Billie Jean King. Konsekvenserna för kineserna blev att WTA ställde in planerade tävlingar i Kina och Hongkong.
  
Det skulle behövas många fler kraftfulla reaktioner liknande Steven Simons och WTAs för att sätta press på härskarna i Peking!

Vinter-OS. När det gäller de 24e vinterolympiska spelen, planerade att äga rum i Peking 4-20 februari, har protesterna varit skäligen tama. USA, Australien, Storbritannien och Kanada har deklarerat att de inte kommer att låta sig representeras av officiella företrädare för de aktuella ländernas regeringar. Detta kan visserligen sägas vara ett irritationsmoment för Peking, men knappast mycket mer än så.

Då hade ändå 180 medborgarrättsorganisationer, representerande av Kina förtryckta folk som uigurer, tibetaner, Hongkong-bor, ungefär ett år innan den olympiska elden skulle tändas uppmanat till en omfattande internationell bojkott av ”folkmords-OS”.   https://svenska.yle.fi/artikel/2021/04/14/trycket-mot-vinter-os-i-peking-okar-180-organisationer-kraver-bojkott-av
  
De sverigedemokratiska riksdagsmännen Markus Wiechel och Björn Söder har i skriftliga frågor i riksdagen begärt svar av socialdemokratiska statsråd huruvida Sverige kommer att göra gemensam sak med de länder som avser bojkotta Peking-OS diplomatiskt. Svaren har när detta skrivs varit undvikande. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/diplomatisk-bojkott-av-os-i-kina_H911552
  
En svensk elitidrottare som ifrågasatt det kommande jippot i det kommunistiska Kina är skidskytten Sebastian Samuelsson. Den 24-årige Samuelsson, som var med och tog guld för Sverige i stafett vid de senaste vinterolympiska spelen i Sydkorea och även knep ett individuellt silver, har citerats: ”Vi vill tävla i bra länder, där man är snäll med sin befolkning.” Onekligen en lovvärd inställning! https://sverigesradio.se/artikel/skidskytteprofilen-sebastian-samuelsson-kritisk-till-vinter-os-i-kina

Skidskytten Sebastian Samuelsson ifrågasätter beslutet att låta Peking arrangera vinter-OS.

”En kamp på liv och död”. Hamilton och Ohlberg redogör i sin bok för hur Kina på en rad områden strävar efter att utöka sitt inflytande med målsättningen att i praktiken nå världsherravälde. Dessa ansträngningar präglas av en påtaglig Kalla kriget-mentalitet. En favoritmetod för Xi Jinping och hans hejdukar är därför att anklaga sina motståndare för att behärskas av ”McCarthyism” eller ”Kalla kriget-tänkande”
  
2019 deklarerade den nationalistiska tidningen Global Times att den kinesiska telekomjätten Huawei hade fallit offer för ”High-techMcCarthyism”. Kinas ambassadör i Storbritannien, Liu Xiaoming, har liknat den amerikanska marinens övningar i Sydkinesiska havet vid ”kanonbåtsdiplomati, motiverad av ”Kalla kriget-mentalitet”. Även utländsk kritik mot Kinas beklämmande facit rörande mänskliga rättigheter avfärdas som rotade i samma slags tänkande.
  
Hamilton/Ohlberg gör bedömningen att KKPs egna Kalla krigs-mentalitet nått nya höjder under Xi Jingpins presidentskap. Xi, född 1953, har varit landets president sedan 2013 och bör, med tanke på de kinesiska ledarnas ofta höga ålder, ha många år i den översta partitoppen framför sig; företrädarna Mao Tse-tung blev exempelvis 82 och Deng Xiaoping 92 år gamla.
  
Det var under Deng, som endast var 157 cm lång, som den tidigare rigida maoismen började lättas upp genom att enskilda ekonomiska initiativ tilläts under vissa förutsättningar och vardagsförtrycket i samhällslivet lättade. ”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar möss är det en bra katt” är ett uttryck, tillskrivet Deng, som är ägnat att illustrera den då rådande ideologiska inställningen. https://www.epochtimes.se/reflektioner-kring-deng-xiaopings-ekonomiska-katt-teori
  
En vändpunkt inträffade sommaren 1989 med studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking, vilka slutligen slogs ner med våldsam kraft med många dödsoffer som följd. När Berlinmuren föll i november samma år blev härskarna i Peking ännu mer skärrade. Hamilton/Ohlberg framhåller (sidan 19):”Idén att Kina stod inför en kamp på liv och död mot fientliga västerländska krafter som försökte skapa kaos i Kina slog rot inom KKP.”

”Naivitet är farligt”. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg visar i sin faktaspäckade bok att Kina arbetar på många olika plan i syfte att sprida sitt inflytande över världen: politik, diplomati, media, kultur, akademisk verksamhet och icke minst affärsverksamhet. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i en rapport om kinesiska bolagsförvärv i Sverige daterad den 29 november 2019 nått slutsatsen, att kineserna förvärvat 65 svenska företag. Dessa omfattar cirka 60 000 anställda och återfinns till en tredjedel i västra Sverige.https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2019-11-29-kartlaggning-av-kinesiska-bolagsforvarv-i-sverige.html
 
I en artikel i Expressen den 18 april 2021, som refererar till FOI-rapporten, konstateras att Folkrepubliken Kina har stora ekonomiska intressen i främst västra Sverige med tonvikt på strategiska bränslen. Det är ingen tillfällighet att det finns ett kinesiskt generalkonsulat i Göteborg. I artikeln nämns att det kinesiska företaget Geelys gjort jättelika investeringar i Volvo Cars respektive Volvo AB. Vidare köpte kinesiska Evergrande 2019 Saabs efterträdare Nevs i Trollhättan för 8,3 miljarder kronor. https://www.expressen.se/nyheter/kinesiska-bolag-har-makt-over-60000-svenska-jobb-/
  

Deng Xiaoping lät slå ner upproret på Himmelska fridens torg 1989.

