Statsminister Magdalena Andersson med mindre lyckad företrädare.
Kantar/SIFOs opinionsmätning för januari bjuder väl inte på några direkta sensationer. Största diskrepansen jämfört med föregående mätning är att Moderaterna ökar med 0,9 procentenheter upp till 20,9 procent.
I topp återfinns föga sensationellt Socialdemokraterna med 31,1 procent, drygt 10 procentenheter före M-resultatet. På tredje plats återfinns Sverigedemokraterna med 19,2 procent, en minskning med 0,5 procentenheter.
”I grunden stabilt”, kommenterar Kantars opinionschef Toivo Sjörén (som en gång i tiden var ordförande i MUF) undersökningens utfall i Nyheter idag. ”Det är en övervikt för den S-ledda sidan på ungefär 3 procentenheter.”
Vänsterpartiet noteras för 9,6 procent och tycks därmed ha cementerat sin plats som landets fjärde största parti. Vidare fortsätter den över tid nedåtgående trenden för Centerpartiet, som nu får 7,0 procent. Kanske de talrika sex- och pedofilskandalerna nu är på väg att slå igenom samtidigt som partiets politik och ledarskap imponerar föga.
För Kristdemokraterna och dess sympatiska partiledare Ebba Busch börjar det se bekymmersamt ut. 4,4 procent innebär en nedgång på 0,7 procentenheter och en position strax ovanför riksdagsspärren. Ännu mer bekymmersamt är läget dock för Miljöpartiet, som minskar med 0,3 procentenheter och nu får nöja sig med magra 3,0 procent.
”I vissa sektorer har man helt försvunnit”, konstaterar Toivo Sjörén. ”Bland privat anställda, både arbetare och tjänstemän, så har man bara drygt en procent.”
MP skuggas av Liberalerna, som nu antecknas för 2,9 procent, en marginell ökning.
Trots ett pärlband av skandaler av olika slag – från en heilande minister till Magdalena Anderssons städhjälp som saknade uppehållstillstånd – står partiet starkt i opinionen. Tolka det hur ni vill.
Själv är jag rätt övertygad om att det beror på att S-partiet numera slipper ha en Stefan Löfven som en black om foten.
Om den aktuella undersökningen hade varit valresultat hade det resulterat i 182 riksdagsmandat för S, C och V samt 167 för M, KD och SD.
Mandatfördelningen i riksdagen om de nya SIFO-siffrorna varit valresultat.
Även om Socialdemokraterna med god marginal alltjämt är landets största parti tappar S 2,2 procentenheter i den senaste opinionsmätningen från Kantar/SIFO. 27,8 procent är inte så långt från det senaste valresultat på 28,2 procent. Moderaterna ökar däremot med 0,8 procentenheter och når nu 20,3 procent, vilket är marginellt bättre än i valet 2018. https://www.kantarsifo.se/rapporter-undersokningar/valjarbarometer-augusti-2020
Tredje störst hos SIFO är Sverigedemokraterna – upp 0,8 procentenheter till 19,7 procent vilket är 2 procentenheter bättre än i senaste valet, men rätt långt från partiets toppnoteringar i opinionen. Vänsterpartiet ökar med 0,4 procentenheter till 9,2, vilket är dryga 1 procentenhet bättre än i valet. Centerpartiet, vars föräldralediga ledare Annie Lööf snart åter skall vara i tjänst, befinner sig med 7,8 procent i stort i paritet med valresultatet.
Samma sak kan sägas om Kristdemokraterna som nu noteras för 6,4 procent, en liten minskning jämfört med närmast föregående SIFO-mätning. Liberalerna gör en stark upphämtning – 4,2 procent är en ökning med 0,8 procentenheter och över riksdagsspärren, vilket kan förklaras med att partiet framstått som relativt aktivt med skilda slag av förslag och utspel. Enda parti som missar riksdagen är Miljöpartiet, som får nöja sig med 3,6 procent.
Det finns flera skäl till MPs debacle. Det tyngst vägande torde vara att svenska folket vid det här laget har fått nog av partiets mer eller mindre svagsinta politik omfattande höjda skatter på bland annat drivmedel, plastpåsar och take-away-förpackningar. Inte heller partiets blatanta klimatextremism lär falla i särskilt god jord. Så hamnar också MPs språkrör Isabella Lövin respektive Per Bolund ständigt i botten i förtroendemätningarna.
