Om slaskpressens SD-avslöjanden: ett gigantiskt feltänk

Slaskpressen är återigen på gång med, åtminstone vad den själv tycks tro, massiva avslöjanden om Sverigedemokraterna (SD).

Sålunda kunde  den beryktade ”SD-avslöjaren” par preference, David Baas, i gårdagens Expressen (16 maj) berätta om sensationella ”maktmöten” där mer eller mindre framträdande SD-representanter bjudits på ”lyxkrogar” av lobbyister och andra företrädare för intresse- och näringslivsorganisationer.

Baas är författare till boken Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna (2014), där denna bloggare har äran figurera på några sidor.

Bland annat hade det pimplats 50-årig skotsk whisky för 1800 kronor centilitern.

Bland de organisationer som bjudit ut sverigedemokratiska riksdagsledamöter märks klimatskeptiska Stockholmsinitiativet, Svenskt näringsliv, Almega, Företagarna, Svensk handel, Jägareförbundet, Japan Tobacco Inc. samt Lantbrukarnas riksförbund.

Ja, och?

Alla vet naturligtvis att olika typer av samhällsföretag är måna om att lägga fram sina respektive budskap för ledande svenska politiker oavsett partitillhörigheter. SD är ett av åtta riksdagspartier som i valet 2014 blev landets tredje största parti med 12,9 procent av rösterna, vilket gav drygt 50 riksdagsmandat.

Att i detta perspektiv underlåta att ta kontakt med SD, liksom med alla andra partier, måste betraktas som gränsande till tjänstefel.

David Baas texter i gårdagens Expressen kan i bästa fall vara av intresse som en arbetsbeskrivning av hur lobbyister rent allmänt agerar, men något sensationellt avslöjande som motiverar krigsrubriker och fyra helsidor plus förstasidan är det ju inte. Orsaken till publiceringen är i stället en annan, varom mer nedan.

I Aftonbladet såväl som Expressen dagens datum (17 maj) skildras hur Dagens Nyheters tidigare chefredaktör, docent Hans Bergström – numera bosatt i USA – tar kontakt med SDs Linus Bylund i syfte att få till stånd ett fällande av S-MP-regeringen inför budgetomröstningen i riksdagen hösten 2014. Inte heller detta särdeles sensationellt.

Vill man som borgerlig aktör se till att en socialistiskt färgad regering försvinner måste det anses naturligt att ta kontakt med just det parti som har praktisk möjlighet att ordna detta, vilket Bergström också påpekar för Aftonbladets medarbetare. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22831185.ab SD stödde visserligen i omröstningen Alliansens alternativ till budget, men regeringen kunde sitta kvar tack vare den famösa Decemberöverenskommelsen.

Möjligen kan jag tycka att sistnämnda tidnings beskrivning av hur SDs mediasatsningar havererat, den ena efter den andra, är rätt intressant. Att de gjort det är ju ingen hemlighet: SD har en gedigen historik av usel förmåga när det gäller lyckade mediesatsningar. Att låta den uteslutne, före detta ekonomisk-politiske talesmannen Erik Almquist sköta ruljansen från Budapest (!) måste enligt min mening betraktas som nära nog sinnessvagt.

Budapest – centrum för SDs mediesatsning.

Högre än till det animerade skvallrets nivå når dock knappast ABs ”avslöjanden”. http://medieimperiet.story.aftonbladet.se/

Både Expressen och Aftonbladet bygger sina förment sensationella avslöjanden på orättmätigt kopierande av SDs mejlserver, en operation som orkestrerades av tre missnöjda sverigedemokrater vid namn Martin Karlsson, Matthew Bonnor och någon som kallas ”Jimmy”. Uppenbarligen överlämnades det åtkomna materialet till slaskpressen.

Webbidningen Nyheter idag har konstaterat att målsättningen med kopierandet och läckandet var att få de ledande SDarna Richard Jomshof och Mattias Karlsson på fall inför partiets landsdagar i Lund i november 2015. Hur missnöjesgänget trodde att detta skulle kunna förverkligas är för mig en gåta. http://nyheteridag.se/sa-kopierades-alla-mejl-pa-sd-servern-planerar-lacka-infor-landsdagarna/

Martin Karlsson lät kopiera hemligt SD-material som sedan fann vägen till slaskpressen.

Det som slaskpressen torgför enligt ovan är alltså knappast sensationellt, inte ens något det finns anledning höja på ögonbrynen för. Ansvariga på dessa tidningar är sannolikt mycket väl medvetna om detta. Syftet är i stället att visa hur det går för personer, organisationer och företag som har kontakt med Sverigedemokraterna: de blir obarmhärtigt uthängda.

Av allt att döma är detta emellertid ett gigantiskt feltänk. Sverigedemokraterna är i dag ett normaliserat och i vissa mätningar till och med landets största parti. http://www.metro.se/nyheter/yougov-mp-far-lagsta-stodet-nagonsin-sd-fortsatt-storsta-parti/EVHpat!tziHetGvKLhiM/ SDs nolltolerans mot extremism har gjort att stollarna rensats ut. Därav följer att SD-kontakter inte längre på långa vägar stigmatiserar såsom var fallet för några år sedan.

Slutligen visar Expressens och Aftonbladets skriverier – och det tror jag faktiskt inte genierna bakom de SD-fientliga reportagen tänkt på – att Sverigedemokraterna numera är ett parti som topparna inom näringsliv och media helt ogenerat vid behov frotterar sig med. Ur den synvinkeln kan man faktiskt se reportagen som hänvisas till ovan som rena propagandan för SD.

Således bara något för oss SDare att tacka och ta emot för!

SVT och SR har blivit propagandaredskap för ras- och mångfaldsvänstern

 Hanna Stjärne – strategen bakom SVTs urartning.

De så kallade public service-företagen Sveriges television (SVT) och Sveriges radio (SR) har under senare tid utsatts för stundtals häftig kritik för politisk korrekthet i allmänhet och vänstervridning i synnerhet.

Inte för att den kritiken är ny. Den klassiska debattskriften om samhällets vänstervridning, inklusive den på TV och radio, är Christopher Jolins Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige (1972). Författaren menade här bland annat att vänstervridningen fick ett startskott med socialdemokratiska Stockholms-Tidningens nedläggning 1966, vilken ledde till att ett antal vänsterpolitiserande journalister spreds till en rad media.

Vänstervridningen fick en flygande start med USAs upptrappning av Indokina-konflikten, något som blev ett osökt tillfälle för 68-vänstern att ge sig på världens viktigaste demokrati. Det blev allmän rättning vänster i såväl TV och radio som press, en utveckling som vidmakthållits fram till våra dagar. Vänsterpolitiseringen och den rigida politiska korrektheten i SVT och SR under senare tid har kommit till belysning genom en rad tillsättningar och utportionerande av uppdrag sedan Hanna Stjärne tillträdde som VD för SVT för ganska precis ett år sedan.

Färskast i minnet är operasångerskan Malena Ernman, som städslats för att läsa Tennysons ”Nyårsklockan” i SVT1 i dess utsändning från Skansen i Stockholm på nyårsafton. Ernman har fått utstå mycket kritik på sociala media och i alternativa nyhetsfora för sitt oreserverade stöd för den så kallade generösa flyktingpolitik, som länge tillämpades av svenska regeringar. Att det skulle saknas pengar för att fortsätta en vidlyftig asylpolitik avfärdade Ernman – som veterligen inte förfogar över ekonomiska expertkunskaper – som ”bara skitsnack” i en intervju nyligen. http://www.folkbladet.nu/1548704/ernman-oberord-av-kritiken

 Malena Ernman tror inte att massinvandringen kostar något.

Malena Ernman, enligt egen utsago extremfeminist, har även lagt sig i partipolitiken genom att upprepade gånger brännmärka Sverigedemokraterna (SD). Inför partiledaren Jimmie Åkessons medverkan i SVT-programmet ”Skavlan” i februari 2015 varnade hon för att detta kunde leda till en ”normalisering” av SD i enlighet med detta partis sinistra ambitioner. Sedan programledaren Fredrik Skavlan gått hårt åt Åkesson och närmast korsförhört den då ännu sjukskrivne SD-ledaren lugnade hon ned sig något.

