Stormakterna är dåliga på att ockupera

Tibetaner världen över har inte givit upp sitt motstånd mot den kinesiska ockupationen av deras hemland.

”Ockupation är inte stormakternas paradgren”, konstaterar Dagens PS den 7 april. Det verkar inte så, nej. Men undantag finns. https://www.dagensps.se/investerardygnet/ockupation-ar-inte-stormakternas-paradgren/

Det krävs inget strategiskt snille för att inse att Rysslands invasionsplaner avseende Ukraina har gått om intet. Ryska generaler hade ett koncept om att landet skulle kunna tvingas på knä inom 72 timmar och lyckades tuta i Vladimir Putin att detta skulle kunna lyckas, men när invasionen – som inleddes den 24 februari – nu har pågått i halvannan månad syns fortfarande inget slut på kriget.

Sovjetunionen/Ryssland. Dagens PS skribent fastslår vidare att Ryssland har ett uselt facit när det gäller militära utlandsoperationer i modern tid. När sovjetiska styrkor invaderade det otillgängliga Afghanistan på julafton 1979 i syfte att backa upp en skakig kommunistregim hade man inte räknat med att tvingas lämna landet med svansen mellan benen, vilket skedde den 15 februari 1989. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Efter Sovjetunionens sammanbrott den 31 december 1991 tog det inte många månader innan regimen, ledd av president Muhammed Najibullah, tvingades avgå. För motståndet svarade den afghanska motståndsrörelsen Mujaheddin, vilken i sin tur fick kraftigt ekonomiskt och militärt stöd från USA, som med all rätt såg konflikten som en del i det Kalla kriget. Efter fyra års inbördeskrig kom talibanerna till makten 1996 varvid Najibullah avrättades. Det sovjetisk-afghanska kriget kostade 1,5 miljoner människor livet, varav 90 procent var civila offer.

Enligt militärexperten Anthony James Joes kan den sovjetiska ockupationen av Afghanistan ses som en ”textbook study of how a major power kan fail to win a war against guerillas.”

Inte heller de två krigen i Tjetjenien 1994-96 respektive 1999-2000 blev någon större succé för ryssarna. De lyckades visserligen få tjetjenerna på knä till slut, men det krävdes alltså två krig under fyra års tid att betvinga ett land lika stort som Värmland med 1,3 miljoner invånare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_Tjetjenienkriget

USA. De båda ovannämnda exemplen visar att Sovjet/Ryssland förlitade sig mer på våld än på diplomati, vilket naturligtvis även angreppet på Ukraina visar. Sak samma kan sägas om USAs ageranden i Sydvietnam och de övriga indokinesiska länderna Laos och Kambodja under åren 1960-75. USAs syftemål var att hindra kommunisterna från att ta makten.

Det var den så kallade dominoteorin som var vägledande för de amerikanska insatserna i Indokina. Den gick ut på att om kommunismen upprättas i ett land så kommer övriga länder i samma region att falla som dominobrickor. Oavsett teorins riktighet var det tvivelsutan en ädel uppgift att ta itu med kommunisterna, men dessvärre begick amerikanerna under processen alla fel som var möjliga att begå.

Konflikten i Indokina blev ett historiskt fiasko för Förenta staterna, som beräknas ha förlorat 58 230 soldater enbart i Vietnam. Som mest fanns vid samma tillfälle omkring 580 000 amerikanska soldater i Vietnam 1968. Totalt varierar uppskattningen av antalet dödsoffer i civila och militära offer mellan 2 och 5 miljoner. I slutändan stod USA som förlorare, vilket var första gången USA förlorat ett krig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

Storbritannien. Om bara viljan hade funnits hade såväl ryssar som amerikanare kunnat lära sig ett och annat av den brittiske fältmarskalken Gerald Templer, som av Winston Churchill utnämndes till högkommissionär i the Federation of Malaya (Malaysia) sedan den kommunistiska MNLA-gerillan i västra delen av landet mördat hans företrädare Henry Gurney i ett bakhåll 1951. Templer hade tidigare deltagit i de båda världskrigen samt slagit ner det arabiska upproret i det brittiska Palestina-mandatet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerald_Templer

Templer uttryckte sin strategi för gerillabekämpning på följande sätt: ”The answer to the uprising lies not in pouring more troops into the jungle, but in the hearts and minds of the people.” Oroligheterna i Malaysia inleddes 1948 och när Templer lämnade landet 1954 hade det lugnat ner sig betydligt. 1960 hade britternas kontrarevolution slutligen segrat på alla fronter.

Storbritannien var emellertid inte lika skickligt på att hantera ockuperade områden överallt som i Malaysia och några andra områden av typ Oman och Grekland. Ett eklatant exempel på det är Brittiska Indien, den så kallade juvelen i kronan i det brittiska imperiet. Ett ökänt exempel härpå är massakern i parken Jallianwala Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar den 13 april 1919. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Indien

General Reginald Dyer gav här sina soldater order om att beskjuta en fredlig demonstration tills ammunitionen tog slut. När krutröken skingrats hade 379 dödats och 1100 sårats enligt officiell brittisk statistik, men andra källor nämner att så många som 1526 personer kan ha massakrerats till döds. Följden blev att Mohandas Gandhi fick vind i seglen i sin självständighetskamp och 1947 fick britterna lämna Indien som också omfattade Pakistan, Bangladesh, Myanmar och Sri Lanka. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amritsarmassakern

Kina. Tibet har varit en kommunistkinesisk koloni sedan 1950 med den officiella beteckningen ”självstyrande region”. Redan på 600-talet var Tibet ett starkt kungadöme med buddhistisk prägel vilket dock erövrades av de mongoliska horderna på 1200-talet. På 1800-talet hamnade landet så i konflikt med Ryssland och Kina.

Efter det kinesiska kejsardömets fall fördrevs de kinesiska trupperna i Tibet 1912. De återkom emellertid 1950 efter Mao Tse-tungs kommunistiska revolution och inledde en radikal omdaning av det traditionella tibetanska samhället. Det ledde till att landets andliga och världsliga överhuvud, Dalai lama, och hans anhängare 1959 flydde och upprättade ett exiltibetanskt högkvarter i Dharamsala i norra Indien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet

Den kinesiska ockupationsmakten har betett sig ytterst brutalt och bland annat mördat munkar och våldtagit nunnor i syfte att krossa den speciella variant av buddhism som genomsyrar det tibetanska samhället. Detta har, 72 år efter den kinesiska invasionen, ännu inte lyckats – tibetaner i Tibet och utlandet har inte givit upp sitt motstånd mot ockupanterna.

.

Birgitta Dahl: S-märkt lögnerska och samhällsdestruktör

Att en person med Birgitta Dahls bakgrund kunde utses till riksdagens talman var varken mer eller mindre än en skandal.

1994 valdes den då 57-åriga socialdemokraten Birgitta Dahl till riksdagens talman. Hon efterträdde Moderaternas Ingegerd Troedsson (1929-2012) på posten, ett av Sveriges högsta ämbeten. Hon omvaldes 1998. Valet av Dahl måste anses vara en av de större skandalerna i svensk politik i modern tid.

Detta framgår på intet sätt i Henrik von Sydows okritiska hyllningsdokumentär med den något pretentiösa titeln ”Birgitta Dahls heliga vrede” som visades i SVT den 11 augusti och därefter körts i repris ett antal gånger. Det visar sig nu att filmen är behäftad med flera sakfel. https://www.varldenidag.se/nyheter/lyfte-fram-fel-i-svt-dokumentar-om-s-ikon-censurerades/repuhq!m9EAZjcLYfU4vlZNatMqrA/?fbclid=IwAR22UmKqPtNzUirwy0yqJkMh8KygfVGTZz4Xcr3ajI6XYX49zA-uEvDx-HA

När Per Ewert, direktor för Claphaminstitutet, påpekade felen i kommentarer på SVTs Facebook-sida blev han censurerad. Birgitta Dahl påstår i dokumentären att hon bidrog till att Sveriges riksdag antog lagar om förbud mot barnaga samt våldtäkt inom äktenskapet.

