Personligt porträtt av en religiös ledare

Sun Myung Moon (1920-2012) är en av samtidens mest uppmärksammade religiösa ledare. Född i vad som i dag är Nordkorea 1920 grundade han i Pusan i Sydkorea 1954 Unification Church, eller mer utförligt The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity.

Till Sverige kom rörelsen med en kvinnlig tysk missionär 1969, och fem år senare gick jag själv med efter att träffat representanter för rörelsen i centrala Stockholm. Även om jag numera är föga aktiv bekänner jag gärna att de värden och värderingar som lärs ut av Moon i rörelsens lära, De gudomliga principerna, tillsammans med det budskap som predikades av Jesus Kristus bildar stommen i min personliga andliga övertygelse.

Jag har skrivit om Reverend Moon, ibland av sina anhängare även kallad fader Moon, flera gånger tidigare på min blogg, bland annat enligt följande:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/27/rev-moon-i-nordkoreas-gulag/

Den här gången tänkte jag berätta om en bok om Moon, Vem är Fader Moon?, som nyligen utgivits av min vän och trosfrände sedan dryga 40 år år, Jan-Peter Östberg (förlag och tryck: BoD, 2015, 104 sidor). Det skall med en gång sägas att det inte är något försök till lidelsefri betraktelse av en kontroversiell andlig ledare, något som framgår av boktitelns underrubrik: ”Minnen och erfarenheter av den bästa människa jag mött”. Det betyder inte att boken är ointressant, alldeles tvärtom. Själv har jag varit med på ett hörn och korrekturläst den.

”Hur ska vi nalkas frågan ‘Vem är Fader Moon’?”, frågar sig Östberg i bokens inledning och svarar själv så: ”Jag tror att det bästa sättet kan vara att börja mer indirekt – att skildra vad som hände två personer jag mött.” Därefter följer författarens personliga berättelse om möten med två personer, en amerikansk missionär i dåvarande Zaire och en gammal japansk kvinna i Fukushima. Jag tänker inte här försöka återberätta dessa möten, de bör läsas direkt från källan.

Härefter kommer författaren in på Sun Myung Moons kallelse vid 15 års ålder, då han upplevde sig möta Jesus Kristus i en andlig uppenbarelse och den senare bad den unge Moon ”att uppfylla hans mission och förverkliga Guds dröm”. Jan-Peter Östbergs slutsats är, att det är i denna vision som vi hittar Moons identitet som religiös förkunnare, ”det som drivit honom i hela hans liv”.

 Fader Moon – ständigt verksam.

Samma vision som varit med honom genom nordkoreanska slavarbetsläger, förföljelser och fängslanden i Sydkorea, etablerande av missionen i Japan, USA och andra delar av världen, en oförtröttlig kamp mot kommunismen under det Kalla kriget och en lika enveten fredskamp under den senare fasen av hans levnad. Personligen tycker jag det är något av en skandal att Moon inte fick Nobels fredpris.https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/22/nar-far-fader-moon-nobels-fredspris/

Som övertygad antikommunist är jag icke minst djupt imponerad av Moons arbete mot kommunismen, den ateistiska villolära som under perioden 1917-91 hotade förslava hela världen. Jan-Peter Östberg beskriver Moons syn på kommunismen på följande sätt:

För Fader Moon var kommunismen en destruktiv rörelse, en förespråkare för ateism och våld, byggd på lögn och ett försök att bygga en ideal värld, men utan Gud, utan en förståelse för tillvarons andliga, inre sida, och därför dömd att misslyckas, men under sina födslovåndor, sin verksamhet och under sin dödskamp i stånd att förorsaka mycket mänskligt lidande.

Ett av Moons viktigaste bidrag i kampen mot den gudlösa kommunismen var grundandet av dagstidningen The Washington Times 1982. Tidningen blev ett centralt språkrör för president Ronald Reagans utrikespolitik, som gick ut på att besegra – inte bara ”innesluta” – den kommunistiska delen av världen med Moskva som nav kring vilket allt kretsade.

Chefredaktör för Washington Times var vid denna tid Arnaud de Borchgrave, vilken inför toppmötet med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov på Island 1986 på anmaning av Moon underströk för sin nära vän Reagan, att denne måste hålla fast vid den rymdbaserade försvarsdoktrin som populärt kallades Star Wars – officiellt Strategic Defense Initiative (DSI) – trots påtryckningar av motsatt slag.

”Reagan följde Fader Moons råd”, understryker Östberg, ”med påföljd att Gorbatjov insåg att han måste ompröva Sovjetunionens politik radikalt eftersom den sovjetiska ekonomin inte tålde de väldiga investeringar som SDI skulle innebära.”

I bokens senare del skriver Östberg en hel del om Sun Myung Moons fredsarbete, som bland annat kom till uttryck i en strävan att få USA, Ryssland och Kina att samarbeta för att säkra freden på Koreahalvön. Han upprättade till den ändan till och med vänskapliga förbindelser med Kim Il-sungs stalinistiska regim i Nordkorea, det land som en gång gjort sitt bästa för att döda honom genom att spärra in honom i ett slavarbetsläger i Hungnam på den nordkoreanska östkusten. Även platser som Mellanöstern, Nordirland och Nepal står i fokus för Moons och hans rörelses fredsansträngningar.

