Sverige satsar på försvaret – men långt kvar till 1940- och 1950-talens nivåer

1943 hade Sverige 300 000 man under vapen samtidigt.

Säkerhetsläget i norra Europa har försämrats och den tydligaste orsaken till detta är Ryssland. Det konstaterar överbefälhavaren (ÖB) Micael Bydén i en lördagsintervju i Ekot i juni 2021. En satsning på Sveriges försvar är därför både välkommen och nödvändig, menar Bydén. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BlorOl/ob-i-ekots-lordagsintervju-om-ryssland-gar-inte-utesluta-vapnat-angr?fbclid=IwAR1VB23RRuieNsLVoH8988CBFb-W7_yQkEu-4s0_zFt20jXfzr3Ok4UIeUw
  
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
  
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
  
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.

Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
  
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativt att genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”

Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
  
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka

Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
  
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
  

Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.

Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
  
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
  
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
  
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.

Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”  
  
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
  
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
  

Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
  
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
  
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”

Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.

Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp. 
  
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
  
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
  
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
  
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
  
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.

Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.

En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

ÖB Micael Bydén nöjd med försvarspolitisk enighet och NATO-samarbete

Överbefälhavaren, general Micael Bydén, förklarade sig nöjd med utfallet av storövningen Aurora 17. Foto: Tommy Hansson

-Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar.

Så valde överbefälhavaren (ÖB), general Micael Bydén, att sammanfatta läget när han inför en stor och intresserad publik föreläste om försvarsmaktens verksamhet och uppgifter på Hagabergs folkhögskola i hemstaden Södertälje den 4 oktober.

Micael Bydén föddes i Gnarp i Hälsingland 1964 men är sedan åtskilliga år tillbaka bosatt i Södertälje (där han är så gott som granne med bloggaren). Efter att ha blivit officer i marinen 1985 utbildade Bydén sig till stridspilot och tjänstgjorde som sådan vid Norrbottens flygflottilj (S 37 Viggen) 1989-97.

Därefter har Bydén bland annat hunnit med att vara flygattaché i Washington, D. C. och stabschef vid ett regionalt kommando i Afghanistan, innan han efterträdde Sverker Göranson som ÖB den 1 oktober 2015. Bydéns hustru, Anita Carlman, blev för övrigt europamästarinna i vattenskidåkning (kombination) 1978. https://sv.wikipedia.org/wiki/Micael_Byd%C3%A9n

Stort internationellt intresse för Aurora 17. Micael Bydén inledde sin genomgång av försvarets verksamhet och det säkerhetspolitiska läget med att uttrycka sin tillfredsställelse över att få tala inför ett månghövdat auditorium i det område han bor i: ”Det tog tid att boka det här framträdandet, men det är väldigt kul att få vara här inför så många människor!”

Svensk FN-soldat utan basker blå på plats i Mali.

Därefter visades en kort presentationsfilm med glimtar bland annat från olika militärövningar – nu senast Aurora 17, landets största militärövning sedan 1993 – samt den svenska insatsen i Mali i Västafrika, där Sverige har 250 man på plats under FN-flagg.

Aurora 17 har väckt viss uppmärksamhet internationellt, vilket inte är så konstigt med tanke på att övningen, förutom cirka 20 000 svenska militärer och civila samt 40-talet myndigheter, omfattade deltagare från åtta länder varav några inklusive USA NATO-anslutna. ”Vi fick visa vad vi kunde”, sade Micael Bydén, ”och det gick riktigt, riktigt bra!”

Bydén framhöll att i samband med försvarsdagar som hölls vid övningens avslutande hade inte mindre än 80 000 personer mött upp på Gärdet i Stockholm; motsvarande evenemang i Visby samlade 4000.

Aurora 17 hölls parallellt med den mycket omfattande ryska militärövningen Zapad 17 och en övning i Polen.”Det är viktigt med transparens”, underströk ÖB Bydén. ”Vi bjöd in Ryssland och ett antal andra länder till Aurora i enlighet med Wien-deklarationen men fick själva ingen inbjudan att närvara vid Zapad.”

Det internationella intresset för Aurora-övningen framgår av detta brittiska TV-inslag: https://www.youtube.com/watch?v=pfrqm0fP7JE

Rysslands hotfulla agerande. Det militära försvaret kan enligt Micael Bydén beskrivas som ”den sista möjlighetens maktmedel” när alla andra alternativ är uttömda. ”Det krävs ett brett stöd ute i samhället. Därför är det glädjande att vi upplever en förnyad energi när det gäller försvarsmakten, vilket vi erfor i samband med Aurora. Stämningen och inställningen från allmänheten var helt fantastisk!”

Aurora-övningen innehöll påtagliga utländska inslag. Till höger en representant för Finlands försvarsmakt.

Varifrån hotet mot vårt land kommer råder det ingen tvekan om i försvarskretsar:

Omvärldsläget präglas av Rysslands hotfulla agerande med startpunkt i invasionen av Georgien 2008 och annekteringen av Krim i Ukraina 2014. Jag är just hemkommen från Donbass-området i östra Ukraina och kunde konstatera att krig pågår för fullt där.

Bydén sade sig emellertid inte vilja teckna en alltför dyster bild av rådande säkerhets- och militärpolitiska situation: ”Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar. Allting som händer i Östersjö-regionen påverkar Sverige, men även Arktis och Nordnorge är viktiga områden i sammanhanget.” http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2017/02/arktis-av-allt-storre-sakerhetspolitiskt-intresse/

”Försvarsviljan bland allmänheten är det absolut viktigaste vid en krissituation”, betonade ÖB Bydén. ”Jag tycker det finns ett ganska stort hopp, vilket framgick av den konstruktiva inställning som visades av många i samband med terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april i år.” https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/11/efter-lastbilsterrorn-de-tio-varsta-grodorna/

Mer materiel och fler avancerade övningar. Försvarsmakten indelas i dag i tre stridskrafter – armén, flygvapnet och marinen. Dessutom tillkommer hemvärnet, som utgör närmare hälften av försvaret. Det finns vidare 18 frivilligorganisationer ur vilka 6000 personer rekryterats till de militära förbanden. ”I dag har vi totalt drygt 50 000 män och kvinnor, varav 20 000 i hemvärnet,  inom försvaret, att jämföra med de 850 000 vi förfogade över under Kalla krigets dagar.  Andelen kvinnor är 16 procent, vilken behöver ökas på betydligt, eftersom kvinnorna gör ett utmärkt jobb.”

Den viktigaste uppgiften inom försvaret, menade Micael Bydén, är inte att återställa slagkraften under det Kalla kriget – något som måste anses ligga bortom möjligheternas gräns – utan att förstärka den militära förmågan inom samtliga stridskrafter. I det perspektivet är det viktigt att anskaffa mer materiel och att hålla fler avancerade övningar. Målsättningen är att nå en sådan militär slagkraft att en fientligt sinnad makt inser att kostnaderna vid ett angrepp blir alldeles för höga.

Försvarsmakten blickar redan fram mot nästa försvarsbeslut, förklarade ÖB Micael Bydén. Foto: Tommy Hansson

Överbefälhavare Micael Bydén förklarade sig nöjd med det trendbrott som den ökade politiska enigheten kring behovet av ett stärkt svenskt försvar innebär, där emellertid Socialdemokraternas samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet utifrån sina ideologiska utgångspunkter knappast uppvisat någon större entusiasm så här långt.

I försvarsbeslutet 2016 tillfördes försvaret 10,2 miljarder kronor exklusive tidigare aviserade förstärkningar, samtidigt som beslut om Gotlands återmilitarisering fattades. ”Vi befinner oss nu ett och ett halvt år år in i perioden 2016-2020 som försvarsbeslutet omfattar, men blickar redan fram mot det kommande försvarsbeslutet 2021” förklarade ÖB Bydén. ”Detta är desto nödvändigare som Rysslands utvecklande av sina militära förmågor fortskrider.” http://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvar/forsvarspolitisk-inriktning-2016-2020/

”Neutralitetspolitiken är död”. Ett genomgående tema i överbefälhavare Micael Bydéns föredragning var behovet av internationellt samarbete. ”Neutralitetspolitiken är död efter Sveriges EU-inträde. Vår inställning är att vi skall vinna kriget tillsammans med andra, men om vi ställs ensamma skall vi undvika att förlora.”

NATO-frågan kom av naturliga skäl upp denna kväll på Hagabergs folkhögskola och Bydén betonade: ”Vi fördjupar hela tiden det internationella samarbetet med NATO, med USA, med Finland och de baltiska länderna. Vi vill visa att Sverige är att lita på och vi har varit under NATO-ledning i Afghanistan i tio år, vilket fungerat alldeles utmärkt. Och vi finns fortfarande på plats i Afghanistan och även i Irak i kampen mot DAESH (IS).”

