Posted tagged ‘Strängnäs’

SD och C vinnare hos AB/Inizio – Kinberg Batra (M) riskerar avsättas

16 mars, 2017


AB/Inizio mars 2017. SD och C de stora vinnarna.

Sverigedemokraterna (SD) är med 22,2 procent nästan 5 procentenheter större än Moderaterna i Aftonbladet/Inizios marsmätning. Det är tangerat rekord för SD hos Inizio och en ökning med närmare 10 procent jämfört med riksdagsvalet 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/PQmze/ny-motgang-for-akb–rasar-i-ny-matning

För M-partiet och dess ledare, Anna Kinberg Batra, är denna mätning som ger 17,6 procent en katastrof. Den bekräftar partiets nedåtgående trend sedan man förklarade sig berett att samverka med SD för att säkra en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Därmed blev det vindflöjelstämpel på det under Reinfeldts ledning regeringsbärande partiet, som tidigare inte ville ta i med SD i tång.

Allianspartierna övertrumfar ändå klart det rödgröna regeringsblocket, där Socialdemokraterna når mediokra 25,7 procent, Vänsterpartiet 7,1 och Miljöpartiet (MP) med 3,1 procent parkerar under riksdagsspärren på 4 procent. Därmed har MP mer än halverats sedan senaste valet.


Alice Bah Kuhnke (MP) ute på djupt vatten om återvändande IS-terrorister.

MPs fiasko är naturligtvis fullt förståeligt; mätningen sammanföll med statsrådet Alice Bah Kuhnkes darriga TV-uttalanden om återvändande IS-terrorister. Hon har nu kallats till förhör i riksdagens konstitutionsutskott (KU) av utskottsordföranden Andreas Norlén (M). http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bah-kuhnke-kallas-till-ku-forhor-efter-uttalande-om-is-atervandare

Sosseriet noterar visserligen rätt skrala 25,9 procent, att jämföra med 31,0 i senaste valet. Jag menar dock att detta är förbluffande högt, icke minst med tanke på upprepade klavertramp och rena lögner från olika ministrar i samband med krampaktiga försök att tillbakavisa president Donalds Trumps Sverige-kritik och därmed förbättra Sveriges image utomlands.

Fanns det någon logik i svensk väljaropinion borde det gamla steriliserings- och skallmätarpartiet partiet S riskera samma utveckling som i Nederländerna, där dess socialdemokratiska systerparti nära nog utraderades i valet nyligen och förlorade 29 av sina mandat i det nederländska underhuset som totalt har 150 platser. http://www.sydsvenskan.se/2017-03-15/nederlanderna-rutte-vinnare-trots-tapp


På väg ut som M-ledare?

På allianssidan fortsätter Centerpartiet att skörda lagrar i opinionen och får hos AB/Inizio 12,1 procent, så gott som dubbelt så mycket som i valet 2014. Om utvecklingen vad beträffar partisympatierna fortsätter enligt inslagen linje är det inte helt osannolikt att C avancerar om M och blir största allianspartiet lagom till valet om halvtannat år.

Uppenbarligen är det så att icke-konservativa moderata väljare underkänner Kinberg Batras närmande till SD och då söker sig till det alliansparti som momentant har mest vind i seglen, således C. För många missnöjda högermoderater är SD det givna alternativet, låt vara att ett mindre antal kanske är benägna taktikrösta på KD.

Kristdemokraterna (KD) landar för första gången på länge i Inizio-undersökningen på riksdagsgränsen, alltså jämnt 4 procent, jämfört med 4,6 i valet. Liberalerna får svaga 4,7 procent, 0,7 procentenhet mindre än i valet 2014.


Tänkbar som ny M-ledare: förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson.

Om M-debaclet fortsätter kan Anna Kinberg Batra rimligen inte känna sig säker på att få sitta kvar som partiledare. Vem som skall efterträda henne är en annan sak. Ett tänkbart namn är partiets ekonomisk-politiske talesman, 53-årige Ulf Kristersson hemmahörande i Strängnäs, som var socialförsäkringsminister 2010-14.