Enligt en undersökning i regi av Oxford University är svenskarna näst mest skeptiska till miljönissarnas klimatalarmism: 9 procent tar inte de ständigt återkommande larmen – typ nu har vi bara tio eller fem år eller bara några månader på oss – seriöst. Det är ett faktum att jorden ännu inte gått under trots att FNs biträdande generalsekreterare Maurice Strong redan 1972 fastslog, att vi endast har tio år på oss att rädda planeten. https://samtiden.nu/2018/10/vi-har-tio-ar-pa-oss-idag-liksom-1972/
Isabella Lövins och Per Bolunds glada miner återspeglas inte i undersökningsresultaten.
Enligt SIFOs Toivo Sjörén, som en gång i tiden var förbundsordförande för Moderata ungdomsförbundet (MUF), har coronaeffekten i svensk politik avtagit. Sossarna kan därför inte räkna med några extra pluspoäng på grund av sin smittostrategi. Istället hamnar ”normala” politiska frågor som ekonomi, migration och kriminalitet mer i fokus. Noteras bör dock att S-partiet har stärkt sin position sedan SIFOs marsmätning, då partiet endast nådde 23,5 procent.
Trots sosseriets kräftgång behåller regeringsblocket sin maktposition och skulle få 179 mandat i riksdagen om SIFO-siffrorna hade varit valresultat. De tre oppositionspartierna lyckas bara komma upp i 170 mandat.
Resultat SIFO augusti 2020 (förändringarna jämfört med den föregående mätningen inom parentes):
Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.
Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.
Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.
Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften
Fyrtornet och Släpvagnen?
Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.
Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab
Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m
Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.
Carl Bildt och Mikael Odenberg?
Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.
Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop. http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/
Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen
Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.
Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.
Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.
Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.
Mikael Odenberg föredrar S framför SD.
Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/
Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/
Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.
För M-partiet och dess ledare, Anna Kinberg Batra, är denna mätning som ger 17,6 procent en katastrof. Den bekräftar partiets nedåtgående trend sedan man förklarade sig berett att samverka med SD för att säkra en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Därmed blev det vindflöjelstämpel på det under Reinfeldts ledning regeringsbärande partiet, som tidigare inte ville ta i med SD i tång.
Allianspartierna övertrumfar ändå klart det rödgröna regeringsblocket, där Socialdemokraterna når mediokra 25,7 procent, Vänsterpartiet 7,1 och Miljöpartiet (MP) med 3,1 procent parkerar under riksdagsspärren på 4 procent. Därmed har MP mer än halverats sedan senaste valet.
Alice Bah Kuhnke (MP) ute på djupt vatten om återvändande IS-terrorister.
Sosseriet noterar visserligen rätt skrala 25,9 procent, att jämföra med 31,0 i senaste valet. Jag menar dock att detta är förbluffande högt, icke minst med tanke på upprepade klavertramp och rena lögner från olika ministrar i samband med krampaktiga försök att tillbakavisa president Donalds Trumps Sverige-kritik och därmed förbättra Sveriges image utomlands.
Fanns det någon logik i svensk väljaropinion borde det gamla steriliserings- och skallmätarpartiet partiet S riskera samma utveckling som i Nederländerna, där dess socialdemokratiska systerparti nära nog utraderades i valet nyligen och förlorade 29 av sina mandat i det nederländska underhuset som totalt har 150 platser. http://www.sydsvenskan.se/2017-03-15/nederlanderna-rutte-vinnare-trots-tapp
På väg ut som M-ledare?
På allianssidan fortsätter Centerpartiet att skörda lagrar i opinionen och får hos AB/Inizio 12,1 procent, så gott som dubbelt så mycket som i valet 2014. Om utvecklingen vad beträffar partisympatierna fortsätter enligt inslagen linje är det inte helt osannolikt att C avancerar om M och blir största allianspartiet lagom till valet om halvtannat år.
Uppenbarligen är det så att icke-konservativa moderata väljare underkänner Kinberg Batras närmande till SD och då söker sig till det alliansparti som momentant har mest vind i seglen, således C. För många missnöjda högermoderater är SD det givna alternativet, låt vara att ett mindre antal kanske är benägna taktikrösta på KD.
Kristdemokraterna (KD) landar för första gången på länge i Inizio-undersökningen på riksdagsgränsen, alltså jämnt 4 procent, jämfört med 4,6 i valet. Liberalerna får svaga 4,7 procent, 0,7 procentenhet mindre än i valet 2014.