Sverige har i dag ett nära och enligt general Bydén välfungerande samarbete med NATO.

Frågan om NATO-medlemskap, underströk general Bydén, är dock helt igenom politisk och en eventuell ansökan om medlemskap bör  föregås av en folkomröstning samt kanske även koordineras med en ansökan från Finlands sida.

Micael Bydén påpekade slutligen att försvaret av den svenska friheten och det svenska självbestämmandet inte uteslutande är en angelägenhet för den militära sektorn. Inom totalförsvaret spelar sålunda den 2009 bildade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en viktig roll. https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/samhallets-ansvar/myndigheter-med-sarskilt-ansvar/msb

MSB ansvarar för frågor som rör samhällets skydd avseende olyckor, krisberedskap och civilt försvar.

Gotland ockuperat – stark skildring av krigsfall mot Sverige

Gotland ockuperat! är en stark skildring av ett Sverige i krigstillstånd. Foto: Tommy Hansson

Rysslands militära uppladdning sedan Vladimir Putin tillträdde som president 2000 har lett till ett nytt kallt krig som givetvis också inbegriper Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Så länge vi svenskar önskar vara medborgare i en fri och självständig nation måste vi därför göra vad varje annat land i ett sådant läge måste göra: säkerställa att vi har ett slagkraftigt militärt försvar som kan avvisa utifrån kommande aggressioner. Här måste Gotland anses vara särskilt utsatt.

Aurora 17 den 11-29 september har betecknats som den största militärövning som hållits i Sverige sedan 1993 och är att betrakta som ett välkommet uttryck för den ökade försvarsmedvetenhet som trots allt, om än i begränsad skala, sett dagens ljus i vårt land. Aurora 17 ter sig ändå som en tämligen begränsad övning vid en jämförelse med den närmast monstruösa, ryskledda övningen Zapad 2017. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/zapad-2017-russia-military-exercises-drills-europe-borders-kicks-off-war-games-putin-a7948456.html

Ett led i Aurora 17 var den svensk-finska stridsgruppens övning på Gotland den 18 september, som gick ut på att bemöta en fientlig luftlandsättning vilken genomfördes av 60 amerikanska fallskärmssoldater. http://www.mynewsdesk.com/se/forsvarsmakten/pressreleases/amerikanska-fallskaermssoldater-luftlandsaetts-paa-gotland-2150279

Tänkbar Gotlands-ockupation Få om ens några militära bedömare tror att Ryssland – eller teoretiskt sett någon annan nation – skulle utsätta Sverige för en fullskalig invasion. Däremot skulle det mycket väl kunna tänkas att begränsade delar av svenskt territorium i samband med en internationell konflikt i Östersjö-området besattes.

Göta ingenjörsregemente i en övning på Gotland 2016. Foto: Försvarsmakten

Det allra mest utsatta svenska området i ett sådant scenario är tvivelsutan Gotland, ett område som nu också börjat återmilitariseras från svensk sida. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

Ett krigsfall omfattande ett ryskt anfall riktat mot svenskt territorium är definitivt en möjlighet som vi svenskar inte kan bortse ifrån, låt vara att de oroväckande talrika tillika högljudda Putin-anhängarna jämte notoriska vänsterkrafter mer eller mindre desperat söker förneka en sådan möjlighet. Det kan lugnt sägas att vi, trots en del goda intentioner, i stort är mindre väl rustade för en fientlig attack av detta slag.

I dokumentärromanen Gotland ockuperat! Slaget om Östersjön (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 252 sidor) av de pensionerade officerarna Björn Anderson och Tommy Jeppsson strävar författarna enligt baksidestexten efter att ”sprida kunskap om de utmaningar vårt land står inför, både det militära och det civila”. Syftet är minst sagt vällovligt, och på det stora hela får nog författarna – trots en del språkliga brister – sägas ha gått i land med uppgiften.

Ryssland naturlig angripare Bokens handling tar upp såväl det politiska som militära spelet på hemmaplan och utomlands i de länder som berörs av en rysk attack mot Sverige. Den belyser även de vardagliga prövningar civilbefolkning och militärpersonal oundvikligen skulle utsättas för i fall av ett utifrån kommande angrepp mot vårt land. Gotland ockuperat! är en fortsättning på författarnas tidigare skildring Bricka i ett stort spel – När kriget kom till Gotland (2016). https://www.youtube.com/watch?v=zvSBV2xeKMs

Författarna framhåller inledningsvis (sidan 7): ”Av naturliga skäl är Ryssland angriparen eftersom det är det enda land som idag kan ses som ett hot mot vår självständighet och demokrati.”

Bokens handling tar avstamp  i februari 2018, då läsarna får stifta bekantskap med major Anna Kropp, en av skildringens huvudpersoner som var nära att dödas då kriget kom till Gotland föregående höst. Anna lyckades dock fly från ön till fastlandet i akt och mening att bygga upp motståndet mot den ryska ockupationen.

Rysk trupp på marsch – mot förnyad stormaktsstatus?

Till sin hjälp har hon bland andra underrättelseadjutanten Mustafa Hassan, och även den gotländske hemvärnschefen Robert Knutas spelar en viktig roll i det väpnade motståndet mot ryssarna. Tyvärr visar sig dock en Kropp närstående person i handlingens slutskede hela tiden ha varit rysk spion.

En slagkraftig motståndsrörelse Omsider formeras på Gotland en slagkraftig motståndsrörelse vilken  motiveras av både vrede riktad mot den ryska ockupationen och missnöje med den svenska regeringspolitiken (sidan 11):

Åratal av misskötsel av svenskt försvar såg de som ett svek, inte bara mot Gotland, utan också mot hela den svenska befolkningen. Att sedan öns egna politiker kramat penningpungen i strävan att få Nord Stream 2 till Slite såg de som ett än större svek.

 

Den motståndsrörelse som bildas framställs som anmärkningsvärt heroisk och effektiv, och man undrar i sitt stilla sinne om så skulle vara fallet i verkligheten. Skulle en svensk motståndsrörelse i praktiken kunna visa upp så stort mod och stor hänsynslöshet som den fiktiva gotländska gör i Anderson/Jeppssons bok – med eldöverfall på ryska patruller och raider mot hotell där man utan att tveka skjuter ryska befattningshavare till döds med automatvapeneld?

Jag tillåter mig nog en viss skepsis men håller frågan öppen.

Blickar Rysslands president Vladimir Putin mot Gotland?

Brutala ryska attacker För att driva bort en rysk ockupationsmakt från svenskt territorium krävs dock betydligt mer än de mer eller mindre kännbara ”nålstick” som en inhemsk motståndsrörelse och/eller en reguljär men alldeles otillräckligt utrustad försvarsmakt i bästa fall förmår tillfoga den österifrån kommande fienden. Utan hjälp utifrån skulle den svenska försvarsmakten stå sig påfallande slätt. Enkelt uttryckt: vi behöver all den hjälp vi kan få!

Försvarliga delar av Gotland ockuperat! handlar således om den svenska samlingsregeringens (där för övrigt SD-ledaren Jim Åkerman utnämnts till migrationsminister) förhandlingsturer med de högsta företrädarna för USA, Storbritannien och andra västmakter i syfte att uppbåda ett slagkraftigt motstånd mot invasionsmakten Ryssland. Samtidigt sitter den ryska ledningen med president Pusak i spetsen och lägger upp riktlinjerna för hur man skall kunna återskapa Ryssland som en supermakt.

Den ryska försvarsstaben under ledning av general Gagarin (!) kommer för eget vidkommande fram till följande slutsats (sidan 55): ”Oaktat vilken väg vi väljer ska vi fortsätta den psykologiska krigföringen mot Sverige i form av sabotage, attacker på såväl el, tele som enskilda personer, hot och påtryckningar i syfte att få den svenska regeringen medgörlig.”

I boken får läsaren ta del av realistiskt skildrade, brutala ryska sabotageaktioner, attacker mot vitala institutioner och riktade mord mot svenska nyckelpersoner inom försvarsmakten och det politiska livet. Ryssarnas övervåld stärker dock snarast den svenska motståndsviljan.

Begränsat angrepp Så småningom kan styrkor från Danmark, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och USA påbörja en samfälld aktion med syftet att befria Gotland från ryska styrkor. På bokens sista sidor skildras hur konungen vid ett soligt nationaldagsfirande i Västerås gör sitt till att som statschef ena nationen och även uttrycka sin tacksamhet gentemot dem som kämpat och i en del fall offrat sina liv för den svenska friheten och självständigheten.

Björn Anderson/Tommy Jeppssons skildring av Rysslands ockupation av vårt mest utsatta territorium slutar med ett positivt anslag som öppnar för en eventuellt kommande fortsättning. Författarna beskriver det militära angreppet som förhållandevis begränsat, även om det medför omfattande skador både på mänskligt liv, materiella infrastrukturer och vitala samhällsinstitutioner.