 Kim Il-sung flankeras av Reverend Moon och dennes hustru, Hak-ja Han Moon som besökte Kim i Pyongyang 1991.

Bokens avslutande kapitel har rubriceringen ”Sveriges folk – ett Guds folk”, erinrande om Manfred Björkquists och den honom närstående Ungkyrkorörelsens gamla slagord från början av förra seklet, vilket dock skändligen förfuskats av Svenska kyrkan med dess accelererande sekularisering och förflackning. Mer om Ungkyrkorörelsen här:https://sv.wikipedia.org/wiki/Ungkyrkor%C3%B6relsen

Författaren menar, dock något oklart varför, att det gamla slagordet står inför en renässans. ”Detta ger hopp om framtiden!”, utropar Jan-Peter Östberg, och som den födde optimist jag är känner jag mig faktiskt en smula hoppfull om framtiden.

 

 

 

 

 

Mina prylar (5): Koreansk stenfigur

 Harubang skyddar mot onda andar och främjar fruktbarhet. Foto: Tommy Hansson

En av mina mer originella ägodelar är en figur gjord i lavasten som jag införskaffade på den sydkoreanska ön Jeju (uttalas ”dzjedzju”) 1978. Figuren kallas Harubang (farfar) och är Jejus helt specielle beskyddare – den anses beskydda människorna på ön samt även främja fruktbarhet.

Det var i juli 1978 som jag besökte Republiken Korea för första gången. Kanske inte den bästa tiden att besöka landet, då regnperiod råder och temperaturen är hög, men jag klagade inte. Det blev en tre veckors drömresa då jag färdades över hela landet från gränsbyn Panmunjom i norr till Jeju längst i söder. Jag hade då i tre års tid som frilansskribent specialiserat mig på konflikten på Koreahalvön. Jag slöt av hela mitt hjärta upp bakom det antikommunistiska Sydkorea i dess kamp mot den omänskliga kommunistdiktaturen Nordkorea.

Väl på plats hade jag en guide och en bil med tillhörande chaufför till mitt förfogande. Jag skriver ”väl på plats”, ty resan till Sydkorea blev problematisk. Till följd av flygplanstekniskt strul redan på Arlanda blev jag tvungen att omboka till ett annat plan än ursprungligen avsett, vilket ledde till tidsmässiga komplikationer. Till Korea skulle jag flyga från Orly-flygplatsen i Paris, men när jag från Köpenhamn – där jag tillbringat föregående natt på Globetrotter hotell – anlände till Charles de Gaulle-flygplatsen var det bara 45 minuter kvar tills planet med destination Seoul skulle lyfta från Orly. Chauffören i bussen jag skulle ha åkt med sa att det var omöjligt att hinna.

Så hur skulle jag göra nu? Varje minut var dyrbar. Lyckligtvis stod en taxi (jag har aldrig tvivlat på att Gud hade placerat den där) på andra sidan gatan, och föraren försäkrade mig att han skulle greja det. Vilket han också gjorde – via en vansinneskörning på motorvägen, där han zick-zackade mellan bilarna och slutligen lyckades nå Orly tio minuter innan avfärd. Korean Airlines vackra, folkdräktsklädda damer hade fortfarande gaten öppen och jag kunde slutligen, utmattad men lycklig, sjunka ner i flygplanssätet. Nästa plan till Seoul skulle lyfta en vecka senare, så det var verkligen i den ordspråksrelaterade grevens tid…

Mitt bagage blev förstås akterseglat och anlände inte förrän fem dagar senare till Seoul, men vad gjorde det. Jag hade varit förutseende nog att packa ner toalettartiklar, kalsonger, strumpor och någon skjorta i handbagaget och klarade mig fint. Förutom att jag blev akut magsjuk andra dagen i Seoul, vilket ledde till att jag missade första punkten på min agenda – ett besök i Pohang stålverk:http://www.steelonthenet.com/kb/history-posco.html

Jag skulle nog kunna skriva en bok om mitt första besök i Korea, som jag sedan länge mer eller mindre betraktat som mitt andliga hemland. Det var nämligen där den religiösa rörelse jag är och förblir en medlem i, Unification Church, såg sitt ursprung grundad av Reverend Sun Myung Moon 1954. Men hallå, kära läsare, jag kommer längre och längre från ämnet nu – Harubang.

 Min artikel i Korea Newsreview. Foto: Tommy Hansson

Hemkommen igen till Sverige skrev jag ett försvarligt antal artiklar från mitt besök i Sydkorea. Några av dem handlade om besöket på Jeju, och jag blev mäkta stolt när jag fick in en helsidesartikel om ön i den engelskspråkiga tidsskriften Korea Newsreview. Bland annat rekommenderade jag den sydkoreanska turistnäringen att satsa på denna sällsamma sagoö, och det verkar faktiskt som om man tagit mitt 37 år gamla råd ad notam.

