Mina prylar (17): Ikoner med Sankt Nikolaus och tsarfamiljen

 Sankt Nikolaus (till vänster) och tsarfamiljen Romanov. Foto: Tommy Hansson

Jag har ett antal ikoner i mindre format som jag inhandlat då och då, ofta som minnen från resor. Tänkte här presentera två av dessa. De föreställer den vid denna tid på året så aktuelle Sankt Nikolaus samt den ryska tsarfamiljen Romanov; tsaren hette ju för övrigt också Nikolaus (II), på ryska Nikolaj. Sankt Nikolaus är skyddshelgon för ett stort antal länder och företeelser, däribland Ryssland.

Nikolaus av Myra i Lykien i nuvarande Turkiet (Mindre Asien) har, som alla borde veta vid det här laget, stått modell för den nutida jultomten. Han räknas som helgon av de Romersk-katolska, Öst-ortodoxa samt Orientalisk-ortodoxa kyrkorna. Nikolaus måste nog genom sin upphöjelse till jultomte betraktas som det mest inflytelserika av alla helgon.

Den specialintresserade rekommenderas läsa följande:http://www.katoliknu.se/html/helgon_nikolaus.htm

Ikonen med Sankt Nikolaus köpte jag på en resa till västra Turkiet för knappt ett år sedan. Den som googlar hittar litet olika uppgifter vad beträffar födelse- och dödsår, men den katolska länken anger 280 eller 286 respektive 345 eller 351. Helgonförklaringen skall enligt en uppgift ha ägt rum år 933. Det har berättats att Nikolaus av Myra redan i späd ålder var mycket from. Således skall han redan som dibarn ha fastat onsdagar och fredagar!

Nikolaus begav sig efter sin prästvigning till Jerusalem, där han avsett leva ett tillbakadraget eremitliv. Han återvände dock till hemstaden Myra, där han redan som helt ung utsågs till ärkebiskop. Det blivande helgonet fängslades och torterades under de hedniska romerska kejsarna Diocletianus och Maximianus i början av 300-talet men deltog i det första kyrkomötet (konciliet) i Nicaea 325, vilket presiderades över av kejsar Konstantin den store.

 En sentida Sankt Nikolaus med ärkebiskopliga tillbehör.

Mötet i Nicaea, nuvarande Iznik i Turkiet, sammankallades av kejsar Konstantin i syfte att få till stånd rättning i de kristna leden såväl teologiskt som organisatoriskt. I Nicaea fördömdes den så kallade arianismen, uppkallad efter Arianus (cirka 260-336). Vid den här tiden hade de troende kristna glömt att Jesus varit en människa av kött och blod och i stället upphöjt honom till ett gudomligt väsen; araianismen hade en något annan syn på Kristus-gestalten än den som antogs i Nicaea och förklarades därför kättersk.https://sv.wikipedia.org/wiki/Arianism

Enligt en historia från konciliet i Nicaea skall Nikolaus ha blivit så förtörnad på Arianus, att han slog denne på käften – en för den blivande jultomtegestalten föga karaktäristisk handling. Det sägs att han undgick sitt rättmätiga straff genom ett gudomligt ingripande av självaste jungfru Maria.

Eljest skall Sankt Nikolaus ha varit en fridsam och framförallt givmild person, om vilken det bland annat berättas att han skänkte bort hela sitt föräldraarv till de fattiga. Han skall också ha räddat tre döttrar till en skuldsatt man undan prostitution genom att tre nätter i rad utan avsändare kasta in väskor fyllda med guld till familjen. Intet under då att en sådan utgivande och osjälvisk person, via benämningarna Sinterklaas (nederländska) och Santa Claus (engelska), på 1800-talet  blir aktuell som hela världens jultomte!

Om Sankt Nikolaus har det vidare sagts att han kunde rädda nödställda ombord skepp i sjönöd samt befinna sig på flera platser samtidigt. Efter sin död begravdes han i hemstaden Myra, men i syfte att hindra att hans ben (som betraktades som reliker) föll i de anstormande saracenernas (muslimernas) händer fördes dessa till Bari i Italien. En undergörande olja sägs komma från relikerna.

Tsarfamiljen Romanov, vars överhuvud var tsar Nikolaus II (1868-1918), mördades på order av bolsjevikregeringen (exakt vem som gav ordern är dock ännu oklart) natten till den 17 juli 1918 i Jekaterinburg beläget på östra sluttningen av Uralbergen. Ikonen som avbildar familjen Romanov har jag inhandlat i en rysk-ortodox kyrka i Stockholm. Den brutalt mördade tsarfamiljen helgonförklarades år 2000.

