Med Flyg och Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism

‘

Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).

Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.

En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan

Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.

Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.

Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.

1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet

Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.

Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..

Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.

Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.

”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”

Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.

Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som  i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.

Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.

Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.

.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.

Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.

1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm

Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.

1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.

Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.

Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.

Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.

Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt  ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.

Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.

Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.

FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.

Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:

En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).

En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.

Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.

Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.

Mycket om Singaporemodellen när Stefan Jakobsson talade skolpolitik i Södertälje

SD Södertäljes Joachim Hagström överlämnar en gåva som tack till riksdagsledamoten Stefan Jakobsson för dennes intressanta föreläsning om partiets skolpolitik. Foto: Tommy Hansson

Sverigedemokraterna (SD) är väl mest bekanta för partiets immigrations- och rättspolitik. Att SD har en mycket ambitiöst skolpolitiskt program är tyvärr mindre känt. SDs skolpolitiske talesman Stefan Jakobsson lade fram huvudpunkterna i programmet i en träff med SD Södertälje/Nykvarn i Södertälje stadshus den 18 oktober. Deltog gjorde även inbjudna gäster från andra kommuner såsom Nyköping och Eskilstuna.

Med en 15-årig erfarenhet som lärare talar riksdagsman Stefan Jakobsson, född 1968 hemmahörande i Strängnäs i Södermanland, utifrån en gedigen sakkunskap. ”Med den erfarenheten är jag inte förvånad över att det ser ut som det gör i Sverige”, kommenterade Stefan Jakobsson.

Exempel från Singapore och Finland. Mycket i Jakobssons föreläsning kretsade kring den så kallade Singaporemodellen, men också kring andra viktiga rön som Stefan och andra sverigedemokratiska skolpolitiker tillägnat sig under studieresor till framstående utbildningsländer som Finland, Kanada, Kina och Schweiz.

– Tioårig grundskola bör införas i Sverige, menade Stefan Jakobsson (SD). Foto: Tommy Hansson

”I vår svenska skola har vi aldrig haft lugn och ro under de senaste 30 åren”, konstaterade Stefan Jakobsson något uppgivet. ”Vi måste fokusera på vad som är bäst för eleverna och lärarna, inte på de ideologiska modellerna. Genusflum och liknande kan vi vara utan”

Av avgörande betydelse, menade Jakobsson, är att ge lärarna en bättre och lugnare arbetssituation och ett fungerande lönesystem: ”Singaporemodellen bygger på att det skall finnas karriärtrappor för olika typer av lärare. Det är särskilt viktigt, då lärare är attraktiva på arbetsmarknaden i stort. I Singapore finns det 18 olika nivåer.”

”Pliktskola” för kriminella. Stefan Jakobsson passade på att under sin föreläsning presentera ett nytt SD-förslag: att inrätta en ”pliktskola” där grovt kriminella elever – våldtäktsmän, våldsverkare, rånare med flera – kan husera. Detta i syfte att skapa lugn och ro i den vanliga skolan.

”Detta begränsade antal individer – det rör sig om 70-100 i hela Sverige – skall bort från våra skolor”, förklarade Stefan. ”De kan placeras på en stubbe i skogen eller något liknande, vad vet jag, huvudsaken är att de inte kan störa eller skrämma lärarna och eleverna i den ordinära skolan.”

Utsikt över några av Södertäljes centrala delar från taket av Stadshuset. Den gula byggnaden med det röda taket i mitten är pendeltågsstationen Södertälje centrum. Foto: Tommy Hansson

I Sverige finns vidare inte bara sedan många år tillbaka en ”flumskola”, menade Stefan Jakobsson, utan skolmyndigheterna har huvudsakligen satsat på de som inte vill hellre än de studiemotiverade och begåvade eleverna. Här finns mycket att lära från inte endast Singapore utan exempelvis även från vårt närmaste grannland i öster:
  

När Finland lade om sin skolpolitik 1985 låg landet långt ner på den skolmässiga världsrankingen. Nu har man avancerat upp till plats tre-fyra medan Sverige, som låg däruppe tidigare, halkat ner till plats 26-27.

