Jimmy Carter bröt som president med det fria Kina, Taiwan, och erkände det röda Kina diplomatiskt.
Inte ens SVT kan utnämna Jimmy Carter till en av USAs största presidenter. När TV-bolaget nyligen sände ett hyllningsporträtt av landets 39e president valde man istället att ta fasta på Carters musikintresse och kallade honom ”rock´n roll-presidenten”.
Inför presidentvalet den 2 november 1976 hade den ansedda amerikanska tidskriften Newsweek på omslaget den talande rubriken Niceguyin´ his way to the White House, en tämligen oöversättbar mening som gick ut på att jordnötsfarmaren James Earl (Jimmy) Carter skulle kunna bli president genom att framstå som en nice guy (bra kille).
Sagt och gjort: Carter vann valet mot den sittande presidenten Gerald R. Ford från Michigan med de jämna siffrorna 50,1 mot 48,0 procent. Det som fällde avgörandet var förmodligen det faktum att Ford i en debatt förnekat att det av Moskva dominerade Östblocket var ockuperat – något som alla med undantag för Ford visste att det var. Fords beslut att benåda sin företrädare Richard Nixon från alla eventuella brott i samband med Watergate-affären kan också ha spelat in. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jimmy_Carter
James Earl Carter föddes den 1 oktober 1924 i Plains i sydstaten Georgia och närmar sig således de hundra. Han och hustrun Rosalynn har fyra vid det här laget mycket vuxna barn där sladdbarnet Amy, född 1967, är det yngsta. Carter var guvernör i Georgia 1971-75 och vann nationell (och internationell) uppmärksamhet då han kandiderade till att bli det Demokratiska partiets företrädare i presidentvalet 1976.
Carters förnämsta storpolitiska bedrift var värdskapet för de så kallade Camp David-avtalen den 17 september 1978, då Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin satte sina namnteckningar under avtal som reglerade relationerna mellan de båda Mellanöstern-kombattanterna. Avtalen stadgade vidare att Palestina-frågan skulle lösas på fredligt sätt och att Gaza och den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien) skulle få självstyre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_David-avtalen
I övrigt präglades Jimmy Carters fyra år korta presidentperiod, med Walter Mondale som vicepresident, av problem och bekymmer. Värst var det utdragna, 444 dagar långa gisslandramat i Teheran, då 52 amerikaner hölls som gisslan av en grupp iranska studenter som stödde ayatollah Khomeinis islamistiska revolution. Dramat varade mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981; gisslan släpptes några minuter efter det att republikanen Ronald Reagan flyttat in i Vita huset. Många menar att gisslankrisen var huvudorsaken till Carters nederlag i presidentvalet i november 1980. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslankrisen_i_Iran
I ett misslyckat försök till fritagning av den amerikanska gisslan i form av Operation Eagle Claw den 24-25 april 1980 dog åtta amerikanska militärer och en civil iranier då en helikopter och två transportplan kraschade i öknen. Misslyckandet befäste Carters rykte om att vara svag och ineffektiv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Operation_Eagle_Claw
Mot slutet av Jimmy Carters enda mandatperiod i Vita huset tog sig Sovjetunionen för att invadera Afghanistan. Kriget som följde varade 27 december 1979 till 15 februari 1989. Den naive söndagsskolläraren Carter, som ditintills gått hårt in för avspänning mellan stormakterna USA och Sovjet, chockades av den sovjetiska våldsutvecklingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget
Som en hämnd på Moskva utropade han en amerikansk/västlig bojkott av de olympiska spelen i Moskva 1980; Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta OS i Los Angeles 1984. Det skall också sägas att USA och västvärlden backade upp de islamistiska mujaheddin-krigarna i Afghanistan med pengar och vapen, bland annat handburna så kallade Stinger-robotar.
Ytterligare en faktor som inverkade menligt på Carters presidentskap var olje- och bensinkrisen 1979, vilket uppstått som en följd av de oroligheter i Mellanöstern som blev resultatet av den islamistiska revolutionen i Iran då shahen Reza Pahlavi störtades av den tidigare landsflyktige ayatollahn Ruhollah Khomeini. USA svarade med att etablera priskontroller. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979
Vidare bör också något sägas om att Förenta staterna under Jimmy Carters tid i Vita huset lade om sin Kina-politik. Efter att tidigare ha erkänt den antikommunistiska Republiken Kina på Taiwan som den sanna representanten för Kina undertecknade Carter och det röda Kinas ledare Deng Xiaoping i januari 1979 ett avtal som lämnade det frihetliga Taiwan ute i kylan.
Till Jimmy Carters mörkare sidor hör hans envetet anti-israeliska politik som medfört anklagelser om antisemitism. Under sitt fredsmäklande efter presidenttiden har Carter till synes trivts avsevärt bättre i sällskap som består av representanter för terrorgrupperingar såsom Hamas, Hezbollah och Fatah än med representanter för Mellanösterns enda demokrati, Israel. Med tanke på att Carter religiöst sett tillhör baptismen, en kristen inriktning som normalt är klart pro-israelisk, förefaller detta egendomligt.
Jimmy Carter är inte ointelligent. Han är utbildad civilingenjör med kärnfysik som huvudämne och tjänstgjorde under Andra världskriget som sjöofficer. I mina ögon fattas det emellertid något i hans moraliska utrustning och allmänna vandel som gör att han måste räknas som den odugligaste amerikanske presidenten i modern tid.
Att Jimmy Carter gillar rock´n roll imponerar kanske på en eller annan svensk TV-tittare. Själv ställer jag mig kallsinnig.
