Nya Zeelands nya extrema abortlag har mött betydande motstånd.
”New Zealand´s MPs have introduced the most extreme abortion law in the the world after the Abortion Legislation Bill passed its third reading in Parliament. The bill passed by 68 votes to 51 – a much narrower margin than at the first and second reading.”
Det meddelar den brittiska sajten Right To Life News den 18 mars 2020. Medan den nya lagen hyllats i politiskt korrekta kretsar för att den uppges avkriminalisera abort redogör Right To Life för vad den de facto innebär.
Premiärminister Jacinda Ardern slussade snabbt igenom lagen i det nyzeeländska parlamentet medan de flesta inte hade tid för så mycket annat än den kinesiska pandemin. Den innebär bland annat:
— Abort kommer att bli tillgänglig för alla kvinnor oavsett orsak.
— Könsval legaliseras – det vill säga abort på grund av oönskat kön blir tillåtet.
— Tidigare fanns en 20-veckorsgräns för aborter som utfördes till följd av handikapp hos fostret – med den nya lagen kommer abort att tillåtas till och med födelsen för åkommor såsom gomspalt, klumpfot och Downs syndrom.
— Med den nya lagen finns inget lagligt krav på att ett barn som föds på grund av en misslyckad abort skall behandlas medicinskt.
Undersökningar har visat att den nya lagen är impopulär bland allmänheten, enkannerligen bland kvinnor. Endast 2 procent av de tillfrågade kvinnorna visade sig stödja abort till och med födelsen, medan 93 procent kvinnor var motståndare till könsselektiv abort.
Lagen har av naturliga skäl mött hårt motstånd från handikappvärlden. Över 60 000 personer skrev exempelvis under en petition som uppmanade den förre vice premiärministern, Winston Peters från det nationalistiska partiet New Zealand First, att via regeringen dra tillbaka lagförslaget.
Gruppen Voice For Life har kommenterat: ”In passing Labours extreme abortion Bill our MPs have ushered in a new law that will liberalise abortion up to birth, allow for sex-selective abortion, and remove current freedom of conscience rights from New Zealand´s medical professions.”
Det finns emellertid ett land där situationen för de ofödda barnen är ännu värre än i Nya Zeeland, nämligen Kanada. Det är enda landet i världen som helt saknar abortlagstiftning, vilket gör att rena vilda västern råder på området. Delstaten Victoria i Australien har vidare en abortlag som liknar den nyzeeländska, då den tillåter aborter till och med födelsen av vilken orsak som helst,
Inte heller kan man ostraffat försvara någon som bryter en lans för den traditionella uppfattningen att det finns två kön och därmed basta. Det har J. K. Rowling nu fått erfara med smärtsam tydlighet. Hon var nämligen oförsynt nog att i en tweet raljera över terminologin ”people who menstruate”: ”I´m sure there used to be a word for these people. Someone help me out. Wumben? Wimpund? Woomud?”
Sedan hon knackat ner detta bröt hela helvetet lös. Två nätfora ägnade åt Potter-litteratur har klargjort att de inte längre kommer att skriva om Rowling om det inte har direkt bäring på böckerna eller publicera bilder av henne. Även Potter-aktörerna Daniel Radcliffe, Eddie Redmayne och Emma Watson, som har J. K. Rowling att tacka för sina karriärer, har tagit avstånd från henne.
Rowling har sökt rädda ansiktet genom att i en längre essä förklara varför hon skrev som hon gjorde, något som snarast förvärrat situationen. Bland annat anger hon fem skäl till varför hon oroar sig över transaktivismen, vilka kan tas del av här:
Det är definitivt ingen överraskning att den som vågar sig på att problematisera de vansinnigaste genusteorierna råkar ut för en kaskad av hat och hot. Jag har själv råkat ut för det. Vad som kan tyckas vara aningen ironiskt är att J. K. Rowling själv beskriver sig som vänsterinriktad och förvisso har gjort sig skyldig till ett antal högeligen politiskt korrekta ställningstaganden genom åren.
I september 2008 donerade hon 1 miljon pund till brittiska Labour, som då leddes av hennes gamle vän Gordon Brown. Tidigare samma år gjorde hon följande uttalande inför presidentvalet i USA: ”I want a democrat in the White House. It´s sad Obama and Clinton are rivals because they are both great.” Rowling har senare jämfört Donald Trump med Potter-skurken lord Woldemort. https://en.wikipedia.org/wiki/Politics_of_J._K._Rowling
Ralph Fiennes som lord Woldemort.
Rowlings är vidare känd för att vara fanatisk ”miljövän”. 2008 blockerade hon exempelvis den finska upplagan av den då aktuella Harry Potter-boken, eftersom den saknade den ekologiska certifering författarinnan efterlyste.
Det finns alltså en gräns för min medömkan med den nu 55-åriga Joanne ”Jo” Murray, född Rowling, som heller knappast lär bli utfattig när hon nu drabbas av PK-mobbens bannstråle. Hon kan kalla sig miljardär och hennes böcker har sålt i fler än 450 miljoner exemplar över hela världen och har översatts till 73 språk. Filmerna om Potter vevas oavbrutet i allehanda globala TV-kanaler.
Självklart stödjer jag dock hennes kamp mot de yttrandefrihetens fiender som nu hoppar på henne, delvis för att själva framstå som ”goda” och ”engagerade” för ”rätt” saker. Ofta är det dessutom de som skriker högst om ”tolerans” som är de mest intoleranta. Dessa nöjer sig aldrig med att kritisera ett i deras ögon förargelseväckande uttalande utan är alltid ute efter att bannlysa och utesluta.
Själv är jag garvad nog att inte vara ett dugg förbluffad eller häpen över skitstormen mot J. K. Rowling. Att säga eller ens antyda det till synes självklara – att det finns två kön, män och kvinnor – är helt enkelt inte tillåtet i den alltid kliniskt humorbefriade tok- och genusvänsterns ögon. Detta förhållande kommer dessutom att vara till tidens slut. Oavsett hur man klär eller känner sig.
