Soros bakom misslyckade protester mot Kavanaugh – och hans ”nya världsordning” är på väg att raseras

George Soros, 88, har anledning att se nedstämd ut – hans dröm om en ny världsordning är på väg att raseras av Donald Trump.

Det väckte visst uppseende när Rudy Giuliani, borgmästare i staden New York 1994-2001 och numera president Donald Trumps personlige advokat, lördagen den 6 oktober retweetade en tweet som kallade den notoriske vänstermecenaten och miljardären George Soros ”anti-Christ” (anti-Krist). https://www.jta.org/2018/10/08/news-opinion/the-telegraph/rudy-giuliani-calls-george-soros-anti-christ

Bakgrunden var att Trump dagen innan i ett inlägg på Twitter hävdat att Soros delvis legat bakom de vildsinta protesterna mot utnämningen av domare Brett Kavanaugh till USAs Högsta domstol (HD). Enligt Trump var banderoller och plakat som demonstranterna – av Trump benämnda ”a left-wing mob” – ”paid for by Soros and others”. https://www.politico.com/story/2018/10/09/trump-kavanaugh-paid-protesters-883617

Protesterna rönte dock föga framgång, eftersom Kavanaugh av senaten valdes in som domare på livstid i HD med röstsiffrorna 50-48 efter den avgångne Anthony Kennedy. https://www.nbcnews.com/video/brett-kavanaugh-sworn-in-as-supreme-court-justice-1339601987805?v=railb&

Man behöver definitivt inte se Soros som någon ”anti-Krist” för att rikta kritik mot honom. Det vänsterliberala etablissemanget tenderar att regelmässigt avfärda varje form av kritik mot George Soros, som är av judisk börd, som högerkonspirationer med antisemitisk touch. Detta ter sig dock problematiskt när det gäller Trump, vars svärson och chefsrådgivare Jared Kushner är ortodox jude; Kushner är gift med Ivanka Trump, som konverterade till judendomen innan hon gifte sig med Jared.

Donald Trump kan vidare på goda grunder anses vara USAs mest Israel-vänlige president någonsin som bland annat flyttat den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. Mig veterligt har inte heller Rudy Giuliani någonsin kallats antisemit. På meritlistan står bland annat att han under sin tid som framgångsrik borgmästare i New York 1995 kastade ut PLO-ledaren Yassir Arafat från en konsert i Lincoln Center. https://observer.com/2015/10/when-rudy-giuliani-booted-yasser-arafat/

Vänstermobben protesterar mot domare Brett Kavanaugh utanför kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Inte heller kan vänsterfeministen Asra Q Nomani, som den 7 oktober i en debattartikel i ansedda The Wall Street Journal gav Trump rätt i att åtminstone en del av de Kavanaugh-fientliga demonstranterna hade mottagit finansiellt stöd från organisationer knutna till George Soros, gärna påstås vara antisemit. https://www.wsj.com/articles/george-soross-march-on-washington-1538951025

I ett inlägg med rubriken George Soros´s March on Washington skriver Nomani bland annat följande:

Yet he /Donald Trump/ has a point (…) Yet while most demonstrators are not paid for their efforts, their protests at the Capitol Saturday, and the ones that have included stalking lawmakers inside and outside their offices, are organized by groups of which Mr. Soros is an important patron.

Asra Q Nomani konstaterar att Soros paraplyorganisation Open Society Foundations eller liknande fonder stöder minst ett 80-tal olika så kallade progressiva frågor. Vidare: ”At least 20 of the largest groups that led the Saturday anti-Kavanaugh protests have been Open Society grantees.”

Soros Open Society Foundations skänkte enligt uppgift cirka 13 miljoner US dollar till det Demokratiska partiets presidentvalskampanj 2016 till förmån för Hillary Clinton. Organisationen har vidare frikostigt stött verksamheter syftande till att bland annat avskaffa Israel som judisk stat samt aktivt motverkat motstånd mot islamism och jihadism. Den hamnade också på tapeten 2014, då den vänsterextrema stiftelsen Expo begåvades med 25 000 US dollar för att påverka EU-valet i Sverige.

För dessa Soros-pengar bildades Tillsammansskapet med syftet att motarbeta EU-kritiska Sverigedemokraterna. Således dök det vid nära nog alla större SD-möten upp mötesstörare som sökte hindra SD-ledaren Jimmie Åkesson från att tala genom att skramla med nycklar, blåsa i tutor och visslor och vända ryggen mot talaren.

George Soros föddes som György Schwarz i en sekulär judisk familj i Budapest den 12 augusti 1930. Han överlevde Förintelsen och lyckades 1947 ta sig till London, där han genomgick en högre ekonomiutbildning. 1956 flyttade han till New York där han omsider etablerade sig som en framgångsrik finans- och affärsman. Soros erfor redan i ungdomsåren vad man kan kalla något slags messiansk kallelse och började se sig som ett gudomligt redskap.

Soros-pengar gick till Expo för att finansiera den vänsterextrema stiftelsens ansträngningar att påverka EU-valet 2014. Fotomontage: Nyheter idag

Vad som är viktigt att konstatera är emellertid att Soros judiskhet saknar betydelse i sammanhanget. Han är inte en del i någon ”judisk världskonspiration” utan kan tvärtom betecknas som en ”självhatande jude” som exempelvis vill avskaffa Israel som en judisk statsbildning. Soros vill etablera en värld helt utan gränser och restriktioner när det gäller migration. Det gör honom inte mindre farlig, snarare tvärtom: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/27/ar-george-soros-varldens-farligaste-man/

Soros fick en chock när Hillary Clinton förlorade det amerikanska presidentvalet 2016 till Donald J. Trump, en man som står för allt Soros avskyr: en stark nationalstat, restriktioner mot invandring, ett starkt och judiskt Israel, en ovilja att ansluta sig till evangeliet om den människoframkallade globala uppvärmningen, kritik mot vänsterliberalismen, med mera, med mera.