Sovjetryska trupper invaderar Prag den 21 augusti 1968.

”Dock”, framhåller författarna (sidan 245), ”insätts inte vare sig nukleära, kemiska eller biologiska stridsmedel från motståndarsidan. Inte heller iscensätts den slutliga erövringen av Estland, Lettland och Litauen. Främsta återhållande faktor till dessa begränsningar är rysk oro för en eskalation, det vill säga en nukleär slagväxling med USA vars konsekvenser är oöverblickbara.”

Varningstecken Författarna ifrågasätter vidare i bokens efterskrift (sidorna 245-246) tesen om att krig alltid kommer överraskande. Så är det i de flesta fall inte, menar Anderson/Jeppsson, utan tecknen brukar finnas där för den som har ögon att se med:

Det kan exempelvis handla om ett hårdnande politiskt tonläge, samhällsomstörtande verksamhet och angrepp på andra länder där exemplen Georgien och Ukraina är krig som lett till svenska försvarssatsningar, om än helt otillräckliga enligt bokens författare.

 

Och nog finns det rätt gott om varningstecken. Förutom de ryska aggressionerna i Georgien och Ukraina samt återkommande hot mot den närmaste omvärlden fortsätter Ryssland och dess hejaklack runt om i världen att ljuga, fantisera och spionera i syfte att blanda bort korten. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/07/putins-desinformationskrig-ryssland-ljuger-fantiserar-och-spionerar/

Björn Anderson och Tommy Jeppsson har utifrån en omfattande sakkunskap skrivit en angelägen och stark skildring av ett skrämmande men långt ifrån otänkbart scenario som borde läsas av alla och en envar som intresserar sig för – och ser positivt på – Sveriges fortlevnad som fri och självständig nation!  

Åkesson i Almedalen: Om folkhem, vård och bilbrännare

Jimmie Åkesson i Almedalen: ”Det handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner upp bilarna.”

Ärlig som jag alltid försöker vara skall jag villigt tillstå, att jag inte rankar Jimmie Åkessons tal i Almedalen den 7 juli 2017 som det allra bästa han hållit rent innehållsmässigt. Någon har påpekat att han nämnde ordet ”folkhem” 40 gånger under det omkring 40 minuter långa talet – således en gång per minut – och det blev kanske litet väl mycket av det goda.

Däremot har jag aldrig upplevt Jimmie, som nu varit SD-ledare i tolv år, mer övertygande som talare. Han talade med den självklara auktoritet och säkerhet som kommer av att Sverigedemokraterna i skrivande stund tveklöst är Sveriges mest uppmärksammade och ”hetaste” parti. Detta framgick mer än väl av de skaror som såg och hörde talet på plats och i TV-rutorna. Här en länk till hela talet: http://www.tv4.se/nyheterna/artiklar/hela-jimmie-%C3%A5kessons-sd-tal-i-almedalen-595fd31724bc62d48b0112bb

Innan jag övergår till att recensera själva talet, tycker jag det kan vara motiverat att först något redogöra för bakgrunden till begreppet ”folkhem”. Som Åkesson påtalade under sitt tal var det den socialdemokratiske så kallade landsfadern Per Albin Hansson (18885-1946) som gjorde termen folkhem känd, detta sedan han lanserat den i en riksdagsdebatt 1928.

Folkligt, festligt, fullsatt var det när Jimmie Åkesson talade i Almedalen.

Talet om ett folkhem har emellertid äldre anor än så. Det anses följaktligen gripa tillbaka till 1800-talets mitt, då det användes om det Tyskland som vid denna tid införde framsynta socialförsäkringar vilka kom att stå modell för det begynnande svenska välfärdssamhället. Den svenske tänkare som först använde begreppet folkhem på 1910-talet var statsvetaren och den konservative politikern Rudolf Kjellén (1864-1922), men det fick då ingen större burskap.

Jag är dock personligen tacksam för att Åkesson inte tog upp den i flera avseenden mindre rumsrene Kjellén i Almedalen. Denne var förvisso en på sin tid framstående forskare, vilken myntade den statsvetenskapliga grenen geopolitik. Tyvärr kom den att inspirera lärjungen och den nationalsocialistiske teoretikern Karl Haushofer, som var upphovsman till Hitlers tes om Lebensraum (livsrum) för det germanska folket. https://ideellkulturkamp.com/2015/06/13/rudolf-kjellen-mannen-som-myntade-begreppet-folkhemmet-och-nationalsocialismen/

För egen del är jag heller inte överdrivet entusiastisk beträffande Per Albin Hansson, även om jag gärna erkänner att han kom att kreera en viktig roll som välbehövlig samlande gestalt under ofärdsåren 1939-45. Då kriget utbröt med Nazitysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 ljög Hansson om att ”vår beredskap är god”, vilket den alltså inte alls var. Han hade själv i hög grad bidragit till att vårt militära försvar låg för fäfot genom den aktiva nedrustningspolitik han som försvarsminister hade fört. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/

Inte alla var så förtjusta i Per Albin Hansson på den tid det begav sig.

För att återgå till Jimmie Åkessons tal i Visby inledde han med att kort referera till möten han haft med ett antal personer, både svensk- och utlandsfödda, på resor i landet under senare tid. Det är ett beprövat retoriskt knep som bland annat användes av förre statsministern Fredrik Reinfeldt i Almedalen för några år sedan.

Medan Reinfeldt använde sig av denna teknik i syfte att påvisa massinvandringens förträfflighet (”tack för att ni valde Sverige”), använde Jimmie Åkesson den för att belysa människors oro i anledning av den misshandel som ”vänsterliberalerna” utsatt vårt kära fosterland för under en alltför lång följd av år i form av massinvandrings- och multikultipolitik. Ordet vänsterliberal är för övrigt välfunnet, då det kan syfta på såväl socialister som icke-socialister till vänster.

När det gäller att sammanfatta Åkessons övergripande budskap i en ordvändning har jag fastnat för denna mening i talet:

Det handlar om de som bygger bilarna mot de som bränner upp bilarna.

Antalet bilbränder har ökat kraftigt i Sverige under senare år.

Mycket tydligare än så kan det knappast sägas. Vi lever nämligen i ett samhälle där visserligen merparten i mån av möjlighet kan sägas arbeta och göra rätt för sig oavsett ursprung, hudfärg och religion, men där oroväckande många inskränker sig till att kräva den ena eller andra rättigheten men tycks omedvetna om att de även förväntas tillföra samhället något i form av skyldigheter.

”Det räcker nu”, inskärpte Jimmie Åkesson. ”Nu har ni förstört tillräckligt. Nu tänker vi återupprätta det ni ödelagt. Nu tänker vi återupprätta folkhemmet.”

Störst jubel väckte Åkesson då han uppmanade de migranter som kommer hit att ”ta seden dit de kommer”: ”Är man inte beredd att acceptera de krav vi ställer får man bo någon annanstans.”

SD-ledaren tog  också, som en väsentlig del av sitt tal, upp de vårdanställdas prekära situation och presenterade Sverigedemokraterna som ”vårdpartiet” framför andra. SD avser bland annat anslå 400 miljoner kronor – ett så kallat stimulansbidrag – i sin höstbudget med syftet att få bort det ofrivilliga skiftarbetet inom vården; scheman där dag-. kvälls-, natt- och helgarbete blandas skall avskaffas. Därmed, är tanken, skall vårdyrkena bli mer attraktiva.

Om en rysk ockupation av Gotland handlar Björn Andersons och Tommy Jeppssons bok Gotland ockuperat! Slaget om Östersjön (SMB förlag 2017). Foto: Tommy Hansson

Slutligen hade jag för min del gärna sett att Jimmie Åkesson, när han nu faktiskt befann sig på Gotland, hade sagt några väl valda ord om vårt militära försvar. Visserligen har Gotland börjat återmilitariseras, men ännu återstår oerhört mycket innan Gotland – och Sverige i stort – kan sägas ha ett slagkraftigt försvar. Någon fullskalig invasion är det få om ens några som förväntar sig, men att Gotland kan komma att ockuperas av främmande makt i händelse av en väpnad konflikt i Östersjö-regionen är fullt realistiskt.

 

 

 

När de säger en sak menar de egentligen något helt annat…

Politiker, tjänstemän, författare och komiker med flera använder sig ofta av det semantiska greppet att säga en sak och egentligen mena en annan. Nedan följer tolv aktuella exempel.

Stefan Löfven besöker militären på Gotland: ”Det kommer att göra väldigt ont att angripa vårt territorium.”

”Vi kan som bekant inte redovisa offentligt hur Sverige röstar i en sluten omröstning.” (Utrikesminister Margot Wallström,S). Vad hon egentligen menar: Vi är för fega för att erkänna att vi röstade in Saudiarabien i FNs kvinnokommission och mörkar i ren självbevarelsedrift.