En antydan om SVTs kommande inriktning gavs i augusti 2014, då Hanna Stjärne utsågs till ny verkställande direktör för bolaget. Stjärne, som närmast kom från Upsala Nya Tidning, var ordförande i den jury för Grävande journalister som i februari 2014 utsåg den vänsterextrema och kriminellt belastade Researchgruppen till mottagare av utmärkelsen Guldspaden. En som var mycket kritisk till utnämningen av Hanna Stjärne till ny SVT-chef var SDs riksdagsledamot Kent Ekeroth: http://nyheteridag.se/ekeroths-attack-mot-ny-vd-pa-svt-gett-pris-till-afa-kopplad-valdsvanster/

Det är inte särskilt svårt att förstå Ekeroths kritik. Researchgruppen, tidigare med tillägget ”AFA-Dokumentation”, är en brottsbelastad hackergrupp som anlitats av såväl Expressen som Aftonbladet i syfte att komma åt och avslöja anonyma kommentatorer i alternativa media. Här förklarar Robert Aschberg hur gruppen ser på sig själv: https://researchgruppentips.wordpress.com/tag/researchgruppen-afa-dokumentation-expo-hackning/

Gruppens tongivande medlemmar, Antifascistisk aktion (AFA)-aktivisterna Mathias Wåg och Martin Fredriksson, är båda brottsdömda. Wåg dömdes 1995 för olaga intrång efter att ha deltagit i AFAs ockupation av Dagens Nyheter året innan, medan Fredriksson dömts för misshandel med bland annat expanderbatong. Den senare är känd för citatet ”Våld är så jävla roligt”. Något parodiskt var det följaktligen när dessa dömda brottslingar för något år sedan med stort patos avslöjade brottsligt förflutet hos medarbetare i alternativsajten Exponerat.

 Brottsdömda Martin Fredriksson och Mathias Wåg från Researchgruppen-AFA Dokumentation.

Researchgruppen-AFA Dokumentation, med sina rötter och sin ideologi fast förankrade i den våldsutövande extremvänstern, har således genom TV-personligheterna Robert Aschberg och Helena Stjärne samt Expressens och Aftonbladets chefredaktörer Thomas Mattsson respektive Jan Helin, blivit fast förankrad i mediaetablissemanget.

Researchgruppens rumsrenhet bekräftas av att en av dess medlemmar, radikalfeministen och rasvänster-representanten My Vingren, anställts som praktikant av SRs Ekot. Vingren har bland annat gjort sig skyldig till en rad närmast parodiska tweets, där ett lyder: ”Jag tycker alla vita är fula. Att vara vit är att ha permanent brist på pigment. Vi måste börja klassa det som en hudsjukdom.” Sveriges radios ledning ser som väntat inga som helst problem med Vingrens anställning: http://avpixlat.info/2015/03/22/sveriges-radio-rekryterar-vansterextremist/#more-143289

SVT har heller inte haft några problem med att anställa Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, som i likhet med Expressens Thomas Mattsson varit besatt av att bekämpa SD, som programdirektör med en budget på 3 miljarder kronor till sitt förfogande. I likhet med Mattsson har Helin alltså anlitat den AFA-baserade Researchgruppen för grävande journalistjobb.

Vad skall man då säga om den muslimska palestinaarabiskan Gina Dirawis kraftigt favoriserade ställning på SVT och SR? Hon har nu så pass länge, trots att hon bara är 25 år gammal, haft så många och tunga uppdrag inom de mediainstitutioner som gör anspråk på att vara opartiska och sakliga att man börjar undra vad hon har för hållhake på ledningarna i nämnda företag.

”Alla älskar Gina”, påstår bögbladet QX. Nja, riktigt så är det nog inte.

Dirawi har palestinsk-libanesisk bakgrund bland annat omfattande en farfar som var imam i Sundsvall till sin död 2011. Hon har aldrig gjort någon hemlighet av var hennes sympatier ligger i konflikten mellan Israel och det så kallade Palestina.

På sin blogg har hon exempelvis givit följande inte precis opartiska bild av nämnda konflikt:   

Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker och de mördar folk som inte är som dem. ISRAEL HAR FETA VAPEN, VI HAR EN JÄVLA STEN.

Dirawi har vidare på bloggen rekommenderat sina läsare att som ”kvällslektyr” läsa den beryktade antisemiten och förintelseskeptikern Lasse Wilhelmsons 2009 utkomna bok Är världen upp och ner? Wilhelmson menar bland annat att Hitlertyskland förde ett försvarskrig.

Gina Dirawi har exempelvis anlitats som programledare för Melodifestivalen och nu senast som SVTs programvärd på julaftonen, något som givetvis väckte ett ramaskri bland människor som väl kände till hennes bakgrund. Att en bekännande muslim – muslimer firar som bekant inte jul – tillåts vara julprogramvärd på SVT måste betraktas som en spark i skrevet på alla som värdesätter julens kristna innehåll.

I det för SVT och SR gemensamma projektet ”Musikhjälpen”, där Dirawi länge spelat en ledande roll, uttryckte hon nyligen som sin åsikt: ”Våra politiker är ett gäng jävla idioter.”

Får en högprofilerad anställd vid SVT-SR verkligen uttrycka sig på det sättet? Uppenbarligen – om man som Dirawi i den politiska korrekthetens tidevarv fungerar som rasifierad mångfaldsikon. Jag skrev på min blogg följande om Gina Dirawi inför Eurovision Song Contest i Malmö 2013: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/13/inget-flyt-for-israel-infor-esc/

 ”Tintinmannen” Behrang Miri har hittat vägen från Kulturhuset till SVT.

På tal om den sakrosankta mångfalden. Nyligen utsågs Behrang Miri, född i Iran 1984, till ansvarig för statstelevisionens så kallade mångfaldsarbete. http://www.medievarlden.se/nyheter/2015/08/behrang-miri-om-sitt-nya-uppdrag-for-svt

Miri, vilken presenteras på Wikipedia som ”underhållare, rappare, skribent och programledare för Bolibompa”, blev 2012 herostratiskt ryktbar då han som ansvarig för Kulturhusets ungdomsbibliotek i Stockholm beordrade att alla Tintin-album skulle avlägsnas från biblioteket. Motiveringen var att de skulle vara ”rasistiska”. Efter högljudda protester valde dock ledningen för Kulturhuset att låta albumen vara kvar.

Soran Ismail föddes 1987 i likhet med Behrang Miri i Iran men är av kurdisk härkomst. Till betydande del uppvuxen i Knivsta i norra Uppland har han gjort sig ett namn som ståupp-komiker (samt, inom parantes sagt, som en av de vänsterpersonligheter som lunchat med SDs Linus Bylund).

Han har, föga oväntat, rasism som ett stående tema i sina komiska nummer. På senaste tid har han av SVT-ledningen beretts tillfälle att framföra sitt budskap i programserien ”Absolut svensk”, vilket inte är en tillfällighet. http://www.svt.se/absolut-svensk/

Tesen att man kan vara kurdisk iranier och ändå hundraprocentigt svensk, som Ismails programserie torgför, är ett led i den uppskärpning av politiskt korrekt språkbruk som nya SVT-chefen Hanna Stjärne infört.

 Iranske kurden Soran Ismail tror han är svensk – då blir SVT en given arbetsplats.

I en språkmanual med Stjärnes signum fastslås att alla invandrare med svenska pass skall kallas ”svenskar”, även om de inte skulle kunna ett ord svenska. Ett annat riktmärke är att personer, som av mer eller mindre kränkta individer beskylls för att vara ”rasister”, inte skall beredas möjlighet att försvara sig. SVT skall i stället helt och hållet utgå från den kränktes subjektiva upplevelse.

Se gärna denna video som berättar mer om PK-strategen Stjärnes nya manual: https://www.youtube.com/watch?v=Ntcp62ex7tQ

Av ovanstående torde mer än väl framgå, att Sveriges television och i någon mån Sveriges radio är på väg att helt tas över av den nya ras- och mångfaldsvänstern. Gamla tiders krav på ”opartiskhet och saklighet”, som i och för sig ingen på nämnda bolag ändå brytt sig särskilt mycket om under låt oss säga de senaste 45 åren, har flugit all världens väg.

Och det är inte bara vi uttalade sverigevänner och andra kritiker av vänstervridningen som sörjer denna urartning. Den erfarne journalisten och kommunikatören Staffan Dopping riktar på sajten News55 en svidande bredsida mot SVT och enkannerligen dess förkärlek för att göra de agna medarbetarnas åsikter till nyheter. Dopping skriver:

 På senare år har vi kunnat se hur personer med framträdande roller i Svt (även i SR, men i något lägre utsträckning) ventilerar personliga åsikter i olika samhällsfrågor. Både i egna program och i andra kanaler.

Dopping syftar här i först hand på SVT-medarbetaren Helena Zachrisson, som i mellandagarna på SVT Nyheter utkolporterade en text som speglade hennes högst personliga synpunkter på fördelningen av föräldraledigheten. Zachrisson angrep bland annat den ”unkna skitstrukturen” som uppgavs leda till att pappor tar kortare ledighet än mammor. ”Men artikeln”, förklarar Staffan Dopping, är bara senaste exemplet i en tydlig trend. Personliga åsikter i samhällsfrågor slungas ut allt tätare.”

Doppings hela debattinlägg här: http://www.news55.se/kronikor/kalla-mig-gammeldags-men-jag-ogillar-nar-asikter-blir-nyheter-pa-svt/?utm_source=Facebook&utm_medium=delad&utm_campaign=kalla-mig-gammeldags-men-jag-ogillar-nar-asikter-blir-nyheter-pa-svt   

I en läsarundersökning gjord i anslutning till Doppings debattinlägg visade det sig att hela 97 procent höll med honom, medan bara 3 procent inte gjorde det!