Tänkbar som ny M-ledare: förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson.
Om M-debaclet fortsätter kan Anna Kinberg Batra rimligen inte känna sig säker på att få sitta kvar som partiledare. Vem som skall efterträda henne är en annan sak. Ett tänkbart namn är partiets ekonomisk-politiske talesman, 53-årige Ulf Kristersson hemmahörande i Strängnäs, som var socialförsäkringsminister 2010-14.
Philip Botström, längst till höger på bilden, i Pride-parad med bland andra Stefan Löfven.
Inför det val som gjorde Philip Botström till SSU-bas i augusti 2015 gjorde Nya Wermlandstidningen en intervju med den dåvarande kandidaten och Filipstads-bon, som gavs tillfälle att berätta litet om sin bakgrund. Den före detta taekwondo-utövaren (han slutade med denna koreanska kampsport på grund av skada) hade bland annat följande att anföra:
Under min uppväxt upplevde jag en hel del rasism och homofobi i min omgivning. För mig som adopterad, mörkhyad och öppet homosexuell var det tufft. I SSU hittade jag ett sätt att aktivera och organisera mig – det blev en plats där jag mötte personer som kände samma sak och som ville göra något åt det. http://nwt.se/filipstad/2015/07/07/varmlanning-nara-bli-ssu
K. G. Bejemarks staty av Nils Ferlin på Stora torget i Filipstad.
Philip Claes Oscar Botström föddes i Colombia 1990 men adopterades som spädbarn och växte upp i vår nationaskald Nils Ferlins (1898-1961) födelsestad Filipstad. Nu har han blivit rikskändis under mindre smickrande omständigheter: han lät SSU punga ut med 7900 kronor för en taxiresa från Sälen i Dalarna till Stockholm. Skälet till taxifärden förklarade Botström med att han skulle närvara vid ett möte med den socialdemokratiska partistyrelsen morgonen därpå.
Nu bar det sig inte bättre än att Botström uteblev från nämnda möte. Förklaringen denna gång blev att han lider av svårartad stress i form av utmattningssyndrom och därför inte orkade upp till mötet. Något han kanske borde ha förutsett innan han satte sig i den där taxin från Folk & Försvars konferens i Sälen.
När Philip Botström besökte kommunistdiktaturen Kubas huvudstad Havanna härförleden lade han upp denna post på sitt Instagram-konto.
En storm av kritik – givetvis fullt berättigad sådan – har nu riktats mot Philip Botström, också från de egna SSU-leden och från självaste statsminister Stefan Löfven. Det har talats om pampfasoner av klassiskt sossesnitt. SSU Värmland fortsätter dock känna förtroende för hemmasonen, vilket kanske inte är så överraskande: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6605706
Personligen tror jag inte ordförande Botström har särskilt mycket att frukta. Det skall nog mycket till för att ett extremt politiskt korrekt ungdomsförbund som Socialdemokratiska ungdomsförbundet skall lämpa en högsta företrädare som är både öppet homosexuell och ”rasifierad” och dessutom gillar Kuba över bord. Här följer ett exempel på Botströms engagemang för HBTQ-kommuniteten i ett debattinlägg tillsammans med andra Värmlands-sossar: http://www.vf.se/uncategorized/vi-alskar-bogar/
Rashid Musa gör Muslimska brödraskapets tecken.
SSU Stockholm blev för några månader sedan vidare herostratiskt ryktbart då man förbjöd vita personer närvara vid en sammankomst med den så kallade terrorexperten Rashid Musa, den svårt islamistiskt anfrätte ordföranden i Sveriges unga muslimer. https://petterssonsblogg.se/2016/09/08/ssu-nekar-vita/
En sak är klar, och det är att SSU hade haft råd att betala sin ordförandes taxiresa. Trots att SSU inte är landets största ungdomsförbund – MUF är större – är de unga sossarna fyra gånger så rika som MUF med tillgångar värda sammanlagt runt 140 miljoner kronor. http://www.uvell.se/2017/01/11/kapitalisterna-ssu-34831270
Denna bloggare vill slutligen önska stresskänslige Philip Botström lycka till med rehabiliteringen. Stressrelaterat utmattningssyndrom är inte att leka med – jag har själv haft liknande symptom och vet vad det är fråga om. Jag skulle rekommendera att han följer Jimmie Åkessons exempel och tar en längre time-out från politiken.
