Nu är tok- och genusvänstern ute efter J. K. Rowling

Ajans bajans, J. K. Rowling – så här får man inte skriva…

Författarinnan till de icke helt obekanta böckerna om Harry Potter, brittiskan J. K. Rowling, är i blåsväder. Det skedde sedan Rowling på Twitter försvarade forskaren Maya Forstater, vilken hävdat att ”men cannot change into women” och därför fått sparken från sitt jobb. Sådant skriver man ju inte ostraffat i ett politiskt och medialt landskap som styrs av tokvänstern. https://www.gp.se/kultur/kultur/harry-potter-fansens-vrede-mot-rowling-forts%C3%A4tter-1.30837765?fbclid=IwAR1LXgcwN8jmzGNuXTXcFCuIjCsVe6K99xJv_NrgzO9h9AjosLOf2vjnIGc

Inte heller kan man ostraffat försvara någon som bryter en lans för den traditionella uppfattningen att det finns två kön och därmed basta. Det har J. K. Rowling nu fått erfara med smärtsam tydlighet. Hon var nämligen oförsynt nog att i en tweet raljera över terminologin ”people who menstruate”: ”I´m sure there used to be a word for these people. Someone help me out. Wumben? Wimpund? Woomud?”

Sedan hon knackat ner detta bröt hela helvetet lös. Två nätfora ägnade åt Potter-litteratur har klargjort att de inte längre kommer att skriva om Rowling om det inte har direkt bäring på böckerna eller publicera bilder av henne. Även Potter-aktörerna Daniel Radcliffe, Eddie Redmayne och Emma Watson, som har J. K. Rowling att tacka för sina karriärer, har tagit avstånd från henne.

Rowling har sökt rädda ansiktet genom att i en längre essä förklara varför hon skrev som hon gjorde, något som snarast förvärrat situationen. Bland annat anger hon fem skäl till varför hon oroar sig över transaktivismen, vilka kan tas del av här:

J.K. Rowling Writes about Her Reasons for Speaking out on Sex and Gender Issues

Det är definitivt ingen överraskning att den som vågar sig på att problematisera de vansinnigaste genusteorierna råkar ut för en kaskad av hat och hot. Jag har själv råkat ut för det. Vad som kan tyckas vara aningen ironiskt är att J. K. Rowling själv beskriver sig som vänsterinriktad och förvisso har gjort sig skyldig till ett antal högeligen politiskt korrekta ställningstaganden genom åren.

I september 2008 donerade hon 1 miljon pund till brittiska Labour, som då leddes av hennes gamle vän Gordon Brown. Tidigare samma år gjorde hon följande uttalande inför presidentvalet i USA: ”I want a democrat in the White House. It´s sad Obama and Clinton are rivals because they are both great.” Rowling har senare jämfört Donald Trump med Potter-skurken lord Woldemort. https://en.wikipedia.org/wiki/Politics_of_J._K._Rowling

Ralph Fiennes som lord Woldemort.

Rowlings är vidare känd för att vara fanatisk ”miljövän”. 2008 blockerade hon exempelvis den finska upplagan av den då aktuella Harry Potter-boken, eftersom den saknade den ekologiska certifering författarinnan efterlyste.

Det finns alltså en gräns för min medömkan med den nu 55-åriga Joanne ”Jo” Murray, född Rowling, som heller knappast lär bli utfattig när hon nu drabbas av PK-mobbens bannstråle. Hon kan kalla sig miljardär och hennes böcker har sålt i fler än 450 miljoner exemplar över hela världen och har översatts till 73 språk. Filmerna om Potter vevas oavbrutet i allehanda globala TV-kanaler.

Självklart stödjer jag dock hennes kamp mot de yttrandefrihetens fiender som nu hoppar på henne, delvis för att själva framstå som ”goda” och ”engagerade” för ”rätt” saker. Ofta är det dessutom de som skriker högst om ”tolerans” som är de mest intoleranta. Dessa nöjer sig aldrig med att kritisera ett i deras ögon förargelseväckande uttalande utan är alltid ute efter att bannlysa och utesluta.

