USA-reportern Tim Pool ger Trump rätt: Sverige har problem!

Tim Pool ger Trump rätt: Sverige har verkligen problem.

Efter president Donald Trumps uttalande om att Sverige fått oförutsedda problem som en följd av det extremt omfattande flykting- och invandrarmottagandet beslutade sig den hårdkokte, Chicago-födde amerikanske reportern Tim Pool för att resa till Sverige och ta reda på hur saker och ting verkligen förhåller sig. https://en.wikipedia.org/wiki/Tim_Pool

Han sammanfattar nedan sina intryck från den svenska odyssén – och dessa borde verkligen stämma svenska makthavare och andra verklighetsförfalskare till eftertanke!

Först tänkte jag emellertid redovisa en intervju som Pool gjorde med ”The Mayor of Sodertalje”, det vill säga kommunstyrelseordförande Boel Godner (S) vilken för sex år sedan efterträdde partikamraten Anders Lago på posten. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att detta måste vara en av de mest pinsamma intervjuer som någon utländsk journalist gjort med en svensk makthavare. Intervjun kan ”avnjutas” här:  https://www.youtube.com/watch?v=tCgZLx_EUfA

Boel Godner: ”I don´t want to talk/think about it in this way.”

Godner är tydligt tagen av stundens allvar: nu har hon chansen att lägga fram (den socialdemokratiska) sanningen om till ståndet i vad som presenteras som ”Sveriges invandrarhuvudstad”. Hon är nervös och hamnar hela tiden på defensiven och stundom tycks hon nästan be om ursäkt för sitt framträdande. Hon förefaller så undergiven att man nästan kunde tro att Pool håller ett vapen riktat mot henne under bordet!

Tim Pool frågar bland annat Godner om hon anser att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken, och om hon inte är rädd för att någon av de invandrade personerna skulle kunna begå ett terrordåd. Godner säger på sin knaggliga engelska något om att ”I don´t like to talk/think about it in this way”. När det gäller terrorism drar hon därtill Breivik-kortet och antyder att det är troligare att terrordåd kommer att begås av nordbor.

Ett av de större brottsrelaterade problemen i Södertälje är bilbränderna, vilka ökade lavinartat under 2016 med 250 uppeldade bilar huvudsakligen i invandrartäta utanförskapsområden av typ Hovsjö, Ronna och Fornhöjden men även på andra ställen. Södertälje toppade fjolårsstatistiken i Stockholms län avseende bilbränder och var tvåa i Sverige efter Västerås: https://www.hemhyra.se/nyheter/rekordmanga-bilbrander-i-sodertalje/

2016 brann 250 bilar i Södertälje.

Det spelar naturligtvis inte någon som helst roll om Boel Godner föredrar att sticka huvudet i sanden, vilket är vad hon i realiteten gör – den problematik Pool tar upp försvinner ju inte för det. I likhet med andra S-märkta svenska apologeter för en havererad flykting- och immigrationspolitik, såsom statsminister Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, talar Godner om ”utmaningar” när hon egentligen menar problem som negligerats så länge att de blivit olösliga.

I en fråga ställer jag mig dock bakom Godner: hennes kritik av den vansinniga EBO-lagen, vilken tillåter inkommande att bosätta sig var de vill. Följden har blivit att en invandrarstad som Södertälje fått ta emot ett oproportionerligt stort antal invandrare vilka kunnat hänvisa till en eller annan adress i kommunen på vilken någon nära eller avlägsen släkting är skriven.

Det absolut viktigaste i den verklighetsförvrängning det här är fråga om är, att inte under några omständigheter koppla ihop ökad kriminalitet med invandring: det skulle vara att ifrågasätta den heliga asylrätten och den egna godheten. Boel Godner drar sig inte heller för att jämföra de nationalistiska/populistiska partiernas framgångar i Sverige och övriga Europa med ”1930-talet” och nazismens framträngande.

Nej,”Mayor” Godner gör en förbluffande slät figur i mötet med Tim Pool. Jag misstänker att riddarna av den politiska korrektheten hade räknat med att den trots sin ungdom ärrade och prisbelönte reportern Tim Pool skulle stå på deras sida och genast avfärda president Trumps kritik mot Sverige. De filmade reportage och intervjuer han genomfört ger dock bilden av en omutlig reporter som faktiskt bara är ute efter sanningen.

Om jag får bli litet personlig – och ingen lär kunna hindra mig – kan jag inte undgå att känna en liten gnutta skadeglädje över Boel Godners debacle. I intervjusituationen med Pool är hon inte lika kaxig som då hon äntrar talarstolen i Södertälje fullmäktige och skäller SDs fullmäktigegrupp för rasism, nazism och allt möjligt annat. När det gäller den eskalerande brottsligheten i Södertälje under senare år rekommenderar jag min bloggtext i ämnet via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/04/nu-eskalerar-brottsligheten-igen-i-sodertalje/

Ett reportageteam från Australien attackerades i Rinkeby, en av Sveriges mest notoriska no-go-zoner.

Efter hemkomsten till USA sammanfattade Tim Pool sina intryck från Sverige på ett skarpt men samtidigt nyanserat sätt. Trump hade tekniskt sett rätt, menar han: Sverige har verkligen fått problem på halsen man tidigare inte trodde var möjliga. Det är knappast inbördeskrigslika förhållanden som råder, men det är tillräckligt illa som det är. https://www.youtube.com/watch?v=v0p7Oyvql9s

Allt är dock inte flyktingarnas fel, understryker Pool, utan de gäng som gör förorterna osäkra består inte av nykomna flyktingar utan snarare av första eller andra generationens invandrare som den svenska integrationspolitiken så kapitalt misslyckats med. Enligt Tim Pool är den behandling invandrargängen utsätter kvinnor för ett stort problem: ”Sweden has a cultural problem and it´s very difficult for Swedes to talk about this.”

För att komma runt problemen ägnar sig de politiska och mediala etablissemangen åt semantiskt trixande för att slippa ta tag i problemen, enligt Pools sätt att se. När kritiker talar om no-go-zoner förnekas det blankt att sådana existerar. I stället talas det om ”problemområden” och ”utanförskapsområden”, men verkligheten är densamma – invandrargäng som terroriserar polis, räddningstjänst och reportageteam med granater, stenar, hugg och slag.

Att tala klartext om sådant invandrarrelaterat våld är inte att tänka på för de flesta svenskar – skulle de tala om hur det i verkligheten förhåller sig kommer de att bli påhoppade och stigmatiserade som ”rasister” och ”nazister”. Noteras kan att Tim Pool själv tycks ha gått på den gängse synen på Sverigedemokraterna, som han beskriver som ett ”far-right party”.

Läs via följande länk gärna Mohamed Omars tankar om huruvida det är rasistiskt att säga som det är: https://detgodasamhallet.com/2017/02/09/ar-det-rasistiskt-att-saga-som-det-ar/#more-6290

Medierna i Sverige är absolut inte att lita på, fastslår Tim Pool vidare. ”Media are very dishonest”, menar han och anför bland annat ett självupplevt exempel. SVT felöversatte ett epitet rörande en Trump-vänlig brittisk debattör vid namn Paul Joseph Watson, vars namn förekom i en av hans filmer, till ”högerextremist” – något Pool och hans team aldrig kallat vederbörande. https://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Joseph_Watson

Paul Joseph Watson, debattör och Trump-anhängare.

Den London-baserade Watson hade lovat bidra ekonomiskt till amerikanska journalister som reste till Sverige för att ta reda på om Trumps Sverige-kritik stämde, och Tim Pool var en av flera som nappade på erbjudandet och sponsrades med 2000 US-dollar av Watson. Pool försäkrar dock att han inte låtit sig styras av Watson.

Mot bakgrund av Tim Pools erfarenheter från Sverige – han tvingades bland annat bort från Rinkeby sedan situationen blivit hotfull – kan jag slutligen mycket väl förstå den amerikanske reporterns sammanfattande omdöme om Sverige: ”I don´t like the country.” https://samtiden.nu/2017/03/frilansjournalisten-tim-pool-fick-fly-rinkeby/

Den svenska kulturen är en förutsättning för integration

Knätofs från Dalarna – det svenskaste av allt svenskt?

Det är kutym bland människor som önskar framstå som toleranta, fördomsfria och motståndare till främlingsfientlighet att förneka att det finns en genuin svensk kultur. Förnekandet av svenskheten blir närmast till en trosartikel inom det politiskt korrekta ramverket.