Jag vet inte varför, men när jag läser om Philip Botström och hans politiska utsyn och eskapader kommer jag att tänka på följande bekanta rader av Nils Ferlin:
Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet.
Reinfeldt som HBTQ-förkämpe: har modellerat Sverige och svenskarna efter sin egen släkt.
Förre statsministern Fredrik Reinfeldt väckte i Almedalen i somras uppmärksamhet med sin uppmaning till svenska folket att ”öppna sina hjärtan” (och plånböcker) för massinvandringen. Enligt dåvarande regeringschefen fanns det inte utrymme för så mycket mera i statsbudgeten.
Det var av allt att döma denna sentimentala retorik som kostade Reinfeldt och alliansregeringen makten och hjälpte immigrationskritiska Sverigedemokraterna fram till 12,9 procent i valet och en kraftfull vågmästarroll.
Att Reinfeldt lärt sig absolut ingenting av allt detta blev klart, då han på julaftonen i TV4 gjorde ett nytt immigrationspolitiskt utspel fast avsevärt mer långtgående. Förre moderatledaren hävdade här i olika omgångar dels att Sverige inte ägs av svenskarna utan av invandrarna, dels att våra nationella gränser är påhittade.
Här en länk till några av Fredrik Reinfeldts uttalanden:
Reinfeldt har uppenbarligen blivit maniskt fixerad vid uppfattningen, att Sverige skall ha helt öppna gränser med svängdörrar i stället för tull och att varje form av immigration är berikande och gör Sverige till ett starkare samhälle:
Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet.
”Människor som kommer hit mitt i livet” har större rätt till Sverige än infödda svenskar, enligt förre statsministern.
I ett kompletterande och nedlåtande uttalande gör Reinfeldt bland annat gällande, att Sveriges nationella gränser är påhittade:
Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på någon gräns?
Efter det senare går Reinfeldt över till att säga att han ser det som sin plikt att ”stå upp” mot personer som anser att Sverige borde ha stängt sina gränser för tre generationer sedan. Eftersom det inte finns någon som hävdar detta blir förre statsministerns uttalande helt meningslöst. Han slåss likt ”riddaren av den sorgliga skepnaden” mot väderkvarnar, motståndare av en karaktär han själv hittat på.
Man bör sätta Fredrik Reinfeldts svängdörrspolitik i samband med den riksdagsmotion, framlagd av efterträdaren Anna Kinberg Batra och andra moderater inklusive förra försvarsministern Karin Enström 2001, som pläderade för ”fri invandring” och som gjorde gällande att den kommande stora striden skulle stå mellan rättänkande med denna uppfattning och dessas motståndare.
Det tycks alltså som om dagens Moderaterna leds av personer med en utopisk tro på ett idealt samhälle utan nationsgränser och som helt hämningslöst välkomnar envar som än söker sig hit. Bring it on! Sedan får säkerhets- och kriminalpolitiska överväganden fara all världens väg.
Sveriges gränser är påhittade, hävdar Fredrik Reinfeldt.
Blodtörstiga islamister som väntar på att få hugga huvudena av oss, bidragsturister, brottslingar på flykt undan rättvisan, invaderande tiggare – alla är lika välkomna i Reinfeldts och Kinbergs nya, sköna värld som skall etableras på svensk jord och inom de (enligt Reinfeldt ”påhittade”) gränser som våra förfäder genom seklerna givit sina liv för att realisera och försvara.
Reinfeldts inställning om de önskvärda öppna gränserna torde förklara hans nonchalanta syn på det militära försvaret, vilket han i ett beryktad uttalande förklarat vara ett ”särintresse”. Således har alliansregeringen med de fordom försvarsvänliga Moderaterna i spetsen fortsatt nedrustningen, för att inte säga avvecklingen, av försvarsmakten. En politik som ter sig helt logisk för den som menar att vi inte har några gränser värda att vidmakthållas och försvaras med vapen i hand, om så skulle krävas.
I likhet med alla veklighetsfrånvända utopister inser vare sig den förre eller efterträdande moderatledaren, att det egna konceptet i sig innehåller fröet till sin egen undergång. Ty om denna tanke realiserades, skulle den inte leda till ett ”öppnare” eller ”starkare” Sverige utan till ett oregerbart samhälle bestående av olika enklaver där anarki och skräck regerar och där det regelrätta inbördeskriget står för dörren. Den skulle naturligtvis också leda till att det egna partiet överges av alla utom en handfull MUF-idioter som faktiskt tror på denna utopi.