Jag skall avrunda med att citera ett avsnitt om Harubang från min artikel ”Cheju – en koreansk sagoö” i Smålandsposten den 9 augusti 1978:

Trots tilltagande modernisering är öns invånare i hög grad förbundna med sina mytiska rötter, och man är mycket medveten om den andliga verklighet man även som turist blir varse. I själva verket är den tro man ärvt från sina fäder, kallad musok, ett sätt att överleva. Sålunda kan man överallt på ön träffa den specielle beskyddaren, nämligen Harubang (= farfar på ursprungsspråket), i olika storlekar. Hans uppgift är att skydda människorna från det fördärvliga inflytandet från onda andar, vilka enligt en beräkning skulle uppgå till 18 000. Och trots Harubangs allt annat än bildsköna utseende med de utstående ögonen och de barska dragen, känner man att detta är en god gud. Den är för det mesta gjord i lavasten, något som finns i rikliga mängder efter ett forntida vulkanutbrott.

 Park Chung Hee: president i Sydkorea 1961-79.

Jag tillägnar den här texten Sydkoreas dåvarande president Park Chung Hee (1917-79), som genom sitt ekonomiska reformprogram lade grunden till landets välstånd och sannolikt räddade det från ett hotande maktövertagande från det kommunistiska Nordkorea. Han fick betala högsta möjligs pris för sina hjälteinsatser. Hustrun Yok Young-soo mördades av nordkoreanska agenter 1974 i ett attentat riktat mot Park själv. Denne i sin tur mördades 1979 av sin egen säkerhetschef i ett misslyckat kuppförsök. Parks och Yoks dotter, Park Geun-hye (född 1952), valdes 2012 till Republiken Koreas första kvinnliga president.

Fotot: Det koreanska namnet Jeju romaniserades då jag besökte ön ”Cheju”.

”Ty den hör evigheten till…”

Your deeds of love will never be lost.*

I dag deltog jag i söndagsgudstjänsten i den kyrka jag tillhör. Något jag borde göra oftare, men ofta förläggs politiska möten av olika slag till just söndagar. Ibland kan man dessutom känna ett behov av att vila ut och återhämta krafterna på den kristna vilodagen. Att tillhöra en kyrka eller andlig rörelse innebär dock en trygghet i tillvaron jag unnar många fler.

Främsta anledningen till dagens besök i Unification Church (även kallad Familjefederationen för världsfred och enighet) i Sundbyberg var en speciell ceremoni som omfattande ett antal familjer och enskilda. Jag tänker inte gå in närmare på denna ceremoni, men den gav mig möjlighet att framföra ett enligt min uppfattning väsentligt budskap som handlar om kärlek.

 

 Viktor Rydberg vid 30 års ålder.

Således citerade jag den mening, med vår rörelses grundare som upphovsman, ni återfinner i rutan högst upp. Dessa kortfattade ord säger oerhört mycket: de handlingar vi utför med en kärleksfull motivation kommer aldrig att gå förlorade, ty de har ett evigt värde. Samma budskap har uttryckts av vår nationalskald Viktor Rydberg (1828-95) i Kantat, avlevererad vid den så kallade jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877:

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan Honom bärgas,
ty den hör evigheten till!

Vad dessa inspirerade ord vill säga är, att allting som tänkts och/eller uträttats med kärlek eller god vilja som motivation äger ett evigt värde. Således precis samma budskap som citatet överst. Själv strävar jag efter att ha denna bjudande motivation vad jag än gör, till och med när jag skriver elakt sarkastiska debattinlägg på denna plats!

Jag har känt mig lätt om hjärtat sedan jag i går kväll började förbereda mig för dagens gudstjänst och min insats där. Har känt mig upplyft och samtidigt avslappnad. Jag har reflekterat över hur onödigt och i längden nedbrytande det är att gå omkring och bära på gammalt groll i stället för att betrakta min medmänniska med förståelse och välvilja, och detta alldeles oavsett vilka oförrätter jag anser mig ha blivit utsatt för.

Låt andra tycka vad de vill om mig. En del kanske avskyr mig, jag vet förresten att det är så. Detta medför dock ingen skyldighet för mig att svara med samma mynt. Jag kan ha överseende med och förståelse även för detta och inte låta negativa tankar och känslor förgifta min själ och mitt hjärta.

Jag kan låta kärleken och den goda viljan uppfylla mitt hjärta och på så sätt skaffa mig en skatt för evigheten. Därmed inte sagt att detta alla gånger är så lätt att tillämpa i praktiken – jag bör dock ge mig själv chansen!

 Sun Myung Moon (1920-2012).

* Reverend Sun Myung Moon: The New Future of Christianity, kapitlet ”God´s Way of Life”, sidan 34. Washington, D. C. 1974.

 

 

Bildt träffade representant för diktaturen Kazakstan

Kazakhstan is a country six times size of Sweden. Its GDP per capita has been tripling since  2005. Good talks with FM Erlan Idrissov.

