Påven propagerar: jämför Josef och Maria med massinvandringen

Påven drar Josef, Maria och Jesus-kortet för att försvara massinvandringen till Europa.

Kan man jämföra Josefs och Marias upplevelser i samband med Jesu födelse med dagens flyktingars och/eller migranters situation? Det hävdade påven Franciskus i sin predikan vid midnattsmässan i Peterskyrkan i Rom julaftonen och det brukar även svenska präster rutinmässigt påstå i syfte att försvara massinvandringen. Jämförelsen haltar dock betänkligt. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/25/paven-jamforde-flyktingar-med-josef-och-maria

I Lukasevangeliets andra kapitel läser vi om hur Josef och hans havande hustru Maria färdades från sin hemort Nasaret i Galileen till Betlehem i Judéen för att låta skattskriva sig i enlighet med den romerske kejsaren Augustus påbud. Jag lämnar i det här sammanhanget därhän att Augustus skattskrivning – som för övrigt inte omfattade ”hela världen” (som anges i evangelietexten, det vill säga Romarriket) utan var regional – inte ägde rum förrän år 6 eller 7 efter Kristi födelse. http://blog.svd.se/historia/2014/08/30/kejsar-augustus-skattskrivning/

Då det enligt Lukas inte fanns rum för dem i härbärget i Betlehem tvingades de hysa in sig i ett stall, där Jesusbarnet alltså föddes och efter födelsen lades i en krubba – alltså en sorts foderställning för djur. Efter födelsen uppvaktades den lille Jesus enligt Matteusevangeliet med dyrbara gåvor av tre ”vise män”, astrologer (så kallade mager) som troligen kom från Persien förutsatt att de alls funnits.

Maria tvingades föda Jesusbarnet i ett stall. Foto: Tommy Hansson

Matteus fortsätter med att redogöra för hur en ängel visar sig för Josef i en dröm och förkunnar:

Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det. (Matteus 2:13-14, 1917 års bibelöversättning).

Enligt den bibliska berättelsen hade konung Herodes den store av de tre magerna fått veta att dem judiske Messias, som Herodes uppfattade som en konkurrerande konung, skulle födas i Betlehem varför han skall ha beordrat att samtliga nyfödda gossebarn i Betlehem skulle bringas om livet. Historiker menar att det kan ha rört sig om mellan fem och 20 barn.

Dock finns inga andra historiska källor som bekräftar kung Herodes barnamord. Herodes den store, som var lydfurste under den romerske kejsaren, var i och för sig en maktfullkomlig och misstänksam härskare som till och med lät mörda medlemmar av sin egen familj (exempelvis hustrun Mariamne); han skulle säkert inte ha haft några problem att beordra mord på en handfull nyfödda pojkar i Betlehem om detta hade passat hans syften. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herodes_den_store

En illustration som framställer hur Herodes den store avrättar sin hustru Mariamne.

Herodes lät för övrigt genomföra en omfattande renovering av det heliga judiska templet i Jerusalem och anlägga staden Caesarea Maritima vid medelhavskusten. Herodes den store skall inte förväxlas med sina söner, tetrarkerna Herodes Antipas, Herodes Filippos och Herodes Archelaos. Det var den förstnämnde av dessa som lät avrätta Johannes döparen.

När Herodes den store avlidit – vilket antas ha skett i höjd med påsken år 4 före Kristi födelse – får Josef av ängeln veta, att det nu är fritt fram för den lilla familjen att återvända till sitt hem i Nasaret. I Lukas evangelium berättas om hur det nyfödda barnet får namnet Jesus (Yeshua) och enligt judisk sed omskärs vid åtta dagars ålder. När barnets och moderns ”reningsdagar” var till ända förde föräldrarna till Jerusalem för att frambäras i templet. http://opusdei.se/sv-se/article/marias-liv-viii-jesu-frambarande-i-templet/

När detta var klart återvände de till Nasaret i Galileen. Om Jesus läser vi: ”Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom.” Evangelisten Lukas nämner ingenting om de tre vise männen, barnamorden eller den påstådda flykten till Egypten. https://www.jw.org/sv/publikationer/b%C3%B6cker/jesus/tiden-innan-jesus-tj%C3%A4nst/familjen-flyr-till-egypten/

En ikonversion av flykten till Egypten.