Riksrättsförfarandet mot USAs 45e president, Donald J. Trump, drar igång på allvar den 8 februari. Demokraterna har dock små, för att inte säga obefintliga, chanser att få Trump fälld, då endast fem republikanska senatorer stöder åtalet – det behövs 17 för att få den två tredjedels majoritet som krävs för att döma den forne presidenten skyldig. https://www.theguardian.com/us-news/2021/jan/26/trump-impeachment-republicans-senate-vote-to-dismiss
Trump är den tredje amerikanske presidenten att ställas inför riksrätt. Han är också den förste att stå inför skranket två gånger. Tidigare har blott två amerikanska statschefer varit föremål för riksrätt: Andrew Johnson 1866 samt Bill Clinton 1999. Ingen av dem fälldes, men det var nära i fallet Johnson: han klarade sig med en rösts marginal. Kongressen röstade 1974 för att även Richard Nixon skulle riksrättsåtalas, men Nixon undgick denna nesa på grund av att han benådades av sin efterträdare, den tidigare vicepresidenten Gerald Ford. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-presidenterna-som-stallts-infor-riksratt
Orsaken till åtalet mot Trump är att han påstås ha gjort sig skyldig till incitement of insurrection (uppvigling till uppror) i samband med att huliganer trängde in i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari 2021. Detta trots att presidenten bevisligen uppmanat sina anhängare att uppträda ”lugnt och patriotiskt”. Det kan råda liten tvekan om att det Demokratiska partiet ser riksrättsåtalet som ett medel att stoppa Trump från att engagera sig politiskt i framtiden och att det även är ett led i Demokraternas ansträngningar att utplåna Trumps politiska gärning.
Trump-hatarna hoppades länge att det skulle gå att uppbåda tillräckligt många republikaner för att garantera en fällande dom i riksrättsprocessen. Dessa förhoppningar kom emellertid på skam vid ovan nämnda debatt i senaten, då det visade sig att bara fem republikanska senatorer var villiga att ikläda sig Judas-rollen och fälla Trump: Mitt Romney (Utah), Ben Sasse (Nebraska), Susan Collins (Maine), Lisa Murkowski (Alaska) och Pat Toomey (Pennsylvania).
Många Trump-anhängare är upprörda över Liz Cheneys stöd för riksrätt mot den förre presidenten.
I kongressens representanthus är det tio republikaner som röstat för att riksrättsåtala Donald Trump. Högst rankad av dessa är Liz Cheney från Wyoming, som är äldsta dotter till förre vicepresidenten Dick Cheney och dennes hustru Lynne Cheney. Hennes ställningstagande ledde till att många partikolleger blev upprörda, och den 3 februari hölls ett möte i syfte att avgöra hennes framtid i den republikanska ledarstaben. Hon undgick med röstsiffrorna 145-61 att bli avsatt. https://edition.cnn.com/2021/02/03/politics/liz-cheney-house-republican-meeting/index.html
Övriga representanthusmedlemmar från Republikanerna som röstade för riksrätt var: Anthony Gonzalez (Georgia), James Herrera Beutler (Washington), Dan Newhouse (Washington), John Katko (New York), Adam Kinzinger (Illinois), Peter Meijer (Michigan), Fred Upton (Michigan), Tom Rice (South Carolina) och David Valadao (Kalifornien).
Marjorie Taylor Greene vill ställa Biden inför riksrätt.
Joe Biden hävdade i sitt installationstal den 20 januari att det nu är dags att skapa enighet i Förenta staterna. Det står dock skrivet i stjärnorna hur riksrättsprocessen mot Trump skall kunna främja denna förvisso nobla målsättning. Thane Rosenbaum framhåller i en artikel i den amerikanska tidskriften Jewish Journal den 25 januari 2021 följande: ”Where exactly does that leave the 74 million Trump voters? All these efforts of erasure will only deepen their cynicism. Witch-hunts haunted this president from his first days in office.”
Rosenbaum konstaterar att Trump-väljarna också har många frågetecken angående röstandet. Diskussionerna kring detta har i stort sett blivit tabu efter oroligheterna den 6 januari. ”It would be a colossal misstake for the Democrats”, skriver Rosenbaum, ”to continue to dismiss the lingering concerns of these voters.”
Artikelförfattaren konstaterar vidare att det i röstningen förekom uppseendeväckande statistiska anomalier. Trots detta vägrade domstolarna i stort att granska rapporterna om oegentligheter vid röstningen. 60 stämningar, varav några till Högsta domstolen, avfärdades rutinmässigt till följd av påstådda procedurfel: ”The Supreme Court´s unwillingness to hear the Pennsylvania case did us no favors. It might have dispelled the controversy.”
Att så många domstolar avfärdade stämningar om valfusk och andra oegentligheter utgör alltså inte nödvändigtvis bevis för att sådant inte förekommit. Om domstolarna tagit tag i detta på ett grannlaga sätt kanske Trump-väljarnas många gånger berättigade frustration hade blivit mindre.
Sajten Gateway Pundit anger att 81 domstolsfall förekom i anledning av 2020 års presidentval. I 45 av dessa var Donald Trump kärande, i 34 fall var Trump inte kärande och i två fall var Trump svarande. 72 av fallen rör illegalt röstande och 30 av fallen är alltjämt aktiva. Inte i något enda fall har domstolarna tillåtit att bevis för oegentligheter lagts fram!
Gateway Pundit gör samma reflektion som många andra bedömare gjort: president Trump såg ut att gå mot seger, men sedan flera delstater gjort uppehåll i rösträknandet började rösterna tippa över i Bidens vågskål. Det är nog ingen vild gissning att granskandet, aktiviteterna och diskussionerna kring röstprocessen kommer att fortsätta.
Yusuf, alias Abu Zaid, avtjänade ett elvaårigt fängelsestraff för terrorism efter att 2016, tillsammans med sin ”svenske” kollega Ali Yasin Ahmed, ha dömts för terroristbrott. En tredje person, den förre britten Mahdi Hashi, dömdes till nio år i samma rättegång.
George Venizelos, biträdande chef för FBI-kontoret i New York, kommenterade vid gripandet 2012: ”De har inte strävat efter att bli terrorister, de är terrorister. De fick inte bara träning, de har omsatt träningen i praktik i flera terroroperationer med al-Shabaab.”https://www.expressen.se/nyheter/terrordomd-svensk-hittad-dod-i-fangelset/
Mohamed Yusuf och Ali Yasin Ahmed reste 2008 från Sverige till hemlandet Somalia för att delta i vad som uppgivits vara elitträning i självmordsbombning med den islamistiska terroristgrupperingen al-Shabaab, som var och är ansluten till al-Qaida. De greps jämte Mahdi Hashi i Djibouti 2012 på väg till Jemen, där de skulle ansluta sig till al-Qaida, och överlämnades till USA. https://www.reuters.com/article/us-usa-security-alshabaab-idUSKCN0V72EJ
Yusuf skall i ett brev ha vädjat till det svenska justitiedepartementet om att få avtjäna återstoden av sitt straff i Sverige. I brevet hävdade Yusuf bland annat: ”Jag har sonat mitt brott, jag var ung och dum.” Första delen av detta påstående är givetvis osant – ett par på ett elvaårigt fängelsestraff betyder inte att han ”sonat” sitt brott. Att han skulle ha varit ”ung och dum” är det däremot svårt att argumentera emot. Han kunde i sanningens namn ha tillagt ”våldsbenägen och inställd på att mörda i Allahs namn.”