Helena Groll: antisemitisk provokatör på SR.

Dopping fäste i början på 2015 vidare uppmärksamheten på SRs prononcerade Israel-fientlighet genom att uppmärksamma, hur en programledare på SRs Studio ett – Helena Groll – trampade ordentligt i klaveret i en intervju med Israels stockholmsambassadör Isaac Bachman, då hon ställde frågan: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen?” När Bachman av förklarliga skäl blev upprörd och kategoriskt avvisade frågan fortsatte Groll att envisas, hon kunde helt enkelt inte fatta att den skulle vara olämplig. http://www.expressen.se/kultur/josephi-judefragan-i-p1-var-inget-misstag/

SRs Anne Lagercrantz bad, hör och häpna, efter Helena Grolls antisemitiska förlöpning ambassadören förbehållslöst om ursäkt för klavertrampet i Studio ett-inslaget, som även fälldes av Granskningsnämnden för radio och TV.

Någonting har uppenbarligen hänt med SVT efter Helena Stjärnes utnämning till bolagets VD. Att statstelevisionen är vänstervriden är minst av allt någon nyhet, det har den varit sedan mitten på 1960-talet då det bara fanns en enda svart-vit TV-kanal i Sverige. Vänstervridningen kan fira 50-årsjubileum under 2016 om vi skall tro på tesen, att vänstervridningen inleddes med Stockholms-Tidningens nedläggning 1966.

Vad som är nytt är att SVT, som gör anspråk på att stå i allmänhetens tjänst och vara saklig och opartisk, nu genom en serie direktiv och utnämningar inlett en genomtänkt omvandling av den egna kanalen till ett propagandaredskap för den nya, politiskt korrekta rasvänstern där det är viktigare med hudfärg och etniskt ursprung än medial kompetens.

Detta kommer givetvis att innebära att missnöjet med SVT kommer att fortsätta öka och tillströmningen till alternativmedia intensifieras, vilket sannolikt inte är vad statstelevisionens propagandister med Helena Stjärne i spetsen tänkt sig.

 

.

Det är svårt med ironi…

 ”Fridsfurste” med skavanker…

Det är ett känt faktum att ironi och sarkasm går dåligt eller inte alls ihop med partipolitik. Antingen förstås det inte eller så misstolkas det medvetet. Här följer några exempel.

Det klassiska exemplet härpå torde vara den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandt (1884-1955) från Borrby i Kristianstads län, som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. I ett brev till den norska nobelpriskommittén skrev han bland annat:

Till Det Norske Stortings Nobelkomité /sic!/

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoners uppfattning framför varje man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse /…/ Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”

Bakgrunden till prästsonen Brandts smörande för Hitler var, att tolv svenska riksdagsledamöter och säkerligen ett ytterligare antal naiva människor på fullaste allvar nominerat den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Nobels fredspris.

 Chamberlain viftar med papperet som skulle garantera ”fred i vår tid”.

Denne hade på hösten året innan återvänt från tyska München och på flygplatsen viftat med den så kallade Münchenöverenskommelsen, där bland andra statsmän Adolf Hitler placerat sin namnunderskrift och därmed – så trodde i alla fall den olycksalige Chamberlain – garanterat ”Peace in our time” (fred i vår tid).

Brandt var dock en övertygad antinazist, vilket han demonstrerat såväl före som efter sin säregna fredsprisnominering av dåtidens värste krigshetsare och internationelle buse alla kategorier. Han blev därför ursinnig över Chamberlains kriminella godtrogenhet – därav den ironiska/sarkastiska nomineringen av Hitler.

Ironin har emellertid misstolkats och i stället tagits som intäkt för att en hög socialdemokratisk politiker verkligen stödde Hitler. Så skedde i så gott som alla samtida tidningar med undantag för den konsekvent antinazistiska Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning under Torgny Segersteds redaktörsskap, som genast fattade galoppen. Brandt själv blev förbluffad över reaktionerna – han hade uppenbarligen överskattat den allmänna förmågan att förstå sig på ironi. Följdriktigt drog han tillbaka sin nominering bara några dagar efter det att den lämnats in.

Erik Brandt hade blivit riksdagsledamot 1938 och ställde inte upp för omval när hans mandat löpte ut 1943. Till yrket folkskoleinspektör kvarstod han emellertid som landstingsman till 1950. Han avled i Stora Tuna i Dalarna 1955.

Riksdagsman Brandt hade alltså som kämpande antinazist fullständigt rent mjöl i påsen. Onekligen tragiskt då att just han hängts ut som exempel på socialdemokratisk nazisympatisör. Eljest fanns det rätt gott som sådana i såväl sosseriet som andra partier, särskilt innan kriget bröt ut med ”fridsfursten” Hitlers överfall på Polen den 1 september 1939 och fram till att det började gå illa för Tyskland i kriget runt 1943.

Mer om denna historia via denna länk:

http://bengt_nilsson.tripod.com/Historia/brandt.htm

Dessvärre fortsätter folk att tro på äktheten i Erik Brandts Hitler-sympatier närmare 80 år efter hans beryktade nominering. Exempelvis den vanligtvis läsvärda Petterssons blogg borde veta bättre än så här (men ta gärna del av bloggarens övriga exempel på sossarnas faiblesse för ting som rashygien och liknande):

Socialdemokrat nominerade Hitler till Nobels fredspris

Nu till mina övriga exempel på vådan av ironi i politiken.

Inför valet 2010 föreläste Stellan Bojerud (1944-2015) inför medlemmar i SD Stockholms län om vad som förväntades av en politiker. Bojerud, en välkänd före detta yrkesofficer, försvarsdebattör, historisk skribent och tidigare politiker för Moderaterna, förmanade bland annat oss närvarande att inte försöka oss på att vara ironiska eller humoristiska. Ironi och humor, förklarade Bojerud, är det nämligen många som inte uppfattar utan tolkar ironin/humorn efter bokstaven.

Bojerud blev sedan invald som ersättare i Sveriges riksdag för Sverigedemokraterna. Personligen tycker jag att han med sin ganska imponerande meritlista hamnade alldeles för långt ner på kandidatlistan till riksdagen. Dessvärre tycktes Stellan sedan ha glömt bort sitt eget råd om att inte vara ironiska till oss andra som kandiderade i 2010 års val.

 Stellan Bojerud levde inte som han lärde.

I ett kommentatorsfält på nätet skrev han i december 2013 bland annat: ”Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska /sic!/ En utlandsadopterad dotter som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn /…/ Nu gift med Manora från Laos /…/ Men jag är rasist” https://sdkuriren.se/aftonbladet-gor-karlek-till-hat/

Envar med normal fattningsförmåga inser naturligtvis att detta är skrivet med ironi kombinerat med sarkasm. Detta för att förlöjliga sådana som anklagat Stellan Bojerud för att vara rasist. Detta inses givetvis också av slaskblaskan Aftonbladet. Ändå tar tidningen fasta på början och slutet av Bojeruds inlägg och skriver i rubriken: ”SD-riksdagsman: ‘Jag är en stolt rasist’.” Det är här fråga om ren illvilja.

I någon mån får dock Bojerud skylla sig själv. Han visste att det är vanskligt att använda ironi och sarkasm i partipolitiken – och själv strängeligen avrått andra från att använda detta – eftersom det så lätt kan misstolkas och motståndarna tar varje chans till karaktärsmord och smutskastning.

Också den kände sverigedemokraten Linus Bylund, riksdagsledamot sedan valet 2014, har råkat ut för Aftonbladets illvilja. När Linus yngsta dotter skulle fira Lucia på sitt dagis 2012 twittrade han: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis.” Given rubrik i AB: ”SD-topp jämför Lucia på dagis med Ku Klux Klan.” Naturligtvis borde även Bylund ha vetat bättre.

Övergrepp av det här slaget är väl närmast slask- och skandalpressens livsluft. Det har dock betalat sig dåligt i längden eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare, och i dag befinner sig den här sortens skrupelfria media i kris med raskt fallande upplagor. Hut går hem.

Vem som tilldelades Nobels fredspris 1939? Ingen alls. Priset delades av lätt insedda skäl inte ut under krigsåren 1939-43. 1944 mottogs det av Internationella röda kors-kommittén.

Succé för Åkesson i Södertälje – sjuklöverpartierna nu ordentligt uppskrämda

Jimmies framträdande i Södertälje möttes med jubel och applåder från hundratals anhängare. Ett fåtal tyckte annorlunda. Foto: Jörgen Fogelklou

Jämnt tio dagar före valet den 14 september besökte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson Södertälje och Politikertorget på Gågatan i sällskap med göteborgsgamängen Jörgen Fogelklou.

Till skillnad från det lama mötet inför de närmast sörjande med V-ledaren Jonas Sjöstedt på onsdagen, var det  var fullpackat med folk utanför polisens avspärrningar framför scenen och av dessa var det kanske ett 20-tal vilka vände ryggen mot Åkesson, skränade, skramlade med nycklar och gav fingret.