Denna svenskfientliga inställning ifrågasätts av Dan Korn i rapporten Svensk kultur, en förutsättning för integration (Timbro 2016, 41 sidor). Erkännandet av att finns en svensk kultur är tvärtom avgörande för en lyckad integration, hävdar Korn som är folklivsforskare, journalist, författare och fotograf samt även verksam som rabbin i Manchester i England. https://dankorn.wordpress.com/about/

Batikhäxan Katarina Mazetti. Det finns nära nog hur många exempel som helst på att mer eller mindre framträdande personer i det svenska samhället förnekar förekomsten av en specifik svensk kultur. Låt mig börja med en krönika av Katarina Mazetti, en halvkänd författarinna (Grabben i graven bredvid, 1999 som blev en lyckad film 2002) vilken för något år sedan vann SVT-tävlingen ”På spåret” tillsammans med höjdhopparen Stefan Holm.

Katarina Mazetti, ett typiskt exempel på vad som brukar kallas ”batikhäxa”, skrev 2013 en krönika i ICA-Kuriren med rubriken ”Svårt att finna en riktig ‘svensk’”. Enligt Mazetti finns det nästan ingenting som är svenskt, utom möjligen näverlurar, kohorn och att ropa hem korna till fäboden. Om man, som till exempel medlemmar i Sverigedemokraterna (SD), tror så är man enligt Mazetti troligen förståndshandikappad. http://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/diskutera-fraga/20130102/svart-att-finna-en-riktig-svensk

Dan Korn återger i sin rapport följande passus ur Mazettis aktstycke: ”En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ’svensk’ som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).

Rabbinen och folklivsforskaren Dan Korn ifrågasätter Katarina Mazettis angrepp på svensk kultur.

Korn frågar sig med rätta: ”Hur Mazetti kunde få med det där stycket om de inavlade med en IQ på 70 utan att själv ställa sig frågan vilken människosyn hon har, upphör inte att förvåna mig. /…/ Trots att jag inte har tillgång till statistik om hur vanliga vita älgar är i våra skogar, vågar jag ändå påstå att Mazetti inte vad hon talar om. Hon tror att förnekandet av svenskheten är ett medel mot främlingsfientlighet. Jag anser att hon har fel. Invandringen kommer i stället att tydliggöra den svenskhet vi tidigare haft svårt att se.”

Denna bloggare har tidigare formulerat följande omdöme om Katarina Mazettis omtalade krönika: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/12/katarina-mazetti-en-batikhaxa-presenterar-sig/

”Barbari” och ”töntiga saker”. Ett annat exempel på förringandet av svensk kultur, vilken enligt den politiska korrektheten egentligen inte finns, är förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins utlåtande i en intervju som våren 2002 publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg i tidningen Euroturk: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.” http://turkiskaungdomsforbundet.blogspot.se/2010/11/euroturk-pa-natet.html
  
Det är de gamla vanliga ramsan: invandrarkulturen är fin och högtstående, den svenska kulturen, om den nu alls finns, värdelös. Syftet med Sahlins utgjutelse är endast alltför genomskinligt. Hon ville framstå som tolerant, fördomsfri och icke främlingsfientlig. Samma år som Mona Sahlin gav intervjun nådde Sverigedemokraterna för första gången 1 procent i ett riksdagsval, och det är väl inte otroligt att Sahlins uttalande gav SD extra vind i seglen inför valet senare samma år.
 

Enligt Mona Sahlin är vi svenskar ”avundsjuka” på utlänningar på grund av deras kultur – vi har ju bara midsommar och dylikt tönteri…

Tendensen att nedvärdera svensk kultur är emellertid inte förbehållen socialdemokrater eller andra aktörer på vänsterkanten. Ett av Fredrik Reinfeldts mer beryktade yttranden fälldes, då han som nybliven statsminister besökte den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006. Han citerades då av Dagens Nyheter på följande sätt: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/
  
Reinfeldt missförstod Tegnér. Således återigen en svensk ledare som vill skylta med hur invandrarvänlig han är och därför rackar ned på svensk kultur. Fallet Reinfeldt är dessutom särpräglat. Den förre statsministern kommer från en släkt som på fädernet har gott om invandrarinslag med en farfars farfar vid namn John Hood som var färgad cirkusdirektör från USA och som gjorde en litauisk piga med barn. Detta kan förklara en god del av Reinfeldts massinvandringslinje och väldokumenterade personliga hat mot SD.
  
Vad som inte är särskilt omtalat är att Reinfeldts ord om det ursvenska barbariet hämtats från en dikt av nationalskalden och biskopen Esaias Tegnér (1782-1836) med rubriceringen Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid den 5 april 1836. http://minata.tripod.com/bps_4_dec.html

Tegnér avsåg dock inte alls att förringa svensk bildning och kultur, tvärtom.  Han ville endast förklara dess särart. Diktens näst sista vers lyder så:

Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,/fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/men det var sol deri, och, hur du klagar,/hvar stodo vi, om de ej varit till?/All bildning står på ofri grund till slutet,/blott barbariet var en gång fosterländskt./Men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,/och sången stämd och lifvet menskligt njutet,/och vad Gustavianskt var blef derför äfven svenskt.

Esaias Tegnér: ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar…”.

Alla tecken tyder på att Fredrik Reinfeldt missförstått Tegnérs budskap. Som Dan Korn framhåller i sin rapport (sidan 11): ”När man studerar kultur måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dels kan man smula sönder kulturen i dess beståndsdelar och då upptäcka att olika detaljer kan komma från andra kulturer, men samtidigt kan man se kulturen i dess helhet och då se helheten som typiskt svensk. Det ena står inte i motsatsförhållande till det andra.”

Konststycket  att hålla två saker i huvudet samtidigt är dock inte något som vanligen utmärker svensk debatt, där det skall vara antingen eller. Antingen vill man värna svensk kultur, och då avfärdas man ofta som främlingsfientlig rasist, eller också påstår man att det inte finns någon svensk kultur, vilket gör att man tenderar att betraktas som god och medmänsklig.

Dagens invandringsnivåer unika. Dan Korn menar att förnekandet av kulturen har ett speciellt syfte. Han exemplifierar med ett möte som hölls i Stockholm den 12 oktober 2015 samlande en stor del av Sveriges beslutsfattare. Mötet hade bjudits in till av statsminister Stefan Löfven ”för att samla alla krafter som kan och vill bidra till att förbättra nyanländas etablering”. Inledningstalare var Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten Forum för levande historia. På väggen bakom Lomfors hade följande text projicerats:

1. Invandring är inget nytt.
2. Vi är alla en konsekvens av invandring.
3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde för säkerhets skull att förtydliga den tredje punkten på följande sätt: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/13/efter-klavertrampet-om-svensk-kultur-lomfors-ar-forbrukad-som-forskare/

Rubriken för Lomfors appell var ”Vi har gjort det förr”, alltså tagit emot invandrare. I sammanhanget anses det ävenledes viktigt att föra fram tanken att det inte finns någon urtida, enhetlig och särpräglad svensk kultur. Det viktiga är att lämpa den hittillsvarande kulturen överbord och öppna dörrarna på vid gavel för den saliggörande mångkulturen. Det skall tilläggas att Lomfors efter all den kritik hon utsattes för efter sitt kultur- och svenskfientliga uttalande valde att göra en ”pudel” och hävda, att det på något sätt ändå finns en svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde att ”pudla” efter att ha utsatts för massiv kritik.

Dan Korn kommenterar (sidan 7):

Man vill så väl, men resonemang som bygger på lögner och undertryckande av obehagliga fakta har aldrig i historien varit förnuftiga. Man sprider dimridåer där klarhet hade kunnat göra nytta. För vi har aldrig gjort det förut. Att hävda att Sverige alltid har haft invandring blir ett nonsensargument. Självklart har landet aldrig varit slutet, men att påstå att vi har gjort det förr blir ändå en lögn, eftersom dagens invandringsnivåer är unika ur ett historiskt perspektiv.