Yusufs amerikanske advokat, David Stern, citeras i Expressen enligt följande: ”Det är otroligt sorgligt. Han dömdes till ett antal års fängelse men det visade sig bli ett dödsstraff.” Vilket man naturligtvis kan instämma i. Mohamed Yusufs öde kan nog sägas vara en god illustration till utsagan i Romarbrevet 6:23: ”Syndens lön är döden…”. https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+6%3A23&version=SFB15
Lompoc-fängelset i Kalifornien har drabbats hårt av Kina-smittan.
Lompoc-fängelset säkerhetsklassas som ”medium” och är beläget i Santa Barbara County i Kalifornien i närheten av Vanderberg Air Force Base, cirka 282 kilometer nordväst om Los Angeles. Över 500 av internerna skall ha smittats med covid-19. Anläggningen administreras av Federal Bureau of Prisons och har plats för 1500 manliga fångar. Den omfattar även en flygel med hög säkerhetsklassning samt två läger med låg säkerhetsklassning. https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Penitentiary,_Lompoc
En av fängelsets tidigare mest bemärkta fångar var president Richard Nixons förre stabschef H. R. Haldeman, som avtjänade ett straff på 18 månader 1977-78 efter att ha dömts för sin inblandning i Watergateaffären.
Det blev en jordskredsseger för Bernie Sanders i primärvalet i Nevada.
Bernie Sanders jordskredsseger vid det Demokratiska partiets primärval i Nevada har skapat panik inom det demokratiska etablissemanget. Moderata demokrater är nu skräckslagna inför möjligheten att Sanders nomineras vid partiets konvent i Milwaukee i Wisconsin den 13-16 juli. https://www.politico.com/news/2020/02/23/sanders-democratic-establishment-panic-mode-117065
Det är en förhärskande uppfattning inom de moderata partikretsarna att socialisten och Castro-beundraren Bernie Sanders kommer att få stryk efter noter av den republikanske presidenten Donald Trump i valet den 3 november. I en analys på sajten Politico den 23 februari heter det:
”It wasn´t that the win was surprising – it was the walloping Sanders gave his opponents, his ability to dominate among Latino voters and the momentum he gained moving into South Carolina and Super Tuesday. The performance sent already worried Democrats into a full-blown panic.”
Det är inte bara utsikterna att tvingas se Trump krossa en demokratisk presidentkandidat som, minst sagt, oroar det Demokratiska partiets huvudfåra. Den fruktar dessutom att Republikanerna kan ta över majoriteten också i kongressens representanthus. Många tror att endast den förre vicepresidenten Joe Biden kan stoppa Sanders från att bli nominerad.
Nu väntar närmast primärvalen i South Carolina på skottdagen den 29 februari samt den så kallade Supertisdagen, då 14 primärval hålls, den 3 mars. Då får vi en klarare bild av hur många delegater till partikonventet i juli de respektive kandidaterna har lyckats tillskansa sig. Alla aktuella datum för USA-valet hittar ni här: https://www.usaval.se/kalender/
Förre Clinton-rådgivaren Dick Morris förutspår att president Trump kommer att massakrera Sanders vid ett val.
Dick Morris, en kolumnist och tidigare rådgivare till Bill Clinton, förutspår i en intervju på podcasten Cats Roundtable den 25 februari att Bernie Sanders kommer att bli ”massakrerad” av president Trump om han skulle bli nominerad som Demokraternas kandidat:
Let me be clear: Bernie will get massacred by Trump. We´re not just talking about a minor defeat here. We´re talking about they lose the House. I think in the Senate, they could lose up to 60 seats. They could have up to 60 seat Republican majority, supermajority…I think Bernie will get destroyed. I think the worst presidential defeat since McGovern.https://www.newsmax.com/politics/berniesanders-hillaryclinton-mikebloomberg/2020/02/23/id/955322/
Dick Morris, som efter åren i Clinton-administrationen blivit alltmer kritisk gentemot Bill och Hillary Clinton, förutspår att Bernie Sanders kan få runt 40 procent av rösterna på Supertisdagen. Han tror också att Michael Bloomberg, som fick ordentligt med stryk i den debatten mellan kandidaterna i Nevada, kommer att fortsätta spendera pengar i syfte att förhindra att Sanders får alltför många delegater till partikonventet.
Morris mardrömsscenario är att Hillary Clinton, om ingen av kandidaterna får tillräckligt många röster i första röstomgången på konventet, skulle kunna göra entré och lägga beslag på nomineringen i andra omgången. Dick Morris har förutskickat att han kommer att lämna USA om Hillary Clinton blir president. Han stödde republikanen Mitt Romney i presidentvalet 2012.
Fotnot: Senator George McGovern, South Dakota, blev i presidentvalet 1972 besegrad av president Richard Nixon med den näst största segermarginalen i USAs historia. Nixon fick 60,7 procent av rösterna mot McGoverns 37,5. I elektorsröstningen blev ställningen 517-17 i Nixons favör. Bara i valet 1936, då president Franklin D. Roosevelt besegrade guvernören Alf Landon, Kansas, har marginalen varit större.
I sin förklaring till varför han agerade som han gjorde hävdade Romney att det var hans livs svåraste beslut. Han hänvisade vidare upprepade gånger till sin religiösa tro som en motiverande faktor. Mitt Romney kommer från en släkt som tillhört Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) sedan flera generationer. Donald Trump har ifrågasatt Romneys religiositet och menat att han använder den som en ”krycka”. https://www.deseret.com/utah/2020/2/6/21126601/trump-mitt-romney-mormon-impeachment-acquit-convict-religion-mike-lee
Juristen, affärsmannen och numera politikern Willard Mitt Romney föddes den 12 mars 1947 i Detroit i Michigan, där hans far George Romney var guvernör 1963-69. Under åren 1969-73 var denne bostadsminister i Richard Nixons administration. Romney den äldre, som var född i en mormonkoloni i Chihuahua i Mexiko 1907, deltog i primvärvalen till den republikanska presidentnomineringen 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mitt_Romney
I likhet med fadern gjorde Mitt Romney efter akademiska examina inom juridik och ekonomi först en karriär som framgångsrik affärsman innan han gav sig politiken i våld. Han uppmärksammades internationellt sedan han fått uppdraget att rädda Salt Lakes Citys förberedelser inför de vinterolympiska spelen 2002 – med Romney vid rodret i organisationskommittén kunde spelen gå med vinst.