 

Förstatliga skolan! Det anmärkningsvärda med exemplet Finland, underströk Stefan Jakobsson, är att det var den svenska skolmodellen som den tedde sig då som landet kopierade 1985. Därefter har den svenska skolan gått sönder till följd av allt experimenterade under skolministrar som Jan Björklund och Gustav Fridolin. Långsiktighet har varit ett okänt begrepp för svenska ministrar och skolstrateger.

Singaporemodellen är något vi bör anamma i de svenska skolorna, ansåg SDs skolpolitiske talesperson Stefan Jakobsson. Foto: Tommy Hansson

Ett förstatligande av den svenska skolan är ett grundkoncept i den sverigedemokratiska skolpolitiken, betonade Stefan Jakobsson: ”Kommunerna är inte byxmyndiga att ta hand om skolorna, det behövs en övergripande statlig styrning. Om SD får styra den svenska skolan kan jag också garantera att vi spar 7-10 miljarder kronor av de 70 som satsas på skolan. Vi måste sluta bränna pengar på sådant vi inte behöver!”

Det gäller också, sade Jakobsson, att rätt utnyttja lärarnas kapacitet: ”Lärarna skall inte leka IT-tekniker – vi borde ta efter Finland och Singapore som anställer särskild IT-personal i skolorna.”

SDs skolpolitiska grupp. Orsaken till att Sverige halkat efter katastrofalt mycket i den internationella skolrankingen, förklarade Jakobsson, är inte dåliga elever utan till betydande del rektorer och lärare som inte förmår leva upp till sina yrkesroller på grund av bristfällig utbildning. ”I Sverige behöver rektorerna, till skillnad mot hur det är i Finland, inte vara lärare. Hos oss blir rektorn först tillsatt, därefter utbildad. Det borde självklart vara tvärtom!”

Under föreläsningens gång fick intresserade åhörare möjlighet att anmäla sig till Sverigedemokraternas skolpolitiska grupp, ett erbjudande som bland andra denna bloggare utnyttjade.

– Kommunerna är inte byxmyndiga att ta hand om skolorna, framhöll Stefan Jakobsson inför medlemmarna i SD Södertälje/Nykvarn och tillresande åhörare från andra kommuner. Foto: Tommy Hansson

Stefan Jakobsson inledde sin genomgång klockan 18.30 och var klar 21.00 –  således 2,5 timmar utan bensträckare. Normalt en alldeles för lång tid för en föreläsning. Det fungerade dock utmärkt den här gången, tvivelsutan beroende på att Stefan är en bra talare med en tydlig förmåga att skapa intresse för och levandegöra det han talar om.

 

Avslutningsvis några övriga exempel på det skolpolitiska budskap Stefan Jakobsson framförde denna minnesvärda kväll:
   – Tioårig grundskola bör införas.
   – Utbildningsdepartementet bör ha det övergripande ansvaret.
   – Lärarnas insatser bör utvärderas på ett effektivare sätt.
   – Nytillkomna elever bör få gå i förberedelseklasser för att bättre komma in i den vanliga skolan (något som inte förekommer i Södertälje kommun).

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften

Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

SD och C vinnare hos AB/Inizio – Kinberg Batra (M) riskerar avsättas

AB/Inizio mars 2017. SD och C de stora vinnarna.

Sverigedemokraterna (SD) är med 22,2 procent nästan 5 procentenheter större än Moderaterna i Aftonbladet/Inizios marsmätning. Det är tangerat rekord för SD hos Inizio och en ökning med närmare 10 procent jämfört med riksdagsvalet 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/PQmze/ny-motgang-for-akb–rasar-i-ny-matning

För M-partiet och dess ledare, Anna Kinberg Batra, är denna mätning som ger 17,6 procent en katastrof. Den bekräftar partiets nedåtgående trend sedan man förklarade sig berett att samverka med SD för att säkra en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Därmed blev det vindflöjelstämpel på det under Reinfeldts ledning regeringsbärande partiet, som tidigare inte ville ta i med SD i tång.

