Posted tagged ‘Judéen’

Palestinska myndigheten tar tillbaka erkännande av Israel – anklagas för systematisk tortyr

31 oktober, 2018

Palestinska centralrådet har röstat för att ta tillbaka sitt erkännande av Israel.

Samtidigt som den Palestinska myndigheten (PA) trappar upp sin krigföring gentemot Israel riskerar den sin egen undergång. Den senaste åtgärden från palestinaaraberna är att ta tillbaka alla erkännanden och eftergifter som gjorts gentemot den av dem så hatade judiska staten inklusive Oslo-avtalet från 1993. https://www.aljazeera.com/news/2018/10/top-palestinian-body-calls-suspension-israel-recognition-181030053457580.html

När det Palestinska centralrådet (PCC) nyligen höll möte i två dagar i Ramallah röstade man för att avsluta alla åtaganden paraplyorganisationen PLO någonsin gjort visavi Israel. Även för ”palestinierna”  vitala överenskommelser som säkerhetskoordination med Israel och delaktighet i Paris Economic Protocols överges. Problemet, som man nu tydligen struntar i, är att dessa åtgärder riskerar äventyra hela den Palestinska myndighetens existens.

Först när Israel erkänner de gränser som fanns innan landet av säkerhetsskäl annekterade den så kallade Västbanken och östra delen av Jerusalem efter Sexdagarskriget 1967 kan PA under Mahmoud Abbas (Abu Mazen) skakiga ledning tänka sig att avstå från nämnda åtgärder. Sanningen är dock att den icke existerande staten ”Palestina” aldrig funnits inom några allmänt erkända gränser.

Under de 19 år som föregick den för Israel segerrika utgången av Sexdagarskriget var området ockuperat av det hashemitiska kungadömet Jordanien, tidigare kallat Transjordanien, som egenmäktigt lade beslag på det efter avslutningen av det första Arabisk-israeliska kriget 1948. ”Västbanken” omfattar de bibliska områdena Judéen och Samarien och är väsentliga för Israels historiska identitet. I dag administreras området av Israel respektive PA, men något avgörande avtal om områdets status har ännu icke ingåtts. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken

Parallellt med Abbas vapenskrammel offentliggjorde människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) en rapport, vilken konstaterar att såväl Palestinska myndigheten som dess rival Hamas ägnar sig åt systematisk tortyr av det mest vedervärdiga slag av personer som fängslats för oliktänkande. HRW uppmanar the International Criminal Court (ICC) i Haag att pröva de båda regimernas tortyr som krigsbrott. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Human-Rights-Watch-issues-special-report-about-PA-Hamas-torture-570056

Palestinaarabisk fånge i ett fängelse i Gaza City.

Rapporten bygger på intervjuer med 147 vittnen samt tidigare intagna och anhöriga till fängslade personer. Omar Shakir, chef för HRWs avdelning för Israel och Palestina, citeras på följande sätt i SVT Nyheter: ”Palestinska ledare reser jorden runt för att prata om palestiniers rättigheter samtidigt som de leder ett maskineri av förtryck för att krossa oliktänkande.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/systematisk-tortyr-i-palestinska-fangelser

Palestinska myndighetens ”president”, den nu 83-årige Mahmoud Abbas, är en av den svenska socialdemokratins mest omhuldade utländska ledare. Han vägrar hårdnackat, trots omfattande internationell kritik, att stoppa utbetalningarna av ersättning med miljardbelopp till familjerna till palestinaarabiska terrorister vilka dömts och fängslats för mord och terror i Israel. Detta är för Abbas långt viktigare än att kunna erbjuda en ordnad skolgång för barnen och en fungerande sjukvård för de egna invånarna.