2003-07 var Romney guvernör i Massachusetts och försökte året därpå bli nominerad som republikansk kandidat till presidentposten i USA; budet gick istället till senator John McCain, som dock förlorade valet till demokraten Barack Obama. 2012 lyckades Romney verkligen bli republikansk presidentkandidat men var chanslös mot Obama, som blev återvald. Den sistnämnde erhöll 51 procent och rösterna, men räknad i elektorsröster var Obamas seger desto större: 332 mot 206.
Mitt Romney är senator för delstaten Utah sedan januari 2018 efter att ha klart besegrat demokraten Jenny Wilson i valet. Såväl president Donald Trump som den förre presidenten George W. Bush stödde Romney i dennes valkampanj.
Mitt Romney tillsammans med Donald Trump och Reince Priebus på restaurang Jean Georges den 29 november 2016.
Mitt Romney tackade alltså för Trumps stöd med att vilja fälla presidenten i riksrättsprocessen. Annat ljud i skällan hade det varit något år tidigare, då Romney var påtagligt angelägen om att hålla sig väl med den till president utsedde Trump med det bakomliggande syftet att bli dennes utrikesminister. Romney deklarerade då att Trump företrädde ”ett budskap av inkluderande och att föra folk samman”.
Sedan Romney, Donald Trump och GOPs dåvarande ordförande Reince Priebus – som utsågs till Trumps förste stabschef – ätit en angenäm middag på restaurang Jean Georges i ett Trump-ägt hotell på Manhattan i New York visste Romney inte till sig av förtjusning: ”Jag hade en härlig kväll med den presidentvalde Trump. Vi hade ännu en diskussion om världens affärer och dessa diskussioner som jag haft med honom har varit upplysande, intressanta och engagerande. Jag har uppskattat detta väldigt, väldigt mycket.”https://www.reuters.com/article/us-usa-trump-romney/romney-potential-u-s-secretary-of-state-hails-trump-after-dinner-idUSKBN13P0A7
Romneys lismande gav dock inte avsett resultat, ty Trump utsåg sedan han flyttat in i Vita huset affärsmannen Rex Tillerson till sin utrikesminister. Denne avskedades efter bara drygt ett år på sin post och efterträddes av Mike Pompeo, som blev utrikesminister efter att ha varit chef för säkerhetsorganet Central Intelligence Agency (CIA).
Det var helt väntat att Trump-administrationen skulle attackera Mitt Romney efter det som uppevdes som ett svek av stora mått. I en kort video brännmärks Utah-senatorn av den kvinnliga speakerrösten som ”slick, slippery, stealthy” (smart, hal, lömsk). Romney framställs som en republikan endast till namnet som på ett försåtligt sätt sökt bli medlem av Trump-administrationen.
Trumps och det republikanska partiets upprördhet över Mitt Romneys agerande är förståelig, särskilt i beaktande av Romneys tidigare lovord över Trump och dennes politik och närmast krampaktiga strävan att bli utsedd till utrikesminister. En mer distanserad iakttagare skulle kanske nå slutsatsen att Romney i stället visat prov på mod och civilkurage – han måste trots allt räkna med att nu vara persona non grata i de flesta republikanska sammanhang.
Det sanningsenliga svaret på frågan om Mitt Romney är Judas eller en berömvärd sanningssägare ligger förmodligen någonstans mitt emellan dessa båda alternativ.
Om de mest fanatiska Trump-hatarna fick bestämma skulle Nancy Pelosi bli president.
Det spekuleras nu bland de mer fanatiska Trump-hatarna om att ersätta den sittande presidenten med representanthusets talman Nancy Pelosi. Ett scenario där detta, i alla fall teoretiskt, skulle kunna vara möjligt luftades nyligen i TV-kanalen MSNBCs program AM Joy som leds av den uttalade Trump-kritikern Joy Reid.
Reid kommenterade, att även om president Donald J. Trump skulle komma att avsättas som resultat av ett riksrättsförfarande så skulle egentligen ingenting förändras. Om Trump försvann skulle normalt vicepresident Mike Pence ta hans plats och bli ny amerikansk statschef. En medlem av programmets diskussionspanel målade då upp ett scenario där Pelosi blir president.
Lösningen skulle, enligt paneldeltagaren Jill Wine-Banks, bestå i att först ställa Mike Pence inför riksrätt och avlägsna honom från posten som vicepresident. Därefter framställs kravet att Donald Trump, inför sin egen förestående riksrätt, inte tillåts utnämnda en efterträdare till Pence. Varför Pence skulle bli föremål för riksrätt framgick dock inte.
Jill Wine-Banks framställde detta onekligen fantasifulla scenario på följande sätt: ”You could impeach Pence first. The problem is that Donald Trump then has to name his replacement. But I think that maybe a deal could be struck where he was told, if you don´t make a replacement, then Nancy Pelosi would become president.”
Jill Wine-Banks, född 1943, är inte vem som helst. Hon är en välmeriterad jurist som blev allmänt känd då hon var en av åklagarna under Watergate-förhören 1974. Senare utnämndes hon som den första kvinnliga General Council of the Army under Jimmy Carters presidenttid. Hon blev senare Executive Director för American Bar Association, den amerikanska motsvarigheten till vårt advokatsamfund. https://en.wikipedia.org/wiki/Jill_Wine-Banks
President Donald Trump och vicepresident Mika Pence.
Nancy Pelosi, född 1940, står i egenskap av representanthusets talman närmast i turordningen att bli president efter presidenten och vicepresidenten. Hon tillhör Demokraternas vänsterflygel och har aborträtten som sin hjärtefråga. Pelosi har varit kongressledamot sedan 1987 och var representanthusets talman 2007-11, det högsta politiska ämbete en amerikansk kvinna innehaft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nancy_Pelosi
Hon avgick som talman när Republikanerna övertog majoriteten i ”huset” men återkom på samma post efter kongressvalet 2018, då Demokraterna återtog majoriteten. Republikanerna har däremot majoritet i senaten, vilket är en försvårande omständighet för de demokrater som vill avsätta Trump genom ett riksrättsförfarande.
