Moderaternas till intet förpliktande retorik om invandringens kostnader

Bloggaren i fullmäktiges talarstol i december 2015. Foto: SD Södertälje

Kommunfullmäktige i Södertälje den 28 september 2015. Den av undertecknad framlagda SD-motionen om att på årlig basis upprätta ett mångkulturellt bokslut debatteras i över en timmes tid. http://www.lt.se/stockholm/sodertalje/sd-foreslog-mangkulturellt-bokslut

Kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) inledde debatten med att fråga om vårt parti inte skulle dra tillbaka den enligt hennes mening ”rasistiska” motionen. Representanter för övriga partier, inte minst Moderaterna, följde efter i samma stil.

Det var en ganska sällsam, om än i flera avseenden lärorik, upplevelse att under en dryg timme bli kallad både det ena och det andra och bildligt talat rullas i tjära och fjädrar av samtliga partier (utom Realistpartiet, om jag minns rätt).

Jag tycker att ovanstående inledning kan vara passande när jag nu övergår till att kommentera Moderaternas utspel om invandringens kostnader. M har nu, långt om länge, kommit fram till att invandringen inte är lönsam och vill se en öppen redovisning av dess kostnader. https://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/m-invandringen-%C3%A4r-inte-l%C3%B6nsam/ar-BBIRSkj?ocid=spartanntp

”Det finns inget annat politikområde där vi låter kostnaderna bli som de blir”, citeras Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson. Enligt M-partiet kommer invandringen till Sverige 2018 att gå lös på 40 miljarder kronor netto.

Elisabeth Svantesson (M) har plötsligt kommit på att invandringen till Sverige inte är lönsam.

I egenskap av sverigedemokrat skulle jag kunna tycka att det är glädjande att Moderaterna nu under ledning av Ulf Kristersson, som det förefaller, lämpar Fredrik Reinfeldts orealistiska ”öppna era hjärtan”-politik över bord och i denna liksom i andra frågor närmar sig SDs synsätt. Både Kristersson och Svantesson ingick i Reinfeldts alliansregering och hade då inte tillstymmelse till kritik mot den förda immigrationspolitiken.

Glädjen grumlas emellertid av tre skäl: 1. M låtsas inte om att de politiska åtgärder partiet nu föreslår mer eller mindre är blåkopior av tidigare SD-förslag. 2. M fortsätter sin retorik att inte samarbeta, samverka eller samtala med SD. 3. Det är högst tveksamt om Ms nyfunna kritik mot den förda invandringspolitiken kommer att överleva troliga regeringsförhandlingar efter valet den 9 september.

Av dessa tre punkter är den tredje givetvis den tyngst vägande. Jag välkomnar i och för sig Moderaternas omsvängning om invandringen, men det mesta tyder på att den till allt övervägande del är tillkommen i blott och bart röstmaximerande syfte och för att locka tidigare M-väljare tillbaka från SD-fållan.

Bråda dagar på Moderaternas kansli…

Moderaterna är, kort sagt, ett opportunistiskt parti som för ögonblicket hänger sig åt till intet förpliktande retorik på invandringspolitikens område. Och tro inte att jag kommer att glömma M-representanternas hysteriska angrepp på min person i fullmäktige den 28 september 2015.

Fotnot: Ovanstående debattext var införd i Länstidningen, Södertälje den 14 februari 2018. Bilder och viss text har lagts till.

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften

Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

Efter terrordådet: S, SD och C vinnare – M och MP förlorare

Metro/YouGov april 2017: Sverigedemokraterna störst med 25,6 procent.