Bland dessa fanns kommunalrådet Staffan Norberg (V), som sannerligen borde veta bättre än att på detta sätt vända ryggen åt det fria ordet och ansluta sig till den ohyfsade och intoleranta skränfock som inte vet vad verklig demokrati innebär.

 Rödskägg, batikhäxor och kommunalråd vände ryggarna mot yttrandefriheten och störde mötet på olika sätt. Foto: Tommy Hansson

Jag tror inte jag behöver tala om att lokalblaskan Länstidningens webbreportage från evenemanget till största delen handlade om just de fåtaliga demokratiföraktarnas verksamhet. Reportern valde att välja ut tre av dessa som intervjuobjekt, medan motvikten blev en person som halvt om halvt sympatiserade med SD. Man undrar i sitt stilla sinne var forna tiders saklighet och objektivitet i nyhetsrapporteringen tagit vägen:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2621625-lt-play-akesson-sd-talade-pa-politikertorget

I en artikel dagen före mötet med Åkesson skrevs vidare mest om den planerade motaktionen, men tidpunkten för mötet hade LT underlåtit att sätta ut. Till skillnad från notisen då Sjöstedts sammankomst utannonserades. Att LT tar ställning mot SD på ledarplats är naturligtvis inget att säga om, men då man öppet misshandlar vårt parti i nyhetsartiklarna så ägnar man sig åt oseriös kampanjjournalistik och ingenting annat.

Nåja, man får väl vara nöjd med det lilla. Som att den ofta förekommande V-svansen i form av AFA- och Revolutionära fronten-huliganer lyste med sin frånvaro. Och som att LT valde att faktiskt publicera en halvsidesannons  för SD – som vi förvisso betalt för – där asylsökandet i de nordiska länderna  jämfördes i stapeldiagrammets form. Ett tiotal dagstidningar, däribland DN och SDS, refuserade av svårbegriplig anledning denna annons:

I vårt land anses det tydligen kontroversiellt bara att jämföra invandringsstatistiken i olika länder, något som bekräftar min uppfattning att vi snabbt närmar oss något slags politiskt korrekt halvdiktatur (om vi inte redan är där) där vissa åsikter och vissa diskussioner är bannlysta. Ett land där integrationsminister Erik Ullenhag oroar sig betydligt mer för att islamistiska IS brutala framfart i Irak och Syrien skall leda till ”islamofobi” än för IS offer. Där obekväma konstnärer hamnar i fängelse. Sverige har kort sagt blivit ett extremt land.

För att återgå till Jimmies möte var det stor show på Politikertorget. Spänningen byggdes upp gradvis från det att jag anlände till vår valstuga på Gågatan klockan 10.20 för att träffa en journalist från den välrenommerade tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, vilken ville känna mig på pulsen om den stora syriska immigrationen till Södertälje inför det beramade mötet. Han blev något försenad, men det gjorde ju inte särskilt mycket i det varma solskenet.

 Scenen förbereds…Foto: Tommy Hansson

Så småningom började centrala Södertälje fyllas av intresserad allmänhet och av uniformerade såväl som civilklädda poliser. Slutligen rullade så det skåpbilsliknande turnéfordonet modell större in framför Politikertorgets scen. Fogelklou, Linus Bylund och föraren Michael Rubbestad började montera upp de anordningar som skulle användas under Jimmies tal, och partiets biträdande säkerhetschef Per Vegelow checkade säkethetsläget tillsammans med polisen.

De klämmiga partilåtarna ekade mellan husen på Gågatan när Jimmie Åkesson slutligen anlände och inledde sina aktiviteter i Södertälje med att hälsa på oss lokala förmågor som fanns på plats. En bukett stiliga höstblommor fick han också av Ingrid Hult. Och så drog showen igång efter kort presentation av Tommy Blomqvist. Till skillnad från Sjöstedt valde Åkesson att tala i anslutning till ett podium som placerats nedanför scenen, sekunderad av Fogelklou som ställde frågor om SDs politik med göteborgsglimten i ögat.

Alliansregeringens politik att vilja hjälpa människor från utsatta områden genom att låta så många som möjligt av dessa – i praktiken de mer välbeställda som har råd att betala människosmugglare – komma hit illustrerade Jimmie på ett fyndigt sätt.

Om vi har tio personer och tio äpplen att fördela på dessa, framhöll SD-ledaren, så blir det onekligen mest rättvist om varje person får ett äpple var. Med den förda politiken får dock den person som har det bäst nio äpplen, medan övriga nio får dela på det tionde.

Det var dock inte bara immigrations- och flyktingpolitiken som kom till belysning i Åkessons presentation. Han rörde sig över så gott som  hela spektrat av partiets politik: arbetsmarknadspolitik, vårdsituationen, pensionärsbeskattningen, föräldraförsäkringen med mera. Som sverigedemokrat kände man sig inte så litet stolt över Jimmies (och Jörgens) proffsiga insats. Före mötet i Södertälje hade teamet varit i Nynäshamn och fortsatte sedan till Huddinge och Värmdö.

Jimmie och Jörgen show på Politikertorget. Foto: Tommy Hansson

Innan jag begav mig hemifrån läste jag i tidningen Dagens Samhälle att de rödgröna och alliansen tänker gå ihop i det enda syftet att isolera SD från varje form av inflytande i Södertälje och andra kommuner. På omslaget tittar på en jättelik blaffa till bild KS-ordföranden Boel Godner (S) och oppositionsrådet Marita Lärnestad (M) in i kameran och gör sitt bästa för att se så hjärtinnerligt goda ut som man bara kan göra, när man anser sig ha himlen och hela änglaskaran på sin sida.

Att man på fullt allvar tycks tro det framgår av texten inne i tidningen, där Lärnestad bland annat påstår att SD vill ”bygga en mur” runt Södertälje för att slippa alla flyktingar och Godner menar, att det är ”de goda krafterna” – det vill säga de själva –  som skall ”beskriva verkligheten” och inte det diaboliska SD. Snart dyker det väl också upp påståenden om att vi SDare äter barn till frukost eller förgiftar kommunens dricksvatten…

Lärnestad oroar sig enligt artikeltexten över att det står ”många pensionärer vid deras /SDs/ valstuga”, vilket kanske inte är så konstigt – det är ju den befolkningsgrupp som får lida mest av regeringens politik gynnande asylflyktingar och inte människor som arbetat och betalat skatt ett helt yrkesliv.

 Trängseln var stor då Jimmie talade. Foto: Tommy Hansson

Nu planerar kommunens ordentligt uppskrämda makttanter således att stänga ute och isolera SD från varje form av inflytande, samtidigt som man med darr på stämman talar om ”ökad tolerans”. Jo, tjena. Det här är auktoritärt maktspråk i syfte att helt enkelt sätta folkviljan ur spel. Toleransen är i det här fallet obefintlig. Det är faktiskt så man får kväljningar.

Här en länk till en LT-artikel med samma tema:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2622176-ingen-vill-samarbeta-med-sd

Bara en dryg vecka återstår till valet, som kan bli en riktig rysare sedan allianspartierna till stor del hämtat in vänsterblockets tidigare kraftiga försprång i opinionen. En parlamentarisk cirkus utan dess like kan vidare bli verklighet för den händelse det totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ slinker in i riksdagen.

Missa slutligen inte Björn Söders och Paula Bielers framträdande på Politikertorget den 10 september klockan 12.30 – nu ger vi järnet ända in i kaklet!

 

 

Bra att SD funnit sin EP-grupp – men det kan bli problem…

 SDs EP-representant Kristina Winberg läser SD Södertäljes tidning Telgekuriren under ett besök i SD-tältet dagen före valet till Europaparlamentet. Foto: Tommy Hansson

Den stora nyheten för oss sverigedemokrater i dag är nyheten om att vårt parti funnit sin grupp i Europaparlamentet (EP) efter många ”om” och ”men”. SD kommer att ingå i en grupp, Europe of Freedom and Democracy (EFD), som domineras av Storbritanniens i dag största politiska parti, United Kingdom Indepence Party (UKIP), lett av den karismatiske och nyligen 50 år fyllde Nigel Farage.

Och det är alldeles uppenbart bättre att ingå i ett europolitiskt samarbete än att stå utanför ett sådant. Det innebär bland annat större ekonomiska anslag och bättre möjligheter att göra sin stämma hörd. På Twitter har framförts åsikten att detta är SDs största politiska framgång någonsin, men det tror jag är en alldeles för långtgående slutsats. Icke minst därför att det som sägs och uträttas i Euroaparlamentet inte brukar tilldra sig någon större uppmärksamhet i partiernas respektive ursprungsländer och därför att dess makt trots allt är begränsad.

Énligt SVT Nyhter har Farage haft följande att säga om bildandet av den nya gruppen:

Jag är väldigt stolt över att vi format den här gruppen. Vi kommer att arbeta för att återupprätta frihet, nationell demokrati och välstånd över hela Europa. Vi kan försäkra er att vi för ”den goda kampen” för att ta tillbaka kontrollen över våra länders öden.