Spekulationerna och kattrakandet om att ersätta Trump med Pelosi som USAs president måste beskrivas som föga verklighetsförankrade och kan väl närmast beskrivas som de alltmer vänsterflummande Demokraternas ”våta dröm”. Att saken ändå förs på tal och därtill av välmeriterade jurister är dock minst sagt anmärkningsvärt.
Fotnot: Riksrätt har i USA genomförts mot två presidenter: Andrew Johnson (1868) och Bill Clinton (1998). Båda representerade Demokraterna. Båda friades då det inte fanns 2/3 majoritet i senaten för fällande dom. Även republikanen Richard Nixon (1974) skulle ställas inför riksrätt men avgick innan riksrättsförfarandet påbörjades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksr%C3%A4tt
Både Trump och Putin föreföll nöjda med mötet i Helsingfors.
USAs president Donald J. Trump har träffat sina ryska motsvarighet Vladimir V. Putin i Finlands huvudstad Helsingfors. Det borde han enligt den samlade klokskapen hos etablerade media och politiker inte ha gjort. Trump har således i amerikanska media kallats både ”traitor” och ”Putin´s bitch” och detta enbart på grund av presskonferensen efter mötet med Putin.
Det har knappast varit bättre i Sverige. Somliga mediaoperatörer som man hade förväntat sig betydligt mer av tycks få kortslutning i hjärnregionerna när det gäller den 45e amerikanske presidenten: den eventuella analytiska förmågan får ge vika för hat och illvilja.
Ett typexempel härvidlag är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som hävdar att Trump ”lever vänsterns våta dröm” och talar om presidentens ”diplomatiska härjningståg” I Europa; Gudmundson syftar även på det likaledes lyckade NATO-mötet i Bryssel.. Att Gudmundson förlorat förmågan till klart tänkande när det gäller Donald Trump visas av att han – på fullt allvar, får man förmoda – jämför USAs 45e president med Filippinernas Rodrigo Duterte och Zimbabwes Robert Mugabe. https://www.svd.se/donald-trump-lever-vansterns-vata-drom
Det är sannerligen ett medialt lågvattensmärke när bedömare saknar förmågan att skilja USAs ordinarie utrikespolitik från uttalanden på en presskonferens efter ett toppmöte ägnat åt det onekligen vällovliga syftet att minska spänningarna mellan två av världens mäktigaste statsbildningar. Precis som när Richard Nixon mötte Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev och Röda Kinas envåldshärskare Mao Tse-tung året 1972.
Richard Nixon och Leonid Brezjnev i Vita huset 1972.
Jag vågar påstå att båda dessa möten gagnade världsfreden, och Nixon (och hans dåvarande nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger) fick också välförtjänt beröm för sin framsynta utrikespolitik. Med Trump är det annorlunda – han skall av någon svårbegriplig anledning rullas i tjära och fjädrar oavsett vad han tar sig för. Problemet för Trump-hatets vänner är bara att mötet med Putin – liksom mycket annat som Trump gjort – blev en betydande framgång, något som till och med SVTs utrikesreporter Per Anders Engler tvingades erkänna i ett inslag.
Trumps kritiker på hemmaplan och ute i världen tycks mena att USA-presidenten borde ha läst lusen av sin ryska motsvarighet och mer eller mindre hotat med krig. Istället valde Trump, att döma av det som sades på presskonferensen, att tona ner skiljaktigheterna mellan de båda stormakterna även om alla vet vet att sådana finns det rätt gott om. Att det ändå förekom divergerande meningar under det 90 minuter långa mötet framgår av att Putin kallade mötet ”uppriktigt”, en diplomatisk omskrivning för att allt inte var harmoniskt.
Det visar enligt min mening att Trump är en ansvarsfull världsledare som inser att bilateral konfrontation mellan USA och Ryssland inte är något självändamål. Som Trump själv har uttryckt saken: ”I would rather take a political risk in pursuit of peace, than to risk peace in pursuit of politics.” Mer om mötet Trump-Putin här: https://www.lewrockwell.com/2018/07/donald-jeffries/the-trump-putin-conference/
Vad Trump framför på ett toppmöte med Ryssland och efterföljande presskonferens är en sak. USAs utrikespolitik visavi ryssarna en helt annan. Att påstå att Trump skulle vara Putins nickedocka är bara löjeväckande om man ser till hans göranden och låtanden så här långt. Man kan gott säga att president Trump varit tuffare mot Ryssland under de 18 månader han haft Ovala kontoret i Vita huset som sin arbetsplats än vad hans företrädare barack Obama var under sina åtta år vid makten.. http://thehill.com/opinion/white-house/397212-president-trump-is-tougher-on-russia-in-18-months-than-obama-in-eight
Redan under sin första månad som president införde Trump strikta sanktioner mot Ryssland för att visa vad han tyckte om den ryska annekteringen av Krim i Ukraina. Han har gått hårt åt Moskvas stöd för Syriens diktator Bashar al-Assad. Trump har vidare låtit stänga ryska diplomatiska egendomar i San Francisco, Washington, D. C. och New York samt det ryska konsulatet i Seattle. Vidare solidariserade sig Trump-administrationen med Storbritannien när denna brännmärkte Ryssland som ansvarigt för mordförsöken på paret Sergej och Julia Skripal genom att utvisa ett antal ryska diplomater.
Det ryktas nu om att brittisk säkerhetstjänst har lyckats identifiera de personer av rysk härkomst som är ansvariga för förgiftningen av far och dotter Skripal, vilka för övrigt erbjudits nya identiteter i USA. Detta har emellertid tillbakavisats av den brittiska administrationen som enbart spekulationer. Personligen tvivlar jag inte ett ögonblick på att ryssarna var inblandade. https://www.politico.eu/article/sergei-skripal-russia-spy-poisoning-uk-police-identify-suspects-report/
Donald Trump i bönemöte med kristna pastorer från Las Vegas-området under sin presidentvalskampanj 2016.