Parallellt därmed skulle Sverigedemokraterna, det enda parti som i realiteten protesterar mot Reinfeldts gränslösa svängdörrskoncept, växa sig starka och förr eller senare hamna i regeringsställning. Frågan är bara om det finns några praktiska möjligheter att ordna upp det elände som de så kallade nya Moderaterna, med benägen hjälp av de övriga sjuklöverpartierna, ställt till med.
Ett land med ”påhittade” gränser – behöver det ett militärt försvar?
Jag tvekar inte att säga att Fredrik Reinfeldt förmodligen lider av en djupgående personlighetsstörning av narcissistisk art. Han redovisade i detta sammanhang i en intervju med Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 19 november 2011 sin hatfyllda syn på Sverigedemokraterna, utgående från hans egen släktbakgrund:
Reinfeldts farfars farfar var en man vid namn John Hood, en färgad amerikan som var verksam inom cirkusbranschen och som gjorde en litauisk piga med barn. Denna släktbakgrund menar Reinfeldt i intervjun med Sydsvenskan vara ”typiskt svensk”. Därav framgår med önskvärd tydlighet, att riktiga svenskar för Fredrik Reinfeldt är sådana med utländsk bakgrund. Det vill säga sådana som han själv.
Det är en rent rasistisk inställning. Medborgare med helt igenom svensk bakgrund ser Reinfeldt ner på såsom varande barbarer. Vilket också framgår av hans uttalande i Södertälje-stadsdelen Ronna i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten har kommit utifrån.” Här referat i Dagens Nyheter den 15 november 2006:
Fredrik Reinfeldts sannolika narcissistiska personlighetsstörning , som resulterat i att han modellerat Sverige och det svenska folket efter sig själv och sin egen släktbakgrund, har inte hindrat honom från att nå maktens tinnar utan tvärtom, tragiskt nog, gjort honom till en föregångsman för vad som helt oegentligt kallas det ”öppna samhället”. Ett samhälle som i längden inte kommer att gå att regera. Egentligen borde han snarare ha blivit föremål för psykatriska vårdinsatser i stället för att leda en svensk regering.
Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.
Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.
Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.
Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.
1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.
Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.
1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.
I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.
Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.
Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.
Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:
Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus, hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.
I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.
John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.
Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:
Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.
När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.
I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.
Radarparet Sahlin och Reinfeldt.
Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.
Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.
Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be
Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.
Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.
Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.
Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”
Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.
Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.
Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.
För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:
En svag regering kommer att uträtta mindre än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.
Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.
Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:
Om det hade funnits ett Cheech and Chong (se fotnot nedan)-pris för flummiga debattinlägg utöver det vanliga hade ungmoderaten Rasmus Törnblom varit ett givet val för prisjuryn. Törnblom – se länk ovan – menar i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 20 januari, under rubriken ”Vilka är dagens berättelser?”, att Astrid Lindgrens verk bör ersättas eller åtminstone kompletteras av ett sammelsurium av politiskt korrekta flumidéer som får den mest utflipprade miljöpartist att verka förhållandevis vettig.
Rasmus Törnblom ger inledningsvis i sitt inlägg Astrid Lindgrens berättelser ”om bland andra Emil, Ronja och Rasmus” för syns skull några uppskattande nickar emedan de ”format synen på det svenska kulturarvet”. Efter denna nödtvungna bekännelse till ikonen Astrid går emellertid denne Rasmus inte bara på luffen utan fastmer på villovägar och skriver:
När Sverigedemokraterna drömmer om vad som varit och i bevarandet av det förgångna förklär främlingsfientlighet och unkna värderingar är det dags att fundera över vilka berättelser Astrid Lindgren skulle ha berättat om vår tid…Jag vet vad jag tror att Astrid Lindgren hade berättat om.
Sedan kommer de, Rasmus Törnbloms fantasier och fantasterier likt ett pärlband visioner framsprungna ur en natts gräsrökande med likasinnade ungmoderater och förmodligen en eller annan center- och miljöpartist.
Rasmus tänker sig att ”en kille i Lönneberga” ingalunda skulle ha lystrat till namnet Emil i en Lindgren-berättelse av i dag utan snarare ha hetat Samir. Han ser vidare framför sig att Ronja rövardotter inte skulle ha sökt sin förbjudna kärlek hos Birk utan snarare hos Ylva: ”Och jag hoppas att Ronjas och Ylvas kärlek kommer att vara lika självklar som Ronjas och Birks kärlek var för oss.”