Dershovitz jämförde således den 78-årige demokratiske presidentkandidaten med ledaren för det hårt ansatta Labour-partiet i Storbritannien, Jeremy Corbyn, 70, som åkte på en jordskredsförlust mot Boris Johnsons Tories i det brittiska parlamentsvalet i december 2019. Corbyn vägrade i TV-intervjuer att ta avstånd från den i Labour utbredda antisemitismen.
Om Sanders blir nominerad som det Demokratiska partiets presidentkandidat skulle det enligt Dershovitz innebära en stor framgång för den anti-israeliska röreslen Boycott, Divestment and Sanctions (BDS), vilken förespråkar bojkott och islolering av den judiska staten i syfte att sätta press på landet i konflikten med ”palestinierna”.
Tysklands parlament fördömde i maj 2019 BDS med följande motivering: ”De argumentationsmönster och metoder som används av BDS-rörelsen är antisemitiska.”
Dershovitz påpekade att Sanders kallat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för ”rasist” men struntat i att nagelfara den somaliskfödda, demokratiska kongressleamoten Ilhan Omar för hennes talrika antisemitiska uttalanden. Tvärtom har Sanders välkomnat Omars stöd för hans kandidatur.
Stop Antisemitism sammanfattade sitt val av Ilhan Omar i sex punkter: 1. Hon har anklagat USAs judar för att hysa dubbla lojaliteter. 2. Hon har påstått att judar köper inflytande för pengar. 3. Hon har anklagat Israel för att ha hypnotiserat världen. 4. Hon stödjer BDS. 5. Hon har i en resolution till representanhuset jämfört en bojkott av Israel med en bojkott av nazisterna. 6. Hon har erhållit entusiastiskt stöd för sina antisemitiska uttalanden av ärkenazisten och KKK-ledaren David Duke.
Alan Dershovitz, som uppger sig vara registrerad demokrat, har sagt att han – liksom mångas andra amerikanska judar – inte kommer att rösta demokratiskt om Bernie Sanders blir nominerad som officiell presidentkandidat vid partiets konvent i Milwaukee i juli. Han är även kritisk till den andre judiske kandidaten, Michael Bloomberg, på grund av dennes ”lack of knowledge” i frågor som rör Mellanöstern.
Alan Dershovitz (till höger) och favoriten Joe Biden.
Dershovitz egen favorit bland demokratiska presidentkandidater är förre vicepresidenten Joe Biden, 77, som vann en storseger före Sanders i primärvalet i South Carolina med 48,5 procent av rösterna. Den amerikanska advokaten sade att han ”entusiastiskt” skulle stödja Biden mot Donald Trump. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/primarval-i-south-carolina
Fotnot: Alan Dershowitz har i sin nya bok The Case Against Impeaching Trump (Amazon) argumenterat mot att president Donald Trump skulle ställas inför riksrätt.
Vänsterradikalen Bernie Sanders vann knappt det demokratiska primärvalet i New Hampshire.
”Den här segern är början till slutet för Donald Trump.”
Det var i alla fall inget fel på optimismen hos segerherren i det Demokratiska partiets primärval i New Hampshire. Bernie Sanders hade när nästan alla röster räknats tillskansat sig 26 procent med Pete Buttigieg på andra plats med 24,4 procent. Den 78-årige Sanders – han kommer att vara 79 då presidentvalet hålls – var dock mycket långt från de 60 procent han nådde i primärvalet 2016. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-demokraternas-primarval-i-new-hampshire
Överraskande trea i New Hampshire var Minnesota-senatorn Amy Klobuchar med 19,8 procent. För Elizabeth Warren (9,3 procent) och Joe Biden (8,4 procent) blev utgången av primärvalet rena kallduschen – ingen av dem fick med sig några delegater till partikonventet i Milwaukee i Wisconsin 13-16 juli.
Sanders må vara en boren optimist, men efter bara ett primärval (New Hampshire) och ett nomineringsmöte (Iowa) är det alldeles för tidigt att utnämna någon given favorit till nomineringen av demokratisk presidentkandidat. I Iowa avgick Buttigieg med en knapp seger närmast före Sanders. Närmast väntar primärval i Nevada den 19 februari och South Carolina den 25 februari.
Den verkliga kraftmätningen väntar emellertid först den 3 mars på den så kallade supertisdagen: då håller nio delstater primärval, däribland USAs folkrikaste delstat, Kalifornien. Det kan nämnas att den snart 78-årige Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-10, har valt att avstå från de fyra första primärvalen för att istället kraftsamla till supertisdagen.
Pete Buttigieg är borgmästare i South Bend i Indiana och öppet homosexuell.
I skrivande stund framstår under alla omständigheter Bernie Sanders som knapp favorit till den demokratiska nomineringen. Ett frågetecken bör dock sättas med tanke på Sanders hälsa – i början av oktober förra året drabbades han av hjärtproblem och tvingades genomgå en operation. https://www.expressen.se/nyheter/bernie-sanders-drabbad-av-hjartproblem-avbokar-nu/
Om Sanders blir den som ställs mot den sittande presidenten, republikanen Donald Trump, vid valet den 3 november ställs demokraterna inför ett dilemma: frågan är om en socialist långt ut på vänsterkanten med den skandinaviska socialdemokratin som förebild kan väljas till president i det kapitalistiska USA. Skulle någon annan bli nominerad hamnar partiet i ett måhända ännu större bryderi. Det är då troligt att Sanders många rabiata anhängare kommer att skylla nederlaget på det demokratiska etablissemanget och strunta i partilojaliteten.