Det verkliga förhållandet, påpekar Ewert, är att agaförbudet klubbades av riksdagen redan 1957, tolv år innan Dahl blev riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Det förtydligades sedan 1979 under Thorbjörn Fälldins (C) tid som statsminister.

Vidare hävdade Dahl att det fanns riksdagsledamöter som sågade hennes initiativ genom att vidhålla att ”det var en fin gammal svensk sed att slå sitt barn och våldta sin hustru”. Per Ewert har gått igenom de aktuella riksdagsprotokollen men kunnat konstatera att några sådana uttalanden inte förekommit. Birgitta Dahl har helt enkelt ljugit.

Birgitta Dahl föddes i Härryda 1937. Hon föddes in i en folkpartistisk och helnykteristisk familj där fadern, Sven Dahl, var folkhögskolerektor och modern, Anna-Brita Dahl, var hushållslärarinna. Hon gifte sig i Uppsala med reservofficeren och folkpartisten Bengt Kettner med vilken hon fick dottern Anna 1961. Bengt studerade matematik medan Birgitta först läste nordiska språk och sedan statskunskap.

Hans O. Sjöström, som 1987 publicerade sitt personliga uppslagsverk Klassens ljus över den socialdemokratiska maktelitens medlemmar, skriver så här om Birgitta Kettner-Dahl: ”Birgitta var ett barn av de svenska borgerliga folkrörelserna. Hon var också en produkt av folkbildning och folkhögskola, av tron på förnuftets seger över dumhet, dryckenskap, krig och elände.”

Efter det kortvariga äktenskapet med den fem år äldre Bengt Kettner flyttade Birgitta ihop med den jämnårige socialdemokratiske partigängaren och skribenten Enn Kokk (1937-2014), som kommit med sin familj till Sverige som flykting från Estland 1944. Kokk intresserade sig bland annat för socialistiska visor och kampsånger. Också Birgitta Dahl blev nu socialdemokrat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Enn_Kokk

Dahl kom att bli engagerad i det socialdemokratiska studentförbundet Laboremus samt också i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH). I början av 1960-talet genomgår socialdemokratin en utrikespolitisk radikalisering och börjar se positivt på och aktivt stödja marxist-leninistiska revolutionsrörelser i Tredje världen. Birgitta Dahl tillhör de sossar som tidigt dras med.

Birgitta Dahl hos marxistgerillan PAIGC i Guinea-Bissau 1971.

Efter att blivit filosofie kandidat i Uppsala 1960 – en av rätt få moderna politiker som faktiskt utexaminerats från högskola eller universitet – får Dahl jobb som kursassistent vid det mycket vänsterinriktade Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Efter ett par år anställs hon som byrådirektör vid biståndsorganet SIDA och arbetar där 1965-82. 1971 reser hon till västafrikanska Guinea-Bissau (Portugisiska Guinea), som då ännu var en portugisisk koloni, och ger ut boken Guinea Bissau tillsammans med fotografen Kurt Andreasson. Hon hyllar här den marxistiska upprorsrörelsen PAIGC som tog över makten ett par år senare.

Vid denna tid hade Birgitta Dahl hunnit bli en etablerad politiker. 1964 hade hon valts in i Uppsala stadsfullmäktige och 1968 i riksdagens andra kammare i den dåvarande tvåkammarriksdagen. Det utrikespolitiska engagemanget kom nu till övervägande del att fokuseras på konflikten i Indokina. 1968 efterträdde hon veteranen Gunnar Myrdal (1898-1987) som ordförande i den socialdemokratiskt dominerade Svenska kommittén för Vietnam.

Det rådde då närmast inbördeskrig mellan kommittén och de av maoister styrda De förenade FNL-grupperna (DFFG), som använde kriget som en hävstång i kampen för en revolutionär utveckling i Sverige. Båda dessa grupperingar stödde den kommunistiska Viet Cong-gerillan (FNL) i Sydvietnam. Omedelbart efter de kommunistiska maktövertagandena i Vietnam och Kambodja påbörjades i båda länderna brutala utrensningskampanjer i samhällsomvandlingens tjänst.

Värst var det i Kambodja, som döpts om till Demokratiska Kampuchea av gerillarörelsen de Röda khmererna och dess galne ledare Pol Pot (Saloth Sar) (1925-98). Rörelsen tömde de stora städerna på folk och skickade ut alla att med primitiva metoder bruka jorden på landsbygden. Det beräknas att under åren 1976-79 dog runt två miljoner kambodjaner genom massmord, tortyr, svält och sjukdomar – en femtedel av landets befolkning. Det har berättats att i princip alla som bar glasögon avrättades emedan de då betraktades som intellektuella och därmed provästliga. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_khmererna

I takt med att de oerhörda grymheterna avslöjades, bland annat genom flyktingarnas vittnesmål, fick Birgitta Dahl och hennes svenska Indokina-vänner uppenbara problem att förklara sitt tidigare oförbehållsamma stöd till Pol Pot och dennes slaktarrörelse. De var naturligtvis medvetna om att hela världen förskräckts över Röda khmerernas folkmord på den egna befolkningen, åskådliggjort av exempelvis filmen The Killing Fields (Dödens fält, 1984)), byggd på en bok skriven av en kambodjansk flykting.

Birgitta Dahl försvarade länge obotfärdigt sin inställning och fortsatte att hävda, att det hade varit helt nödvändigt för Röda khmererna att evakuera den kambodjanska huvudstaden Pnom Penh. Alla försök att upplysa om efterkrigsterrorn i Indokina avfärdades som ”förtalskampanjer”, även om Dahl och andra möjligen kunde medge att vissa ”problem” nog kunde förekomma.

När Dahl blev talman i riksdagen 1994 ansattes hon upprepade gånger om sin inställning i Kambodja-frågan. Hon vägrade dock medge att hon hade gjort något fel. Till slut trillade i alla fall polletten ner, och Dahl tvingades i en debattartikel i Dagens Nyheter mer eller mindre ”under galgen” erkänna att hon ”inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter…Vi trodde – felaktigt – att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts. Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant.”

Bättre sent än aldrig, kan tyckas. Verkligt intressant är emellertid bakgrunden till att Dahl till slut ansåg sig tvungen att krypa till korset. Dagen efter sitt uttalande i DN lät Dahl nämligen förstå, att hon beslutat ta bladet från munnen därför att författaren och förre FP-ledaren Per Ahlmark under flera års tid hade utsatt henne för vad hon kallade en ”partipolitisk kampanj”. Det var alltså inte på grund av sanningen bakom de kommunistiska hemskheterna som fick henne att tala ut utan den politiska press hon utsatts för av bland andra Per Ahlmark.

Birgitta Dahls kanske mest destruktiva insats i inhemsk svensk politik skedde under hennes tid som energiminister. Hon invaldes 1975 i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och belönades 1980-81 med en plats i FN-delegationen i New York som tack för gjorda insatser. 1982 återkom sossarna efter sex års borgerligt styre till regeringsmakten. Birgitta Dahl utsågs, efter viss tveksamhet från statsminister Olof Palme som understundom upplevde henne som jobbig, till statsråd i industridepartementet med särskilt ansvar för energifrågor – hon kunde nu titulera sig energi- och miljöminister.

Olof Palme och Birgitta Dahl – förhållandet mellan dem var tidvis spänt.

Det var i denna befattning Dahl gick i bräschen för den så kallade tankeförbudslagen. Bakgrunden skall ha varit att hon under ett besök vid kärnkraftverket i Oskarshamn fått syn på en skylt med den humoritiska texten ”Oskarshamn 4” (det fanns bara tre aggregat i Oskarshamn). Den omvittnat humorbefriade Dahl uppges då ha kokat av ilska och vidtog omsider åtgärder som ledde fram till tankeförbudslagen. Denna lagstiftning innebar att att blev förbjudet att verka för, en vidareutveckling av Sveriges kärnkraft. Efter beslut i riksdagen avskaffades denna lag 2006. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tankef%C3%B6rbudet

Birgitta Dahls och Bengt Kettners dotter, Anna Kettner, blev också hon socialdemokratisk politiker i Stockholm samt landstingsråd med ansvar för trafik- och regionfrågor. 1987 utsågs hon till pastor i Missionskyrkan och var även 1999-2005 ordförande i Broderskapsrörelsen, sedan 2011 Socialdemokrater för tro och solidaritet med stark muslimsk slagsida.