En som haft kurage nog att stötta Rowling är dock den världsberömde komikern John Cleese, som förklarat sig vara ”baffled” (förbluffad) över drevet mot Harry Potters skapare. https://uk.news.yahoo.com/john-cleese-baffled-jk-rowling-105247414.html?guccounter=1&guce_referrer=aHR0cHM6Ly93d3cuZ29vZ2xlLmNvbS8&guce_referrer_sig

Själv är jag garvad nog att inte vara ett dugg förbluffad eller häpen över skitstormen mot J. K. Rowling. Att säga eller ens antyda det till synes självklara – att det finns två kön, män och kvinnor – är helt enkelt inte tillåtet i den alltid kliniskt humorbefriade tok- och genusvänsterns ögon. Detta förhållande kommer dessutom att vara till tidens slut. Oavsett hur man klär eller känner sig.

Sveriges viktigaste konstnär: hippien och geniet Dan Park

 Dan Park på Christiansborg i Köpenhamn.

http://www.dr.dk/tv/se/michael-jeppesen-moeder/michael-jeppesen-moeder-6#!/

Ni bara måste se dansk televisions reportage om den svenske gatukonstnären Dan Park! Klicka på länken ovan. Reportaget, som är gjort av den danske reportern Michael Jeppesen, är en halvtimme långt och skildrar Park i olika miljöer i Malmö och Köpenhamn.

Dan Fredrik Park (född Appelblad) är född i västerbottniska Tavelsjö 1968. Han är sedan 2004 verksam i Malmö efter att tidigare bland annat varit anställd på ett slakteri. Park har på bara några år blivit Sveriges mest omtalade konstnär efter att ha klistrat upp ett antal affischer med kontroversiellt innehåll på elskåp och liknande. Det ”svänger” numera betydligt mer om Park än om Muhammed-karikeraren Lars Vilks.

Park har flera gånger blivit dömd för brottet hets mot folkgrupp och dömdes senast i augusti 2014 till sex månaders fängelse. Dessförinnan hade polis på åklagarorder i värsta DDR-stil stövlat in i Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö och beslagtagit en stor del av de utställda tavlorna, varav en del skulle, som det heter på byråkratsvenska, destrueras. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och dryga böter.

För ett par veckor sedan blev dock Dan Park överraskande försatt på fri fot. Den danska dokumentären börjar med att reportern Jeppesen möter honom i Malmö. Tillsammans med Rönnquist beger de sig till dennes galleri. Inför åsynen av en avbildad, naken kvinna i gallerifönstret tillstår Park att han aldrig slickat…ja, ni förstår nog.

Dan Parks gatukonst har bokstavligt talat varit fängslande – i vårt sorgliga DDR-Sverige.

Ty så där är han uppenbarligen, Dan Park. Gör och säger vad som faller honom in, något som framgår fuller väl av interiörerna på galleriet. Icke minst härmar han den engelske komikern John Cleese ur avsnittet om det tyska hotellbesöket i serien Fawlty Towers (Pang i bygget). Vilket går desto lättare eftersom Park inmundigat några öl dessförinnan. Röker gör han som en borstbindare. På frågan om han är sverigedemokrat nekar han och uppger att han i stället röstat på Djurens parti samt håller en passionerad utläggning om hur vi människor förtrycker djuren.

Det här mycket underhållande danska reportaget hade aldrig kunnat göras eller visas i Sverige. För det första är Dan Park en icke-person i Sverige som svarar för en konst, som kultur- och mediaetablissemanget inte vill ta i med tång. Bland annat har han framställt Momodou Jallow, beryktad talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, vänsterpartist och en av Sveriges mest lättkränkta individer, som negerslav i kedjor. Detta i akt och mening att ironisera över begreppet ”rasism” och driva med de så kallade antirasisternas lättkränkthet och den sakrosankta politiska korrektheten.