Frågan är vad som ligger bakom det formliga hat som kommit president Donald Trump till del. Själv skulle jag vilja peka på två faktorer:
1. Trump är så politiskt inkorrekt man kan vara med exempelvis en skeptisk inställning till klimatevangeliet; han är en varm Israel-vän som flyttat USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem; han har en kritisk uppfattning om EU och dess immigrationspolitik; han driver en tullvänlig politik som avviker från frihandelsidealet; han vill kraftigt begränsa muslimsk invandring till USA; han hyllar familjen som institution och har genomgått något av en kristen väckelse under sin hittillsvarande tid i Vita huset.
2. Etablerade politiker och media klarar helt enkelt inte av Trumps ledarstil som gör det svårt eller omöjligt för dem att placera in honom i ett visst fack. Det är naturligtvis sant att många av hans uttalanden och Twitter-aktiviteter tycks spreta åt alla håll, men man tycker ändå det skulle vara möjligt att skilja detta från USAs aktuella politik. Att så icke är fallet framgår tydligt av reaktionerna på mötet Trump-Putin i Helsingfors. Då är det alltför lätt att som Per Gudmundson göra helt vansinniga jämförelser med ett par av världens mest beryktade ledare.
Det måste därtill reta mediasnubbarna något oerhört att Trump inte har för vana att göra avbön varje gång han utsätts för en kritikstorm. Han rider istället ut stormen ifråga och fortsätter på sin linje som om inget har hänt. Inte heller har det förbättrat Trumps ställning i etablerade media att han betat av vallöfte efter vallöfte.
Det faktum att CNN, som Trump tidigare avfärdat som fejkmedium, upplåter debattutrymme åt ett inlägg som eftertryckligt försvarar Trump visar att till och med mainstream-medias tidigare ogenomträngliga anti-Trump-fasad rämnar: lögnerna och halvsanningarna blir helt enkelt för många och för uppenbara.
När således den av Trump avpolletterade FBI-chefen James Comey avlade vittnesmål inför senatens underrättelseutskott (Senate Intelligence Committee) blev resultatet inte riktigt det som Trump-hatarna förväntat sig. Scaramucci sammanfattar (min översättning från engelska):
Det amerikanska folket fick verkligen bevittna ett eftertryckligt blottläggande av etablissemangs-medias falska rapporterande och det Demokratiska partiets anti-Trump-hysteri.
En fullt legitim rysskontakt: president Donald Trump tar emot Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov samt USA-ambassadör Sergej Kisljak i Ovala kontoret i Vita huset.
Det framgick av Comeys vittnesmål att Trump aldrig varit föremål för FBIs granskning samt att Trump aldrig krävt att Comey skulle stoppa undersökningar om ryska kopplingar. Comey avfärdade vidare påståenden i New York Times från februari, att några av Trumps kampanjmedarbetare skulle ha varit i förbindelse med rysk underrättelsetjänst. ”Inte sant”, löd Comeys omdöme.
Däremot tvingades den över två meter långe forna FBI-bossen erkänna, att han till media läckt privat information som kan bedömas ha varit skadlig för president Trump.
Den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten Marco Rubio, Florida, tog under sin grillning av Comey upp frågan om arten av de läckor som Comey bär ansvaret för: ”Det enda som aldrig läckts ut är det faktum att presidenten inte personligen varit föremål för granskning”, konstaterade Rubio. http://www.miamiherald.com/news/politics-government/article155055049.html
Senator Marco Rubio undrade varför Comey inte läckt det faktum, att Donald Trump aldrig varit föremål för någon FBI-undersökning.
Anledningen härtill är rätt uppenbar: sådana läckor skulle ha gått stick i stäv med de desperata ansträngningarna att svartmåla Trump.
De Trump-hatande aktörerna är av naturliga skäl besvikna över senatsförhören med James Comey. Särskilt som dessa gav vid handen att FBI under Comeys ledning tycks ha gått påfallande varligt fram i samband med granskningen av förra utrikesministern och misslyckade presidentkandidaten Hillary Clintons hantering av sin e-post.
En bitter Hillary Clinton gav dåvarande FBI-chefen James Comey skulden för valnederlaget mot Donald Trump.
Sammantaget visar senatutskottets utfrågning av den förre FBI-chefen att en häxjakt, som väl kan jämföras med drevet mot president Richard Nixon i samband med Watergate-skandalen, pågår mot den sittande presidenten. Comey-förhören måste ha gjort Trump-hatarna besvikna, men nu väntar nästa fas i de ohemula angreppen mot presidenten.
Den republikanske presidentkandidaten Donald J. Trump framtonar i media i dag som jordklotets skurk # 1.
Nej, Trump har inte hotat släppa en atombomb på Ryssland eller något annat land om han blir president. Han har inte ens hotat starta krig mot världens muslimer, införa dödsstraff för illegala immigranter eller att med våld avsätta Kim Jong-un i Nordkorea eller någon annan ledare.
Det som upprör media och politiker här hemma och i USA är i stället några mindre väl valda ord om sin inställning till kvinnor i en tidigare icke publicerad konversation med TV- och radiopersonligheten Billy Bush, för övrigt en kusin till förre presidenten George W. Bush, i anslutning till programmet Access Hollywood. Videoinspelningen nådde lägligt nog den vänsterinriktade dagstidningen Washington Post precis en månad före presidentvalet den 8 november. http://www.nytimes.com/2016/10/08/us/politics/billy-bush-donald-trump-video.html?_r=0
Enligt TV4s Marcus Oscarsson är Trumps uttalanden den största politiska skandalen som någonsin knutits till ett presidentval i USAs historia. Således större än avslöjandena om Bill Clintons kopiösa ofredanden av kvinnor inför valet 1992, som Clinton vann komfortabelt över George H. W. Bush. Större än Watergate-inbrottet, som var känt inför valet 1972 men som inte hindrade Richard Nixon från att vinna en jordskredsseger mot George McGovern. Detta om vi får tro den normalt sansade Oscarsson.
Vad Trump sade privat för elva år sedan framgår av länkarna här nedan. Kortfattat uttryckte han sig respektlöst, vulgärt och nedsättande om kvinnor och hur lätt det var att få till det med dessa om man var kändis. Ett illustert pärlband av moraliskt indignerade republikaner, varav de flesta redan tidigare betraktat Trump som något katten släpat in, har nu krävt Trumps avgång som presidentkandidat och att han ersätts av sin parhäst Mike Pence. http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-partitopparna-som-kritiserar-trump/
Marco Rubio – kanske inte rätt person att kritisera Trump.