Allianspartierna övertrumfar ändå klart det rödgröna regeringsblocket, där Socialdemokraterna når mediokra 25,7 procent, Vänsterpartiet 7,1 och Miljöpartiet (MP) med 3,1 procent parkerar under riksdagsspärren på 4 procent. Därmed har MP mer än halverats sedan senaste valet.

Alice Bah Kuhnke (MP) ute på djupt vatten om återvändande IS-terrorister.

MPs fiasko är naturligtvis fullt förståeligt; mätningen sammanföll med statsrådet Alice Bah Kuhnkes darriga TV-uttalanden om återvändande IS-terrorister. Hon har nu kallats till förhör i riksdagens konstitutionsutskott (KU) av utskottsordföranden Andreas Norlén (M). http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bah-kuhnke-kallas-till-ku-forhor-efter-uttalande-om-is-atervandare

Sosseriet noterar visserligen rätt skrala 25,9 procent, att jämföra med 31,0 i senaste valet. Jag menar dock att detta är förbluffande högt, icke minst med tanke på upprepade klavertramp och rena lögner från olika ministrar i samband med krampaktiga försök att tillbakavisa president Donalds Trumps Sverige-kritik och därmed förbättra Sveriges image utomlands.

Fanns det någon logik i svensk väljaropinion borde det gamla steriliserings- och skallmätarpartiet partiet S riskera samma utveckling som i Nederländerna, där dess socialdemokratiska systerparti nära nog utraderades i valet nyligen och förlorade 29 av sina mandat i det nederländska underhuset som totalt har 150 platser. http://www.sydsvenskan.se/2017-03-15/nederlanderna-rutte-vinnare-trots-tapp

På väg ut som M-ledare?

På allianssidan fortsätter Centerpartiet att skörda lagrar i opinionen och får hos AB/Inizio 12,1 procent, så gott som dubbelt så mycket som i valet 2014. Om utvecklingen vad beträffar partisympatierna fortsätter enligt inslagen linje är det inte helt osannolikt att C avancerar om M och blir största allianspartiet lagom till valet om halvtannat år.

Uppenbarligen är det så att icke-konservativa moderata väljare underkänner Kinberg Batras närmande till SD och då söker sig till det alliansparti som momentant har mest vind i seglen, således C. För många missnöjda högermoderater är SD det givna alternativet, låt vara att ett mindre antal kanske är benägna taktikrösta på KD.

Kristdemokraterna (KD) landar för första gången på länge i Inizio-undersökningen på riksdagsgränsen, alltså jämnt 4 procent, jämfört med 4,6 i valet. Liberalerna får svaga 4,7 procent, 0,7 procentenhet mindre än i valet 2014.

Tänkbar som ny M-ledare: förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson.

Om M-debaclet fortsätter kan Anna Kinberg Batra rimligen inte känna sig säker på att få sitta kvar som partiledare. Vem som skall efterträda henne är en annan sak. Ett tänkbart namn är partiets ekonomisk-politiske talesman, 53-årige Ulf Kristersson hemmahörande i Strängnäs, som var socialförsäkringsminister 2010-14.

Kristersson, som av belackare till höger anses vara extremliberal, förlorade knappt den episka omröstningen i Lycksele om ordförandeskapet i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1992 till Fredrik Reinfeldt. https://bojkottaaftonbladet.wordpress.com/2013/02/25/ulf-kristersson-ar-en-ulf-i-faraklader/

Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

 Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

 Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

 Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.