När gratistidningen Metros nye ägare, den ideologiskt liberale finansmannen Mats Qviberg, på Twitter fick frågan: ”När skall dina sunda värderingar börja genomsyra Din tidning Metro?” twittrade han tillbaka:

Det tar en stund. Vi måste rensa ut en del stalinister först! http://www.dagensmedia.se/medier/qviberg-om-metro-maste-rensa-ut-en-del-stalinister-6842033

Qviberg har i efterhand visserligen hävdat att han behagade skämta, men frågan torde vara nog så aktuell. Ett (av många) exempel på Metros vänsterpolitiska agenda fick vi när tidningsredaktionen den 20 april publicerade en text i anslutning till Metro/Yougovs opinionsmätning för april. Den stora nyheten uppgavs vara vad som kallades ”kannibalism” på den rödgröna regeringssidan: MP (2,7 procent ) och V (6,3 procent) tappar jämfört med marsmätningen, samtidigt som S (24,1 procent) avancerar i väljaropinionen.

Blockmässigt övertrumfar allianspartierna den rödgröna regeringstrion med 33,9 respektive 30,4 procent om man räknar bort KD respektive MP, vilka båda misslyckas med att nå fyraprocentsspärren.

Inte ett ord i Metro-texten om SDs frammarsch – ”stalinisterna” regerar tydligen på gratisblaskan…

Den ”stora elefanten” i rummet (eller snarare mätningen) – att SD är tydligt största parti med 25,5 procent – nämner den redaktionella texten över huvud taget inte. Vilket nog måste anses vara en prestation på sitt sätt. http://www.metro.se/artikel/yougov-v%C3%A4nsterpartiet-tappar-v%C3%A4ljare-mycket-kannibalism-p%C3%A5-regeringssidan

Så nog skulle Mats Qviberg kunna rensa ut några stalinister/vänsterextremister på Metro om han ville!

Också i Aftonbladet/Inizios aprilundersökning rullar det på bra för Sverigedemokraterna: 21,2 procent och en andraplats i partirankningen efter Socialdemokraterna på 28,3 procent – en ökning från i mars med 2,7 procentenheter för sosseriet. Moderaterna på tredje plats går ner 0,8 procentenheter till 16,8 procent, något som bekräftar att det är tungt före i portgången för M-ledaren Anna Kinberg Batra.

Den stora nyheten enligt Aftonbladet är att Miljöpartiet dalar till kataklysmiska 2,5 procent samtidigt som S som nämnts ökar kraftigt. ”Stefan Löfven har trätt fram som en statsman efter terrorattentatet”, kommenterar Inizios opinionschef Karin Nelsson. Också hos Inizio (tidigare Sverige Tycker) backar Vänsterpartiet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zpAR4/mp-stortdyker-far-25-procent-i-nya-matningen.

Muntra miner hos Fridolin och Lövin vid senaste MP-kongressen – betydligt deppigare nu.

På allianssidan är det mest anmärkningsvärda kanske att Kristdemokraterna går fram med 0,6 procentenheter till 4,6 procent, den bästa opinionsnoteringen för detta hårt prövade parti på bra länge. Bra siffror även för framåtgående Centerpartiet med 12,5 procent. Räknar vi blockvis blir alliansen störst även hos Inizio och noteras för 38,3 procent jämfört med 37,5 procent för rödgrönt om vi räknar med megakrisande MP.

Novus anses av en del som ett av de mer seriösa opinionsinstituten, då man ringer upp intervjuobjekten efter i förväg uppgjorda listor. Problemet är bara att det brukar bli relativt stort bortfall samt att det finns risk för att den intervjuade inte avslöjar sina verkliga sympatier då andra personer i hushållet kan lyssna. Med detta i åtanke blir SDs notering på 19,0 procent och andra största parti rätt anmärkningsvärd. http://novus.se/wp-content/uploads/2017/04/4c8ca798dc4a8ac75b0a911cace45abb.pdf

Överlägset största parti hos SVT/Novus april blir S med 28,5 procent, en ökning med halvannan procentenhet efter lastbilsmassakern på Drottninggatan. V och MP får mer normala siffror på 7,4 respektive 4,2 procent. Bland allianspartierna går M ner ungefär lika mycket som S går fram och landar på 16,4 procent. Centerns positiva trend håller i sig – 12,6 procent, fram med 0,4 procentenheter. Solid rödgrön majoritet hos Novus – 39,8 procent mot 37,6 om man räknar med KD som inte når upp till spärren.