För att få ett begrepp om dagens massiva invandring kan vi jämföra antalet asylsökande i Sverige rekordåret 2015 med hur många valloner som invandrade till vårt land under hela 1600-talet. Under ett århundrade anlände således till Sverige från det fransktalande område som nu är Belgien omkring 2500 personer, varav omkring 20 procent återvände till Vallonien. Det var dessutom en renodlad arbetskraftsinvandring orkestrerad av den svenska regeringen för att få fart på bergsbruk och järnhantering. Under 2015 sökte enligt officiella siffror 162 877 personer asyl i Sverige. http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/

Mångkulturen officiell politik från 1975. Som påpekats av Dan Korn ovan har Sverige aldrig varit ett slutet land. Influenser utifrån har alltid funnits. När kristendomen infördes under vikingatiden kunde så ske tack vare avgörande insatser av missionärer från exempelvis engelska och tyska områden. Ansgar, som anlände till Birka under 800-talet, är endast den förste i en räcka av utländska missionärer vilka reste till svenskt område med livet som insats. Under medeltiden utgjorde tyskar och då framförallt handelsmän ett betydande inslag i svenskt stadsliv. Sverige var därtill fram till reformationen på 1500-talet en del i den internationella katolska gemenskapen, vilket definitionsmässigt innebar ymniga internationella kontakter.

När Sverige fick en organiserad krigsmakt var vi vidare tvungna att importera såväl officerare som manskap från en rad olika länder och områden: ester, letter, skottar, engelsmän, kroater, serber, holländare etcetera. Finnar från den så kallade östra rikshalvan var ett viktigt inslag i den svenska hären. Sedan kom vallonerna, kultuturimport från Frankrike under Gustaf IIIs tid och tre århundraden senare, efter Andra världskrigets slut, arbetskraftsinvandrare till de svenska industrierna från Sydeuropa och de nordiska länderna med Finland i spetsen.

Dessa invandringsvågor utgjorde dock inte på något sätt någon okontrollerad immigrantström som i våra dagar utan tjänade vissa bestämda syften. Några av dem som kom hit rotade sig förvisso i det nya landet, men det stora flertalet valde att återvända till sina hemländer efter avslutad tjänstgöring. Ett särfall är den berömde franske filosofen, prästen, juristen och vetenskapsmannen René Descartes (Renatus Cartesisus, 1596-1650), som importerades av drottning Christina till det svenska hovet för att sätta fart på svenskt kulturliv. Han avled dock i lunginflammation i ett land han avskydde.http://www.kollega.se/drottningen-och-filosofen-motet-mellan-christina-och-descartes

Självfallet kom de inkommande individerna och grupperna att på skilda sätt påverka svenskt samhälls- och kulturliv liksom svenska språket. På så sätt kan det naturligtvis hävdas, att mångkulturen är en gammal svensk företeelse.

René Descartes importerades till Sverige av drottning Christina men avled i lunginflammation på det kalla slottet Tre Kronor i Stockholm.

Officiell regeringspolitik blev emellertid mångkulturen först 1975 under Olof Palmes regeringstid. I proposition 1975:26, som enhälligt klubbades igenom i riksdagen, fastslogs det att invandrande grupper inte behövde assimilera sig i enlighet med svenska samhällsnormer. I stället fick de, om de så önskade, fortsätta att på svensk mark utveckla sina inhemska kulturer. Ökad internationalisering var en målsättning i den svenska samhällsplaneringen.

1997 förstärktes det mångkulturalistiska greppet om samhället med propositionen Sverige, framtiden och mångfalden som undertecknats av invandringsminister Leif Blomberg (S). Hela samhället – dess arbetsmarknads-, social- , skol- och kulturpolitik – skulle baseras på den så kallade mångfalden. En massiv propagandainsats skulle säkra åtlydnaden av regeringsdirektiven. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Integrationen dömd att misslyckas. Man torde inte med bästa vilja i världen kunna påstå, att Sveriges mångkulturalistiska politik varit lyckosam. Det pris vi fått betala för att känna oss riktigt goda, fina, toleranta och fördomsfria är högt och omfattar bland annat:

Minst ett 50-tal utanförskapsområden där kriminella gäng styr med våld och anarki och dit polisen inte vågar sig; så kallat hedersvåld och ibland –mord; en alltmer utsatt situation för kvinnorna yttrande sig bland annat i en ökning av sexuella trakasserier inklusive massvåldtäkter; drastiskt ökade krav på myndigheterna att tillfredsställa olika kulturella särkrav; ett kraftigt inflöde av ”ensamkommande barn”, vilka ibland kan vara ända upp till 40 år gamla; ett ökat tryck på samtliga samhällsinstitutioner och –funktioner; samt icke minst en omfattande islamisering inklusive moskéer, böneutrop och en ständig anpassning till islam från Svenska kyrkans sida.

Den nybyggda moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm – lägg märke till minareten varifrån böneutrop förekommer.

De mångkulturalistiska operatörerna talar dock hellre om det fantastiska och spännande med en blandning av olika kulturer, religioner och sedvänjor i Det nya landet, som för övrigt är titeln på en propagandavideo ihopkommen av Individuell människohjälp (IM), en av biståndsorganet SIDAs så kallade ramorganisationer. Här inskärps budskapet, att vi etniska svenskar kan glömma det Sverige som var en gång och att vi med hull och hår måste ge oss mångkulturen i våld: http://www.friatider.se/det-finns-ingen-vag-tillbaka-nu-ska-svenskarna-integreras-i-mangkulturen

Allt detta bottnar i den falska föreställningen, att det inte existerar någon inhemsk kultur och att ett obegränsat antal skilda kulturer skulle kunna leva parallellt med varandra i bästa sämja och endräkt. Sådant kan, åtminstone till en del, kanske fungera i ett land som USA där det finns en levande föreställning om en särskild amerikansk identitet och där det är straffbart att vara un-American (oamerikansk). Inte heller USA har dock kunnat undgå att påverkas negativt av mångkulturalistiska strömningar, vilka med socialisten Barack Obama dessutom fått fotfäste i Vita huset.

I ett land som Sverige, där svenskhet och svensk kultur av ledande samhällsgrupperingar ses på med misstro (om dessa företeelser ens anses existera) vilket blir en förevändning för hejdlös massinvandring, är integrationen emellertid dömd att misslyckas. Militanta inkommande muslimer från Mellanöstern och Nordafrika, varav ett okänt antal ISIS-soldater, föraktar den svenska svagheten som de utnyttjar för att i tidernas fullbordan söka införa kalifat och sharialagstiftning.

Dan Korn hävdar i sin intresseväckande rapport att det visst går att tala om en specifik svensk kultur, som fått sin särart just genom sin unikt svenska blandning av inhemskt och sådant som hämtats utifrån. Svensk kultur är således långt ifrån bara knätofs från Dalarna. Att erkänna att det finns en sådan svensk kultur, menar Korn, är en förutsättning för att vi skall få till stånd en lyckad samhällsintegrering (sidan 8). Ty utan en svensk kultur finns ju ingenting att integreras i, bara en obestämd, flytande sörja: ”Den svenska kulturen har genom historien tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen även i framtiden kunna ha. Ur det perspektivet är det helt ointressant om man kan konstatera att kulturen inte alls är så ursprunglig, urgammal och ’äkta’ som folk i allmänhet tror.”

Riksdagsman Hanif Bali (M): ”Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.”

Jag avslutar denna exposé med ett citat från den Iran-födde moderate riksdagsmannens Hanif Bali, som begripit vad frågan om den svenska kulturen handlar om, blogg:

 

När de väletablerade eliterna påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen. /…/ Svensk kultur är långt mer komplicerad och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

Nu eskalerar brottsligheten igen i Södertälje!

Bilbränder är den brottstyp som uppvisar den kraftigaste ökningen i Södertälje och på andra håll..

”Skadegörelse, Södertälje: Sex fordon skadade av brand i Fornhöjden.”

Så skrev Polisen Stockholm i ett tweet den 23 maj. Det behöver knappast tilläggas att det förekommer bilbränder även i andra problemområden i Södertälje än Fornhöjden.

Den 20 april skrev vidare Polisen Södertälje på Facebook att en gravid kvinna hade körts på i Ronna av ett tvåhjuligt motorfordon. Det fortsatta händelseförloppet beskrevs på följande sätt: ”Föraren avvek från platsen men kvinnans man lyckades få tag på honom och försökte hålla kvar honom på platsen i väntan på polis. Föraren lyckades då tillkalla flera andra personer som gemensamt misshandlade mannen.”

Det kan tilläggas att kvinnan bar traditionell muslimsk klädsel, vilket givetvis inte på något sätt förringar brottsligheten..

Se där två rapporter om kriminalitet i Södertälje 2016. Polisen står i båda fallen maktlös. Kommun och polis i samverkan har med viss rätt berömt sig av att ha lyckats komma till rätta med brottsligheten, inte minst den som är gängrelaterad, men nu tycks brottsligheten eskalera igen.

Polismakten behöver förstärkta resurser som kan sättas in i allvarliga lägen.

