Posted tagged ‘John Cleese’

Sveriges viktigaste konstnär: hippien och geniet Dan Park

28 oktober, 2014

images143045JS Dan Park på Christiansborg i Köpenhamn.

http://www.dr.dk/tv/se/michael-jeppesen-moeder/michael-jeppesen-moeder-6#!/

Ni bara måste se dansk televisions reportage om den svenske gatukonstnären Dan Park! Klicka på länken ovan. Reportaget, som är gjort av den danske reportern Michael Jeppesen, är en halvtimme långt och skildrar Park i olika miljöer i Malmö och Köpenhamn.

Dan Fredrik Park (född Appelblad) är född i västerbottniska Tavelsjö 1968. Han är sedan 2004 verksam i Malmö efter att tidigare bland annat varit anställd på ett slakteri. Park har på bara några år blivit Sveriges mest omtalade konstnär efter att ha klistrat upp ett antal affischer med kontroversiellt innehåll på elskåp och liknande. Det ”svänger” numera betydligt mer om Park än om Muhammed-karikeraren Lars Vilks.

Park har flera gånger blivit dömd för brottet hets mot folkgrupp och dömdes senast i augusti 2014 till sex månaders fängelse. Dessförinnan hade polis på åklagarorder i värsta DDR-stil stövlat in i Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö och beslagtagit en stor del av de utställda tavlorna, varav en del skulle, som det heter på byråkratsvenska, destrueras. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och dryga böter.

För ett par veckor sedan blev dock Dan Park överraskande försatt på fri fot. Den danska dokumentären börjar med att reportern Jeppesen möter honom i Malmö. Tillsammans med Rönnquist beger de sig till dennes galleri. Inför åsynen av en avbildad, naken kvinna i gallerifönstret tillstår Park att han aldrig slickat…ja, ni förstår nog.

untitledDan Parks gatukonst har bokstavligt talat varit fängslande – i vårt sorgliga DDR-Sverige.

Ty så där är han uppenbarligen, Dan Park. Gör och säger vad som faller honom in, något som framgår fuller väl av interiörerna på galleriet. Icke minst härmar han den engelske komikern John Cleese ur avsnittet om det tyska hotellbesöket i serien Fawlty Towers (Pang i bygget). Vilket går desto lättare eftersom Park inmundigat några öl dessförinnan. Röker gör han som en borstbindare. På frågan om han är sverigedemokrat nekar han och uppger att han i stället röstat på Djurens parti samt håller en passionerad utläggning om hur vi människor förtrycker djuren.

Det här mycket underhållande danska reportaget hade aldrig kunnat göras eller visas i Sverige. För det första är Dan Park en icke-person i Sverige som svarar för en konst, som kultur- och mediaetablissemanget inte vill ta i med tång. Bland annat har han framställt Momodou Jallow, beryktad talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, vänsterpartist och en av Sveriges mest lättkränkta individer, som negerslav i kedjor. Detta i akt och mening att ironisera över begreppet ”rasism” och driva med de så kallade antirasisternas lättkränkthet och den sakrosankta politiska korrektheten.

Dessutom tror jag inte det finns många, om ens några, svenska TV-reportrar med den distans och avspända attityd till intervjuobjektet som Michael Jeppesen uppvisar i reportaget.

imagesYUF5P4NR Papper till papperslösa… Budskap som berör.

Dan Park använder i sin konst frekvent dubbelbottnade budskap, ironi och svart humor, något som fyrkantiga svenskar nästan omöjligtvis kan förstå. I stället för att försöka förstå är det ju så mycket lättare att gapa och skrika om föregiven rasism och anmäla, anmäla och åter anmäla. Således har nämnde Jallow på detta sätt lyckats få Park fälld för hets mot folkgrupp flera gånger, samtidigt som detta naturligtvis gjort konstnären mer omtalad för varje gång. Paradoxalt nog har därför Jallow gjort Dan Park en stor tjänst.

Här mer om Dan Parks danska äventyr:

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/forening-vill-stoppa-dan-park/

I det danska reportaget får vi se hur det förbereds för en utställning av några av Parks alster i Köpenhamn. Precis före vernissaget nås man dock av beskedet om, att utställningen avlysts på grund av dödshot mot medlemmar i galleristens familj. Det är ju så våra behjärtansvärda ”antirasister” agerar – hot, skadegörelse, gap och skrik och våld. Mot slutet av programmet får dock Jeppesen ett mobilsamtal som informerar om att Dansk Folkeparti ordnat så att nio av Parks tavlor kommer att visas för 120 inbjudna besökare i en lokal i anslutning till slottet Christiansborg i Köpenhamn, där folketinget huserar.

1392019_10152449020548616_3572520341005970284_n Budskap som inte behöver någon kommentar.

Sedan lyckas även det danska Trykkefrihedsselskabet få tag på en lokal i Österbro, där sådan konst som förpassat Dan Park i fängelse i censurens och åsiktsförtryckets Sverige kan visas upp. Den utställningen pågår ännu i skrivande stund.