”Vi står inför stora utmaningar.” (Random politiker). Vad de egentligen menar: Vi har helt olösliga problem.

”Invandringen till Sverige är ekonomiskt lönsam och det råder konsensus om det.” (Förre statsministern Fredrik Reinfeldt, M). Vad han egentligen menar: Jag har inte en susning om vad jag pratar om men skulle tappa all trovärdighet om jag erkände det.

”Skicka inte nyanlända till Malmö.” (Karin Stjernfeldt Jammeh, KS-ordförande i Malmö, S). Vad hon egentligen menar: Malmö är på väg att gå under och SD har haft rätt hela tiden om massinvandringens konsekvenser.

Martin Valfridsson: ”Kriminalisera tiggeriet.”

”Som vi pratar om så finns det grov kriminalitet i närheten av de här utsatta. Genom att förbjuda tiggeriet tror jag att man får betydligt bättre redskap från svensk sida att komma åt detta.” (Martin Valfridsson, före detta nationell samordnare för utsatta EU-medborgare och motståndare till kriminalisering av tiggeriet). Vad han egentligen menar: SD har haft rätt hela tiden om den organiserade tiggeriet.

”Med en bra sådan lagstiftning skulle vi lösa många problem. I princip alla IS-återvändare skulle kunna lagföras.” (Johan Hedin, rättspolitisk talesperson, C). Vad han egentligen menar: SD har haft rätt hela tiden om att samröre med Islamiska staten bör kriminaliseras.

”I don´t want to talk or think about it in this way.” (Boel Godner, KS-ordförande i Södertälje, S, när den amerikanske journalisten Tim Pool frågade henne om det finns en koppling mellan ökad kriminalitet och invandring). Vad hon egentligen menar: Det här är så pinsamt för mig och mitt parti att jag sticker huvudet i sanden.

Ann Linde: ”Vi måste följa iransk lag.”

”Det är ingenting jag tycker om. Men det är lag i Iran på att kvinnor måste bära slöja.” (Ann Linde, handelsminister, S). Vad hon egentligen menar: Vi var för fega för att vägra bära slöja under handelsdelegations-besöket i Iran och nu måste jag försöka slingra mig ur det här på något sätt.

”Så länge högerextrema krafter närvarar på mässan kan inte vi göra det.” (Ett hundratal författare, varav de flesta helt okända och många öppet rasistiska och våldsförhärligande, motiverar sin bojkott av Bokmässan i Göteborg i september därför att Nya Tider tillåts medverka). Vad de egentligen menar: Vi skiter väl i yttrandefriheten, den politiska korrektheten och imagen som godhetsapostlar är betydligt viktigare.

”Vi vill skicka en signal till alla som har någon tanke på att angripa vårt territorium, att det kommer att göra väldigt ont.” (Statsminister Stefan Löfven, S, bryter en lans för det militära försvaret under ett Gotlands-besök). Vad han egentligen menar: Jag gör väl ett tappert försök att dölja att försvaret bara får småsmulor i vårt budgetförslag.

En fotboja av det här slaget skulle kanske kunna vara effektiv för att begränsa säkerhetsriskers verksamhet i enlighet med Fridolins förslag…

”Fotboja är en möjlighet för de individer där vi har olika typer av information och är oroliga för hur vi ska hantera en avvikandesituation.” (Skolminister Gustav Fridolin, MP, om terrorbekämpning). Vad han egentligen menar: Okej då, jag lägger ett hyfsat tandlöst förslag så är det väl alltid någon som går på att vi menar allvar.

”Var inte rädda.” (Bajsrunkarkomikern Henrik Schyffert, dumvänster, menar att allt är jättetryggt i Sverige). Vad han egentligen menar: Skaffa er en jättelön och lyxbostad i ett överklassområde som jag så behöver ni inte vara rädda, era dumma djävlar.

Galleri över PK-patraskets* tolv värstingar

Jag har roat mig med att göra en numrerad lista omfattande det politiskt korrekta frälsets (som jag valt att kalla ”PK-patrasket”) i mitt tycke tolv mest olidliga figurer. De allra flesta av mina läsare torde vara väl förtrogna med de utvalda personerna, varför jag inte går in i detalj på vars och ens ”meriter”.

Det rör sig alltså om en grupp individer som har det gemensamt, att de i alla lägen torgför det ”man skall tycka” för att anses vara ”med i svängen” och bli inbjudna till TV-soffor, citeras uppskattande på mainstream-medias ledarsidor etcetera. Numreringen, liksom listans sammansättning, kan man alltid diskutera, jag har gått på en helt subjektiv magkänsla. Mycket nöje!

1. Anders Lindberg, överårig kerub och åsiktsmaskin på Aftonbladet

Anders Lindberg sprider myter i Aftonbladet.

Trots att konkurrensen är hård tror jag inte särskilt många protesterar om jag sätter Aftonbladets ledarskribent och åsiktsmaskin Anders Lindberg överst på listan över det svenska PK-patrasket. 45-årige Lindberg, med ett ansikte som en överårig kerub, är den SVT och TV4 i första hand ringer till när de behöver någon som framför de vanligaste PK-plattityderna i någon aktuell fråga. Såvitt jag kunnat utröna har han inte haft rätt i en enda fråga.

I en av sina senaste ledarartiklar kräver Lindberg att rikspolischefen tar i med hårdhandskarna mot olydige polismannen Peter Springare (22 mars). Några dagar tidigare lyfte han fram statsminister Stefan Löfven som ”äkta” bland en hoper falska profeter och den 12 mars menade han att Sverige inte bör ”kasta ut” så kallade flyktingbarn som saknar uppehållsskäl (här verkar Lindberg ha blivit bönhörd): http://www.aftonbladet.se/ledare/a/bleo3/sverige-bor-inte-kasta-ut-flyktingbarn.

Tidigare guldkorn från Lindberg inbegriper: ”Tycker både partier och media borde lägga ner det här tramset om invandringens ‘kostnader’.” (Tweet) samt: ”Organiserat tiggeri är en råtta i pizzan .” (Ledarartikel) http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article20819696.ab

Lindberg har tidigare bland annat varit verksam i den socialdemokratiska riksdagsgruppen samt sakkunnig hos tidigare utrikesministern Laila Freivalds. Han har dessutom hunnit med att vara lokalpolitiker i Haninge kommun utanför Stockholm.

2. Henrik Arnstad, historisk skribent och bluffmakare

Henrik Arnstad i färd med att göra bort sig i TV-rutan.

Om man skall välja ut den mest obalanserade personen på listan så är valet givet: det är den snart 50-årige historiske skribenten och debattören Henrik Arnstad, Uppsala. Denne hävdade länge att han hade en akademisk examen i historia men tvingades omsider erkänna att det var bluff. B

Bluffat har han även gjort om sin militära tjänstgöring. Trots att Arnstad sågats jäms med fotknölarna av alla riktiga historiker anlitas han som rådgivare av statsminister Stefan Löfven i frågor som rör rasism, fascism och nazism. http://blogg.vk.se/asasuh/2016/03/07/henrik-arnstad-vem-ar-det/

Grunden för Arnstads rykte som ”historiker” är främst boken Älskade fascism (2013). Tidigare hade han skrivit om Finlands insatser under Andra världskriget och då fått praktiskt taget hela Finlands historikerkår på sig för hans påståenden om att Finland deltog aktivt i Förintelsen. http://gamla.hbl.fi/nyheter/2013-03-29/433816/finland-deltog-i-forintelsen

Arnstad gjorde bort sig riktigt ordentligt i en samsänd TV-debatt mellan Sverige och Danmark om flyktinginvandringen och dess utmaningar hösten 2015, då han framstod som precis som den han är – en hysterisk, svamlande charlatan. Arnstad brukar i sina tweets utnämna Sverigedemokraterna till ”terrorister” och kallade nyligen den framlidne och allmänt aktade Östeuropa-korrespondenten Kjell Albin Abrahamson för ”högerextremist”.

3. Göran Greider, chefredaktör, poet och patologisk vänstergängare

”Slagfärdige” Göran Greider i ett av otaliga TV-framträdanden.

I likhet med ovan nämnde Anders Lindberg brukar de ledande TV-kanalerna kalla in Göran Greider, socialdemokratisk chefredaktör och vänstergängare på Dala-Demokraten och flerfaldigt prisbelönad poet, när de behöver ha någon soffpotatis som kan framföra patenterade – för att inte säga patologiska – vänsteråsikter. Och det är som alla vet minst sagt ofta. Greider är även ledarskribent i vänsterorganet ETC samt krönikör i gratistidningen Metro.