I ett tal nyligen kallade Abbas de fängslade terroristerna för ”martyrer” och försäkrade auditoriet att utbetalningarna var en ”sacred issue” (helig fråga) som han aldrig skulle göra avkall på. Om det så bara fanns några ören kvar i den ”palestinska” skattekistan – och om han avbryter det ekonomiska samarbetet med Israel är risken överhängande att så blir fallet – skulle dessa gå till ”martyrernas” familjer. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/248636

Abbas passade också på att ge en känga till USA och särskilt då Trump-administrationens ansträngningar att sy ihop någon form av fredsöverenkommelse mellan israeler och palestinaaraber. PA har således vägrat sammanträffa med president Donald Trumps chefsrådgivare Jared Kushner och Mellanöstern-sändebud Jason Greenblatt. I grunden ligger USAs överflyttning av sin Israel-ambassad till Jerusalem, vilken våldsamt förargat palestinaaraberna men inte alls lett till den katastrof som olyckskorparna förutspådde. https://foreignpolicy.com/2017/12/07/moving-the-us-embassy-to-jerusalem-is-not-a-disaster/

Frågan är när Socialdemokraterna kommer att bryta med den barbariska Palestinska myndigheten och sluta upp med att förse den med skattepengar som kan användas för stöd till terroristernas familjer och utveckling av tortyrmetoder i fängelserna. Om vi någon gång får en anständig regering i det här landet så bör en av dess första åtgärder bli att ta tillbaka det olycksaliga erkännandet av ”Palestina”.

Annonser

Irland: ännu mer Israel-fientligt än Sverige?

14 juli, 2018

Liberman: ”Stäng Israels ambassad i Dublin.”

Den israeliske försvarsministern Avigdor Liberman, som tidigare också varit utrikesminister, vill att Israel stänger sin ambassad i Dublin med omedelbar verkan.

Bakgrunden är att den irländska senaten nyligen med röstsiffrorna 25 för, 20 mot och 14 nedlagda röster antog ett förslag som kriminaliserar handel med judar i de så kallade ockuperade områdena Judéen, Samarien, östra Jerusalem samt Golan vilka varit i israelisk ägo sedan Sexdagarskriget 1967. https://www.timesofisrael.com/liberman-wants-dublin-embassy-shut-over-irelands-anti-settlement-legislation/

Irland är därmed det enda landet i EU som, om lagförslaget vinner laga kraft vilket inte är säkert att det gör, kriminaliserar import från judiska bosättningar och slår således till och med Sverige på fingrarna när det gäller Israel-fientlighet åtminstone i detta avseemde.

Liberman skräder inte orden: ”With Israel haters there is nothing to debate. Israel should immediately close its embassy in Dublin. We won´t turn the other cheek to those who boycot us.”

Israels ambassad i Dublin. Foto: Tommy Hansson

Israels utrikesdepartement kallade till sig Irlands ambassadör i Tel Aviv, Allison Kelly, för att protestera mot det i den irländska senaten godkända lagförslaget, något som försvarsminister Liberman tyckte var rätt meningslöst – bättre då att slå igen ambassaden i Dublin. Det israeliska utrikesdepartementet har så här långt inte kommenterat Libermans twittrande..

I såväl Irland som Sverige förefaller finnas en djup aversion mot den judiska staten. Det förflutna kastar långa skuggor, och man kan ställa frågan om detta möjligen har något att göra med att båda länder hade en ambivalent inställning till Nazityskland under Andra världskriget? Jag lämnar frågan öppen.

Den ängsliga svenska eftergiftspolitiken gentemot Tredje riket så länge det gick bra för Hitlers trupper torde vara alltför välkänd för att jag skall behöva gå närmare in på den här. När det gäller Irland försökte dess premiärminister under krigsåren, Éamon de Valera, balansera mellan Storbritannien och Tyskland utan att alla gånger lyckas speciellt bra.

De Valera kondolerade Hitlers död.

De Valera trampade ordentligt i klaveret när han skickade sina kondoleanser till Tyskland efter Hitlers självmord den 30 april 1945. Under 1930-talet hade den irländska republiken därtill i Charles Bewley ett diplomatiskt sändebud i Berlin som var pronazist och antiengelsk såväl som antisemit. https://www.irishtimes.com/culture/books/ireland-and-the-nazis-a-troubled-history-1.3076579

Protesterna i Iran: Ahmadinejad uppges ha arresterats

8 januari, 2018

Irans tidigare president Mahmoud Ahmadinejad uppges ha arresterats för regimkritik.