Hela texten i nyhetsartikeln här:

http://www.svt.se/nyheter/val2014/sd-bildar-grupp-med-ukip

 Nigel Farage skojar med Beppe Grillo. Återstår att se om det blir lika roligt i Europaparlamentet.

UKIP ernådde genom sin exempellösa framgång i EU-valet 24 platser i Europaparlamentet. Näst största parti med 17 platser blev italienska Cinque Stelle (Fem stjärnor) med den mycket kontroversielle komikern och bloggaren Giuseppe ”Beppe” Grillo som frontfigur. Nigel Farage har tidigare sagts haft vissa problem att acceptera SD som del av sitt team men, så vitt jag känner till, inte haft några dubier vad beträffar Grillo. Detta är, kan jag tycka, överraskande.

Grillo är nämligen en pajas som kan förväntas vräka ur sig precis vad som helst, såvida han nu inte fått stränga förhållningsorder av den urbane Farage att föra sig med litet mera stil än tidigare. Beppe Grillo är beryktad för sitt hat mot Israel och USA och har bland annat antytt, att han föredrar Iran framför världens mest betydande demokrati. I en tweet har han därtill uppmanat al-Qaida att bomba Rom. Det tycks till råga på eländet råda liten tvekan om att Grillo faktiskt är övertygad antisemit.

Den israeliska sajten Arutz Sheva har haft följande att säga om denne italienske pajas:

Men Beppe Grillo är också en demagog med ett lågande hat gentemot Israel och Förenta staterna. Och hans popularitet trots de avskyvärda anmärkningarna visar, att ordet ”jude” återigen blivit en accepterad förolämpning på Europas offentliga marknadsplats.

Hela texten om Grillo här:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/165724#.U6IOsZuKDIU

Det är enligt min mening ett icke obetydligt bekymmer i sammanhanget att Nigel Farage, trots sin erkända sakkunskap när det gäller EU-relaterade frågor, i stort sett tycks sakna nödvändiga kunskaper om Mellanöstern-problematiken och Israels roll som regionens enda demokrati vilken företräder traditionella västerländska värden.

 Att bemöta den växande islamiseringen och därmed antisemitismen i Europa kommer att bli en utmaning för den nybildade EP-gruppen vari SD ingår, särskilt som det finns tveksamheter om var några av partierna i gruppen står i frågan.

Det menar i alla fall en brittisk bloggare, som hävdar att Farage inte förefaller känna till att det är islamismen som är det stora problemet i Mellanöstern. Vid ett möte med en judisk kommunitet i London framhöll Farage om Israel, föga djärvt, att han ”starkt stöder dess rätt att existera”. Bloggaren hoppades att någon israel i publiken skulle på motsvarande sätt fastslå att ”jag stöder Storbritanniens rätt att existera”, men så skedde inte…

http://edgar1981.blogspot.se/2013/07/nigel-farage-ukip-speaks-to-london-jews.html

Förutom redan nämnda brittiska och italienska partier kommer i SDs grupp att ingå Ordning och rättvisa (Litauen), Svobodni (Tjeckien), ZZS (Lettland) samt en oberoende fransk ledamot som hoppat av Front National (FN). SDs partiledare Jimmie Åkesson har framfört:

Vi blir nu medlemmar i en EU-kritisk grupp ledd av Nigel Farage som måste betecknas som Europas främsta företrädare i arbetet med att sätta stopp för EU-federalism och maktöverföring från medlemsstaterna till Bryssel.

 Kristina Winberg talar på Politikertorget i Södertälje den 8 maj tillsammans med Jimmie Åkesson och Linus Bylund. Foto: Kristian Kawecki

I likhet med Åkesson hyser jag också förhoppningar om att nämnda samarbete skall bära frukt och att SD-representanterna Kristina Winberg och Peter Lundgren, som jag personligen hyser stort förtroende för, skall finna sig väl till rätta. Jag utesluter dock inte att det kan bli problem, främst med tanke på att den halvgalne pajasen Beppe Grillos parti kommer att bli en inflytelserik medlem i partigrupperingen.

 

Om Jimmies och Kents besök i Södertälje samt en båtresa

 Kristina Winberg talar om EUs ”monsterstat” under översinseende av Linus Bylund och Jimmie Åkesson. Foto: Kristian Kawecki

Det startade med Jimmie Åkessons besök i Södertälje i torsdags. Sedan har det bara rullat på…

Det var torsdagen den 8 maj vid tretiden på eftermiddagen som Sverigedemokaternas partiledare Jimmie Åkesson anlände till scenen på Politikertorget i Södertälje tillsammans med sin ständige ”skugga” Linus Bylund och partiets toppkandidat till EU-valet, Kristina Winberg. Vi lokala gräsrötter fanns på plats med vårt fina partitält från klockan 12.30.

Jag hade tänkt slå på stort med ett omfattande fotoreportage och tog ett stort antal bilder, där jag inte minst förevigade den alltid glada och trevliga Winbergs besök i vårt partitält för en enkel fika på stående fot. Trodde jag. En bit in i plåtandet upptäckte jag nämligen till min fasa den lilla textraden ”inget minneskort” i kamerans displayruta- sagda kort fanns kvar hemma i datorn…

Minneskort eller inget minneskort, det blev en mycket bra manifestation ändå. Teamet Åkesson-Bylund-Winberg svarade för en effektiv presentation av SDs EU-politik. Samarbete, framförallt på frihandelns område, är en självklarhet men en europeisk monsterstat med egen nationalsång, egen valuta, eget försvar och harmonisering av skatterna kan vi med fördel vara utan.

Mötet förlöpte utan några som helst störningar. Att kanske ett 30-tal personer i en publik på ett par hundra vände ryggen mot scenen och samtidigt det fria ordet under det halvtimmeslånga framträdandet var det ingen av oss SD:are som blev särskilt förtörnad över. Att det var just detta inslag som lokalblaskan Länstidningen tog fasta på i reportaget dagen efter hade jag räknat ut redan mötesdagen, särskilt som jag visste att tidningens utsända, Yvonne Perkins, tidigare visat prov på kraftig anti-SD-bias och bedrivit oförblommerad kampanjjournalistik på nyhetsplats.

Icke minst viktigt när det gäller mötet med Jimmie, Linus och Kristina för oss lokala förmågor var, att vi nu fick tillfälle att träffa en mängd södertäljebor som var glada över att vi fanns på plats. Flygbladen och foldrarna vi hade med oss gick åt som det ordspråksrelaterade smöret i solskenet. För mig personligen var det väldigt trevligt att träffa en gammal kompis, som jag inte sett på drygt tio år, som nu var avgjord SD-sympatisör.

Måste också berömma utkommenderad polis från såväl Stockholms län som Södertälje kommun, liksom från SÄPO, som gjorde att eventuellt planerade försök att störa mötet frös inne. Naturligtvis fanns även partiets energiske säkerhetschef Bengt Malmberg på plats med råd och dåd.

 Kent Ekeroth, längst till vänster, fick dela bord med sossarnas EU-valskandidat Metin Rhawi. Foto: Tommy Hansson

Dagen därpå var det dags för en annan av partiets ”tungviktare”, Kent Ekeroth, att delta i en EU-utfrågning i kommunens regi Europadagen till ära. Evenemanget inleddes i Stadshusets foajé med tal av två kommunalråd samt njutbar sång och musik från några av Kulturskolans elever. Därefter blev det kollektiv förflyttning till teater- och biosalongen Estrad i samma byggnad, där representanter för samtliga åtta partier som finns representerade i kommunstyrelsen – samma som i riksdagen – skulle låta sig utfrågas av den pensionerade SvD-journalisten Lars-Georg Bergqvist.

Måste bekänna att jag nog satt och jäste litet extra i salongen tillsammans med några partikamrater, eftersom det var jag som kommit på snilleblixten att inbjuda partiets internationelle sekreterare och den omvittnat giftige debattören Kent Ekeroth till detta evenemang. Kent gjorde heller ingen besviken. Det märktes mycket snart att han var den stora stjärnan i sällskapet.

Det var också Kent som svarade för dagens mest minnesvärda inlägg, som inte ens Länstidningen kunde undvika att referera till i helsidesreportaget dagen efter. Det var när frågan om romska tiggare kom upp på dagordningen:

Sverigedemokraterna är det enda partiet som vill förbjuda öststatstiggeriet. Rumäniens ambassadör i Sverige, som är rom själv, har sagt till den svenska regeringen att det är kriminellt att tillåta denna form av tiggeri som utnyttjar de övriga partiernas godtrogenhet.

LTs referat här:

http://lt.se/nyheter/2.29129/1.2483396-ekeroth-slapp-vanda-ryggar-vid-utfragning

Övriga partirepresentanter såg ut som fiollådor i ansiktet efter den salvan från Kent Ekeroth. I övrigt var det givetvis välgörande att notera den goda ordning som rådde i teatersalongen: inga missnöjesyttringar till följd av SD:s högprofilerade närvaro, inte ens några vända ryggar. All heder åt de skolelever och deras lärare som till stor del befolkade salongen.