Ta vilket ämne ni vill – försvaret, feminism, polisens metoder, Malmö, invandring – Göran Greider har alltid de chickaste PK-åsikterna. Beträffande sistnämnda ämne har Greider citerats: ”Denna världsdel skulle kunna ta emot miljoner flyktingar årligen och det vore också bra för demografin.” I rest my case. http://www.friatider.se/greider-europa-skulle-kunna-ta-emot-miljoner-flyktingar-arligen

För några år sedan blev Greider riksbekant för att under Almedalsveckan på Gotland ha hotat en sverigedemokrat med invandrarbakgrund och brun hudfärg med ”en rak vänster”. Se följande inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/07/05/greider-ville-spoa-upp-invandrare-som-inte-ar-mangfaldsgullare/

Tidningen Veckans Affärer har utnämnt Göran Greider till en av landets mest inflytelserika opinionsbildare. Greider är född i Västra Vingåkers församling i Södermanland 1959 men är bosatt i Stockholms-förorten Årsta. Han och hustrun äger även ett hus i Dala-Floda i Dalarna.

4. Özz Nujen, flåskomiker och Sverige-fientlig agitator

”Helyllesvensken” Özz Nujen.

Özz Nujen föddes 1975 som Özgür Gegin i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet. Han kom till Sverige som åttaåring med sina föräldrar och växte upp i ökända Rinkeby, som han sedermera bytte ut mot en sekelskiftesvåning vid Kronobergsparken i fashionabla Kungsholmen. Özz Nujen anser sig numera vara helyllesvensk men har tjänat storkovan på att förolämpa Sverige och svenskarna bakom en fasad av flåskomik och flamsig ytlighet.

2016 debuterade Nujen, som vi frekvent kan beskåda i televisionen i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som krönikör i Expressen där han bland annat förfasade sig över att SDs partiledare Jimmie Åkesson – stoppa pressarna! – semestrade i Thailand. Enligt Nujen är tillståndet i Sverige det allra bästa. ”Vi mår bra, och har det egentligen bra som fan, vi har både rutbidrag och barnbidrag”, menade Nujen i sin jungfrukrönika.

Även komikerkolleger till Nujen som Magnus Betnér och Henrik Schyffert (se nedan) anser att vi har det jättebra och är jättetrygga i Sverige trots att vålds- och våldtäktsstatistiken säger något helt annat. När man som rolighetsmiljonärerna lever i sin egen bubbla är det säkert lätt att uppfatta saken så, och alla svenskar som allvarligt oroas över det tilltagande kaoset i landet avfärdas av Nujen som ”gnällspikar”.

Mer om Özz Nujen på Tommy Hanssons blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/10/22249/

5. Jonas Gardell, lättkränkt riksbög med pretentioner

En trio PK-pajasar: Malena Ernman, Jonas Gardell och Henrik Schyffert. (Bildmontage)

Jonas Gardell, född i Täby 1963 och uppvuxen i i en borgerlig överklassmiljö, har under en lång följd av år odlat imagen av sig själv som en extremt fjollig riksbög med seriösa kulturella pretentioner. Samtidigt menar han sig tillhöra den så kallade PK-eliten med nästan samtliga denna illustra samlings kännemärken – stöd för homolobbyn (förstås), anhängare av gränslös flyktingpolitik, gullande med islam och icke minst ett sjukligt SD-hat.

Om SD skrev han i Expressen den 21 november 2013: ”De försöker leva på idén att islam skulle vara väldigt, väldigt homofob, vilket egentligen inte stämmer.” Om alla de homosexuella som kastats ner från hustak, hängts eller sitter fängslade i den muslimska världen kunde yttra sig skulle dessa förmodligen uttrycka en annan mening. I anslutning till denna Expressen-artikel, skriven i anledning av kritik som Jimmie Åkesson riktat mot Gardell, är även denna bloggare apostroferad: http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jimmie-akessons-angrepp-pa-gardell/

Jonas Gardell, en yngre bror till den islamälskande kommunisten och professorn Mattias Gardell, är en prisbelönt författare som bland annat blivit teologie hedersdoktor i Lund på grund av pekoralskriverier om Gud och Jesus men är i grunden en ständigt grimaserande tramskomiker.

Själv saknar han dock humor, åtminstone när den utövas på hans egen bekostnad. Kroniskt lättkränkte Gardell var således inte alls road, då konferencieren Sissela Kyle vid Guldbaggegalan för några år sedan kallade Gardell ”sprallig homofil”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/24/lattkrankt-riksbog-ojar-sig/

6. Anne Ramberg, kallhamrad advokatboss och kungavän

Anne Ramberg: kallhamrad PK-advokat med kungakontakter.

”Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd.” Så uttryckte sig Anne Ramberg, snart ålderspensionär och sedan år 2000 generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, i Sveriges radios Söndagsintervjun i september 2016. Höjden av humanism, ansåg Ramberg, var att i valet mellan asylinvandring och välfärd för gamla och sjuka välja det förra. https://nyheteridag.se/anne-ramberg-om-flyktingpolitiken-humanismen-kraver-att-man-far-gora-avkall-pa-sin-valfard/

Detta sagt av den tydligt kallhamrade dottern till en kommendörkapten och en jurist som bor fint på Östermalm i Stockholm i en lägenhet på 218 kvadratmeter som uppges vara värd 25 miljoner kronor och tjänar 2 miljoner kronor om året. Ramberg hamnade för första gången i blåsväder för några år sedan, då hon drog ut i ett passionerat försvar för konung Carl XVI Gustaf, med vilken hon är personligt bekant, då monarken utsattes för skandalskriverier. http://www.dn.se/livsstil/en-berattelse-om-jav-pengar-vanskap-advokaterna/

Under de senaste åren har Anne Ramberg, kanske för att tvätta bort överklasstämpeln, odlat en utpräglad PK-profil och bland annat hävdat att den kontroversielle moderate riksdagsmannen Hanif Balis debatteknik hör hemma i ”rännstenen” och att han är en ”taltratt för brunråttor”. Ramberg har slutligen en son, Jacob Ramberg, som dömts för bokföringsbrott.

7. Lars Lindström, hattidningens ryggradsmässige PK-krönikör

SD-hatande Lars Lindström jämför terroroffer med trafikdöda.

Vill man få en uppfattning om hur en utpräglat politiskt korrekt krönikör i mainstream-media tänker (nåja) och resonerar, bör man ta del av Lars Lindströms skriverier. Lindström, född i Skellefteå 1956, är ett mångårigt inventarium i hattidningen Expressens spalter och en ryggmärgsmässig agitator för massinvandring, mjukisbehandling av terrorister och mot USAs nyvalde president Donald Trump, för att nu ta några belysande exempel på vad som får Lindström att gå igång. Lindström har tveklöst spridit mer dynga än de flesta svenska journalister.

I likhet med övriga företrädare för PK-Sverige hatar Lars Lindström USAs nye president. I en krönika skriver han om den 70-årigeTrump: ”I dag är han USA:s president, och det är tragikomiskt, ty han är ett stort barn.” Enligt Lindström, som sedan gammalt har ett horn i sidan till Trump, är presidenten bland mycket annat en ”vippdocka”: http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/usas-nya-president-agerar-som-ett-barn/

I en annan vid det här laget ökänd krönika jämför Lindström offren för islamistisk terror i Europa med offren för trafikolyckor: ”Under ett år dör mer än 26 000 EU-medborgare i trafikolyckor…Terrorattacker tog under 2015 omkring 180 människoliv i EU, och siffran för 2016 kan bli något lägre.” Frågan är varför Lindström inte också tog med offren för hög ålder i sitt trixande med statistik – då kunde den smaskiga rubriken ha blivit: ”Hög ålder farligare än terrorism.” http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/vi-kan-inte-jaga-och-bestraffa-oskyldiga/

Riktigt roligt blir det när den uppmärksammade podden Granskning Sverige tar itu med Lars Lindström:https://www.youtube.com/watch?v=N0nzmht_bn4

8. Malena Ernman, ”politiskt obunden” (jo, tjena) hovsångerska

Hovsångerskan Malena Ernman, född i Uppsala 1970 men uppvuxen i borgerlig miljö i Sandviken, har påstått att hon är ”helt politiskt obunden”. Det är tveksamt om hon ens själv tror på det. Ernman, mest känd för att hon vann Melodifestivalen med La Voix 2009, är nämligen en av förgrundsgestalterna i det politiskt korrekta patrasket och gör sig i stort sett  skyldig till ett föga övertänkt politiskt ställningstagande så fort hon öppnar munnen.

Ernman har gjort fler politiska uttalanden än någon orkar hålla reda på, men ett eklatant exempel på hur det kan gå när någon i PK-gänget tänker till kom när hon 2015 krävde att den nya 500-kronorssedeln skulle dras in. Orsak: motivet var operasångerskan Birgit Nilsson med en scen ur Richard Wagners opera Valkyrian i bakgrunden. Som motivering anger Ernman bland annat att Wagner ”var en av nazitysklands stora förebilder” och en ledstjärna för Hitler.