Så twittrade Sverigeges utrikesminister Carl Bildt efter sitt möte med sin kazakiske kollega Erlan Idrissov i Stockholm i dag den 20 mars. Kazakstan ligger i Centralasien med en liten del i östra Europa. Dess mäktigaste grannar är Ryssland  i norr och Kina i öst. Det som imponerar på Bildt är uppenbarligen landets ekonomiska utveckling som baseras på dess oljetillgångar.

En vy från det höglänta Kazakstan.

Enligt UDs pressrelease skulle vid mötet mellan Bildt och Idrissov även den inrikespolitiska utvecklingen och inställningen till mänskliga fri- och rättigheter tas upp, men om jag känner Carl Bildt rätt berördes sannolikt dessa ämnen med lätt hand. Det moderna Kazakstan är sedan man utropade sig självständigt den 16 december 1991 en auktoritär stat med försumbar respekt för mänskliga fri- och rättigheter.

President Nursultan Nazarbajev, född 1940, har suttit vid makten från första början. Han valdes först för en fyraårsperiod men har förlängt denna upprepade gånger. Någon politisk eller religiös frihet existerar inte i detta sekulära land med 47 procent muslimer. För några år sedan antogs en omstridd lag som påbjöd att en religiös församling måste ha minst 50 medlemmar för att registreras av myndigheterna. Enligt människorättsgrupper har exempelvis baptister, Jehovas vittnen, Hare Krishna och representanter för andra minoritetsgrupper svårt att verka.

Kazakstans diktator Nazarbajev i samband med en lunch med kungaparet 2004.

Det väckte internationell uppmärksamhet då en rysk kvinnlig missionär från Unification Church vid namn Elizaveta  Drenitjeva dömdes .till två års fängelse i februari 2009. Det ”brott” hon anklagades för var att ha föreläst om rörelsens lära för fyra personer varav en var infiltratör från den kazakiska säkerhetstjänsten KNB. Mer om fallet på en video här:

http://www.youtube.com/watch?v=i1_xYWUAAYg

Kazakerna har funnits sedan 900-talet som ett turkiskt muslimfolk. Fram till 1456 levde de i ett självständigt khanat som 1731 blev ett tsarryskt protektorat. 1868 blev Kazakstan en del i det ryska riket vilket ledde till omfattande protester och resningar – 1916 dödades omkring 150 000 människor vid en revolt. Kazakerna lyckades sedan först hålla stånd mot den kommunistiska Röda armén men införlivades med Sovjetunionen 1920.

1936 blev området officiellt en sovjetrepublik med namnet Kazakiska SSR. Det kom sedan att nyttjas vid Stalins deportationer under Andra världskriget som avstjälpningsplats för bland annat krimtatarer, tjetjener, volgatyskar och polacker vilket lett till en mångfasetterad folksammansättning.

En omfattande rysk kolonisation har också skett och ryska är det dominerande språket. Kazaker och ryssar dominerar bland de etniska grupperna. Efter Josef Stalins död 1953 skickades en del stalintrogna politiker, bland dem Georgij Malenkov (1902-88), i exil till Kazakiska SSR. Den kazakiska sovjetrepubliken var viktig för makthavarna i Kreml främst på grund av sina oljetillgångar och som uppställningsplats för en betydande kärnvapenarsenal.

Malenkov deporterades till Kazakiska SSR efter Stalins död.

Kazakstan är fortfarande viktigt i kraft av sina oljetillgångar och sin växande ekonomi, vilket förklarar Carl Bildts uppskattande ord. Landet är på jakt efter Sveriges stöd för sin ansökan om inträde i den internationella handelsorganisationen WTO och behöver nog inte frukta alltför hård kritik från Sverige trots sin auktoritära politik och en president som bränt åtskilliga av oljemiljarderna på att flytta huvudstaden från det forna maktcentret Almaty (Alma-Ata) till den helt nybyggda staden Astana.

De mänskliga rättigheterna? De får vänta.

Reverend Sun Myung Moon (1920-2012). R. I. P.

 Reverend Sun Myung Moon (1920-2012).

Reverend Sun Myung Moon, grundaren av Unification Church, avled den 3 september på ett sjukhus i Sydkorea efter en kort tids sjukdom. Eller, som rörelsens medlemmar är benägna att säga, han övergick till den andliga världen. Följande länk återger ett amerikanskt nyhetsinslag om Moons bortgång:

http://www.wjla.com/video/2012/09/rev-sun-myung-moon-unification-church-founder-dies-at-92.html

Som en del av mina läsare känner till har jag varit medlem i sagda rörelse sedan 1974. Den kallades då Tongilfamiljen i Sverige. Självfallet har därför Reverend Moon spelat en betydande roll för mig personligen som andlig förgrundgestalt. Jag var under större delen av 1970-talet en aktiv församlingsmedlem och deltog även i viss internationell verksamhet. Sedan början av 1980-talet har jag varit stödjande medlem.