Enligt Al Quds Al Arabi, en  panarabisk tidning publicerad i London av utflyttade palestinaaraber, har den tidigare iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad arresterats i Iran på grund av regimkritiska anmärkningar. Tidningen hänvisar till ”pålitliga källor i Teheran”. https://worldisraelnews.com/report-former-iranian-president-ahmadinejad-arrested-for-anti-regime-remarks/

Ahmadinejad, som var Irans president 2005-13 och efterträddes av Hassan Rouhani, skall ha gripits när han besökte staden Shiraz. Gripandet skall ha godkänts av Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei. Ahmadinejad uppges ha placerats under husarrest.

Det var när den forne presidenten besökte staden Bushehr som han bland annat inför folkmassorna menade, att den iranska ledningen fjärmat sig från den verklighet och de problem befolkningen tvingas uthärda. Han yttrade vidare (min översättning från engelska):

Vad Iran lider under i dag är dåligt ledarskap och inte brist på ekonomiska resurser. /…/ Hassan Rouhanis regering tror att den äger landet och att folket är ett okunnigt samfund. /…/ Folket är upprört på denna regering på grund av dess monopol på offentlig förmögenhet.

De omfattande protesterna mot mullornas regim är de största sedan ”den gröna revolutionen” utbröt 2009. De startade den 28 december 2017 i Irans till befolkningsstorleken andra största stad, Mashhad, som har omkring tre miljoner invånare och tillika är den av landets städer som anses vara ”heligast”. Under de knappa två veckor som passerat sedan upproret inleddes har något tusental arresterats och minst 22 dödats. Regimen har även arrangerat  manifestationer som stödjer regimen i Teheran. https://en.wikipedia.org/wiki/2017%E2%80%9318_Iranian_protests

Irans president Rouhani har beskyllt ”utländska fiender” (läs: USA och Israel) för att ligga bakom protesterna och påstått att dessa skulle vara ”politiska” snarare än ekonomiskt och socialt betingade.

Enligt Israel ligger Iran bakom det mesta av den oro och den terrorism som plågar regionen. Det är väl känt att mullorna på ett synnerligen rundhänt sätt backar upp den shiitiska terrorrörelsen Hizbollah i Libanon, och även i andra konflikthärdar spelar den iranska regimen enligt Israel en ledande roll.


Israels ÖB, Gadi Eizenkot, pekar ut Iran som det stora hotet i Mellanöstern-regionen.

Israels överbefälhavare, generallöjtnant Gadi Eizenkot, har uttalat att när Israel nu inträder i sitt 70e år sedan bildandet 1948 så är Iran på ett eller annat sätt inblandat i alla de hotbilder som den judiska staten är utsatt för: Libanon, Syrien, Irak, Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken), Gaza och Sinai. https://worldisraelnews.com/idf-chief-iranian-threat-looms-above-all-regional-threats/

Eizenkot underströk dock samtidigt att den israeliska krigsmakten är fullt i stånd att möta de aktuella hoten. Han ansåg också att, även om Israel inte får negligera de pågående raketattackerna från det Hamas-kontrollerade Gaza, så är tiden ännu inte mogen att svara med maximal kraft.

Det iranska revolutionsgardet har gått ut med budskapet, att protesterna nu är över och att mullorna i Teheran sitter säkert i sadeln. Detta betvivlas emellertid av en del bedömare. Den israeliske Iran-experten Menashe Amir har torgfört uppfattningen, att alltfler städer och byar i Iran anslutit sig till protesterna och att de iranska försäkringarna om att upproret upphört inte går att lita på.