Hon svamlar vidare på om att sedelmotivet kunde äventyra Sveriges redan dåliga förbindelser med Israel. Att Birgit Nilsson framförallt var Wagner-sångerska tycks det politiska ”geniet” Malena Ernman inte ha tänkt på. http://www.friatider.se/malena-ernman-vill-stoppa-nya-500-lappen

Givna hatobjekt för Malena Ernman, liksom för alla andra godhetsapostlar inom det politiskt korrekta kotteriet, är SD och Jimmie Åkesson. När den senare i en intervju i TV4s Nyhetsmorgon uppmanat Ernman att koncentrera sig på sitt vackra sjungande och överlåta politiken åt honom, kunde hon inte behärska sig utan utbrast med tydlig narcissistvarning: ”Ett tydligt tecken på att vår demokrati är under attack.” https://www.svd.se/ernmans-svar-till-akesson-jag-tanker-inte-vara-tyst

Föga oväntat har Ernman på ren rutin utgjutit sig om president Donald Trump och kallat denne ”diktator”.

9. Henrik Schyffert, runkbajsande PK-pajas utan en susning

”Det är väldigt mycket mitt fel att det går bra för SD.”

Så kan det låta när en vänsterkomiker utan en susning om det mesta brer på om sin egen förmenta betydelse. Citatet härrör från Henrik Schyfferts framträdande i SVTs pratshow Skavlan i början av februari i år. Den forne medlemmen av Killing-gänget för ett resonemang om ”kulturvänstern”, som han säger sig tillhöra, och dess överdrivna krav på åsiktskonformism. Däremot, menar han, har SD varit helt öppet mot sina presumtiva medlemmar. http://www.expressen.se/noje/schyffert-mitt-fel-att-det-gar-bra-for-sd/

I Skavlan redogjorde Schyffert, född med efternamnet Nilsson i Ronneby 1968, med en trosvisshet som skulle gjort en Livets ord-predikant grön av avund för hur fantastiskt tryggt det är i Sverige. Liknande påståenden har tidigare gjorts av bland andra Schyfferts komikerkolleger Özz Nujen (se ovan) och Magnus Betnér. Schyffert har till och med gjort en show på detta tema som heter ”Var inte rädda”- att det inte finns något att vara rädd för. När man läser några av Schyfferts uttalanden i följande DN-intervju undrar man i sitt stilla sinne, om Schyffert över huvud taget har någon kontakt med den verklighet vi andra tvingas leva i: http://www.dn.se/kultur-noje/om-folk-inte-skrattar-har-de-ratt-och-jag-fel/

Något av det bästa som skrivits om denna verklighetsfrämmande hållning tycker jag Marcus Birro svarar för. ”Han kan skriva att han ska ‘runkbajsa din mamma i munnen’ och ändå få sin senaste show på bästa sändningstid i SVT”, konstaterar Birro.Han fortsätter: ”Jag tycker det är obehagligt att Schyffert, utan ett enda gram fakta, kan avfärda tiotusentals svenskars uppriktiga oro över sakernas tillstånd. Det är intellektuellt ohederligt.”

Schyffert borde enligt Birro be om ursäkt för detta påhopp på vanligt folk eller ta en ärlig debatt i frågan. http://nyheter24.se/debatt/875216-birro-henrik-schyffert-du-borde-be-alla-om-ursakt-eller-ta-en-debatt-med-mig

10.Täppas Fogelberg, radiomarodör som vill se Vilks död

Täppas Fogelberg: ”Lars Vilks får skylla sig själv.”

Den mest uppmärksammade vänsterpropagandisten på Sveriges radio (SR) torde vara den numera blinde journalisten Hans Erik Gunnar Lorentz Fogelberg, mer känd som Täppas. Denne, som blev allmänt känd genom Jacob Dahlins TV-program Jacobs stege på 1980-talet och skymtat i rutan även i andra sammanhang sedan dess, är en av programledarna för SR-inslaget Ring P1.

Mest (herostratisk) uppmärksamhet väckte dock Fogelberg, som är årsbarn med bloggaren och född i Gävle 1951 men numera boende i fashionabla Gamla stan i Stockholm, då han i ett debattinlägg på SVT Opinion 2012 indirekt önskade livet ur den uppmärksammade konstnären och Muhammed-karikatören Lars Vilks. ”Jag vill inte längre avlöna hans livvakter med min skattsedel”, bekände Fogelberg. ”Dra in polisbevakningen och lägg ut stormningen av Lars Vilks hus på Youtube – se det som ett konstprojekt.” Eller mer rakt på sak: ”Lars Vilks får skylla sig själv” (för att han haft oförsyntheten att kritisera islam). http://www.svt.se/opinion/jag-har-trottnat-pa-att-betala-for-lars-vilks-polisskydd

Eljest är Täppas i sin P1-medverkan som radiomarodör beryktad för att avbryta och/eller skrika åt uppringare som inte delar hans egna åsikter. När en Tommy Larsson från Huddinge ringde in och klagade på den orättvisa behandlingen av SD, och därtill menade att SD inte var främlingsfientligt eller rasistiskt, vrålade Täppas som ett av många exempel på denna teknik ”LÖÖÖGNHAAALS” i luren. https://varjager.wordpress.com/2010/08/07/tappas-gor-bort-sig-igen-i-ring-p1/

I november 2014 avvek dock Fogelberg något från PK-mönstret genom att i ett blogginlägg klaga på Stockholms många tiggare: ”Det sitter en tiggare minst på var hundrade meter på varje gata.” https://nyheteridag.se/tappas-fogelberg-till-attack-mot-tiggeriet-stockholm-ar-oversvammat-av-tiggare/

11. Sven Wollter, obotfärdig kommunist och överskattad skådis

Kommunistiska partiet hyllade 80-åringen och medlemmen Sven Wollter med en gala.

Av de tolv ”PK-värstingar” jag porträtterat här är nu 83-årige Sven Wollter den ende som, mig veterligt i alla fall, är bekännande kommunist. Wollter inledde sin skådespelarkarriär i Göteborgs stadsteaters elevskola 1953-57 och har sedan dess haft engagemang vid en rad teaterscener landet runt. Sedan 1986 är han verksam vid Stockholms stadsteater. Han har dessutom framträtt i en mängd TV-produktioner, icke minst som polis. Ett av hans första TV-framträdanden skedde i rollen som Gusten i Hemsöborna 1966.

Personligen anser jag att Sven Wollter är våldsamt överskattad som skådis. Jag glömmer inte i första taget hur han genom ett våldsamt överspel misshandlade rollen som konung Gustaf IV Adolf i Lars Forssells TV-sända teaterpjäs Galenpannan. En recensent i Svensk Dagbladet frågade sig ”Vad fan hade Wollter i rollen att göra?”, alluderande på Wollters frekventa svärande och allmänna olämplighet för rollen som den olycklige (och i mitt tycke orättvist förtalade) kungen.

Nu är det emellertid inte Wollters skådespeleri jag här i första hand skjuter in mig på utan hans roll som obotfärdig kommunist, mångårig medlem i Kommunistiska partiet (tidigare KPML:r) som han är. Det kanske kan diskuteras om det numera är så förfärligt politiskt korrekt att vara ideologiskt övertygad kommunist, men jag har ändå valt att inrangera Sven Wollter i den här illustra skaran.

Ty om det inte i någon mening vore PK att vara kommunist tror jag inte att Wollter hade fått det utrymme in mainstream-media han faktiskt då och då begåvas med. I SVTs intervjuserie Min sanning bereddes Wollter tillfälle att leverera följande försvar för en av historiens värsta massmördare: ”Kom inte och släng Stalin i fejset på mig! Jag har läst mycket av Stalins tidigare skrifter och tycker det är mycket i det som är bra.” http://www.metro.se/artikel/sven-wollter-f%C3%B6rsvarar-stalin-kommunismen-har-inte-f%C3%B6rst%C3%B6rt-n%C3%A5gonting-xr

I P1s Söndagsintervjun i januari 2017 försvarade Wollter passionerat den kommunistiska ideologin: ”Kommunismen har inte dödat någon. Människor som kallat sig kommunister har gjort det.” Kan ni, kära läsare, föreställa er att en representant för Nordiska motståndsrörelsen bjudits in på motsvarande sätt och tillåtits säga: ”Nazismen har inte dödat någon. Människor som kallat sig nazister har gjort det.” Jag kan det inte. http://www.klarvaken.se/2017/01/30/sven-wollter-kommunismen-har-inte-dodat-nagon/

12. Martin Marmgren, polis med rätt att ta politisk ställning (mot SD)

”Fika-snacka-och-var-bussig”-polisen Martin Marmgren gillar inte kollegan Peter Springare.

