Posted tagged ‘konservatism’

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

29 augusti, 2017

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften


Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

Nya Metro/Yougov: SD största parti – F! större än MP och KD

19 augusti, 2016

CqNBAEiVMAEcEIk
Metro/Yougov augusti 2016: SD störst, F! större än MP och KD som ligger under riksdagsspärren.

Det mest uppseendeväckande med Metro/Yougovs augustimätning, först ut bland opinionsmätningarna efter sommaren, är väl att Miljöpartiet (MP) får ett rejält bottennapp med blott 2,8 procent av väljarsympatierna. Det är fjärde mätningen i rad som MP hamnar under riksdagsspärren.  http://www.metro.se/nyheter/yougov-miljopartiet-under-sparren-fjarde-matningen-i-rad/EVHphr!npdCRrIbUR68Q/

Någon ”Lövin-effekt” blev således aldrig aktuell för MP efter förra språkrörets, den skandalomsusade Åsa Romson, påtvingade avgång följd av Isabella Lövins tillträde. Dessutom kan noteras att det andra språkröret, Gustav Fridolin, för närvarande åtnjuter lägst förtroende bland samtliga partiledare. http://www.di.se/artiklar/2016/5/9/romson-uppmanas-avga/

Främsta orsaken till MPs nedgång vill professor Sören Holmberg enligt Metro förklara på detta sätt:

Att vara ett litet parti i en regering kostar på, effekterna av vårens affärer sitter i.

 

_2BE3296_MP
Miljöpartiet är ett oseriöst pajasparti. Här syns Fridolin och Romson i Pride-paraden för något år sedan.

Detta stämmer säkert, men främsta skälet till det gröna partiets kräftgång är sannolikt, som jag ser det i alla fall, att väljarna äntligen insett att Miljöpartiet är ett oseriöst pajasparti som i stora drag inte har en susning om någonting.

Det väckte således visst uppseende när MP-riksdagsmannen Jan Lindholm av Riksdagens utredningstjänst beställde en utredning om det som Lindholm och andra konspirationsteoretiker i och utanför MP kallar chemtrails – vanföreställningen att flygplanens kondensstrimmor, som av meteorologin anses vara moln, i själva verket består av farliga ämnen som CIA och andra skummisar sprider ut för att kontrollera människor.http://nyheter24.se/nyheter/politik/766889-mp-riksdagsledamot-bestallde-utredning-om-chemtrails

En forskarrapport kunde nyligen konstatera, att det inte finns några som helst belägg för chemtrails-teorin: http://www.smhi.se/kunskapsbanken/inga-vetenskapliga-belagg-for-chemtrails-1.32335

Kommer därtill att partiet dras med inkompetenta partiledare (”språkrör”) samt har det tvivelaktiga nöjet att sitta i  Sveriges kanske sämsta regering någonsin.

Kristdemokraterna_2015_Leanderfotograf-215-webb
KD och Ebba Busch Thor klarar inte riksdagsspärren.

Någon regeringsmedverkan kan vare sig Kristdemokraterna (KD) eller Liberalerna (L) skylla sina dåliga siffror på. 3,1 procent för KD är en liten minskning jämfört med förra Yougov-mätningen och, givetvis, ett tecken på att partiet har minst sagt betydande problem. Partiledaren Ebba Busch Thors klämmiga medverkan i Pride-paraden för en månad sedan lär inte ha hjälpt upp siffrorna. Många upplever nog att KD förlorat sin kristendomsrelaterade och konservativa själ.

För L, före detta FP, är 4,0 procent visserligen en marginell uppgång sedan förra mättillfället men näppeligen något som får champagnekorkarna att smälla i L-grupperingarna runt om i landet. Även C noteras för en nedgång – 6,5 procent innebär en minskning med 1 procentenhet. Notabelt är att Feministiskt initiativ (F!) nu blir större än såväl MP som KD.

Ett totalt utflipprat feministparti i riksdagen är tvivelsutan  ägnat att framkalla rysningar längs ryggraden hos varje sansad väljare.

JÅ 2Jimmie Åkesson: populär ledare i populärt parti.

Att det största partiet i Yougov-mätningen heter Sverigedemokraterna (SD) är ingen sensation, låt vara att 24,8 procent nu är en försumbar minskning. I takt med den svenska nationens fortlöpande urartning på olika plan är det troligt att många tenderar att se SD som något av ”räddaren i nöden” med partiets politik för minskad immigration, förbud mot tiggeri, lag och ordning och stärkt försvar, för att nämna några politikområden.