Vad som är bekymmersamt är att svenska företagare ofta har begränsade kunskaper eller begrepp om hur politiken fungerar. Fredrik Fällman, docent i sinologi vid Göteborgs universitet, citeras: ”Företrädare för näringslivet är ibland naiva, naivitet är farligt. Det kan göra att Sverige drar sig för att tala fritt, vi ska inte vara tysta när övergrepp sker.”
  
Johan Trouvé, VD för Västsvenska handelskammaren, demonstrerar precis vad Fällman menar när han i samma Expressen-artikel citeras: ”Man måste skilja noga mellan kinesiska staten och privata företag. Det är en förutfattad mening att allt är kopplat till staten.”

Partiet är allt. Trouvés påstående är dock inte med sanningen överensstämmande. Den nakna realiteten är att allting i det röda Kina måste filtreras genom det statsbärande partiet för att över huvud taget kunna existera och verka: partiet är allt. KKP är ett leninistiskt parti som syftar till att skapa en enhetsfront. Partiet betraktar enhetsfrontsstrategin som en vetenskap baserad marxist-leninistiska grundprinciper. Omsatt till näringslivets förhållanden syftar detta arbete till att utnyttja västerländska företag i propagandans tjänst.
  
Hamilton/Ohlberg (sidan 27): ”Västerländska företagschefer välkomnar möjligheten att knyta affärskontakter med personer av kinesiskt ursprung. Enhetsfrontsagenter i affärsvärlden samlar information att föra vidare till de kinesiska konsulaten och odlar relationer för att sprida fördelaktiga uppfattningar om Folkrepubliken.”
  
Den bild författarna målar upp kan tyckas mörk. De menar dock att det finns en hel del demokratiska länder runtom i världen kan göra för att stävja det kinesiska inflytande – demokratin och viljan till frihet kan trots allt segra: ”I Hongkong och Taiwan tar människor strid mot KKP:s försök att kontrollera och skrämma…Motståndet växer för varje dag och partibossarna i Peking är oroliga (sidan 343).” 

Marcus Oscarsson: politisk kommentator med rätt att propagera

Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.

Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.

Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.

Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson

Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.

Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.

Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.

Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.

Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/

Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.

I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.

Jag har kallat detta fenomen för McGovern-syndromet efter senator George McGovern, den demokratiske kandidat som 1972 led en jordskredsförlust mot Richard M. Nixon men som alla svenska USA-korrespondenter höjde till skyarna på grund av sin kritik mot USAs krigföring i Vietnam. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.

Oscarsson använde till och med sin medverkan i SVTs Idrottsgalan som ett sätt att propagera mot Trump och för Demokraterna och särskilt dess vicepresident Kamala Harris. https://www.fornuft.se/ledare/vem-vill-se-marcus-oscarsson-forvandla-idrottsgalan-till-ett-vansterpolitiskt-jippo/

https://www.cclub.se/donald-trumps-kontroversiella-utrikespolitik/

Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.

Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.

Trump har genom en serie utrikespolitiska initiativ bland annat genom The Abraham Accords starkt bidragit till en fredlig utveckling i Mellanöstern och, som förste USA-president, infriat vallöftet att flytta landets ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han insåg vidare att hotet från det kommunistiska Kina var högst reellt och visade världen att han stod på det demokratiska Taiwans sida. I Europa mäklade han fred mellan de båda ärkerivalerna Kosovo och Serbien. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/11/trumps-revolutionerande-utrikespolitik-brot-ny-mark/?fbclid=IwAR2EFhuLdGw1k-o-cI_WGE8179TqKxzQXrq69Zbhb2so40fZHfBhRyTDJr4

När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.

Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.

Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.

 

Trumps revolutionerande utrikespolitik bröt ny mark

Donald Trump blev den förste sittande presidenten i USAs historia att besöka Västra tempelmuren i Jerusalem.

Det faktum att Donald Trump förlorade presidentvalet och nu är föremål för en konstitutionellt tvivelaktig riksrättsprocess kan inte undanskymma det faktum, att han lämnar ett unikt banbrytande utrikespolitiskt arv efter sig. Det borde ha lett till att han belönats med Nobels fredspris. Den oberäkneliga Norska Nobelkommittén ville dock annorlunda och utsåg en pristagare som ingen kommer ihåg i dag.

Forskaren och journalisten Rauf Baker gör i ett inlägg i The Begin-Sadat Center for Strategic Studies (BESA) den 7 februari 2021 följande analys av Trumps utrikespolitik:

Former U S President Donald Trump´s foreign policy legacy was, on the whole, a major success. From Asia to Europe and through the Middle East, he managed to achieve many notable ”firsts”. He left behind peace deals and initiatives while eliminating terrorists and confronting strategic threats in an unprecedented manner. https://besacenter.org/perspectives-papers/trump-foreign-policy/

Till skillnad från sina företrädare i Vita huset, vilka fortsatte längs de uppkörda hjulspåren, medförde Trumps revolutionerande utrikespolitik att det rådande systemet skakades om rejält vilket öppnade nya och unika möjligheter till fred och avspänning på olika håll i världen. Här följer ett axplock av de trumpska initiativen:

Asien: Trump gjorde allvarliga ansträngningar att reducera det ständigt överhängande kärnvapenhotet från det kommunistiska Nordkorea. Han träffade den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un och promenerade tillsammans med denne över den demilitariserade zonen (DMZ) den 30 juni 2019 som den förste amerikanske presidenten in i Nordkorea. ”Had it not been for Chinese pressure on Pyongyang to thwart a Trump success”, skriver Rauf Baker, ”the most heavily fortified border in the world could have ceased to exist during his term.”

Donald Trump och Kim Jong-un fann varandra – men kineserna ville annat.