Martin Marmgren är det minst allmänt bekanta namnet i det här persongalleriet. För de som intresserar sig för polismaktens problem och arbetsmetoder är han dock känd som en typisk ”fika-snacka-och-var-bussig”-polis som ofta tycker till i politiska frågor, vilket inte är så konstigt – Marmgren, som är född i Göteborg, är kommunalpolitiker i Solna för Miljöpartiet och som sådan andre vice ordförande i socialnämnden.

Marmgren tillhör de ängsligt politiskt korrekta poliser som för allt i världen inte vill framstå som anhängare av visselblåsaren Peter Springare, som haft modet att offentligt på sin Facebook-sida säga som det är: att det är personer med invandrarbakgrund och företrädesvis med namn som Ahmed och Ali som står för den övervägande delen av den brottslighet han som polisbefäl i Örebro tvingats stifta närmare bekantskap med. Springare skrev följande vid det här laget riksbekanta FB-inlägg: https://www.facebook.com/peter.springare/posts/10208300682343230

MP-Marmgren, som bland annat är känd för omskrivningen ”förortsungdomar på glid” när det är fråga om kriminella och arbetsskygga invandrargäng, skriver i en slutreplik i en debatt i Expressen med riksdagsledamöterna Kent Ekeroth och Robert Stenkvist (SD) bland annat: ”Jag hade aldrig kunnat arbeta som polis i ett land styrt av SD.” http://www.expressen.se/debatt/hade-aldrig-varit-polis-i-ett-land-styrt-av-sd/

Marmgren slår även tillbaka mot kritik han fått av yrkeskollegerna Nikolina Bucht och Fredrik Kärrholm.

*Patrask. (Nedsättande om en grupp personer). Slödder, pack, avskum. https://sv.wiktionary.org/wiki/patrask

Ryssland laddar för Zapad 2017 – kommer Vitryssland att annekteras?

Stridsvagnskompaniet från Skaraborgs regemente i Skövde är nu förlagt till Gotland.

Det har hållits anfallsövning i anslutning till Tofta skjutfält på Gotland under överinseende av bland andra Estlands överbefälhavare Riho Terras. Denne ser enligt en rapport i Svenska Dagbladet den 3 mars mycket positivt på den svenska återmilitariseringen av ön, som jag tidigare skrivit på följande sätt om på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

”Länderna runt Östersjön måste ta säkerheten här i sina egna händer”, menar generallöjtnant Terras . ”Ett starkt försvar i Sverige är en viktig pusselbit.” Så är det naturligtvis. Det går emellertid trögt att rusta upp det svenska försvaret, även om den blygsamma militära närvaron på Gotland har en viktig symbolisk betydelse. Det är också tänkt att det skall ”komma mera” vad avser det gotländska försvaret.

Det behöver även komma mera till det svenska försvaret som helhet. Överbefälhavaren Micael Bydén klargjorde vid en pressträff nyligen, att försvaret behöver en påspädning på 6,5 miljarder kronor i syfte att öka beredskapen, tillgängligheten och krigsdugligheten till år 2020. http://www.helahalsingland.se/inrikes/ob-micael-byden-vi-behover-6-5-miljarder-kronor-mer-till-forsvaret

Estlands ÖB Riho Terras välkomnar den svenska militära närvaron på Gotland.

Läs om den aktuella militärövningen på Gotland under närvaro av ÖB Bydén och det skärpta säkerhetsläget via denna länk: https://www.svd.se/om/det-skarpta-sakerhetslaget

Det har aldrig rått några tveksamheter om vari det främsta – i realiteten enda – hotet mot freden och säkerheten i Östersjö-området består: Ryssland under ”den nye tsaren” Vladimir Putin. Den estniske överbefälhavaren Riho Terras citeras så i Svenska Dagbladet:

Ryssland bygger upp sin militära förmåga i området med nya vapensystem i Kaliningrad med fartyg med kalibermissiler i Östersjön. Ryssland tenderar att försöka behärska Östersjön som de gör i Svarta havet. Vi är inte rädda för Ryssland, men vi måste vara beredda.

Att en militär beredskap är av nöden för envar stat som inte önskar domineras av Ryssland framgår fuller väl av ett inlägg som gjordes på Svensk-lettiska föreningens Facebook-sida den 22 februari 2017 av Erling Johansson, en pensionerad militär som tidigare bland annat varit svensk försvarsattaché i Lettland. Johansson påpekar i sitt inlägg att just nu förbereds två stora militärmanövrar i Östersjö-regionen: den västliga, från Sverige ledda övningen Aurora 2017, där Sveriges förmåga i Host Nations Support prövas, samt den ryska Zapad 2017. De båda övningarna hålls samtidigt i slutet av september.

Den ryska korvetten Stoikiy.

Storleksordningen på Zapad är, enligt Johansson, tillräcklig för att möjliggöra för deltagande förband att angripa grannländer i området. 80 ryska örlogsfartyg uppskattas vara operativa i Östersjön i och med att lejonparten av ryska Norra marinen kommer att omgruppera till Östersjön. ”Är det då ett angrepp som förbereds?” frågar sig Erling Johansson. ”Resurserna kommer troligen att finnas på plats, men troligare är att det är Vitryssland som kommer att neutraliseras och bli en del av Ryssland.”

En stor marin rysk styrka är en mycket klar markering och användbar för att hindra att utomstående lägger sig i en rysk annektering av Vitryssland, som är ett av de territorier som är mer eller mindre nödvändigt att ha kontroll över vid ett ryskt angrepp mot Baltikum och/eller Sverige. Zapad kan vara en övning som innebär att de ryska styrkorna stannar kvar i Vitryssland och aldrig återvänder. För att skydda de baltiska nationerna för ett överraskande angrepp så krävs fler förband på baltiskt område än vad som finns i dag, precis som de baltiska presidenterna förde fram till NATO i veckan.

Zapad 2017 kommer delvis att äga rum på vitryskt territorium, och scenariot att Putin tar tillfället i akt att annektera Vitryssland (Belarus) är ett högst realistiskt sådant. Den tiden är förbi när den Sovjet-stylade vitryske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka smörade för Moskva och mest av allt ville att Vitryssland skulle bli en del av Ryssland. Minsk har motsatt sig ryska baser i landet och protesterat mot ryska trupptransporter, samtidigt som man inte vill betala för rysk gas. Det är inte alls omöjligt att Putin börjat tröttna på den tredskande Lukasjenka. http://fokusvitryssland.se/2017/01/18/regimtrogna-analytiker-varnar-for-ryssland/

Relationen mellan Aljsaksandr Lukasjenka och Vladimir Putin är numera ansträngd.

Estland, Lettland och Litauen, med mångårig ockupation från Sovjetunionen i smärtsamt och relativt färskt minne, är överens om att det krävs fler NATO-förband – helst på permanent basis – på baltiskt territorium än vad som för närvarande är fallet för att ett militärt försvar mot en eventuell rysk aggression skall verka trovärdigt. Och skulle Baltikum angripas, så kommer även Sverige att bli inblandat. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/08/nato-kan-inte-forsvara-baltikum-permanent-narvaro-kravs

Frågan är om ledande svenska, och för den delen även amerikanska politiker med president Donald J. Trump i spetsen, begriper allvaret i situationen. I Sverige har ju det militära försvaret länge i praktiken använts som budgetregulator: har det behövts pengar på ett visst område har det gärna tagits från försvarets resurser.

Skall vi ha några realistiska möjligheter att försvara vårt territorium måste det bli ändring på detta. Som jag ser det måste vårt militära försvar dels få avsevärt ökade resurser, dels bör vi snarast möjligt ansluta oss till NATO. Eljest kan vi lika bra lära oss ryska kvickt som attan.

 

 

Tolv skäl till att Sverige är på väg bli en bananrepublik

För svenska etablissemangspolitiker är det viktigt att ”rätt bild” av Sverige förmedlas till utlandet. Problem skall man hålla käften om, och om man ändå måste kommentera dem skall man kalla dem ”utmaningar”.

När barnboksförfattarinnan och samlevnadsexperten Katerina Janouch i tjeckisk TV  påpekade att den vidlyftiga immigrationspolitiken i vårt land lett till svåra, kanske  olösliga, problem gjorde hon därför det allra mest förbjudna – hon gav fel ”bild” av Sverige: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Om Janouchs väl motiverade uttalanden ledde till en betydande uppmärksamhet i media blev det rena panikstormen när USAs nyvalde president Donald J. Trump i ett tal i förbigående nämnde Sverige som ett avskräckande exempel på hur det kan gå med en överdimensionerad och naiv immigrationspolitik. Etablissemangsföreträdarna, från Stefan Löfven till Carl Bildt, gick man ur huse för att tala om att Trump var en idiot som troligen rökt något olämpligt. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/19/trump-kritisk-mot-sverige-media-och-carl-bildt-far-spel/amp/

Bildt och Löfven – trovärdigare än Janouch och Trump?