Soros fruktar nu, inte utan skäl, att Trump är på väg att rasera den dröm om den ”nya världsordning” som han lagt ner så mycket tid, kraft och pengar på att försöka realisera. https://prophecyinthenews.com/world_news/george-soros-trump-has-almost-destroyed-the-new-world-order/

”Exodus: Gods and Kings”: ingen dålig film trots missar

Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.

Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits

Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.

Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose

En del recensenter, som i exempelvis den brittiska tidningen The Guardian, har pekat på en lång räcka historiska felaktigheter och inkonsekvenser. Den som är specialintresserad av detta tema klickar lämpligen på denna länk: https://www.theguardian.com/film/shortcuts/2015/jan/04/exodus-gods-and-kings-deserve-banned-historical-inaccuracy

Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.

Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.

Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.

Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.

Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148

11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.

En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi  sett och hört prov på tidigare.

Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.

Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:

Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. (1917 års bibelöversättning). https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+7&version=SV1917

Mose och Aron inför farao enligt en illustratör.

Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.

Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15

Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.

Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).

Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm

Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).

Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor

Den verklige Ramses IIs mumie.

Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget

I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.

Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.

Burt Lancaster som Mose.

”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver

 

 

 

 

 

 

 

 

 

22 år efter ambassadlagens antagande: USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad

President Donald J. Trump undertecknar beslutet som officiellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.

Så kom beskedet jag och många med mig otåligt väntat på sedan Donald J. Trump tillträdde som amerikansk president för nästan ett år sedan: att Trump skulle infria sitt vallöfte och erkänna Jerusalem som Israels rättmätiga huvudstad. Som en konsekvens härav har USAs 45e president även instruerat State Department (utrikesdepartementet) att vidtaga mått och steg i syfte att flytta ambassaden från Tel Aviv till huvudstaden. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/12/06/donald-trump-gives-speech-recognising-jerusalem-israels-capital/

Jerusalem har varit Israels officiella huvudstad och säte för den judiska staten Israels regering sedan 1950. Här finns även parlamentet Knesset, Högsta domstolen och flertalet av landets regeringsdepartement samt kulturella och sociala institutioner. Jerusalem är även centrum för judendomen sedan runt 3000 år tillbaka och anses vara en helig stad också inom kristendomen och islam. Israel har åtagit sig att beskydda alla heliga platser oavsett religion.

1967 valde Jordanien trots varningar från Israels sida att inleda vad som skulle bli känt som Sexdagarskriget genom att bomba Jerusalem. Israel försvarade sig synnerligen effektivt och annekterade som en säkerhetsåtgärd östra Jerusalem, som dittills kontrollerats av Jordanien, liksom området väster om floden Jordan, den så kallade Västbanken där de bibliska områdena Judéen och Samarien är belägna. Annekteringen innebar att judarna för första gången sedan historisk tid fick tillgång till sin allra heligaste plats, Västra tempelmuren.

Västra tempelmuren i östra Jerusalem – ”Klagomuren” – är det enda som i dag återstår av det heliga judiska templet. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/ Foto: Tommy Hansson

Därmed är Israels närvaro i den östra (den gamla) delen av Jerusalem fullt legitim och legal i enlighet med internationella lagar rörande väpnade konflikter. Att betydande delar av det internationella samfundet, liksom en rad FN-organ, därefter har vägrat godkänna Israels övertagande av östra Jerusalem ändrar inte detta faktum.

Media överflödar i dessa dagar av referenser till den till synes massiva kritiken mot president Trumps Jerusalem-beslut. Några timmar innan Trump som väntat klargjorde att han betraktar Jerusalem som Israels huvudstad och att han har instruerat State Department att flytta ambassaden från Tel Aviv, uttalade påven Franciskus som sin önskan att ”status quo” bevaras i Jerusalem. Påven uppgavs även ha haft telefonkontakt med ”presidenten” för den Palestinska myndigheten, Mahmud Abbas. http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Respect-status-quo-of-Jerusalem-says-Pope-in-response-to-Trump-move-517173

Bland övriga dignitärer som fördömt Trumps modiga beslut märks (vad hade ni väntat er?) Sveriges funktionsstörda utrikesminister Margot Wallström, vilken som bekant parkerade på plats åtta på Wiesenthalcentrets lista över prominenta antisemiter för ett år sedan och är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i Israel. Wallström har även berömt sig av att ha sammankallat ett extra möte i FNs säkerhetsråd i anledning av ambassadbeslutet. http://norran.se/nyheter/wallstrom-beklagar-djupt-jerusalem-beslut-940030

Påven Franciskus i ett hjärtligt möte med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmud Abbas 2014.