Stefan Löfven: Bagdad Bob eller statsman?

SIFO har ett i mitt tycke oförtjänt rykte som ”seriös” aktör i sammanhanget. I likhet med Novus genomför SIFO telefonenkäter med de felkällor som nämns för Novus här ovan. SD når sin lägsta siffra bland här refererade fyra undersökningarna med 16,7 procent, oförändrat jämfört med närmast föregående mätning. Sossarna hamnar däremot på 29,9 procent och ”lyfter” enligt Svenska Dagbladet efter terrordådet. https://www.svd.se/ny-svd-sifo-s-lyfter-efter-dadet–mp-under-riksdagssparren/om/opinionsmatningar

V ökar hos SIFO från 7,1 procent i mars till 8,2 nu, medan MP med sina föga imponerande språkrör backar 1,1 procentenhet ner till 3,2 procent. Bland alliansalternativen  går M tillbaka 0,9 procentenheter till 17,5 procent; C framstår med sina 13,8 procent som en på sikt reell utmanare till M när det gäller ledartröjan hos de så kallade borgerliga partierna.

Fråga mig inte varför – för mig framstår Centerpartiets relativa frammarsch som en av den samtida svenska partipolitikens största gåtor.

För att sammanfatta. Socialdemokraterna har uppenbarligen tjänat mest – ja, det låter kanske makabert, men låt oss tala i klartext här – på den uzbekiske terroristens terrordåd den 7 april. Detta bekräftar den gamla erfarenheten, att i besvärliga tider tyr sig många till det gamla och invanda. S ökar hos samtliga här nämnda opinionsinstitut. Ett dåd som tog fyra oskyldiga människors liv och skadade 15, varav några mer eller mindre allvarligt. Andra som hade oturen att vara på plats har fått trauman som i värsta fall kommer att vara livet ut.

Nästan lika tydligt är Moderaterna den stora förloraren – minskning i tre av fyra mätningar; bara i Metro/YouGov ökar M, och då bara med 0,2 procentenheter. Frågan är hur länge M-ledaren Kinberg Batra kan sitta kvar innan hon efterträds av räknenissen Ulf Kristersson eller frireligiösa Elisabeth Svantesson.

Endast SD och C visar en uppåtgående trend i senaste månadens Poll of Polls.

Ännu mer prekärt är läget för riksdagens extremist- och flummarparti numro 1, MP. Språkrören Gustav Fridolin och Isabella Lövin har inte gjort någon glad, och helt uppenbart är att den förstnämnde inte precis rosat marknaden med sitt förslag om fotboja för personer som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Eller för sina försök till kärleksmångleri efter terrordådet i Stockholm. Det skulle förvåna mig om MP klarar riksdagsspärren i september 2018.

Bekymmersamt är läget även för alliansens ”småttingar”, L och KD. Liberalerna går tillbaka i samtliga fyra mätningar och når inte över 6-procentsstrecket någonstans, under det att KD backar i alla mätningar utom en (AB/Inizio).

För Sverigedemokraterna är läget otvivelaktigt hoppingivande – etta i en mätning, tvåa i två och trea i en.

I tidningen Dagens Samhälles så kallade Poll of Polls-sammanställning över samtliga förekommande opinionsbarometrar den senaste månaden är S som förutsett störst med 27,1 procent. Bara två partier antecknas dock för uppåtgående trender – SD på 19,4 och C på 11,0 procent. Enda parti med en nedåtgående trend är M med 18,8 procent – övriga ligger still.

 

 

 

 

 

 

 

SD-tapp i mätningar – men när förvandlar M retorik till handling?

Media har på senaste tid gjort ett relativt stort nummer av att Sverigedemokraterna (SD) tappat i flera opinionsmätningar. Klart är att SD noteras för vikande siffror i de senaste tre mätningarna.