Dessutom tror jag inte det finns många, om ens några, svenska TV-reportrar med den distans och avspända attityd till intervjuobjektet som Michael Jeppesen uppvisar i reportaget.

 Papper till papperslösa… Budskap som berör.

Dan Park använder i sin konst frekvent dubbelbottnade budskap, ironi och svart humor, något som fyrkantiga svenskar nästan omöjligtvis kan förstå. I stället för att försöka förstå är det ju så mycket lättare att gapa och skrika om föregiven rasism och anmäla, anmäla och åter anmäla. Således har nämnde Jallow på detta sätt lyckats få Park fälld för hets mot folkgrupp flera gånger, samtidigt som detta naturligtvis gjort konstnären mer omtalad för varje gång. Paradoxalt nog har därför Jallow gjort Dan Park en stor tjänst.

Här mer om Dan Parks danska äventyr:

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/forening-vill-stoppa-dan-park/

I det danska reportaget får vi se hur det förbereds för en utställning av några av Parks alster i Köpenhamn. Precis före vernissaget nås man dock av beskedet om, att utställningen avlysts på grund av dödshot mot medlemmar i galleristens familj. Det är ju så våra behjärtansvärda ”antirasister” agerar – hot, skadegörelse, gap och skrik och våld. Mot slutet av programmet får dock Jeppesen ett mobilsamtal som informerar om att Dansk Folkeparti ordnat så att nio av Parks tavlor kommer att visas för 120 inbjudna besökare i en lokal i anslutning till slottet Christiansborg i Köpenhamn, där folketinget huserar.

 Budskap som inte behöver någon kommentar.

Sedan lyckas även det danska Trykkefrihedsselskabet få tag på en lokal i Österbro, där sådan konst som förpassat Dan Park i fängelse i censurens och åsiktsförtryckets Sverige kan visas upp. Den utställningen pågår ännu i skrivande stund.

Michael Jeppesens slutsats beträffande Dan Park är att denne använder rasism i sitt uttryckssätt men att han varken i hjärna eller hjärta är rasist eller nazist, som ”antirasisterna” aldrig tröttnar på att skälla honom för. Mest av allt är han kanske som person en litet vilsen hippie vars konst, mitt i all sin ”trashighet”, är påfallande sofistikerad och kräver en hel del tankearbete. Jag skulle vilja hävda att Parks är det största artistiska geni vi för närvarande har.

Något som det enkelspåriga, endimensionella och uppriktigt sagt korkade officiella Sverige helt enkelt inte klarar av i alla sin förstockade vänsterdominans.

Vackra vita män (I): Cary Grant

 Cary Grant (1904-86).

Vita, medelålders heterosexuella män står inte särdeles högt i kurs bland tokfeminister och andra politiskt korrekta extremister. Om vi skall tro MP-språkröret Åsa Romson i hennes tal i Almedalen i år – vilket vi naturligtvis inte skall göra – är denna speciella grupp människor ansvarig för en betydande del av världens ondska.

I syfte att stödja denna hårt ansatta grupp inleder jag här en bloggserie som jag valt att betitla ”Vackra vita män”. Upplysningsvis är jag heterosexuell men förmår icke desto mindre helt skamlöst njuta av en stilig mans konterfej.

Faktum är att jag är mer fascinerad av de vackra männen än de vackra kvinnorna – en kvinna jag skall dras till på rent utseendemässiga grunder (det finns självfallet andra egenskaper som bidrar till attraktionskraften) bör helst ha ett pikant men ej nödvändigtvis renodlat vackert utseende. Någon sexuell dragning känner jag emellertid icke till männen.