Kristersson, som av belackare till höger anses vara extremliberal, förlorade knappt den episka omröstningen i Lycksele om ordförandeskapet i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1992 till Fredrik Reinfeldt. https://bojkottaaftonbladet.wordpress.com/2013/02/25/ulf-kristersson-ar-en-ulf-i-faraklader/

Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

6 juni, 2015

Vimpel 001 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

untitled Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

martinsen Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

Torekallberget200801 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

untitled

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

130606-6-juni-david-sica-stella Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.

 

Wejryd träffade terrorledare i Gaza

19 december, 2014

 

B5IAsGmCYAA2opH Anders Wejryd hälsar på Hamas-ledaren Ismail Haniyeh.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hamasledare-vill-ha-svenskt-stod_4060377.svd

Den 28 oktober begav sig ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (född 1948) till det av terrororganisationen Hamas styrda Gaza. Wejryd, som var svensk ärkebiskop 2006-2014, hade från Sverige med sig Jakob von Uexkull, grundare och ordförande av/i Right Livelihood Award samt Agneta Johansson, biträdande director för International Legal Assistance Consortium (ILAC) tillika styrelsemedlem i Right Livelihood Award, som ibland brukar betecknas som ett alternativt Nobelpris.

Enligt ett pressmeddelande från Gaza, som sändes ut den 30 oktober 2014 – samma dag som den socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringen formellt erkände ”Palestina” som en självständig stat – var delegationen i Gaza ”för att visa sin solidaritet” med Raji Sourani och dennes organisation Palestinian Centre for Human Rights. Sourani och hans organisation erhöll 2013 Right Livelihood Award.

Sourani gjorde följande uttalande i anledning av S-MP-regeringens erkännande av ”Palestina”:

Det svenska beslutet att idag formellt erkänna Palestina är unikt och mycket viktigt. Det är ett konkret bevis på den svenska utrikespolitikens självständighet, integritet, trovärdighet och neutralitet och att den är baserad på internationell humanitär rätt och grundläggande mänskliga rättigheter.

I uttalanden från Gaza-besöket orerades det väldeliga om hur den israeliska krigföringen vid konflikten i somras raserat stora delar av Gaza och att det nu behövdes svensk hjälp för att bygga upp området.

imagesPMSNYL52 Hamasterrorister avrättade under den senaste konflikten Gaza-bor som anklagades för att spionera åt Israel.

Mycket talades även om den israeliska så kallade blockaden av Gaza, som emellertid inte var allvarligare än att israeliska lastbilar gick i skytteltrafik in och ut ur området med förnödenheter till den lidande befolkningen. Därtill hade Israel i området ett fältsjukhus som vårdade skadade Gaza-bor, vilka riskerade avrättning av Hamas om de påkoms med att låta sig vårdas av israelisk personal.

Det monumentala hyckleriet inom Hamas dokumenteras av att organisationens medlemmar har för vana att låta sjuka anhöriga vårdas på högklassiga sjukhus i Israel.

Såvitt jag kunnat utröna nämnde den svenska delegationen dock inte med ett enda ord att konflikten emanerade ur det faktum, att Hamas dagligen överöste civila områden i Israel med raketer och då och då genomförde terrorattentat genom att ta sig in i Israel genom specialbyggda tunnlar.

Hamasterroristerna begärde föga oväntat svenskt stöd i syfte att få till stånd en fungerande samlingsregering med det på den så kallade Västbanken (de bibliska områdena Judéen och Samarien) inför kommande val: se länk överst. De har blivit rikligen bönhörda.

imagesR1WSB31P En skiss av en Hamas-byggd infiltrationstunnel.

Den svenska regeringen har således nyligen ”med kraftigt ökat stöd till palestinsk statsbyggnad” plussat på det skattefinansierade biståndet från 500 miljoner till 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden. Detta har skett mitt under en palestinaarabisk terrorvåg i Jerusalem och på andra platser vilken skördat ett betydande antal oskyldiga civila liv:

http://www.varldenidag.se/ledare/2014/11/18/Lukas-Berggren-Moraliskt-och-ekonomiskt-stod-till-terrorhyllningar/

Det faktum att EU-domstolens första instans nu beslutat häva den terrorstämpel som Hamas försågs med 2001, således fyra år innan rörelsen tog kontrollen över Gaza, innebär föga i sak. Hamas har visat och fortsätter eftertryckligt att visa att man bekänner sig till terrorn som medel i politiken. Domstolsbeslutet innebär inte heller att det är fritt fram för Hamas att verka i EU-länderna. EU har nu tre månader på sig att visa att  finns fog för terrorstämpeln.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/eu-domstolen-upphaver-beslutet-att-terrorstampla-hamas/

Svenskt stöd till den ”palestinska” saken via regering, kyrka och så kallade humanitära organisationer är ett uttryck för den kompakta Israel-fientlighet som härskar i det officiella Sverige och som initierades av Olof Palme i början på 1980-talet.