Den 2 december 2016 ringde Donald Trump, som en månad tidigare besegrat Hillary Clinton i USAs presidentval, till Taiwans president Tsai Ing-wen – det så kallade Tsai-samtalet. Det var första gången sedan 1979 som en amerikansk president eller presidentvald  varit i direktkontakt med en president i Republiken Kina på Taiwan. Samtalet visade för hela världen att USA fortfarande stod på Taiwans sida i dess mellanhavanden med det röda Kina. https://en.wikipedia.org/wiki/Trump%E2%80%93Tsai_call

Trump-administrationen var vidare först ut med att sätta ekonomisk press på Kina i syfte att hejda dess expansionistiska tendenser och fortsatte med att belysa Kinas skuld för uppkomsten av Wuhan-viruset covid-19. I november 2017 lyckades Trump, via ett strategiskt forum som hölls på Filippinerna, återuppliva den informella samarbetsgruppen The Squad (the Quadrilateral Security Dialogue) – bestående av USA, Australien, Japan och Indien – i syfte att bemöta det kinesiska inflytandet i den asiatiska Stilla havs-regionen. Denna sammanslutning har ibland kallats ”Asiens NATO”. https://www.scmp.com/week-asia/opinion/article/2121474/us-japan-india-australia-quad-first-step-asian-nato

Europa: Den 4 september 2020 undertecknades ett historiskt avtal mellan Kosovo och Serbien syftande till att normalisera de ekonomiska förbindelserna mellan de båda Balkan-länderna. Avtalet, som mäklats fram av Donald Trump, signerades i Vita huset i Washington, D. C: av Kosovos premiärminister Avdullah Hoti och Serbiens president Aleksandar Vucic under överinseende av Trump. Bland annat kom parterna överens om att återuppta flygresor mellan Belgrad och Pristina. https://en.wikipedia.org/wiki/Kosovo_and_Serbia_economic_normalization_agreements_(2020)

Mellanöstern: President Trump mäklade inom några få månader 2020 fram fredsavtal mellan Israel och de muslimska staterna Förenade arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan under rubriceringen The Abraham Accords. Trump hade ett par år tidigare blivit den förste USA-president att uppfylla vallöftet att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han var också först med att, den 22 maj 2017, besöka Västra tempelmuren i Jerusalem, judarnas heligaste plats. https://www.state.gov/the-abraham-accords/

Trump visade sig också framgångsrik när det gällde att spåra upp och eliminera terrorledare. Under hans mandatperiod fick således ISIS-ledaren Abu Bakr Baghdadi, al-Qaidas andreman Abu Muhammad Masri samt Irans terrorstrateg Qassam Soleimani bita i gräset. Masri hade spelat en stor roll i att planera och utföra bombdåden mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania under Bill Clintons tid som president.

Avtalet mellan Kosovo och Serbien undertecknas i Vita huset den 4 september 2020.

Trumps närmaste företrädare som president, Barack Obama, lämnade som politiskt arv ett tvivelaktigt kärnvapenavtal med Iran vilket stärkte Irans ställning i regionen. Nu riskerar avtalet att förnyas av den nyvalde presidenten Joe Biden. ”Obama also left Trump with overwhelming chaos in Syria”, konstaterar Rauf Baker, ”where Bashar Assad crossed Obamas chemical red line with no retaliation. It was Trump, not Obama, who launched airstrikes targeting Damascus chemical arsenal for the first time.”

Baker sammanfattar Trumps utrikespolitiska framgångshistoria på följande sätt: ”The core of Trumps foreign policy view was to avoid random wars and push for peace while at the same time undermining forces that pose a threat to global prosperity, security, and stability by confronting them politically, militarily, and economically.”

Rauf Baker hävdar slutligen att, Trots Trumps valnederlag, vad han kallar ”Trumpism” inte har besegrats. ”On the contrary: it took root and has become the wild card in the American political equation. It might spread beyond the borders of the United States and become a global movement against de ´deep state´, whereever it may be.”

Jag misstänker att detta också står klart för Donald Trumps motståndare inom politik och etablerade medier. Därav det desperata riksrättsåtalet efter det att Trump lämnat ämbetet – Trump skall i görligaste mån hindras från att göra någon sorts politisk come-back.

Långa fängelsestraff för regimkritiker i Vietnam

Journalisten Pham Chi Dung dömdes till 15 års fängelse.

We are like fish under the blade, always ready to be arrested.https://thediplomat.com/2021/01/vietnams-prisoners-of-conscience-like-fish-under-the-blade/

Så utlät sig den vietnamesiske journalisten Pham Chi Dung 2015 enligt tidskriften The Diplomat om det kommunistiska Vietnams hårdhänta behandling av systemkritiska journalister. Vid denna tid var det vanligt med domar på två-tre års fängelse för vad som i en lagparagraf betecknas som stats- och partifientlig propaganda.

Den 5 januari 2021 dömdes Dung, grundare av och ordförande för Vietnams Independent Journalists Association (IJA), till 15 års fängelse för samma brott. Jämte honom dömdes Le Huu Minh Tuan och Nguyen Tuong Thuy till elva års fängelse. Omkring 15  journalister uppges i nuläget försmäkta i vietnamesiska fängelser.

Gutting the press

För några år sedan tog regimen i Hanoi stundom vissa hänsyn till internationella påtryckningar avseende dess fientliga inställning till mänskliga rättigheter och utdömde då förhållandevis korta fängelsestraff. Under senare år har dylika hänsynstaganden lämpats över bord.

Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) har Hanoi ”continued to systematically violate basic civil and political rights in 2020”. Kommunistregimen har således skärpt straffen och restriktionerna rörande yttrandefrihet, föreningsfrihet, mötesfrihet och religionsfrihet. https://www.hrw.org/world-report/2021/country-chapters/vietnam#

Långa fängelsestraff väntar regimkritiker i Vietnam.

HRW framhåller: ”Those who criticized the government or party faced police intimidation, harassment, restricted movement, physical assault, arbitrary arrest and detention, and imprisonment.”

I en video 2019 vädjade Dung till EU att skjuta upp ratificeringen av ett frihandelsavtal och ett avtal för skydd av investeringar som hade skrivits på i Vietnam tills situationen för de mänskliga rättigheterna i landet blivit bättre. Kort därefter greps Pham Chi Dung. EU valde dock att strunta i Dungs vädjan och ratificerade avtalen den 20 februari 2020. Från EU hördes endast lama, till intet förpliktande uttalanden. https://www.europarl.europa.eu/news/en/press-room/20200206IPR72012/parliament-approves-eu-vietnam-free-trade-and-investment-protection-deals

På liknande sätt har det amerikanska UD, State Department, agerat: ”deep concern” över vietnamesernas obefintliga respekt för mänskliga rättigheter har avhörts men inte mycket mer. Det är uppenbart att USA inte vill stöta sig med en asiatisk handelspartner vilken Washington använder sig av i syfte att balansera det röda Kinas inflytande i regionen.