Enligt Amir har demonstranterna bara bytt taktik – i stället för att hålla sina aktioner under dagtid genomför man dem nu nattetid. Mellan 70 0ch 100 byar och städer skulle omfattas av dessa protester. https://worldisraelnews.com/despite-government-claims-iran-protests-not-israeli-expert-says/


USAs FN-ambassadör Nikki Haley kallade de iranska protesterna ”en mäktig uppvisning av ett modigt folk”.

På USAs begäran höll FNs säkerhetsråd nyligen, trots motstånd från bland andra Ryssland och Sverige, ett extrainkallat möte i anledning av situationen i Iran. Den amerikanska FN-ambassadören Nicki Hailey kallade protesterna ”en mäktig uppvisning av ett modigt folk”, medan hennes ryske kollega riktade hård kritik mot FNs inblandning i Irans ”interna angelägenheter”. Några konkreta beslut fattades inte vid mötet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6856235

Påven propagerar: jämför Josef och Maria med massinvandringen

26 december, 2017

Påven drar Josef, Maria och Jesus-kortet för att försvara massinvandringen till Europa.

Kan man jämföra Josefs och Marias upplevelser i samband med Jesu födelse med dagens flyktingars och/eller migranters situation? Det hävdade påven Franciskus i sin predikan vid midnattsmässan i Peterskyrkan i Rom julaftonen och det brukar även svenska präster rutinmässigt påstå i syfte att försvara massinvandringen. Jämförelsen haltar dock betänkligt. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/25/paven-jamforde-flyktingar-med-josef-och-maria

I Lukasevangeliets andra kapitel läser vi om hur Josef och hans havande hustru Maria färdades från sin hemort Nasaret i Galileen till Betlehem i Judéen för att låta skattskriva sig i enlighet med den romerske kejsaren Augustus påbud. Jag lämnar i det här sammanhanget därhän att Augustus skattskrivning – som för övrigt inte omfattade ”hela världen” (som anges i evangelietexten, det vill säga Romarriket) utan var regional – inte ägde rum förrän år 6 eller 7 efter Kristi födelse. http://blog.svd.se/historia/2014/08/30/kejsar-augustus-skattskrivning/

Då det enligt Lukas inte fanns rum för dem i härbärget i Betlehem tvingades de hysa in sig i ett stall, där Jesusbarnet alltså föddes och efter födelsen lades i en krubba – alltså en sorts foderställning för djur. Efter födelsen uppvaktades den lille Jesus enligt Matteusevangeliet med dyrbara gåvor av tre ”vise män”, astrologer (så kallade mager) som troligen kom från Persien förutsatt att de alls funnits.


Maria tvingades föda Jesusbarnet i ett stall. Foto: Tommy Hansson

Matteus fortsätter med att redogöra för hur en ängel visar sig för Josef i en dröm och förkunnar:

Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det. (Matteus 2:13-14, 1917 års bibelöversättning).

Enligt den bibliska berättelsen hade konung Herodes den store av de tre magerna fått veta att dem judiske Messias, som Herodes uppfattade som en konkurrerande konung, skulle födas i Betlehem varför han skall ha beordrat att samtliga nyfödda gossebarn i Betlehem skulle bringas om livet. Historiker menar att det kan ha rört sig om mellan fem och 20 barn.

Dock finns inga andra historiska källor som bekräftar kung Herodes barnamord. Herodes den store, som var lydfurste under den romerske kejsaren, var i och för sig en maktfullkomlig och misstänksam härskare som till och med lät mörda medlemmar av sin egen familj (exempelvis hustrun Mariamne); han skulle säkert inte ha haft några problem att beordra mord på en handfull nyfödda pojkar i Betlehem om detta hade passat hans syften. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herodes_den_store

En illustration som framställer hur Herodes den store avrättar sin hustru Mariamne.

Herodes lät för övrigt genomföra en omfattande renovering av det heliga judiska templet i Jerusalem och anlägga staden Caesarea Maritima vid medelhavskusten. Herodes den store skall inte förväxlas med sina söner, tetrarkerna Herodes Antipas, Herodes Filippos och Herodes Archelaos. Det var den förstnämnde av dessa som lät avrätta Johannes döparen.