Lägg därtill att SD-ledaren Jimmie Åkesson i en undersökning genomförd av Aftonbladet/Inizio i somras åtnjöt störst förtroende av samtliga partiledare (Fridolin noterades för lägst förtroende). https://www.youtube.com/watch?v=c2-dILuDwbc

Närmast efter SD i aktuell undersökning kommer i tur och ordning M med 23,6 samt S med 22,9 procent. Vänsterpartiet ökar med 0,6 procentenheter till 8,0 procent, vilket egentligen är ett förbluffande resultat med tanke på detta partis ekonomiska inkompetens och tyngande kommunistiska bagage.

Kristdemokraternas utdragna självmord

1 augusti, 2016

_2BE6972
Ebba Busch Thor njuter av festivalstämningen. Kanske bäst att passa på, vid nästa valvaka blir det sannolikt inga muntra miner.

Prideparaden i Stockholm brukar vara ett av de evenemang som framträdande politiker använder sig av i syfte att verka engagerade, med sin tid och fördomsfria. Stockholm Pride 2016 var intet undantag från den regeln.

I år var det dags för Kristdemokraternas relativt nyvalda partiledare Ebba Busch Thor att göra debut i sammanhanget. Det skedde i svallvågorna efter dödsskjutningen i Orlando i Florida, då 49 personer dog sedan en islamistisk aktivist öppnat eld på gayklubben Pulse.http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23008129.ab

Så nu kunde vi se unga Ebba gå på Stockholms gator och trängas, tandrikt leende, tillsammans med andra publicitetstörstande politiker, exhibitionister, personer som kryper omkring på gatan utklädda till hundar och för all del en del eljest fullt normala människor som tror att detta är en manifestation för kärlek och människovärde. Bland deltagarna märktes Israels ambassadör Isaac Bachman jämte en grupp från Tel Aviv.

Framförallt är Pride ett led i Riksförbundet för sexuellt likaberättigandes (RFSL) mångåriga strävan att undergräva den svenska sexualmoralen och kärnfamiljen. Jippot är utpräglat sexualfixerat och ett tillfälle för allehanda blottningsbenägna individer att offentligen svänga med snoppen eller brösten. Mänsklig värdighet – kom igen!

Efter Busch Thors Pride-debut har den interna KD-kritiken inte låtit vänta på sig. Riksdagsman Tuve Skånberg uppger att cirka 300 KDare hört av sig till honom och protesterat mot det egna partiets Pride-inblandning. Många av dessa överväger även att lämna partiet. Skånberg säger sig vara orolig, och det finns det förvisso allt skäl till – Kristdemokraterna noterades för 2,8 procent i en av de senaste mätningarna.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bottensiffror-for-kristdemokraterna

folder-med-bild
Tuve Skånberg är kritisk till sin partiledares deltagande i Prideparaden.

Tuve Skånberg, en av de numera rätt få KD-parlamentariker som har en uttalat kristen profil, menar i en intervju: ”Jag tror det här skadar partiet.” Det tror jag också. Sedan hjälper det nog inte att Ebba Busch Thor upplevde en ”fantastisk feststämning” under sitt prajdande. http://omni.se/intern-kritik-mot-busch-thor-medlemmar-flyr/a/jKxJA

För vilket annat parti som helst hade inte partiledarens deltagande i Pride spelat någon roll alls, SD möjligen undantaget. KD är emellertid ett speciellt parti. Det grundades med namnet Kristen demokratisk samling (KDS) av den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus 1964 med programpunkter som nej till abort, mer bön och kristendomsundervisning i skolan samt uppslutande bakom kärnfamiljen.Partiledare var den alltför tidigt bortgångne före detta högermannen och prästen Birger Ekstedt.http://www.alfsvensson.eu/blogItem.asp?mId=318

När partiet kom in i riksdagen efter 20 år hade det breddat sitt politiska spektrum men stod under Alf Svenssons ledning fortfarande på en kristen grund. Under Svenssons ordförandeskap kunde KD notera sina genom tiderna största framgångar med en plats i regeringen under ministären Bildt 1991-94 som kulmen. Regeringsdeltagande i Reinfeldts allianskonstellation blev det även under Göran Hägglunds ledarskap 2006-14.

