Posted tagged ‘Svensk Linje’

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

3 februari, 2018

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

29 augusti, 2017

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften


Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

DN och UD i brandkårsutryckning: bister verklighet blir ”myter” och”desinformation”

22 oktober, 2016

cvw-yxyweaa6wv
En tecknares bild av skillnaden mellan Sverige och Danmark avseende synen på återvändande ISIS-terrorister.

Dagens Nyheter har uppmärksammat att Sverige utomlands inte längre framställs i odelat positiv belysning. I en TT-artikel refererande till DNs rapportering om den mörkare Sverige-bilden heter det:

Glöm det välordnade välfärdslandet och de vackra landskapen. Sverigebilden i utländska medier mörknar. Våldtäkter, no go-zoner och okontrollerad invandring är allt vanligare inslag i dagens rapportering, enligt Dagens Nyheter.http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article23749409.ab

Att det är medieetablissemangets flaggskepp som lägger avsevärd energi på att utkolportera bilden av att den mörknande föreställningen om Sverige – som av naiva utlänningar tidigare setts som något av ett paradis på jorden – som ett resultat av ”myter” och ”desinformation” är minst av allt en tillfällighet. DN är en av de publikationer som gått i bräschen för att ärerädda den traditionella bilden av vårt land som ett efterföljansvärt exempel för resten av jordklotet.

I stället är det DNs och TTs tafatta försök att hänga kvar vid den ljusblå idealbilden av Sverige som utgör den verkliga desinformationen och mytbildningen. Vem som helst som lever i verkligheten och inte befolkar maktelitens elfenbenstorn och skyddade bostadsområden kan se att Sverige är ett land i raskt förfall.

img_1522
Etablerade media och UD söker ärerädda vrångbilden av Sverige som efterföljansvärt exempel. Foto: Tommy Hansson

Alternativa mediers och opinionsbildares rapportering är med andra ord alldeles sann, och om man i utlandet nu lyssnar mera på röster som Avpixlat, Jan Sjunnesson, Ingrid Carlqvist, Kent Ekeroth – och förhoppningsvis i någon ringa mån på denna bloggare – så är detta enligt min mening enbart ett sundhetstecken.

Kritiska Sverige-bilder är nu ingenting nytt, långt därifrån. 1971 utkom den Sydafrika-födde brittiske journalisten Roland Huntford (född 1927) med boken The New Totalitarians (i svensk översättning kallad Det blinda Sverige), vilken beskrev Sverige som ett slags godartad totalitär stat där den socialdemokratiska maktapparaten anförd av Olof Palme höll medborgarna i ett fast grepp och dikterade vad som skulle skrivas och tyckas.https://en.wikipedia.org/wiki/The_New_Totalitarians

Journalisten Christopher Jolin (1926-1999) blev mycket uppmärksammad i media när han 1972 på Bernces förlag gav ut boken Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige, som beskrev ett Sverige där vänstern i massmedia och annat samhällsliv utövade ett avgörande inflytande såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Jolin blev till stora delar demoniserad av etablissemanget och avfärdad som en onyanserad ”högerextremist”. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Jag kände Jolin rätt väl under min tid i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians och kan vittna om att detta var högst orättmätiga beskyllningar vid tidpunkten för publiceringen av Vänstervridningen såväl som uppföljaren Sverige nästa? (1974), där författaren varnade för det sovjetiska hotet mot vårt land. Beklagligtvis kom Jolin flera år senare att bli extremnationalist.

drabbad-av-sverige
Marianne Alopaeus Drabbad av Sverige är en skarp vidräkning med Sverige och svenskarna.

1983 publicerade den finlandssvenska författarinnan Marianne Alopaeus (född 1918) Drabbad av Sverige, en skarp vidräkning med ett olidligt sjävrättfärdigt rike där makthavarna såg på sitt land som världsledande i de flesta avseenden:

Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det.