Den nuvarande regeringen innehåller en bostadsminister, Mehmet Kaplan, som är islamist och en skolminister, Gustav Fridolin, som för drygt tio år sedan greps av israeliska säkerhetsstyrkor när han bröt mot Israels terroristlagar och sattes på ett plan tillbaka till Sverige.

imagesK0PJFJ20 Islamisten Mehmet Kaplan har deltagit i Hamas-jippot Ship to Gaza.

Nära maktens tinnar finns de inflytelserika socialdemokraterna partisekreteraren Carin Jämtin, riksdagsledamoten Veronica Palm och dennas kollega Hillevi Larsson, som nyligen glatt lät sig fotograferas med en kartbild hon fått i pris av en palestinsk förening där den judiska staten Israel raderats bort. Samtliga dessa är, i likhet med förra partiledaren Mona Sahlin, entusiastiska propalestinier och Israel-hatare.

När socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg före senaste valet kritiserade sitt parti för den fortgående islamisering som pågår, ströks hon helt sonika från riksdagslistan.

En grundsten i den socialdemokratiska preferensen för islam samt den palestinaarabiska saken är organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare kristna Broderskapsrörelsen, som under Peter Weideruds ledning antagit en avskyvärd antisemitisk identitet vilket påtalats av den liberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):

http://skma.se/socialdemokrater-for-tro-och-solidaritet-spar-pa-oklarhet-om-antisemitisk-ledare/

När det gäller Svenska kyrkan har denna under en lång följd av år ensidigt kritiserat Israel, varför Wejedryds varma handslag med Hamas-ledaren Ismail Haniyeh  i höstas förvånar ingen (se bilden överst). Att Hamas har som måsättning att utplåna Israel och döda alla judar är uppenbarligen inga som helst problem för Wejryd.

I en debattartikel i Aftonbladet den 31 oktober 2012 krävde dåvarande ärkebiskopen Wejryd och Strängnäs-biskopen Hans-Erik Nordin en särskild märkning av produkter från ”illegala” israeliska bosättningar:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article15694328.ab

imagesVM343X1S Två arabiska folkförstörare trivs tillsammans: Bashar Al-Assad och Muammar Khadaffi.

Två år dessförinnan hade Wejryd jämte presidiet för Sveriges kristna råd och två syrisk-ortodoxa ärkebiskopar från Södertälje besökt Syrien och hyllat landets dokumenterat hänsynslöse diktator Bashar Al-Assad:

http://gulanavci.blogspot.se/2010/03/vad-haller-arkebiskopen-anders-wejryd.html

I sina hyllningar till Al-Assad, som med sin oförsonliga politik mot politiska meningsmotståndare där mord, misshandel och fängslanden var vardagsmat triggade igång det blodiga syriska inbördeskriget, sade Wejryd bland annat: ”Och jag vill gärna säga att Bashar Al-Assad är en på många sätt imponerande person.”

 

 

 

 

På nationaldagen: Leve gamla Sverige!

6 juni, 2014

Carl_Larsson_-_Gustav_Vasas_int__g_i_Stockholm_1523 Carl Larssons version av Gustaf Vasas intåg i Stockholm den 23 juni 1523.

Den 6 juni firades länge ”Svenska flaggans dag” till minne av valet av Gustaf Vasa som Sveriges konung i Strängnäs 1523 – Sverige blev ett självständigt land – samt 1809 års regeringsform, som ägde bestånd ända till 1974.