Under Hägglund skedde en fortgående sekularisering av KD, som nu ville framstå som något slags socialliberalt parti utan kristen kappsäck. Jag är för min del övertygad om att det var en grav felsatsning. Följden har blivit ett ständigt urholkat väljarstöd. I dag kan man närmast tala om Kristdemokraternas långsamt utdragna självmord.

680Uppsluppna Pride-poliser sätter sig i respekt?

I en bloggtext för ett par år sedan framhöll jag under rubriceringen ”KD – partiet som inte behövs” bland annat följande:

Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta parti enligt min mening förlorat sitt existensberättigande. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/kd-partiet-som-inte-behovs/

Socialliberala och politiskt korrekta partier finns det redan i parti och minut. Och beträffande konservatism på kristen grund tillvaratas denna ideologiska inriktning av Sverigedemokraterna på ett betydligt mer offensivt sätt än KD.

Jag borde väl som sverigedemokrat välkomna denna utveckling, men jag tillåter mig ändå att fälla en eller annan imaginär tår över KDs urartning. Jag har när allt kommer omkring själv röstat på detta parti i flera val.

Lycka till, Ebba – men var finns högervridningen (KD)?

18 mars, 2015

 

images Nytt KD-ansikte utåt: Ebba Busch Thor.

Det talas i dessa dagar mycket om att Kristdemokraterna (KD) skulle vara på väg ”åt höger” med Ebba Busch Thor som ny partiledare. Tillåt mig tvivla.

Så hävdas på förstasidan i Svenska Dagbladet den 15 mars att ”KD siktar högerut”. Detta främst för att kunna konkurrera om Sverigedemokraternas (SD) väljare. ”Vi ska inte vara med i den liberala gyttjebrottningen”, citeras en av Ebbas anhängare, den kristdemokratiske försvarspolitikern Mikael Oscarsson, inne i tidningen.

Svenskans texter om Ebba Busch Thor och KD via denna länk:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kdare-vill-ta-steg-hogerut_4409873.svd

Låt oss då skärskåda KDs så kallade högervridning och det ”hot” denna skulle kunna tänkas utgöra mot SD. När det gäller SDs hjärtefråga, immigrationspolitiken, är det svårt att se några tecken på att KD skulle kunna göra SD äran stridig som förespråkare för en mer realistisk inriktning.

CAIeFWxUIAA8ns_

Ebba Busch Thor utlät sig för inte så förfärligt länge sedan på följande sätt:

Sverige har och ska ha ett generöst, solidariskt flyktingmottag. Vi ska inte sätta ett tak för hur många vi kan ta emot.

Kanske inte ett uttalande som ger hopp om någon radikal kursändring i immigrationsfrågan i alla fall. Om det omtalade orienteringen högerut på den politiska skalan citeras vidare Busch Thor så i Svenska Dagbladet: ”Att vara konservativ, höger eller så – det är väldigt ofullständiga begrepp. Jag vill bidra till att vi hävdar begreppet kristdemokrati tydligare i svensk politik.”

Nu är det ju dock knappast så att ”kristdemokrati” skulle vara ett så mycket tydligare ideologiskt begrepp än ”höger” respektive ”konservatism”. Snarare tvärtom. När partiet bildades som Kristen demokratisk samling (KDS) på pingströrelsens ledare Lewi Pethrus (1884-1974) initiativ 1964, var det abortmotstånd och hävdandet av morgonbönens plats i svenska skolor som var huvudfrågorna. Vilka de stora frågorma är i dag beror sannolikt på vilken kristdemokrat man pratar med.

images Pastor Lewi Pethrus, KDs grundare.

Frågar man exempelvis KDs gruppledare i Södertälje fullmäktige, Veronica Westergård, skulle hon nog svara att det är skolorna och näringslivet. Riksdagsman Mikael Oscarsson skulle möjligen svara försvaret. Ebba Busch Thor kanske familjefrågan, vad det nu innebär. I SvD säger hon: ”…kristdemokratin kombinerar friheten för den enskilda människan med ett stort ansvar för våra medmänniskor.” Jaha. Och?

Knappast ett uttalande som skrämmer slag på någon sverigedemokrat. Särskilt inte när man vet att KD och Busch Thor sluter upp bakom den nuvarande abortlagstiftningen med 18 veckor som bortre abortgräns (att jämföra med SDs tolv). För att KD skall kunna konkurrera om samma väljare som SD måste partiet och dess ledare nog komma bort ifrån den menlösa snällstämpeln och börja visa litet kallt stål.