Den ovan nämnde Jan Sjunnesson har skrivit om Alopaeus bok enligt följande:  https://sjunne.com/2014/11/27/finlandsvenskan-alopaeus-om-sverige-1983-den-offentliga-lognen-i-sverige-ar-att-det-inte-finns-nagon-offentlig-logn/

Den avgörande skillnaden mellan ovanstående Sverige-kritiska skildringar (det fanns flera, men jag nöjer mig av utrymmesskäl med dessa tre här) och dagens situation är, att på 1970- och 1980-talen fanns i stort sett inga alternativmedia. Det som fanns var mindre publikationer som exempelvis Svensk Tidskrift, Svensk Linje och Contra (jag har medarbetat i samtliga) vilka hade svårt att nå ut till allmänheten med sitt budskap.

Nätrevolutionen har vidare inneburit ett genomslag för icke politiskt korrekta sajter, debattörer och bloggar vilka offentliggör sina respektive budskap sju dagar i veckan 24 timmar om dygnet. Självfallet får detta genomslag förr eller senare, vilket ju DNs och UDs brandkårsutryckning är ett eklatant exempel på. I ovannämnda TT-text heter det således: ”Utrikesdepartementet försöker nu skapa en mer nyanserad /läs: osann/ bild av Sverige och motverka desinformation /läs: mestadels korrekt information/. -Utrikesministern har påpekat vikten av att motarbeta det, säger Karin Nylund på UD till DN.”

index
Utrikesminister Margot Wallström sägs vilja motarbeta den ”mörka” bilden av Sverige i utlandet.

Vad DN och UD menar vara ”myter” och ”desinformation” är bland annat följande:

  • En tidigare statsminister som sagt att Sverige tillhör invandrare och inte infödda svenskar och citerats som att allt positivt i Sverige kommit utifrån och ”ursvenskt är bara barbariet”.
  • En tidigare partiledare som menat att svensk kultur är värdelös eftersom vi bara har ”midsommarafton och sådana töntiga saker”.
  • En nuvarande statsminister som avfärdar Sveriges tredje största parti som ”nazistiskt”.
  • En polismakt med helt otillräckliga resurser utan möjlighet att upprätthålla lag och ordning i utsatta områden (no go-zoner), där sharialagen ibland härskar; en polismakt som också underlåter att offentliggöra signalement på misstänkta brottslingar av rädsla för att bli betraktad som ”rasister”.
  • Ett rättsväsende som sätter personer misstänkta får våldtäkt av handikappad kvinna på fri fot.
  • img_1510
    Polismakten har, trots ibland stora och fina lokaler som här i Södertälje, otillräckliga resurser. Foto: Tommy Hansson
  • Ett utbrett bedrägeri avseende åldrarna på så kallade ensamkommande flyktingbarn.
  • Upprepade fall av massofredanden och fullbordade våldtäkter av kvinnor utförda av invandrare från Mellanöstern och Nordafrika i samband med musikfestivaler; DN har härvidlag påkommits med mörkande av sanningen.
  • Diskriminering av den inhemska befolkningen på en rad områden till förmån för hitkommande.
  • En malplacerad tolerans av organiserat tiggeri och utbredd brottslighet i samband med detta.
  • En public service som ber om ursäkt i de undantagsfall man låter politiskt inkorrekta aktörer komma till tals.
  • En föreställning inom etablissemanget om att återvändande ISIS-terrorister skall begåvas med en rad förmåner.
  • En försvarsmakt som saknar reella möjligheter att bemöta ett fientligt angrepp.
  • En journalistkår som domineras av anhängare till ytterlighetspartierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
  • En ärkebiskop som inte förmår skilja mellan fridsfursten Jesus Kristus och krigsherren Muhammed.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/01/vi-vet-att-vi-har-blivit-en-nation-av-sjalvplagare-nar/

Som jag framhöll ovan har jag själv troligen i någon mån bidragit till att sprida den negativa Sverige-bilden utomlands: min blogg har hundratals, ibland tusentals, besökare varje dag och läses i förbluffande många länder i samtliga världsdelar. Jag skriver inte som jag gör därför att jag ogillar Sverige, bort det som Paulus brukade skriva.