Under sommaren 1980 var jag verksam vid den av Moon grundade dagstidningen The News World i New York, en tidning som sedan bytte namn till The New York City Tribune. Jag var denna tidnings korrespondent i Sverige 1988-90 då den lades ner. Moon ville i stället kraftsamla de mediala resurserna till The Washington Times som han grundade 1985 i syfte att stärka den konservativa och antikommunistiska opinionsbildningen i USA.

Washington Times måste sägas ha haft ett tämligen stort inflytande genom åren, låt vara att tidningen stundom brottats med avsevärda ekonomiska svårigheter. Som chefredaktör fungerade under ett flertal år Arnaud De Borchgrave som tidigare var verksam vid tidskriften Newsweek. Ytterligare ett antal mer eller mindre bemärkta skribenter har passerat revy genom åren. Den stridbare Per Ahlmark tillhör dem som fått debattinlägg publicerade.

 Moon grundade Washington Times 1985 som en konservativ röst i USA.

Tidningen skrev så här i anledning av sin grundares bortgång:

http://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/sun-myung-moon-dies-at-92-washington-times-owner-led-the-unification-church/2012/09/02/001b747a-f531-11e1-aab7-f199a16396cf_story.html

Sun Myung Moon – som ursprungligen hette Yong Myung Moon (Moon Yong-myung med koreanskt skrivsätt) – föddes i en enkel jordbrukarfamilj i vad som nu är Nordkorea 1920. Korea var vid denna tid ockuperat av Japan. Kring 15 års ålder hade han en livsomvälvande andlig upplevelse: Jesus Kristus uppenbarade sig för honom och meddelade den unge mannen, att han hade utvalts att fullborda Jesu mission på jorden.

Därefter kom Moon att ägna alla krafter åt sin mission. Strax efter Koreahalvöns uppdelning i en nordlig och en sydlig del 1945 begav sig Moon till Nordkorea och inledde där en framgångsrik missionsverksamhet. De kommunistiska myndigheterna var inte alls glada åt detta utan spärrade 1948 in den unge Moon i ett ökänt slavarbetsläger i den nordkoreanska industristaden Hungnam på östkusten.

 General Douglas MacArthurs FN-trupper befriade Moon och andra fångar ur slavarbetslägret i Hungnam.

Efter svåra umbäranden befriades Moon och de fångar som ännu var i livet av FN-trupper ledda av general Douglas MacArthur i initialskedet av Koreakriget (1950-53). Han begav sig söderut och grundade 1954 i Pusan Unification Church, numera även känt som Federation for World Peace and Unity (Federationen för världsfred och enighet). Rörelsen fick snart ett betydande antal medlemmar i Sydkorea och Japan och 1971 flyttade Moon till USA, en nation han upplevde som livsviktig för världens framtid.

I USA träffade Moon ett stort antal politiska och religiösa ledare. Bland presidenter och expresidenter han mötte märks Harry Truman, Dwight Eisenhower, Richard Nixon, Ronald Reagan och George H. W. Bush. Den senare har genom åren deltagit i ett stort antal aktiviteter anordnade av organisationer som grundats av Moon. Även dennes möten med det sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov väckte uppseende på sin tid.

I mycket korta drag kan man sammanfatta rörelsens andliga lära – The Divine Principle (De gudomliga priniperna) – på följande sätt. Människan har skapats till man och kvinna såsom en avbild av Guds maskulina och feminina natur. De första människorna, i Bibeln kallade Adam och Eva, avföll emellertid från Gud genom att ha ett sexuellt förhållande innan de ännu var mogna härför, influerade av den fallne ärkeängeln Lucifer (”ormen” i Edens lustgård) som blev Satan.

För 2000 år sedan kom Jesus som Guds son/Messias till det utvalda landet för att befria mänskligheten från det sataniska inflytandet. Jesus accepterades emellertid inte som Messias utan kortfästes. Mänskligheten kunde, tack vare Jesu offerdöd, mottaga andlig frälsning. Den fysiska frälsningen återstod att fullborda.

 Reverend och fru Moon.

Det är den uppgiften Moon och hans anhängare – naturligtvis inklusive mig själv – anser Moon hade fått på sin lott. 1960 inträffade vad som enligt rörelsens lära kan jämföras med ”lammets bröllop” vilket omskrivs i Bibelns uppenbarelsebok: Sun Myung Moon ingick äktenskap med Hak Ja Han och de två blev mänsklighetens ”sanna föräldrar”.

Familjeidealet är centralt i Moons/Unification Churchs undervisning. Man anser att grunden för en kommande fullkomlig värld – himmelriket på jorden om man så vill – är ideala familjer där Guds kärlek kan realiseras i ett harmoniskt givande och tagande mellan man, hustru och barn. Rörelsens omskrivna massbröllop är centrala för skapandet av detta familjeideal. Rörelsen avvisar sexuella förhållanden utanför äktenskapet och homosexuella handlingar.