I Dagens Nyheter/Ipsos februarimätning, presenterad den 25 februari, får det Sverige-vänliga partiet 16,2 procent av de tillfrågades sympatier, vilket är en nedgång med 0,5 procentenheter jämfört med föregående mätning. Jämför man med samma instituts decembermätning blir tappet 2,7 procentenheter.

Således en tämligen substantiell tillbakagång. Den troligaste förklaringen till denna utveckling är att ett antal övriga partier, främst Moderaterna, i ljuset av asylkrisen övergått till en mer restriktiv hållning i denna i nuläget allt överskuggande fråga. http://www.dn.se/nyheter/politik/sverigedemokraternas-stadiga-uppgang-bruten/

Även i TV4/Novus februarimätning backar Sverigedemokraterna något – från 20,3 procent i januari till 19,3 procent. Hos Aftonbladet/Inizio antecknas SD för 20,9 procent, back med 1,3 procentenheter. Den obestridliga tillbakagången till trots rör det sig dock fortfarande om höga opinionssiffror, vilka kan jämföras med 12,9 procent i valet 2014 vilket var mer än en fördubbling jämfört med 2010 och ansågs vara en nästan osannolik framgång.

Det är ett faktum att många moderater varit i hög grad missnöjda med den svängdörrspolitik i immigrationsfrågan, men också den militära nedrustningspolitik, som infördes av Fredrik Reinfeldt och de så kallade nya Moderaterna. De gick därför över till SD. Nu när samma typ av väljare upplever att M-partiet skärpt till sig åtminstone när det gäller invandringen går de tillbaka till det gamla partiet.

 Svängdörrspolitikens tandempar: Fredrik Reinfeldt och Anna Kinberg Batra.

Moderaterna är det parti som överlag gått starkast i de senaste mätningarna, under det att de regeringsbärande Socialdemokraterna och Miljöpartiet är på tillbakgång. Socialdemokraterna, som till och med Göran Perssons statsministertid stod i viss särklass i svensk partipolitik, ansågs ha gjort ett katastrofval 2006 då partiet fick 35,0 procent av rösterna. Det innebar att man detroniserades av alliansregeringen med Reinfeldts parti i spetsen, vilket landade på 26,2 procent.

Sossarnas 35 procent (eller noga taget 34,99) 2006 var det sämsta valresultatet för partiet sedan 1914, då det under Hjalmar Brantings ledning blev rikets andra största parti med 36,4 procent av rösterna. Störst blev Arvid Lindmans Allmänna valmansförbundet (det vill säga högern) som blev marginellt större med 36,7 procents väljarstöd. 2010 skulle S komma tillbaka i stor stil, var det tänkt. Mona Sahlin visade sig emellertid inte vara någon större röstmagnet för sosseriet, som gick bakåt till 30,66 procent, medan Moderaterna avancerade framåt till 30,06 procent.

Och nu är S under statsminister Stefan Löfvens så kallade ledning på väg ner mot 20-procentsstrecket, samtidigt som också MP tappar mark och närmar sig det magiska 4 procent, fast så att säga från fel håll. Borgerligheten har i de senaste mätningarna passerat det rödgröna blocket.

 S-MP-regeringen allt mer skakig – men när får M ”tummen ur” och fäller den med SDs hjälp?

Det verkar nästan faktiskt som om Moderaterna nu går in för att vara mer sverigedemokratiska än vad originalet är. Senast i dag menade partisekreteraren Tomas Tobé på Expressen debatt att ”Sverige behöver en tillfällig flyktingpaus” och erkänner självkritiskt, att den tidigare förda politiken inte varit tillräcklig för att hantera problematiken med den väldiga asylanstormningen. http://www.expressen.se/debatt/sverige-behover-en-tillfallig-flyktingpaus/

Några dagar tidigare hade Moderaternas andre vice ordförande Elisabeth Svantesson dammat av ett SD-förslag från 2014 om obligatorisk samhällsorientering för nyanlända. Ett förslag som Moderaterna i allmänhet och Svantesson i synnerhet, i egenskap av tidigare arbetsmarknadsminister, emfatiskt motsatt sig! Så kan det gå till när eftertankens kranka blekhet gör sig påmind. http://www.expressen.se/nyheter/sd-forslag-fran-2014-fors-fram-igen–av-m/