 

Wejryd träffade terrorledare i Gaza

 

 Anders Wejryd hälsar på Hamas-ledaren Ismail Haniyeh.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hamasledare-vill-ha-svenskt-stod_4060377.svd

Den 28 oktober begav sig ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (född 1948) till det av terrororganisationen Hamas styrda Gaza. Wejryd, som var svensk ärkebiskop 2006-2014, hade från Sverige med sig Jakob von Uexkull, grundare och ordförande av/i Right Livelihood Award samt Agneta Johansson, biträdande director för International Legal Assistance Consortium (ILAC) tillika styrelsemedlem i Right Livelihood Award, som ibland brukar betecknas som ett alternativt Nobelpris.

Enligt ett pressmeddelande från Gaza, som sändes ut den 30 oktober 2014 – samma dag som den socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringen formellt erkände ”Palestina” som en självständig stat – var delegationen i Gaza ”för att visa sin solidaritet” med Raji Sourani och dennes organisation Palestinian Centre for Human Rights. Sourani och hans organisation erhöll 2013 Right Livelihood Award.

Sourani gjorde följande uttalande i anledning av S-MP-regeringens erkännande av ”Palestina”:

Det svenska beslutet att idag formellt erkänna Palestina är unikt och mycket viktigt. Det är ett konkret bevis på den svenska utrikespolitikens självständighet, integritet, trovärdighet och neutralitet och att den är baserad på internationell humanitär rätt och grundläggande mänskliga rättigheter.

I uttalanden från Gaza-besöket orerades det väldeliga om hur den israeliska krigföringen vid konflikten i somras raserat stora delar av Gaza och att det nu behövdes svensk hjälp för att bygga upp området.

 Hamasterrorister avrättade under den senaste konflikten Gaza-bor som anklagades för att spionera åt Israel.

Mycket talades även om den israeliska så kallade blockaden av Gaza, som emellertid inte var allvarligare än att israeliska lastbilar gick i skytteltrafik in och ut ur området med förnödenheter till den lidande befolkningen. Därtill hade Israel i området ett fältsjukhus som vårdade skadade Gaza-bor, vilka riskerade avrättning av Hamas om de påkoms med att låta sig vårdas av israelisk personal.

Det monumentala hyckleriet inom Hamas dokumenteras av att organisationens medlemmar har för vana att låta sjuka anhöriga vårdas på högklassiga sjukhus i Israel.

Såvitt jag kunnat utröna nämnde den svenska delegationen dock inte med ett enda ord att konflikten emanerade ur det faktum, att Hamas dagligen överöste civila områden i Israel med raketer och då och då genomförde terrorattentat genom att ta sig in i Israel genom specialbyggda tunnlar.

Hamasterroristerna begärde föga oväntat svenskt stöd i syfte att få till stånd en fungerande samlingsregering med det på den så kallade Västbanken (de bibliska områdena Judéen och Samarien) inför kommande val: se länk överst. De har blivit rikligen bönhörda.

 En skiss av en Hamas-byggd infiltrationstunnel.

Den svenska regeringen har således nyligen ”med kraftigt ökat stöd till palestinsk statsbyggnad” plussat på det skattefinansierade biståndet från 500 miljoner till 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden. Detta har skett mitt under en palestinaarabisk terrorvåg i Jerusalem och på andra platser vilken skördat ett betydande antal oskyldiga civila liv:

http://www.varldenidag.se/ledare/2014/11/18/Lukas-Berggren-Moraliskt-och-ekonomiskt-stod-till-terrorhyllningar/

Det faktum att EU-domstolens första instans nu beslutat häva den terrorstämpel som Hamas försågs med 2001, således fyra år innan rörelsen tog kontrollen över Gaza, innebär föga i sak. Hamas har visat och fortsätter eftertryckligt att visa att man bekänner sig till terrorn som medel i politiken. Domstolsbeslutet innebär inte heller att det är fritt fram för Hamas att verka i EU-länderna. EU har nu tre månader på sig att visa att  finns fog för terrorstämpeln.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/eu-domstolen-upphaver-beslutet-att-terrorstampla-hamas/

Svenskt stöd till den ”palestinska” saken via regering, kyrka och så kallade humanitära organisationer är ett uttryck för den kompakta Israel-fientlighet som härskar i det officiella Sverige och som initierades av Olof Palme i början på 1980-talet.