Donald J. Trumps förklaring till sitt historiska beslut visar enligt min uppfattning att han är helt rätt ute. Han har helt enkelt insett att för de militanta palestinaaraberna spelar det ingen som helst roll hur USA och omvärlden ser på Jerusalem: de kommer att fortsätta sin väpnade terror och sitt hat mot alla judar oavsett vilket genom så kallade intifador och alla upptänkliga former av terror. Det nu fattade beslutet gör varken från eller till:

We cannot solve our problems by making the same failed assuptions and repeat the same failed strategies of the past. It is time to officially recognise Jerusalem as the capital of Israel. http://jihadimalmo.blogspot.se/2017/12/antligen.html

Det har sagts att Trumps Jerusalem-beslut är ett hot mot den så kallade tvåstatslösningen – ett judiskt Israel och ett arabiskt ”Palestina” fredligt sida vid sida – och att det rentav öppnar ”helvetets portar” i Mellanöstern. Jag är övertygad om att detta är grova överdrifter, särskilt det senare. Sedan är det en annan sak att palestinaaraberna med sin förkärlek för våld terror och sin oförmåga att styra ens de små territorier de genom Hamas och Fatahs dysfunktionella styre nu förfogar över är ljusår ifrån att kvalificera sig som statsbyggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle prisa Trumps beslut var naturligvis väntat. En stor majoritet av alla israeler inklusive lejonparten av den politiska oppositionen är också positiva till beslutet. https://unitedwithisrael.org/watch-israelis-unanimously-declare-jerusalem-is-my-capital/

Man kan tycka att det inte borde vara alltför kontroversiellt att världens mäktigaste land väljer att erkänna ett lands huvudstad som dess – tja, huvudstad. Hur skulle exempelvis vi svenskar, inklusive Margot Wallström, reagera om det internationella samfundet valde att betrakta Göteborg och inte Stockholm som Sveriges huvudstad? Inte alltför nådigt, misstänker jag.

USAs ambassad i Tel Aviv kommer att flyttas över till Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Israel har dock, speciellt sedan den tidigare slagpåsen Sydafrika fick majoritetsstyre i början på 1990-talet, valts ut som jordklotets paria och betraktas med helt andra måttstockar jämfört med resten av världen. Så får Israel inte försvara sig genom att av säkerhetsskäl besätta fientligt territorium trots att internationella lagar tillåter detta – då heter det att man är ”ockupant”. Israel får heller inte försvara sig genom att eliminera terrorister – då kan man anklagas för ”utomrättsliga avrättningar”. Israels folk får inte ens självt ha vilken huvudstad det vill.

Nu är inte president Donald Trumps beslut fullt så kontroversiellt som det kan tyckas vid ett hastigt påseende. Den 23 oktober 1995 antog Förenta staternas 104e kongress lagen Jerusalem Embassy Act, som deklarerade att Jerusalem skulle betraktas som Israels huvudstad och att USA i konsekvens härmed skulle överflytta sin ambassad till Jerusalem (där landet redan har ett konsulat). https://en.wikipedia.org/wiki/Jerusalem_Embassy_Act

Efter nämnda datum har presidenterna Bill Clinton, George W. Bush samt Barack Obama valt att punktligt varje halvår avblåsa ambassadflytten. Även Donald Trump gjorde samma sak för ett halvår sedan eftersom han ansåg att tiden ännu ej var mogen. Ett par dagar före den historiska deklarationen den 6 december 2017 skulle Trump egentligen på nytt ha gjort samma sak genom att underteckna aktuellt dokument, men den här gången satte han i stället den 22 år gamla ambassadlagen i kraft.

USAs erkännande av Jerusalem kan mycket väl leda till att andra länder följer efter: Sydsudan har deklarerat att landet har för avsikt att etablera sin Israel-ambassad i Jerusalem, och även länder som Tjeckien och Ryssland har klargjort att de betraktar Jerusalem som den judiska statens huvudstad.

Israels och USAs flaggor på Västra tempelmuren den 6 december 2017.

President Donald J. Trump har, till internationella medias förtret, haft vad man kan kalla flyt på senare tid. Kort tid innan Jerusalem-beslutet hade han således nöjet se de omdiskuterade inreserestriktionerna mot medborgare från Tchad, Iran, Somalia, Jemen, Libyen och Syrien godkännas av Högsta domstolen med röstsiffrorna 9-2. Fler rättsliga prövningar kommer att följa, men HD-beslutet är en viktig delseger för Trump-administrationen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6835619

Därtill fick Trump igenom sin skattereform – den mest omfattande i USA sedan Reagans dagar i Vita huset för runt 30 år sedan – i den amerikanska senaten, låt vara med knappast tänkbara marginal (51-49). Följden blev en markant uppgång på USA-börsen. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6njkjO/senaten-rostade-igenom-trumps-skattereform

Donald Trump framstår för denna bloggare alltmer som en av Förenta staternas mest kraftfulla och modiga presidenter någonsin. Om han fortsätter i samma stil kan han rentav komma upp i samma klass som Ronald Reagan.

 

 

 

 

Irans ledare har en plan för Israels utplånande – och förfalskar historien

http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/1.625465

Irans högste ledare sedan 1989, ayatollah Ali Khamenei (född 1939), har enligt den israeliska tidningen Haaretz lagt fram en plan för hur han anser att Israel skulle kunna ”elimineras”. Se länk ovan.

 Ayatollah Khamenei har lagt fram en plan för hur Israel skall ”elimineras”.

Planen, som Khamenei menar skulle kunna accepteras internationellt, har lagts fram på Khameneis officiella twitterkonto i form av svar på nio frågor utmynnande i varför och hur denna plan kan genomföras. Enligt Khamenei innebär planen, som skall ha lagts fram inför ”internationella samfälligheter”, en ”praktisk och logisk mekanism” för att utplåna Israel utan att tillgripa massmord och massakrer på judar (tänk, så storsint!).

Orsaken till att Israel bör förgöras, hävdar Khamenei, är att den judiska staten skall förhindras nå sitt mål genom tilllhjälp av ”barnamord, mord, våld och järnnäve”. ”Israels brott” skall stoppas genom eliminerandet av den ”falska sionistregimen”. Detta skall ske genom en ”folkomröstning” omfattande ”alla ursprungsfolk i Palestina inklusive muslimer, kristna och judar var de än befinner sig”.