Det som, förutom det religiösa budskapet, mest uppmärksammats avseende Unification Church och dess grundare är nog det politiska ställningstagandet mot den gudlösa/ateistiska kommunismen men även annan typ av totalitarism såsom nazism och fascism. Särskilt har vikt fästs vid hotet mot det fria Sydkorea från stalinistdiktaturen Nordkorea.

Det väckte därför stort uppseende då paret Moon och ett antal nära medarbetare besökte Nordkorea och togs emot i audiens hos diktatorn Kim Il-sung (1912-94) i Pyongyang i början på 1990-talet. Härefter har rörelsen bedrivit viss affärs- och hjälpverksamhet i Nordkorea. Vid Moons frånfälle tillhörde Nordkoreas nuvarande ledare, Kim Jong-un (sonson till Kim Il-sung) de notabiliteter som sände sina kondoleanser.

 Paret Moon flankerar Kim Il-sung.

Nationen Korea tillhör hörnstenarna i rörelsens ideologi då landet anses ha utvalts av Gud att spela en avgörande roll i mänsklighetens utveckling. Man tänker sig då ett enat Korea fritt från kommunism.

Efter Kalla krigets slut har Reverend Moon (stundom kallad ”Fader Moon” av sina anhängare) lagt mest krut på ett världsomspännande fredsarbete. Särskild vikt har därvidlag lagts vid internationella konflikthärdar av typ Koreahalvön, Mellanöstern, Nordirland med flera. Otaliga möten och seminarier har hållits på olika håll i världen och ett stort antal så kallade fredsambassadörer – jag har själv äran att vara en sådan – har utsetts. Moon har även talat om behovet av en revitalisering av Förenta Nationerna (FN).

Sun Myung Moon utsåg några år före sin död sin yngste son, den Harvard-utbildade Reverend Hyung Jin Moon (född i USA 1979), till president för Unification Church. Den äldste levande sonen, Hyun Jin Moon, ansågs inte hålla måttet vilket skapade en bitter fejd mellan de båda bröderna. Hyung Jin har gjort sig känd som en smidig och vänlig religiös ledare som anses stå buddhismen nära.

 Reverend Hyung Jin Moon leder Unification Church.

Själv har jag varit närvarande vid två möten då Sun Myung Moon talat: i Camberg i dåvarande Västtyskland 1975 samt i London 1978, då jag deltog i internationell missionsverksamhet inom ramen för vad som benämndes International One World Crusade. Hans dynamiska gestalt gjorde ett stort intryck på mig och världen synes mig nu fattigare utan honom.

Slutligen kan jag inte anse det vara annat än en skandal att Moon aldrig fick Nobels fredspris för sitt uppoffrande arbete för världsfred. Ett posthumt pris är väl sannolikt för mycket att hoppas på.

Ingen religionsfrihet i Japan

Japan har misslyckats med att skydda sina medborgare mot bortföranden och inlåsningar syftande till religiös tvångskonversion. 

Protest mot bristande/obefintlig religionsfrihet i Japan.

Detta är slutsatsen i en 62-sidig rapport som nyligen offentliggjorts av Human Rights Without Frontiers International (HRWF), en oberoende, icke regeringsansluten organisation(non-governmental organization, NGO) med säte i Bryssel.

Rapporten fastslår bland annat:

One cannot state that there is freedom of religion in Japan.

Vidare citeras i rapporten organisationens director Willy Fautré på följande sätt:

The failure to provide the victims of such kidnappings with equal protection under the law, and the impunity of those responsible, constitute a serious violation of the Japanese people´s constitutionally guaranteed rights and the international human rights standards to which Japan is legally bound.

Fautré och Aaron Rhodes, båda internationellt kända människorättsförespråkare vilka varit med om att sammanställa rapporten, intervjuade ett stort antal offer av vilka de flesta tillhörde Unification Church eller Jehovas vittnen.

Människorättsadvokaten Willy Fautré, HRWF.

Fautré och Rhodes har också intervjuat för frågeställningen relevanta experter, jurister och journalister samt sammanträffat med tio medlemmar av det japanska parlamentet – Diet – för att diskutera ämnet.

Kidnappningar, samt nog så ofta våldsamt präglad och påtvingad fångenskap, har varit rutinmässiga redskap när det gällt att få japaner vilka anslutit sig till oönskade religiösa rörelser att lämna desamma. Kidnappningarna och fängslandena har huvudsakligen utförts av offrens familjer i samarbete med professionella ”avprogrammerare”, med en engelsk term benämnda exit counsellors.

Denna praxis har pågått i årtionden utan att polis och andra rättsvårdande myndigheter ingripit, detta trots att otvetydiga bevis för brottslig verksamhet förelegat.

Aaron Rhodes igen:

It is completely unacceptable that all known complaints against parents and exit counselors have been declared ineligible. In the face of such official neglicence and impunity, one cannot state that there is freedom of religion in Japan.

Den intresserade kan studera/ladda ner hela rapporten här:

http://www.hrwf.net/Joom/images/reports/2011/1231%20report%20final.pdf

Hur länge dröjer Nordkoreas kollaps?