Trump må ha uttryckt sig stötande och vulgärt om det kvinnliga könet, något han förvisso förtjänar kritik för. Få torde dock kunna förneka att han har rätt i åtminstone en sak: att det är lättare för manliga kändisar att få kvinnor i säng än vanligt folk om de så önskar.
Mest patetisk är troligen senator Marco Rubio, som citerats: ”Donald´s remarks were vulgar, egregious and impossible to justify. No one should ever talk about any woman in those terms, even in private.” Det kan man väl i och för sig instämma i. Dock kanske Rubio inte är alldeles rätt person att anklaga Trump i det här avseendet, om nu inte otrohet plötsligt har blivit ett acceptabelt beteende i amerikansk politik: http://www.thepoliticalinsider.com/bombshell-allegation-surface-against-marco-rubio-this-could-change-everything/
Donald Trump har av naturliga skäl gjort en så kallad pudel, där han ber om ursäkt för sina yttranden till Billy Bush 2005 och hävdar att han blivit en bättre människa sedan dess. Han passar också på att ge några tjuvnyp åt paret Clinton. The Donald inleder sin ursäkt på följande sätt:
Jag har samma åsikt som alla andra vilka påpekat att Donald Trumps anmärkningar om kvinnor är oacceptabla, särskilt när de kommer från en man i mogen ålder – Trump var 59 år när han gjorde sina i sämsta mening grabbiga uttalanden – som i sanning borde veta bättre. Han ger jämväl uttryck för en sexualmoral som är ganska vitt spridd men icke desto mindre upprörande för någon som, i likhet med mig själv, menar att sexuella handlingar hör hemma inom äktenskapet eller i ett fast förhållande.
Trump har dock bett om ursäkt och försäkrar att han mognat, och jag föredrar – vilket kanske är hopplöst naivt av mig – att tro honom. Elva år är dock en ganska lång tid och mycket hinner hända med en person inom den tidrymden. En som försvarar den republikanske kandidaten är Corey Lewandowski, Trumps kampanjledare från januari 2015 till juni 2016. Jag menar att han träffar huvudet på spiken när han säger: ”Clearly this is not how women should be talked about, but we´re not choosing a Sunday school teacher here.”
Corey Lewandowski och Donald Trump.
Ty i så fall, anser Lewandowski, vore Jimmy Carter den perfekta kandidaten. Carter må ha varit idealisk ur ett söndagsskoleperspektiv, men han var också en av USAs svagaste presidenter någonsin. Donald Trump skulle nog inte göra sig särskilt väl som söndagsskolelärare, men däremot är han en ledargestalt av rang som förhoppningsvis skulle kunna rensa upp i träsket efter åtta år av Obama-styre. http://nordic.businessinsider.com/corey-lewandowski-trump-women-comments-billy-bush-2016-10?r=US&IR=T
Det är illustrativt för den vänsterinriktade pressens dominans, att Donald Trumps elva år gamla förlöpningar väcker enormt uppseende i mainsteam-media, under det att mycket värre avslöjanden om Bill Clintons kvinnoaffärer inte framkallade särskilt många axelryckningar inför presidentvalet 1992. Skillnaden är att familjen Clinton alltid varit omhuldad inom etablissemanget och närmast haft rockstjärnestatus, medan Donald Trump i egenskap av framgångsrik kapitalist setts ned på med förakt.
Bill Clinton kan lämpligast beskrivas som en sexmissbrukare bredvid vilken Donald Trump ter sig som en fumlande nybörjare. Hans mest välkända sexaffär är den med Vita huset-praktikanten Monica Lewinsky; paret ägnade sig ibland åt sexuella aktiviteter samtidigt som Clinton arbetade i Ovala kontoret och hade telefonsamtal med internationella statsmän. Cigarrsex ingick i övningarna. Han ljög bevisligen om detta inför amerikanska folket och ställdes inför riksrätt 1998.
Lewinsky var mycket långt ifrån Bill Clintons enda erövring/offer. Andra kvinnor som gör gällande att expresidenten ofredat dem sexuellt är Paula Corbin Jones, Gennifer Flowers och Kathleen Willey. Han valde att betala Corbin Jones och dennas advokater 850 000 US dollar innan aktuell stämning lades ner. Clinton nekade till anklagelser om att ha antastat Willey – hon hävdade att Clinton varit otillbörligt närgången mot henne och bland annat klämt henne på brösten i Ovala kontoret (hon var volontär i Vita huset) – med motiveringen, att hon hade för små bröst för att han skulle ha varit intresserad. Här följer en lista över några av Bill Clintons kvinnoaffärer: http://albertpeia.com/oxfordassault.htm
Våldtäktsmannen och offret – Bill Clinton och Juanita Broaddrick åtskilliga år senare.
För etablissemangsmedia har paret Clintons understundom rent kriminella göranden och låtanden i stort sett varit en no go-zon, medan det är fritt fram när det gäller den av samma media så avskydde Donald Trump. Det tycks aldrig gå att på allvar komma åt de djupt korrupta Clintons som därtill skyddas av FBI-chefen James Comey, vilken enligt vissa kritiker ”strött immunitetsavtal omkring som godis” i syfte att säkerställa, att ingen medlem av skumraskfamiljen Clinton hamnar i fängelse. http://www.newstarget.com/2016-09-29-james-comey-fbi-head-handing-out-immunity-protection-like-candy-to-ensure-no-clinton-crooks-go-to-prison.html
Den närmaste framtiden får utvisa vad som händer i presidentvalrörelsen inklusive hur den senaste Trump-skandalen påverkar väljaropinionen. Den andra debatten mellan huvudkandidaterna hålls i morgon söndag den 9 oktober.
