En palestinsk stat helt verklighetsfrämmande

En blick på kartan räcker för att man skall få en uppfattning om Israels utsatta läge.

I helgen hålls ett informellt möte i polska Sopot där EUs utrikesministrar träffas för att diskutera unionens hållning till den palestinske presidenten Mahmut Abbas förslag till erkännande av en palestinsk stat inom ”1967 års gränser”, det vill säga de som gällde före Sexdagarskriget samma år.

Enligt min uppfattning kan det rimligen bara finnas en ståndpunkt i denna fråga: den så kallade palestinska myndigheten har inte på något sätt – vare sig politiskt eller moraliskt – visat att den är mogen att administrera en statsbildning. En sådan är i nuläget med andra ord helt verklighetsfrämmande. Abbas förslag bör således tas för vad det är: propagandistiskt prat i vädret, ingenting annat.

Utrikesminister Carl Bildt, som aldrig uttryckt någon större förståelse för den demokratiska staten Israel, menar att de svenska politiska partierna bör tala med en röst i denna fråga. Så kommer dock knappast att ske. Splittringen är nämligen stor.

Den borgerliga alliansens avgjort mest Israel-vänliga parti är i nuläget Folkpartiet. I en debattartikel i Expressen den 1/9 klargör partiledare Jan Björklund och EU-minister Birgitta Ohlsson varför EU inte bör erkänna Palestina:

Vi i Folkpartiet menar att en ensidigt utropad stat är fel väg att gå för att nå fred och en hållbar tvåstatslösning i regionen. Det uppnås bara genom fredsavtal mellan parterna efter förhandling och kan inte kommenderas fram av omvärlden…Det bästa för palestinierna vore en fredsprocess som sker parallellt med att grunden för en palestinsk stat byggs.

Det säger ganska mycket om Israel-opinionen i Sverige att en sådan minst sagt försiktig hållning i rådande debattklimat anses vara på gränsen till extremistisk. Björklund/Ohlsson är också noga med att ta allt tänkbart avstånd från den israeliska bosättningspolitiken.

Övriga svenska partier är föga oväntat ännu försiktigare. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har alltid intagit en emfatiskt Palestina-vänlig attityd och inte ens varit främmande för samröre med den blodtörstigt islamistiska terrorrörelsen Hamas. Självklart stöder dessa partier därför Abbas förslag om en palestinsk stat som han avser lägga fram i FN i höst.

Moderaterna under Bildts inflytande kommer på sin höjd att förhålla sig neutralt i frågan, och nu börjar också traditionellt proisraeliska Kristdemokraterna att vackla. ”Jag tycker att påtryckningar behövs, något måste hända”, citeras exempelvis KDs Desirée Pethrus i DNs nätupplaga 1/9. Det behöver knappast sägas att det är Israel som skall utsättas för påtryckningar. Samma inställning uppvisas av Centerns Kerstin Lundgren.

Den militära bilden av Hamas Auschwits-politik.

För mig som sverigedemokrat är det självklart att betona Israels behov av att omvärlden, och då givetvis också Sverige, tar ställning för dess behov av att existera inom säkra och erkända gränser. Detta behov kommer aldrig att kunna tillfredsställas så länge som Hamas framhärdar i att inte vilja erkänna den judiska staten utan tvärtom – både i teori och praktik – syftar till att utplåna Israel.

Palestinierna, och då talar jag om såväl terroristiska Hamas som något mindre blodtörstiga Fatah/PLO, har dessutom visat sig vara fullständigt inkompetenta såväl som gravt korrupta när det gäller att hantera sina territorier. Det enda de varit någorlunda bra på är att berika sig själva, bedriva irreguljär krigföring, till stor del riktad mot den israeliska civilbefolkningen, samt kolportera ut insmickrande propaganda som västvärlden alltför ofta varit benägen att gå på.

Problemet när det gäller fredsprocessen i denna del av världen är inte den demokratiska välfärdsstaten Israel. Det är att palestinaraberna  aldrig tycks vara beredda att ge upp hoppet om att, vare sig detta motiveras politiskt eller religiöst, med väpnad makt förinta judarna och Israel. Åtminstone Hamas bedriver vad jag skulle vilja beteckna som ren Auschwitz-politik i ord och handling.

Bara en sådan sak som att det visat sig att Hamas använder en del av de svenska biståndspengarna till att utbilda terrorister. Det vore onekligen välgörande om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) förmådde klargöra för vederbörande, att sådant är fullständigt oacceptabelt. Om detta inte lyckas så måste Sverige dra in biståndet med omedelbar verkan.

Palstinske ”presidenten” Mamhmut Abbas med sin idol och förebild, framlidne terroristledaren Yassir Arafat.

En förutsättning för att en palestinsk stat skall kunna etableras måste vara att den palestinska kommunitetens representanter erkänner Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser och lägger ner alla militära försök att utplåna Israel. Innan så sker är alla så kallade fredssamtal och/eller försök att bilda palestinska stater meningslösa.

Jag tänker slutligen inte heller komma med något försök till avståndstagande från Israels så kallade bosättningspolitik. De judiska bosättningarna behövs för att luckra upp den väpnade palestinska militärpolitiken och, inte minst viktigt, förse palestinier på ”Västbanken” (det bibliska Judéen och Samarien) med arbeten som de inkompetenta palestinska makthavarna inte kan förse dem med. Jag har själv besökt israeliska bosättningar och sett hur de bokstavligt talat får öknen att blomma.

Jag utesluter inte möjligheten att palestinaraberna någon gång i framtiden kan komma att visa sig kapabla och värdiga att förverkliga drömmen om en egen statsbildning. Det är dock en mycket lång väg att gå innan de ens kan sägas vara i närheten därav.

Explore posts in the same categories: Utrikespolitik

Etiketter: Birgitta Ohlsson, Carl Bild, Centerpartiet, Desirée Pethrus, EU, Expressen, Fatah/PLO, FN, Folkpartiet, Gunilla Carlsson, Hamas, Jan Björklund, Kerstin Lundgren, Kristdemokraterna, Mahmut Abbas, Miljöpartiet, Moderaterna, riksdagen, Södertälje, Sexdagarskriget, Socialdemokraterna, Sopot, Vänsterpartiet

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.