Som framgår av ovan föreligger en klar diskrepans mellan Matteus och Lukas evangeliers respektive skildringar av omständigheterna kring Jesu födelse. Om det som står i Matteus är sant så stämmer detta inte tidsmässigt överens med tidpunkten för Herodes död och den heliga familjens återvändande till Galileen och frambärandet i templet i Jerusalem. Nu menar en del kristet troende att det finns adekvata förklaringar till detta. Bedöm själva om detta stämmer: http://www.gluefox.com/krist/problem/mattluk.shtm

Nu åter till frågan om det är lämpligt att jämföra Josefs, Marias och Jesu öden och äventyr i samband med resorna till Betlehem i Judéen och Egypten. Jag svarar ett bestämt nej på den frågan.

Den heliga familjen lämnade sitt hem av praktiska skäl: skattskrivning och flykt undan Herodes. De hade inte för avsikt att stanna  för gott och leva på bidrag eller ens arbeta på främmande ort. Inte heller anlitade de människosmugglare som många av dagens så kallade flyktingar alternativt bidragsinvandrare.

Josef och Maria demonstrerade inte mot myndigheterna.

Inte heller demonstrerade de mot myndigheterna eller tog sig först igenom en rad länder för att nå slutmålet i Tyskland eller Sverige. Jag känner mig också rätt säker på att de inte deltog i några terroraktioner eller massvåldtäkter. Nej, de återvände så skyndsamt som möjligt till sitt hem för att göra rätt för sig där.

Påven Franciskus och ett ospecificerat antal präster gör sig därför enligt min mening  skyldiga till en sentimental och ganska billig retorik när de använder Josef, Maria och Jesus i syfte att försvara den pågående massinvandring som hotar förvandla våra västerländska samhällen till islamiserade ghetton. De borde sannerligen veta bättre.

 

 

Italienska regeringen krälar i stoftet vid iranskt presidentbesök

 

 En italiensk tecknares syn på hur de italienska myndigheterna borde ha hanterat Rouhanis förmodade känslighet för nakenstatyer (teckningen till höger).

Italienarna är kända för att inmundiga försvarliga mängder pasta. Få hade dock trott att spaghettin skulle sätta sig i knävecken på den italienska regeringen, sedan två år tillbaka ledd av den socialdemokratiske premiärministern Matteo Renzi från Partito Democratico, när landet fick besök av den iranske presidenten Hassan Rouhani.

Det intrycket kunde man i alla fall få när Renzi, vars parti styr Italien med stöd av det högerinriktade Forza Italia, såg till att nakenstatyer föreställande gamla romerska gudinnor täcktes över inför Rouhanis sammanträffande med Renzi i Kapitolinska museerna i Rom. En av de statyer som således inte fick tillfälle att visa upp sina fysiska företräden var den så kallade Venera Capitolina, som gestaltar kärlekens gudinna Venus.

 Venus i sin ursprungliga nakenhet.

Det förbluffande tilltaget har fått utstå en myckenhet av kritik både i Italien och utomlands och framstår som särskilt onödigt med tanke på att Rouhani uppgivit, att han alls inte hade krävt detta inför sitt besök i den italienska huvudstaden. Däremot hade hans medarbetare låtit förstå att det vore olämpligt om han skulle synas på bild tillsammans med den berömda ryttarstatyn från år 176 av kejsar Marcus Aurelius (121-180) i samma museum, då de fann hästens genitalier alltför framträdande.

Iraniernas känslighet tycks emellertid vara skäligen selektiv – att hänga homosexuella i lyftkranar, stena kvinnor till döds och hugga händer och fötter på tjuvar har de styrande mullorna aldrig haft några problem med. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/italy/12122665/Anger-in-Italy-after-authorities-cover-up-nude-Roman-statues-of-goddesses-so-as-not-to-offend-Iranian-president.html

President Rouhanis uppehåll i Rom var första anhalten på en resa till Italien och Frankrike tillsammans med en 12o personer stark trupp omfattande regeringsministrar och affärsmän. Rouhanis program inbegrep även en visit i Vatikanen för ett artighetsbesök hos påven Franciskus, men det är nog ytterst tveksamt om den iranske ledaren – som i realiteten är en marionett för Irans högste ledare, ayatollah Khamenei – tog intryck av påvens sedvanliga mumlande om ”fred”.