Tanken är att en sådan folkomröstning skall komma att installera en palestinsk regering, låt vara att ayatollahn inte förklarar närmare hur detta skall gå till. Denna regering skulle sedan besluta om huruvida ”judiska immigranter som har övertalats immigrera till Palestina” kan förbli bosatta i landet eller återvända till ”sina hemländer”.

Även om den ”usurpatoriska sionismen” inte skulle acceptera förslaget, menar Khamenei, är den framlagda planen ”rättvis och logisk” och skulle ha stora chanser att accepteras av den allmänna opinionen och stödjas av ”oberoende nationer och regeringar”.

 Kejsar Hadrianus ville utplåna judendomen.

Hela den av ayatollah Khamenei framlagda planen bygger på den felaktiga föreställningen, att immigrerande sionistiska judar har lagt beslag på land som rättmätigt tillhör araberna eller ”palestinierna”. Sanningen är att det snarare är precis tvärtom. När de sionistiska pionjärerna först anlände till vad som kallades Palestina – ett namn myntat av den romerske kejsaren Hadrianus (76-138) – i slutet av 1800-talet var området i det närmaste obebott.

Hadrianus var först välvilligt inställd till det judiska folket men började alltmer se detta som ett hot mot sin egen och Roms auktoritet. Sedan han förbjudit den rituella omskärelsen av gossebarn – han menade att det var fråga om stympning – steg spänningen i Judéen och Hadrianus svarade med en veritabel folkmordspolitik.

Enligt historieskrivaren Cassius Dio massakrerades 580 000 judar. Torahn förbjöds och kejsaren lät ställa upp hedniska statyer på Tempelberget, där det tempel som en gång funnits där (det så kallade Serubbabels tempel) totalförstörts år 70 – bara Västra tempelmuren blev kvar. Hadrianus ville helt enkelt utplåna judendomen och döpte om Judéen till Syria Palestina. Jerusalem blev en hednisk stad kallad Aelia Capitolina och judarna drevs i landsflykt, den så kallade diásporan vari de skulle förbli i närmare 2000 år tills staten Israel 1948 upprättades som judiskt nationalhem enligt Balfourdeklarationen från 1917.

I takt med att de första sionisterna byggde upp och utvecklade området begynte även den arabiska invandringen, vilken tilltog under den brittiska mandatärperioden 1917-47 med immigration från Egypten, Syrien, Libanon, Transjordanien, Irak, Jemen, Saudiarabien, Libyen med flera länder och områden. Någon historisk palestinsk stat, lika litet som ”palestinier”, har aldrig funnits.

Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle det forna brittiska mandatet Palestina indelas i ungefär lika stora judiska och arabiska delar och en tvåstatslösning etableras, men under det att judarna accepterade planen slog araberna dövörat till och gick till militärt angrepp så snart staten Israel utropats. Tvåstatslösningen är för ”palestinierna” på sin höjd en temporär åtgärd av taktisk natur – målet är och förblir att utplåna Israel.

 Väpnad arabisk enhet under den brittiska mandatärperioden.

Via nedanstående länk kan ni ta del av den sanna historien bakom den palestinska och judiska invandringen till ”Palestina”:

https://www.youtube.com/watch?v=I0ARecp7pvo

Lägg slutligen märke till att Ali Khamenei inte talar om något slags ”tvåstatslösning” utan förordar frankt att Israel skall förgöras.

Om islam och våldtäkter: vilka är det som är okunniga?

•  Richard Jomshof om våldtäkter och islam.

Det finns få ledande sverigedemokrater jag uppskattar så mycket som Richard Jomshof. Han är alltid tydlig med sina åsikter och har för vana att  framföra dem på ett både vältaligt och pedagogiskt sätt, något som naturligtvis anstår en före detta lärare. Som nu i debatten om islam och våldtäkter.

Debatten i fråga sparkades igång av Michael Hess, vice ordförande i SD Karlskrona där även Richard Jomshof är bosatt. Hess skrev på Facebook att ”våldtäkt är uttryck för islamisk kultur”. Därefter gick Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund ut i ett välment men kanske inte helt stringent försök att dels försvara, dels släta över Hess kommentar.

Läser nu att båda polisanmälts, vilket är vad man kan vänta i dagens debattklimat där all kritik mot islam av de politiskt korrekta bland oss avfärdas som otillåten ”islamofobi” eller ”hets mot folkgrupp”.

Richard Jomshof hymlar inte med var han står. Han tar partikamraten Hess i försvar och citeras i Blekinge Läns Tidning: ”Våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur.” Jomshof har även uttryckt att han inte ser något fel i Michael Hess inlägg. Det hedrar Richard att han på detta sätt säger sanningen, ty det är inte särdeles svårt att belägga att våldtäkt är något som står väl i samklang med islam.

Det mest intelligenta som skrivits i den här frågan står, så vitt jag kan bedöma, Nima Gholam Ali Pour för i ett inlägg på sin blogg den 8 januari:

http://nimatown.blogspot.se/2014/01/detta-star-i-koranen-om-valdtakt.html?showComment=1389253571622

Nima, en avhoppad Malmö-sosse som gått över till Sverigedemokraterna, slår inledningsvis fast:

Självfallet så rättfärdigar koranen våldtäkt eftersom den är författad av en arabisk krigsherre från 600-talet.

 Nima Gholam Ali Pour bloggar om våldtäkter och islam.

Med tanke på detta faktum, anser Nima, kan man inte vänta sig särskilt mycket när det gäller synen på kvinnor. Dessa betraktas i Koranen mer som ägodelar till mannen än som självständiga människor med egen fri vilja. Nima citerar sura 23 verserna 1-6:

Det skall gå de troende väl i händer, de som ber med ödmjukt sinne, som drar sig undan när de hör lättsinnigt tal, som gör en insats för hjälpen till de behövande, som håller sina begär i styr /och inte ger fritt utlopp åt sin lust/ med någon annan än sina hustrur eller dem som de rätmätigt besitter – inget klander kan då riktas mot dem.