När Herodes den store avlidit – vilket antas ha skett i höjd med påsken år 4 före Kristi födelse – får Josef av ängeln veta, att det nu är fritt fram för den lilla familjen att återvända till sitt hem i Nasaret. I Lukas evangelium berättas om hur det nyfödda barnet får namnet Jesus (Yeshua) och enligt judisk sed omskärs vid åtta dagars ålder. När barnets och moderns ”reningsdagar” var till ända förde föräldrarna till Jerusalem för att frambäras i templet. http://opusdei.se/sv-se/article/marias-liv-viii-jesu-frambarande-i-templet/

När detta var klart återvände de till Nasaret i Galileen. Om Jesus läser vi: ”Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom.” Evangelisten Lukas nämner ingenting om de tre vise männen, barnamorden eller den påstådda flykten till Egypten. https://www.jw.org/sv/publikationer/b%C3%B6cker/jesus/tiden-innan-jesus-tj%C3%A4nst/familjen-flyr-till-egypten/


En ikonversion av flykten till Egypten.

Som framgår av ovan föreligger en klar diskrepans mellan Matteus och Lukas evangeliers respektive skildringar av omständigheterna kring Jesu födelse. Om det som står i Matteus är sant så stämmer detta inte tidsmässigt överens med tidpunkten för Herodes död och den heliga familjens återvändande till Galileen och frambärandet i templet i Jerusalem. Nu menar en del kristet troende att det finns adekvata förklaringar till detta. Bedöm själva om detta stämmer: http://www.gluefox.com/krist/problem/mattluk.shtm

Nu åter till frågan om det är lämpligt att jämföra Josefs, Marias och Jesu öden och äventyr i samband med resorna till Betlehem i Judéen och Egypten. Jag svarar ett bestämt nej på den frågan.

Den heliga familjen lämnade sitt hem av praktiska skäl: skattskrivning och flykt undan Herodes. De hade inte för avsikt att stanna  för gott och leva på bidrag eller ens arbeta på främmande ort. Inte heller anlitade de människosmugglare som många av dagens så kallade flyktingar alternativt bidragsinvandrare.


Josef och Maria demonstrerade inte mot myndigheterna.

Inte heller demonstrerade de mot myndigheterna eller tog sig först igenom en rad länder för att nå slutmålet i Tyskland eller Sverige. Jag känner mig också rätt säker på att de inte deltog i några terroraktioner eller massvåldtäkter. Nej, de återvände så skyndsamt som möjligt till sitt hem för att göra rätt för sig där.

Påven Franciskus och ett ospecificerat antal präster gör sig därför enligt min mening  skyldiga till en sentimental och ganska billig retorik när de använder Josef, Maria och Jesus i syfte att försvara den pågående massinvandring som hotar förvandla våra västerländska samhällen till islamiserade ghetton. De borde sannerligen veta bättre.

 

 

EUs antiisraeliska agenda

21 december, 2017


Inga glada miner mellan Mogherini och Netanyahu.

Bortsett från de totalitärt styrda arabstaterna och Förenta nationerna (FN) finns det en aktör som är särskilt på alerten när det gäller att mobba den judiska staten Israel: Europeiska unionen (EU):

Detta sker dels genom en ekonomisk krigföring som vill strypa levnadsvillkoren för judar bosatta i Judéen och Samarien, samt genom att man okritiskt finansierar den palestinska myndigheten med miljardbelopp. http://www.varldenidag.se/israelkommentar/europas-diplomatiska-krig/repqkB!M0md5EaFg291wjmh6Y2ILA/

Att den Palestinska myndigheten namnger gator och offentliga platser efter dömda arabiska mördare och terrorister, förser dessas anhöriga med frikostigt ekonomiskt understöd och i sina skolböcker kallar judar för ”apors avkomma” bekymrar vare sig EU eller Sverige styrt av den rödgröna regeringen ett dyft.

