Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

 Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

 Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

 Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.

 

Litet om föräldrakärlek, volleyboll, ett unikt museum – och så FP och DN…

Bella och hennes volleybollag i Glasgow.

Det har sagts att den som inte har barn inte vet vad kärlek är. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag påmindes om denna oomkullrunkeliga sanning när jag nyligen såg en bild på min dotter, som studerar i Glasgow i Skottland och kommer att göra så de närmaste åren. Lyckligtvis kommer hon hem kring jul och nyår.

Isabella, som det snart 23-åriga flickebarnet heter, syns i förgrunden tillsammans med sitt tydligen rätt så framgångsrika volleybollag på skolan. Hon spelade fram till för ett par år sedan på nästan elitnivå i Södertelge VK men slutade, som tjejer som kommer upp litet i åldrarna brukar göra. Alldeles för tidigt, menade jag (som själv slutade med aktivt idrottande innan jag fyllt 19).

Blev därför positivt överraskad när hon nu återupptagit volleyn borta i Skottland. Hon är inte speciellt lång men var så vitt jag minns den hoppstarkaste i laget. Vad jag vill komma fram till är att jag, när jag såg fotot, insåg hur stolt och glad jag känner mig över min dotter (behöver nog inte tilläggas att jag känner samma för hennes fem år äldre bror). Föräldrakärleken är den starkaste typ av kärlek som finns; den förvandlar den så kallade romantiska kärleken till en ganska ytlig sinnesretning.

Därmed intet ont sagt om romantiska känslor mellan man och kvinna, flicka och pojke. Dessa  behövs alldeles uppenbart för att föra släktet vidare och piffar dessutom upp tillvaron i största allmänhet. Alla normala föräldrar älskar dock sina barn mer, eller kanske rättare djupare, än den bättre hälften eftersom den förstnämnda kärleken omfattar det egna köttet och blodet. I och med att föräldrarna förenas i den gemensamma kärleken till barnet/en kan de sedan föra sin egen kärlek till en högre nivå inom familjeramen.

Biologiska museet i Södertälje: ett måste att bevara.

I dag knallade jag ner till hundraårsjubilerande Biologiska museet mitt emot sjukhuset här i Södertälje. I år är det nämligen jämnt ett sekel sedan denna arkitektoniska pärla, ritad av Hjalmar Cederström och inredd av Gustav Kolthoff, invigdes. Museet framställer i ett konstfullt dioramas form djur- och naturlivet i östra Sörmland genom målning i storformat, uppstoppade djur och inspelade fågelläten.

Tyvärr dras museet, som sorterar under Torekällbergets friluftsmuseum, med ekonomiska problem varför det endast kan hålla öppet sporadiskt och då för att ge plats för skolklasser och liknande. I dag bjöds allmänheten emellertid på kaffe med dopp, det senare i form av kakor bakade på Torekällberget (som väl närmast kan beskrivas som Södertäljes Skansen), samt gavs tillfälle att beskåda enhetschefen Stefan Sundblad skrudad i stormhatt, frack och hela faderullan från förra sekelskiftet.

Jag har som täljepolitiker städse verkat för att det helt unika Biologiska muséet skall bevaras och kommer givetvis att hålla fast vid detta.

Vad som i övrigt hänt mig under dagen är kanske ingenting som ni nödvändigtvis behöver veta, men jag låter er inte komma undan för det. Efter den trevliga stunden på Biologiska museet tog jag buss 753 från sjukhuset ner till COOP Folkparken och inhandlade mat för kvällen, som blev chili con carne förstärkt med kikärter. Hyggligt rött lådvin till. Har sedan som vanligt lördagar tittat på Midsomer Murders på TV8. En skvätt whisky därtill.

I morgon har vi i SD Södertälje/Nykvarn medlemsmöte i lokalen. Vi börjar få ihop ett som det verkar bra manskap inför valen i september 2014. Vad jag vet så är det typ ett 15-20-tal som kandiderar i kommunvalet. Skall inte bli några tomma stolar den här gången!

Valaffisch från den avlägsna tid då FP alltjämt var ett parti att räkna med.

Från Folkpartiets så kallade landsmöte rapporteras under dagen om beslut som visar, att detta i realiteten socialdemokratiska vingelpetterparti – jag brukar kalla det Sveriges skenheligaste – fattat en rad beslut som avlägsnat det ännu längre bort från den liberala ideologin. I första rummet bör idiotförslaget om bevisbart samtycke som villkor för sexuella aktiviteter nämnas (se mitt föregående blogginlägg) anföras.

Slutligen har åklageriet kommit fram till slutsatsen, att Skånepolisens zigenarregister icke tillkommit enbart i syfte att registrera viss etnicitet. Så Dagens Nyheter, som under Wolodarskis ledning utvecklats mer och mer mot att bli ännu en indignationsstinn slaskblaska av kvällstidningstyp, får stå där med långt ansikte med chefsgråterskan Orrenius bredvid. Något man nu gör sitt bästa för att dölja.

http://www.aklagare.se/Media/Nyheter/Pressmeddelande-forundersokningen-om-viss-behandling-av-personuppgifter-vid-Polismyndigheten-i-Skane/

Tänkte avrunda med litet filosoferande om livet. Det har funnits stunder då jag inte tyckt det spelat någon större roll om jag vaknat upp eller inte på morgonen. Så känner jag  inte längre. När jag tänker tillbaka på de dryga sex årtionden som varit finner jag att jag egentligen lyckats uppnå allt jag någonsin på allvar velat uppnå.

Jag har fått syssla med – och gör så fortfarande – med sådant jag finner meningsfullt och tycker jag stundtals gjort det rätt framgångsrikt om än knappast välavlönat. Jag har sökt sanningen och meningen med livet och funnit dem. Jag hittade en flicka att älska och som älskade mig och bildade tillsammans med henne en fungerande, kärleksfull familj.

Så mycket mer än detta tror jag inte jag kan göra här i livet. Jag har intet att förlora utan räknar allt som kommer härefter som en bonus. Det känns ganska skönt, faktiskt!

Slutligen litet godnattmusik i form av ”California Dreamin´” med The Mamas and the Papas:

http://www.youtube.com/watch?v=N-aK6JnyFmk