I sura 4 vers 24 läser vi:

Ni får inte närma er gifta kvinnor utom sådana som ni rättmätigt besitter – detta är vad Gud föreskriver för er.

Nyckelmeningen här är: ”rättmätigt besitter”. När det gäller att ta ställning till dessa koranpassager, menar Nima Gholam Ali Pour, har man två möjligheter: ”Antingen så tror man att slaveriet i arabvärlden var något positivt och att slavarna underkastade sig sexuell förnedring frivilligt, eller så förstår man att dessa slavar blev våldtagna och att koranen rättfärdigar sådana våldtäkter.”

Nima anser vidare att det ”är bara löjligt” att försöka följa ”denna ökenmanual /Koranen/ år 2014”. Få muslimer följer den i dag, skriver Nima, och om man vill låta Koranen vara ens rättesnöre i dag så måste man tolka den på olika sätt.: ”De islamister som våldtar i dag i Syrien, Iran och Egypten gör det för att de är störda människor. Sedan har de möjligheten att rättfärdiga sina handlingar med hjälp av koranen, men de skulle nog ändå skada människor om koranen inte fanns. En jihadist är vanligen en mycket störd människa.”

Det Nima Gholam Ali Pour här skriver om islamister skulle lika gärna kunna sägas om dagens våldsbenägna nazister och kommunister. Det vill säga personer som gillar att slåss, misshandla folk och förstöra andras egendom och som i nazistisk eller kommunistisk ideologi kan rättfärdiga sitt handlande. Kanske är det denna gemenskap som gör att det från vänsterhåll sällan eller aldrig hörs någon kritik mot islam 0ch/eller islamismen?

 Jan Hjärpe: ”islamolog” med bristfälliga korankunskaper.

Nima går i sitt blogginlägg hårt åt den numera pensionerade (han tituleras professor emeritus) så kallade islamologen Jan Hjärpe, född 1942, som aldrig någonsin hörts yttra ett enda kritiskt ord mot vare sig islam eller islamism/jihadism. Hjärpe var en av dem som uttalade sitt fördömande mot påpekandena om våldtäkt som en del av den islamska kulturen. ”Det står inget sådant i Koranen”, påstod Hjärpe. ”Det är en myt, närmast som en fabel som uppstod på medeltiden.” Hjärpe hade, som vi sett, fel i detta. Koranen innehåller verkligen passager som kan tolkas som att våldtäkt är okay.

Hur några i Sverige verksamma imamer ser på kvinnor och sex framgår i denna video:

http://www.youtube.com/watch?v=Wc4i9vHZ8rk&utm_content=buffer374d2&utm_medium=social&utm_source=twitter.com&utm_campaign=buffer

Nima Gholam Ali Pour skriver så om Hjärpe: ”Antingen så har Jan Hjärpe inte läst koranen eller så förnekar han att det förekom sexuell exploatering inom slaveriet.”

Jan Hjärpe är ett fall för sig. När rättegången som slutade med att den grove antisemiten Ahmed Rami och hans Radio Islam dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp  hölls 1989, ställde Hjärpe upp som försvarsvittne. Han hade givetvis bara positiva saker att säga om Rami och islam och ingenting alls till övers för Israel och judendomen.

En pärla från Hjärpes mun under rättegången: ”Det är tveklöst så, att sionistiska grupper, och även Israels regering, har exploaterat Holocaust.”

 Antisemiten Ahmed Rami i Radio Islam.

Här en länk till fler remarkabla yttranden från Hjärpes sida:

http://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Hj%C3%A4rpe

Nima anser att det är viktigt att i diskussionen ej förneka det som faktiskt står i koranen, vilket är svårt att inte hålla med om. Koranens innehåll skall enligt muslimsk tradition ha uppenbarats till Muhammed av en Guds ängel, men då profeten själv var analfabet var det andra som fick skriva ner uppenbarelserna. Muhammed var en krigsherre som föredrog att sprida sin religion med blod och svärd, så det måste nog anses vara naturligt att koranens innehåll är därefter.

Att den muslim som tog kvinnor, gifta eller ogifta sådana, som krigsbyte också skulle ha rätt att ha sexuellt umgänge med dem, med eller mot deras vilja, var för Muhammed en självklarhet. Därav de suratexter som hänvisats till ovan. Nima Gholam Ali Pour skriver:

Vi kan inte ändra vår syn på våldtäkt här i Sverige och säga att våldtäkt av slavar är inte riktig våldtäkt bara för att koranen rättfärdigar våldtäkt av slavar. Detta är viktigt med tanke på hur människohandel är fortfarande ett stort problem i dag.

Ledande politiker såsom statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och socialminister Göran Hägglund (KD) har funnit SD-uttalandena om våldtäkt som en del av islamsk kultur som så anmärkningsvärda, att de känt sig nödgade att ge sig in i diskussionen.

Vad Reinfeldt har att säga kan vi lätt gissa oss till. Närhelst han ombeds yttra sig om SD säger han något om ”vi och dom” – det är som att trycka på en knapp: ”Det är ett exempel på det vi-och-dom-tänkande som präglar väldigt mycket av SD:s retorik.” Hägglund: ”Det bottnar i okunskap…”

Som vi sett ovan är dock så inte fallet – SD Karlskronas Michael Hess hade helt rätt från början. Det är tvärtom KD-ledaren som inte vet vad han pratar om. Så vilka är det egentligen som är okunniga?