Den nuvarande regeringen innehåller en bostadsminister, Mehmet Kaplan, som är islamist och en skolminister, Gustav Fridolin, som för drygt tio år sedan greps av israeliska säkerhetsstyrkor när han bröt mot Israels terroristlagar och sattes på ett plan tillbaka till Sverige.

 Islamisten Mehmet Kaplan har deltagit i Hamas-jippot Ship to Gaza.

Nära maktens tinnar finns de inflytelserika socialdemokraterna partisekreteraren Carin Jämtin, riksdagsledamoten Veronica Palm och dennas kollega Hillevi Larsson, som nyligen glatt lät sig fotograferas med en kartbild hon fått i pris av en palestinsk förening där den judiska staten Israel raderats bort. Samtliga dessa är, i likhet med förra partiledaren Mona Sahlin, entusiastiska propalestinier och Israel-hatare.

När socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg före senaste valet kritiserade sitt parti för den fortgående islamisering som pågår, ströks hon helt sonika från riksdagslistan.

En grundsten i den socialdemokratiska preferensen för islam samt den palestinaarabiska saken är organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare kristna Broderskapsrörelsen, som under Peter Weideruds ledning antagit en avskyvärd antisemitisk identitet vilket påtalats av den liberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):

http://skma.se/socialdemokrater-for-tro-och-solidaritet-spar-pa-oklarhet-om-antisemitisk-ledare/

När det gäller Svenska kyrkan har denna under en lång följd av år ensidigt kritiserat Israel, varför Wejedryds varma handslag med Hamas-ledaren Ismail Haniyeh  i höstas förvånar ingen (se bilden överst). Att Hamas har som måsättning att utplåna Israel och döda alla judar är uppenbarligen inga som helst problem för Wejryd.

I en debattartikel i Aftonbladet den 31 oktober 2012 krävde dåvarande ärkebiskopen Wejryd och Strängnäs-biskopen Hans-Erik Nordin en särskild märkning av produkter från ”illegala” israeliska bosättningar:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article15694328.ab

 Två arabiska folkförstörare trivs tillsammans: Bashar Al-Assad och Muammar Khadaffi.

Två år dessförinnan hade Wejryd jämte presidiet för Sveriges kristna råd och två syrisk-ortodoxa ärkebiskopar från Södertälje besökt Syrien och hyllat landets dokumenterat hänsynslöse diktator Bashar Al-Assad:

http://gulanavci.blogspot.se/2010/03/vad-haller-arkebiskopen-anders-wejryd.html

I sina hyllningar till Al-Assad, som med sin oförsonliga politik mot politiska meningsmotståndare där mord, misshandel och fängslanden var vardagsmat triggade igång det blodiga syriska inbördeskriget, sade Wejryd bland annat: ”Och jag vill gärna säga att Bashar Al-Assad är en på många sätt imponerande person.”

 

 

 

 

På nationaldagen: Leve gamla Sverige!

 Carl Larssons version av Gustaf Vasas intåg i Stockholm den 23 juni 1523.

Den 6 juni firades länge ”Svenska flaggans dag” till minne av valet av Gustaf Vasa som Sveriges konung i Strängnäs 1523 – Sverige blev ett självständigt land – samt 1809 års regeringsform, som ägde bestånd ända till 1974.

Som framgår av flaggfirandet 1953 – se länken ovan – kunde det bli nog så festligt även innan dagen officiellt utnämndes till nationaldag 1983 (helgdag blev den på annandag pingsts bekostnad 2005). Vi får här se den kungliga kortegen färdas från Slottet till Stockholms stadion på Valhallavägen. Hela den dåvarande kungafamiljen med kungaparet Gustaf VI Adolf och drottning Louise i spetsen deltog. Vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf var vid detta tillfälle sju år.