Förutom småbrottslighet, som ovanstående två exempel ur högen väl kan sägas vara exempel på, har vi under senare tid även sett prov på synnerligen grov kriminalitet. Således sköts natten mot den 10 april en 18-årig man ihjäl med flera skott i en bil vid föräldrarnas hem i Geneta. Enligt polisens talesman Peter Nylind i Länstidningen den 17 maj hade 18-åringen en längre tid levt med ett dödshot hängande över sig.

Södertälje är endast ett exempel på kommuner i Sverige där såväl grov som mindre grov brottslighet tenderar att skena iväg på ett okontrollerbart sätt. I ett antal problemområden har polis och räddningstjänst svårigheter att vistas och verka på grund av stenkastning och andra typer av trakasserier från så kallade ungdomsgäng.

Det som debattören Marcus Birro framhöll på sajten Nyheter 24 den 17 maj om läget i Sverige som helhet kan nog åtminstone delvis sägas inkludera Södertälje:

Det handlar om ett samhälle som fullständigt abdikerat, som klivit av sin roll som samhälle.http://nyheter24.se/debatt/845066-birro-polisen-norrkoping-stenkastning-branna-bilar

Tunga orsaker till den pågående nedmonteringen av Sverige som civiliserat samhälle är i Sverigedemokraternas perspektiv en skenande massinvandring med åtföljande segregering. Det är en utveckling SD varnat för under många år men som övriga partier först nu yrvaket noterar. En utveckling som understryker relevansen i SD Södertäljes krav på ett årligt mångkulturellt bokslut.

Gummikulor används av bland annat spanska polisen.

Vi avvisar absolut inte metoder som sociala insatsgrupper, en resursförstärkning av socialtjänsten eller dialog – med eller utan kaffe och bullar – mellan polis och ungdomar i den så kallade riskzonen. SD Södertälje har exempelvis nyligen lagt en motion i fullmäktige om utökad nattvandring av föräldrar och ideella grupper. Vi tycker därtill det är självklart att ett fördjupat samarbete mellan Södertälje kommun och polisen kommer till stånd.

Den mjuka linjen räcker dock inte. Det behövs sannolikt även kraftfullare metoder av typ utegångsförbud och förstärkta polisresurser både personellt och materiellt i form av exempelvis beväpning med vattenkanoner och gummikulor vid allvarliga lägen då samhällets grundfunktioner riskerar sättas ur spel.

Daltet har nått vägs ände!

Fotnot: Artikeln har tidigare varit införd i Länstidningen, Södertälje den 2 juni 2016 med Tommy Hansson och Beata Kuniewicz angivna som textförfattare.  Smärre ändringar har gjorts.

Efter klavertrampet om svensk kultur: Lomfors är förbrukad som forskare

 Vår mest berömda runsten – Rökstenen i Ödeshög i Östergötland.

”Det finns ingen inhemsk svensk kultur.” Den slutsatsen drogs av historikern och docenten Ingrid Lomfors vid öppnandet av det mångkulturalistiska regeringsjippot, konferensen ”Sverige tillsammans”, den 12 oktober.

Detta trots att detsamma då redan inletts med toner från musikalen Kristina från Duvemåla av ABBA-killarna Björn och Benny, vilken i sin tur bygger på vår svenske storförfattare Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Centrala delar av Lomfors anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=eajx2iUWlFQ

Därmed kan man säga att Lomfors blivit motbevisad redan innan hon börjat sin nu beryktade nedsabling av den svenska kulturen: skulle inte ABBA och Vilhelm Moberg vara svensk kultur? Motbevisad blev hon noga taget endast genom att formulera sina slutsatser om den förment obefintliga svenska kulturen på det svenska språket, som är frukten av en minst tusenårig utveckling sedan runstenarnas tid.

Ordagrant utlät sig Ingrid Lomfors, född 1957 och numera överintendent vid Forum för levande historia, på följande sätt:

Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider bygger inte på fakta.

Lomfors kom fram till följande tre slutsatser under sin presentation:

– Invandring är inget nytt.
– Vi är alla en konsekvens av invandring.
– Det finns ingen inhemsk svensk kultur

 Ingrid Lomfors i blåsväder.

Ingrid Lomfors, med ett förflutet bland annat vid Göteborgs stadsmuseum (som hon fick sparken ifrån) samt som generalsekreterare vid Judiska församlingen i Stockholm, utsågs av regeringen till överintendent vid Forum för levande historia den 18 december 2014. Ett halvår senare ställde hon till visst rabalder, då hon i en radiokrönika i P1s ”Tankar för dagen” den 25 maj ”gjorde en Romson”.

Närmare bestämt drog Lomfors paralleller mellan människor som anlänt till den svenska kusten med båt efter att ha befriats ur nazistiska koncentrationsläger för 70 år sedan och dagens båtflyktingar på Medelhavet. Åsa Romson tvingades som bekant pudla sedan hon i en partiledardebatt den 10 maj i år påstått: ”Vi håller i Europa på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz.”

Det är tvivelsutan uppseendeväckande att en historiker av professionen inte förmår se skillnaden mellan den nationalsocialistiska Förintelsen av judar och andra grupper och det som nu händer i Mellanöstern. Göteborgsposten ägnade en ledare åt Lomfors svagsintheter och skrev den 25 maj bland annat: ”Lomfors radiokrönika är inget slarv likt Romsons.” http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/05/25/lomfors-gor-en-romson/

Lomfors har fått rätt ordentligt på skallen av ledarskribenter och andra för sina ord om avsaknaden av svensk kultur. En av de mest insiktsfulla bedömarna är enligt min mening Hanif Bali, född 1987 i Iran och sedan 2010 riksdagsman för Moderaterna. Han framhåller på sin blogg:

 När den väletablerade eliten påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen /…/ Svensk kultur är långt mer komplex och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

 Hanif Bali (M) – kritisk mot den svenska ”batikeliten”.

Hanif Bali anser att vi svenskar är unika genom att vi älskar homogenitet när det gäller samhällets normer avseende exempelvis konflikthantering och socialt umgänge. Vi kanske inte hälsar på våra grannar eller ens vet vad de heter, men icke desto mindre är vi villiga att bekosta deras barns pianospel (jag förmodar att Hani här menar via skattsedeln).

Den stora frågan är hur de nytillkomna skall kunna ha någon som helst chans att bli integrerade i vårt samhälle om det inte finns någon svenskhet: ”Man kan inte integrera sig in i ingenting. Att förneka den svenska kulturens särdrag är att försvåra för nyanlända att kunna bli svenskar, att få bli en del av ett vi.” 

Iranfödde Hanif Bali har begripit mer av Sverige och svenskhetens natur än hela vår politiskt korrekta maktelit tillsammans. Hans ord är en dom över den officiella svenska mångkulturalismen, beslutad av regering och riksdag 1975, och bekräftar i mina ögon även visheten i Sverigedemokraternas koncept om den öppna svenskheten: att vem som helst skall kunna bli svensk oavsett födelseort. Hela Balis bloggtext här: http://hejahanif.se/2015/10/12/sverigefornekarna/

Gångna tiders svenska ingenjörer, kyrkoledare, arkitekter, kompositörer, regissörer, författare, skulptörer, vetenskapsmän, sångare, trubadurer och konstnärer har all anledning att rotera i sina gravar, gråta i sina himlar eller vad de nu brukar göra när vår egen samtids personligheter säger eller gör något urbota dumt, när de blir varse Ingrid Lomfors pladder om att det inte finns någon svensk kultur.

 Ett svenskt geni, August Strindberg, avbildat av ett annat – skulptören Carl Eldh.

Det kan tyckas märkligt att förolämpande framställa Sverige och svenska folket som kulturlöst om man vill samla nationen att enas kring flyktingfrågan. Om Lomfors är begåvad med det minsta uns av intuition inser hon detta och ber hela svenska folket om ursäkt. Problemet är väl bara att hon bara gjorde ett beställningsjobb åt den så kallade regeringen Löfven, den mest ömkansvärda samling klåpare som någonsin häckat i regeringsbyggnaden Rosenbad, med syftet att ge den förhandenvarande massinvandringspolitiken någon form av vetenskaplig sanktion.