 Min farmor Elviras gamla pålitliga käpp fick givetvis följa med mig till Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

För en aktiv SDare finns det ingen rast och ingen ro, särskilt inte i valtider. Lördagen den 10 maj var det dags för 17 förväntansfulla sverigedemokrater att kliva på Viking Lines mäktiga kryssningsfartyg M/S Grace med destination Åland för en arbetsdag med Stockholms läns och Stockholms stads landstingsgrupp. Det visade sig bli ett späckat program som hade lagts upp av stadens Dan Kareliusson och länets Ulf Landström.

I valet 2010 var SD bara en hårsmån från att komma in i landstingsfullmäktige i Stockholm men nu 2014 skall det verkligen gå vägen, är det tänkt. Ulf förklarade att målsättningen bör vara att få ett tiotal mandat och ett hundratal platser i nämnder och styrelser av olika slag. Det kan också bli aktuellt att utse experter till vissa styrelser, varför det är viktigt att ha klart för sig vilka expertkunskaper som finns i partiet.

Landstingets i flera bemärkelser tyngsta uppgift är att administrera länets sjukvård, som brottas med stora problem i form av exempelvis grav underbemanning när det gäller läkare och sjuksköterskor samt ett ökat våld på sjukhusen. Ett annat, och sannolikt accelererande, bekymmer är smittspridningen som kan komma att öka lavinartat med den okontrollerade invandring som alliansregeringen inbjudit till och som inte lär minska med en röd-grön ministär.

Jörgen Bengtsson från Tyresö, med erfarenhet som forskare vid Huddinge sjukhus, påpekade att det numera inte är tillåtet att ta smittprov på nyanlända, eftersom det kan uppfattas som ”kränkande”.

 Från vänster Per Carlberg, Kenneth Valtersson, Tommy Blomqvist och Ingrid Hult lyssnar intresserat på vad Ulf Landström har att säga om SDs landstingssatsning. Foto: Tommy Hansson

Nu gäller det för oss  sverigedemokrater med regionala ambitioner att förbereda oss ordentligt så att vi står väl rustade i höst. Icke minst skall ett både läsbart och läsvärt budgetförslag om kanske 35 sidor vaskas fram och utspel göras i lämpliga frågor.

Under dessa bråda dagar har jag även kontaktats av media i form av Stockholms fria tidning, som ringde runt till kommunstyrelsepartierna och ställde frågan vad de tycker om flaggning med den så kallade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i anslutning till Pridefestivalen i Stockholm i augusti (något som föreslagits av Centerpartiets gruppledare Tage Gripenstam, se länk nedan). Jag svarade givetvis att SD Södertälje säger bestämt nej till dylika jippon i syfte att gynna uppenbara särintressen.

Södertäljecentern vill hissa bögflaggan

Ulf Landström (stående) och Dan Kareliusson berättar om SDs landstingssatsning. Foto: Tommy Hansson

Efter EU-utfrågningen blev jag slutligen  intervjuad av den trevlige folkhögskolestudenten Victor Lancing, bördig från den goda staden Simrishamn i Skåne som jag har ett speciellt förhållande till, om det konservativa innehållet i SD:s program. En hel del kom att kretsa kring försvarsfrågan, som var den mest påtagliga orsaken som fick mig att bli medlem i SD 2008.

Vårt parti är ju det enda i riksdagen som kraftigt vill förstärka Sveriges militära försvar samt återinföra värnplikten i någon form.

Om islam och våldtäkter: vilka är det som är okunniga?

•  Richard Jomshof om våldtäkter och islam.

Det finns få ledande sverigedemokrater jag uppskattar så mycket som Richard Jomshof. Han är alltid tydlig med sina åsikter och har för vana att  framföra dem på ett både vältaligt och pedagogiskt sätt, något som naturligtvis anstår en före detta lärare. Som nu i debatten om islam och våldtäkter.

Debatten i fråga sparkades igång av Michael Hess, vice ordförande i SD Karlskrona där även Richard Jomshof är bosatt. Hess skrev på Facebook att ”våldtäkt är uttryck för islamisk kultur”. Därefter gick Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund ut i ett välment men kanske inte helt stringent försök att dels försvara, dels släta över Hess kommentar.

Läser nu att båda polisanmälts, vilket är vad man kan vänta i dagens debattklimat där all kritik mot islam av de politiskt korrekta bland oss avfärdas som otillåten ”islamofobi” eller ”hets mot folkgrupp”.

Richard Jomshof hymlar inte med var han står. Han tar partikamraten Hess i försvar och citeras i Blekinge Läns Tidning: ”Våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur.” Jomshof har även uttryckt att han inte ser något fel i Michael Hess inlägg. Det hedrar Richard att han på detta sätt säger sanningen, ty det är inte särdeles svårt att belägga att våldtäkt är något som står väl i samklang med islam.

Det mest intelligenta som skrivits i den här frågan står, så vitt jag kan bedöma, Nima Gholam Ali Pour för i ett inlägg på sin blogg den 8 januari:

http://nimatown.blogspot.se/2014/01/detta-star-i-koranen-om-valdtakt.html?showComment=1389253571622

Nima, en avhoppad Malmö-sosse som gått över till Sverigedemokraterna, slår inledningsvis fast:

Självfallet så rättfärdigar koranen våldtäkt eftersom den är författad av en arabisk krigsherre från 600-talet.

 Nima Gholam Ali Pour bloggar om våldtäkter och islam.

Med tanke på detta faktum, anser Nima, kan man inte vänta sig särskilt mycket när det gäller synen på kvinnor. Dessa betraktas i Koranen mer som ägodelar till mannen än som självständiga människor med egen fri vilja. Nima citerar sura 23 verserna 1-6:

Det skall gå de troende väl i händer, de som ber med ödmjukt sinne, som drar sig undan när de hör lättsinnigt tal, som gör en insats för hjälpen till de behövande, som håller sina begär i styr /och inte ger fritt utlopp åt sin lust/ med någon annan än sina hustrur eller dem som de rätmätigt besitter – inget klander kan då riktas mot dem.

I sura 4 vers 24 läser vi:

Ni får inte närma er gifta kvinnor utom sådana som ni rättmätigt besitter – detta är vad Gud föreskriver för er.

Nyckelmeningen här är: ”rättmätigt besitter”. När det gäller att ta ställning till dessa koranpassager, menar Nima Gholam Ali Pour, har man två möjligheter: ”Antingen så tror man att slaveriet i arabvärlden var något positivt och att slavarna underkastade sig sexuell förnedring frivilligt, eller så förstår man att dessa slavar blev våldtagna och att koranen rättfärdigar sådana våldtäkter.”

Nima anser vidare att det ”är bara löjligt” att försöka följa ”denna ökenmanual /Koranen/ år 2014”. Få muslimer följer den i dag, skriver Nima, och om man vill låta Koranen vara ens rättesnöre i dag så måste man tolka den på olika sätt.: ”De islamister som våldtar i dag i Syrien, Iran och Egypten gör det för att de är störda människor. Sedan har de möjligheten att rättfärdiga sina handlingar med hjälp av koranen, men de skulle nog ändå skada människor om koranen inte fanns. En jihadist är vanligen en mycket störd människa.”

Det Nima Gholam Ali Pour här skriver om islamister skulle lika gärna kunna sägas om dagens våldsbenägna nazister och kommunister. Det vill säga personer som gillar att slåss, misshandla folk och förstöra andras egendom och som i nazistisk eller kommunistisk ideologi kan rättfärdiga sitt handlande. Kanske är det denna gemenskap som gör att det från vänsterhåll sällan eller aldrig hörs någon kritik mot islam 0ch/eller islamismen?

 Jan Hjärpe: ”islamolog” med bristfälliga korankunskaper.

Nima går i sitt blogginlägg hårt åt den numera pensionerade (han tituleras professor emeritus) så kallade islamologen Jan Hjärpe, född 1942, som aldrig någonsin hörts yttra ett enda kritiskt ord mot vare sig islam eller islamism/jihadism. Hjärpe var en av dem som uttalade sitt fördömande mot påpekandena om våldtäkt som en del av den islamska kulturen. ”Det står inget sådant i Koranen”, påstod Hjärpe. ”Det är en myt, närmast som en fabel som uppstod på medeltiden.” Hjärpe hade, som vi sett, fel i detta. Koranen innehåller verkligen passager som kan tolkas som att våldtäkt är okay.

Hur några i Sverige verksamma imamer ser på kvinnor och sex framgår i denna video:

http://www.youtube.com/watch?v=Wc4i9vHZ8rk&utm_content=buffer374d2&utm_medium=social&utm_source=twitter.com&utm_campaign=buffer

Nima Gholam Ali Pour skriver så om Hjärpe: ”Antingen så har Jan Hjärpe inte läst koranen eller så förnekar han att det förekom sexuell exploatering inom slaveriet.”