 Gustave Doré: ”Muhammed i helvetet”.

Jag väljer själv vad jag vill respektera!

http://interasistmen.se/dumheter/sd-politiker-anser-att-judars-tro-ska-respekteras-hanar-samtidigt-muslimers-tro/

Den beryktade extremvänstersajten Inte rasist, men (IRM) har återigen – för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på – gått till storms mot mig på grund av en bloggtext jag skrivit. Den här gången påstår man att ”…vi tror nog att SD:s Tommy Hansson nu tagit priset som årets största hycklare.” Se hela texten via länken ovan.

Normalt brukar jag inte finna stor anledning att kommentera vad denna sajt tycker om mig och mina åsikter. Hela dess affärsidé bygger ju på att håna och förödmjuka mitt parti och dess företrädare i Sverigedemokraterna, vilket blir minst sagt tröttande i längden även om IRM naturligtvis är i sin fulla rätt att göra så. Låt de skriva vad fan de vill, har blivit min paroll.

Judisk torahrulle.

Det positiva med att IRM med jämna och ganska förutsebara mellanrum öser verop och galla över min blogg är att besöksfrekvensen brukar raka i höjden rätt ordentligt, så viss tacksamhet bör jag kanske ändå känna. Litet oroande ändå att så pass många tydligen läser den patenterat politiskt korrekta dynga som sajten kolporterar ut.

Den här gången gör jag ett undantag och bemöter den senaste rappakaljan IRM funnit sig föranlåten att bevärdiga min person och mitt skrivande. Anledningen till att man väljer att beteckna mig som ”årets största hycklare” är, att jag i min bloggtext om det judiska nyåret Rosh hashana sägs behandla den judiska religionen och dess traditioner med ”respekt” men i andra sammanhang, enligt IRM, ”hånar muslimerna”. Det senare uppges ha skett bland annat genom att jag några gånger återgivit nidteckningar profeten Muhammed, detta trots att profeten enligt muslimsk sed icke bör avbildas.

”Är Hansson konsekvent”?, frågar sig IRM och tillägger kanske aningen puerilt: ”NÄÄÄÄÄ…”

”Judesuggan” signerad Lars Vilks.

Jodå, IRM, jag är mycket konsekvent. Jag gör helt enkelt bruk av min grundlagsfästa yttrandefrihet genom att på olika sätt stundom kommentera olika religioner och dessas förehavanden och tänkesätt. Och IRM tycker det är ”superfint” att jag uttrycker respekt för judendomen men ojar sig över att jag ”hånar” muslimer genom att återge karikatyrteckningar avbildande profeten.

Men nej, jag hånar ingen. Förutsättningen för den ”konsekvens” IRM efterlyser i detta fall är vidare, att jag förutsätts betrakta judendom respektive islam som två likvärdiga religioner som förtjänar likvärdig respekt. Men tänk om jag nu inte ansluter mig till den åsikten? Tänk om jag faktiskt föredrar judendom framför islam? Varför skulle då detta icke få komma till uttryck i mina bloggtexter? För övrigt kan det noteras, att det även förekommit nidteckningar med judiska motiv som i fallet med Lars Vilks ”Judesuggan” här ovan. Anledningen till att denna litografi rönt föga uppmärksamhet är ju, att det inte finns några judiska terroristgäng som vill mörda folk som hånar den egna religionen – judar tycks vara mer toleranta än muslimer i detta avseende.

Profeten med bomb i turbanen enligt Kurt Westergaard.

Jag har alltid prioriterat yttrande- och åsiktsfrihet framför kravet på vördnad för en viss religion. Om någon vill racka ner på och/eller ”håna” ”min” religion – kristendomen – eller den speciella trosriktning jag står för – unificationism – eller för den delen judendomen, så är det väl inget jag precis njuter av men samtidigt inget jag går i taket för. Därför återger jag gärna Vilks måhända äreröriga judesugga. Vi lever bevars i ett fritt samhälle –  varsågoda, håna på bara! Jag är till och med beredd att gå i döden för er rätt att göra det, även om jag må tycka att ni är avskyvärda när ni gör det.

Det är exakt så jag ser på yttrandefrihet contra vördnad för religioner och religiösa uppfattningar. Jag respekterar varje form av religiös tro som utgår från en ärlig och djupt känd uppfattning om andliga och/eller världsliga förhållanden, monoteism såväl som polyteism. Jag respekterar även den form av tro som en övertygad ateist står för. Därmed definitivt inte sagt att jag frånsäger mig rätten att rikta kritik mot dessa uppfattningar.

Under det att jag känner djup respekt gentemot muslimer som har sin tro, tolererar andra trosuppfattningar och respekterar vårt lands lagar och seder menar att jag att den avart av islam – islamismen/jihadismen – som uppammar våld och terror är det i dag största hotet mot fred, frihet och mänsklig anständighet världen över. Därför ser jag heller inga problem med att avbilda Muhammed med en bomb i turbanen. Muslimer bör för sin del även respektera andras rätt se annorlunda på dess seder och traditioner, även att håna, om de nu föredrar att leva i ett samhälle de ändå anser vara degenererat och eländigt på de flesta sätt framför ett av islam styrt samhälle.

Det finns många religiösa synsätt i världen…

Dessutom väljer jag själv vilka religioner jag föredrar att känna mest respekt för. Judendomen har jag alltid inte bara respekterat utan därtill känt kärlek gentemot, icke minst därför att den gav oss Jesus Kristus och Tio Guds bud. Islam har jag städse ställt mig frågande inför, kanske främst beroende på dess rigida gudsbild som framförallt kräver underkastelse. Själva ordet islam betyder faktiskt underkastelse.