Inte heller Sverigedemokraterna har förhållit sig passiva. Partiledaren Jimmie Åkesson gjorde nyligen ett utspel som gick ut på att det skulle bli möjligt att ta ifrån utlänningar svenska medborgarskap som erhållits på falska grunder. ”Medborgarskap”, ansåg Åkesson, ”är något som man förtjänar och något man inte kan ljuga sig till eller få på falska grunder. http://nyheter24.se/nyheter/politik/831982-sds-avbryta-medborgarskap-sd-sverigedemokrater-jimmie-akesson

Jimmie Åkesson utmanar nu Moderaterna att visa att de menar allvar med sin nyfunna, restriktiva immigrationspolitik. Det är en sak att göra populistiskt färgade utspel som får opinionssiffrorna att skjuta i höjden, en helt annan att visa att den påstådda ”omprövningen” är seriöst menad. Åkesson har varit öppen med att han gärna ser ett samarbete SD-M i syfte att få bort S-MP-regeringen, och många moderata kommunpolitiker är inne på samma linje.

 Jimmie Åkesson och SD utmanar M att förvandla retorik till handling.

Ledande M-politiker anförda av partiledaren Anna Kinberg Batra kör dock över ”gräsrötterna” och säger blankt nej till samarbete med det parti M stulit många av sina restriktiva invandringspolitiska förslag från. Samma Kinberg Batra som valdes in i partistyrelsen 2010 och då var en av dem som hjälpte till att utforma den reinfeldtska ”öppna era hjärtan”-politik som lett fram till den nuvarande asylkrisen.

Följden blir att den allt darrigare Löfven-Romson-ministären kan sitta kvar i ohotat bo med indirekt stöd av den moderata partiledaren,  trots att det var länge sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) övergavs.http://nyheteridag.se/kinberg-batra-kor-over-grasrotterna-blankt-nej-till-samarbete-med-sd/

Det är nog ingen djärv gissning att moderatväljarna med tiden kommer att tröttna på en tuff retorik som inte backas upp av konkret handling.

Hakelius – och Svantesson – om abort

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article17523298.ab

Johan Hakelius, som av någon för mig outgrundlig anledning får vara kvar som krönikör i Aftonbladet, har skrivit en tänkvärd text om abort utifrån den feministiskt-politiskt korrekta kritiken mot utnämningen av Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister.

Svantesson har som bekant ett förflutet ej endast som medlem i  den frireligiösa församlingen Livets ord utan även i abortkritiska Ja till livet. I en kommentar till sitt engagemang mot aborter har hon sagt att frågan är ”komplex”.

Hakelius skriver bland annat:

Jag skulle gärna vilja höra de falsettilskna kritikerna utveckla just detta. De får gärna ta flera heldagar i radio och tv. Jag skulle vilja höra dem lägga ut texten om varför abort inte är en komplex, utan en skitenkel fråga. Mer precist skulle jag vilja höra dem förklara varför en abort är lika trivial som en blindtarmsoperation.

Om nu en abort vore lika okomplicerad som en blindtarmsoperation, undrar Hakelius vidare, hur kommer det sig då att det krävs ett särskilt tillstånd för abort efter vecka 18 och att sådana tillstånd ej ges efter vecka 22? Det sägs ibland att vi i Sverige har ”fri abort”. Det har vi alltså inte alls om vi ser till nämnda tidsbegränsningar.

Fostret/embryot är destinerat att bli en människa.

Den avgörande skillnaden mellan att avlägsna blindtarmens maskformiga bihang och ett mänskligt embryo/foster är givetvis att det senare, om processen tillåts ha sin gilla gång, kommer att utvecklas till en människa. Något som blindtarmens maskformiga bihang naturligtvis aldrig kommer att bli.