Nej, den första debatten inför presidentvalet i USA den 8 november på Hofstra University i Hempstead, New York blev ingen avgörande seger för någon av kandidaterna. Ingen vid sina sinnens fulla bruk torde kunna göra gällande att någon av kontrahenterna Trump och Clinton ”krossade” den andre/a. Vilket förstås inte hindrar att det är precis vad vissa svenska medier gör ändå:http://www.di.se/nyheter/clinton-krossade-trump/
Detta överraskar inte på något sätt. Det är ett känt fenomen, åtminstone sedan början på 1970-talet, att svenska medier helt saknar förmåga att göra en lidelsefri och opartisk analys av politiken i USA – särskilt då när det blir dags för presidentval. Kalla det gärna McGovern-syndromet efter den demokratiske kandidaten George McGovern, som en nästan enig svensk presskår höll tummarna för så det knakade då han ställde upp mot Richard Nixon i valet 1972. Nixon vann en jordskredsseger. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/
Svenska redaktörer och reportrar anser att deras uppgift när det gäller presidentval i USA är att vara en hejaklack för den demokratiska kandidaten. Som i år som bekant är före detta utrikesministern Hillary Clinton. Hon har alla de rätta vänsteråsikterna i många frågor som rör exempelvis vapenlagstiftningen, skatter, rasproblematiken, abort, HBTQ-frågor, klimatalarmismen etcetera. Att hon dock nog måste betraktas som något av en ”hök” utrikespolitiskt försöker svenska media sopa under mattan så gott det går.
Nästan alla de debattreferat jag tagit del av i engelskspråkiga media framhåller hur jämn debatten faktiskt var. Någon särskilt hätsk debatt, som framskymtat i svenska media att det skulle ha varit, var det knappast heller. Det hela gick faktiskt ganska lugnt och sansat till, och det märktes tydligt att kandidaterna – som båda är kända för att vara tämligen flamboyanta – ansträngde sig för att framstå som nyanserade. Clinton kunde dock inte undgå att hånle försmädligt åt sin medtävlare genom hela debatten, något som knappast gav några nya sympatier.
Många undrade efter debatten vad det var för anordning Clinton hade på ryggen under den illröda dräkten – konturerna av en sladd och en dosa av något slag avtecknar sig.
Trump slog emellertid ner på vad han menade vara Clintons bristande stamina, det vill säga uthållighet, och hävdade att hon hade ett uselt temperament. Clinton kontrade ganska elegant med att hon visst var uthållig som, i egenskap av Obamas första utrikesminister, hade flängt jordklotet runt och att det egentligen var Trump som hade dåligt temperament därför att han har en vana att gå i taket på grund av provokativa tweets.
Sådana utbrott lyste dock med sin frånvaro under debatten med Trump, och Clinton uppträdde samlat, proffsigt och utan att drabbas av några av sina ”tics” som att skaka maniskt på huvudet eller att få extrema hostattacker. Trump å sin sida undgick att trampa i klaveret och svarade i mitt tycke för en närmast oklanderlig insats trots att han stundom var hårt ansatt. Mitt omdöme är att det var en jämn debatt som Trump vann på poäng genom en något mer frekvent slagvillighet och utan att komma ur balans. Han var också den artigare av de två – han kallade konsekvent motdebattören för ”Secretary Clinton” medan Clinton lika konsekvent refererade till Trump som ”Donald”.
De opinionsundersökningar som gjorts efter debatten ger ett resultat som helt motsäger de svenska uppgifterna om att ”Clinton krossade Trump”. Således har fyra undersökningar – och det är här fråga om ansedda företag såsom CBS och Time Magazine – Trump som vinnare. Detta torde också rätt väl spegla det aktuella läget i de vanliga opinionsmätningarna. http://redstatewatcher.com/article.asp?id=39839
Donald Trump vann debatten med Hillary Clinton med röstsiffrorna 59 mot 41 procent i Time Magazines omröstning.
En jämn uppgörelse med liten övervikt för Donald Trump. Det var så jag upplevde debatten framför TVn mellan de äldsta presidentkandidaterna någonsin (Trump är 70 och Hillary snart 69) och tillika troligen också de minst omtyckta. Det tycks också vara så de flesta amerikanska tittare upplevde den av de här refererade opinionsmätningarna att döma. Båda kandidaterna gjorde hyggligt bra ifrån sig, ingen av dem spelade bort sina chanser att väljas till president för världens ännu mäktigaste nation i november.
Den konservativa amerikanska dagstidningen The Washington Times kommer sannolikt sanningen närmast med detta konstaterande:
Det bör därtill ha varit uppenbart för alla som såg debatten att Lester Holt, som ändå har en 30-årig yrkeserfarenhet att falla tillbaka på, gång på gång utsatte Trump för tuffa frågor medan han undvek att ställa Clinton till svars beträffande flera kontroverser hon varit inblandad i. Således avkrävde han Trump i rätt aggressiva ordalag svar angående exempelvis den senares påstådda stöd för Irakkriget, hans inställning till kärnvapen, hans åsikt om president Obamas födelseland, påstått förolämpande omdömen om fru Clinton och förment rasistiska uttalanden.
Debattledaren Lester Holt anklagas för att ha hjälpt Hillary Clinton under debatten med Trump.
Däremot avstod Holt från att grilla Hillary om hennes 33 000 raderade e-mejl, hennes skakiga agerande i samband med att fyra amerikanska diplomater mördades av en islamistisk lynchmobb i Benghazi i Libyen 2012, om Clinton-stiftelsens påstådda skumraskaffärer och om det tveksamma kärnvapenavtalet mellan USA och skurkstaten Iran.
Inte underligt att Hillary på ett hjärtligt sätt tackade Lester Holt för dennes moderatorinsats. Daily Mail Online (se länken ovan) undrar om det rentav var så att Holt positionerade sig för tjänsten som president Hillary Clintons pressekreterare efter valet.
Debattcirkusen rullar nu närmast på med den traditionella debatten mellan vicepresidentkandidaterna, det vill säga Mike Pence (Trump) och Tim Kaine (Clinton), vilken kommer att hållas på Longwood University i Virginia den 4 oktober och ha CBS-ankaret Elaine Quijano som moderator. Kanske ingen höjdare, men givetvis ändå en intressant kraftmätning som i bästa fall kan ge en liten hint om vartåt det lutar.
De båda resterande uppgörelserna mellan Donald Trump och Hillary Clinton hålls den 9 respektive 19 oktober. Den första av dessa debatter kommer att köras som ett så kallad Town Hall-möte, där publiken får ställa hälften av frågorna, medan den avslutande debatten följer samma format som den första. Hela debattprogrammet via denna länk: http://www.uspresidentialelectionnews.com/2016-debate-schedule/2016-presidential-debate-schedule/
Jag tänker inte ett ögonblick försöka hemlighålla för mina läsare (eller några andra) att jag önskar se Donald Trump i Vita huset efter valet. Ännu en mandatperiod av korrupt inrikes- såväl som utrikespolitik i Bill Clintons och Barack Obamas anda vore förödande för USA och för världen.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 