 Rouhani och ”il Papa”, påven Franciskus.

Efter det för Iran så vällyckade atomenergiavtalet med USA med flera länder är den iranska diktaturregimen nu angelägen om att ingå lukrativa diplomatiska och kommersiella avtal med västvärlden. Läs gärna min bloggtext om nämnda avtal här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

Det har rapporterats att affärsavtalen mellan iranska och italienska företag är värda 17 miljarder euro – det vill säga nästan 170 miljarder i svenska kronor räknat. I någon mån kan man därför kanske förstå den italienska regeringens vilja att hålla de besökande iranierna på gott humör. Att förneka sin egen kultur, när man i stället borde visa upp den för besökarna, är dock föga mer än att kräla i stoftet inför dessa diktaturens kreatur.

Till råga på eländet valde de italienska värdarna att, efter en begäran från Rouhanis entourage, avstå från att servera nationaldrycken vin vid mottagningen som följde på besöket i Kapitolinska museerna. Fransmännen lär ha fått en likadan begäran men då eftertryckligt avvisat densamma.

 Matteo Renzi: med självpåtagen uppgift att censurera Italiens kultur.

En av de bitskaste italienska kritikerna av statyscensuren är högerpolitikern Giorgia Meloni, tidigare ungdomsminister i Silvio Berlusconis regering men numera representerande partiet Fratelli d´Italia. Hon har citerats på följande sätt: ”Nivån på den kulturella underkastelsen från Renzis och vänsterns sida har överskridit anständighetens gränser.”http://www.cnsnews.com/news/article/susan-jones/submission-islam-critics-slam-cover-romes-nude-statues-irans-president

På sin Facebook-sida undrade Meloni sarkastiskt vad som komma skulle vid det besök som väntas av emiren av Qatar nästa vecka: ”Kommer Peterskyrkan att döljas med en stor låda?”

Islam betyder ordagrant ”underkastelse”, och det är lätt att föreställa sig att Rouhani och hans fundamentalistiska meningsfränder förtjust gnuggar händerna över hur långt det officiella Italien är berett att gå i syfte att blidka mullorna. Fast italienarna är inte ensamma om att censurera konst för att inte riskera stöta sig med utländska gäster.

 Inte alla romare var lyckliga över Rouhanis besök.

Något liknande inträffade hos oss för ett par år sedan, då riksdagens dåvarande vice talman Susanne Eberstein (S) såg till att avlägsna ett måleriskt mästerverkfrån riksdagens gästmatsal. G. E. Schröders barockmålning Juno, föreställande en annan romersk gudinna, ansågs av Eberstein alltför lättklädd med sina bara bröst för att få vara kvar: dels kunde det förarga utländska gäster, dels var det ett feministiskt ställningstagande.

Och det kan väl vara en smaksak om skenheliga muslimska gäster eller rabiata feminister är värst drabbade av åkomman molarpanik.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/19/talman-plockar-ner-masterverk-av-feministiska-skal/

När det gäller det italienska exemplet ovan kan jag slutligen inte låta bli att tänka på ett yttrande som tillskrivs Karl Marx (1818-83): ”Det sista kapitalisten kommer att sälja är det rep vi skall hänga honom i.” ”Vi” i det nu aktuella fallet betyder dock ”vi muslimer”, inte ”vi kommunister”.

 

 

 

Mina prylar (6): Preussiskt befäl i form av trägubbe/nötknäppare

 Preussiskt befäl med krigsskada. Foto: Tommy Hansson

Den här prylen fick jag och min fru av mina svärföräldrar för många år sedan. Det är en komisk trägubbe föreställande ett barskt preussiskt militärbefäl av den gamla stammen, vrålande ut kommandon till sina soldater.