På EUs Israel-fientliga agenda står vidare att finansiera antiisraeliska grupperingar som OneVoice inne i Israel med miljontals euro i syfte att försvaga den borgerliga regeringen sedan man, i likhet Obama-administrationen i USA, siktat på att störta Benjamin Netanyahu och hans regering. https://www.washingtontimes.com/news/2016/jul/12/obama-admin-sent-taxpayer-money-oust-netanyahu/

När USAs 45e president, Donald J. Trump, fattade det historiska beslutet att offentligt erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och tillkännagav att den amerikanska ambassaden skulle flytta från Tel Aviv till Jerusalem gick EUs utrikespolitiska talesperson Federica Mogherini i taket och förordade att EU som organisation skulle fördöma Trump och USA.

Nu satte dock Ungern stopp för detta tilltag, varför Mogherini fick nöja sig med en personlig bannbulla. https://www.washingtonpost.com/news/worldviews/wp/2017/12/11/who-supports-trump-on-jerusalem-europes-anti-islam-politicians/?utm_term=.53253cea5bed

Den kanske, vid sidan av Sveriges Margot  Wallström, mest Israel-kritiska av EUs utrikesministrar är Tysklands Sigmar Gabriel, vilken sedan han tillträdde sin post för knappt ett år sedan upprepade gånger mobbat den judiska staten. I likhet med Federica Mogherini, Turkiets Recep Tayyip Erdogan, Irans ayatollah Ali Khamenei och Palestinska myndighetens Mahmoud Abbas har Gabriel kraftigt fördömt USAs erkännande av Jerusalem. http://www.jpost.com/Opinion/Time-to-put-Germanys-foreign-minister-in-his-place-517410


Sigmar Gabriel på besök i Israel.

När Sigmar Gabriel i våras besökte Israel insisterade han på att möta representanter för antiisraeliska organisationer, vilket föga överraskande fick Netanyahu att ilskna till: den senare visade vad han tyckte genom att ställa in det planerade mötet med Gabriel. Därefter påstod Gabriel i en artikel i tidningen Frankfurter Rundschau att socialdemokrater tillsammans med judar var Förintelsens första offer:

Sozaldemokraten waren wie Juden die ersten Opfer des Holocaustes. http://www.deutschlandfunkkultur.de/umstrittene-holocaust-aeusserung-geschichtslektion-fuer.1013.de.html?dram:article_id=384723

Och i april 2012, då Gabriel var ledare för de tyska socialdemokraterna,  drog han sig inte för att kalla Israel ”en apartheidstat”. Frågan är om ens Margot Wallström skulle tillåta sig en dylik fadäs. Utspelet framkallade protester från såväl förbundskansler Angela Merkel som judiska organisationer. http://www.jpost.com/Jewish-World/Jewish-News/German-chancellor-hopeful-Israel-is-apartheid


Den troende nazisten Walter Gabriel.

En anledning till varför man kanske kunnat förvänta sig en något större återhållsamhet från Gabriel beträffande ämnen som Israel och judenheten är det faktum att Gabriels far, Walter Gabriel, förblev en obotfärdig nationalsocialist till sitt sista andetag. http://www.zeit.de/2013/03/Sigmar-Gabriel-Vater-Kindheit/seite-2

22 år efter ambassadlagens antagande: USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad

7 december, 2017

President Donald J. Trump undertecknar beslutet som officiellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.

Så kom beskedet jag och många med mig otåligt väntat på sedan Donald J. Trump tillträdde som amerikansk president för nästan ett år sedan: att Trump skulle infria sitt vallöfte och erkänna Jerusalem som Israels rättmätiga huvudstad. Som en konsekvens härav har USAs 45e president även instruerat State Department (utrikesdepartementet) att vidtaga mått och steg i syfte att flytta ambassaden från Tel Aviv till huvudstaden. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/12/06/donald-trump-gives-speech-recognising-jerusalem-israels-capital/

Jerusalem har varit Israels officiella huvudstad och säte för den judiska staten Israels regering sedan 1950. Här finns även parlamentet Knesset, Högsta domstolen och flertalet av landets regeringsdepartement samt kulturella och sociala institutioner. Jerusalem är även centrum för judendomen sedan runt 3000 år tillbaka och anses vara en helig stad också inom kristendomen och islam. Israel har åtagit sig att beskydda alla heliga platser oavsett religion.