Alldeles tvärtom. Jag menar att om man inte erkänner för sig själv och andra att vi i det här landet har betydande, kanske till och med ohjälpliga, problem så kommer vi heller aldrig att ha en chans att göra något åt eländet.

w1920h1080
Sverige – populärt land för asylsökande.

I det här blogginlägget försöker jag ge en historisk förklaring till att det kunde gå se fel så att vi blev ett land av mesar och idioter: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/09/22/en-djupdykning-i-historien-sa-blev-vi-en-nation-av-mesar-och-idioter/

För att sammanfatta. Den ”mörknande” alternativt ”svartnande” Sverige-bilden bygger ingalunda på några myter eller någon desinformation. Den bygger på den bistra verkligheten sådan den upplevs av miljontals människor i detta olyckliga land.

 

 

 

 

 

 

Stasi-övervakat skolprojekt skulle göra Sverige mer ”DDR”-vänligt

11 juli, 2016

gdr-stasi-hq-berlin-2010-1

En av världens mest hatade byggnader: Stasi-högkvarteret i Östberlin.

När Sverige diplomatiskt erkände den kommunistiska diktaturstaten Östtyskland (”DDR”) 1972 innebar det startskottet för ett omfattande östtyskt-svenskt samarbete över Östersjön. Ett särskilt propagandaprojekt med Sverige som mål gällde skolan. Detta projekt leddes och övervakades av det beryktade östtyska säkerhets- och spionorganet Stasi.

I Sverige fanns starka sympatier för den så kallade Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik, ”DDR”) inom främst Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) men också på sina håll inom de borgerliga partierna.

Carl Bildt, som i tidernas fullbordan skulle bli borgerlig stats- och utrikesminister, pläderade i tidskriften Svensk Linje i början på 1970-talet för ett svenskt erkännande av Östtyskland och medverkade under sin tid som styrelseledamot i Stockholms studentkårs internationella utskott till goda kontakter med Östtyskland men också med andra öststater som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. (Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt. Legus förlag 1994, sidan 39).

CARL+BILDT+OCH+GÖSTA+BOHMAN
Studentpolitikern Carl Bildt (på bilden med M-ledaren och ett tag svärfadern Gösta Bohman) stödde Sveriges erkännande av den så kallade Tyska demokratiska republiken.

I en skrift utgiven av Frivärld (Stockholm Free World Forum) med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt (2015) analyserar professor emeritus Anders Törnvall, Mälardalens universitet i Västerås, det östtyska av Stasi ledda skolprojektet vilket administrerades av Herder-institutet /Fotnot/  vilket var en del av Marx-Engels Universität i Leipzig.

”Den röda linjen” ”Herder-lärarna var beroende av ministerierna och Stasi”, konstaterar Törnvall inledningsvis (sidan 2). ”Att inte följa den så kallade ’röda linjen’, alltså partiets ideologi och politik, kunde straffa sig. Man måste alltid ta hänsyn till detta i ämbetsutövningen.”

Det sammanlagda antalet svenska lärare som efter 1972 deltog i utbildningen vid Herder-institutet uppges av direktorn Erhard Hexelschneider ha varit 600. Samma år som Sverige erkände Östtyskland, alltså 1972, tog utbildningen – eller snarare indoktrineringen i östtysk socialistisk ideologi – fart. I Sverige var högsta skolmyndigheten, Skolöverstyrelsen (SÖ), i högsta grad med på noterna, och dess generaldirektör Jonas Orring bjöd gärna in delegationer från det tyska socialistriket som han menade hade väsentligt mer att erbjuda Sverige än det ”bakåtsträvande och konservativa Västtyskland”. (Törnvall, sidan 2).

alex-radler
Aleksander Radler – kyrkoherde i Burträsk och mångårig Stasi-spion.