I en fråga – den om försvaret – har KD främst genom Mikael Oscarssons insatser förvisso lyckats komma en bit på väg från det gamla pacifistiska frimicklarstuket, och det är gott så för ett parti som gör anspråk på att stå till höger. Det räcker dock inte på långa vägar. Mer måste till.

untitled Niklas Busch Thor, bollsparkare i IK Sirius.

Ebba, som egentligen heter Ebba-Elisabeth i förnamn, är född 1987 och 28 år gammal. Hon är gift med Niklas Busch Thor som är fotbollsspelare i uppsalaklubben IK Sirius i superettan. Paret väntar för närvarande sitt första barn. Ebba gick hela grundskolan i en skola tillhörig den kristna församlingen Livets Ord och räknar sig som svensk-norsk, emedan fadern är norrman.

2006-10 arbetade Ebba Busch  som kommunalpolitisk sekreterare åt KDs uppsaliensiska kommunalråd Gustaf von Essen och fick rycka in i dennes ställe när han blev sjukskriven 2009. Efter valet 2010 blev hon ett rekordungt kommunalråd vid 23 års ålder och fick förnyat förtroende 2014.

Märkligt nog har det, så vitt jag kunnat utröna, inte alls diskuterats vad det kommer att innebära för KD att ha en partiledare som inte har stämma och säte i Sveriges riksdag.

När man betraktar ett fotografi av Ebba Busch Thor blir det rätt uppenbart att hon i  betydande grad lever på sitt fördelaktiga utseende. Litet vassare än exempelvis tidigare partiledarrivalen Jakob Forssmed, om man säger så. Flickan sägs ha så kallad karisma. Enligt den uppenbart beundrande partikamraten Björn-Owe Björk, gruppledare i Knivsta fullmäktige som citeras i SvD, lyfter hon ”hela Knivsta tågperrong bara med sin närvaro”.

Jag erkänner gärna att jag ställer mig skeptisk till politiker vilka väljs eller utses till ett ämbete på grund av utseende respektive karisma och/eller ungdomlig fräschör. Ofta brister dessa i sakkunskap, erfarenhet och politiskt handlag i tron att det räcker med att ha ett vackert yttre. Ibland blir det till och med katastrof.

untitled Eskil Erlandsson (C) på ett tidningsomslag.

Riktigt så enkelt är det ju inte. Personligen föredrar jag en aning småtråkiga men rekorderliga politiker av typ SDs ställföreträdande partiledare Mattias Karlsson. Eller varför inte Centerns Eskil Erlandsson, som jag menar hade varit ett betydligt bättre alternativ för detta parti än den bildsköna Annie Lööf.

Eller Ebba Busch Thors företrädare Göran Hägglund. Hur som helst var det säkerligen hög tid att hitta en efterträdare till Hägglund, vars nuna enligt min uppfattning började bli något utsliten. Jag önskar unga Ebba-Elisabeth lycka till i sitt kommande värv men tror inte KD-anhängarna skall ropa ”halleluja” med alltför hög röstvolym. Inte än så länge, i alla fall.

En som inte uppskattar den nyutsedda KD-ledaren är slutligen Helmer Jonelid i knäppskallepartiet Feministiskt initiativ:

CAPU_X0UgAACQ0d

KD: partiet som inte behövs

18 november, 2013

imagesCALNGJ27Kommer det dödsmärkta lindansarpartiet KD och dess ledare Göran Hägglund att klara riksdagströskeln 2014?

Gud har icke givit mig en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.

Så skriver aposteln Paulus i 2 Timoteusbrevet 1:7. Jag tycker det kan vara en passande inledning på denna text om det numera obehövliga partiet Kristdemokraterna (KD). KD bildades 1964 under namnet Kristen demokratisk samling (KDS) i syfte att lyfta de kristna frågorna inom svensk politik.

Några av de frågor man engagerade sig i gällde rätten att hålla bön i skolorna, motstånd mot så kallad fri abort samt äktenskapets helgd. KDS profil var mycket tydligt frikyrklig.

KDS såg sig självt som ett slags motvikt mot den ”försagdhetens ande” som Paulus talar om, det parti som skulle återge kristna ideal och värderingar sin rättmätiga plats i det sekulariserade svenska samhället. Under Alf Svenssons mångåriga ledarskap skedde därpå en modernisering av partiet som säkerligen var nödvändig.

untitledBirger Ekstedt var partiledare 1964-72.