Avslutningsvis är jag således ytterst konsekvent i mitt stöd för yttrande- och religionsfrihet och min och alla andras rättighet att fritt uttrycka sina åsikter om vilket religiöst synsätt som helst. Även så kallat hån är fullt OK enligt min uppfattning, även om jag ingalunda anser att det är något jag gjort mig skyldig till här. Jag har återgett teckningar som kan uppfattas som hånfulla, men det är inte riktigt sak samma som att håna själv. Jag förväntar mig dock inte att IRM skall ha tankekapacitet nog att inse skillnaden.

God natt med judisk musik: tankar om ”det judiska”

Judisk musikensemble spelar på teater.

Så här i början på det judiska nyåret, Rosh hashana, faller det sig naturligt för mig att avsluta dagen och bjuda mina läsare god natt med litet judisk musik.

Här ett par korta sånger med bilder föreställande synagogor på olika platser i världen:

http://www.youtube.com/watch?v=HMjXFFhCUo8

Jag har, så vitt jag vet i alla fall, inget judiskt blod i mina ådror. Ibland undrar jag förstås. Hur annars förklara min många gånger omvittnade kärlek till det judiska folket, dess kultur samt staten Israel? Inför ”det judiska” känner jag något speciellt i min själ som det är svårt att förklara.

Kanske är det helt enkelt sympati och medkänsla med ett ursprungligen av Gud utvalt folk som lidit under hela sin mångskiftande historia och som ännu, 68 år efter krigsslutet, utsätts för hat, förakt och förföljelse. Också FN, som en gång var med och skapade staten Israel under sin norske generalsekreterare Trygve Lie, har sällat sig till Israel-hatarna.

Jag tror mycket i jude- och Israel-hatet bottnar i avundsjuka mot ett folk, som inte bara är utvalt utan också frambringat så många framstående personligheter och kulturyttringar. Vetenskapsmän, konstnärer, musiker, filosofer, författare, affärsmän, entreprenörer, uppfinnare, rättslärde, läkare…en del rötägg också, naturligtvis, det vore ju konstigt annars.

Moses Maimonides, judisk rättslärd och läkare i Egypten på 1100-talet.

Här en unik video med gammal rysk-judisk musik:

http://www.youtube.com/watch?v=KkMyEAJEmo4

En annan aspekt av  judehatet är snedvriden teologi som bland annat framställt judarna som Guds-mördare, förrättare av barnaoffer och pestspridare. När det gäller anklagelsen om att judarna skulle ha mördat Jesus, finns det en minst sagt häpnadsväckande motsägelse.

Enligt traditionell kristen tro kom Jesus Kristus för att dö på korset, därigenom bringande mänskligheten frälsning. Borde då inte det folk som påståtts ha bragt Jesus om livet hyllas för att de gjorde detta möjligt? Frågan kan tyckas bisarr men är fullständigt logisk. Jag skall kanske tillägga, att jag själv inte bekänner mig till tron om Jesu korsfästelse som något av Gud planerat från tidernas begynnelse. Jag anser i enlighet med min tro att Jesus skulle ha accepterats som Messias och krönts till kung i Israel. Korsfästelsen var Guds B- eller möjligen C-plan.

För övrigt var det en romersk ämbetsman, ståthållaren Pontius Pilatus, som beordrade Jesu korsfästelse. Han backades visserligen upp i sitt beslut av de högsta judiska tempelprästerna, men vad den judiska menigheten egentligen tyckte och tänkte vet vi intet om.

Antonio Ciseris målning ”Ecce Homo”. Pilatus visar fram Jesus inför folket innan han dömer honom till döden.

Här sången ”Shma Yisrael” som belyser den judiska och israeliska kampen för överlevnad i en fientlig omvärld:

http://www.youtube.com/watch?v=qzwB4_P5ak4

Vi som kallar oss kristna har all anledning att känna oss tacksamma gentemot judarna och judendomen för att ha frambringat juden Jesus, vars rörelse i begynnelsen var en judisk sekt till synes utan större möjligheter att röna någon speciell framgång. Den religion som vi i dag benämner kristendomen bar dock ymnig frukt, främst tack vare Pauli enastående teologiska arbete med att göra Jesu korsfästelse – som inledningsvis tedde sig som ett fruktansvärt nederlag för den kristna sekten – inte bara rimlig utan fastmer oundviklig och tilltalande.

Jag har någon gång snuddat vid tanken att konvertera till judendomen, men det har till syvende og sidst stupat på att jag faktiskt tror att Jesus var den Messias som fromma judar fortfarande väntar på. Alltså förblir jag kristen, låt vara inte någon särskilt renlärig sådan.

Det där blev ju en ganska lång utvikning från den judiska musiken, som jag tänkt att detta inlägg skulle handla om. Och det gör det ju också, i alla fall delvis.

Shana tova – och ha ett gott och sött judiskt år 5744!

Barbara Streisand i telefonsamtal med Israels förra premiärminister Golda Meir.

Avslutningsvis kan ni här nedan höra och se den amerikansk-judiska artisten Barbara Streisand samtala med Israels ”järnlady”, Golda Meir, per telefon samt framföra Israels nationalsång ”Hatikvah” (Hoppet) vid en gala i anledning av Israels 30-årsjubileum 1978:

http://www.youtube.com/watch?v=8uPHaioopKM

Jag tillägnar detta inlägg min hustrus judiska släkt, som jag vet alltför litet om, från Berlin och Israel. Hennes morfar, som hette hette Willy Levy och var köpman, bosatte sig i Sverige med sin kristna hustru Erna, min frus älskade mormor. Willys broder Lutz, som efter vad jag tror mig veta var en vänsterinriktad journalist, flyttade efter kriget till Israel med sin svenskfödda hustru Ingrid (Mirjam) efter att ha suttit internerad i den svenska statens läger för misstänkta vänsterelement. Lutz efterkommande finns i dag, så vitt jag förstår, i såväl Israel som Tyskland.