Anders Törnvall har tidigare svarat för ett uppmärksammat TV-reportage om Stasi-spionen Aleksander Radler, som arbetade åt Stasi i 25 år. När han avslöjades för några år sedan hade han skapat sig en plattform som kyrkoherde i Burträsk i Västerbotten, där han bodde med sin hustru Bettina. Radler hade systematiskt rapporterat om sina vänner och kontakter till Stasi vilket i en del fall resulterat i att de fängslades som statsfiender och fick sina liv förstörda. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/spionprasten-som-vagrar-gora-avbon/

Den svenska grundskolans dödgrävare Det Stasi-ledda skolprojektet var mycket ambitiöst upplagt, vilket var naturligt – via de svenska skolorna skulle ju en fördelaktig bild av det socialistiska experimentlandet ”DDR” kolporteras ut i Sverige.  Törnvall beskriver hur rekryteringsprocessen gick till (sidan 2):

Rekrytering till kurserna skedde främst genom information från fortbildningsavdelningarna vid universiteten och lärarhögskolorna och genom skolpressen, t ex Skolvärlden. Vänskapsförbundet Sverige-DDR (1956-1991) var mycket engagerat i rekryteringsprocessen främst genom rektorn, riksdagsmannen (S) och mångårige ordföranden Stellan Arvidsson /sic!/  och hans hustru, skoldirektören Britta Stenholm, sekreterare i den statliga lärarutbildningskommittén och ordförande i en lärobokskommitté, som i mitten av 1970-talet granskade allsidigheten i svenska läroböcker.

3438229_2048_1152
Den svenska grundskolans dödgrävare. ”DDR”-vännen, socialisten och ateisten Stellan Arvidson.

Stellan Arvidson (1902-97) var en socialdemokrat på vänsterkanten och verksam som litteraturhistoriker, skolman och författare. Övertygad marxist och ateist var han sekreterare i Skolkommissionen 1946-53, vilken upprättade fundamentet till den svenska grundskolereformen. Arvidson har därför kallats ”den svenska grundskolans fader”, eller kanske mer korrekt ”dödgrävare”. Stellan Arvidson är en av de personer jag beskriver som en samhällsdestruktör i boken Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige  (Contra förlag, 2008). http://www.contra.nu/c012prov.html

Alla svenska högskolor inbjöds att medverka i seminarier och konferenser i Sverige kring utbildningen i Östtyskland tidsperioden 1980-90. Det sista evenemanget som hölls ingående i denna verksamhet hade som tema utvecklingen i ”DDR” – trots att detta land var under avveckling!

”DDR var en bra stat” Professor Anders Törnvall har gjort en djupintervju med Erhard Hexelschneider, direktor och lärare vid Herder-institutet, inför arbetet med den nu föreliggande skriften om svensklärarprojektet. Hexelschneider var en ideologiskt medveten socialist, vilken än i dag tycker det var riktigt att uppföra Berlinmuren som ett bålverk mot den anstormande kapitalismen från väst och alltjämt kallar sig ”övertygad kommunist”.

Han anser att den undervisning de svenska lärarna fick var förstklassig och citeras på följande sätt av Törnvall (sidan 3): ”Vi gav en mycket bra undervisning för svenskarna, den bästa vi kunde leverera, därför att DDR var en bra stat. Jag led inte av att jag inte fick ta del av viss litteratur och forskning som var förbjuden i vår stat. Jag led inte heller av att jag inte kunde resa till kapitalistiska länder eller att jag inte hade villa och bil.”

phpU9RCan20081210140128Herder-institutet i Leipzig.