2019 dömdes den amerikanske medborgaren Michael Phuong Minh Nguyen av en domstol för det påstådda brottet att han strävat efter att störta den vietnamesiska staten. Den 55-årige Phuong, som är född i Vietnam men uppvuxen i USA, erkände att han velat uppmuntra till protester mot den kommunistiska regimen men nekade till att ha velat störta regimen och staten. https://www.bbc.com/news/world-asia-48742412

Ett annat känt fall gäller den 38-åriga kända katolska aktivisten och bloggaren Nguyen Ngoc Nhu Quynh, som dömdes till tio års fängelse för ”propaganda mot staten” för att ha fäst uppmärksamheten på en miljökatastrof i Vietnams centrala provinser orsakad av den i Taiwan baserade Formosa Plastic Group. En av hennes advokater fick sin licens indragen. http://www.asianews.it/news-en/Catholic-activist-who-reported-Formosa-disaster-has-sentence-upheld-42472.html

Nguyen Ngoc Nhu Quynh dömdes till tio års fängelse för miljöaktivism.

Minst 238 samvetsfångar har rapporterats fängslade av den vietnamesiska regimen under svåra omständigheter. De utsätts för dålig behandling inklusive tortyr samt avsaknad av medicinsk vård, rent vatten och frisk luft. https://www.rfa.org/english/news/vietnam/appeal-01082021154001.html

Judith Bergman, som skrivit artikeln i The Diplomat den 18 januari 2021, framhåller som slutkläm: ”They don´t need declarations. They need action.” Det är svårt att inte hålla med.

 

Kinesiskt vapenskrammel – men Taiwan är ingen munsbit för kommunisterna i Peking

Xi Jinpings nyårsbudskap: ”Det är oundvikligt att införliva Taiwan.”

Folkrepubliken Kinas president Xi Jinping deklarerade i ett budskap i början på det nya året att det var ”oundvikligt att införliva Taiwan” med det kinesiska fastlandet. Det är sedan länge rutin för kinesiska ledare att på detta sätt skramla med vapnen mot den lilla östaten i Taiwansundet, med allt fog kallad det fria Kina. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/xi-jinping-oundvikligt-att-inforliva-taiwan

Enligt Xi vill det röda Kina i första hand se en fredlig återförening men hotade också: ”Vi ger inga löften om att ge upp användandet av militär kraft.” Kommunistkineserna tänker sig en återförening enligt principen ”ett land, två system”, vilken råder i Macao och Hongkong.

Detta avvisas emfatiskt av regeringen på Taiwan, eller Republiken Kina som det officiella namnet lyder. President Tsai Ing-wen, som är Taiwans första kvinnliga statschef, svarade Xi Jinping på följande sätt: ”Vi uppmanar Kina att ta klivet ut på vägen mot demokrati. Bara då kan de verkligen komma att förstå det taiwanesiska folkets framhärdande och ideal.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Tsai_Ing-wen

Även om viss islossning skett mellan det röda Kinas diktatur och den antikommunistiska demokratin Taiwan under senare år gäller fortfarande delvis det Kalla krigets frontlinjer länderna emellan. Detta bekräftas med all tydlighet av Xi Jinpings hot om att sätta in militärt våld mot taiwaneserna om dessa inte frivilligt går med på att inkorporeras med det kinesiska fastlandet.

Taiwans president Tsai Ing-wen uppmanar det röda Kina att slå in på den demokratiska vägen.

Relationen mellan Kina och Taiwan är komplicerad. Samtidigt som Republiken Kina på Taiwan sedan länge fungerar som en självständig statsbildning har man aldrig formellt förklarat sig självständigt från det väldiga Kommunistkina. Hit flydde Nationalistkinas ledare, generalissimo Chiang Kai-shek, med en miljon anhängare efter nederlaget mot Mao Tse-tungs kommunister 1949 och omlokaliserade till Taiwan Republiken Kina som det ”riktiga” Kina.

Chiangs version av Kina representerade hela Kina i FN fram till den 25 oktober 1971, då världsorganisationen erkände kommunistregimen i Peking som Kinas representant. Taiwan har sedan 1991 sökt medlemskap i FN men hittills utan att lyckas. USA väntade med att erkänna Peking till 1979, då Jimmy Carter var president. https://sv.wikipedia.org/wiki/Taiwans_politiska_status

Det kan förefalla självklart att det röda Kina, med en befolkning på 1,386 miljarder människor (2017) och en potent militärmakt, enkelt skulle besegra Taiwan, som har 23,58 miljoner invånare (2018), vid en militär konfrontation. Historien visar emellertid att så knappast är fallet. Kinmenöarna är härvidlag ett illustrativt exempel.

Ögruppen Kinmen (även kallad Quemoy alternativt Jinmen) är jämte Penghu och Matsu belägen mitt i Taiwansundet mellan fastlandet och Taiwan och har en befolkning om cirka 125 000. Jag besökte det kraftigt militariserade Kinmen under ett besök på Taiwan som svensk delegat vid dåvarande World Anti Communist Leagues (WACL) årliga kongress i januari 1990.

Vid två tillfällen har det kommunistiska Kina gjort allvarliga försök att erövra Kinmen från nationalistkineserna. Det första försöket gjorde endast några veckor efter utropandet av Folkrepubliken Kina på Himmelska fridens torg i Peking den 1 oktober 1949. Invasionsförsöket tillgick så att ett stort antal fiskebåtar fyllda med soldater ur den kommunistiska så kallade folkarmén den 25 oktober anlände till Kinmen. De hade av allt att döma inte räknat med någon allvarligare form av motstånd, men däri bedrog de sig.

Far och son Chiang Kai-shek (sittande) och Chiang Ching-kuo var Taiwans två första presidenter.