Pippi är i Törnbloms vision inte en urstark rebell utan en Lady Gaga-figur som får applåder från en politiskt korrekt omgivning. Spännande?
Pippi Långstrump blir i Rasmus Törnbloms pårökta vision någon som inte ansattes av Prussiluskan utan en Pippi ”som i stället hyllades, beundrades och fascinerade (sic) sin omgivning för sin frispråkighet, sin normkritik sitt egna sätt”. Typ som en ”Lady Gaga” med Törnbloms sätt att se. Alltså en föga uppseendeväckande gestalt som långt ifrån är någon rebell utan gör det som omgivningen förväntar sig. Hur spännande är det?
Om vi botaniserar vidare bland de törnblomska marijuanaångorna finner vi att pojken Rasmus, han som gick på luffen med Allan Edwall i en känd film, i en nutida Lindgren-berättelse skulle heta Sinan och vara ”ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan”. Komplett då med Muhammed-skägg och 30-årskris, kan man tänka.
Sinan på luffen?
Det traditionella Bullerbyn med dess blågula idyll är naturligtvis en styggelse med Rasmus Törnbloms ögon sett. Fy för ”klassiska kärnfamiljer” och hurra för Olles mamma, som ordnar fram ett syskon genom insemination. Vi på Saltkråkan kommer enligt vår pårökta Rasmus att kunna återfinnas ”var som helst i Medelhavets övärld”, detta tack vare ”fri rörlighet och ekonomisk tillväxt”.
Bröderna Lejonhjärta, slutligen, fortsätter att kämpa för det goda men är självklart flyktingar från krigets Syrien.
Rasmus Törnbloms vision påstås av honom själv gälla ”ett öppet, modernt och respektfullt” Sverige, fjärran från ”romantiserade gärdsgårdar, främlingsfientlighet och könsroller från 1800-talet”. Vad nu våra unika och fina gärdesgårdar gjort för ont.
Ja, Amen och Hallelujah.
Rasmus Törnblom är inte vilken ungmoderat som helst. Han är förste vice ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) med ett förflutet som riksordförande i Moderat skolungdom (MSU). I dag är han verksam som politisk sekreterare (M) i Järfälla kommun. Han fyller förrresten 24 år i morgon, grattis.
Jag skulle ha hajat till om detta inlägg formulerats av en miljöpartist, låt vara att man kan vänta sig nära nog vilka tokigheter som helst från det hållet. Nu kommer de emellertid från ett moderat partiledarämne. Frågan som måste ställas är, om Rasmus Törnblom är en ensam galenpanna eller någorlunda representativ för sitt ungdomsförbund.
Astrid Lindgren och finansminister Gunnar Sträng enligt EWKs synsätt.
Tyvärr tror jag mest på det senare. Det tillhör ovanligheterna att en ledande moderat/ungmoderat agerar utan uttalat eller åtminstone tyst godkännande från den närmaste politiska omgivningen. Det är förstås endast symptomatiskt att galenskaper av detta slag dyker upp i anslutning till ett parti, som Fredrik Reinfeldt och hans närmaste medarbetare redan destruerat till oigenkännlighet.
Jag vågar förutspå att, om den här utvecklingen fortgår, Moderaternas opinions- och valsiffror kommer att vara nere på KDs och Cs nivå inom en förutsebar framtid.
Slutligen är det en i sammanhanget avgörande faktor som Rasmus på villovägar missat. Astrid Lindgren följde inte alltid rådande normer. Hennes skildring av den bångstyriga Pippi avvek drastiskt från vad som ansågs vara lämpligt uppförande från en flicka i Pippis ålder (hennes pappa var till på köpet ”negerkung”, Törnblom menar till äventyrs att han i dag skulle ha varit syrisk rebelledare…). Hon utmanade vidare den socialdemokratiska högskattepolitiken, signerad finansminister, Gunnar Sträng med sin saga om Pomperipossa i Monismanien.
Lindgren skulle aldrig, det vågar jag med viss bestämdhet påstå, som den originella personlighet hon var ha gjort sig till tolk för de senaste politiska inneåsikterna av det slag Törnblom torgför.
Cheech and Chong.
Fotnot: Cheech and Chong kallades ett amerikanskt komikerpar på film, vars ”humor” till största del kretsade kring det egna bruket av olika sorters marijuana. De slog igenom med filmen Up In Smoke 1978.