Modern hade i en artikel i den socialdemokratiska studenttidningen Libertas 1962 i flåshurtig jämställdhetsanda uttryckt önskemålet, att den då tvååriga Anna skulle bli bilmekaniker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Kettner

Birgitta Dahl har som 83-årig pensionär begränsade möjligheter att åstadkomma mer skada i den svenska samhällskroppen än hon redan gjort. Det hon åstadkommit måste dock sägas både räcka till och bli över.

Fotnot: Birgitta Dahl är en av dem som porträtteras i min bok Destruktörerna: hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag 2008, 169 sidor.

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

Exemplet Bard: när värdegrundsfascismen slår till

Metoo-kampanjen sprider sig till allt fler yrkesgrupper…Teckning: Kalle Strokirk

Säga vad man vill om Alexander Bard – han tvekar sällan att framföra sitt hjärtas mening.

Nu senast har musikern, jurymedlemmen, provokatören med mera Alexander Bard, född i Östergötland 1961 och grundare av musikgrupperna Army of Lovers och BWO, inte aktat för rov att via Twitter rikta giftig kritik mot den alltmer elefantiasiska kampanjen #metoo. ”Jag tycker debattklimatet i Sverige har gått fullständigt åt helvete.” https://www.metro.se/artikel/alexander-bard-till-h%C3%A5rt-angrepp-mot-metoo-tv4-tar-avst%C3%A5nd

Det är svårt att inte hålla med Alexander Bard om detta, även om det svenska debattklimatets tillstånd inte borde ha kommit som någon direkt överraskning för Bard eller någon annan. Debattklimatet i Sverige har enligt min enkla mening varit ”åt helvete” åtminstone sedan slutet av 1960-talet, då praxisen att det bara är tillåtet med en åsikt åt gången i en given fråga började tillämpas av de vänstervridna opinionsbildarna.

På den tiden fungerade Vietnamkriget som en murbräcka för vänstern och dess eftersägare: alla som inte hyllade kommunisterna i Nord- och Sydvietnam samt brännmärkte USA som världsskurken par preference avfärdades som svårartade fascister och extremister. https://tommyhansson.wordpress.com/2012/11/20/israel-slass-for-vara-varden/

USA-fientlig och kommunistvänlig Vietnam-demonstration på den tid det begav sig.

Som alla vet – eller borde veta – är det precis likadant i dag. Kraven på likriktning står som spön i backen i ett debatt- och opinionsklimat där masshysterin ständigt lurar bakom hörnet. Metoo-projektet må ha börjat som en angelägen protest mot manliga sextrakasserier (låt vara att en och annan kvinna halkat med av bara farten) men tycks ha urartat till en masspsykos, där mer eller mindre vaga anklagelser som i en del fall går tillbaka årtionden i tiden dammas av i den heliga indignationens namn. Helt oskyldiga personer tvingas på detta sätt klä skott för de verkliga skurkarna.

Alexander Bard har möjligen tagit i litet för mycket någon gång, men i det stora hela menar jag att hans iakttagelser träffar mitt i prick vilket naturligtvis ytterligare förstärker hysterin hos meningsmotståndarna.

Här några av de tweets som levererats av Alexander Bard:

Arbetsgivaren TV4, där Bard ingått i jurygrupperna för  ”Idol” och ”Talang”, har framhållit att Alexander Bard inte är att betrakta som en talesman för TV4 vilket säkert stämmer. Återstår dock att se hur länge det dröjer innan Bard försvinner härifrån.

Konsultbolaget Consid var snabbt ute med att dra tillbaka nomineringen av Bard till utmärkelsen ”Årets digitalainfluencer” med motiveringen ”Vi vill vara extremt tydliga i vår ståndpunkt.” https://www.jnytt.se/article/consid-drar-tillbaka-nominering-av-bard/

Precis så kan det se ut när värdegrundsfascismen slår till.

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften

Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

C-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.

Mina prylar (10): skål från Kinmen

 Den vackra blåvita skålen från Kinmen, som har formats efter huvudöns konturer. Foto: Tommy Hansson

I min finhylla finns en vacker, lockförsedd skål i blåvitt med texten ”KINMEN DEFENSE COMMAND R. O. C.”. Således ”Kinmens försvarskommando Republiken Kina”. Republiken Kina är den officiella beteckningen för Taiwan, som jag besökte för första och hittills enda gången i början av 1990.

Mitt besök var resultatet av en inbjudan från den internationella organisationen World Anti Communist League (WACL) till dess årliga kongress, som detta år hölls i Taiwans huvudstad Taipei. Jag hade då i närmare 20 år ägnat mig åt aktivt, antikommunistiskt arbete sedan jag gick med i organisationen Demokratisk Allians (DA) 1972.

DA hade en hel del internationella kontakter, och flera av organisationens medlemmar och sympatisörer gjorde med jämna mellanrum resor till länder såsom Sydvietnam, Sydkorea, Paraguay, Filippinerna, USA och naturligtvis det fria Kina, Taiwan. Vi fick också rätt ofta besök från sådana länder.

Jag minns ett besök i Stockholm av den legendariske doktor Ku Cheng-kang, en ”äldre statsman” från Taiwan som tillhörde president Chiang Kai-sheks inre krets och följt med denne då han i spetsen för omkring en miljon nationalistkineser flydde till Taiwan efter Mao-kommunisternas seger i det kinesiska inbördeskriget 1949.

Vi träffade doktor Ku i Baltiska kommitténs lokaler på Arsenalsgatan 1 och gick sedan samfällt därifrån till en kinesisk restaurang som var inrymd i saluhallshuset vid Östermalms torg. Det kändes oerhört hedrande att få träffa en sådan bemärkt man och hjälte i den för mig närmast heliga kampen mot den totalitära och gudlösa kommunismen.

Chiang Kai Shek reviews a military parade in Taipei.

En gång träffade jag och min DA-kollega Anders Larsson WACLs ordförande, som då var från Brasilien. Vi tog med honom till Operakällaren, Stockholms lyxigaste restaurang, och fick ett intressant samtal och en inblick i hur WACL arbetade. Jag kan väl nu avslöja, det var ändå 40 år sedan, att dess metoder inte alltid var helt rumsrena.

Bland annat hade man via dolda kameror och inspelningsapparatur lyckats skandalisera en hög och vänstervriden kyrkoman (om det rentav var landets romersk-katolske ärkebiskop) då denne hade en så kallad herdestund med en älskarinna på ett hotellrum. Den romerska kyrkans tjänare förutsätts ju leva i celibat.

Åter till Kinmen (den portugisiska beteckningen är Quemoy), en ögrupp omfattande tolv öar där huvudön är fem gånger så stor som den näst största ön. Vid tiden för mitt besök bodde här vid pass 50 000 människor vilka åtnjöt skattefrihet och andra privilegier. Att få besöka Kinmen var givetvis en fantastisk upplevelse för en kämpande antikommunist, eftersom det är Taiwans mest säkerhetsklassade del belägen endast någon kilometer från Kommunistkinas fastland.

Kommunisterna försökte erövra Kinmen den 25 oktober 1949 men slogs tillbaka av nationalisterna efter bara två dagar. Under den så kallade Formosa-krisen 1958 blev Kinmen beskjutet av fastlandets artilleri under 55 dagar i följd, men Taiwan-regeringen som aktivt stöddes av den amerikanska Eisenhower-administrationen motstod attacken.

Ett besök vid huvudöns Psywar Center (psywar=psykologisk krigföring) ingick i programmet – därifrån ivägsändes bland annat ballonger med frihetliga budskap till fastlandet – liksom ett besök i en i berget insprängd militär anläggning. Värdarna bjöd här på fantastisk kinesisk mat samt rikhaltiga mängder av det starka lokala risbrännvinet, av någon anledning kallat white lightning.