Gustaf VI Adolf (1882-1973) var vid tillfället 70 år fyllda och påfallande glad och spänstig. En reslig och vänlig man med det vördnadsbjudande valspråket ”Plikten framför allt”. Med Gustaf Adolf som statschef och Tage Erlander som statsminister hade Sverige ett pålitligt ledarpar som var djup uppskattat och, vågar jag påstå, älskat i folkdjupet.

 Konung Gustav VI Adolf och drottning Louise.

Jag måste medge att jag inte firar innevarande nationaldag på något särskilt sätt. Föredrar att vara hemma och skriva samt uträtta vardagliga sysslor. Firandet inskränks för min del till inmundigande av typiskt svensk mat och dryck – potatis, köttbullar, sill, öl och nubbe (som dock är finsk, men Finland var ju faktiskt en östlig del av vårt land fram till 1809!).

Den svenska stormaktstiden är definitivt förbi och varken Finland eller Norge är längre svenskt. Det hindrar naturligtvis inte att vi bör fira vår nationella högtidsdag med synnerligen gott samvete. En nyliberal twittrare ifrågasatte tidigare i dag varför vi konservativa Sverige-vänner är så förtjusta i vår nationaldag emedan, som vederbörande påstod, ”Sverige är världens radikalaste land”. Vilket inte stämmer, exempelvis Nordkorea ligger väl litet före oss i detta avseende.

Jag svarade att det inte är allting i det nuvarande Sverige vi älskar och uppskattar, utan något djupare – det som är Sveriges själ och hjärta. Vi firar Sverige därför att det är vårt fosterland, inte något speciellt politiskt förhållande eller någon tankekonstruktion om vad Sverige eventuellt är eller icke är. Det är en ynnest för alla människor att ha en nationell identitet, att veta vilken kultur och tradition vi hör till. Det ger oss en kollektiv såväl som individuell trygghet.

I fallet Sverige finns det därtill all anledning att känna genuin tacksam mot alla hittillsvarande generationer av jordbrukare, industriarbetare, fiskare, militärer, präster, akademiker, uppfinnare, forskare och idealister som byggt vårt fosterland och givit oss en mer än dräglig levnadsstandard, hedrat Sverige utomlands och säkrat våra gränser från främmande påhälsning

 Bönder och jordbrukare hör till de grupper som byggde upp vårt Sverige.

Att fira Sveriges nationaldag är tydligtvis förenat med icke obetydlig ångest för etablissemanget inom media och politik. En TV-kanal kör ett program med inbjudna talare såsom Soran Ismail och Alexandra Pascalidou, alltså tvångsmässiga antinationalister och stundom hatfulla, professionella ”antirasister” som kan göra bort sig hur mycket som helst men ändå fortsättningsvis inbjudas av media och till och med få ett och annat pris (som Ismail, som nyligen belönades av Svenska FN-förbundet).

Det är helt klart behäftat med uppenbara förbehåll när etablissemanget firar nationaldagen. Det får ju inte bli ”för” svenskt och för mycket blågult flaggviftande. Därför blir det undantagslöst en grogg på litet svenskhet, litet mångkultur och ett par centiliter så kallad öppenhet, välkomnande och tolerans. Då känner man sig riktigt lyckad och präktig som programmakare eller festarrangör. Sådär litet lagom ”svensk” men, Gud förbjude, inte någon vidrig sverigedemokrat! Som Historiska muséet, som förvandlar nationaldagen till ett mångkulturalistiskt jippo i massinvandringens tecken.

Sedan har vi förstås också de puerila låtsasradikalerna, de som tycker det är stentufft att plädera för brännande och skändning av svenska flaggan under hänvisning till att nationalstaten skall avskaffas och alla gränser öppnas. Wow, så häftigt – nu känner jag mig JÄTTERADIKAL, typ! I dag riskerar man inget straff hur mycket man än bränner eller släpar vår nationalsymbol i smutsen, men på andra platser – som i den amerikanska delstaten Arizona – kan den som skändar flaggan sättas på vatten och bröd:

http://edition.cnn.com/2014/01/24/justice/arizona-inmates-bread-water/index.html?hpt=hp_t2

 Galna rättroende i Bangladesh bränner vår flagga för att svenska staten underlåtit att straffa konstnären Lars Vilks för hans rondellhundar.