Jan Hjärpe är ett fall för sig. När rättegången som slutade med att den grove antisemiten Ahmed Rami och hans Radio Islam dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp  hölls 1989, ställde Hjärpe upp som försvarsvittne. Han hade givetvis bara positiva saker att säga om Rami och islam och ingenting alls till övers för Israel och judendomen.

En pärla från Hjärpes mun under rättegången: ”Det är tveklöst så, att sionistiska grupper, och även Israels regering, har exploaterat Holocaust.”

 Antisemiten Ahmed Rami i Radio Islam.

Här en länk till fler remarkabla yttranden från Hjärpes sida:

http://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Hj%C3%A4rpe

Nima anser att det är viktigt att i diskussionen ej förneka det som faktiskt står i koranen, vilket är svårt att inte hålla med om. Koranens innehåll skall enligt muslimsk tradition ha uppenbarats till Muhammed av en Guds ängel, men då profeten själv var analfabet var det andra som fick skriva ner uppenbarelserna. Muhammed var en krigsherre som föredrog att sprida sin religion med blod och svärd, så det måste nog anses vara naturligt att koranens innehåll är därefter.

Att den muslim som tog kvinnor, gifta eller ogifta sådana, som krigsbyte också skulle ha rätt att ha sexuellt umgänge med dem, med eller mot deras vilja, var för Muhammed en självklarhet. Därav de suratexter som hänvisats till ovan. Nima Gholam Ali Pour skriver:

Vi kan inte ändra vår syn på våldtäkt här i Sverige och säga att våldtäkt av slavar är inte riktig våldtäkt bara för att koranen rättfärdigar våldtäkt av slavar. Detta är viktigt med tanke på hur människohandel är fortfarande ett stort problem i dag.

Ledande politiker såsom statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och socialminister Göran Hägglund (KD) har funnit SD-uttalandena om våldtäkt som en del av islamsk kultur som så anmärkningsvärda, att de känt sig nödgade att ge sig in i diskussionen.

Vad Reinfeldt har att säga kan vi lätt gissa oss till. Närhelst han ombeds yttra sig om SD säger han något om ”vi och dom” – det är som att trycka på en knapp: ”Det är ett exempel på det vi-och-dom-tänkande som präglar väldigt mycket av SD:s retorik.” Hägglund: ”Det bottnar i okunskap…”

Som vi sett ovan är dock så inte fallet – SD Karlskronas Michael Hess hade helt rätt från början. Det är tvärtom KD-ledaren som inte vet vad han pratar om. Så vilka är det egentligen som är okunniga?

 Gustave Doré: ”Muhammed i helvetet”.

Idioti och humorbefrielse på Aftonbladet

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15924215.ab

Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund twittrade i dessa yttersta av dagar på följande sätt:

Stryker andra skjortan för denna morgon. Känns konstruktivt när de bylsas på utanpå vinteroverall. (Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis).

Det föranledde Aftonbladets Lisa Röstlund att skriva en artikel med rubriceringen ”SD-topp jämför Lucia på dagis med KKK” (länken överst).

Ingen är väl direkt förvånad över att en av skandaltidningarna ger sig på sverigedemokratiska företrädare – i Aftonbladets fall kan det kanske bero på dåligt samvete över att tidningen höll en relativt låg profil under Expressens järnrörsskriverier – men att man gör det på detta idiotiska och totalt humorbefriade sätt kan möjligen överraska.

Det enda Lisa Röstlund avslöjar är sin egen dumhet.

Röstlund hänvisar i texten till spektaklet kring Lars Isovaaras riksdagsutträde och extremisten Curt Linussons fullmäktigeinträde på ett SD-mandat och frågar därefter Bylund om det är lämpligt att en framträdande SDare hänvisar till den rasistiska grupperingen Ku Klux Klan (KKK) i USA.

Varpå Bylund förklarar att det var ett skämt. Lucia och hennes tärnor brukar som bekant skruda sig i vita, fotsida klädnader inte helt olika den utstyrsel som KKK-medlemmar spökar ut sig i. Bortsett då från huvan som täcker huvudet i det senare fallet.

Röstunds intention är naturligtvis inte att ta fel på. Hon vill assosociera SD med Ku Klux Klan. Litet besvärande för henne blir det då Bylund förklarar att skämtet är gammalt och att det möjligen har sitt ursprung hos komikern Lasse Lindroth (1972-99) alias Ali Hussein. Ingen normal människa som läser det bylundska twittret kan vidare få för sig att det skulle vara ens embryot till något rasistiskt.

Lasse ”Ali Hussein” Lindroth (1972-99).

Men SD-hatarna i skandalpressen är nu en gång  inte särskilt normala. I just det här fallet tror uppenbarligen Röstlund att det räcker med att nämna ”SD” och ”KKK” i samma text för att folk skall få klart för sig vilket hemskt rasistparti SD är som dessutom blandar in den fina Lucia-traditionen i det hela. Det tyder på en rent pinsamt grov underskattning av de egna läsarna.

Det enda Röstlund avslöjar i det här fallet är väl sin egen dumhet.

Nu väntar vi på att Aftonblodet och Häxpressen skall komma med de verkligt tunga avslöjandena om den fruktansvärda rasism som lurar i vårt samhälle. Som att barnen överallt gör VITA snögubbar. Eller att Bing Crosbys gamla slagdänga ”I´m Dreaming of a WHITE Christmas” fortfarande är populär.

Stora journalistpriset nästa, Lisa Röstlund?

Sosseuppgången ger ny nerv i politiken

Visst kan Löfven och hans sosseparti pusta ut något – men än är faran inte över. Foto: Photo2be

I United Minds/Aftonbladets opinionsmätning i april 2011 nådde Socialdemokraterna starka 27,8 procent. Det talades om succé för den nyvalde partiledaren Håkan Juholt.

I United Minds/Aftonbladets nyligen publicerade mätning – som utfördes 27/1 – 12/2 2012 – går visserligen sossarna inte riktigt lika bra utan får nöja sig med 26,o procent av de 1276 tillfrågade personernas sympatier.

Det är ändå en uppgång med 2,4 procent sedan förra mätningen, och naturligtvis talas det i kraftigt uppdragna rubriker om megasuccé för nye partiledaren Stefan Löfven.

Samtidigt får Vänsterpartiet med 9,2 procent bästa siffrorna någonsin hos United Minds; partiet lever uppenbarligen högt på nye ledaren Jonas Sjöstedt, som har en avgjort mer sympatisk framtoning än företrädaren Lars Ohly.

Det rödgröna blocket handikappas denna gång av att Miljöpartiet går ned med en procentenhet till ändå förbluffande 10,5 procent. Förbluffande, därför att de svenska väljarna istadigt vägrar inse att MP är landets farligaste extremistparti med noll verklighetsförankring. Ett regeringsinflytande för det partiet skulle medföra katastrof för riket.

 Tråkfeldt lägger ut texten på sitt oefterhärmliga vis…givet att han har något att säga, vilket kan betvivlas. Foto: Photo2be

Fredrik Tråkfeldts Moderater noterar en marginell uppgång och får nu 32,7 procent av sympatierna. Alliansen dras dock ned av att Centerpartiet med sin relativt nya anförare Annie Lööf med 3,9 procent inte klarar riksdagsspärren. Det ser med andra ord ut som om den lööfska charmen redan klingat av trots piggt rött hår och tandrikt leende.

Backar gör även Folkpartiet. 5, 0 procent innebär en nedgång med 1,3 procent för det så kallade liberala partiet, vars ledare Jan Björklund när detta skrivs dock har viktigare saker för sig än att detaljstudera svenska opinionsmätningar – han befinner sig nämligen i Israel/Palestina.

Noterbart är att Kristdemokraterna nu tycks ha vänt på kuttingen och för första gången på länge klarar riksdagsspärren med 4,7 procent, trots att svage partiledaren Göran Hägglund förblir kvar vid rodret.

Fortfarande har den samlade alliansen ett knappt övertag: 46,3 procent mot vänstertrojkans 45,7. I realiteten skulle de nu aktuella siffrorna dock ge ett regeringsskifte om det vore val nu – Centern skulle ju halka ur riksdagen.

För Sverigedemokraterna blev det den här gången 7,2 procent och en solid vågmästarställning. Detta trots att partiet inte synts särskilt mycket i media under mätperioden – SD har ”bara” fortsatt att göra sitt gedigna men oglamourösa arbete i parlamentet. Det blir dock en nedgång med 1,1 procent från förra månadens succésiffror.

 Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund gläds åt fortsatt starka siffror för SD. Foto: Photo2be

Förmodligen var det en del S-märkta champagnekorkar som sköt upp mot taken efter den här mätningen, kanske inte utan visst fog – de tidigare exempellösa fiaskosiffrorna hade ju drivits på porten. Sannolikt får vi så småningom se mätresultat kring och kanske till och med över 30-strecket. Och självklart har Löfven en stor del i den relativa framgången.

Faran är dock inte på långa vägar över för sossarna. S-partiet har fortfarande en alldeles för svag politik som knappast en tämligen färglös ny partiledare med klasskampskortet i rockärmen förmår skyla över.