Taiwanvistelsen var utan tvivel en av mina allra mest minnesvärda resor över huvud taget. Däri ingick även boende på det storslagna Grand Hotel i Taipei, ett helt samhälle i sig, samt besök vid världens finaste kinesiska museum dit Chiang Kai-shek och hans medarbetare i samband med flykten från fastlandet hade forslat så många kinesiska konstskatter de kunde.

 En av mina artiklar i The New York City Tribune. Foto: Tommy Hansson

Jag fick även äran att tillsammans med två andra kongressdeltagare – en kinesiska som deltagit i protesterna på Himmelska fridens torg i Peking ett halvår tidigare samt en sydkoreansk riksdagsman – hålla ett tal i staden Taitung. Jag talade inför ett par tusen ditkommenderade studenter om religionens betydelse för bekämpandet av kommunismen. Talet trycktes senare i en engelskspråkig regeringstidskrift. Taitungs provinsregering gav oss talare en furstlig behandling med limousinservice och rikligt med mat och dryck (läs: white lightning).

Eftersom jag är journalist publicerade jag ett antal artiklar och reportage vid hemkomsten, bland annat i den amerikanska dagstidningen The New York City Tribune som jag var svensk ”stringer” för. Givetvis hade jag vid hemkomsten ett par flaskor av white lightning med i bagaget.

40 år efter Saigons fall: kommunismens förtryck i Vietnam består

 Desperata människor försöker få en plats i en helikopter på taket till en av amerikanerna disponerad byggnad i Saigon och bort från de anstormande kommunisterna i april 1975.

I samband med årsdagarna efter kommunismens maktövertagande i Sydvietnams huvudstad Saigon brukar media göra reportage om alltmer grånade FNL-veteraner som gick i demonstrationstågen och skanderade ”USA ut ur Vietnam” och eventuellt också stod i gathörnen och skramlade med insamlingsbössor till förmån för ”Vietnams folk”. Detta år, då det i slutet av april var jämnt 40 år sedan Sydvietnam och därmed hela Vietnam blev kommunistiskt, var inget undantag.

Moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark skriver på sin blogg den 28 april ett inlägg som tar avstamp i ett inslag i radioprogrammet P1 Morgon, där det förts samtal om den svenska Vietnam-opinionen 40 år efter det att Nordvietnams stridsvagnar intog Saigons gator:  http://hokmark.eu/de-glommer-de-fortryckta-de-fangslade-och-de-mordade/

Hökmark avslutar sitt tänkvärda inlägg på följande sätt:

Det är anmärkningsvärt att den svenska FNL-rörelsen så snabbt glömt vietnameserna som i dag för fyrtio år sedan sattes under brutalt kommunistiskt förtryck. Det är lika anmärkningsvärt som att Sveriges Radio inte förmår behandla detta som mer än ett trevligt samtal om radikalt engagemang. Det är ett hån mot dem som dödats och fängslats och mot alla dem som förtryckts. Och det är ett hån mot demokratins grundläggande värderingar. Sveriges Radio bör fundera på en internutbildning kring demokratins värden och vad dess försvar kräver. Till exempel att man inte förtränger människor som förtrycks till förmån för radikalt myssamtal.

Den kommunistiska samhällsomvandlingen blev i södra Vietnam något mindre dramatisk än vad som blev fallet i angränsande Kambodja, där Pol Pots gerillarörelse Röda khmererna upprättade ett skräckvälde med få om ens några motsvarigheter i världshistorien. Från och med gerillans erövring av huvudstaden Phnom Penh den 17 april 1975 och fram till dess fall från makten 1978 genom den vietnamesiska invasionen av det så kallade Kampuchea, föll cirka 1,7 miljoner människor offer för dess exempellösa brutalitet.

 En medlem i Röda khmererna i färd med att jaga ut Phnom Penh-borna på landsbygden.

Direkt efter Phnom Penhs erövring drev unga gerillakrigare ut hela huvudstadens befolkning på landsbygden för att de skulle bli jordbruksarbetare och bygga upp ett nytt, verkligt kommunistiskt samhälle. De som inte hängde med sköts ihjäl på stället. Oönskade folkelement såsom intellektuella och sådana med förmodade västsympatier – ibland räckte det med att någon hade glasögon för att stämplas som västlakej – avrättades rutinmässigt. För att spara dyr ammunition slogs många ihjäl med jordbrukshackor eller kvävdes med plastpåsar: http://www.svd.se/kultur/kambodjas-bodel-pol-pot-lat-morda-17-miljoner-manniskor_5702327.svd

De Röda khmerernas folkutrensningar vann i hög grad anklang hos den svenske författaren P. O. Enquist, som i Expressen den 15 maj 1975 gillande skrev: ”Horhuset utrymt, städning pågår.” Den socialdemokratiska riksdagspolitikern Birgitta Dahl, som i tidernas fullbordan skulle bli riksdagens talman, uttalade också sitt stöd för kommunistgerillans utrensningar.

De flesta av de tusentals människor som deltog i olika slags manifestationer till förmån för den motståndsrörelse som benämndes FNL – i den övriga världen mestadels kallad Viet Cong, en förkortning av det vietnamesiska uttrycket för ”vietnamesiska kommunister” – föreställde sig sannolikt att sedan motståndsrörelsen och dess allierade Nordvietnam segrat, skulle någon form av humansocialistiskt styre med ”mänskligt ansikte” upprättas i Sydvietnam. För detta talade, sade FNL-anhängarna, det faktum att i gerillan ingick en ”tredje kraft” bestående av bland andra buddhister och studenter som påstods förhålla sig neutrala mellan Saigon- respektive Hanoi-sidan.

De som trodde på detta scenario blev eftertryckligt lurade. En av dem som insåg det, och även hade kuraget att erkänna det, var studentledaren Doan Van Toai (född 1945), författare till boken the Vietnamese Gulag (New York 1986, ursprungligen utkommen på franska 1979).  http://en.wikipedia.org/wiki/The_Vietnamese_Gulag    Doan fängslades flera gånger av den dåvarande Saigon-regeringen på grund av sin studentaktivism och sitt samröre med Viet Cong. Efter kommunisternas maktövertagande i slutet på april 1975 anställdes Doan som högre tjänsteman i den provisoriska regeringens finansministerium.

Den 22 juni 1975 arresterades emellertid Doan då han besökte en konsert i Ho Chi Minh-staden – som Saigon hade döpts om till – av vietnamesisk militär. Han hade av allt att döma gripits av misstag, då han hade ett liknande namn som en person som hade stött den sydvietnamesiske presidenten Nguyen Van Thieu och alliansen med USA. Doans förhoppningar om att misstaget snart skulle rättas till kom emellertid på skam, och han tvingades tillbringa 28 månader i det system av omänskliga fängelser och läger för oliktänkande som han kallat Vietnams gulag.

Den närmaste tiden efter Nordvietnams maktövertagande – det så kallade FNL eller Viet Cong, som bildats på det nordvietnamesiska kommunistpartiets kongress 1960, upplöstes 1976 – http://en.wikipedia.org/wiki/Viet_Cong var det vanligt med summariska avrättningar efter ”domar” utfärdade av så kallade folkdomstolar i Ho Chi Minh-stadens gathörn. En till Thailand utsmugglad pressbild som dök upp i världspressen inklusive Svenska Dagbladet i Sverige visade exempelvis hur en ung, tanig man vid namn Nguyen Tu Sang den 29 maj 1975 döms till döden av en folkdomstol. Han avrättades på platsen. Kommunisterna avrättade vid denna tid i avskräckande syfte på stället människor som kallades ”terrorister” eller ”tjuvar”.

Bortsett från sådana öppna grymheter var dock de nordvietnamesiska kommunisternas metoder i syfte att tvinga folket till underkastelse betydligt mer sofistikerade än de Röda khmerernas blodiga och uppenbara slakt i grannlandet Kambodja, även om den svenske Kampuchea-resenären Jan Myrdal uppgav sig inte ha sett något massmord. Doan Van Toai beskriver i Vietnamese Gulag och ytterligare några böcker ett fängelsesystem vilket i sin cyniska omänsklighet effektivt mal ner hundratusentals människor, vilka ofta inte hade någon aning om varför de fängslats.