Hon skickas fram för att visa, inte bara att Löfvens politik är rätt utan även att Reinfeldt hade rätt när han i Södertälje-stadsdelen Ronna kläckte ur sig att allt gott kommit utifrån och att ”ursvenskt är bara barbariet”. http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/ Och att Sahlin hade lika rätt när hon talade om svensk kultur som ”midsommar och sådana töntiga saker” i en turkisk intervju 2002 https://ligator.files.wordpress.com/2010/08/intervju_3.pdf

En pudel från Lomfors sida är emellertid otänkbar eftersom en sådan skulle vara ett underkännande av hela denna svenskfientliga ideologi, och det tror jag varken regeringen eller Lomfors själv är särskilt intresserad av. Samtidigt får Lomfors förvrängning av den svenska historien sannolikt också ses som en spark åt Sverigedemokraterna, som haft fräckheten att föra en Sverige-vänlig politik och hävda just det svenska. Som jag ser det är Lomfors förbrukad som forskare efter detta klavertramp.

En twittrare i mitt flöde tog Ingrid Lomfors judiska bakgrund som intäkt för, att hon avlevererat ett ”judiskt angrepp” på svensk kultur. Det är väl ungefär lika begåvat som att hävda att tesen att det inte finns någon svensk kultur är ett ”ångermanländskt angrepp”, då Stefan Löfven är uppvuxen i Sollefteå i Ångermanland. Ja, sistnämnda tes är faktiskt trovärdigare emedan det finns närmare tio så många ångermanlänningar i Sverige som judar.

Det torde avslutningsvis inte finnas någon som förnekar att den svenska kulturen befruktats av impulser utifrån. Det svenska språket är exempelvis rikt på lånord och termer hämtade från andra språk. Detsamma gäller vilken kulturgren du än väljer – influenserna utifrån är legio.

Det innebär dock på intet sätt att den svenska kulturen inte skulle vara unik: det är just det speciella sätt varpå det utifrån kommande jämkats ihop med det genuint svenska som definierar den svenska särarten. Det är mixen som är särarten.

Regeringarna Reinfeldt och Löfven kan vara de första i världshistorien som medvetet söker utplåna det som är utmärkande med den egna nationen och i stället skapa en häxbrygd av överskridande mångkulturalism. Jag vågar emellertid utlova att det kommer att sluta med en ända av förskräckelse om detta får fortgå.    

Tillägg: Under över alla under – Lomfors har gjort en sorts pudel, då hon efter det att detta skrevs erkänner att det faktiskt finns en svensk kultur och att det hon framförde om avsaknaden av svensk kultur ”tagits ur sitt sammanhang”. Uppenbarligen har hon tagit till sig av denna bloggares budskap – det tackar vi för. Det samlade intrycket av Lomfors framförda budskap blir, trots den något halvhjärtade pudeln, att vi fått allt vi har genom invandringen vilket är det budskap regeringen önskar förmedla.

Se artikel om pudeln här: http://nyheteridag.se/ingrid-lomfors-pudlar-det-finns-en-svensk-kultur/

Reinfeldts ”öppna gränser” och de utopiska nya Moderaterna

 Reinfeldt som HBTQ-förkämpe: har modellerat Sverige och svenskarna efter sin egen släkt.

Förre statsministern Fredrik Reinfeldt väckte i Almedalen i somras uppmärksamhet med sin uppmaning till svenska folket att ”öppna sina hjärtan” (och plånböcker) för massinvandringen. Enligt dåvarande regeringschefen fanns det inte utrymme för så mycket mera i statsbudgeten.

Det var av allt att döma denna sentimentala retorik som kostade Reinfeldt och alliansregeringen makten och hjälpte immigrationskritiska Sverigedemokraterna fram till 12,9 procent i valet och en kraftfull vågmästarroll.

Att Reinfeldt lärt sig absolut ingenting av allt detta blev klart, då han på julaftonen i TV4 gjorde ett nytt immigrationspolitiskt utspel fast avsevärt mer långtgående. Förre moderatledaren hävdade här i olika omgångar dels att Sverige inte ägs av svenskarna utan av invandrarna, dels att våra nationella gränser är påhittade.

Här en länk till några av Fredrik Reinfeldts uttalanden:

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/reinfeldt-vill-ha-ett-%C3%B6ppnare-sverige-3034702

Reinfeldt har uppenbarligen blivit maniskt fixerad vid uppfattningen, att Sverige skall ha helt öppna gränser med svängdörrar i stället för tull och att  varje form av immigration är berikande och gör Sverige till ett starkare samhälle:

Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet.

 ”Människor som kommer hit mitt i livet” har större rätt till Sverige än infödda svenskar, enligt förre statsministern.

I ett kompletterande och nedlåtande uttalande gör Reinfeldt bland annat gällande, att Sveriges nationella gränser är påhittade:

Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på någon gräns?

Efter det senare går Reinfeldt över till att säga att han ser det som sin plikt att ”stå upp” mot personer som anser att Sverige borde ha stängt sina gränser för tre generationer sedan. Eftersom det inte finns någon som hävdar detta blir förre statsministerns uttalande helt meningslöst. Han slåss likt ”riddaren av den sorgliga skepnaden” mot väderkvarnar, motståndare av en karaktär han själv hittat på.

Man bör sätta Fredrik Reinfeldts svängdörrspolitik i samband med den riksdagsmotion, framlagd av efterträdaren Anna Kinberg Batra och andra moderater inklusive förra försvarsministern Karin Enström 2001, som pläderade för ”fri invandring” och som gjorde gällande att den kommande stora striden skulle stå mellan rättänkande med denna uppfattning och dessas motståndare.

Det tycks alltså som om dagens Moderaterna leds av personer med en utopisk tro på ett idealt samhälle utan nationsgränser och som helt hämningslöst välkomnar envar som än söker sig hit. Bring it on! Sedan får säkerhets- och kriminalpolitiska överväganden fara all världens väg.

 Sveriges gränser är påhittade, hävdar Fredrik Reinfeldt.

Blodtörstiga islamister som väntar på att få hugga huvudena av oss, bidragsturister, brottslingar på flykt undan rättvisan, invaderande tiggare – alla är lika välkomna i Reinfeldts och Kinbergs nya, sköna värld som skall etableras på svensk jord och inom de (enligt Reinfeldt ”påhittade”) gränser som våra förfäder genom seklerna givit sina liv för att realisera och försvara.

Reinfeldts inställning om de önskvärda öppna gränserna torde förklara hans nonchalanta syn på det militära försvaret, vilket han i ett beryktad uttalande förklarat vara ett ”särintresse”. Således har alliansregeringen med de fordom försvarsvänliga Moderaterna i spetsen fortsatt nedrustningen, för att inte säga avvecklingen, av försvarsmakten. En politik som ter sig helt logisk för den som menar att vi inte har några gränser värda att vidmakthållas och försvaras med vapen i hand, om så skulle krävas.

I likhet med alla veklighetsfrånvända utopister inser vare sig den förre eller efterträdande moderatledaren, att det egna konceptet i sig innehåller fröet till sin egen undergång. Ty om denna tanke realiserades, skulle den inte leda till ett ”öppnare” eller ”starkare” Sverige utan till ett oregerbart samhälle bestående av olika enklaver där anarki och skräck regerar och där det regelrätta inbördeskriget står för dörren. Den skulle naturligtvis också leda till att det egna partiet överges av alla utom en handfull MUF-idioter som faktiskt tror på denna utopi.

Parallellt därmed skulle Sverigedemokraterna, det enda parti som i realiteten protesterar mot Reinfeldts gränslösa svängdörrskoncept, växa sig starka och förr eller senare hamna i regeringsställning. Frågan är bara om det finns några praktiska möjligheter att ordna upp det elände som de så kallade nya Moderaterna, med benägen hjälp av de övriga sjuklöverpartierna, ställt till med.

 Ett land med ”påhittade” gränser – behöver det ett militärt försvar?

Jag tvekar inte att säga att Fredrik Reinfeldt förmodligen lider av en djupgående personlighetsstörning av narcissistisk art. Han redovisade i detta sammanhang i en intervju med Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 19 november 2011 sin hatfyllda syn på Sverigedemokraterna, utgående från hans egen släktbakgrund:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Reinfeldts farfars farfar var en man vid namn John Hood, en färgad amerikan som var verksam inom cirkusbranschen och som gjorde en litauisk piga med barn. Denna släktbakgrund menar Reinfeldt i intervjun med Sydsvenskan vara ”typiskt svensk”. Därav framgår med önskvärd tydlighet, att riktiga svenskar för Fredrik Reinfeldt är sådana med utländsk bakgrund. Det vill säga sådana som han själv.