Låt mig tillägga att utseendet endast är en komponent i vad som konstituerar en människa och hur man upplever denna. Yttre skönhet har sina komplikationer. Själv ser jag nog tämligen alldaglig ut och känner ingen avund gentemot mer bildsköna män. Jag föreställer mig att många dras till vackra personer enbart på grund av utseendet, vilket inte kan vara så lätt för de senare. Jag skattar mig lycklig som inte behöver oroa mig för den saken…

En annan komplikation är att vackra personer säkerligen ibland frestas utnyttja sina fysiska företräden i bedrägligt syfte och kan förledas tro, att de kan gå i land med vad som helst endast därför att de ser bra ut och eventuellt också besitter den svårdefinierade egenskap som kallas charm, något som inte är alldeles givet. Jag känner mig i sammanhanget rätt säker på att yttre skönhet och narcissism passar ganska väl ihop.

Skönhet är ideellt sett en tilltalande egenskap hos både män och kvinnor, något som givetvis också är en förutsättning för den här bloggserien. Huruvida de avporträtterade männen inte bara är stiliga utan också riktiga hedersknyfflar kan jag inte bedöma, men det är också oväsentligt i sammanhanget.

 Två engelsmän och en svenska i Hollywood: Cary Grant, Ingrid Bergman och Alfred Hitchcock under inspelningen av ”Notorious” 1946.

Mitt inledande porträtt handlar om Cary Grant (1904-86), en av min föräldragenerations stora idoler på vita duken. Cary Grant, eller Archibald Alexander Leach som han egentligen hette, har i mitt tycke det fulländade maskulina utseendet. Att han dessutom var en högklassig skådespelare både inom komikens och allvarets områden gör inte saken sämre!

Här följer ett Youtube-klipp där Grant 1970 – stiligare än någonsin vid 66 års ålder – av ingen mindre än Frank Sinatra får motta en heders-Oscar för sina samlade insatser inom filmens värld:

I likhet med ett flertal andra män som kommer att behandlas i denna serie hade Cary Grant brittiskt ursprung. Han föddes i Bristol i England den 18 januari 1904 och mätte som vuxen 1,87 meter över havet. Unge Archie Leach rymde hemifrån vid 13 års ålder för att ansluta sig till en kringresande akrobattrupp, inom vars ram han utförde hisnande akrobatiska övningar samt gick på styltor. Till USA anlände han 1920 där han engagerades som badvakt på Coney Island.

Vår man återvände till England 1923 och kom då att ägna sig åt musikaliska komedier. Han upptäcktes som aktör av Arthur Hammerstein, som tog med honom till Förenta staterna och New York där han medverkade i musikalen ”Golden Dawn” och en rad andra uppsättningar på Broadway. Till det sägenomsusade Hollywood kom Grant 1932 och slog igenom i komedin ”Lady Lou” 1933 med sexvampen Mae West som motspelerska.

Det var inom komedifacket som Cary Grant först skulle göra sin lycka. Han regisserades ofta av Howard Hawks i filmer såsom ”Ingen fara på taket” med Katherine Hepburn (1938) samt ”Arsenik och gamla spetsar” (1944). I början på 1940-talet upptäcktes Grant av demonregissören Alfred Hitchcock, som i likhet med Grant själv var engelsman.

 Cary Grants rollfigur Roger Thornhill jagas av besprutningsplan i ”I sista minuten”.

1941 medverkade Grant i Hitchcock-rullen ”Illdåd planeras” och 1946 i ”Notorius” med svenska storstjärnan Ingrid Bergman. 1959 samarbetade Hitchcock och Grant i storfilmen ”I sista minuten” (North by Northwest), som anses tillhöra såväl Hitchcocks som Grants absolut bästa filmer.

Den senare spelar en virrig reklamman vid namn Roger Thornhill som förväxlas med en annan man och kidnappas av en kriminell organisation, vars ondskefulle ledare gestaltas av James Mason, en annan brittisk skådespelare. I ett par berömda scener jagas Grants rollfigur av ett besprutningsplan respektive är inblandad i en spektakulär personjakt i anslutning till  nationalmonumentet Mount Rushmore i South Dakota.