David Brooks rapporterar i en krönika i New York Times den 6 februari att endast 53 procent av Sanders-sympatisörerna sagt att de kommer att stödja vem som än blir demokratisk presidentkandidat. 2016 visade många demokratiska väljare sitt missnöje genom att ge segern till Donald Trump i tre amerikanska delstater. Brooks framhåller:
In 2016, in Pennsylvania, 117 000 primary voters went for Trump in the general, and Trump won the state by 44 292 ballots. In Michigan,48 000 Sanders voters went for Trump, and Trump won the state by 10 704. In Wisconsin, 51 300 Sanders voters went for Trump, and Trump won the state by 22 748.
Det kan således utan överdrift sägas att Sanders-anhängare, som var besvikna över att nomineringen tillföll Hillary Clinton, hjälpte Donald Trump att bli Förenta staternas 45e president. Historien kan mycket väl upprepa sig. Vad som förenar Sanders- och Trump-väljare är avsky för det så kallade etablissemanget.
Bernard ”Bernie” Sands föddes i Brooklyn i New York den 8 september 1941. Fadern Eli Sanders var judisk immigrant vars familj dödats i Förintelsen. 1981-89 var Bernie borgmästare i Burlington i Vermont, den minsta stad som är största stad i någon amerikansk delstat med sina omkring 43 000 invånare. 1991 blev Sanders ledamot i USAs representanthus för att 2006 väljas in i senaten. Han var länge partilös men samarbetade med det Demokratiska partiet i kongressen – först 2015 blev han medlem hos demokraterna. Bernie Sanders är den som längst suttit i USAs kongress som partilös. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bernie_Sanders
Amy Klobuchar gjorde bra ifrån sig i New Hampshire.
Det är minst av allt någon hemlighet att Bernie Sanders, som kallar sig ”demokratisk socialist”, befinner sig långt ut på den demokratiska vänsterflygeln. Det väckte såväl uppmärksamhet som vrede när han för för ett år sedan vägrade dels att kalla socialistdiktaturen Venezuelas starke man Nicolas Maduro för diktator, dels att erkänna nationalförsamlingens majoritetsledare Juan Guaidó som tillförordnad president, vilket USA och ytterligare ett 50-tal länder gör. https://www.politico.com/story/2019/02/21/bernie-sanders-venezuela-maduro-1179636
Bernie Sanders äldre bror Lawrence (Larry) Sanders, född 1935, emigrerade i slutet av 1960-talet till Storbritannien där han blev universitetslektor. Han engagerade sig i Labour-partiet men lämnade det 2001 med motiveringen, att det under Tony Blairs ledning gått för långt åt höger. Han anslöt sig istället till Green Party of England and Wales och är i dag dess hälsopolitiske talesman.
Larry Sanders är hälsopolitisk talesman för Green Party i Storbritannien.
Jag finner det osannolikt att Bernie Sanders med sin oförblommerade vänsterprofil blir nominerad som Demokratiska partiets presidentkandidat. Inte heller tror jag mycket på den öppet homosexuelle Pete Buttigiegs eller den pinsamme Ukraina-myglaren Joe Bidens chanser.
Enligt Jeremy Corbyn är dömda Hamas-terrorister och mördare ”bröder”.
Jeremy Corbyn, sedan 2015 ledare för brittiska Labour, väckte nyligen uppmärksamhet då han i en intervju med BBCs Andrew McNeil trots upprepade påstötningar vägrade be om ursäkt för den antisemitism som lever och frodas inom hans parti. Corbyn har, föga övertygande, i efterhand sökt rädda ansiktet genom att påstå att Labour redan har tagit avstånd från judehatet. https://www.timesofisrael.com/after-refusing-to-apologize-for-anti-semitism-corbyn-says-he-already-said-sorry/
Några som inte låtit sig övertygas av Corbyns försäkringar om att han och hans parti inte är antisemiter är Simon Wiesenthal Center i Los Angeles. Jeremy Corbyn och hans Labour-parti toppar nämligen den lista över årets mest framträdande antisemitiska aktörer som centret publicerar varje år. https://www.thesun.co.uk/news/politics/10506222/jeremy-corbyns-labour-biggest-threat-to-jews/
Rabbinen Marvin Hier, som leder Simon Wiesenthal Center, menar att om Corbyn och Labour skulle gå segrande ur det brittiska valet den 12 december skulle Storbritannien i världens ögon framstå som en internationell paria vilket enligt Hier vore en katastrof för demokratin.
Efter att ha påmint om premiärminister Winston Churchills framgångsrika bekämpande av den tyska nationalsocialismen under Andra världskriget citeras rabbi Hier på följande sätt: ”Britain was at the forefront of defeating Hitler and now, on the 75th anniversary of the liberation of Auschwitz, the person who wants to sit in Winston Churchill´s chair at No 10 (Downing Street i London, bloggarens anmärkning) is fostering antisemitism.”
Wiesenthal-centret etablerades för drygt 40 år sedan och är uppkallat efter den legendariske nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005), som föddes i det dåvarande österrikiska imperiet i vad som i dag är Ukraina. Han tillbringade flera år i Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger.https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal
Efter sin befrielse såg Simon Wiesenthal det som sin uppgift att spåra upp och ställa nazistiska krigsförbrytare inför rätta. Han anses genom sin i Wien baserade verksamhet ha bidragit till att mer än 1000 av de senare kunde hittas och få möta en rättvisa de inte unnade sina miljontals offer.
Nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal blev 96 år.
Antisemitismen och Israel-hatet inom det socialdemokratiska Labour är väl dokumenterade och har resulterat i att ett antal judiska medlemmar lämnat partiet. Bland Labours främsta uppbackare märks den islamistiska palestinaarabiska terrororganisationen Hamas. Från Gaza och London har Hamas emfatiskt tagit parti för Labour inför valet den 12 december. https://www.jpost.com/Diaspora/Antisemitism/Influential-Corbyn-supporting-Facebook-page-run-by-Hamas-from-Gaza-610306
Jeremy Corbyn har genom åren vid ett flertal tillfällen ertappats med att inte bara uttrycka sympati för det så kallade Palestina respektive kritisera staten Israel utan fastmer uttrycka sin sympati gentemot dömda palestinaarabiska terrorister.