Nästan 50 år efter partiets grundande på tillskyndan av pingstpastorn Lewi Pethrus, med prästen och högerdebattören Birger Ekstedt (1921-72) som partiledare, finns litet om ens något av det kristna arvet kvar inom KD. Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta enligt min mening förlorat sitt existensberättigande.

Jag har varit inne på samma tema tidigare:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/02/05/kd-ar-ett-dodsmarkt-parti/

Det framkommer nu att KD gör stora ansträngningar för att rensa ut kandidater som av partiledningen bedöms olämpliga att representera partiet inför valen 2014. Således har partiets nomineringskommitté enligt sajten Fria Tider uteslutit populära Gunilla Gomér, Alingsås, från alla listor. Orsak: hon har en kristen livssyn och är ordförande i den abortkritiska organisationen Ja till livet.

imagesGunilla Gomér: utrensad.

Nomineringskommitténs ordförande, Urban Eklund, erkänner enligt Fria Tider att engagemenaget i Ja till livet ligger Gunilla Gomér ”i fatet”. Gomér blev i förra valet inkryssad i Västra Götalands regionfullmäktige och var även nära att komma in i riksdagen. Ja till livet vill att abort inte skall tillåtas efter tolfte graviditetsveckan om inte synnerliga skäl föreligger. Det är samma abortgräns som förespråkas av Sverigedemokraterna.

Tidigare har konservativa KDare såsom Lennart Sacrédeus och Tuve Skånberg uteslutits från de valbaras skara trots utbredd popularitet bland partiets gräsrötter. Den förstnämnde är uttalad såväl EU- som abortkritiker och har ett förflutet som både riksdagsman och EU-parlamentariker. Enligt tidigare KD-riksdagsmannen Ingemar Vänerlöv och riksdagsledamoten Annelie Enochson pågår just nu en av partiledningen iscensatt utrensning av oliktänkande inom Kristdemokraterna.

I egenskap av aktiv sverigedemokrat borde jag väl känna mig nöjd med att KD-ledningen med Göran Hägglund i spetsen, genom att eliminera konservativa/kristna kandidater, krattar manegen för SD. På något vis tycker jag ändå det är tragiskt att detta parti, som jag själv röstat på några gånger i olika val genom åren, skall förvandlas till ännu ett utslätat liberalt parti utan egentligt existensberättigande.

20101120_170918_14Lennart Sacrédeus: utrensad.

Det är alldeles tydligt att Kristdemokraterna fullständigt anammat den ”försagdhetens ande” som Paulus vände sig emot och som gör att partiet numera fasar för att föra fram frågor och värderingar som kan uppfattas som kontroversiella i den politiska korrekthetens ögon.

Om detta dödsmärkta lindansarparti ändå skulle lyckas hanka sig kvar i riksdagen efter 2014 beror det sannsynligtvis mest på tillfälligheter.

Förändringshysteri contra konservatism

17 april, 2013

obama_change-WE-NEED

Två teman dominerade Barack Obamas valkampanj 2008: Yes, we can samt Change.

Det finns väl inget frekventare och samtidigt innehållslösare slagord än just ”förändring” (change). Det tas upp i precis alla möjliga och omöjliga sammanhang som ett universalmedel avsett att bota allt ont i världen. Av politiker, företag, samhällsdebattörer och motivationsprofeter. Allt skall röra sig om förändring, förändringsbenägenhet och förändringsarbete.

Förändring blir ett värde och ett mål i sig enligt receptet ”förändring för förändringens egen skull”. Allt skall omstöpas och omorganiseras och omflyttas.

Vi märker det i varuhuset där helt plötsligt hyllor och montrar omgrupperats så att det tar flera dagar, ibland veckor eller ännu längre att vänja sig vid det nya stuket.

Vi märker det på den dagliga tidningen som får nya typsnitt, större bilder, andra vinjetter och nya serier. De olika avdelningarna byter plats, korsorden stöps om. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Om en ny chef bestämt sig för att sätta sin prägel på tidningen genom att förvandla den till oigenkännlighet så brukar det också bli så.

Vi märker det i den svenska skolans utveckling där förändringarna, den ena mer plågsam och destruktiv än den andra, har sköljt över de arma lärarna, eleverna och föräldrarna som flodvågor efter Andra världskrigets slut då Sverige fick en ny grundskola enlig östtysk modell. Följden har blivit att Sverige sackat efter alltmer i den internationella skolutvecklingen – eleverna får sämre och mer otillräckliga kunskaper för varje år som går.