Sedan USA slopade sitt handelsembargo gentemot Vietnam 1994 har det moderna Vietnam sökt locka till sig västerländskt kapital genom en liberalare handelspolicy som kan sägas påminna om Kinas. Turismen är en viktig och växande inkomstkälla. I likhet med Kina har dock Vietnam förblivit en kommunistisk diktatur med en sådans alla kännetecken.

 Vietnams Mekongdelta myllrar av liv.

Enligt den oberoende organisationen Freedom House, som rankar världens länder efter måtten av politiska och medborgerliga fri- och rättigheter, är Vietnam alltjämt fast förankrat i kategorin ”ofria” länder. https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2013/vietnam#.VUYjWmccRMs Den av kommunistpartiet styrda staten kontrollerar alla viktiga samhällsfunktioner såsom politik, media, rättsväsende, den akademiska världen och den religiösa sfären. Det påstås ibland i debatten att ekonomisk liberalisering ofelbart leder till politisk demokratisering, men i fallet Vietnam har snarast motsatsen varit fallet.

Sedan Vietnam antogs som medlem i World Trade Organization (WTO) 2007 har, framhåller Freedom House i sin Vietnam-rapport 2013, den vietnamesiska regimen ”…embarked on an extended crackdown on peaceful dissent…dozens of dissidents were arrested, and many were sentenced to lengthy prison terms. The process continued over the next several years, with a growing emphasis on government critics who expressed themselves online”.

Vietnam har under senare år vidare utsatts för allvarliga ekonomiska problem inklusive inflation och massiva skulder som drabbat statsägda företag. En av följderna har blivit en stigande oro inom det styrande kommunistpartiet, vilket lett till hårdare kontroll av partirelaterade aktiviteter och uttrycksformer. Utrikespolitiskt har det gamla spänningsförhållandet mellan Vietnam och Kina under senare år blossat upp i form av sammandrabbningar kring Spratly- och Paracel-öarna i Sydkinesiska havet.

Den som, i likhet med exempelvis Gunnar Hökmark på sin blogg (se ovan), diskuterar ”Vietnam-opinionen” i Sverige avser praktiskt taget undantagslöst den vänsterinriktade propagandaflod till förmån för Viet Cong och Nordvietnam som vällde över Sverige från slutet av 1960- till mitten av 1970-talen. En bidragande orsak till USAs nederlag i Indokina var utan tvivel just den oerhört ensidiga åsiktsbildningen i västvärlden, där Sverige framstod som ett extremfall.

Vietnamrörelsen bidrog till att demonisera och isolera Sydvietnam, som trots talrika fel och brister ändå var ett i grunden demokratiskt och västorienterat land, och undergräva USAs hjälp till landet att stå emot den kommunistiska aggressionen från Nordvietnam och den inhemska femtekolonnen i form av Viet Cong. Vietnamkriget blev också det första riktiga ”mediakriget”.

I Sverige byggde kommunistanhängarna under perioden 1965-75 på ett skickligt sätt upp en välfungerande propagandaapparat. De första FNL-aktivisterna, som gärna slogs med polisen, kastade ägg mot USAs ambassadörer och förstörde sydvietnamesisk egendom i Sverige, framstod visserligen till en början som ett slags samhällets parias. För det stora flertalet svenskar kändes det mer naturligt att solidarisera sig med USA, precis som man gjort under Andra världskriget och Koreakriget.

 En bild av kommunismens terror i Sydvietnam som vi aldrig fick se i svensk television.

Konfliktens mediaexponering tog dock alltmer ut sin rätt, och för många TV-tittare tycktes de amerikanska bombplanen symbolisera själva ondskan. Däremot var de västliga TV-kamerorna aldrig på plats när Viet Cong bedrev terror mot byar som vägrade underkasta sig dess herravälde.

Det stora genomslaget fick den vänstervridna Vietnam-opinionen med en demonstration som hölls i Stockholm den 22 februari 1968. Dåvarande utbildningsministern Olof Palme gick då arm i arm med Hanois Moskva-ambassadör – Nordvietnam hade ännu ingen ambassad i Stockholm – Nguyen Tho Chan i ett fackeltåg där det skreks bland annat ”USA mördare” samt ”Tage (Erlander) och (Arne) Geijer, Lyndons (Johnson) lakejer”. Någon vecka senare erkände den socialdemokratiska regeringen Nordvietnam.

Det fanns emellertid också en annan Vietnam-opinion som föddes ur de protester som trots allt förekom mot den massiva propagandan för Nordvietnam och Viet Cong/FNL. Något av ett startskott för denna opinion kom med Ture Nermans skrift Sverige på glid (Andromeda förlag 1967).

Ture Nerman (1886-1969), en före detta kommunistisk och senare socialdemokratisk riksdagsman och skriftställare,  kanske mest känd för att ha skrivit texten till visan ”Den vackraste visan om kärleken”, upprördes över ”de exempellösa utsvävningar i USA-hat, som de sista åren har skämt ut Sverige inför den västerländska opinionen” (citerat från baksidestexten) och varnade bland annat för ”hur massmedia infiltreras av den odemokratiska oppositionsriktningen”. Sverige på glid blev en inspirationskälla för ett försök till motoffensiv mot vänsterdominansen inom icke minst Vietnam-opinionen.

 Sverige på glid – Ture Nermans uppgörelse med Vietnam-vänstern. Foto: Tommy Hansson

Detta resulterade i bildandet av först Kommittén för ett fritt Asien av den konservative juristen, konfliktforskaren och författaren Bertil Häggman och därefter i tillkomsten av den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) med Anders Larsson som en av tillskyndarna. Ungefär samtidigt startade civilingenjören Svante Hjertstrand den gratisutdelade, antikommunistiska debattidningen Argument för frihet och rätt som hade Vietnam som en av sina huvudfrågor. Jag gick med i DA 1972 och var ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75 och sålde otaliga Argument i Stockholms city genom åren.

Trots aktningsvärda försök att under några år med begränsade medel bemöta vänsteroffensiven fick den alternativa Vietnam-opinionen till slut erkänna sig besegrad. Vänsterns utbredning i media och samhällsinstitutioner, som är märkbar än i dag, resulterade i ett oerhört ensidigt opinionsklimat där de röster som avvek från normen – vad som långt senare kom att kallas den politiska korrektheten – marginaliserades som tillhörande extremister och fascister.

Jag måste avrunda med att konstatera, att Gunnar Hökmarks parti – från 1969 kallat Moderata samlingspartiet, tidigare Högerpartiet – ingalunda avvek från den dominerande vänsterströmningen i Vietnam-opinionen så länge konflikten i Indokina varade. Snarare var partiet påtagligt följsamt gentemot denna opinion. Kulmen för den hållningen kan sägas ha infallit i december 1972, då Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson fick moderatledaren Gösta Bohman att skriva under den famösa så kallade ”Namninsamlingen för fred i Vietnam”, i realiteten ett ensidigt ställningstagande för kommunistsidan i konflikten. Anderssons beskrivning i sin memoarbok I de lugnaste vatten (1993) hur han manipulerar Bohman att skriva på uppropet får det att vända sig i magen på denna bloggare.

 Anders Björck (M). försökte hålla emot Vietnam-vänstern.

Enstaka rakryggade M-riksdagsledamöter såsom Tage Adolfsson, Hans Wachtmeister och Tore Nilsson vägrade skriva på det röda uppropet och fick ordentligt på skallen för det. En annan politiker som försökte hålla emot var Anders Björck, senare försvarsminister och förste vice talman i riksdagen liksom landshövding i Uppsala. Partiet som helhet kapitulerade dock för vänstertrycket, det kommer vi som var med på den tiden och protesterade mot fjäsket för extremvänstern inte att glömma.

100 år sedan Richard Nixon föddes: en av de stora presidenterna

USAs 37e president Richard M. Nixon (1913-94).