Det är en rent rasistisk inställning. Medborgare med helt igenom svensk bakgrund ser Reinfeldt ner på såsom varande barbarer. Vilket också framgår av hans uttalande i Södertälje-stadsdelen Ronna i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten har kommit utifrån.” Här referat i Dagens Nyheter den 15 november 2006:

http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/

Fredrik Reinfeldts sannolika narcissistiska personlighetsstörning , som resulterat i att han modellerat Sverige och det svenska folket efter sig själv och sin egen släktbakgrund, har inte hindrat honom från att nå maktens tinnar utan tvärtom, tragiskt nog, gjort honom till en föregångsman för vad som helt oegentligt kallas det ”öppna samhället”. Ett samhälle som i längden inte kommer att gå att regera. Egentligen borde han snarare ha blivit föremål för psykatriska vårdinsatser i stället för att leda en svensk regering.

 

Kan Moderaterna återta verkligheten?

http://www.expressen.se/nyheter/val2014/sa-ska-elmsater-svard-bli-moderat-partiledare/

Just nu pågår infighting inom Nya Moderaterna om vem som skall efterträda Fredrik Reinfeldt när partiet skall välja en ny partiledare vid en extrastämma den 7 mars 2015. Som framgår av en artikel i Expressen (länk ovan) är det namn som infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson samt den ekonomisk-politiske talespersonen, riksdagskvinnan Anna Kinberg Batra, som nämns som de troligaste kandidaterna. Enligt tidningen ligger den förstnämnda för ögonblicket bäst till.

 Skall Elmsäter-Svärd bli ny kapten på den sjunkande M-skutan?

Den viktigaste frågan när det gäller moderatpartiet är emellertid, som jag ser det, inte vem av tre kandidater – någon outsider kan naturligtvis poppa upp under resans gång – med likartade åsikter som tar över ordförandeskapet. Den fråga som bör ställas efter 2014 års magplask är i stället: kan Moderaterna åter bli det verklighetsanknutna parti  det en gång var?

Enklare uttryckt: kan M återta verkligheten?

Frågan är tämligen akut efter strömhoppen från Moderaterna till Sverigedemokraterna, där många av de förra känner sig allt mindre hemma i det egna partiet med den massinvandringspolitik som framförallt varit Fredrik Reinfeldts signum. Invandringsfrågan synes ha varit den enskilda politiska fråga som den nu avgående statsministern, som på goda grunder eljest måste betraktas som en ärkepragmatiker, verkligen brunnit för.

Som tidigare konstaterats på denna blogg spelar Reinfeldts egen delvis rätt exotiska släktbakgrund – hans farfars farfar, John Hood, var till exempel en färgad cirkusman från USA som gjorde en piga från Litauen med barn – en avgörande roll för detta ställningstagande, som måste betecknas som till helt avgörande del emotionellt snarare än faktabaserat.

Detta framgår fuller väl av en lång intervju Reinfeldt gav Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 29 november 2011, där statsministern redogör för sin avsky mot SD och mot vad han kallar ”främlingsfientlighet”:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Reinfeldt känner verkligen starkt att det är utifrån kommande personer, som medlemmar i hans egen släkt, som i första hand bidragit till att bygga upp Sverige, icke de infödda svenskarna. Eller som han uttryckte det när han var i den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Ett yttrande som för inte så jättelänge sedan hade betraktats som snudd på landsförrädiskt.

Moderaternas kräftgång och Sverigedemokraternas rörelse i motsatt riktning visar, att Reinfeldt och hans så kallade nya moderater misslyckats kapitalt med att måla upp massinvandringen som lönsam för landet och SD som en samling fradgatuggande rasister som vill kasta ut alla med utrikes bakgrund ur landet. Stora delar av väljarkåren har inte känt igen den beskrivningen som med verkligheten överensstämmande. Därför var också Fredrik Reinfeldts sommartal i Gustavsberg dömt att bli en kvarnsten runt Moderaternas hals i stället för ett valvinnande koncept.

 Internkritisk ny moderat: Håkan Arnesson i Falköping.

Det var ju i Gustavsberg utanför Stockholm Reinfeldt bad det svenska folket ”öppna era hjärtan” för de utsatta som kommer till Sverige undan krig och elände (även om malicen snarare tolkade ”hjärtan” som ”plånböcker”); Reinfeldt talade ju även om att ”…vi kommer inte att ha råd med så mycket annat…” än just att ta emot flyktingar. Det är lätt att föreställa sig att detta öppenhjärtiga erkännande kom som en chock för många, som tidigare trott på regeringsförsäkringarna om att ”invandring är lönsamt”. Nu fick de helt plötsligt höra raka motsatsen.

Alldeles uppenbart är det talrika, och i en del fall även inflytelserika, moderater som nu förbannar Reinfeldts akuta sanningslidelse i Gustavsberg. Detta blir tydligt av tidningen Dagens Samhälles (# 34 2014) senaste nummer. En moderat som kommer till tals är oppositionsrådet i Falköping i Västergötland, Håkan Arnesson, vilken tvingades inkassera en valförlust på nära 10 procentenheter, samtidigt som SD mer än dubblade sitt väljarstöd och passerade moderaterna i storleksordning på kuppen:

Gemene man tycker att invandrarna kommer och tar av våra resurser och man känner inte inte igen sig i vår stadsbild längre. Men det har varit tabubelagt att prata om de här frågorna, man blir lätt stämplad som rasist…Fredrik Reinfeldts sommartal var spiken i kistan. Han sade precis vad SD ville höra, medan vi inte sagt det folk vill höra. Det här är försyndelser som pågått i flera år.

Faktum är dock att Reinfeldt inte endast sade det som ”SD ville höra” – han sade faktiskt för en gångs skulle också sanningen efter många år av mörkanden och desinformation i syfte att dölja, att invandring faktiskt kostar pengar. Mycket pengar. Försörjningsstöd, arbetslöshetsunderstöd, vårdrabatt, specialresurser när det gäller skolor och utbildning, bostäder, ökad kriminalitet, förortskravaller…frågan är hur detta någonsin kan ses som lönsamt. Visst, det finns invandrare som bidrar till samhället genom specialkunskaper, företagsamhet och framåtanda. Tyvärr dock inte i sådan utsträckning att de kan göra immigrationen till vårt land lönsam i stort.

 Intresseväckande analys av Timbros Markus Uvell.

Även moderaten Mats Abrahamsson, kommunstyrelsens ordförande i Sotenäs, är delvis kritisk till Reinfeldts sommartal. Abrahamsson, som menar att Sverige borde minska flyktingmottagandet och förbjuda tiggeri, något han också givit uttryck för i offentligheten. Följden blev att M-partiet i hans kommun höll ställningarna med 36 procent av röstetalet under det att SD landade på blygsamma 6,2 procent. Abrahamssons citeras i Dagens Samhälle på följande sätt:

Man kan inte blunda för de här frågorna. Vi märkte när vi valarbetade att folk har mycket frågor om detta och är oroliga för framtiden. Många har upplevt att partiet inte har någon riktig politik på detta område. Jag har stått upp och jag tror att väljarna gillar när man är beredd att ta diskussionen.

I en artikel i samma nummer av Dagens Samhälle gör vidare skribenten och debattören Markus Uvell, VD för Timbro, en intresseväckande analys av Sverigedemokraternas och deras väljares utveckling med rubriceringen ”Från bomberjacka till läsglasögon – så tog SD folkhemmet i besittning.” Läs själva här:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-bomberjacka-till-laesglasoegon-sa-tog-sd-folkhemmet-i-besittning-11051

Nu är det ju inte alla bedömare, inom och utom moderaterna, som är så pass klarsynta som Arnesson, Abrahamsson och Uvell. I stället för att avdramatisera SD och öppna för en dialog eller rentav samarbete fortsätter många att betrakta det som extremistiskt och rasistiskt, något som icke minst framgick av Vänsterpartiets pajaserier i riksdagen nyligen med sluten omröstning av valet till andre vice talman, trots att bara SDs Björn Söder kandiderade. Och med V-riksdagsledamoten Dinamarca med sin T-tröja med SD-skymfande text som jag här inte finner anledning upprepa.

Det är många politiker landet över som är inne på att SD skall ”isoleras” till varje pris, helt i enlighet med den orealistiska vrångbild som målats upp av partiet. För mig står det klart, att med den inställningen, och med fortsatt massinvandringspolitik och favoriserande av mångkulturalismen, kan SD bara fortsätta växa. Till slut kommer vi till en punkt där den hittills förda politiken helt enkelt havererar, och då hjälper det inte med aldrig så ambitiösa upplysningskampanjer – folk är inte dummare än att de inser att ”upplysningen” är ren desinformation och toleransmånglande mumbo-jumbo.