Blotta möjligheten av en realistisk utmaning mot alliansregeringen är emellertid bra för svensk politik. Det skapar en ny nerv i det vardagliga harvandet och tvingar upp alliansaktörerna ur liknöjdheten.

Jackson har ingenting att lära oss

Jesse Jackson (till vänster) dekorerad av sin ideologiske frände Hugo Chávez.

Den så kallade medborgarrättskämpen Jesse Jackson har anlänt till Sverige. Målsättningen: att läxa upp oss svenskar om behovet av multikultur och ge oss en knäpp på näsan för att närmare en halv miljon av oss röstade in Sverigedemokraterna i riksdagen förra året.

Enligt Expressen i går (4/7) är det festivalen Peace & Love i Borlänge som, i samarbete med Expo, tagit hit Jackson – eller Jesse Louis Burns som han ursprungligen heter – för att han i Borlänge och Almedalen skall föreläsa för oss om hur vi bör se på svensk politik. Följande smakprov gavs:

Sverige, och Europa, har en utmaning i att ta hand om de invandrare som kommer hit och stå emot tankar om ett monokromt och renrasigt samhälle för att bli ett multikulturellt samhälle. Jag hoppas att Sverige blir ett föregångsland – för ett inkluderande resulterar i tillväxt.

Ett av Jacksons ”vapen mot svensk rasism” uppgavs vara Olof Palme, vilken Jacksom påstår fortfarande ihågkommes ute i världen som statsmannen med stort ”S”. Litet magstarkt blir det när han jämför den lika mycket avskydde som älskade Palme med Jesus. Och frågan är vilka det är som förespråkar ett ”renrasigt och monokromt samhälle” – sådant knäppskalleri är det gissningsvis högst några hundra personer som bedriver i Sverige.

Enligt Expressen vill inte SDs partiledare Jimmie Åkesson säga något om Jacksons besök, men hans pressekreterare Linus Bylund citeras så: ”Det är jättekul att han kommer hit. Han är en intressant och spännande person. I övrigt har vi inga kommentarer.”

Jag håller helt med Linus. ”Jättekul” på så sätt att det visar vilken grad av desperation det svenska politiska etablissemanget måste ha nått, när det lägger ner en massa pengar – Jackson är inte känd för att göra saker gratis – på att plocka hit en obalanserad, halvkommunistisk föredetting som anklagats både för rasism, ekonomiska oegentligheter och stöd för utländska diktatorer. Det visar att SD tas på allvar, vilket förstås alltid är ”kul”.

Kan inte svenska partier, politiker och professionella antirasister övertyga svenska folket om vilka hemska rasister vi sverigedemokrater är hoppas man att Jesse Jackson – som man förmodligen inte är alltför välunderrättad om – skall lyckas. Fat chance, säger jag. Jackson själv är sannolikt nöjd med att få komma till ett land där han tydligen fortfarande tas på allvar, vilket inte längre är fallet i hemlandet.

Jesse Jackson (till vänster) flankerar den så kallade Doktor King tillsammans med pastor Ralph Abernathy (till höger).

Och nog är Jackson en ”intressant och spännande person”, vilket mer än väl framgår av hans CV. Han föddes den 8 oktober 1941 i den forna slavstaten South Carolina. Han hjälpte i början av 1960-talet till med att organisera the Southern Christian Leadership Conference under ledning av Martin Luther King, Jr. och var med King, när denne sköts till döds 1968. Under åren därefter växte hans rykte som en radikal och frispråkig frikyrkopastor men framförallt blev han bekant som  politiker.

När Jackson ställde upp i det amerikanska presidentvalet 1984 betraktades han av många som en extremist utan chanser att vinna det Demokratiska partiets nominering. Han gjorde också skandal då han svarade för grovt antisemitiska uttalanden, något han tvingades be om ursäkt för. Jackson slutade trea i privärvalen efter senator Gary Hart och förre vicepresidentem Walter Mondale (den senare vann nomineringen men förlorade valet stort mot sittande republikanske presidenten Ronald Reagan).

I primärvalen 1988 gick det ännu bättre – Jesse Jackson hade bara Massachusetts-guvernören Michael Dukakis före sig. Jacksons storvulna tal om att skapa en ”regnbågskoalition” bestående av afroamerikaner, homosexuella, spansktalande, kvinnor, fattiga med flera påstått förtrampade grupperingar vann viss anklang. Den enda punkt där Jackson inte var närmast desperat politiskt korrekt var abortfrågan, där hans kristna övertygelse troligen angav tonen – numera anser dock Jackson att fri abort är en given kvinnlig rättighet.

Jesse Jacksons politiska bana – och personliga liv – har varit kantad av skandaler och/eller kontroverser. I början på 2000-talet visade det sig att han, som varit gift med samma kvinna sedan 1963, hade en illegitim dotter. Än värre blev det då det kom fram att Jackson överfört 385 000 U.S. dollar från företag han var involverad i till eget konto i syfte att köpa ett hus till Karin Stanford, älskarinna och mor till det utomäktenskapliga barnet.

Jacksons älskarinna syns här inringad under ett besök i Clintons Vita hus tillsammans med Jackson.

En annan skandal har gällt den bojkottkampanj mot ölföretaget Anheuser-Busch Jackson initierade 1982 med motiveringen, att företaget bara hade tre distributörer i USA som ägdes av svarta. Företaget kände sig pressat att skänka miljoner i bidrag till Jacksons humanitära projekt. 1998 köptes ett av Anheuser-Buschs distributionsföretag, River North, upp av två av Jacksons söner. Efter det drog Jackson senior tillbaka sitt stöd för bojkotten. Kritiker menar att Jackson övade utpressning mot företaget för att detta skulle sälja River North till Yusef och Jonathan Jackson.

Jesse Jackson har vidare blivit en symbolgestalt för den sorts småskurna ”antitrasism” som dammsuger samhället för att finna minsta tecken på vad som sedan med buller och bång påstås vara svårartad rasism. Ett exempel härpå är Jacksons uttalande om, att de som blivit hemlösa som en tragisk följd av orkanen Katrinas härjningar för några år sedan inte skulle kallas refugees (flyktingar), eftersom detta enligt Jackson var ”rasistiskt” – displaced persons var den beteckning Jackson förordade.

Jacksons kritiker – och de är många inom skilda befolkningssegment – menar att Jackson genom löjliga rasistanklagelser av denna typ gör det svårare att känna igen den verkliga rasismen. Saken blir inte bättre av att Jackson vid upprepade tillfällen själv excellerat i rasistiska uttalanden. Exemplet med judarna har redan nämnts.

2008 väckte det stort uppseende då Jackson i valrörelsen om den demokratiske huvudkandidaten Barack Obama uttalade: ”Barack…he´s talking down to black people…telling niggers how to behave.” Att använda ordet nigger (vanligen kallat the N-word) anses i USA oerhört stötande oavsett i vilket sammanhang det sker, vilket inte minst komikern Michael Richards (”Kramer” i komediserien Seinfeld) fick erfara då han svarade några svarta häcklare under en stå-upp-show med sagda invektiv. Såväl Jackson som Richards tvingades krypa till korset och be eftertryckligt om ursäkt.

Det skall inte förnekas att Jesse Jackson gjort ett och annat gott under åren. Kampen för medborgerliga rättigheter i USA i början på 1960-talet var givetvis högst behjärtansvärd. Han har också utverkat tillfångatagna amerikaners frihet genom att förhandla med diktatorer som Fidél Castro på Kuba, Saddam Hussein i Irak och Slobodan Milosevic i Serbien.

Så värst många applåder fick dock inte Jackson, då han för något år sedan lät sig hyllas som en stor statsman under ett besök hos den auktoritäre socialistdiktatorn Hugo Chavez – en fiende till Jacksons hemland USA – i Venezuela.

Jesse Jackson förefaller mig ha stannat på vänsterns 1960-talsnivå när det gäller synen på världens affärer. Han verkar inte kunna höja sig över slagordens nivå när det gäller politiskt engagemang. I likhet med Palme är han benägen att stödja allt som är vänster. Det nu aktuella besöket i Sverige är för övrigt inte första gången han lägger sig i svenska inrikesförhållanden. I våras fördömde han per brev en studentikos ”slavauktion” som hölls av några udda figurer i Lund och föreläste för oss svenskar om vad slaveri är för något.

Den som är intresserad av en heltäckande kritisk bild av Jesse Jackson rekommenderas läsa Kenneth R. Timmerman: Shakedown: Exposing the Real Jesse Jackson (2002). Boken, som nådde New York Times bestsellerlista, hävdar bland annat att Jackson utnyttjar kriminella i sin affärsverksamhet och använder anklagelser om rasism för att pressa folk på pengar.

Det självutnämnda världssamvetet Jesse Jackson må vara en intressant personlighet. Men han har knappast någonting att lära oss svenskar – eller sverigedemokrater. Snarare tvärtom.