Reverend Hyung-jin Moon, ledare för Unification Church (fyra från vänster), med hustru, medarbetare samt nordkoreanska värdar på ett besök i Nordkorea strax före Kim Jong-ils död.

Den verkligt relevanta frågan efter Nordkoreas diktator Kim Jong-ils död är: hur länge dröjer det innan Nordkorea, världens sista stalinistiska diktatur, kollapsar?

Nicholas Eberstadt framhåller i en artikel i magasinet Foreign Affairs (20 december) att Nordkorea är en unik politisk entitet: en marxist-leninistisk stat som tillämpar en dynastisk successionsordning. Det började med Kim Il-sung (1912-94) för sex decennier sedan, fortsatte med Kim Jong-il (1942-2011) och går av allt att döma vidare med Kim Jong-un (född 1983 eller 1984).

Hur länge dynastin Kim – och i ett vidare perspektiv det kommunistiska Nordkorea – kommer att gå vidare är emellertid i högsta grad öppet för spekulation. Eberstadt framhåller (min översättning från engelskan):

Kim Jong Il kan vara sin generations Marie Antoinette. Med den ”après nous le deluge”-anda som utmärker en sann självhärskare uppsköt han utnämnandet av en efterträdare tills han var dödligt sjuk. Hans bristande medvetenhet om vad som krävdes för att förlänga regimen endast ökar oddsen för katastrof i kölvattnet efter hans död. (Après nous le deluge = Efter oss syndafloden).

Nordkoreansk propagandamålning föreställande Kim Il-sung (till vänster) och sonen/efterträdaren Kim Jong-il.

Kim Jong-ils oaktsamhet kontrasterar skarpt mot det sätt på vilket hans fader Kim Il-sung, som 17 år efter sin bortgång fortfarande officiellt är landets president, metodiskt hjälpte fram sonen till maktens tinnar. Om Kim Il-sung, som var norra Koreas härskare ända sedan Sovjetunionen utsåg honom till sin marionett 1945, skriver Eberstadt så:

Vad som än i övrigt kan sägas om Kim Il Sung – och han var ansvarig för miljoner oskyldiga mäns, kvinnors och barns  död genom bland annat det Koreakrig han startade – var han en erfaren militär och politisk kämpe och en förfaren operatör besluten att etablera sin familjs eviga styre över det koreanska folket.

I syfte att säkra dynastin Kims maktposition uppfann den äldre Kim ett slags sekulär religion, byggd på marxism-leninismen som kallades Juche, och så gott som omedelbart efter Koreakrigets (1950-53) slut började han förbereda släktingar på att föra vidare Kim-dynastins makt över det nordkoreanska samhället.

Den förste officielle efterträdaren var Kim Il-sungs yngre broder, Kim Yong-ju. Han fick dock rykte om sig att vara en grym och farlig person och försvann från scenen efter 1960-talets slut; han blev åter synlig i offentligheten först efter broderns död.

Kim Yong-ju – försvann från scenen.

Demokratiska Folkrepubliken Korea, som norra delen av Koreahalvön officiellt kallas, är känt för att vara ett hermetiskt tillslutet samhälle. Men inte ens en sådan typ av diktatur kan hindra oönskad information att, på olika vägar, sippra ut till omvärlden.

Således är det sedan länge känt att det i Nordkorea existerar en ”gulag-arkipelag” av koncentrationsläger där minst 200 000 människor sägs försmäkta i den djupaste förnedring och misär. Mer om detta här:

http://www.expressen.se/nyheter/1.2424290/rattor-och-dod-livet-i-kims-gulag

Det är också bekant för omvärlden att det nordkoreanska samhället sannolikt är det mest hierarkiska som existerar på denna jord. De svenska kulturarbetarna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman berör detta ämne i sin bok Alla monster måste dö, ett reportage från en gruppresa till Nordkorea (Albert Bonniers förlag 2011):

I Nordkorea är befolkningen indelad i kategorier, som i ett modernt kastsystem byggt på människors släkthistoria. Människors plats i kastsystemet är helt avgörande, den bestämmer förutom matransoner även bostadsort, yrkeskarriär, förmåner och allmän levnadsstandard.

Den högsta klassen består av medlemmar i KWP, det kommunistiska Koreanska Arbetarpartiet. Därnäst kommer ”den opålitliga klassen”, det vill säga arbetare, bönder, tekniker, lärare och soldater, befattningshavare som är oundgängliga för att det bisarra systemet skall kunna upprätthållas men som ändå inte går att lita på och därför är föremål för minutiös övervakning.

Längst ner i kasthierarkin kommer den underklass som består av släktingar till bland annat tidigare kollaboratörer med den japanska ockupationsmakten, antikommunister, oliktänkande, intellektuella, shamaner, spåmän med flera grupperingar som intensivt ogillas av makthavarna. Denna underklass indelas i ej färre än 51 undergrupper.

Far och son Kim – Jong-il (till vänster) och Jong-un. Den senare troligen mest en marionett för den nordkoreanska militären.