En sanningsenlig bok vi snart skulle vilja se på bokhandelsdiskarna…Foto: Photo2be/Björn Bergman
Statsminister Fredrik Reinfeldt har gått till angrepp mot Sverigedemokraterna. Han uppges bland annat ha avfärdat SDs strävan att rensa ut knäppskallar ur partiet samt genom en ny kommunikationsplan få detta att framstå som mer nyanserat och seriöst. Man skulle kunna tycka att Reinfeldt borde välkomna sådana ansträngningar, men icke. I stället citeras statsministern:
De lyssnar på djungeltrummorna på Internet, där finns de enkla svaren, rätt gapigt framförda, där görs jobbet.
Den ”analysen” visar att Fredrik Reinfeldt inte begripit ett dyft av vad SD handlar om. Den som har någon som helst insyn i Sverigedemokraterna vet ju att det i grunden är ett seriöst parti, vilket dock stundom plågats av ett mindre antal så kallade crackpots vilka endast är ute efter att använda partiet för egna syften och gjort det ena hårresande uttalandet efter det andra..
Dessa extremister – det kan röra sig om konspirationsteoretiker, antisemiter, rättshaverister eller minoritetshatare – ser SD som en plattform från vilken de kan föra ut sina egna budskap och i bästa fall även komma i åtnjutande av politisk makt och/eller betalda tjänster. Jimmie Åkesson och många andra i partiet har insett att sådana element måste bort.
Varför välkomnar då inte Reinfeldt SD:s försök att städa upp i de egna leden? Jag tror svaret på den frågan kan spaltas upp i två delar.
Dels vet han mycket väl att SD attraherar åtskilliga konservativa moderater som är missnöjda med den helt nya identitet Reinfeldt och hans kumpaner givit Moderaterna. Allt konservativt har gallrats bort och ersatts av ett misch-masch bestående av blandade socialdemokratiska och liberala ingredienser.
Detta gör att M inför valet 2014 riskerar en betydande åderlåtning av konservativa till det enda partiet i Sveriges riksdag som öppet vågar stå för sin konservatism. Dessa moderater anser att Fredrik Reinfeldt har förstört deras parti. Självklart vill Reinfeldt därför inte säga något positivt om detta parti som hotar de egna intressena.
Inom parentes sagt har jag själv moderat bakgrund. Jag var medlem i partiets Johannes-avdelning i Stockholm, där jag bodde några år i slutet av 1970-talet, samt en tid även i MUF samt Fria moderata studentförbundet.
Gösta Bohman, den siste moderatledaren med verklig personlig resning.
Det som stötte bort mig var främst den tilltagande vänstervridningen orkestrerad av bland andra Carl Bildt, den massiva partibyråkratin och centraliseringen men jag fortsatte trots allt rösta M ytterligare några val. Något bättre alternativ fanns ju inte vid denna tid. Sista gången, vill jag minnas, var 1988.
För övrigt anser jag nog att det moderata partiets urartning började redan med namnbytet från Högerpartieti slutet av 1960-talet, men jag måste ändå erkänna att jag beundrade Gösta Bohman. Han var den siste moderatledaren med verklig personlig resning enligt mitt sätt att se. Jag är övertygad om att han gråter i sin mörkblå himmel när han blickar ned på Reinfeldts et consortes förstörelseverk.
Dels har statsministern ett utpräglat emotionellt förhållande till SD, ett förhållande vars rötter står att finna i hans egen släktbakgrund. En av Reinfeldts förfäder var en färgad cirkusman som hette John Hood, och även i övrigt innehåller hans släkt flera utländska inslag. Det framgår av vad Reinfeldt sagt tidigare att han anser att om SD hade haft makten så hade han själv förmodligen aldrig sett dagens ljus.
Detta må låta befängt, men av sådant slag är Fredrik Reinfeldts känslomässiga låsning vid Sverigedemokraternas förmenta Ondska med stor begynnelsebokstav. Statsministern, som i så många andra sammanhang framstår som lågmält resonerande, förmår inte samla sina tankar till logiska slutledningar när det gäller SD.
Det är den litet vemodiga sanningen och det är därför Reinfeldt sannolikt också saknar förmågan att hantera SD på ett relevant sätt. För oss sverigedemokrater är dock Reinfeldts tungomålstalande när vårt parti kommer på tapeten goda nyheter. Det kommer sannolikt att reta upp de konservativa moderater som kan tänka sig rösta på eller rentav bli aktiva i SD.