En mekanism på ryggen ansluter till gubbens käkar, vilket gör att figuren kan användas som nötknäppare. Som sådan har vi dock aldrig använt honom, han har förblivit en hyllprydnad. Eftersom ena foten ramlat av brukar jag säga att han har en gammal krigsskada. Min svärmor var bördig från Berlin, som var huvudstad i det preussiska väldet och senare Tyskland.

Preussen var ursprungligen en ganska blygsam del av det Tysk-romerska riket (Heliga romerska riket av tysk nation), vilket grundats med Karl den stores kröning i Peterskyrkan i Rom juldagen år 800 och upphört existera 1806. Så småningom blev Preussen en framgångsrik maktspelare i Europa tack vare att de preussiska kungarna skapade en modern administration och byggde upp en stark militärmakt: Preussen fick rykte om sig att vara, inte en stat med en armé, utan ”en armé med en stat”.

På 1700-talet rådde en ständigt pågående konflikt mellan England och Frankrike, och Preussen med härskare såsom Friedrich Wilhelm I och Friedrich II (Fredrik den store) kunde utnyttja detta förhållande för att främja Preussens intressen. Betydande influenser hämtades från Sverige, och det kan nämnas att konung Wilhelm I, som 1871 blev kejsar Wilhelm I av Tyskland, är farfars mormors far till kung Carl XVI Gustaf av Sverige.

 Preussiska armén rycker fram mot fienden under 1700-talet.

Det olyckliga var att det blev denna del av Tyskland, det genommilitariserade Preussen, som lade grunden för det moderna Tyskland. Sedan Wilhelm I avlidit 1888 efterträddes han av sin son Friedrich III, som emellertid avled i strupcancer efter bara tre månader på tronen. Han efterträddes av sonen Wilhelm II, en lättpåverkad och svag natur med en förtvinad vänsterarm och som paradoxalt nog led av storhetsvansinne. Hans ständiga utrikespolitiska provokationer ledde fram till Första världskriget. Tysklands nederlag födde i sin tur revanschstämningar som krattade manegen för galningen Hitler, och resten av historien har vi blott alltför smärtsam vetskap om.

Vår preussiska träfigur med sitt långa, vita hår (peruk?), gröna vapenrock och röda byxor ser ut att vara utformad efter 1700-talsmodell och skall inte lastas för senare tiders elände.

              

De båda kejsarna Wilhelm I (överst) och sonsonen Wilhelm II.

Slutligen en länk till en folklig tysk visa med titeln Wir wollen unseren alten Kaiser Wilhelm wiederhaben, aber den mit dem Bart med känd marschmelodi. Alltså ”Vi vill ha tillbaka vår gamle kejsare Wilhelm, men han med skägget” (således inte den mustaschprydde Wilhelm II utan dennes farfar Wilhem I).

https://www.youtube.com/watch?v=ESdEaeqTIoQ

”Je suis Charlie Martel” – något om muslimernas betvingare

 

 Målningen ”Bataille de Poitiers” av Charles de Steuben.

I samband med att slagordet ”Je suis Charlie Hebdo” spreds över världen efter jemenitiska al-Qaidas massaker på den franska satirtidningens redaktion i Paris dök det även upp en variant med lydelsen: ”Je suis Charlie Martel”. Alltså ”jag är Kalle Martell”.

För alla som kanske inte är så bekanta med denna gestalt ur den europeiska historiens gryning – alltså den frankiske fursten Karl Martell (Hammaren) – följer nedan en rekapitulation av vad denne uträttade i kampen mot de muslimska erövrare, som vid denna tid hade lagt beslag på Spanien och smidde planer på att lägga hela Europa under sig. Precis som det i dag fantiseras om att Islamiska staten (IS) en dag skall göra.

En av dem som fullt och fast tror på att IS kommer att erövra Europa är den tyske islamkonvertiten och IS-terroristen Christian Emde, som i ett reportage har följande att säga: ”We will some day conquer Europe. We don´t just want to. We will. And we are sure about that.”

https://themuslimissue.wordpress.com/2015/01/15/german-jihadist-says-isis-will-conquer-europe/   

 En konstnärs förslag på hur Charles Martel möjligen tedde sig.