Den Hamas-sponsrade Facebook-sidan ”We support Jeremy Corbyn” har fler än 72 000 medlemmar och tillhör Corbyns och Labours mest framträdande sympatisörer.
Premiärminister Boris Johnson och oppositionsledaren Jeremy Corbyn i en valdebatt.
Den 12 december hålls nyval i Storbritannien där Brexit kommer att vara en av de stora och avgörande frågorna. Som läget ter sig i skrivande stund ser det ut att vara upplagt för en jordskredsseger för det Brexit-positiva konservativa partiet, Tories.
Tories lett av premiärminister Boris Johnson noteras i en opinionsmätning, företagen av Kantar, för 45 procent av väljarsympatierna och utklassar därmed det socialdemokratiska Labour som får 27 procent. Det Liberaldemokratiska partiet får 18 procent medan Brexitpartiet får nöja sig med 2 procent.
Det ser alltså minst sagt bekymmersamt ut för Labour, som teoretiskt sett borde ha en lysande möjlighet att besegra Tories vilka nu innehaft regeringsmakten i nio år. Labour plågas dock av såväl inre strider som alltmer uttalade anklagelser för en från partitoppen utgående antisemitism. I centrum för kontroverserna står partiledaren Jeremy Corbyn.
Corbyn har råkat riktigt i blåsväder sedan han i en katastrofal intervju med BBCs Andrew Neil trots upprepade påstötningar vägrade be Storbritanniens judar om ursäkt för antisemitismen inom Labour-partiet. Neil påpekade att 80 procent av landets judar anser att Labour är ett antisemitiskt parti och frågade då Corbyn om han ville utnyttja intervjutillfället till att be judarna om ursäkt.
Jeremy Bernard Corbyn föddes 1949 och har representerat sitt parti i det brittiska underhuset sedan 1983. Han valdes överraskande till partiledare den 12 september 2015, då han efterträdde Harriet Harman som då var ställföreträdare för Ed Miliband vilken var Labours partiledare 2010-15. Miliband har för övrigt polsk-judisk bakgrund.
Corbyn tillhör vänsterflygeln inom sitt parti. Han driver en högskattepolitik, vill låna pengar till investeringar och förespråkar ett utträde ur NATO för Storbritannien. Han har heller aldrig dolt sina sympatier för palestinaaraberna och sin avsky för den judiska staten Israel.
BBC-intervjun med Corbyn skedde kort tid efter det att Storbritanniens ortodoxe chefsrabbin, Ephraim Mirvis, tagit det unika steget att varna väljarna för att rösta på Labour i det kommande nyvalet. I en krönika i The Times menade han att partiet inte gjort tillräckligt för att rensa ut antijudisk rasism och skrev bland annat:
Mirvin talade bland annat om judehatet som ”a new poision – sanctioned from the very top – has taken root (in the party)”. Chefsrabbinen uppmanar väljarna att rösta ”with their conscience”. I Storbritannien finns närmare 300 000 judar.
Jeremy Corbyn, till vänster, med IRA- och Sinn Fein-ledaren Gerry Adams på 1980-talet.
Trots Tories stora försprång i väljaropinionen och Labour-ledaren Jeremy Corbyns debacle skall de konservativas seger i nyvalet den 12 december inte tas ut i förskott. Risken för Tories är att deras väljare väljer sofflocket i stället för vallokalerna i tron att segern redan är i hamn. Dessutom tillkommer att Storbritanniens system med enmansvalkretsar kan ställa till det.
Karolinska universitetssjukhuset är på nionde plats på Wiesenthal-centrets lista över antisemitiska händelser i världen.
Så har det hänt igen. Sverige representeras för tredje gången från och med 2014 på den amerikanska människorättsorganisationen Simon Wiesenthal Centers årliga lista över de tio mest remarkabla antisemitiska incidenterna. Den här gången är det Karolinska universitetssjukhuset som tvingas schavottera på detta föga smickrande sätt.
Tvåa på listan är den muslimske amerikanske predikanten Louis Farrakhan, ledare för organisationen Nation of Islam, på grund av ett bisarrt antisemitiskt tal Farrakhan höll i Detroit. Tredjeplatsen upptas av amerikanska universitet, vilka fylldes av judefientligt klotter, svastikor och antisemitiska anslag efter Robert Bowers massaker i Pittsburgh.
Wiesenthal-listans fjärde plats upptas av det brittiska Labour-partiets ledare Jeremy Corbyn, som anklagas för att äventyra judiskt liv i Storbritannien med sin antisemitiska retorik. Nummer fem är FN-organisationen United Nations Relief and Works Agency (UNRWA), som anges möjliggöra terrorrörelsen Hamas antisemitiska hjärntvätt av barn i Gaza.
Nummer sex på den aktuella listan är det amerikanska företaget Airbnb, som förser flygresenärer med logiförslag; företaget har dragit bort 200 platser i de israeliskkontrollerade områdena Judéen och Samarien (det så kallade Västbanken) från sina listor. Sjunde platsen intas av German Bank for Social Economy, som anses underlätta den ekonomiska verksamheten för Israel-fientliga så kallade BDS-rörelser (BDS står för Boycott, Divestment, Sanctions).
Åtta på listan är den amerikanska biskopen Gayle Harris i Massachusetts, som spridit lögnaktiga påståenden om att israeliska soldater arresterat ett treårigt arabiskt barn på Tempelberget i Jerusalem och skjutit en arabisk 15-åring i ryggen. När biskopen konfronterades med sina falska påståenden sade hon att hon fått dem från tredje part. Nionde platsen beläggs av Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm och tionde av före detta Pink Floyd-medlemmen Roger Waters, en beryktad bojkottivrare med ambitionen att tala om för Israels judar vad antisemitism är.