I vårt land anses det nämligen fult att tillägna sig säkra kunskaper i olika ämnen – detta kallas ”korvstoppning” och menas vara uttryck för en ”förlegad pluggskola”.

Vi märker vidare förändringshysterin   på banken som plötsligt avskaffar kontanthanteringen, sak samma på bussen. Vi märker det på bilmodellerna som ser likadana ut allihop. På puben och restaurangen där vi inte får röka längre.

Det enda som aldrig förändras är det eviga tjatet om förändringar som löser alla problem. Och även om det snart blir uppenbart att de inte löser alla eller ibland ens några problem ses den heliga förändringen som ett självändamål.

img92047-image460-links1AIDS – en frukt av den destruktiva sexuella revolutionen.

Därmed inte sagt att det inte behövs förändringar och omprövningar ibland. Många av historiens reformer och nyorienteringar har varit helt nödvändiga: kvinnans frigörelse, läkarvetenskapens utveckling, demokratiseringen i betydande delar av världen (även om diktatur och förtryck fortfarande plågar stora delar av mänskligheten), kommunikationernas utveckling inklusive IT-revolutionen, kommunismens respektive nationalsocialismens kollaps, handelns utveckling som gav upphov till kapitalismen vilket möjliggjort ett tidigare okänt välstånd. En lång rad uppfinningar och upptäckter vilka i grunden förändrat vårt sätt att leva. Etcetera, etcetera.

Som övertygad konservativ menar jag dock att mänskligheten i det stora hela mår bättre av att förändringarna sker som ett resultat av mogna överväganden och en smula eftertanke. Om det annalkande nya helt eller ganska säkert kan antas medföra förbättringar så skall det troligen prövas. Om inte är det bättre att avstå.

Bland alla oönskade så kallade revolutioner finns det en som enligt min mening enbart har medfört elände. Det är den sexuella revolutionen eller det så kallade ”fria sex” som kommit traditionella värden och värderingar såsom kyskhet, trohet, ömsesidig respekt mellan könen och familjebildning att tvingas stryka på foten. Följden har blivit bland annat galopperande ansvarslöshet, oönskade barn, abortkult och individualistisk njutningslystnad utan förpliktelser samt epidemiska könssjukdomar.

Sexkulten har, paradoxalt nog kan tyckas, gjort att den ömtåliga intimitet som tidigare var ett adelsmärke i umgänget mellan könen gått förlorad. Det sexuella har blivit något vulgärt och ett föremål för hejdlös exhibitionism. Det kan här vara lärorikt att studera de svängande löspenisarna på något lastflak i centrala Stockholm i samband med den årligen återkommande så kallade Pridefestivalen.

Jag är konservativ därför att jag, för att låna ett uttryck från den gamle fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i debattboken Kämpande konservatism (Natur & Kultur 1971), önskar ”reformera det som behöver reformeras för att kunna konservera det som behöver konserveras”. En eftertänksam konservatism är alltså inte något projekt för att bevara status quo – förändringar kommer vare sig vi vill det eller inte och är ibland, som nämnts, både oundvikliga och nödvändiga.

Stundom är det emellertid, eller borde i alla fall vara, uppenbart att det gamla fungerar bättre än det tilltänkta nya. Ett enda exempel från vårt eget land: monarkin. En statsform som mestadels fungerat alldeles utmärkt i Sveriges land i ett årtusende. Monarkin har genom åren undergått sådana förändringare som gör att den i dag, i så kallad konstitutionell form, är väl anpassad till samtiden och ger Sverige ovärderlig PR utomlands såväl som medborgarna en känsla av festivitas och solennitet här hemma.

M-BernMarskalk Bernadotte: grundaren av dynastin Bernadotte.

Medan man i andra länder varit klåfingriga och avskaffat monarkin i en rad länder – och stundom har väl detta varit motiverat i det enskilda fallet – har vi svenskar, lite överraskande kanske, varit kloka nog att ha behållit den. Genidraget var att förändra inom ramen för det bestående genom att importera ett nytt kungahus från utlandet 1810 – hade det inte varit för de populära bernadotterna hade Sverige sannolikt varit republik i dag.