Enligt Emde kommer IS i överenstämmelse med Koranens bud att tillåta judar och kristna att existera, förutsatt att dessa erlägger en särskild skyddsskatt. I annat fall kommer de att dödas. IS, som bekänner sig till sunniislam, är betydligt mer oförsonligt inställt till shiamuslimer. Dessa kommer att dödas om de inte gör avbön från sin tro, vilken enligt IS är av kätterskt slag.

Karl Martell (686-741) var son till den merovingiske härskaren Pippin av Heristal och dennes älskarinna Alpheid och betraktades därmed som oäkting. Detta hindrade honom inte från att väljas till major domus (rikshovmästare), en titel motsvarande den svenska jarl, i det frankiska riket vars gränser var flytande men som under 400-700-talet omfattande områden i dagens Frankrike, Tyskland och Belgien.

Merovingerna, som av någon anledning gick under benämningen ”de långhåriga krigarna”, härstammade från Toxandria i dagens Belgien och det franska departementet Nord-Pas-de-Calais. Namnet merovinger kommer från Merovech, som var ledare för de saliska frankerna omkring år 450. Första gången merovingerna dyker upp i historien är dock i och med Childerik I:s (437-482) segrar mot visigoter, saxare och alemaner.

Childeriks son Klodvig (466-511) utökade det merovingiska riket med att lägga Gallien norr om floden Loire under sig 486. År 498 antog Klodvig kristendomen som religion för sitt rike, och 507 besegrade han i spetsen för en här visigoterna vid slaget i Vouillé. Efter Klodvigs död delades Frankerriket enligt tidens sed mellan hans fyra söner.

 Karl Martells gravsarkofag i Saint Denis-katedralen i Frankrike.

Karl Martell (franska Charles Martel) föddes i Herstal i dagens Belgien. Som nämnts ovan valdes han till major domus, styrde sitt rike som en konung och titulerade sig själv ”frankernas furste”. Oavsett titulatur styrde han över de tre frankiska delrikena Austrasien, Neustrasien och Burgund.

Hans främsta bedrift var segern över de så kallade saracenerna (arabiska muslimer) i slaget vid Poitiers i oktober 732 – egentligen på en plats mellan Poitiers och Tours i Loiredalen – varvid saracenerna, som tidigare erövrat Iberien (Spanien), kunde hindras från att expandera in i västra Europa. Martells insats var en hjälpaktion till förmån för hertig (en del har kallat honom kung) Eudes av Aquitanien, vars trupper efter tidigare segrar hade besegrats av saracenerna vid Bourdeaux, som sedan plundrats. Som villkor för hjälpen krävde Karl att Eudes skulle underställa sig frankisk överhöghet.

Martell – namnet, som betyder Hammaren, började inte användas förrän efter hans död – ställde här en styrka av oklar numerär på benen mot en saracensk armé från det muslimska riket Al-Andalus i Spanien under ledning av emiren Abd ar-Rahman ibn Abu Allah. Möjligen var saracenerna ute efter att plundra katedralen i Tours på dess rikedomar. Uppgifterna om de båda arméernas storlek varierar. Således har det angetts att Karl Martells mannar uppgick från allt mellan 6000 och 80 000, medan uppgifterna om storleken på emirens armé har pendlat från 20 000 till 80 000.

Om utgången av slaget finns dock inga divergerande meningar. Sedan de båda härarna stått i stort sett overksamma i sex dagar och på sin höjd ägnat sig åt smärre skärmytslingar, satte stridigheterna i gång på den sjunde dagen och varade i en dag enligt frankiska och två dagar enligt arabiska källor. Emiren dödades sedan den stridsgruppering han befunnit sig i omringats av frankiska trupper. Därefter flydde saracenerna tillbaka till sitt läger, varifrån de retirerade under den efterföljande natten.