Redan den 27 oktober hade nationalisternas stridskrafter i grunden besegrat de kommunistiska invasionsstyrkorna, då Republiken Kinas 118e division med understöd av flyg och pansar gick till motattack vid Lintsu. Härefter återstod endast upprensningsaktioner. Fler än 6000 av totalt omkring 20 000 Mao-trogna soldater överlämnade sig i fiendens händer. Generalissimo Chiang Kai-shek anlände själv till Kinmen för att inspektera platsen för det blodiga slaget.

Mao Tse-tungs kommunister hade dock långt ifrån givit upp hoppet om att erövra Kinmen, som ju kan betraktas som en språngbräda till det egentliga Taiwan. I mitten på 1950-talet började således kommunistiskt artilleri beskjuta Kinmenöarna, och kulmen nåddes 1958-59, då omkring 500 000 granater under 55 dagar regnade ned över öarna från andra sidan Taiwansundet. Därefter förekom regelbunden beskjutning till 1978, då USA upptog diplomatiska förbindelser med Peking.

Sedan det röda Kinas militära aggression upphört vidtog ett propagandakrig. Länge hade båda sidor högtalare, vilka överöste motsidan med dånande propagandabudskap, påkopplade. Sedan detta upphört började Taiwan-sidan från Kinmen skicka ballonger med informationsmaterial över till fastlandet. Även metoder som plastbägare med propaganda på vattnet, ljudvågor och radiosändningar användes. Målsättningen med all denna propaganda var att berätta för fastlandskineserna om det mått av välfärd och demokrati som nåtts på Taiwan.

1992 lät president Chiang Ching-kuo, en son till Chiang Kai-shek, häva undantagstillståndet på Kinmen, fem år efter att det upphört på det egentliga Taiwan. Kinmen fungerar i dag som en knutpunkt för handeln mellan de båda kinesiska staterna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kinmen

För diktaturens kreatur i det kommunistiskt styrda Kina är det under tiden business as usual. Det vill säga regimen i Peking spärrar in och torterar religiöst och politiskt oliktänkande, bygger upp sin krigsmakt och låter obekväma individer försvinna utan ett spår.https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/09/roda-kina-diktaturens-kreatur/

Kartbilden visar Kinmens läge i förhållande till Kinas fastland.

Möjligen är president Xi Jinpings hotfulla ton mot Taiwan betingad av att han tror att USA, efter president Donald Trumps deklarerade föresats att överge USAs kurdiska allierade i Syrien, inte kommer att reagera nämnvärt för den händelse röda Kina skulle invadera Taiwan. Detta torde i så fall vara en missbedömning – USA kommer med all sannolikhet inte anse sig kunna sitta med armarna i kors om kineserna skulle ge sig på Taiwan.

Alldeles bortsett från detta kommer den kinesiska krigsmakten inte att kunna köra över det militärt mycket väl rustade Taiwan efter gottfinnande, vilket ovannämnda historiska exempel visar. Taiwan är ingen munsbit för kommunisterna i Peking.

Mina prylar (10): skål från Kinmen

 Den vackra blåvita skålen från Kinmen, som har formats efter huvudöns konturer. Foto: Tommy Hansson

I min finhylla finns en vacker, lockförsedd skål i blåvitt med texten ”KINMEN DEFENSE COMMAND R. O. C.”. Således ”Kinmens försvarskommando Republiken Kina”. Republiken Kina är den officiella beteckningen för Taiwan, som jag besökte för första och hittills enda gången i början av 1990.

Mitt besök var resultatet av en inbjudan från den internationella organisationen World Anti Communist League (WACL) till dess årliga kongress, som detta år hölls i Taiwans huvudstad Taipei. Jag hade då i närmare 20 år ägnat mig åt aktivt, antikommunistiskt arbete sedan jag gick med i organisationen Demokratisk Allians (DA) 1972.

DA hade en hel del internationella kontakter, och flera av organisationens medlemmar och sympatisörer gjorde med jämna mellanrum resor till länder såsom Sydvietnam, Sydkorea, Paraguay, Filippinerna, USA och naturligtvis det fria Kina, Taiwan. Vi fick också rätt ofta besök från sådana länder.

Jag minns ett besök i Stockholm av den legendariske doktor Ku Cheng-kang, en ”äldre statsman” från Taiwan som tillhörde president Chiang Kai-sheks inre krets och följt med denne då han i spetsen för omkring en miljon nationalistkineser flydde till Taiwan efter Mao-kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget 1949.

Vi träffade doktor Ku i Baltiska kommitténs lokaler på Arsenalsgatan 1 och gick sedan samfällt därifrån till en kinesisk restaurang som var inrymd i saluhallshuset vid Östermalms torg. Det kändes oerhört hedrande att få träffa en sådan bemärkt man och hjälte i den för mig närmast heliga kampen mot den totalitära och gudlösa kommunismen.

Chiang Kai Shek reviews a military parade in Taipei.

En gång träffade jag och min DA-kollega Anders Larsson WACLs ordförande, som då var från Brasilien. Vi tog med honom till Operakällaren, Stockholms lyxigaste restaurang, och fick ett intressant samtal och en inblick i hur WACL arbetade. Jag kan väl nu avslöja, det var ändå 40 år sedan, att dess metoder inte alltid var helt rumsrena.

Bland annat hade man via dolda kameror och inspelningsapparatur lyckats skandalisera en hög och vänstervriden kyrkoman (om det rentav var landets romersk-katolske ärkebiskop) då denne hade en så kallad herdestund med en älskarinna på ett hotellrum. Den romerska kyrkans tjänare förutsätts ju leva i celibat.

Åter till Kinmen (den portugisiska beteckningen är Quemoy), en ögrupp omfattande tolv öar där huvudön är fem gånger så stor som den näst största ön. Vid tiden för mitt besök bodde här vid pass 50 000 människor vilka åtnjöt skattefrihet och andra privilegier. Att få besöka Kinmen var givetvis en fantastisk upplevelse för en kämpande antikommunist, eftersom det är Taiwans mest säkerhetsklassade del belägen endast någon kilometer från Kommunistkinas fastland.