Törnvall låter i sin skrift flera av lärarna vid Herder-institutet komma till tals, och de uttrycker ungefär samma ståndpunkter som direktor Hexelschneider: att det var viktigt att i undervisningen följa ”den röda tråden”; att Berlinmuren var nödvändig; att socialismen ideologiskt är överlägsen kapitalismen.

Jochen Schröder, som var lärare och ställföreträdande ledare för institutets internationella kurser, deklarerar utan omsvep (sidan 4):  ”Jag uppfattade mig som en övertygad kommunist och en engagerad medarbetare i det propagandistiska, ideologiska systemet som arrangerade svenskkurserna. Viktigt för oss var att för svenskarna upprepa på ett sofistikerat sätt motsättningarna mellan ett socialistiskt samhällssystem och ett kapitalistiskt system som representerades av Västtyskland.”

Svenskkurserna framgångsrika Irene Zoch, som var lektor vid Herder-institutet, menar att utbytet mellan det östtyska propagandainstitutet och det svenska skolväsendet fungerade bra. ”Svenskarna var verkligen intresserade av DDR”, understryker hon i en intervju med Anders Törnvall. ”Det fanns vissa som var skeptiska, men de var inte många.”

Zoch minns dock att det kunde vara jobbigt för östtyskarna när de genom svenskarna konfronterades med ett samhällsskick med större frihet och bättre levnadsförhållanden än vad som var rådande i deras eget socialistiska lyckorike (sidan 4): ”Det var svårt för oss när vi betraktade svenskarnas frihet att resa vart de ville i världen. Stasis kontroll av oss och svenskarna försökte vi förtränga. Och inte heller svenskarna förstod och såg. De greps också av propagandan och kritiken av väst, framförallt Västtyskland, vår huvudfiende.”

En vanlig fråga svenskarna ofta ville veta mer om gällde kyrkans ställning i Östtyskland. Jochen Schröder hävdar att den socialistiska staten var ”mycket generös” gentemot (den protestantiska) kyrkan beroende på dess diakoni och engagemang för freden. ”Vi tvingades dock spela med i Sovjets kampanj att kyrkan skulle krossas”, förklarar Schröder för Törnvall och fortsätter:
760

Olof Palme på besök i Östtyskland med partichefen Erich Honecker (närmast kameran).

”Vi ville liksom statsminister Palme skapa en atomvapenfri zon. Men vi var en del av det kalla krigets politik. Man måste betänka att det fanns 500 000 sovjetiska soldater i DDR, vilket gjorde oss beroende av Sovjet.” (Sidan 4) Om Olof Palmes väl dokumenterade beundran för ”DDR”-staten och hans stöd för sovjetisk ”fredspolitik” kan mer läsas på Dick Erixons blogg här: http://erixon.com/blogg/2009/11/olof-palme-lovordade-ddr/

Enligt Schröder var svenskkurserna framgångsrika, eftersom de gav ”mänskliga möten där västs propaganda kunde bemötas”.

Olika svensktyper kartlades
Kursarrangörerna vid Herder-institutet delade in de svenska deltagarna i olika kategorier (sidan 4):

    – De som var starkt positiva till ”DDR”-staten och dess socialistiska politik.
   – De mer pragmatiska som hade uppfattningen, att det östtyska samhällsskicket representerade en bra variant av socialismen.
   – De som på ett personligt plan var intresserade av det östtyska systemet.
   – De som var kritiska mot Östtyskland och det totalitärt socialistiska samhället.
   – De som var stolta över att vara svenskar och såg svagheter i den östtyska staten.
  

När de östtyska lärarna besökte Sverige kunde de konstatera, att ordningen inte alltid var så bra i de svenska klassrummen. Den östtyska staten hade här en mer konservativ hållning som krävde ordning och disciplin. Det hörde också till att när östtysk skolpersonal besökte Sverige fick de en eller flera övervakare, vilka noga kontrollerade att inga ideologiska avvikelser gjordes eller att någon hoppade av och sökte politisk asyl.