Karl Marx: vänsterns hatande föredöme

Karl Marx skrädde inte orden mot sina rivaler och meningsmotståndare.

När man i dessa yttersta av tider studerar vänsterns notoriska metodik att smutskasta sina motståndare med hjälp av invektiv, svordomar och andra fula ord  – som blir uppenbar för den som utsätter sig för obehaget att läsa exempelvis vissa vänsterföreträdares tweets – bör man veta att de senare har ett föredöme som heter duga: Karl Marx (1818-83) i egen hög (eller kanske snarare låg) person.

Marx attacker på sina socialistiska konkurrenter är beryktade för sin plumphet och grovhet. Ett särskilt gott öga hade han till den briljante tyske socialistledaren, författaren och advokaten Ferdinand Lasalle (1825-64), vars framgångar såväl inom juridikens som politikens räjonger gick Marx ära för när.

Han skrev om Lasalle  i ett brev till kumpanen Friedrich Engels (1820-95) den 7 mars 1856:

En typisk jude från den slaviska gränsen, alltid beredd att utnyttja alla för sina privata syften. Denna mani att tvinga sig in i framstående kretsar och göra en framgångsrik karriär, med varje sorts hårolja och make-up, det faktum att han inget annat är än en oljig jude från Breslau, har alltid varit frånstötande för mig.

Marx var vid denna tid bosatt i London och följde tillsammans med Engels med harmsen avundsjuka antagonistens framgångsrika bana hemma i Tyskland. Den notoriskt antisemitiske och allmänt rasistiske Marx – som själv kom från en judisk familj som konverterat till kristendomen – kunde till slut inte behärska sig utan skrev i ett brev till Engels den 30 juli 1862 följande:

Det står nu klart för mig att han, som huvudformen och hårväxten pekar på, är en avkomling till de negrer som följde med Moses på flykten från Egypten (såvida inte hans mor eller farmor korsades med en nigger). Denna förening av tysk och jude på negerbas producerade oundvikligen en märklig hybrid.

Ferdinand Lasalle, ”en oljig jude från Breslau” enligt Marx i en av dennes antisemitiska tirader.

Karl Marx slapp konkurrensen från Lasalle, då denne avled i sviterna efter en pistolduell 1864. I stället blev nu den ryske agitatorn Michail Bakunin (1814-76) Marx främste rival om makten inom den socialistiska sfären. I ett brev till Engels den 12 september 1863 benämner Marx Bakunin ”denna väldiga massa av fläsk och fett”. Bakunin var som person Karl Marx absoluta motpol. Medan Marx var en beräknande, integrerande intellektualist och teoretiker, var Bakunin den flammande känslomänniskan, romantikern och revolutionäre praktikern.

Om Wilhelm Liebknecht (1826-1900), ytterligare en rival om makten, utlät sig Marx på följande sätt i ett brev till Engels den 10 augusti 1869: ”Den kossan har inte den blekaste aning om revolutionär politik.”

Bortsett från Marx tarvliga omdömen om andra socialistiska operatörer kom han med en banbrytande innovation inom socialistisk politik: han tog för vana att brännmärka andra, för honom misshagliga individer och riktningar, såsom varande ”kätterska”, som svikare av den enda sanna och riktiga socialismen. Detta är en metod som använts av alla kommunistiska/socialistiska regimer i syfte att bli av med konkurrenter om makten.

Michail Bakunin: flammande känslomänniska och revolutionär.

Den tydligaste exemplet på denna strategi torde vara Stalins groteska skådeprocesser i Sovjetunionen på 1930-talet, då ideologiskt övertygade kommunister ställde sig upp inför domstolarna och förklarade sig vara inpiskade kontrarevoltionärer och agenter för främmande makt. De lyssnade med stoiskt lugn på huvudåklagaren Andrej Vysjinskij, som vrålade att de var ”galna hundar” som skulle skjutas.

Den avgörande skillnaden mellan Marx och Stalin var ju att den senare förfogade över alla de fängelser, tortyrkammare, läger och exekutionsplutoner som Marx saknade. Om inte Sovjetunionen, vars grundare V. I. Lenin (1870-1924) översatte Marx dammiga teorier till praktisk politik och terror, hade uppstått hade Marx sällat sig till alla andra mer eller mindre  misslyckade socialistledare och revolutionsteoretiker vars namn endast specialiserade historiker i dag känner till.

Karl Marx var en hatande människa. Han hatade sina socialistiska medtävlare och föregångare, han hatade borgerligheten och kapitalisterna, han hatade judendom och kristendom och han hatade icke minst det kejserliga Tyskland med dess ”järnkansler” Otto von Bismarck (”Pissmarck” med Marx karaktäristiska vokabulär). Marx hat blev upprinnelsen till det för socialism och kommunism så utmärkande klasshatet, som skördat så många liv genom kommunismens blodiga historia.

Överåklagare Vysjinskij (i mitten) läser upp dödsdomen mot Karl Radek under Moskvaprocesserna.

Lästips: Tommy Hansson: Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi. Contra förlag 1989. Tage Lindbom: Myt i verkligheten. En studie i marxism. Pro Veritate förlag 1977. Leopold Schwarzschild: The Red Prussian. London 1948. Marx/Engels samlade skrifter inklusive brevväxlingen dem emellan kan studeras i tyskt original i Marx-Engels Werke (MEW), Band 1-39. Berlin 1968.