1967 valde Jordanien trots varningar från Israels sida att inleda vad som skulle bli känt som Sexdagarskriget genom att bomba Jerusalem. Israel försvarade sig synnerligen effektivt och annekterade som en säkerhetsåtgärd östra Jerusalem, som dittills kontrollerats av Jordanien, liksom området väster om floden Jordan, den så kallade Västbanken där de bibliska områdena Judéen och Samarien är belägna. Annekteringen innebar att judarna för första gången sedan historisk tid fick tillgång till sin allra heligaste plats, Västra tempelmuren.


Västra tempelmuren i östra Jerusalem – ”Klagomuren” – är det enda som i dag återstår av det heliga judiska templet. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/ Foto: Tommy Hansson

Därmed är Israels närvaro i den östra (den gamla) delen av Jerusalem fullt legitim och legal i enlighet med internationella lagar rörande väpnade konflikter. Att betydande delar av det internationella samfundet, liksom en rad FN-organ, därefter har vägrat godkänna Israels övertagande av östra Jerusalem ändrar inte detta faktum.

Media överflödar i dessa dagar av referenser till den till synes massiva kritiken mot president Trumps Jerusalem-beslut. Några timmar innan Trump som väntat klargjorde att han betraktar Jerusalem som Israels huvudstad och att han har instruerat State Department att flytta ambassaden från Tel Aviv, uttalade påven Franciskus som sin önskan att ”status quo” bevaras i Jerusalem. Påven uppgavs även ha haft telefonkontakt med ”presidenten” för den Palestinska myndigheten, Mahmud Abbas. http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Respect-status-quo-of-Jerusalem-says-Pope-in-response-to-Trump-move-517173

Bland övriga dignitärer som fördömt Trumps modiga beslut märks (vad hade ni väntat er?) Sveriges funktionsstörda utrikesminister Margot Wallström, vilken som bekant parkerade på plats åtta på Wiesenthalcentrets lista över prominenta antisemiter för ett år sedan och är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i Israel. Wallström har även berömt sig av att ha sammankallat ett extra möte i FNs säkerhetsråd i anledning av ambassadbeslutet. http://norran.se/nyheter/wallstrom-beklagar-djupt-jerusalem-beslut-940030

Påven Franciskus i ett hjärtligt möte med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmud Abbas 2014.

Donald J. Trumps förklaring till sitt historiska beslut visar enligt min uppfattning att han är helt rätt ute. Han har helt enkelt insett att för de militanta palestinaaraberna spelar det ingen som helst roll hur USA och omvärlden ser på Jerusalem: de kommer att fortsätta sin väpnade terror och sitt hat mot alla judar oavsett vilket genom så kallade intifador och alla upptänkliga former av terror. Det nu fattade beslutet gör varken från eller till:

We cannot solve our problems by making the same failed assuptions and repeat the same failed strategies of the past. It is time to officially recognise Jerusalem as the capital of Israel. http://jihadimalmo.blogspot.se/2017/12/antligen.html

Det har sagts att Trumps Jerusalem-beslut är ett hot mot den så kallade tvåstatslösningen – ett judiskt Israel och ett arabiskt ”Palestina” fredligt sida vid sida – och att det rentav öppnar ”helvetets portar” i Mellanöstern. Jag är övertygad om att detta är grova överdrifter, särskilt det senare. Sedan är det en annan sak att palestinaaraberna med sin förkärlek för våld terror och sin oförmåga att styra ens de små territorier de genom Hamas och Fatahs dysfunktionella styre nu förfogar över är ljusår ifrån att kvalificera sig som statsbyggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle prisa Trumps beslut var naturligvis väntat. En stor majoritet av alla israeler inklusive lejonparten av den politiska oppositionen är också positiva till beslutet. https://unitedwithisrael.org/watch-israelis-unanimously-declare-jerusalem-is-my-capital/