I år är det  100 år sedan Richard Nixon – den ende amerikanske president som avgått frivilligt från sin post – föddes. Jag skall försöka reda ut varför han blev så hatad men också älskad och även belysa de betydelsefulla insatser han svarade för, innan han 1968 valdes till president efter en jämn uppgörelse med demokraternas kandidat Hubert Humphfrey. Nixons största bedrift som president var sannolikt hans Kina-politik, vars följder är med oss än i dag.

Richard Milhous Nixon föddes i Yorba Linda, Orange County i Kalifornien den 9 januari 1913. Han kom från enkla förhållanden. Föräldrarna var Frank Nixon och Hannah Milhous, den senare med tysk bakgrund. Fadern var först metodist men blev omsider, liksom hustrun, kväkare. Den unge Richard fick en sträng uppfostran och förbjöds svära, dansa och dricka alkohol. Av bröderna avled Arthur och Harold i TBC i unga år medan Donald levde mellan 1914 och 1987. Yngsta brodern Edward, född 1930, lever fortfarande.

Unge Richard visade sig vara en duktig skolelev som gillade latin och Shakespeare. Eftersom familjens ekonomiska omständigheter inte tillät akademiska studier vid någon av de mer prestigefyllda läroanstalterna, enrollerade sig Nixon först vid Whittier College i Kalifornien. Nixon valdes här till ordförande i elevrådet. Därefter började han studera juridik vid Duke University i Durham, North Carolina 1934. Båda dessa institutioner präglades av de ideal som förfäktades av metodister/kväkare.

Nixon försökte sedan få en anställning vid några av de mer kända advokatbyråerna i New York men misslyckades med detta, varför han återvände till Duke för att ta sin advokatexamen. När det var klart flyttade han tillbaka till Whittier, där han blev delägare i en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. 1940 gifte han sig med high school-lärarinnan Pat Ryan. Tillsammans fick de döttrarna Tricia, född 1946, och Julie, född 1948. Den senare kom att gifta sig med en sonson till förre presidenten Dwight D. Eisenhower, vars vicepresident Nixon var i två perioder.

Familjen Nixon: Julie, Tricia, Richard och Pat.

Under Andra världskriget var Nixon inkallad i flottan. Han ansågs vara ha goda ledaregenskaper och avancerade till örlogskapten. Han skall också ha gjort sig ett namn som den amerikanska Stilla havs-flottans främste pokerspelare. Efter kriget gav sig Richard Nixon politiken i våld och anslöt sig till Grand Old Party (GOP), det vill säga republikanerna. 1946 invaldes han vid 33 års ålder i den amerikanska kongressens representanthus.

Nixon invaldes i representanthuset samtidigt som den blivande presidenten John F. Kennedy. Deras respektive tjänsterum låg intill varandra, och de blev goda vänner trots olika partier och sina helt olika typer av bakgrund. 1950 invaldes Nixon i senaten efter en antikommunistisk valkampanj som gav honom smeknamnet ”Tricky Dick”. Nixon gillade inte att framträda offentligt men gjorde likväl bra ifrån sig som kampanjtalare.

Antikommunismen låg i tiden i USA. Flera uppseendeväckande sovjetiska spionhärvor hade avslöjats, och Nixon deltog mycket aktivt i arbetet att avslöja kommunistiska landsförrädare. Han grundlade genom denna verksamhet  ett rykte som stenhård antikommunist, vilket gjorde honom hyllad och uppskattad i vissa kretsar. I andra, mer vänsterinriktade kretsar gjorde samma verksamhet att han betraktades med avsky som en fiende till så kallade progressiva värden.

Alger Hiss dömdes till fem ås fängelse för mened.

Jan Olof ”Jolo” Olsson har i bokverket 20e århundradet (Del 6 1951-1960) sammanfattat Richard Nixons ställning vid denna tid på följande sätt:

Nixon var för stora skaror nästan nationalhjälte. Av andra var han hjärtligt avskydd. Hans politiska karriär grundade sig på hans insats 1948 då han som medlem av representanthuset i Washington satt med i den kommitté som undersökte oamerikansk verksamhet. Det var Nixon som mot de övriga medlemmarna i kommittén, mot allmänna opinionen och trots kritik och hån i pressen var övertygad om att Alger Hiss, en av de framträdande i Franklin Roosevelts administration, trots sina nekanden var skyldig till vad han anklagats för, nämligen att ha lämnat ut uppgifter till en kommunistisk agent. Det visade sig att Nixon hade rätt, och från det ögonblicket blev han dessvärre de ultrapatriotiska amerikanernas idol och för de liberala den mest avskydda figuren i politiken näst senator McCarthy.

Just det. Nixon fick rätt den gången, liksom så många andra gånger. Det har det vänstervridna/politiskt korrekta etablissemanget i USA och västvärlden aldrig kunnat förlåta honom.  Nixon trodde, mer än de flesta andra, på den avhoppade kommunisten och redaktören i tidskriften Time, Whittaker Chambers, när denne hävdade att den respekterade diplomaten Alger Hiss – som vid denna tid var ordförande i den ansedda Carnegiestiftelsen – inte bara var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, utan också hade lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen.

Det var den 21 januari 1950 som en jury i New York fann Alger Hiss skyldig till mened och dömde honom till fem års fängelse. Han kunde formellt inte dömas för spioneri, eftersom de brott han begått var preskriberade, men i realiteten var det som sovjetspion och landsförrädare han dömdes och tvingades schavottera inför en hel värld. De avgörande bevisen mot Hiss var mikrofilmer innehållande avfotograferade dokument som Chambers hade gömt i en ihålig pumpa på sin bondgård i Maryland. Historien med pumpan har sedan använts för att förlöjliga Nixon och hans medarbetare, precis som om bevisen skulle vara mindre trovärdiga om de gömts i en pumpa.

Alger Hiss förnekade under resten av sitt långa liv sin skuld och har därvid alltid haft en trogen anhängarskara bland de politiskt korrekta i västvärlden. Under rättegången kom dock Hiss att inveckla sig i det mer långsökta försöket att dölja sanningen efter det andra. Först gjorde han gällande att han aldrig i hela sitt liv sett Whittaker Chambers. När det emellertid blev klart att den senare hade detaljerade kunskaper om makarna Hiss privatliv, möblemanget i deras bostad och om Algers fritidsintressen, övergick han till att påstå att han känt Chambers flyktigt men då under ett annat namn.

Under båda rättegångarna mot Alger hiss gick Nixon hårt åt den kommunistiske sovjetspionen, vilken lika envetet och med ett överlägset flin på läpparna bedyrade sin oskuld och samtidigt anklagade Chambers för att vara än sinnessjuk, än försmådd homosexuell beundrare av Hiss. Till slut blev det Nixon – och rättvisan – som segrade. Chambers kontrasterar i sin berömda memoarbok Witness (1952) de styrkor som ”vann Hiss-fallet åt nationen” mot ”de glittrande Hiss-styrkorna”. Skillnaden dem emellan var, menade Chambers, ungefär densamma som ”mellan det glittrande franska ridderskapet och de något skamfilade engelska bågskyttarna, som segrade vid Agincourt”.

Richard Nixons insats i Hiss-fallet kan knappast överskattas. Om inte Alger hiss hade fällts och vidden av det sovjetiska spionaget i USA inom framförallt Roosevelt-administrationen blottlagts, hade cancern troligen inte kunnat kontrolleras och kanske fått en dödlig utgång för USA som fri och demokratisk nation.

Eisenhower och Nixon: president och vicepresident.

Richard Milhous Nixon var under hela sin offentliga verksamhet förföljd av skandaler och kontroverser. Efter Hiss-affären kom, sedan Nixon nominerats till Eisenhowers vicepresident, den så kallade Checkers-affären. Nixon anklagades här för att ha tagit emot motsvarande 90 000 kronor i mutor av en affärsman. Den enda gåvan han tagit emot, försäkrade Nixon dock i ett emotionellt TV-tal till nationen, var hunden Checkers som hans små döttrar tyckte så mycket om.