 Anna Kinberg Batra – kommande M-ledare?

Mot den här bakgrunden spelar det i stort sett ingen som helst roll om Nya Moderaternas nya ledare kommer att heta Elmsäter-Svärd, Kinberg Batra, Kristersson eller någon annan. Såvitt jag vet företräder samtliga dessa tre exakt samma massinvandrings- och mångkulturpolitik – inklusive massivt och helt kritiklöst HBTQ-stöd – som någonsin Reinfeldt. Inte heller tror jag att M-toppen hux flux skulle ha ändrat sig och börjat lyssna på gräsrötterna, något detta parti aldrig gjort. Tro mig, jag var med i partiet några år i mitten och slutet av 1970-talet då jag bodde i Johannes församling i Stockholm och gick ur av just detta skäl.

Jag tror nämligen inte så förtvivlat mycket på att Catharina kommer att damma av de konservativa tankar hon faktiskt ibland gav uttryck för då hon satt i samma fullmäktige som jag (i Södertälje) på 1990-talet, då hon vid ett tillfälle rentav citerade ur en av mina böcker. Vi var även kolleger i bildningsnämnden (jag ordinarie, hon ersättare), och då Catharina vid ett tillfälle talade vid ett ”Ja till EU”-möte inför folkomröstningen 1994 framträdde jag som trubadur med en egenskriven låt som hette ”Södertälje i Europa”.

Faktum är att min hustru, som kunde vara ganska svartsjuk av sig, trodde att jag var förälskad i Catharina. Vilket jag emfatiskt och givetvis helt sanningsenligt förnekade.

 

Fullblodsnarcissisten Reinfeldt lämnar Sverige åt sitt öde

 Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.

Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.

Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.

Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.

1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.

Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur  partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.

1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.

I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.

Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.

Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood  som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.

Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:

Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus,  hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.

I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.

John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.

Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.

När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.

I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.

 Radarparet Sahlin och Reinfeldt.

Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.

Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.

 Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be

Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.

Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.

Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.

Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”

Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.

Se mer i ämnet här:

http://www.dn.se/valet-2014/borg-och-reinfeldt-overger-parti-i-kris/

 Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.

Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten  Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering  och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.

För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:

En svag regering kommer att uträtta mindre  än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.

Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.

Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:

 

 

 

 

Åkesson ställde Reinfeldt mot väggen med historisk parallell

Jimmie Åkesson, här under sitt vårtal i Stockholm den 27 april, ställde statsministern mot väggen för förortsupploppen. Foto: Photo2be

Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, ställde i riksdagen i dag den 23 maj statsminister Fredrik Reinfeldt mot väggen i anledning av de förortskravaller inklusive anlagda bränder som den senaste tiden härjat i en rad Stockholms-förorter med början i Husby för att även sprida sig till exempelvis Linköping och Malmö. Läser nu på text-TV att det börjat eldas upp bilar även i min hemkommun, Södertälje, förvisso inte första gången förstås.

– Det här duger inte, Fredrik Reinfeldt, när skall ni erkänna att er ansvarslösa splittringspolitik ligger bakom allt detta? frågade Åkesson bland annat statsministern. När denne svarade betonade han att våldsverkare och marodörer skall ställas till svars men hänföll, föga oväntat, åt det gamla men osanna mantrat att SD skyller allt på invandrarna.

Det är ju oansvariga politiker som Reinfeldt  Åkesson och SD skyller på!

– Det är dessa människor som ni utpekar som är mina hjältar, menade Reinfeldt med tillbörlig darr på stämman. Statsministern trodde sig även veta att SD inte går till storms mot kravallerna och bränderna av kärlek till förorterna och de som där bor. Man undrar hur Reinfeldt kan veta det? Hur kan han mäta SDs kärlek? Naturligtvis hade han inget svar på frågan, när alliansregeringen och dess meningsfränder skall inse att den mångkulturalistiska massinvandringspolitik som splittrar vårt land och vårt folk gått för långt.

Reinfeldt i ett tappert försök att vara blågul. Vi minns dock hans ord från Södertälje-förorten Ronna för några år sedan: ”Ursvenskt är bara barbariet.”

Jimmie Åkesson drog som en särskild retorisk finess – det känns onekligen bra med en historiebevandrad partiledare – en parallell mellan förortsbränderna och den stora brand, som enligt historiska källor förhärjade Rom år 64 före Kristi födelse. Enligt sentida mytbildning skall den galne kejsar Nero ha spelat fiol medan branden, som han antogs själv stå bakom, rasade som värst. Så kan det inte ha varit, anmärkte Jimmie Åkesson riktigt, emedan fiolen inte uppfanns förrän många hundra år senare. Liknelsen är ändå enkel att förstå, menade Åkesson:

– Det duger inte att spela fiol medan förorterna brinner som en följd av er katastrofala splittringspolitik.

Om vi ska titta litet på historiken bakom Roms brand så tyder det mesta på att den verkligen ägde rum, även om alla primärkällor gått förlorade. De uppgifter vi har att tillgå emanerar från historieskrivare som Tacitus, Suetonius och Dio Cassio. Om kejsar Neros roll i det hela finns det motstridiga uppgifter.

Några hävdar att han själv lät anlägga branden genom att sända ut lejda mordbrännare i staden. Han skall enligt vissa uppgifter inför publik  ha framfört sången Iliou persis – Nero sjöng ofta och gärna – och/eller eventuellt spelat lyra, ett instrument som de facto fanns på den tiden. Han skall då ha varit iförd en påkostad scenkostymering.

Så här har en konstnär tänkt sig hur det såg ut när Nero sjöng till eget ackompanjemang på lyra under Roms brand.

Enligt andra uppgifter ska Nero dock ha befunnit sig på annan plats då branden bröt ut. Branden rasade enligt Suetonius i sex dagar och sju nätter och ödelade tre av 14 distrikt i Rom. Fyra distrikt härjades svårt medan endast fyra klarade sig helt.

Modern historieforskning lutar åt att det inte var Nero som gav order om branden – vad som talar däremot är bland annat att eldslågorna även förtärde kejsarens eget palats. Klart är under alla omständigheter att han utnämnde Roms kristna till syndabockar. De utsattes för bestialisk förföljelse:  de blev korsfästa, användes som levande facklor, kastades in på arenor med vilja djur etcetera.

Nero (37 – 68).

Nero – eller Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus (37 – 68) – var Roms femte kejsare. Han mötte en ond, bråd död fyra år efter Roms brand. De kristnas antal ökade stadigt i numerär, och 392 hade kristendomen slutgiltigt besegrat den romerska uppsättningen gudar, då kejsar Teodosius den store utnämnde den till statsreligion.

Så kan det gå. Förhoppningsvis kommer även Reinfeldts och den nuvarande regeringens splittrings- och massinvandringspolitik en dag vara ett minne blott.

Fotnot: En video av debatten mellan Jimmie Åkessons finns att tillgå på SDs hemsida: http://www.sverigedemokraterna.se.

Möte med Dennis

Beppe Wolgers i godnattagen…

Nyligen träffade jag Dennis på bussen hem från pendeltågsstationen.

Jag hade aldrig sett mannen förut men han visade sig vara en språksam och kanske inte helt nykter herre  i den yngre medelåldern. Såg bra ut på ett litet ostyrigt sätt och släpade på ett fiskspö modell större. Han var på väg hem till Ronna i Södertälje, där han uppgav sig ha bott i fyra år. Han  frågade ingående såväl busschauffören som mig var han skulle byta buss.

Dennis hade tydligtvis blivit en aning tilltufsad av livet. Han pratade mycket om en gammal kärlekshistoria med en dotter till en känd svensk artist. Jag fattade det som om båda varit bosatta på Södermalm i Stockholm. Genom kärleksrelationen hade han kommit i kontakt med delar av gräddan ur svensk underhållningsindustri, däribland skådespelaren Gösta Ekman.

Dennis sade sig vara mycket olycklig över det kraschade förhållandet och över att ha tvingats lämna jetset-livet. Eftersom händelserna han relaterade gick 20-talet år tillbaka i tiden får man utgå ifrån att min nya bekantskap hade haft vissa problem med att göra bokslut över ett avslutat kapitel och gå vidare i livet.