Fem dagar efter det att tsar Nikolaus (Nikolaj) abdikerat den 15 mars 1917, gav den provisoriska regeringen ledd av advokaten Alexander Kerenskij order om att tsaritsan Alexandra av Hessen skulle arresteras. Hon fördes till tsarfamiljens sommarresidens Tsarskoje Selo i staden Pusjkin i Sankt Petersburgs län. Tsaritsan åtföljdes två dagar senare av tsaren och barnen: storfurstinnorna Olga, Tatjana, Maria och Anastasia samt tronföljaren Aleksej. Det förekom trakasserier från vaktmanskapet, men i övrigt var vistelsen i det egna sommarresidenset tämligen behaglig.

Den 13 augusti förflyttas tsarfamiljen till Tobolsk i Sibirien, eftersom de ännu makthavande mensjevikerna var rädda för att de i det närbelägna Petrograd inflytelserika bolsjevikerna skulle kunna ge sig på de kejserliga personerna. I Tobolsk blev förhållandena sämre, och när bolsjevikerna kuppat till sig makten hösten 1917 och skickat iväg den olyckliga familjen till Jekaterinburg (1924-90 Sverdlovsk) blev det än värre. Sverdlovsk var uppkallat efter den judiske revolutionären Jakov Sverdlov (1885-1919), som anses ha verkat aktivt för att tsarfamiljen skulle tagas av daga. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jakov_Sverdlov

 Tsarfamiljen Romanov.

I Tobolsk hade de kejserliga kunnat vistas på en gårdsplan och tsaren ägna sig åt vedhuggning, men i Jekaterinburg var man fångar på sina rum. Tsaren vägrade underteckna det fredsavtal med Första världskrigets centralmakter som ingåtts av bolsjevikerna med Lev Trotskij i spetsen i Brest-Litovsk i Polen den 3 mars 1918; med freden ville bolsjevikerna i lugn och ro kunna inrikta sig på att krossa den vita sidan i det pågående inbördeskriget, där det inte alls var givet att kommunistsidan skulle segra.

Den 4 juli 1918 tillträdde en man som hette Jankel Jurovskij som ny vaktchef i Jekaterinburg. Han hade till sin hjälp elva man, fyra ryssar och sju letter. Det var natten till den 17 juli som detta anhang på ett synnerligen brutalt sätt mördade tsarfamiljen och dennas tjänare. Jurovskijs gäng störtade in i rummet med de kejserliga och sköt vilt med sina revolvrar. Tsaren, tsaritsan, tre av storfursinnorna samt hovlakejen Trupp dog direkt. Anastasia överlevde den första skottsalvan men sköts därefter till döds av Jurovskij. De övriga – kronprins Aleksej, tsarens livmedikus Botkin, kocken Haritono och kammarjungfrun Demidova – mejades ner med bajonetter.

De döda kropparna täcktes därefter över med tygbitar och lades på flaket till en lastbil samt kördes iväg till en övergiven guldgruva, som låg i en skog i Iset-området i närheten. Mördarna styckade först upp kropparna och hällde därefter bensin över kvarlevorna och tände på. Då detta inte visade sig särskilt effektivt tog man även till svavelsyra innan likdelarna slängdes ner i ett gruvhål. När vita trupper under ledning av amiral Alexander Koltjak (1874-1920) några månader senare kom till gruvområdet upptäckte man sanningen, icke minst beroende på att vaktmanskapet inte hunnit avlägsna alla smycken från tsaritsan och hennes döttrar.

Denna länk till tidskriften Contra # 6 1998 innehåller en skildring av mordet – någon ”avrättning” var det aldrig fråga om, då något rättsligt förfarande inte tillämpats – på tsarfamiljen och de politiska händelserna kring detta: http://www.contra.nu/c986prov.html

1991 inrättades en grav med tsarfamiljens kvarlevor, vilka 1998 under solenna former begravdes i Peter och Pauls-katedralen i Sankt Petersburg. Tsarfamiljen helgonförklarades 2000 av Rysk-ortodoxa kyrkan, och ett munkkloster samt sju kyrkor – en för var och en av familjemedlemmarna – byggdes vid gruvan i Iset-området där de kejserligas lik begravts.

 

 

 

 

”Je suis Charlie Martel” – något om muslimernas betvingare

 

 Målningen ”Bataille de Poitiers” av Charles de Steuben.