Kommunisterna försökte erövra Kinmen den 25 oktober 1949 men slogs tillbaka av nationalisterna efter bara två dagar. Under den så kallade Formosa-krisen 1958 blev Kinmen beskjutet av fastlandets artilleri under 55 dagar i följd, men Taiwan-regeringen som aktivt stöddes av den amerikanska Eisenhower-administrationen motstod attacken.

Ett besök vid huvudöns Psywar Center (psywar=psykologisk krigföring) ingick i programmet – därifrån ivägsändes bland annat ballonger med frihetliga budskap till fastlandet – liksom ett besök i en i berget insprängd militär anläggning. Värdarna bjöd här på fantastisk kinesisk mat samt rikhaltiga mängder av det starka lokala risbrännvinet, av någon anledning kallat white lightning.

Taiwanvistelsen var utan tvivel en av mina allra mest minnesvärda resor över huvud taget. Däri ingick även boende på det storslagna Grand Hotel i Taipei, ett helt samhälle i sig, samt besök vid världens finaste kinesiska museum dit Chiang Kai-shek och hans medarbetare i samband med flykten från fastlandet hade forslat så många kinesiska konstskatter de kunde.

 En av mina artiklar i The New York City Tribune. Foto: Tommy Hansson

Jag fick även äran att tillsammans med två andra kongressdeltagare – en kinesiska som deltagit i protesterna på Himmelska fridens torg i Peking ett halvår tidigare samt en sydkoreansk riksdagsman – hålla ett tal i staden Taitung. Jag talade inför ett par tusen ditkommenderade studenter om religionens betydelse för bekämpandet av kommunismen. Talet trycktes senare i en engelskspråkig regeringstidskrift. Taitungs provinsregering gav oss talare en furstlig behandling med limousinservice och rikligt med mat och dryck (läs: white lightning).

Eftersom jag är journalist publicerade jag ett antal artiklar och reportage vid hemkomsten, bland annat i den amerikanska dagstidningen The New York City Tribune som jag var svensk ”stringer” för. Givetvis hade jag vid hemkomsten ett par flaskor av white lightning med i bagaget.

100 år sedan Richard Nixon föddes: en av de stora presidenterna

USAs 37e president Richard M. Nixon (1913-94).

I år är det  100 år sedan Richard Nixon – den ende amerikanske president som avgått frivilligt från sin post – föddes. Jag skall försöka reda ut varför han blev så hatad men också älskad och även belysa de betydelsefulla insatser han svarade för, innan han 1968 valdes till president efter en jämn uppgörelse med demokraternas kandidat Hubert Humphfrey. Nixons största bedrift som president var sannolikt hans Kina-politik, vars följder är med oss än i dag.

Richard Milhous Nixon föddes i Yorba Linda, Orange County i Kalifornien den 9 januari 1913. Han kom från enkla förhållanden. Föräldrarna var Frank Nixon och Hannah Milhous, den senare med tysk bakgrund. Fadern var först metodist men blev omsider, liksom hustrun, kväkare. Den unge Richard fick en sträng uppfostran och förbjöds svära, dansa och dricka alkohol. Av bröderna avled Arthur och Harold i TBC i unga år medan Donald levde mellan 1914 och 1987. Yngsta brodern Edward, född 1930, lever fortfarande.

Unge Richard visade sig vara en duktig skolelev som gillade latin och Shakespeare. Eftersom familjens ekonomiska omständigheter inte tillät akademiska studier vid någon av de mer prestigefyllda läroanstalterna, enrollerade sig Nixon först vid Whittier College i Kalifornien. Nixon valdes här till ordförande i elevrådet. Därefter började han studera juridik vid Duke University i Durham, North Carolina 1934. Båda dessa institutioner präglades av de ideal som förfäktades av metodister/kväkare.

Nixon försökte sedan få en anställning vid några av de mer kända advokatbyråerna i New York men misslyckades med detta, varför han återvände till Duke för att ta sin advokatexamen. När det var klart flyttade han tillbaka till Whittier, där han blev delägare i en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. 1940 gifte han sig med high school-lärarinnan Pat Ryan. Tillsammans fick de döttrarna Tricia, född 1946, och Julie, född 1948. Den senare kom att gifta sig med en sonson till förre presidenten Dwight D. Eisenhower, vars vicepresident Nixon var i två perioder.

Familjen Nixon: Julie, Tricia, Richard och Pat.

Under Andra världskriget var Nixon inkallad i flottan. Han ansågs vara ha goda ledaregenskaper och avancerade till örlogskapten. Han skall också ha gjort sig ett namn som den amerikanska Stilla havs-flottans främste pokerspelare. Efter kriget gav sig Richard Nixon politiken i våld och anslöt sig till Grand Old Party (GOP), det vill säga republikanerna. 1946 invaldes han vid 33 års ålder i den amerikanska kongressens representanthus.

Nixon invaldes i representanthuset samtidigt som den blivande presidenten John F. Kennedy. Deras respektive tjänsterum låg intill varandra, och de blev goda vänner trots olika partier och sina helt olika typer av bakgrund. 1950 invaldes Nixon i senaten efter en antikommunistisk valkampanj som gav honom smeknamnet ”Tricky Dick”. Nixon gillade inte att framträda offentligt men gjorde likväl bra ifrån sig som kampanjtalare.

Antikommunismen låg i tiden i USA. Flera uppseendeväckande sovjetiska spionhärvor hade avslöjats, och Nixon deltog mycket aktivt i arbetet att avslöja kommunistiska landsförrädare. Han grundlade genom denna verksamhet  ett rykte som stenhård antikommunist, vilket gjorde honom hyllad och uppskattad i vissa kretsar. I andra, mer vänsterinriktade kretsar gjorde samma verksamhet att han betraktades med avsky som en fiende till så kallade progressiva värden.

Alger Hiss dömdes till fem ås fängelse för mened.