Som framgår av flaggfirandet 1953 – se länken ovan – kunde det bli nog så festligt även innan dagen officiellt utnämndes till nationaldag 1983 (helgdag blev den på annandag pingsts bekostnad 2005). Vi får här se den kungliga kortegen färdas från Slottet till Stockholms stadion på Valhallavägen. Hela den dåvarande kungafamiljen med kungaparet Gustaf VI Adolf och drottning Louise i spetsen deltog. Vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf var vid detta tillfälle sju år.

Gustaf VI Adolf (1882-1973) var vid tillfället 70 år fyllda och påfallande glad och spänstig. En reslig och vänlig man med det vördnadsbjudande valspråket ”Plikten framför allt”. Med Gustaf Adolf som statschef och Tage Erlander som statsminister hade Sverige ett pålitligt ledarpar som var djup uppskattat och, vågar jag påstå, älskat i folkdjupet.

41245-20080928170903 Konung Gustav VI Adolf och drottning Louise.

Jag måste medge att jag inte firar innevarande nationaldag på något särskilt sätt. Föredrar att vara hemma och skriva samt uträtta vardagliga sysslor. Firandet inskränks för min del till inmundigande av typiskt svensk mat och dryck – potatis, köttbullar, sill, öl och nubbe (som dock är finsk, men Finland var ju faktiskt en östlig del av vårt land fram till 1809!).

Den svenska stormaktstiden är definitivt förbi och varken Finland eller Norge är längre svenskt. Det hindrar naturligtvis inte att vi bör fira vår nationella högtidsdag med synnerligen gott samvete. En nyliberal twittrare ifrågasatte tidigare i dag varför vi konservativa Sverige-vänner är så förtjusta i vår nationaldag emedan, som vederbörande påstod, ”Sverige är världens radikalaste land”. Vilket inte stämmer, exempelvis Nordkorea ligger väl litet före oss i detta avseende.

Jag svarade att det inte är allting i det nuvarande Sverige vi älskar och uppskattar, utan något djupare – det som är Sveriges själ och hjärta. Vi firar Sverige därför att det är vårt fosterland, inte något speciellt politiskt förhållande eller någon tankekonstruktion om vad Sverige eventuellt är eller icke är. Det är en ynnest för alla människor att ha en nationell identitet, att veta vilken kultur och tradition vi hör till. Det ger oss en kollektiv såväl som individuell trygghet.

I fallet Sverige finns det därtill all anledning att känna genuin tacksam mot alla hittillsvarande generationer av jordbrukare, industriarbetare, fiskare, militärer, präster, akademiker, uppfinnare, forskare och idealister som byggt vårt fosterland och givit oss en mer än dräglig levnadsstandard, hedrat Sverige utomlands och säkrat våra gränser från främmande påhälsning

jordbruk1 Bönder och jordbrukare hör till de grupper som byggde upp vårt Sverige.

Att fira Sveriges nationaldag är tydligtvis förenat med icke obetydlig ångest för etablissemanget inom media och politik. En TV-kanal kör ett program med inbjudna talare såsom Soran Ismail och Alexandra Pascalidou, alltså tvångsmässiga antinationalister och stundom hatfulla, professionella ”antirasister” som kan göra bort sig hur mycket som helst men ändå fortsättningsvis inbjudas av media och till och med få ett och annat pris (som Ismail, som nyligen belönades av Svenska FN-förbundet).

Det är helt klart behäftat med uppenbara förbehåll när etablissemanget firar nationaldagen. Det får ju inte bli ”för” svenskt och för mycket blågult flaggviftande. Därför blir det undantagslöst en grogg på litet svenskhet, litet mångkultur och ett par centiliter så kallad öppenhet, välkomnande och tolerans. Då känner man sig riktigt lyckad och präktig som programmakare eller festarrangör. Sådär litet lagom ”svensk” men, Gud förbjude, inte någon vidrig sverigedemokrat! Som Historiska muséet, som förvandlar nationaldagen till ett mångkulturalistiskt jippo i massinvandringens tecken.