Michael Jeppesens slutsats beträffande Dan Park är att denne använder rasism i sitt uttryckssätt men att han varken i hjärna eller hjärta är rasist eller nazist, som ”antirasisterna” aldrig tröttnar på att skälla honom för. Mest av allt är han kanske som person en litet vilsen hippie vars konst, mitt i all sin ”trashighet”, är påfallande sofistikerad och kräver en hel del tankearbete. Jag skulle vilja hävda att Parks är det största artistiska geni vi för närvarande har.

Något som det enkelspåriga, endimensionella och uppriktigt sagt korkade officiella Sverige helt enkelt inte klarar av i alla sin förstockade vänsterdominans.

Vackra vita män (I): Cary Grant

16 juli, 2014

Cary_Grant_1229969300 Cary Grant (1904-86).

Vita, medelålders heterosexuella män står inte särdeles högt i kurs bland tokfeminister och andra politiskt korrekta extremister. Om vi skall tro MP-språkröret Åsa Romson i hennes tal i Almedalen i år – vilket vi naturligtvis inte skall göra – är denna speciella grupp människor ansvarig för en betydande del av världens ondska.

I syfte att stödja denna hårt ansatta grupp inleder jag här en bloggserie som jag valt att betitla ”Vackra vita män”. Upplysningsvis är jag heterosexuell men förmår icke desto mindre helt skamlöst njuta av en stilig mans konterfej.

Faktum är att jag är mer fascinerad av de vackra männen än de vackra kvinnorna – en kvinna jag skall dras till på rent utseendemässiga grunder (det finns självfallet andra egenskaper som bidrar till attraktionskraften) bör helst ha ett pikant men ej nödvändigtvis renodlat vackert utseende. Någon sexuell dragning känner jag emellertid icke till männen.

Låt mig tillägga att utseendet endast är en komponent i vad som konstituerar en människa och hur man upplever denna. Yttre skönhet har sina komplikationer. Själv ser jag nog tämligen alldaglig ut och känner ingen avund gentemot mer bildsköna män. Jag föreställer mig att många dras till vackra personer enbart på grund av utseendet, vilket inte kan vara så lätt för de senare. Jag skattar mig lycklig som inte behöver oroa mig för den saken…

En annan komplikation är att vackra personer säkerligen ibland frestas utnyttja sina fysiska företräden i bedrägligt syfte och kan förledas tro, att de kan gå i land med vad som helst endast därför att de ser bra ut och eventuellt också besitter den svårdefinierade egenskap som kallas charm, något som inte är alldeles givet. Jag känner mig i sammanhanget rätt säker på att yttre skönhet och narcissism passar ganska väl ihop.

Skönhet är ideellt sett en tilltalande egenskap hos både män och kvinnor, något som givetvis också är en förutsättning för den här bloggserien. Huruvida de avporträtterade männen inte bara är stiliga utan också riktiga hedersknyfflar kan jag inte bedöma, men det är också oväsentligt i sammanhanget.

grant-bergman-hitchcock-notorious Två engelsmän och en svenska i Hollywood: Cary Grant, Ingrid Bergman och Alfred Hitchcock under inspelningen av ”Notorious” 1946.

Mitt inledande porträtt handlar om Cary Grant (1904-86), en av min föräldragenerations stora idoler på vita duken. Cary Grant, eller Archibald Alexander Leach som han egentligen hette, har i mitt tycke det fulländade maskulina utseendet. Att han dessutom var en högklassig skådespelare både inom komikens och allvarets områden gör inte saken sämre!

Här följer ett Youtube-klipp där Grant 1970 – stiligare än någonsin vid 66 års ålder – av ingen mindre än Frank Sinatra får motta en heders-Oscar för sina samlade insatser inom filmens värld:

I likhet med ett flertal andra män som kommer att behandlas i denna serie hade Cary Grant brittiskt ursprung. Han föddes i Bristol i England den 18 januari 1904 och mätte som vuxen 1,87 meter över havet. Unge Archie Leach rymde hemifrån vid 13 års ålder för att ansluta sig till en kringresande akrobattrupp, inom vars ram han utförde hisnande akrobatiska övningar samt gick på styltor. Till USA anlände han 1920 där han engagerades som badvakt på Coney Island.

Vår man återvände till England 1923 och kom då att ägna sig åt musikaliska komedier. Han upptäcktes som aktör av Arthur Hammerstein, som tog med honom till Förenta staterna och New York där han medverkade i musikalen ”Golden Dawn” och en rad andra uppsättningar på Broadway. Till det sägenomsusade Hollywood kom Grant 1932 och slog igenom i komedin ”Lady Lou” 1933 med sexvampen Mae West som motspelerska.

Det var inom komedifacket som Cary Grant först skulle göra sin lycka. Han regisserades ofta av Howard Hawks i filmer såsom ”Ingen fara på taket” med Katherine Hepburn (1938) samt ”Arsenik och gamla spetsar” (1944). I början på 1940-talet upptäcktes Grant av demonregissören Alfred Hitchcock, som i likhet med Grant själv var engelsman.