Labour-ledaren Jeremy Corbyn är på fjärde plats på antisemitlistan.
Karolinska universitetssjukhuset, med nära kopplingar till Karolinska institutet som varje år utser nobelpristagare i medicin, ”premieras” av Simon Wiesenthal Center för att ha kraftigt fördröjt utredningen kring en överläkares antisemitiska mobbning av tre judiska läkare vid sjukhuset. Överläkaren, som numera tagit så kallad time out, har trakasserat och verbalt angripit de judiska läkarna och försvårat deras yrkesutövning. Han skall dessutom ha kompletterat dessa aktiviteter genom att publicera antisemitiska inlägg och bilder på Facebook. http://lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2018/11/Lakare-pa-Karolinska-anklagas-for-antisemitism/
Två av de drabbade judiska läkarna fann sig föranlåtna att sluta vid den aktuella sjukhusavdelningen på grund av mobbningen. Den tredje stannade dock och kontaktade Wiesenthal-centret i Los Angeles, som skickade sin medarbetare, rabbinen Abraham Cooper, till sjukhuset för samtal med sjukhusledningen. Enligt sjukhusets tillförordnade VD Annika Tibell råder vid sjukhuset ”nolltolerans” mot mobbning och diskriminering, men icke desto mindre har sjukhusets utredning av incidenterna med den anklagade överläkaren dragit ut på tiden.
Det väckte såväl inhemsk som internationell uppmärksamhet då Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) av Simon Wiesenthal Center placerades på åttonde plats på den årliga antisemitlistan 2016. Detta skedde till följd av Wallströms påstående vid en riksdagsdebatt om att Israel ägnade sig åt ”utomrättsliga avrättningar” när israeliska säkerhetsstyrkor oskadliggjorde palestinaarabiska mördare och terrorister. Allt sedan dess är Wallström, som enda utrikesminister inom EU, ansedd som icke önskvärd i Israel. https://www.varldenidag.se/nyheter/margot-wallstrom-atta-pa-antisemitlista/BbbplB!u1Goin63fqa@VwzYtCaaBQ/
Margot Wallström med Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas.
SDs riksdagsman Björn Söder, som då var riksdagens andre vice talman, placerades på sjunde plats på 2014 års Wiesenthal-lista efter något snåriga uttalanden i en intervju med Niklas Orrenius i Dagens Nyheter om judar och andra nationella minoriteter i Sverige. Det något paradoxala i fallet Söder är ju att han är en av det svenska parlamentets mest Israel-vänliga ledamöter, vilket Wiesenthal-centret möjligen inte haft klart för sig. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/5Vrdje/bjorn-soder-pa-internationell-antisemitlista
De svenska listplaceringarna är en indikation på det allt mer utsatta läge judar befinner sig i i Sverige. Till skillnad från i våra nordiska grannländer får de judiska församlingarna och organisationerna helt och hållet svara för och bekosta sina egna säkerhetsarrangemang utom vid särskilda tillfällen, då polisen kan tänka sig att ställa upp. https://www.expressen.se/ledare/naomi-abramowicz/sveriges-judar-tvingas-ta-ansvar-for-sin-egen-sakerhet-/
En satirikers syn på valet i Storbritannien: Theresa May i DUPs bröstficka.
Premiärminister Theresa May och hennes Conservative Party (Tories) gjorde jättefiasko i parlamentsvalet i Storbritannien samtidigt som Labour gjorde braksuccé.
Se där i ett nötskal svenska mediers rapportering kring det brittiska valet. Det behöver knappast sägas att denna var starkt partisk till förmån för vänsteralternativet, precis som sker vid varje amerikanskt presidentval. Som vanligt ser verkligheten något annorlunda ut.
Labour gjorde förvisso bra ifrån sig. Faktum är dock att de konservativa i procent räknat gjorde sitt bästa val på 34 år, då Storbritannien under Margaret Thatchers ledning besegrade Argentina i Falklandskriget. Tories fick i det nyligen hållna valet 42,3 procent av rösterna vilket är ett rekordartat folkligt stöd.http://cornucopia.cornubot.se/2017/06/brittiska-valet-storsta-valjarstodet.html
Till följd av det egenartade valsystemet med enmansvalkretsar – segraren erhåller alla röster – innebär det inte per automatik att ett stort antal röster ger önskat antal mandat i parlamentet.
Leanne Wood leder Plaid Cymru (The Party of Wales), som vill se ett självständigt Wales.
Till de stora förlorarna i valet hörde United Kingdom Independence Party (UKIP), som inte fick ett enda mandat. Räknat i mandat erhöll Conservative Party 318 (-13), Labour 266 (+32), Scottish National Party 35 (-19), Liberal Democratic Party 12 (+3), Democratic Unionist Party 10 (+2), Sinn Fein 7 (+3), Plaid Cymru (The Party of Wales) 4 (+1) och Green Party 1 (oförändrat). https://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2017/jun/08/live-uk-election-results-in-full-2017
Således backade de konservativa avseende platser i House of Commons (underhuset) och fick nöja sig med 318 mandat. Därmed uppnåddes inte egen majoritet, varför premiärminister Theresa May har tvingats uppvakta det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP) som gick fram till 10 platser i underhuset. DUP har lovat stödja Tories enligt principen en fråga i taget. https://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Unionist_Party
DUP är ett socialkonservativt parti som grundades 1971 av pastor Ian Paisley, Desmond Beal och andra ledande företrädare för Protestant Unionist Party. Partiets övergripande målsättning är att motverka den irländska nationalismen och försvara Nordirlands brittiska och protestantiska identitet. DUP är vidare negativt inställt till aborter och avvisar så kallade samkönade äktenskap. Partiet är för Brexit och EU-kritiskt. Paisley ledde DUP till 2008, då han efterträddes som partiledare av Peter Robinson.