Det var inte första gången en okänd person tilltalat mig på allmänna kommunikationsmedel. Ibland när sådant skett har det hänt att personen i fråga helt plötsligt, utan synbar anledning, mitt i samtalet genomgått en påtaglig humörförändring åt det aggressiva hållet. Så icke med Dennis, som förblev vänlig och minst sagt öppenhjärtig om även relationsinslag av det intimare slaget som jag inte skall återge här. Möjligheten finns naturligtvis att det hela var en skröna, men vissa detaljer i berättelsen bar det genuinas prägel.

Gösta Ekman.

Jag måste tillstå att Dennis öde tog tag i mig. Exakt vad det var som fått honom att hänga kvar vid känslan för den forna kärleken vet jag inte. Jag inser dock att endast en mycket sensibel person kan gå omkring och älta en gammal sedan länge svunnen kärlek bortåt ett kvartssekel senare. Om det var kärleken själv eller den jetset-betonade omgivningen som drog mest kan jag heller inte bedöma.

Dennis tyckte för övrigt att jag påminde honom om förre TV-profilen, låtskrivaren med mera Beppe Wolgers (1926-86), vilket var menat som – och förvisso också av mig upptogs som – en komplimang.

Broder Dennis, om du läser det här hoppas jag inte du tar illa upp. Jag greps som sagt av din levnadsberättelse och hoppas du får rätsida på ditt liv. Och försök gå vidare – även om detta förstås är lättare sagt än gjort. Du ser fortfarande bra ut, har säkert goda egenskaper och kan troligen hitta en ny käresta när du vill, om du vill! Men du måste glömma det som varit så gott det nu går.

Slutligen en finstämd sång – ”Jag saknar dig mindre och mindre” – med Melissa Horn som jag tycker kan passa i sammanhanget:

http://www.youtube.com/watch?v=PjIV2OFoSXs

Kärleken är ingen lätt sak.

Om strippskandaler och kryptonazister i täljepolitiken

Sverigedemokraterna (SD) når 7,5 procent – högst någonsin – i Synovates sista opinionsmätning och 6,4 hos Aftonbladet/United Minds. Det framtvingar naturligtvis skärrade reaktioner från olika håll. Regeringspolitiker såsom Anders Borg och Carl Bildt har blivit mycket flitiga med att uppmana väljare att inte rösta på SD, samtidigt som så kallade  tungviktare sägs såga SDs budget och allt annat partiet företar sig.

Den våldsbenägna extremvänstern för sin del har  bytt taktik: från att söka förlöjliga oss sverigedemokrater genom clownuppträden och andra förlustelser låter man numera det råa våldet och det långt ifrån clownlika hatet råda. Som då maskerade personer bröt sig in hos unge David von Arnold och torterade honom. Som olagliga och våldsamma motdemonstrationer då man gör allt för att stoppa SD-möten.  Som dödshot i brev och telefon. Att dylika aktioner ofrånkomligen skapar sympatier för oss och ökar på röstetalen verkar inte bekymra den röda dräggen. Som på sitt sätt nog kan sägas utgöra några av våra mest effektiva valarbetare.

Jag noterar dock att Expos chefredaktör Daniel Pohl i såväl tidingar som TV bestämt tagit avstånd från våldet mot Sverigedemokraterna, vilket hedrar honom. Något liknande oförbehållslöst avstångstagande från det paranoida SD-hatet har hittills inte avhörts från det parlamentariska etablissemanget.  Reinfeldt beklagade visserligen våld och odemokratiska metoder mot SD häromdagen men menade ändå, att SD nog får skylla sig självt.

I dag idkade vi som arbetar på partikansliet i Stockholm högläsning ur ett brev, addresserat till ”Sverigejudarna (SD)” med följande lydelse: ” Åk hem till Israel, era stinkande judesvin! Hur tycker ni om att höra sådant?” Som svar på den sistnämnda frågan skulle jag vilja säga att det alltid är intressant att studera hur störda individer brukar uttrycka sig. Ändå skiljer sig raderna i brevet inte nämnvärt från de tirader i mejl och bloggar jag brukar få mig till livs från människor som påstår sig tillhöra den så kallade nationella rörelsen: det är ”sionist” hit, ”muhammedan” dit, ”jävel”, ”skitstövel”, sekterist”, you name it.

Eljest tänkte jag i det här inlägget mest uppehålla mig vid valrörelsen i min hemkommun, Södertälje, där jag toppar SDs kommunlista. Just nu talas det förstås mest om Vänsterpartiets beryktade burleskerier under en ”familjedag” med det i sammanhanget något anmärkningsvärda namnet ”Rocka röven av högern” i kommundelen Järna. (Där också inom parentes sagt även sosseriet och ABF medverkade).

Förutom avklädda knivkastare och personer som spottade äpplen på publiken kunde noteras en strippa som valt att dölja bröstvårtorna med V-klistermärken. Underhållningen i fråga försvarades av vänsterpartistiska kommunalrådet Staffan Norberg och nämndpolitikern Isabel Flygare men brännmärktes som oacceptabelt från partiledningen; Flygare försökte i TV få det till att strippans framträdande var något slags feministisk manifestation men lyckades dåligt.

I förra veckan fanns jag och SD Södertäljes tredjenamn Tobias Kuru på plats i Hovsjöskolan, som bjudit in samtliga partier att informera eleverna om det förestående valet. Faktum är att skolan i ett av Södertäljes mest omtalade och invandrartäta problemområden enligt samstämmiga uppgifter förändrats till det bättre under senare år och särskilt efter den brand som förra våren ödelade en del av skolan, något som till betydande del sägs bero på den nye rektorn, Tom Hagman. Vår närvaro väckte givetvis en hel del nyfikenhet och reaktioner, allt dock väl inom ramen för det acceptabla.

Notabelt är att endast Ung Vänster av övriga partier/ungdomsförbund fanns på plats förutom Sverigedemokraterna, åtminstone under de två dagar jag och Tobias var närvarande (skolan hade bjudit in partierna att finnas på plats under tre dagar). Kanske resonerade man som så att en sådan här aktivitet ändå inte bär frukt i form av röster, men det är ett mycket begränsat sätt att se på saken. Eleverna talade säkert med föräldrar, syskon och släktingar efter skoldagens slut om SDs närvaro, och dessutom visade lärare och annan skolpersonal en hel del intresse för vårt parti. Det blir ringar på vattnet…I morgon finns vi på KTH i Campus Telge.

Förutom sjuklöverpartierna ställer ytterligare ett antal partier upp i Södertäljes kommunval: vid sidan av SD således även Nationaldemokraterna (ND), Pensionärspartiet (PP) och Södertäljepartiet (SP). Det finns viss risk för en komplicerad situation efter valet, då jag bedömer det som fullt troligt att samtliga småpartier kommer in i fullmäktige. Om etablissemanget vill tala med SD går det naturligtvis för sig – om man har något att erbjuda.

Nationaldemokraterna, ett parti som grundades utifrån en extremnationalistisk utbrytning ur Sverigedemokraterna 2001, har sitt starkaste fäste i Södertälje med två mandat i fullmäktige (där SD tyvärr har två tomma stolar) och är märkbart oroade över SDs mobilisering. Således klarar ND tydligtvis inte av att utforma sitt valmaterial utan att ge sig på SD, som utmålas som ett ”mångkulturellt” förrädarparti.

Orsak: SD har valt att se invandrare som en del av lösningen på Södertäljes många och allvarliga problem i stället för att hålla dem ute kylan och har därför inte haft några betänkligheter att ta med främst kristna irakier ”på vagnen.” I mångt och mycket delar denna kategori invandrare Sverigedemokraternas värdekonservativa hållning.

Toknationalistiska ND å sin sida kör ett eget apartheidrace: man tar avstånd från SDs assimilationslinje och eftersträvar att de utomeuropeiska invandrarna koncentreras/isloleras i områden såsom Hovsjö och Ronna, detta för att det skall vara desto lättare att sparka ut dem (”repatriera”) i en framtid. Problemet för denna diminutiva partibildning är naturligtvis att dess möjligheter att tillvälla sig tillräckligt antal röster för att kunna förverkliga sin politik är obefintliga – svenska folket har inte och kommer aldrig att ha särskilt mycket till övers för kryptonazistiska apartheidaktivister.

ND är för övrigt mig veterligt det enda svenska partiet som har en fängelsedömd person – Marc Abramsson – som partiledare. Denne har försiktigvis valt att ha sambon Elin Lövgren som andranamn i fullmäktige.

Södertäljepolitikens ytterlighetspartier – V och ND – förefaller alltså ha problem. Hur domen på valdagen kommer att se ut är en annan fråga.