7213251-mBclp Cary Grants rollfigur Roger Thornhill jagas av besprutningsplan i ”I sista minuten”.

1941 medverkade Grant i Hitchcock-rullen ”Illdåd planeras” och 1946 i ”Notorius” med svenska storstjärnan Ingrid Bergman. 1959 samarbetade Hitchcock och Grant i storfilmen ”I sista minuten” (North by Northwest), som anses tillhöra såväl Hitchcocks som Grants absolut bästa filmer.

Den senare spelar en virrig reklamman vid namn Roger Thornhill som förväxlas med en annan man och kidnappas av en kriminell organisation, vars ondskefulle ledare gestaltas av James Mason, en annan brittisk skådespelare. I ett par berömda scener jagas Grants rollfigur av ett besprutningsplan respektive är inblandad i en spektakulär personjakt i anslutning till  nationalmonumentet Mount Rushmore i South Dakota.

Mer om ”I sista minuten” här:

http://www.hitchcock.se/i-sista-minuten-(north-by-northwest)-10088921

Cary Grant medverkade i sin sista film 1966 och ägnade sig efter karriärslutet åt golf, penningförvaltning och cirkusforskning. Han avled i Davenport i Idaho den 29 november 1986. Han var gift inte färre än fem gånger men fick bara ett barn – dottern Jennifer Grant, som föddes 1966.

V21757_fishcalledwandaa_nsk1flnkanrw4lec__918937I den något burleska komedin ”En fisk som heter Wanda” spelar John Cleese (längst till vänster) en jurist vid namn Archie Leach, Cary Grants riktiga namn.

Som ett kuriosum kan nämnas att John Cleeses rollfigur i filmen ”En fisk som heter Wanda” heter Archie Leach, som alltså var Grants ursprungliga namn.

 

 

När man beter sig som svin i godhetens namn

25 maj, 2014

BoeoMQPCUAEvyTi Så underbart det är att vara riktigt, riktigt god…

Ni har knappast kunnat undgå ett påtagligt fenomen i dessa yttersta av dagar: hur det blir allt viktigare för en del människor – ej sällan så kallade kändisar – att vilja framstå som GODA, ja som GENOMGODA. Vad göra?

Konceptet är mycket enkelt. Man väljer ut någonting att bli riktigt upprörd över. Det mest självklara valet tycks då vara någonting man kallar ”rasismen”. Det är ju så uppenbart fel att vara rasist att man inte upplever sig behöva iakttaga ens de mest elementära regler för anständigt uppförande i den heliga kampen mot denna ”rasism”.

images Vänsterungdomar protesterar mot ”kapitalet” i godhetens namn i Göteborg 2001.

Att sedan rasim-etiketten inte stämmer överens med det man protesterar mot i alla möjliga och omöjliga tonarter är en  petitess man förmodligen inte ens reflekterat över: huvudsaken är att man får känna sig god och kunna inskärpa, att man till skillnad från sina så avskydda motståndare är för ”alla människors lika värde” som det så vackert heter (ja, utom då för de där eländiga rasisterna, men det är väl självklart att de inte är riktiga människor…).

Detta valår, 2014, är det Sverigedemokraterna som är den stora Fienden. Då är det i godhetens namn tillåtet att bete sig som svin och störa SD-demonstrationer, sabotera valaffischer och hota SDare och deras sympatisörer och även vänner och släktingar till liv och lem. Man kan till och med, som Diyar Amir Mustafa, misshandla småbarnsmammor inför deras barn och kalla dessa för ”horunge”. Man är ju god, för fan!

Är man miljöpartist från Sundbyberg och heter Per Persson kan det ligga nära till hands att använda grova könsord i kampen för det goda:

per-pe2

Om man är forskare eller journalist kan man lämpligen, som exempelvis Ylva Habel vid Rödertörns…förlåt, Södertörns högskola, kasta ägg på SDs valaffischer i tunnelbanan och sedan skryta om det på Twitter. Eller som Ida Maria Gunnarsson, enligt egen utsago ”journalist och kommunikatör med genusvetenskaplig bakgrund”, verksam vid Region Skåne,  på Twitter offentliggöra sin vilja att vandalisera SD-affischer:

idamaria-sabotage-tw

Heter man Dror Feiler, är självhatande jude och kommunist samt femma på Vänsterpartiets EU-lista, kan man sätta i system att ägna sig åt kriminell verksamhet genom att störa SDs valmöten och bli bortburen av polis efteråt. Då blir man nämligen Martyr för själva godheten och kan förväntas få en massa kryss av avgrundsvänstern och/eller väljare som inte begriper bättre.

Skärmavbild%202014-05-23%20kl_%2018_52_37 Dror Feiler (V), finstämd SD-kritiker och framträdande God Människa.

John Cleese, presentation obehövlig, har i en kort föreläsning på drygt två minuter lagt fram det här fenomenet precis på kornet: hur man blir extremist för att känna sig riktigt och eftertryckligt GOD…klicka på länken överst!