Två starka kvinnor tar befälet i brittisk politik: Arlene Foster (DUP) och Theresa May (Tories).
Sedan december 2015 leds partiet av den 46-åriga trebarnsmamman Arlene Foster, vilket gör att satirteckningen här ovan inte är helt rättvisande. Foster har företrätt DUP i det nordirländska parlamentet i Belfast sedan 2003 som representant för Fermanagh och South Tyrone. Hon har sedan 2007 även innehaft flera ministerposter i Northern Ireland Executive.
För att förstå Arelene Fosters politiska engagemang bör man veta att hon har självupplevd erfarenhet av terroriströrelsen IRAs verksamhet. Hennes far, som var reservist i polisstyrkan Royal Ulster Constabulary, utsattes när hon var barn för ett mordförsök. Senare drabbades en skolbuss hon satt i som tonåring av en IRA-bomb. Foster är en supporter till det skotska fotbollslaget Glasgow Rangers. https://en.wikipedia.org/wiki/Arlene_Foster
Det har på sina håll grymtats över att Tories nu kommer att bli beroende av det avsevärt mer konservativa – några skulle säga reaktionära – Democratic Unionist Party. Storbritannien borde under alla omständigheter glädja sig åt att man nu slipper se Labour hamna i regeringsställning, ett parti som senast hade regeringsmakten under Gordon Browns misslyckade tid som premiärminister 2007-10.
Förre London-borgmästaren Ken Livingstone är avstängd från Labour efter att ha kallat Hitler ”sionist”.
Labour, nominellt socialdemokratiskt men i dagens läge sannolikt betydligt mer ideologiskt till vänster än så, har urartat till att bli ett parti som har svåra problem med antisemitism och en eklatant ovilja att ta avstånd från terrorism. 18 medlemmar, varav en parlamentsledamot och en före detta borgmästare i London, har avstängts för antisemitiska kommentarer. https://www.theguardian.com/politics/2017/apr/04/labour-suspends-ken-livingstone-for-a-year-over-hitler-comments
Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, har torgfört uppfattningen att Hitler var sionist samt försvarat den kvinnliga parlamentsledamoten Naz Shah för att på sin Facebook-sida förespråkat att Israel skulle omlokaliseras till USA. Livingstone har envist hållit fast vid sin uppfattning och därför fått sin avstängning förlängd, medan Shah gjort avbön och åter tagits till nåder. https://www.theguardian.com/books/2016/sep/13/the-lefts-jewish-problem-corbyn-israel-and-antisemitism-dave-rich-review
Labourledaren Jeremy Corbyn har länge gjort en slät figur i brittisk politik och mest väckt uppmärksamhet på grund av sin så kallade antisionism – en term som nästan alltid är en omskrivning för antisemitism – och negativa inställning till den judiska staten Israel. På meritlistan står vidare en mångårig faiblesse för den irländska nationalist-/terroriströrelsen IRA och dess politiska gren Sinn Fein. Han är nära vän med det senare partiets mångårige ledare Gerry Adams. Sinn Fein deltar visserligen i de brittiska valen men har som princip att inte låta sig representeras i underhuset.
Extremvänsterpolitikerna Jeremy Corbyn (Labour) och Gerry Adams (Sinn Fein) 1995.
Vänsterextremisten Jeremy Corbin, givetvis hjälten nummer 1 i det brittiska valet enligt svenska medier, har alltid vägrat ta avstånd från terrorismen oavsett om denna kommit från IRA eller islamismen vilket framgår av denna statistik: https://order-order.com/2017/06/08/100-times-jeremy-corbyn-sided-terrorists/
Samma dag som detta skrivs har det meddelats att premiärminister May sett sig föranlåten att avskeda två högt uppsatta kampanjstrateger för att blidka den interna Tory-opinionen, och det kan förutsättas att kommande regeringsbestyr och Brexit-förberedelser inte kommer att bli helt smärtfria. Mays beslut att utlysa nyval var säkerligen ett missgrepp.
Någon katastrofsituation råder dock inte – den verkliga katastrofen skulle ha inträffat om Labour och Jeremy Corbyn hade kommit till makten.
Man kan nog säga att Wallström jobbat ihop till placeringen. Den omedelbara anledningen till uppmärksammandet är, att den svenska utrikesministern genom att anklaga Israel för ”utomrättsliga avrättningar” bryr sig mer om förövarna än offren för den palestinaarabiska terrorn i Mellanösterns enda demokrati.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande
Margot Wallström var dock tidigt ute i det antiisraeliska spåret genom att, redan kort efter den rödgröna ministärens tillträde hösten 2014, tillsammans med statsminister Stefan Löfven välkomna den Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas till Sverige; i samband med besöket gick Sverige officiellt ut och erkände ”Palestina” – ett ”land” som inte finns och aldrig funnits i historien – diplomatiskt. Samtidigt kungjorde en strålande glad Wallström att Mahmouds dubiösa myndighet skulle få 1,5 miljarder årligen i svenskt bistånd. Israelerna var måttligt roade.
Israels ”aggression” i Mellanöstern ur Hamas perspektiv.