I samband med att slagordet ”Je suis Charlie Hebdo” spreds över världen efter jemenitiska al-Qaidas massaker på den franska satirtidningens redaktion i Paris dök det även upp en variant med lydelsen: ”Je suis Charlie Martel”. Alltså ”jag är Kalle Martell”.

För alla som kanske inte är så bekanta med denna gestalt ur den europeiska historiens gryning – alltså den frankiske fursten Karl Martell (Hammaren) – följer nedan en rekapitulation av vad denne uträttade i kampen mot de muslimska erövrare, som vid denna tid hade lagt beslag på Spanien och smidde planer på att lägga hela Europa under sig. Precis som det i dag fantiseras om att Islamiska staten (IS) en dag skall göra.

En av dem som fullt och fast tror på att IS kommer att erövra Europa är den tyske islamkonvertiten och IS-terroristen Christian Emde, som i ett reportage har följande att säga: ”We will some day conquer Europe. We don´t just want to. We will. And we are sure about that.”

https://themuslimissue.wordpress.com/2015/01/15/german-jihadist-says-isis-will-conquer-europe/   

 En konstnärs förslag på hur Charles Martel möjligen tedde sig.

Enligt Emde kommer IS i överenstämmelse med Koranens bud att tillåta judar och kristna att existera, förutsatt att dessa erlägger en särskild skyddsskatt. I annat fall kommer de att dödas. IS, som bekänner sig till sunniislam, är betydligt mer oförsonligt inställt till shiamuslimer. Dessa kommer att dödas om de inte gör avbön från sin tro, vilken enligt IS är av kätterskt slag.

Karl Martell (686-741) var son till den merovingiske härskaren Pippin av Heristal och dennes älskarinna Alpheid och betraktades därmed som oäkting. Detta hindrade honom inte från att väljas till major domus (rikshovmästare), en titel motsvarande den svenska jarl, i det frankiska riket vars gränser var flytande men som under 400-700-talet omfattande områden i dagens Frankrike, Tyskland och Belgien.

Merovingerna, som av någon anledning gick under benämningen ”de långhåriga krigarna”, härstammade från Toxandria i dagens Belgien och det franska departementet Nord-Pas-de-Calais. Namnet merovinger kommer från Merovech, som var ledare för de saliska frankerna omkring år 450. Första gången merovingerna dyker upp i historien är dock i och med Childerik I:s (437-482) segrar mot visigoter, saxare och alemaner.

Childeriks son Klodvig (466-511) utökade det merovingiska riket med att lägga Gallien norr om floden Loire under sig 486. År 498 antog Klodvig kristendomen som religion för sitt rike, och 507 besegrade han i spetsen för en här visigoterna vid slaget i Vouillé. Efter Klodvigs död delades Frankerriket enligt tidens sed mellan hans fyra söner.

 Karl Martells gravsarkofag i Saint Denis-katedralen i Frankrike.

Karl Martell (franska Charles Martel) föddes i Herstal i dagens Belgien. Som nämnts ovan valdes han till major domus, styrde sitt rike som en konung och titulerade sig själv ”frankernas furste”. Oavsett titulatur styrde han över de tre frankiska delrikena Austrasien, Neustrasien och Burgund.

Hans främsta bedrift var segern över de så kallade saracenerna (arabiska muslimer) i slaget vid Poitiers i oktober 732 – egentligen på en plats mellan Poitiers och Tours i Loiredalen – varvid saracenerna, som tidigare erövrat Iberien (Spanien), kunde hindras från att expandera in i västra Europa. Martells insats var en hjälpaktion till förmån för hertig (en del har kallat honom kung) Eudes av Aquitanien, vars trupper efter tidigare segrar hade besegrats av saracenerna vid Bourdeaux, som sedan plundrats. Som villkor för hjälpen krävde Karl att Eudes skulle underställa sig frankisk överhöghet.

Martell – namnet, som betyder Hammaren, började inte användas förrän efter hans död – ställde här en styrka av oklar numerär på benen mot en saracensk armé från det muslimska riket Al-Andalus i Spanien under ledning av emiren Abd ar-Rahman ibn Abu Allah. Möjligen var saracenerna ute efter att plundra katedralen i Tours på dess rikedomar. Uppgifterna om de båda arméernas storlek varierar. Således har det angetts att Karl Martells mannar uppgick från allt mellan 6000 och 80 000, medan uppgifterna om storleken på emirens armé har pendlat från 20 000 till 80 000.