Mer om ”I sista minuten” här:

http://www.hitchcock.se/i-sista-minuten-(north-by-northwest)-10088921

Cary Grant medverkade i sin sista film 1966 och ägnade sig efter karriärslutet åt golf, penningförvaltning och cirkusforskning. Han avled i Davenport i Idaho den 29 november 1986. Han var gift inte färre än fem gånger men fick bara ett barn – dottern Jennifer Grant, som föddes 1966.

I den något burleska komedin ”En fisk som heter Wanda” spelar John Cleese (längst till vänster) en jurist vid namn Archie Leach, Cary Grants riktiga namn.

Som ett kuriosum kan nämnas att John Cleeses rollfigur i filmen ”En fisk som heter Wanda” heter Archie Leach, som alltså var Grants ursprungliga namn.

 

 

När man beter sig som svin i godhetens namn

 Så underbart det är att vara riktigt, riktigt god…

Ni har knappast kunnat undgå ett påtagligt fenomen i dessa yttersta av dagar: hur det blir allt viktigare för en del människor – ej sällan så kallade kändisar – att vilja framstå som GODA, ja som GENOMGODA. Vad göra?

Konceptet är mycket enkelt. Man väljer ut någonting att bli riktigt upprörd över. Det mest självklara valet tycks då vara någonting man kallar ”rasismen”. Det är ju så uppenbart fel att vara rasist att man inte upplever sig behöva iakttaga ens de mest elementära regler för anständigt uppförande i den heliga kampen mot denna ”rasism”.

 Vänsterungdomar protesterar mot ”kapitalet” i godhetens namn i Göteborg 2001.

Att sedan rasim-etiketten inte stämmer överens med det man protesterar mot i alla möjliga och omöjliga tonarter är en  petitess man förmodligen inte ens reflekterat över: huvudsaken är att man får känna sig god och kunna inskärpa, att man till skillnad från sina så avskydda motståndare är för ”alla människors lika värde” som det så vackert heter (ja, utom då för de där eländiga rasisterna, men det är väl självklart att de inte är riktiga människor…).

Detta valår, 2014, är det Sverigedemokraterna som är den stora Fienden. Då är det i godhetens namn tillåtet att bete sig som svin och störa SD-demonstrationer, sabotera valaffischer och hota SDare och deras sympatisörer och även vänner och släktingar till liv och lem. Man kan till och med, som Diyar Amir Mustafa, misshandla småbarnsmammor inför deras barn och kalla dessa för ”horunge”. Man är ju god, för fan!

Är man miljöpartist från Sundbyberg och heter Per Persson kan det ligga nära till hands att använda grova könsord i kampen för det goda:

Om man är forskare eller journalist kan man lämpligen, som exempelvis Ylva Habel vid Rödertörns…förlåt, Södertörns högskola, kasta ägg på SDs valaffischer i tunnelbanan och sedan skryta om det på Twitter. Eller som Ida Maria Gunnarsson, enligt egen utsago ”journalist och kommunikatör med genusvetenskaplig bakgrund”, verksam vid Region Skåne,  på Twitter offentliggöra sin vilja att vandalisera SD-affischer:

Heter man Dror Feiler, är självhatande jude och kommunist samt femma på Vänsterpartiets EU-lista, kan man sätta i system att ägna sig åt kriminell verksamhet genom att störa SDs valmöten och bli bortburen av polis efteråt. Då blir man nämligen Martyr för själva godheten och kan förväntas få en massa kryss av avgrundsvänstern och/eller väljare som inte begriper bättre.

 Dror Feiler (V), finstämd SD-kritiker och framträdande God Människa.

John Cleese, presentation obehövlig, har i en kort föreläsning på drygt två minuter lagt fram det här fenomenet precis på kornet: hur man blir extremist för att känna sig riktigt och eftertryckligt GOD…klicka på länken överst!