Vid Abbas besök meddelade Löfven och Wallström för vem som orkade lyssna att en ”tvåstatslösning” är enda möjligheten till fred i Mellanöstern och att det svenska erkännandet skulle ses som en fredsbefrämjande åtgärd. Det allt överskuggande problemet med det resonemanget är givetvis, att vare sig Mahmouds Fatah/PLO eller Hamas visar några som helst tecken på att vare sig tolerera eller erkänna den judiska staten Israel som statsbildning. Erkännandet kan därför ses som ett stöd för den ständigt pågående palestinaarabiska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/03/lofvens-regering-premierar-terrorn-genom-att-erkanna-palestina/
Utrikesminister Wallström ådrog sig vidare Israels vrede, då hon i en TV-intervju för drygt ett år sedan hävdade att en av de viktigaste orsakerna till muslimsk radikalisering i allmänhet och de fruktansvärda terrordåden i Paris i november 2015 i synnerhet var konflikten mellan Israel och ”Palestina” vilken sades ge upphov till en känsla av hopplöshet bland unga muslimer. http://www.dn.se/nyheter/israel-kallar-upp-ambassador-efter-uttalande-av-wallstrom/
2014 hade Sverigedemokraternas toppolitiker Björn Söder det tvivelaktiga nöjet att hamna på sjätte plats på Simon Wiesenthal Centers lista över prominenta antisemiter. Bakgrunden var att Söder i ett svar på en fråga i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius gjort ett rätt aktningsvärt försök att reda ut förhållandet mellan judiskhet och svenskhet. Media gjorde givetvis vad de kunde för att missförstå varje stavelse av Söders svar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20118462.ab
Björn Söder på ”antisemitlista” – samma lista som då Margot Wallström hamnade där kallades ”anti-Israel-lista”.
Kollektiv bestörtning utbröt bland etablerade godhetsapostlar. Aftonbladets Anders Lindberg menade exempelvis att Söders listplacering var en skam för Sverige. https://twitter.com/anderslindberg/status/552875457302233090 Jag har ännu inte sett någon kommentar från Lindberg angående Margot Wallströms listplacering. Inte heller från Expo.
Wallströms prominens bland världens antisemiter gör tvivelsutan mediaetablissemangets företrädare förvirrade. Söder kunde man förstå, han representerade trots allt det avskydda SD med påstådda ”rötter i nazismen”. Men Wallström, vår klämkäcka blonda utrikesminister? I syfte att mildra skadan förkunnas nu Wiesenthal-centrets årliga lista vara en ”anti-Israel-lista”, inte en ”antisemitlista” som det hette då Björn Söder hamnade där. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik
SVT Nyheter låter därtill Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö förklara: ”Listan är uppenbarligen oseriös” samt att Wiesenthal-centret blandat ihop antisemitism med Israel-kritik. ”Sveriges regering är aktiv i kampen mot antisemitism och är för en hållbar tvåstatslösning”, meddelar Wirkensjö vidare. En aktivitet som Wirkensjö torde vara tämligen ensam om att ha observerat.
Pressekreterare Wirkensjö ser ”kamp mot antisemitism” där ingen annan ser den.
1. FN, som med president Barack Obamas hjälp lotsade igenom en resolution i säkerhetsrådet som ensidigt fördömer Israel för byggande av bosättningar i de judiska kärnområdena Judéen och Samarien, samt tidigare i form av en resolution i UNESCO frånkände Israel varje historisk rätt till heliga judiska platser såsom Tempelberget och Västra tempelmuren samt Rakels grav och Patriarkernas grav.
Barack Obama träffade Mahmoud Abbas i Ramallah 2013.
2. Brittiska labourledare med Jeremy Corbyn i spetsen samt överhuspolitikern Jenny Tonge för en rad antisemitiska utspel och uttalanden. Baronessan Tonge, född Smith, uteslöts ur sitt parti, Liberaldemokraterna, i oktober i år för rabiat anti-israelisk extremism. Bland annat har hon påstått att Israel bär ansvaret för den ökande antisemitismen.
3. Frankrike, som blev första EU-landet att kräva märkning av varor från israeliska områden i enlighet med 1967 års gränser.
4. Stöd för den internationella anti-israeliska och antisemitiska hatrörelsen Boycott, Divestment and Sanctions Movement (DBS) från bland annat Lärarunionen i Tyskland, United Church of Christ i USA och Ryan University i Kanada.
5. Richard Spencer, amerikansk extremnationalistisk aktivist och ledare för National Policy Institute (NPI).
6. Det samlade ”palestinska” ledarskapet Fatah och Hamas för ständigt pågående terror mot den judiska staten Israel.
7. Nederländerna, där det förekommit så många antisemitiska attacker, inte minst mot skolor, att det inte längre är meningsfyllt att rapportera dem.
8. Sveriges utrikesminister Margot Wallström, som bryr sig mer om de terroristiska förövarna i Mellanöstern än deras offer.
9. Sporten, en internationell grogrund för antisemitism. Exempel ges från USA, där anhängare till ett skollag skrek ”You killed Jesus, You killed Jesus” till anhängare av en konkurrerande skola med många judar. Andra exempel från Nederländerna, Italien, Storbritannien, Kroatien och Polen.
Den polske historikern Jan Tomasz Gross hotas av fängelse för sina studier i polskt judemördande.
10. Polen, där den bemärkte historikern Jan Tomasz Gross riskerar fängelsestraff på grund av anklagelser om att alltför ingående ha dokumenterat polskt deltagande i mördandet av judar under Andra världskriget.
Att Simon Wiesenthal Center kan hugga i sten har vi sett av exemplen Björn Söder och Nya Tider ovan. Jag är ändå rätt imponerad av 2016 års antisemitlista, som visar att centret inte räds den grannlaga uppgiften att bena upp eventuella skillnader mellan kritik av Israel, antisionism och antisemitism. Sådana skillnader kan förvisso förekomma, men de är sällsynta.
Antisemitism maskeras nämligen mycket ofta med just ”Israel-kritik” och ”antisionism”. I fallet Margot Wallström tror jag helt enkelt hon är för korkad för att begripa detta. Hon fullföljer ju bara den hävdvunna, socialdemokratiska Palme-Andersson-linjen utan att inse, att denna från första början är djupt antisemitisk. Det gör inte hennes förlöpningar mindre allvarliga. Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/antisionismen-ar-den-moderna-antisemitismen/
Nigel Farage tog heder och ära av Europaparlamentets unionsanhängare: skrattar bäst som skrattar sist…
Frågan är om inte UKIP-ledaren Nigel Farages inlägg vid Europaparlamentets krissession i Bryssel efter den brittiska Brexit-röstningen är årets mest underhållande politiska debattinsats på våra breddgrader alla kategorier.