Jan Olof ”Jolo” Olsson har i bokverket 20e århundradet (Del 6 1951-1960) sammanfattat Richard Nixons ställning vid denna tid på följande sätt:

Nixon var för stora skaror nästan nationalhjälte. Av andra var han hjärtligt avskydd. Hans politiska karriär grundade sig på hans insats 1948 då han som medlem av representanthuset i Washington satt med i den kommitté som undersökte oamerikansk verksamhet. Det var Nixon som mot de övriga medlemmarna i kommittén, mot allmänna opinionen och trots kritik och hån i pressen var övertygad om att Alger Hiss, en av de framträdande i Franklin Roosevelts administration, trots sina nekanden var skyldig till vad han anklagats för, nämligen att ha lämnat ut uppgifter till en kommunistisk agent. Det visade sig att Nixon hade rätt, och från det ögonblicket blev han dessvärre de ultrapatriotiska amerikanernas idol och för de liberala den mest avskydda figuren i politiken näst senator McCarthy.

Just det. Nixon fick rätt den gången, liksom så många andra gånger. Det har det vänstervridna/politiskt korrekta etablissemanget i USA och västvärlden aldrig kunnat förlåta honom.  Nixon trodde, mer än de flesta andra, på den avhoppade kommunisten och redaktören i tidskriften Time, Whittaker Chambers, när denne hävdade att den respekterade diplomaten Alger Hiss – som vid denna tid var ordförande i den ansedda Carnegiestiftelsen – inte bara var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, utan också hade lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen.

Det var den 21 januari 1950 som en jury i New York fann Alger Hiss skyldig till mened och dömde honom till fem års fängelse. Han kunde formellt inte dömas för spioneri, eftersom de brott han begått var preskriberade, men i realiteten var det som sovjetspion och landsförrädare han dömdes och tvingades schavottera inför en hel värld. De avgörande bevisen mot Hiss var mikrofilmer innehållande avfotograferade dokument som Chambers hade gömt i en ihålig pumpa på sin bondgård i Maryland. Historien med pumpan har sedan använts för att förlöjliga Nixon och hans medarbetare, precis som om bevisen skulle vara mindre trovärdiga om de gömts i en pumpa.

Alger Hiss förnekade under resten av sitt långa liv sin skuld och har därvid alltid haft en trogen anhängarskara bland de politiskt korrekta i västvärlden. Under rättegången kom dock Hiss att inveckla sig i det mer långsökta försöket att dölja sanningen efter det andra. Först gjorde han gällande att han aldrig i hela sitt liv sett Whittaker Chambers. När det emellertid blev klart att den senare hade detaljerade kunskaper om makarna Hiss privatliv, möblemanget i deras bostad och om Algers fritidsintressen, övergick han till att påstå att han känt Chambers flyktigt men då under ett annat namn.

Under båda rättegångarna mot Alger hiss gick Nixon hårt åt den kommunistiske sovjetspionen, vilken lika envetet och med ett överlägset flin på läpparna bedyrade sin oskuld och samtidigt anklagade Chambers för att vara än sinnessjuk, än försmådd homosexuell beundrare av Hiss. Till slut blev det Nixon – och rättvisan – som segrade. Chambers kontrasterar i sin berömda memoarbok Witness (1952) de styrkor som ”vann Hiss-fallet åt nationen” mot ”de glittrande Hiss-styrkorna”. Skillnaden dem emellan var, menade Chambers, ungefär densamma som ”mellan det glittrande franska ridderskapet och de något skamfilade engelska bågskyttarna, som segrade vid Agincourt”.

Richard Nixons insats i Hiss-fallet kan knappast överskattas. Om inte Alger hiss hade fällts och vidden av det sovjetiska spionaget i USA inom framförallt Roosevelt-administrationen blottlagts, hade cancern troligen inte kunnat kontrolleras och kanske fått en dödlig utgång för USA som fri och demokratisk nation.

Eisenhower och Nixon: president och vicepresident.

Richard Milhous Nixon var under hela sin offentliga verksamhet förföljd av skandaler och kontroverser. Efter Hiss-affären kom, sedan Nixon nominerats till Eisenhowers vicepresident, den så kallade Checkers-affären. Nixon anklagades här för att ha tagit emot motsvarande 90 000 kronor i mutor av en affärsman. Den enda gåvan han tagit emot, försäkrade Nixon dock i ett emotionellt TV-tal till nationen, var hunden Checkers som hans små döttrar tyckte så mycket om.

I talet berörde Nixon också sin fattiga barndom i ett enkelt kväkarhem. Genom talet fick Nixon opinionen på sin sida och tvingade Eisenhower, som hade en ganska sval inställning till sin vicepresident, att uppskattande tillstå: ”Dick, you are my boy.” Inför presidentvalet 1956 försökte presidenten förmå Nixon att avsäga sig vicepresidentskapet för att i stället ingå i regeringskabinettet. Nixon, som anses vara en av de mest inflytelserika vicepresidenterna i USAs historia, vägrade dock gå med på detta.

När Eisenhowers två presidentperioder var över – han hade i båda valen besegrat den demokratiske kandidaten Adlai Stevenson – var Richard M. Nixon den logiske republikanske kandidaten. Uppgörelsen mellan honom och demokraternas John F. Kennedy i november 1960 blev ett av historiens jämnaste amerikanska presidentval. I den TV-sända valdebatten framstod Nixon på grund av sin mörka skäggbotten för en majoritet av allmänheten som mer osympatisk än den insmickrande Kennedy med sin pojkaktiga frisyr och sitt tandrika leende.

Nixon och Kennedy i TV-debatten. Kennedy vann på grund av Nixons skäggstubb.

Kennedy vann med en marginal omfattande endast 120 000 röster. Räknat i elektorsröster var dock skillnaden till Kennedys fördel så pass stor som 303 mot 219. 1962 ställde sedan ”Tricky Dick” upp i Kaliforniens guvernörsval och förlorade med stort eftertryck. Hans politiska karriär tycktes vara över, och i ett bittert uttalande inför den samlade presskåren vidhöll Nixon: ”You won´t have Nixon to kick around any more.” Richard Nixon var emellertid tillbaka redan 1964, då han gjorde ett misslyckat försök att bli nominerad som republikanernas presidentkandidat. I stället valde han att arbeta för Grand Old Partys uttalat konservative kandidat Barry Goldwater, som förlorade jordskredmässigt till Lyndon B. Johnson.