I talet berörde Nixon också sin fattiga barndom i ett enkelt kväkarhem. Genom talet fick Nixon opinionen på sin sida och tvingade Eisenhower, som hade en ganska sval inställning till sin vicepresident, att uppskattande tillstå: ”Dick, you are my boy.” Inför presidentvalet 1956 försökte presidenten förmå Nixon att avsäga sig vicepresidentskapet för att i stället ingå i regeringskabinettet. Nixon, som anses vara en av de mest inflytelserika vicepresidenterna i USAs historia, vägrade dock gå med på detta.

När Eisenhowers två presidentperioder var över – han hade i båda valen besegrat den demokratiske kandidaten Adlai Stevenson – var Richard M. Nixon den logiske republikanske kandidaten. Uppgörelsen mellan honom och demokraternas John F. Kennedy i november 1960 blev ett av historiens jämnaste amerikanska presidentval. I den TV-sända valdebatten framstod Nixon på grund av sin mörka skäggbotten för en majoritet av allmänheten som mer osympatisk än den insmickrande Kennedy med sin pojkaktiga frisyr och sitt tandrika leende.

Nixon och Kennedy i TV-debatten. Kennedy vann på grund av Nixons skäggstubb.

Kennedy vann med en marginal omfattande endast 120 000 röster. Räknat i elektorsröster var dock skillnaden till Kennedys fördel så pass stor som 303 mot 219. 1962 ställde sedan ”Tricky Dick” upp i Kaliforniens guvernörsval och förlorade med stort eftertryck. Hans politiska karriär tycktes vara över, och i ett bittert uttalande inför den samlade presskåren vidhöll Nixon: ”You won´t have Nixon to kick around any more.” Richard Nixon var emellertid tillbaka redan 1964, då han gjorde ett misslyckat försök att bli nominerad som republikanernas presidentkandidat. I stället valde han att arbeta för Grand Old Partys uttalat konservative kandidat Barry Goldwater, som förlorade jordskredmässigt till Lyndon B. Johnson.

Nixons tid skulle komma i november 1968, då han besegrade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey i ett jämnt val men där fördelningen av elektorsrösterna blev klara 301 mot 191. Nixon hade luttrats genom en rad kriser och stod nu redo att ta på sig rollen som världens mäktigaste ledare. Under de första fyra åren som USAs 37e president var han inte frånvarande från jobbet en enda dag på grund av sjukdom. Som vicepresident valde han den tämligen okände guvernören i Maryland, Spiro Agnew.

Nixon och Agnew.

Nixon och Agnew omvaldes med synnerligen betryggande marginal i presidentvalet 1972, då det demokratiska partiet ställde upp med den vänsterradikale Vietnam-krigsmotståndaren George McGovern. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där högerliberalen Björn Ahlander var chefredaktör,  skrev i en ledarkommentar den 9 november 1972:

”I ett vidare perspektiv utgör Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitik ett hopp för världen. Deras mål är att dra in Sovjetunionen, Kina, Japan, Västeuropa och andra länder i ett globalt balanssystem som är ägnat att förebygga stora krig och som möjligen kan leda till en ny världsordning. Ingenting liknande detta har på allvar försökts sedan den berömda Wien-kongressen efter de förödande Napoleon-krigen.”

Nixon var i själ och hjärta, vilket framgått ovan, en övertygad antikommunist och ”kall krigare”, men han blev aldrig riktigt den konservativa amerikanska opinionens gunstling, även om de konservativa naturligtvis uppskattade hans insatser i kommunistbekämpningens tjänst i slutet av 1940- och början av 1950-talen.

Han var snarast en moderat konservativ pragmatiker, och hans och Kissingers avspänningspolitik uppfattades av många, sannolikt med en viss rätt, som alltför tillmötesgående gentemot Sovjet. Liksom många andra västliga bedömare överskattade Nixon och Kissinger den sovjetiska militära styrkan och sovjetsamhällets stablitet. Först Ronald Reagan ett decennium senare insåg att Sovjetunionen – som Reagan benämnde ”ondskans imperium” – kunde och skulle besegras av den fria världen med Förenta staterna som ledarnation.

Nixon omgiven av amerikanska soldater  under ett besök i Sydvietnam.

Reagan behövde dock inte besväras av Vietnamkriget, som var en kvarnsten om halsen för både Nixon och hans företrädare Johnson. Nixon lovade redan då han tillträdde 1968 att avsluta konflikten i Indokina med hedern i behåll, och i januari 1973 såg detta ut att ha lyckats med Parisavtalet som renderade Henry Kissinger och den nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho Nobels fredpris.

Drygt två år senare hade dock kommunisterna segrat i Sydvietnam, Laos och Kambodja sedan USA gradvis dragit tillbaka alla sina stridskrafter. Nixon-administrationens mantra ”fred med ära” kunde aldrig dölja det faktum, att Förenta staterna för första gången i historien hade förlorat ett krig. Vilka orsakerna till utgången av Vietnamkriget än var, så var inte president Nixons omedvetenhet om kommunismens natur en av dem.

Doktor Henry Kissinger: Nixons nationelle säkerhetsrådgivare samt utrikesminister.

Få förstod mer än Nixon kommunismens verkliga karaktär. Nixon torde med bitter klarhet ha insett att kriget inte kunde vinnas, men han försökte genom att beordra omfattande bombningar av Hanoi och Haiphong julen 1972 tvinga kommunisterna till förhandlingsbordet och få till stånd så förmånliga fredsvillkor som möjligt.

Det är tveksamt om Nixon någon gång på allvar trodde, att den korrupta regeringen i Saigon i längden kunde försvara sig mot anstormningen norrifrån.  Nordvietnam var tungt beväpnat med vapen från Kina och Sovjet samt hade till sin hjälp en femtekolonn i Sydvietnam, som i större delen av västvärlden kallades Viet Cong (vietnamesiska kommunister) men i Sverige benämndes FNL.

President Nixon överlägger med Röda Kinas premiärminister Chou En-lai.

Richard Nixons största utrikespolitiska bedrift kom med den Kina-politik som utformades av honom och den nationelle säkerhetsrådgivaren, senare utrikesministern Henry Kissinger. Genom sin resa till Peking 1972 förhindrade Nixon av allt att döma Kina att återförenas med Sovjetunionen och därmed skapa ett nära nog oövervinneligt världskommunistiskt block. Detta kunde ske genom att Nixon och Kissinger för de kommunistkinesiska  ledarna inklusive den redan senile ordförande Mao  Tse-tung kunde presentera amerikanska satellitfoton som visade offensiva sovjetiska militäranläggningar nära den kinesiska gränsen.
  
Att USAs närmande till det Röda Kina i sinom tid skulle gå ut över den traditionella partnern Republiken Kina på Taiwan (det var Carter-regeringen som erkände Peking på Taipeis bekostnad 1979) var beklagligt men kanske oundvikligt. I detta globala perspektiv framstår Watergate, som slutligen blev Nixons fall, som en struntsak.

Richard Milhous Nixon var en komplex personlighet. Han beskrev sig själv vid något tillfälle som ”en inåtvänd person i ett utåtriktat yrke”, en man som för sin personliga del och å sin familjs vägnar förmodligen skulle ha varit lyckligare om han på heltid fått ägna sig åt advokatyrket. Men viljan att göra en bestående samhällsinsats och att kämpa för de ideal han höll högt vägde tyngre, och trots sin naturliga tillbakadragenhet var han effektiv när han var ute på valturnéer. Att han var en god talare bevisade han genom sitt installationstal i Washington, D. C. i januari 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=zjFZlFXnrNs

Efter sin avgång 1974 – han hade dessförinnan och till sina många fienders stora förtret av sin efterträdare Gerald Ford benådats för eventuella brott begångna i samband med Watergate-affären – blev Nixon en respekterad ”äldre statsman” och ansedd utrikespolitisk analytiker och utlandsgäst. Han författade en rad framsynta böcker av vilka The Real War (1980) kommit ut i svensk översättning på Contra förlag under titeln ”Det verkliga kriget”. För mig kommer Nixon alltid att framstå som en av de stora presidenterna.

De intoleranta toleransmånglarna

 

Att vara liberal är att vara kluven. Det framgår med all tydlighet av den debatt som stundtals förs om begreppet ”tolerans”. Ofta nog är det liberalerna ibland oss – med eller utan anknytning till Folkpartiet – som ordar högst, mest frekvent och med mest darr på stämman om behovet av tolerans. Ofta nog är det också samma liberaler som uppvisar störst intolerans.

En fullfjädrad liberal kan knappast entydigt ta ställning i någon sakfråga. Så fort vederbörande givit uttryck för stöd eller fördömande till något påbörjar han/hon en harang som brukar inledas med de oförglömliga orden ”men å andra sidan får vi inte glömma…”. Det kunde vi se talrika prov på under det Kalla kriget.

När liberalen i fråga uttalat sitt starka avståndstagande från kommunismen, givetvis helt rätt och riktigt, följde sedan en uppräkning över hur hemskt det var i andra diktaturer, vilka dock objektivt sett aldrig var fullt lika avskyvärda som de kommunistiska varianterna:

Förtrycket i Francos Spanien kan inte jämföras med det som rådde i kommunistdiktaturerna.

– Förtrycket i juntans Grekland, Salazars Portugal eller Francos Spanien kan på intet sätt jämföras med det som rådde  i Sovjetinionen och Röda Kina.

– Kommunistdiktaturen i det aggressiva Nordvietnam var etter värre och mer hänsynslös än vad det relativt demokratiska, om än korrupta, Sydvietnam någonsin var.

– Park Chung Hees knappast perfekta miltärstyre i Sydkorea var ett demokratiskt lyckorike jämfört med Kim Il-sungs mardrömslika, krigstokiga stalinistdiktatur i Nordkorea, vilken upprätthålls än i denna dag av Kims sonson samtidigt som Sydkorea har genomgått en demokratisk revolution.

– Castros Kuba med dess fängslanden, tortyr och avrättningar av oliktänkande var mycket värre än den auktoritära diktaturen i Pinochets Chile, som i tidernas fullbordan gjorde något som aldrig setts skymten av i ett kommunistland: man anordnade en folkomröstning för eller emot militärjuntan, och när denna gick emot den avgick juntan!

Vänsterns hjälte Fidél Castro: många gånger värre än Chiles Pinochet.

Det fanns med andra ord i verkligheten inga relevanta jämföresepunkter mellan vänster- och högerdiktaturer under det Kalla kriget. Kommunistdiktaturerna var alltid oreserverat värre än de auktoritära, i värsta fall fascistliknande regimerna. Fast det ville våra kluvna liberaler aldrig låtsas om. De körde på med sitt tröttsamma ”å ena sidan, å andra sidan”.

Denna tradition har fortsatt av bara farten. Ett eklatant exempel härpå gavs under den så kallade Kippavandring, som anordnades av den hårt ansatta Judiska församlingen i Malmö den 18 maj. Några hundra deltagare tågade i god ordning och stämning från Synagogan till Stortorget, där ett antal tal hölls. En av talarna var Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt. Denne utlät sig bland annat på följande sätt:

Vårt budskap är entydigt, vi tror på alla människors lika värde och manifesterar emot antisemitism, men också mot islamofobi och andra former av främlingsfientlighet.

Shnuer Kesselman, hårt ansatt rabbin vid Synagogan i Malmö.

Kippavandringarna är ett sätt för Malmös förföljda judar att manifestera sin rätt att uttrycka sin religiösa tillhörighet genom att bära symboler, som exempelvis den traditionella huvudbonaden kippa samt Davidsstjärnan. Även icke-judar som sympatiserar med detta budskap är välkomna att deltaga. Olle Schmidt och hans meningsfränder bland toleransmånglarna är dock inte helt nöjda med detta upplägg.

De kan därför inte låta bli att lägga in brasklappar om så kallad islamofobi och andra typer av vad som svepande kallas ”främlingsfientlighet”. Alla vet att det är Sverigedemokraterna som är det stora spöket härvidlag.

”Islamofobi” betyder ordagrant skräck för islam och islamska trosbekännare. Man kan diskutera om denna skräck är särskilt utbredd eller ej, men om den är det kan jag bara säga en sak: den är i så fall fullt berättigad.

Olle Schmidt: den evige folkpartisten.

Sedan massinvandringen av icke minst personer tillhöriga den islamska religionen och kulturen inleddes på initiativ av folkpartiledaren och dåvarande socialministern Bengt Westerberg för 20 år sedan, har företeelser såsom hedersmord/hedersrelaterat våld, diskriminering av kvinnor, barnmisshandel, stöd för terrorism, ungdomskravaller, massvåldtäkter, heltäckande kläder för kvinnor, tolerans för månggifte och absolut icke minst antisemtism samt i dess kölvatten rabiat Israel-hat frodats i vårt land.

Tack för allt du gav oss, Bengt!

Inflödet av muslimer till Malmö har gjort denna en gång rätt idylliska stad till ett avskräckande exempel i den civiliserade delen av världen, en stad varifrån den judiska befolkningen flyr och det judiska församlingslivet tynar bort. Där den chazzidiskt klädde rabbinen Shnuer Kesselman utsätts för både verbala och fysiska angrepp så fort han sätter foten utanför dörren. Det är inte svenskfödda malmöiter som står för detta blatanta judehat. Kort sagt: Malmö är en skam för Sverige.

Så det finns en rädsla för sådana yttringar i Sverige? Det är i så fall bara naturligt.

Ovan nämnde Bengt Westerberg har blivit något av en toleransguru, åtminstone i sina egna och anhängarnas ögon. Att den voluminösa invandringen ens avlägset skulle kunna innebära några som helst problem för Sverige är med ”Vet Bästerbergs” synsätt inte att tänka på. Alla antydningar i den vägen avfärdas såsom varande svårartat rasistiska och främlingsfientliga, i värsta fall rentav sverigedemokratiska. All invandring är berikande, vet vi inte det?

I höstas utkom Westerberg på statligt uppdrag med betänkandet Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) där han framlägger ett antal hurtiga förslag om hur ”främlingsfientligheten” – där ”islamofobin” utmålas som det mest drakoniska hot – bäst skall stoppas. Det åligger nu landets arma kommuner att ta ställning till hur enmansutredare Westerbergs kostnadsslukande förslag bör implementeras, det vill säga om det alls finns ekonomiska förutsättningar för detta.

Men vad, i Westerbergs ögon, kan vara viktigare än att bekämpa det som vagt kallas främlingsfientlighet – sådana petitesser som sjuk- och åldringsvård, skola och försvar får givetvis stryka på foten om ett val måste göras.

Toleransmånglarna och deras epigoner bör betänka en sak: tolerans och öppenhet, det senare ett ord som frekvent används i nära anslutning till det förra, är inga absoluta värden. Ty hur skulle de kunna vara det? Man kan vara tolerant gentemot folkmord och öppen för totalitär diktatur.

Toleransgurun Bengt Westerberg: mannen som gjorde massinvandringen möjlig.

Det var precis detta merparten av dem som tillhörde – eller i förekommande fall fortfarande tillhör – 68-vänstern var/är. Man tolererar gladeligen Maos slaktande eller svältande av 60 miljoner kineser samt  var/är öppna för att det behövs diktatur i en del länder i vilka medborgarna tyvärr inte begriper sitt eget bästa.

I fortsättningen tycker jag därför gott att vi av toleransapostlarna kan avkräva klara besked om exakt vad det är vi bör vara toleranta och öppna gentemot, respektive vad vi inte bör tolerera och/eller vara öppna för. Vi bör dock inte bli särskilt förvånade om vi blir kallade ”rasister” eller ”främlingsfientliga” när vi kräver dessa besked. Är det något toleransmånglarna är bra på så  är det nämligen att klistra etiketter på sådana som inte ställer upp på varje bokstav i det egna budskapet.

Toleransmånglarna/toleransapostlarna/toleranspoliserna (välj önskvärd beteckning) är med andra ord inte sällan värst av de intoleranta. Bengt Westerberg intar för sin del en viss särställning.