Den 52-årige Farage, som representerat United Kingdom Independence Party (UKIP) i Europaparlamentet sedan 1999, inledde med:
– Ni skrattade åt mig när jag stod här för 17 år sedan och förklarade att jag ville leda en kampanj för att Storbritannien skulle lämna den Europeiska unionen. Nu skrattar ni inte längre.
Då hade redan en betydande del av de parlamentariker som vill behålla den Europeiska unionen intakt inlett en orkan av buanden och hånfulla tillmälen mot mannen som, framför andra, anses ha fått Storbritannien att lämna EU. Det gick så långt att talmannen, Martin Schulz, tvingades vädja till parlamentet att lyssna artigt på vad Nigel Farage hade att säga, även om de inte höll med honom.
En bild av EU-maktens arrogans: ”konjaksjunkern”, ordföranden i Europeiska kommissionen Jean-Claude Juncker, söker hindra en fotograf att föreviga Nigel Farage.
En självklarhet, kan man tycka, men unionsfantasterna inom EU-gemenskapen inklusive parlamentet och massmedierna är nu ingen grupp som utmärkt sig för någon vidsträckt tolerans eller demokratisk övertygelse. Efter Brexit ifrågasätter en del av dem till och med demokratin som sådan: folket kan ju ha fel, och då är det bättre och säkrare att låta eliten styra.
Det är i och för sig en rätt märklig utveckling att det blivit så. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var Socialdemokraterna, hela vänstern och Centern emfatiska motståndare till EEC, som det gemensamma europeiska projektet då benämndes. Detta sågs som ett kapitalistiskt lurendrejeri och fördömdes i alla möjliga och omöjliga tonarter från vänsterhåll med Olof Palme i spetsen. Vi skulle behålla vår självständighet och inte utlokalisera den till Bryssel, sades det.
Det räckte för att jag skulle ta ställning för EEC/EG – jag ville ha friska västeuropeiska vindar i det instängda Sossesverige. Följaktligen röstade jag också för svensk EU-anslutning 1994.
Varken Olof Palme eller hans företrädare som S-ledare, Tage Erlander, var positiva till det europeiska gemensamhetsprojektet. Förändringen kom med Ingvar Carlsson.
Efter mordet på Palme 1986 ändrades bilden totalt. Också sosseriet, nu med Ingvar Carlsson i ledningen, hoppade på EU-tåget. Det begränsade handelssamarbetet inom ramen för EEC/EG gick inte an, men utvecklingen mot en överstatlig union med detaljstyrning från högkvarteret i Bryssel gick tydligen alldeles förträffligt. Märkligt, som sagt. Utvecklingen i opinionen beskrivs ganska omständligt men mestadels intressant här: http://www.oikonomia.info/?p=9346
I höjd med att Nigel Farage och hans UKIP tog säte och stämma i Europaparlamentet 1999 hade även jag blivit EU-skeptiker och röstade nej till att Sverige skulle gå med i EMU 2003.
Det är inte för mycket sagt att den unionsvänliga delen av Europarlamentet var rasande på den aggressivt vältalige britten som nu, efter nära två decennier som ett slags EU-fientlig Robin Hood, lyckats göra verklighet av sitt löfte att få Storbritannien att lämna EU-staten. Det hjälpte föga att Nigel Farage talade sig varm för fortsatt goda relationer beträffande handel med varor och tjänster, unionsanhängarna fortsatte bete sig som stora, oregerliga barn.
”Anledningen till att ni är så upprörda, så arga”, fortsatte Farage, ”är fullt förståelig. Ni är, i egenskap av politiskt projekt, i förnekelse. Ni är i förnekelse om att er valuta inte fungerar: titta bara på länderna runt Medelhavet.”
Nej, Nigel Farage skrädde minst av allt orden. När han vidhöll att ”Ni har i princip inte haft ett riktigt jobb i hela ert liv, eller arbetat som företagare eller med handel och ni har verkligen inte skapat några jobb”, tyckte talman Schulz att det var dags att huta åt honom och samtidigt åter be parlamentsledamöterna bete sig anständigt.
Det orättvisa brittiska valsystemet gynnar de två stora partierna.
Det är ett faktum att om inte Storbritannien hade haft kvar sitt gamla mossiga och djupt orättvisa valsystem, så hade UKIP kunnat göra de två dominerande partierna Tories (konservativa) och Labour (socialdemokrater) rangen stridig om att bli det största partiet. I valet den 7 maj 2015 gick UKIP fram till 12,9 procent av rösterna, en ökning från 3,1 procent 2010. Således en storartad framgång procentuellt sett. Mandatmässigt gav detta dock endast ett (1) mandat i underhuset.
Orsaken är att britterna går till val i enmansvalkretsar, där bara den segrande kandidaten väljs in i parlamentet. Övriga partier blir helt utan, vilket medför att de röster som ej lagts på den vinnande kandidaten är bortkastade. Röster har höjts för att reformera valsystemet, men de har inte fått tillräckligt genomslag än. Det politiska etablissemanget lär inte vara vänligare inställt till en valreform sedan Nigel Farage och hans UKIP vält den brittiska EU-skutan över ända…
Jag behöver knappast tillägga, att jag är en stor beundrare av Nigel Farage och då icke minst hans oefterhärmliga talekonst. Min beundran blir definitivt inte mindre av hans uttalande om de båda huvudkandidaterna i det kommande amerikanska presidentvalet nyligen. Farage höll på republikanen Donald Trump, som han menade skulle vara det bästa alternativet för Storbritannien.
”Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton.”
Om demokraternas Hillary Clinton uttalade sig Farage så här:
Tommy Hanssons Blogg 