Nixons tid skulle komma i november 1968, då han besegrade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey i ett jämnt val men där fördelningen av elektorsrösterna blev klara 301 mot 191. Nixon hade luttrats genom en rad kriser och stod nu redo att ta på sig rollen som världens mäktigaste ledare. Under de första fyra åren som USAs 37e president var han inte frånvarande från jobbet en enda dag på grund av sjukdom. Som vicepresident valde han den tämligen okände guvernören i Maryland, Spiro Agnew.

Nixon och Agnew.

Nixon och Agnew omvaldes med synnerligen betryggande marginal i presidentvalet 1972, då det demokratiska partiet ställde upp med den vänsterradikale Vietnam-krigsmotståndaren George McGovern. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där högerliberalen Björn Ahlander var chefredaktör,  skrev i en ledarkommentar den 9 november 1972:

”I ett vidare perspektiv utgör Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitik ett hopp för världen. Deras mål är att dra in Sovjetunionen, Kina, Japan, Västeuropa och andra länder i ett globalt balanssystem som är ägnat att förebygga stora krig och som möjligen kan leda till en ny världsordning. Ingenting liknande detta har på allvar försökts sedan den berömda Wien-kongressen efter de förödande Napoleon-krigen.”

Nixon var i själ och hjärta, vilket framgått ovan, en övertygad antikommunist och ”kall krigare”, men han blev aldrig riktigt den konservativa amerikanska opinionens gunstling, även om de konservativa naturligtvis uppskattade hans insatser i kommunistbekämpningens tjänst i slutet av 1940- och början av 1950-talen.

Han var snarast en moderat konservativ pragmatiker, och hans och Kissingers avspänningspolitik uppfattades av många, sannolikt med en viss rätt, som alltför tillmötesgående gentemot Sovjet. Liksom många andra västliga bedömare överskattade Nixon och Kissinger den sovjetiska militära styrkan och sovjetsamhällets stablitet. Först Ronald Reagan ett decennium senare insåg att Sovjetunionen – som Reagan benämnde ”ondskans imperium” – kunde och skulle besegras av den fria världen med Förenta staterna som ledarnation.

Nixon omgiven av amerikanska soldater  under ett besök i Sydvietnam.

Reagan behövde dock inte besväras av Vietnamkriget, som var en kvarnsten om halsen för både Nixon och hans företrädare Johnson. Nixon lovade redan då han tillträdde 1968 att avsluta konflikten i Indokina med hedern i behåll, och i januari 1973 såg detta ut att ha lyckats med Parisavtalet som renderade Henry Kissinger och den nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho Nobels fredpris.

Drygt två år senare hade dock kommunisterna segrat i Sydvietnam, Laos och Kambodja sedan USA gradvis dragit tillbaka alla sina stridskrafter. Nixon-administrationens mantra ”fred med ära” kunde aldrig dölja det faktum, att Förenta staterna för första gången i historien hade förlorat ett krig. Vilka orsakerna till utgången av Vietnamkriget än var, så var inte president Nixons omedvetenhet om kommunismens natur en av dem.

Doktor Henry Kissinger: Nixons nationelle säkerhetsrådgivare samt utrikesminister.

Få förstod mer än Nixon kommunismens verkliga karaktär. Nixon torde med bitter klarhet ha insett att kriget inte kunde vinnas, men han försökte genom att beordra omfattande bombningar av Hanoi och Haiphong julen 1972 tvinga kommunisterna till förhandlingsbordet och få till stånd så förmånliga fredsvillkor som möjligt.

Det är tveksamt om Nixon någon gång på allvar trodde, att den korrupta regeringen i Saigon i längden kunde försvara sig mot anstormningen norrifrån.  Nordvietnam var tungt beväpnat med vapen från Kina och Sovjet samt hade till sin hjälp en femtekolonn i Sydvietnam, som i större delen av västvärlden kallades Viet Cong (vietnamesiska kommunister) men i Sverige benämndes FNL.

President Nixon överlägger med Röda Kinas premiärminister Chou En-lai.

Richard Nixons största utrikespolitiska bedrift kom med den Kina-politik som utformades av honom och den nationelle säkerhetsrådgivaren, senare utrikesministern Henry Kissinger. Genom sin resa till Peking 1972 förhindrade Nixon av allt att döma Kina att återförenas med Sovjetunionen och därmed skapa ett nära nog oövervinneligt världskommunistiskt block. Detta kunde ske genom att Nixon och Kissinger för de kommunistkinesiska  ledarna inklusive den redan senile ordförande Mao  Tse-tung kunde presentera amerikanska satellitfoton som visade offensiva sovjetiska militäranläggningar nära den kinesiska gränsen.
  
Att USAs närmande till det Röda Kina i sinom tid skulle gå ut över den traditionella partnern Republiken Kina på Taiwan (det var Carter-regeringen som erkände Peking på Taipeis bekostnad 1979) var beklagligt men kanske oundvikligt. I detta globala perspektiv framstår Watergate, som slutligen blev Nixons fall, som en struntsak.

Richard Milhous Nixon var en komplex personlighet. Han beskrev sig själv vid något tillfälle som ”en inåtvänd person i ett utåtriktat yrke”, en man som för sin personliga del och å sin familjs vägnar förmodligen skulle ha varit lyckligare om han på heltid fått ägna sig åt advokatyrket. Men viljan att göra en bestående samhällsinsats och att kämpa för de ideal han höll högt vägde tyngre, och trots sin naturliga tillbakadragenhet var han effektiv när han var ute på valturnéer. Att han var en god talare bevisade han genom sitt installationstal i Washington, D. C. i januari 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=zjFZlFXnrNs

Efter sin avgång 1974 – han hade dessförinnan och till sina många fienders stora förtret av sin efterträdare Gerald Ford benådats för eventuella brott begångna i samband med Watergate-affären – blev Nixon en respekterad ”äldre statsman” och ansedd utrikespolitisk analytiker och utlandsgäst. Han författade en rad framsynta böcker av vilka The Real War (1980) kommit ut i svensk översättning på Contra förlag under titeln ”Det verkliga kriget”. För mig kommer Nixon alltid att framstå som en av de stora presidenterna.