Att förlöjliga Stasi kunde leda till svåra konsekvenser. Diktaturer har aldrig haft mycket till övers för humor. Törnvall ger i sin skrift exempel på lärare som föll i onåd och skickades hem från Sverige därför att de ansågs ha tagit alltför djupa intryck av den frihetliga demokrati de mötte.

ConradSchuhmann

En av det Kalla krigets mest berömda bilder. Den östtyske soldaten Conrad Schumann flyr över gränsen till Västberlin den 15 augusti 1961 då muren höll på att byggas. Schumanns öde blev tragiskt: han begick självmord 1998.

För doktor Bernd Landmann, lärare och kursledare för svenskarna, utgjorde undervisningen av de svenska kursdeltagarna höjdpunkten i hans lärarkarriär. Anders Törnvall sammanfattar så (sidan 5):

”Svenskarna fann han mycket olika; de flesta var praktiskt intresserade, färre av språkteorier. De var glada och förväntansfulla, men hade ingen aning om hur DDR-diktaturen och dess långa arm verkligen fungerade. De förstod inte att de alla var övervakade hela tiden även när de bodde hos värdfamiljer, som ju var speciellt utvalda och intrimmade i rollen de skulle spela gentemot svenskarna.”

Stasi övervakade allt De lärare professor Törnvall intervjuat bekräftar att Stasi vakade noggrant över att de östtyska målen med svenskundervisningen uppfylldes. Varje kurs förbereddes sorgfälligt. Målen och riktlinjerna var som följer (sidan 7):

* Svenskarna skall få större förståelse för och accepterande av det socialistiska kollektivet, bort från svenskarnas individualism. * Det socialistiska samhället är alltid överlägset det kapitalistiska västsamhället. * Undervisningens påverkan på svenska ungdomar ansågs särskilt viktig. * DDRs utrikespolitik är alltid fredlig och modellen för denna fredspolitik är Sovjetunionen. * Helsingfors-deklarationen från 1975 är ett stöd för den östtyska utrikespolitiken. * Warszawapakten är en garanti för ”DDRs” utrikespolitiska framgångar. *Berlinmuren är en ”freds- och frihetsmur” för att skydda västs försök att förstöra ”DDR”.

Det övergripande viktigaste målet var att få den svenska Skolöverstyrelsen (SÖ) och ytterst den svenska regeringen att inta en stödjande roll i skolsamarbetet Sverige-Östtyskland, något som också skedde. Svenska skolbyråkraters genomgående uppfattning – med SÖ-chefen Jonas Orring i spetsen – var att Östtyskland hade mer att lära svenskarna än Västtyskland.

Johann_Gottfried_Herder_2
Johann Gottfried Herder (1744-1803). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Gottfried_Herder

Östtyskarna lämnade intet åt slumpen, utan lärarna vid Herder-institutet förbereddes för sina propagandistiska insatser vid Nordiska institutet i Greifswald, en stad belägen i Pommern  med anor från den tid då stormakten Sverige hade besittningar på tyskt område. Här hade även Stellan Arvidson haft en lektorstjänst på 1930-talet. Universitetet i Greifswald, grundat 1456, har kallats ”Sveriges äldsta universitet”. http://popularhistoria.se/artiklar/det-gamla-sverige-i-det-nya-tyskland/

””Ett djävulskt system” Det östtysk-svenska samarbetet på skolans område medförde omfattande researrangemang, som Johanna Tegelström var ansvarig för på svensk sida. Hon var född i Tyskland och hade som barn tvingats uppleva den nationalsocialistiska diktaturen under Hitler. Tegelström hade erfarenhet av invandrarundervisning i Göteborg.