Det är naturligtvis upp till var och en att bedöma vilka som har rätt – Katerina Janouch och Donald Trump eller Carl Bildt, Stefan Löfven och mainstream-media (MSM). Läs dock gärna nedanstående exempel på hur det står till i gamla Sverige innan du tar slutgiltig ställning!

Den galopperande invandringen, som fortsätter i stort ohejdat trots en officiellt skärpt asylpolitik, har lett till att resurser som hade behövts på annat håll i stället går till de sakrosankta ”ensamkommande” och andra asylanter. Sedan således BB i Sollefteå tvingats stänga till följd av resursbrist startade man en kurs i hur man föder barn i bil. Strax därpå kom det första fallet av nedkomst i en bild. ”Fan ta er politiker” skrev den födande kvinnan i en kommentar på nätet. http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/877276-blev-forsta-att-foda-i-bilen-fan-er-politiker

Den tilltagande kriminaliteten, som helt domineras av personer med utländsk bakgrund, har medfört ett allt råare våld där vaktmästare skjuts i huvudet och gäng tar lagen i egna händer. En våldsform som ökat i oroväckande grad är handgranatsattacker. Mellan 2015 och 2016 ökade dessa från tio till 27. https://www.svd.se/polisen-tagna-pa-sangen-av-okande-granatattacker/om/skjutningarna-i-sverige

Nu skall det väl ändå bli fart på integrationen?

När all annan form av integration misslyckats kan man alltid satsa på rena dårpippi-projekt – och få miljonbidrag för detta. Initiativtagaren Géza Nagy vid Angereds kamelcenter utanför Göteborg försäkrar att kameler är ett ”spännande integrationsprojekt” och har tydligen lyckats bli trodd av ansvariga(?) politiker. De ännu inte existerande kamelerna i Angered har blivit ännu världsnyhet som bekräftar bilden av Sverige som knäppgökarnas paradis.  http://www.svt.se/nyheter/inrikes/skattemiljon-gar-till-gigantiskt-kamel-projekt-i-goteborg

Vi får väl vara positivt öppna och se om kamelerna, om och när de anländer, kommer att leda till en nedtrappning av gängvåldet. Tills vidare tvingas vi dessvärre konstatera, att dödsskjutningarna i kriminella uppgörelser har ökat kraftigt under de senaste åren och att Sverige är värst i Norden på området. Detta trots att både kriminologen Jerzy Sarnecki och komikern Magnus Betnér försäkrat oss att vi kan känna oss trygga… http://www.expressen.se/nyheter/dodsskjutningarna-har-okat-sedan-2014/

Regeringen Löfven har i olika sammanhang klargjort att den inte särskilt uppskattar den nye residenten i Vita huset. Ändå har statsministern själv och statrådet Alice Bah Kuhnke tagit efter Donald Trump i det de offentligt kritiserat misshagliga media. I intervjuer i landsortsdraken Eskilstuna-Kuriren tar Löfven och Bah Kuhnke till storsläggan och påstår, att den lilla anspråkslösa podcasten Granskning Sverige är ”en attack mot Sverige” och ”ett hot mot hela vårt samhälle”. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/21/lofven-och-bah-kuhnke-gor-en-trump-och-branmarker-media-man-inte-gillar/amp/

”Ett hot mot yttrandefriheten” – Alexandra Pascalidou är djupt kränkt.

Bland de politiskt korrekta aktörerna finns en grundmurad övertygelse om rättfärdigheten i de egna synsätten. Oliktänkande är ”rasister”, ”nazister”, ”högerpopulister” eller simpla mobbare. En av de känsligare inom PK-eliten är rumänskfödda Alexandra Pascalidou, som känner sig djupt kränkt och ”mobbad” av frispråkige riksdagsledamoten Hanif Bali (M), som jämfört hennes framträdande i TV som Greklands-expert med Fox News anlitande av den numera världsbekante säkerhetsanalytikern Nils Bildt: ”Detta är ett hot mot yttrandefriheten”, menar således Pascalidou vilken tidigare påkommits med att plagiera andras texter. http://nyheteridag.se/detta-ar-ett-hot-mot-yttrandefriheten-pascalidous-attack-mot-bali-efter-tweet-om-greklandsexpert/

Att Donald Trump kan användes som förklaring till det mesta bevisade skådespelaren Rolf Lassgård, då han i besvikelsen över att den film han spelar titelrollen i – En man som heter Ove – inte erhöll någon Oscar för bästa utländska film, ger Trump skulden. Förklaringen är något snårig: eftersom Oscars-juryn ville protestera mot Trumps immigrationsdirektiv belönade den i stället en film från Iran med den eftertraktade statyetten. Lassgård tycks inte ha reflekterat över, att juryn likaväl kunde ha protesterat mot Trump genom att ge just en svensk film priset. http://www.friatider.se/rolf-lassg-rd-skyller-f-rlusten-p-donald-trump

Den svenska feminismen är inte vad den har varit. Det visade de kvinnliga medlemmarna av den svenska regeringsdelegation som reste till Iran tillsammans med Löfven för att förhandla fram handelsavtal med mullorna. I stället för att göra som Tysklands försvarsminister Ursula von der Leye när denna besökte Saudiarabien – det vill säga vägra bära kroppstäckande muslimsk klädsel – spökade handelsminister Ann Linde med feminint entourage ut sig som fågelskrämmor. För det fick man hård kritik av människorättsorganisationen UN Watch. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/14/slojgate-avslojande-for-fortrycket-i-iran-och-svenska-feministers-feghet/

Handgranatsattackerna har ökat lavinartat i det lugna och fredliga Sverige.

Ibland blir det uppenbart att media famlar efter halmstrån i syfte att bevisa, att allt egentligen står ganska väl till i vår så kallade humanitära stormakt. Några av våra största MSM citerar triumferande Chiacago-journalisten Tim Pool, som vallats runt i Rosengård i Malmö, vår mest beryktade ”no-go-zon” (se nedan), av kommunalrådet Nils Karlsson (MP). Pools slutsats: ”Nej, Rosengård är ingen krigszon.” Halleluja – se, så fel Trump hade…det pågår inget krig i Rosengård. http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bl8rq/nej-rosengard-ar-ingen-krigszon

PK-folket brukar bli mer upprört över att vissa områden i vårt land kallas no-go-zoner än vad som faktiskt försiggår i dessa områden – droghandel, trakasserier av kvinnor, brutala shariagäng, misshandel av representanter för media, stenkastning och andra attacker mot polis och räddningstjänst. Därför ges stort utrymme åt lugnande röster som polischefen Erik Åkerlund i Botkyrka, som med viss semantisk finess hävdar att det inte finns några no-g0-zoner utan endast ”go-go-zoner”. Han motsägs dock av Gordon Grattidge, ordförande i Alarm-Ambulansförbundet, som menar att uttrycket no-go-zoner visst har fog för sig:  https://petterssonsblogg.se/2017/02/27/video-ambulansforbundet-no-go-zoner-ar-verklighet/

Vare sig vår PK-elit inklusive dess feministiska beståndsdelar eller rättsväsendet ser särskilt allvarligt på våldtäkter eller andra former av antastande av kvinnor. Särskilt inte om dessa förövas av män med främmande kulturell-religiös bakgrund. I stället är det (de vita) männen i allmänhet som skall hatas, vilket eftertryckligt i flera sammanhang framförts av tonåriga sångerskan Zara Larsson. Om en kvinna av rätten inte anses ha gjort tillräckligt motstånd kan den/de tilltalade räkna med frikännande, som de fem män som förgrep sig på en rullstolsburen kvinna på Gotland. http://nyheteridag.se/misstankta-valdtaktsmannen-slapps-pa-grund-av-kvinnans-handikapp/

”Rättsstatens” utkommenderade polis bär bort misstänkta verk av Dan Park.

Ett av kriterierna för att ett land är på väg utför är att dess rättsutövning mer liknar ett lotteri än ansvarsfull myndighetsutövning. Sverige har i det här sammanhanget blivit ett land där innehavare av obrukbara prydnadsvapen kan straffas, medan förhärdade våldsbrottslingar och våldtäktsmän tillåts gå fria. I ett sådant land är det mer eller mindre självklart att uppstudsiga konstnärer löper en överhängande risk att hamna i fängelse. Såsom fallet har varit med den geniale gatuartisten Dan Park, som flera gånger på mycket lösa boliner dömts till fängelse enligt den tvivelaktiga lagen hets mot folkgrupp: http://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/dom-mot-hetsatalad-gatukonstnar

Icke minst det svenska rättsväsendets behandling av Dan Park har fått mig att undra över om Sverige är en ”moralisk stormakt”, som den rödgröna regeringen vill få oss att tro, eller en sorglig bananrepublik. Ovanstående exempel, som bara är en skrapning på ytan när det gäller tillståndet i nationen, får mig att tro mest på det sistnämnda alternativet. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/