SD tredje störst – då skickar M fram Bildt

10 november, 2012

Demoskop/Expressen ger SD 9,0 procent och rangen som tredje största parti.

Enligt Demoskop/Expressen har Sverigedemokraterna nu stöd av 9,0 procent av väljarkåren. Undersökningen gjordes 30/10 – 7/11 och omfattade 1003 intervjupersoner. Det uppges att  att ökningen för SD – 1,9 procentenheter jämfört med förra undersökningen – är statistiskt säkerställd. SD är nu tredje största parti närmast före MP som noteras för 8,0 procent.

Totalt har den rödgröna oppositionen en knapp ledning: 45,7 mot 44,3 procent för alliansregeringen. I realiteten är ledningen större än så eftersom KD återigen misslyckas med att nå upp till det magiska fyraprocentsstrecket och alltså skulle hamna utanför riksdagen om det vore val i dag.

I mitt närmast föregående blogginlägg noterade jag att statsminister Fredrik Reinfeldt har ett särskilt emotionellt förhållande till Sverigedemokraterna och detta av såväl politiska som personliga skäl. Han förmår helt enkelt inte hålla huvudet kallt när SD kommer på tal och börjar mer eller mindre tala i tungor när så sker.

Naturligtvis måste detta problem vara välkänt inom moderatpartiet, så det överraskar ingalunda att man den här gången skickar fram utrikesministern och förre partiledaren Carl Bildt att angripa SD. Bildt har sannolikt inte samma känslomässiga låsning visavi SD som Reinfeldt, men inte heller den förre gör särskilt väl ifrån sig. Så här citeras han i Expressen (som ägnar tre sidor åt SD-uppgången):

Jag tror att detta kommer att korrigera sig framöver, när man ser helhetsbilden. De har inga andra lösningar än att isolera Sverige från omvärlden. De står för en renodlad isoleringspolitik som skulle skada Sverige rätt kraftfullt.

Bättre än så lyckas alltså inte utrikesministern när han försöker sig på att förklara vad SD ”egentligen” står för: isoleringspolitik. Bildt menar förmodligen att SD är isolationistiskt därför att vårt parti är djupt EU-kritiskt och vill att Sverige skall lämna en union som alltmer utvecklats till att bli en mäkta tungrodd superstat där ekonomisk katastrofpolitik, korruption och maktfullkomlighet är utmärkande drag.

 Bildt stirrar  med förfäran på SD:s nya opinionssiffror men misslyckas, precis som Reinfeldt, med att amalysera fenomenet SD.

Att vilja lämna EU är naturligtvis inte sak samma som att vilja ”isolera Sverige från omvärlden”. Om Carl Bildt hade brytt sig om att sätta sig någorlunda in i sverigedemokratisk politik mellan alla sina resor till jordens alla hörn hade han funnit att SD i princip vill gå samma väg som Norge: stå utanför EU men i övrigt ägna sig åt livligast tänkbara samverkan internationellt på bilateral basis.

Jag tror inte, och jag tror inte Carl Bildt tror det heller, att Norge är ett särdeles isolerat eller särdeles ekonomiskt efterblivet land.

De så kallade nya Moderaterna, som både Bildt och Reinfeldt bidragit till att framskapa, borde i ren självbevarelsedrift vinnlägga sig om att få en bättre och mer realistisk förståelse för Sverigedemokraterna och dess politik. Som så många andra moderathöjdare både nu och tidigare lider de emellertid av besvärliga handikapp som stavas arrogans och självtillräcklighet.

Jag bedömer därför inte oddsen som särskilt stora för att de, eller några andra inom moderatleden, inom överskådlig tid skall komma fram till en vettig analys av fenomenet SD. Det torde innebära att strömhoppen från M till SD kommer att fortsätta. Tilläggas kan att Socialdemokraternas bedömning av SD troligen inte är ett dugg bättre än Moderaternas, och även S tappar som bekant till SD.

Men det är för M som förhållandet till det blåsippsprydda uppstickarpartiet är särskilt känsligt. Sedan ”det nya arbetarpartiet” M lämpat allt konservativt idégods överbord och exempelvis kör precis samma militära nedrustningspolitik, samma familjefientliga politik och samma massinvandringspolitik som vänsterblocket har de ju lämnat spelplanen öppen för SD.

Det är väl det herrarna Reinfeldt och Bildt sent omsider börjar inse. Men de har än så länge inte en susning om hur de skall bära sig åt för att tackla problemet.