Man kan tycka att det inte borde vara alltför kontroversiellt att världens mäktigaste land väljer att erkänna ett lands huvudstad som dess – tja, huvudstad. Hur skulle exempelvis vi svenskar, inklusive Margot Wallström, reagera om det internationella samfundet valde att betrakta Göteborg och inte Stockholm som Sveriges huvudstad? Inte alltför nådigt, misstänker jag.

USAs ambassad i Tel Aviv kommer att flyttas över till Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Israel har dock, speciellt sedan den tidigare slagpåsen Sydafrika fick majoritetsstyre i början på 1990-talet, valts ut som jordklotets paria och betraktas med helt andra måttstockar jämfört med resten av världen. Så får Israel inte försvara sig genom att av säkerhetsskäl besätta fientligt territorium trots att internationella lagar tillåter detta – då heter det att man är ”ockupant”. Israel får heller inte försvara sig genom att eliminera terrorister – då kan man anklagas för ”utomrättsliga avrättningar”. Israels folk får inte ens självt ha vilken huvudstad det vill.

Nu är inte president Donald Trumps beslut fullt så kontroversiellt som det kan tyckas vid ett hastigt påseende. Den 23 oktober 1995 antog Förenta staternas 104e kongress lagen Jerusalem Embassy Act, som deklarerade att Jerusalem skulle betraktas som Israels huvudstad och att USA i konsekvens härmed skulle överflytta sin ambassad till Jerusalem (där landet redan har ett konsulat). https://en.wikipedia.org/wiki/Jerusalem_Embassy_Act

Efter nämnda datum har presidenterna Bill Clinton, George W. Bush samt Barack Obama valt att punktligt varje halvår avblåsa ambassadflytten. Även Donald Trump gjorde samma sak för ett halvår sedan eftersom han ansåg att tiden ännu ej var mogen. Ett par dagar före den historiska deklarationen den 6 december 2017 skulle Trump egentligen på nytt ha gjort samma sak genom att underteckna aktuellt dokument, men den här gången satte han i stället den 22 år gamla ambassadlagen i kraft.

USAs erkännande av Jerusalem kan mycket väl leda till att andra länder följer efter: Sydsudan har deklarerat att landet har för avsikt att etablera sin Israel-ambassad i Jerusalem, och även länder som Tjeckien och Ryssland har klargjort att de betraktar Jerusalem som den judiska statens huvudstad.

Israels och USAs flaggor på Västra tempelmuren den 6 december 2017.

President Donald J. Trump har, till internationella medias förtret, haft vad man kan kalla flyt på senare tid. Kort tid innan Jerusalem-beslutet hade han således nöjet se de omdiskuterade inreserestriktionerna mot medborgare från Tchad, Iran, Somalia, Jemen, Libyen och Syrien godkännas av Högsta domstolen med röstsiffrorna 9-2. Fler rättsliga prövningar kommer att följa, men HD-beslutet är en viktig delseger för Trump-administrationen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6835619

Därtill fick Trump igenom sin skattereform – den mest omfattande i USA sedan Reagans dagar i Vita huset för runt 30 år sedan – i den amerikanska senaten, låt vara med knappast tänkbara marginal (51-49). Följden blev en markant uppgång på USA-börsen. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6njkjO/senaten-rostade-igenom-trumps-skattereform

Donald Trump framstår för denna bloggare alltmer som en av Förenta staternas mest kraftfulla och modiga presidenter någonsin. Om han fortsätter i samma stil kan han rentav komma upp i samma klass som Ronald Reagan.

 

 

 

 

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

31 maj, 2017


Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.


Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!


Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.


Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.


K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”


Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.


Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna