Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften

Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

”Ryssland föraktar svaghet”

Mot bakgrund av den turbulenta utvecklingen i Ukraina och Riksrevisionens senaste larmrapport var det många av åhörarna som var spända på vad försvarsanalytikern Johan Wictorin, ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien, hade att säga när han höll föredrag vid Förbundet för Sveriges folkförsvars årsmöte i Stockholm nyligen.

 Johan Wictorin framställde en mörk bild av den svenska försvarsförmågan.

De som eventuellt hoppats på lugnande underrättelser beträffande Sveriges militära försvar hade dock anledning känna sig besvikna, ty det var ingen ljus bild av sakernas tillstånd Wictorin framställde:

Försvarets insatsorganisation klarar inte av ett begränsat väpnat angrepp. Om de militära anslagen förblir oförändrade kommer försvarsmakten inte ens att klara av systematiska kränkningar av vårt territorium. Det blir inte bättre av att regeringens vårproposition innehåller noll kronor till försvaret.

Så prekär är alltså situationen i ett läge när vi upplever vår största militärpolitiska förändring sedan den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 och när vi vet att, som Johan Wictorin uttryckte det, ”Ryssland föraktar svaghet”.

Visserligen har vi en försvarsdoktrin, förklarade Wictorin, men den är inte implementerad. Insatsorganisationen har ej övats ordentligt sedan 1993, då vi höll den senaste anmälningspliktiga övningen till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i Wien. 2004 hölls den senaste övningen av den operativa ledningen och 2007 den sista armébrigadövningen av betydelse. Situationen för marinen och flygvapnet ser inte bättre ut.

Enligt Wictorin har vi bra stridsflygplan och ubåtar, men det kompliceras av en ackumulerad materielskuld i storleksordningen minst 30 miljarder kronor. Ett av försvarsmaktens största problem, menade Johan Wictorin, är övercentralisering. Med en prolongerad ekonomi kan vi bara ställa en brigad på fötterna, och den måste av uppenbara skäl vara placerad i huvudstadsområdet. I exempelvis Skåne och på Gotland saknas operativ förmåga.

 Den svenska ubåten U3 på landbacken.

Vad marinen beträffar kan den i Östersjön genomföra kustförsvarsoperationer eller eskortera handelsfartyg under det att flygvapnet har en otillräcklig basorganisation.

När det var dags att övergå till den brännande frågan Ukraina förklarade Johan Wictorin, att den är ett uttryck för ”förskjutna maktförhållanden”. Sålunda har USA ”klivit tillbaka” från Europa och låter européerna sköta sig själva. USA har alltfort en god militär förmåga, men det hänger på viljan. Dessutom har amerikanerna visat svaghet i Syrien, där man misslyckats med att dra den ”röda linjen”.

Om Europeiska Unionen (EU) hade Wictorin bland annat följande att anföra:

EU står ekonomiskt starkt men har militärt sjunkit ner ordentligt under det senaste decenniet. Storbritanniens flotta har blivit svagare, medan Tyskland är berett flytta fram resurser till grannstaterna. Frankrike är aktivt men gör det mesta för Frankrike.

När Johan Wictorin kom in på Ryssland förklarade han att landets militärmakt ”inte är så stark som vi tror men inte så svag som vi önskar”. Beträffande Ryssland och vad som utmärker dess militära förhållanden presenterade Wictorin en uppställning han efter begynnelsebokstäverna i följande ord valt att kalla ”GUBBE”:

Georgien (2008)
Upprustningsprogram
Brott mot fördrag
Beredskapsövningar
Ekonomiskt hot

 Rysk trupp i Georgien 2008.

I anledning av den ryska inblandningen i Ukraina kan man uppdatera denna uppställning till ”GUUBBE” genom att lägga till Ukraina. Härvidlag finns det tre möjligheter, ansåg Wictorin:

1. Förhandlingslösning. 2. Utvecklingen fortsätter som tidigare fram till presidentvalet den 25 maj; ryssarna vill undvika en regelrätt militär invasion. 3. Militär konfrontation. Om Ryssland svarar på västliga sanktioner med att lämna dollarn som valutareserv är situationen ytterst allvarlig: ”Då har vi världskrig”.

Johan Wictorin menade att Sverige helt klart har en roll att spela i det internationella sammanhanget, främst genom att verka för att de baltiska staterna ej blir underminerade av Ryssland. Som exempel kan här nämnas att cirka 30 procent av befolkningen i Estland är ryskspråkig medan 96 procent av Narvas befolkning är ryssar.

Vidare måste regeringen deklarera att det senaste besparingskommandot omfattande 500 miljoner kronor i lönekostnader skrotas. Därtill måste materiel inköpas – stridsflygplan får exempelvis inte stå på marken till följd av brist på reservdelar.

Regeringen måste ha högre beredskap och ta diskussionen om Gotland, där försvarsresurserna måste finnas på plats från början. På ön står visserligen ett antal Leopard-stridsvagnar uppställda på Tofta skjutfält, men däremot finns ingen personal att sköta dem tillgänglig. Mer om behovet av en förstärkning av Gotlands försvar här:

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9606914

 En Leopard-stridsvagn lastas av Gotlandsfärjan.

Övningarnas antal  måste öka liksom frivilligförsvarets attraktionskraft och det bör satsas på ett antal nischer. Johan Wictorin framhöll slutligen Danmarks modell med ett fyra månaders värnpliktssysten som efterföljansvärd för svensk del.