Om utgången av slaget finns dock inga divergerande meningar. Sedan de båda härarna stått i stort sett overksamma i sex dagar och på sin höjd ägnat sig åt smärre skärmytslingar, satte stridigheterna i gång på den sjunde dagen och varade i en dag enligt frankiska och två dagar enligt arabiska källor. Emiren dödades sedan den stridsgruppering han befunnit sig i omringats av frankiska trupper. Därefter flydde saracenerna tillbaka till sitt läger, varifrån de retirerade under den efterföljande natten.

Karl Martells insatser när det gällde att bekämpa invaderande muslimska styrkor var dock inte över. Han fortsatte att jaga dessa ur Frankerriket de påföljande åren vid drabbningar kring floderna Berre och Narbonne. Martell ses av tradition i Frankrike som en nationalhjälte i klass med Jeanne D´Arc och har även blivit en viktig symbolgestalt i dagens motstånd mot den tilltagande islamiseringen av det franska samhället.

Mer om detta via nedanstående länk till tidskriften Populär historia:

http://www.popularhistoria.se/artiklar/poitiers-omstridd-symbol/

Den brittiske historikern Edward Gibbon (1737-94) ansåg att slaget vid Poitiers var av helt avgörande betydelse för Europas framtid, emedan de muslimska horderna enkelt skulle ha kunnat avancera norrut om Karl Martell fallit. Gibbon beskrev med fasa hur, om det inte varit för Karl Martell, studenterna i Oxford i tidernas fullbordan kunde ha tvingats studera Koranen. Senare har det av andra historiker anförts att betydelsen av slaget vid Poitiers har kraftigt överdrivits, och att detta var endast en i raden av drabbningar mellan kristna och saracener.

Slaget mellan Tour och Poitiers – den exakta platsen har inte kunnat klarläggas – medförde heller inte att den förlorande hären förintades. Den övergick sedan till att härja i Provence i stället. Några erövringar norr om Spanien gjorde dock inte muslimerna bortsett från några mindre betydande platser i Pyrenéerna. Muslimerna regerade i Spanien mellan åren 711 och 1492 då de sista morerna, som de också kallades, tvingades fly landet.

Om Karl Martell kan det slutligen sägas, att han lade grunden till det karolingiska kejsarriket, som såg sin höjdpunkt då sonsonen Karl den store kröntes till romersk kejsare av påven Leo III i Peterskyrkan i Rom på juldagen år 800. Karl den stores Frankerrike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland, norra Italien, Schweiz samt Österrike.

 En konstnärlig framställning av slaget vid Wien 1683.

Närmare tusen år senare stod ett annat slag som hejdade muslimsk framryckning i Europa. Mehmet IV, sultanen i det Osmanska eller Ottomanska riket, satsade 1682 allt på ett kort i syfte att erövra Österrikes huvudstad Wien. Under maj till september 1683 belägrades Wien av osmanska styrkor om cirka 150 000 man från Turkiet, Ungern, Albanien, Bosnien, Grekland och Krim. Efter desperata rop på hjälp från det inneslutna Wien skickade kungen av Polen, Johan III Sobieski, en polsk-tysk styrka om 70 000 soldater till Wiens undsättning.

Denna styrka ställdes den 12 september mot en osmansk armé anförd av den albanske storvesiren Kara Mustafa. Striden avgjordes sedan Sobieski mot osmanerna skickat iväg tidernas största kavallerichock omfattande 20 000 ryttare och 3000 polska lansiärer. Den osmanska armén flydde hals över huvud och Wien var räddat. Wien hade även 1529 angripits av osmanska trupper men också då kunnat rida ut stormen.

Vid freden i Karlowitz 1699 tvingades Osmanska riket avträda Ungern, Slavonien och Transsylvanien till Österrike.

Bortsett från Islamiska statens optimistiska planer på att erövra Europa med militära medel, står vår världsdel inför en sedan åtskilliga år tillbaka pågående invasion av annat slag som möjliggjorts genom Europeiska unionens (EU) så kallade öppna gränser. Den tilltagande islamiseringen flyttar hela tiden fram gränserna för vad som kan anses vara acceptabla inslag i de europeiska ländernas kulturer.

Det är självklart att krav på religiös särbehandling av muslimska trosbekännare, inklusive förbud mot missfirmelse av profeten Muhammed, leder till slitningar mellan muslimer och alla andra religioner som är avsevärt mer toleranta än islam. Islamsk teori såväl som praktik rimmar dessutom väldigt illa med hävdvunnen västerländsk demokrati och yttrandefrihet.

 En växande antisemitism är frukten av den moderna muslimska invasionen.

En ovedersäglig följd av nämnda invasion genom immigration är slutligen också en ökande antisemitism 70 år efter Andra världskrigets och Förintelsens slut.