Tegelström utsattes yttermera för ett värvningsförsök av Stasi. Hon var dock väl förberedd på något sådant och föll inte till föga. Tegelström såg klara likheter mellan ”DDR”-diktaturen och den nazidiktatur hon upplevt som barn.  ”Ju mer hon reste med grupper i DDR”, skriver Anders Törnvall, ”desto mer tyckte hon att det var hemskt att leva i en diktatur. Det var samma system som i hennes barndoms Nazityskland. Värst var slagordet att ’Freden skulle försvaras med vapen’, som motiverade den starka offensiva Nationella folkarmén, (NVA).” Johanna Tegelströms sammanfattande intryck av Östtyskland är, skriver Törnvall (sidan 9), att det representerar ”ett djävulskt system”.

Östtysklands popularitet i Sverige, framhåller Törnvall, berodde till en del på den vänstervåg som hade rullat igång på allvar studentrevoltåret 1968. Allt fler lärare och skolboksförfattare kom att intressera sig för ”DDR”, varifrån ett stort antal föreläsare bjöds in. Även inbjudna västtyska lärare hade ofta en positiv inställning till det Tyskland som fanns på andra sidan järnridån.

DDRs kulturcentrum i Stockholm, beläget på Upplandsgatan nära Tegnérlunden, hade som målsättning att utkonkurrera det västtyska Goethe-institutet. Det kan nog sägas att östtyskarna här hade ett försprång tack vare den geografiska anknytningen till tidigare svenska stödjepunkter på nuvarande östtyskt territorium. Icke minst odlade man arvet efter den store reformatorn Martin Luther.

2006-07-24-se060721appeal_sthlm1
Kina är enligt SÄPO en av de diktaturstater som är aktivast i Sverige. På bilden en fridsam protest mot kommunistregimens brutala förföljelse mot meditationsrörelsen Falun Gong.

Kina, Ryssland och Iran aktivast i dag Anders Törnvall lyckas på ett begränsat utrymme få med en mängd intressant information om det östtysk-svenska skolprojekt varmed ”DDR”-staten ville indoktrinera det svenska samhället i socialist- och kommunistvänlig riktning. Det genomgående intryck jag får när jag läser professor Törnvalls avhandling är att Stasi och Herder-institutet i Leipzig skötte detta värv på ett proffsigt, skickligt och icke minst noggrant sätt. Även om en del uppmärksamma svenska deltagare som Johanna Tegelström utan svårighet genomskådade propagandan.
  
En annan av de svenska deltagare Törnvall genomfört intervjuer med, adjunkt Anita Ottenbrant i Mjölby, omtalar att hon blev illa behandlad av kursledarna när hon en gång påpekade att den information som gavs om Östtyskland inte stämde med verkligheten. Ottenbrants uppfattning var att ”DDR”-medborgarna inte levde i frihet utan jämförde dem med ”djur i ett zoo” (sidan 17). I samhället härskade ”ett slags förföljelsemani” som gjorde att Stasi tilldelades uppgiften att övervaka allt och alla.
  
Den lärdom som kan dras av det Stasi-ledda skolprojekt som här beskrivits är enligt Anders Törnvall (sidan 19) följande: ”Alla diktaturer infiltrerar olika länder i stort sett på samma sätt. De använder sig av en blandning av ekonomisk samverkan, kultursamverkan, utbildningssamverkan och politisk samverkan.” De diktaturer som enligt SÄPO i dag är mest aktiva i Sverige är Kina, Ryssland och Iran.
  
Professor Törnvall avrundar med följande tänkvärda ord (sidan 20): ”Vi kan alltså lära oss av DDR:s verksamhet vid svenska skolor och lärosäten att undvika samverkan med diktaturer. DDR gick under, men inte alla gör det efter bara 50 år.”

Fotnot: Herder-institutet är uppkallat efter den tyske filosofen, historikern, författaren och pedagogen Johann Gottfried Herder (1744-1803).

Litet om hur och varför jag blev journalist

23 november, 2014

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

untitled Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

imagesUWBP54K6

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

Sigge1 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

untitled

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

untitled

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

imagesVHNNJQIA

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

anthelius230

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!