Eventuellt får vi räkna med en smärre folkvandring från M till SD fram till valet om knappt två år. Det är lika bra vi förbereder oss på detta så skyndsamt som möjligt så vi kan ta hand om dessa människor på rätt sätt.
William Petzäll, själv drabbad, vill se krafttag mot det politiska våldet.
Under riksdagens frågestund den 19 maj efterlyste riksdagsman William Petzäll (SD) åtgärder mot det politiska våld som i svensk politik framförallt drabbar Sverigedemokraterna. Petzäll utsattes själv för stenkastning under valrörelsen i Västra Götaland.
Justitieminister Beatrice Ask (M) svarade dock, alls icke oväntat, att det inte blir några nya åtgärder. Att döma av ett uttalande av statsminister Fredrik Reinfeldt under den senaste valrörelsen tycks det dessutom vara så, att alliansregeringens inställning är att SD får skylla sig självt – har man en immigrationskritisk hållning får man räkna med att bli uppspöad, äggad och förnedrad i största allmänhet.
Samtidigt som Ask nekade vidta några särskilda åtgärder mot det ökade vänsterextrema våldet blev två aktivister i Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) misshandlade under flygbladsutdelning i forna lärdomsstaden, numera tydligen våldsstaden Uppsala. De båda ungdomarna fick uppsöka sjukhus men rapporteras inte ha fått några allvarligare fysiska men.
William Petzäll gjorde följande kommentar:
– Att detta sker samtidigt som jag krävde åtgärder av justitieministern är visserligen en tillfällighet, men våldet har blivit vardag i synnerhet för kampanjarbetare i vårt ungdomsförbund. Under de senaste veckorna har företrädare blivit utsatta för stenkastning, äggkastning, våld och hot om våld när de bedrivit kampanjarbete på skolor och torg. Företrädare för ungdomsförbundet har också nekats tillträde till skolor på grund av att skolorna inte ansett sig kunna garantera säkerheten. Det är hög tid att regeringen vidtar åtgärder mot det politiska våldet och att statsministern ber om ursäkt för sitt uttalande från valrörelsn om att vi sverigedemokrater ska räkna med att bli utsatta för våld. Vi kommer i riksdagsarbetet framöver att prioritera arbetet mot det politiska våldet. Det är av hög vikt att det politiska våldet uppmärksammas på allvar i den politiska debatten.
Så långt unge William Petzäll från Borås. Man kan i sitt stilla sinne undra, hur moderata regeringsföreträdare som Reinfeldt och Ask hade reagerat om det varit medlemmar i det egna ungdomsförbundet, MUF, som drabbats av vänsterslöddrets våldsmetoder.
Man undrar också hur den våldsbenägna vänstern tänker (om man gör det alls) när man ger sig på SD:are och SDU:are. Följden av attacker sådana som den ovan beskrivna leder ju alltid till ökade sympatier för de förfördelade, det vill säga Sverigedemokraterna.
Anarkistiska stormtrupper angriper polisen i Göteborg 2001.
SD/SDU får bara, för att använda massmedias dubiösa språkbruk, ytterligare tillfällen att ”spela martyrer”. Några strategiskt gångbara funderingar längs dessa tankelinjer är dock våldsvänstern uppenbarligen inte kapabel till – det är bara pang på och mera blod som gäller.
Tidskriften Expo rapporterade i dag (20/5) att en man i 25-årsåldern har förhörts av polis, misstänkt för att ha varit inblandad i attacken mot SDU:arna i centrala Uppsala. Mannen, som uppges ha gjort ”vissa medgivanden”, släpptes efter förhör.
Polistalesmannen Christer Nordström säger till Expo att uppskattningsvis mellan fem och åtta personer deltog i våldsattacken mot de två SDU:arna. Brottet har rubricerats som misshandel och ofredande.
Jag kan inte se annat än att det är av största vikt att regeringen gör något åt det politiska våldet mot framförallt SD och SDU. Det allra minsta man har rätt att förvänta sig är att det från regeringshåll klargörs, att allt politiskt våld är lika illa vem som än drabbas.
Och det är statsministern själv som bör – eller snarare måste – klargöra detta i ljuset av hans uttalande i valrörelsen om att SD får räkna med att angripas.
Astrid Lindgren och finansminister Gunnar Sträng enligt EWKs synsätt.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 