Frågan blir då hur vi väljer att värdera det som skall bli ett mänskligt liv från avlelseögonblicket och framåt. I vissa delar av världen används abort som ett preventivmedel. I det kommunistiska Kina används (tvångs)aborter som ett medel för att upprätthålla den officiella befolkningspolitiken omfattande ett barn per familj.

Här en översikt ur Aftonbladet/Wendela om synen på abort i olika delar av världen:

http://www.aftonbladet.se/wendela/article16381137.ab

Jag kan inte se annat än att Elisabeth Svantesson har fullkomligt rätt. Abort ÄR en komplex fråga.

Religionspanik efter Svantessons utnämning

Elisabeth Svantesson (M). Ny arbetsmarknadsminister.

Full panik utbröt på Twitter och i andra sammanhang sedan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) utnämnt 45-åriga partikamraten Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister i den senaste regeringsombildningen.

Svantesson efterträder därmed Hillevi Engström, som blir biståndsminister efter Gunilla Carlsson, sedan Engström klantat till det i samband med avpolletteringen av Arbetsförmedlingens  något märkliga generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist. Reinfeldt hoppas uppenbarligen på att hon skall klanta sig mindre som biståndsminister.

Orsaken till paniken var det faktum att Elisabeth Svantesson varit engagerad i den kontroversiella kristna församlingen Livets Ord samt även i den abortnegativa föreningen Ja till livet.

Svantesson talar på ett möte hos Samfundet Sverige-Israel.

Det kan tilläggas att Svantesson även varit riksordförande i Samfundet Sverige-Israel efter att ha efterträtt moderatveteranen Gunnar Hökmark på den posten. Svantesson efterträddes som ordförande i Samfundet i år av kristdemokratiska riksdagskvinnan Annelie Enochson. Regeringenskabinettet hyser därmed åtminstone tre uttalade Israel-vänner; förutom Elisabeth Svantesson även EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och handelsminister Ewa Björling (M). Vilket nog kan behövas som motvikt till Israel-skeptiske utrikesministern Carl Bildt (M).

Jag tycker det hedrar ateisten Reinfeldt att han hade kuraget att utse en frireligiös abortmotståndare och Israel-vän till statsråd. Religion är ju något som många svenskar, kanske särskilt politiskt verksamma sådana inklusive Reinfeldt, inte riktigt begriper sig på. De har för sig att alla religiösa personer är onormala typer och per automatik hallelujaropande bibelviftare som lever kvar på 1800-talet. I USA är det snarare tvärtom – här anses det vara udda att inte vara troende. icke minst inom politiken.

EU-minister Birgitta Ohlsson: Israel-vän i regeringen.

Om man förstås inte är en namnkristen heterofob pajas som skriver blasfemiska böcker om Jesus och heter Jonas Gardell. Eller om man är islamistisk riksdagsman för M som är för månggifte och tycker att kvinnan skall hållas kort och heter Abdirizak Waberi. Eller är socialdemokratisk islamist/antisemit och heter Omar Mustafa. Då kan den religiösa övertygelsen möjligen överses med till nöds. Förklara logiken i detta, den som kan – jag kan det inte.

Abortkritik är sannolikt ännu fulare än att vara kristet troende, även om de flesta abortkritiker är kristna. Den som hävdar att det lilla oskyddade mänskliga livet i moderskötet är värt att bevaras och skyddas betraktas av den politiska klokskapen som svårartade kvinnomotståndare. Observera om man inte kommer från Mellanöstern och därmed är kulturellt oantastbar. Då är det obegränsad tolerans som anbefalles.

De som nu hoppar på Elisabeth Svatesson borde besinna att religionsfriheten är inskriven i grundlagen och gäller, överraskande nog, även för regeringsmedlemmar. Dessutom torde Svantessons möjligheter att sprida Jesu evangelium i arbetsmarknadsdepartementet vara skäligen begränsade.

Annelie Enochsson: Israel-vän utanför regeringen.

Om den irrationella rädslan för religion har jag tidigare skrivit följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/