Karl Martells insatser när det gällde att bekämpa invaderande muslimska styrkor var dock inte över. Han fortsatte att jaga dessa ur Frankerriket de påföljande åren vid drabbningar kring floderna Berre och Narbonne. Martell ses av tradition i Frankrike som en nationalhjälte i klass med Jeanne D´Arc och har även blivit en viktig symbolgestalt i dagens motstånd mot den tilltagande islamiseringen av det franska samhället.

Mer om detta via nedanstående länk till tidskriften Populär historia:

http://www.popularhistoria.se/artiklar/poitiers-omstridd-symbol/

Den brittiske historikern Edward Gibbon (1737-94) ansåg att slaget vid Poitiers var av helt avgörande betydelse för Europas framtid, emedan de muslimska horderna enkelt skulle ha kunnat avancera norrut om Karl Martell fallit. Gibbon beskrev med fasa hur, om det inte varit för Karl Martell, studenterna i Oxford i tidernas fullbordan kunde ha tvingats studera Koranen. Senare har det av andra historiker anförts att betydelsen av slaget vid Poitiers har kraftigt överdrivits, och att detta var endast en i raden av drabbningar mellan kristna och saracener.

Slaget mellan Tour och Poitiers – den exakta platsen har inte kunnat klarläggas – medförde heller inte att den förlorande hären förintades. Den övergick sedan till att härja i Provence i stället. Några erövringar norr om Spanien gjorde dock inte muslimerna bortsett från några mindre betydande platser i Pyrenéerna. Muslimerna regerade i Spanien mellan åren 711 och 1492 då de sista morerna, som de också kallades, tvingades fly landet.

Om Karl Martell kan det slutligen sägas, att han lade grunden till det karolingiska kejsarriket, som såg sin höjdpunkt då sonsonen Karl den store kröntes till romersk kejsare av påven Leo III i Peterskyrkan i Rom på juldagen år 800. Karl den stores Frankerrike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland, norra Italien, Schweiz samt Österrike.

 En konstnärlig framställning av slaget vid Wien 1683.

Närmare tusen år senare stod ett annat slag som hejdade muslimsk framryckning i Europa. Mehmet IV, sultanen i det Osmanska eller Ottomanska riket, satsade 1682 allt på ett kort i syfte att erövra Österrikes huvudstad Wien. Under maj till september 1683 belägrades Wien av osmanska styrkor om cirka 150 000 man från Turkiet, Ungern, Albanien, Bosnien, Grekland och Krim. Efter desperata rop på hjälp från det inneslutna Wien skickade kungen av Polen, Johan III Sobieski, en polsk-tysk styrka om 70 000 soldater till Wiens undsättning.

Denna styrka ställdes den 12 september mot en osmansk armé anförd av den albanske storvesiren Kara Mustafa. Striden avgjordes sedan Sobieski mot osmanerna skickat iväg tidernas största kavallerichock omfattande 20 000 ryttare och 3000 polska lansiärer. Den osmanska armén flydde hals över huvud och Wien var räddat. Wien hade även 1529 angripits av osmanska trupper men också då kunnat rida ut stormen.

Vid freden i Karlowitz 1699 tvingades Osmanska riket avträda Ungern, Slavonien och Transsylvanien till Österrike.

Bortsett från Islamiska statens optimistiska planer på att erövra Europa med militära medel, står vår världsdel inför en sedan åtskilliga år tillbaka pågående invasion av annat slag som möjliggjorts genom Europeiska unionens (EU) så kallade öppna gränser. Den tilltagande islamiseringen flyttar hela tiden fram gränserna för vad som kan anses vara acceptabla inslag i de europeiska ländernas kulturer.

Det är självklart att krav på religiös särbehandling av muslimska trosbekännare, inklusive förbud mot missfirmelse av profeten Muhammed, leder till slitningar mellan muslimer och alla andra religioner som är avsevärt mer toleranta än islam. Islamsk teori såväl som praktik rimmar dessutom väldigt illa med hävdvunnen västerländsk demokrati och yttrandefrihet.

 En växande antisemitism är frukten av den moderna muslimska invasionen.

En ovedersäglig följd av nämnda invasion genom immigration är slutligen också en ökande antisemitism 70 år efter Andra världskrigets och Förintelsens slut.