Det tycker jag kan vara ett lagom straff i sammanhanget. Eller vad säger Carl Johan De Geer, den av svenska staten livstidsavlönade överklass”konstnären” och bajskorvsrabulisten, beryktad för sitt verk ”Skända flaggan” från 1967? Eller Foujan Rouzbeh, Maria Borgström och andra tokkärringar i totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ, som också brinner för att skända symbolen för det land som gett dem frihet,  trygghet, välstånd och politiskt inflytande?

Den här dagen glömmer vi dock gärna dessa beklagansvärda individer och utbrister i ett unisont:

Leve fosterlandet! Leve gamla Sverige! Leve konungen och hans hus!

 

Krokodiltårar över drunknade bovar

Bovarna forcerade bommarna vid Hjulstabron.

Det har fällts talrika krokodiltårar över de två kriminella som omkom genom drunkning sedan deras bil i hög fart kört genom bommarna vid Hjulstabron på väg 55 mellan Enköping och Strängnäs. Bron hade fällts upp på order av polisen i syfte att stoppa bovarna som misstänktes ha tjuvtankat vid en bensinmack i Uppsala.

Några kriminologer med den oundviklige Leif G. W. Persson i spetsen har ondgjort sig över så kallad bristande proportionalitet i polisens åtgärd att öppna bron. Bensinsmitning är ett ringa brott och därför borde man inte utsätta bovarna för livsfara på detta sätt, har det hetat. Med facit i hand är det som bekant lätt att vara efterklok.

Efter smitningen valde bensintjuvarna att efter Enköping ta in på vägen söderut i riktning Strängnäs. Förvisso inte det allra klokaste vägvalet om man vill undkomma förföljande polisbilar, då det finns tre öppningsbara broar längs denna väg. 600 meter före bron finns varnande ljussignaler och 100 meter före varningsskyltar och bommar.

Den oundviklige professor Persson.

Polisen var intresserad av få stopp på bensintjuvarna – smitning av detta slag är ett stort problem i området liksom på många andra håll i landet – och kunde inte gärna utgå ifrån att dessa skulle ignorera ljussignaler och varningsskyltar samt forcera bommar i ett desperat försök att undkomma. Trots allt var det ju, som så ofta påtalats i sammanhanget, ett ringa brott. Det var inte alldeles självklart att tjuvarna var beredda att riskera liv och lem på sätt som skedde.

Upplysningsvis kan vidare nämnas att det rörde sig om två förhärdade individer varav åtminstone den ena titulerade sig ”yrkeskriminell” på Facebook. Båda hade ett förflutet som narkomaner och bilen de färdades i var därtill belagd med körförbud. Möjligen var de påverkade av droger under den fatala färden.

Det tillhör kutymen att polisen alltid skall kritiseras å det grövsta vid händelser av detta slag. Likadant med den rånare som avlidit sedan han skjutits ner av polisen i Södertälje under ett pågående rån av en guldsmedsbutik i det så kallade Telgehuset. Detta  sedan vederbörande riktat ett vapen mot polisen. Polisinsatsen friades till slut den gången – inblandade polismän hade handlat helt korrekt.

Det tycker jag man gjort även i det här fallet: heder åt polisen som gör sitt bästa för att värna laglydiga medborgare! Vill man inte råka ut för händelser av det här slaget bör man kanske överväga att hålla sig inom lagens hank och stör.

Därmed inte sagt att polisen inte kan göra fel. Det gjorde den polisman som sköt 21 skott rätt in i ett gymm i Stockholm för en tid sedan. Då skall händelsen utredas och polisen ifråga givetvis  ställas till svars om han/hon befinns skyldig, vilket efter vad jag förstår även skedde den gången.