Sedan har vi förstås också de puerila låtsasradikalerna, de som tycker det är stentufft att plädera för brännande och skändning av svenska flaggan under hänvisning till att nationalstaten skall avskaffas och alla gränser öppnas. Wow, så häftigt – nu känner jag mig JÄTTERADIKAL, typ! I dag riskerar man inget straff hur mycket man än bränner eller släpar vår nationalsymbol i smutsen, men på andra platser – som i den amerikanska delstaten Arizona – kan den som skändar flaggan sättas på vatten och bröd:

http://edition.cnn.com/2014/01/24/justice/arizona-inmates-bread-water/index.html?hpt=hp_t2

dpwovtn27xnbyt4suf9qcbz4ka5asel Galna rättroende i Bangladesh bränner vår flagga för att svenska staten underlåtit att straffa konstnären Lars Vilks för hans rondellhundar.

Det tycker jag kan vara ett lagom straff i sammanhanget. Eller vad säger Carl Johan De Geer, den av svenska staten livstidsavlönade överklass”konstnären” och bajskorvsrabulisten, beryktad för sitt verk ”Skända flaggan” från 1967? Eller Foujan Rouzbeh, Maria Borgström och andra tokkärringar i totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ, som också brinner för att skända symbolen för det land som gett dem frihet,  trygghet, välstånd och politiskt inflytande?

Den här dagen glömmer vi dock gärna dessa beklagansvärda individer och utbrister i ett unisont:

Leve fosterlandet! Leve gamla Sverige! Leve konungen och hans hus!

 

Krokodiltårar över drunknade bovar

15 mars, 2013

hjulstabron_thumbBovarna forcerade bommarna vid Hjulstabron.

Det har fällts talrika krokodiltårar över de två kriminella som omkom genom drunkning sedan deras bil i hög fart kört genom bommarna vid Hjulstabron på väg 55 mellan Enköping och Strängnäs. Bron hade fällts upp på order av polisen i syfte att stoppa bovarna som misstänktes ha tjuvtankat vid en bensinmack i Uppsala.

Några kriminologer med den oundviklige Leif G. W. Persson i spetsen har ondgjort sig över så kallad bristande proportionalitet i polisens åtgärd att öppna bron. Bensinsmitning är ett ringa brott och därför borde man inte utsätta bovarna för livsfara på detta sätt, har det hetat. Med facit i hand är det som bekant lätt att vara efterklok.

Efter smitningen valde bensintjuvarna att efter Enköping ta in på vägen söderut i riktning Strängnäs. Förvisso inte det allra klokaste vägvalet om man vill undkomma förföljande polisbilar, då det finns tre öppningsbara broar längs denna väg. 600 meter före bron finns varnande ljussignaler och 100 meter före varningsskyltar och bommar.

200px-Leifgw_portraitDen oundviklige professor Persson.

Polisen var intresserad av få stopp på bensintjuvarna – smitning av detta slag är ett stort problem i området liksom på många andra håll i landet – och kunde inte gärna utgå ifrån att dessa skulle ignorera ljussignaler och varningsskyltar samt forcera bommar i ett desperat försök att undkomma. Trots allt var det ju, som så ofta påtalats i sammanhanget, ett ringa brott. Det var inte alldeles självklart att tjuvarna var beredda att riskera liv och lem på sätt som skedde.

Upplysningsvis kan vidare nämnas att det rörde sig om två förhärdade individer varav åtminstone den ena titulerade sig ”yrkeskriminell” på Facebook. Båda hade ett förflutet som narkomaner och bilen de färdades i var därtill belagd med körförbud. Möjligen var de påverkade av droger under den fatala färden.

Det tillhör kutymen att polisen alltid skall kritiseras å det grövsta vid händelser av detta slag. Likadant med den rånare som avlidit sedan han skjutits ner av polisen i Södertälje under ett pågående rån av en guldsmedsbutik i det så kallade Telgehuset. Detta  sedan vederbörande riktat ett vapen mot polisen. Polisinsatsen friades till slut den gången – inblandade polismän hade handlat helt korrekt.

Det tycker jag man gjort även i det här fallet: heder åt polisen som gör sitt bästa för att värna laglydiga medborgare! Vill man inte råka ut för händelser av det här slaget bör man kanske överväga att hålla sig inom lagens hank och stör.

Därmed inte sagt att polisen inte kan göra fel. Det gjorde den polisman som sköt 21 skott rätt in i ett gymm i Stockholm för en tid sedan. Då skall händelsen utredas och polisen ifråga givetvis  ställas till svars om han/hon befinns skyldig, vilket efter vad jag förstår även skedde den gången.