Utrikesminister Carl Bildt har med rätta varnat för att Nordkorea efter Kim Jong-ils frånfälle går in i en osäker och potentiellt farlig period. Nordkoreas folk lever under olidliga förhållanden där inte ens samhällets överskikt har kunnat undgå att drabbas av svält, missväxt, naturkatastrofer men framförallt regimens enorma inkompetens. En folkresning ter sig i det perspektivet fullt möjlig.

Kim Jong-uns nya regim – där Kim själv med största säkerhet blott är en marionett för den inflytelserika militären – skulle mycket väl, i ett desperat försök att avleda uppmärksamheten, kunna få för sig att provocera fram ett krig med grannen Sydkorea.

Vad en sådan konflikt skulle kunna leda till kan man bara spekulera i, men ett möjligt – för att inte säga troligt – scenario är att kommunistregimen i Pyongyang faller och att det sedan 1945 delade Korea enas. Om och när så sker är det dock troligt att Koreahalvön drabbats av stor förödelse. Ett enande skulle också bli oerhört kostsamt för det demokratiska Sydkorea.

Nordkoreanskt skurkstreck provocerar

Den 23 november bombarderade nordkoreanskt artilleri den lilla sydkoreanska ön Yeonpyeong med hundratals projektiler. Två soldater och lika många civila har rapporterats döda medan ett 20-tal skadats. Den materiella förödelsen blev stor och de flesta av öns invånare har evakuerats till hamnstaden Incheon på den sydkoreanska västkusten.

Rökpelare stiger mot skyn efter den nordkoreanska attacken.

 Den oprovocerade attacken – Nordkoreas påstående att Sydkorea sköt först är det ingen seriös bedömare som tror på – är ett av de värsta nordkoreanska övergreppen sedan Koreakriget slutade med ett vapenstillestånd (något fredsavtal har till dags dato ej ingåtts) den 27 juli 1953. Yeonpyeong är belägen i omedelbar närhet av ett omtvistat marint gränsområde

Sydkoreansk militär besvarade elden under en kort stund och skickade ett stridsflygplan till området. Sydkoreas president Lee Myung-baks svar har betecknats som oväntat kompromisslöst – Lee har beordrat sydkoreanskt stridsflyg att bomba nordkoreanska missilbaser längs västkusten om Nordkorea framhärdar i sin aggression och även hotat fienden i norr med en ”enorm vedergällning.” President Lee, som representerar det konservativa Hannara-partiet, har gjort upp med föregångaren Kim Dae-jungs så kallade solskenspolitik, som aldrig ledde till några resultat utan cyniskt utnyttjades av Nordkorea.

Nordkoreas attack inträffade ett drygt halvår efter det att en nordkoreansk torpedattack sänkte den sydkoreanska korvetten Cheonan och dödade 46 besättningsmän och någon vecka efter avslöjanden om att den kommunistiska regimen i Pyongyang åter är på gång att aktivera sitt kärnvapenprogram. Koreakännare menar också att angreppet kan ha något att göra med den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-ils utnämnande av sin yngste son Kim Jong-un till sin efterträdare.

Koreahalvön har i över ett halvt sekel ansetts vara en krutdurk som när som helst kan brisera till följd av den nordkoreanska regimens oberäkneliga agerande. Provokationerna och aggressionshandlingarna har varit otaliga genom åren, från kommandoräder med syftet att mörda Sydkoreas president till planer på att spränga sydkoreanska civilflygplan i luften. Lyckligtvis har alla sådana försök hittills gått om intet samtidigt som Sydkorea uppvisat ett nära nog änglalikt tålamod.

Det omedelbara syftet med de återkommande nordkoreanska provokationerna, anser experter, är att få till stånd ett för Pyongyang gynnsamt förhandlingsklimat: Nordkorea gör vissa mindre eftergifter i utbyte mot  hjälp från omvärldens sida. Hittils har denna strategi visat sig fungera alldeles utmärkt, men frågan är om inte nordkoreanerna denna gång skjutit sig i foten. Omvärlden börjar ledsna på den isolerade kommunistjuntans oacceptabla beteende, och en av de första åtgärderna som sydkoreanerna vidtog efter bombardemanget av Yeonpyeong var att strypa de pågående hjälpsändningarna till den minst sagt otacksamma grannen i norr.

General Douglas MacArthur, förste befälhavaren för de amerikanska trupperna i Koreakriget, bevittnar med sina underlydande på slagskeppet USS Mount McKinley den framgångsrika operationen i hamnstaden Incheon i september 1950.

Det är knappast märkligt att den internationella samfälligheten ser med stor oro på det spända läget på Koreahalvön. Nordkorea har en gigantisk arsenal av artilleripjäser med siktet inställt på den tätbefolkade Seoul-regionen där 25 miljoner människor lever och verkar. Det finns en inte ogrundad rädsla för att några av artilleriprojektilerna kan komma att laddas med massförstörelsevapen. USA har för närvarande 28 000 solater i Sydkorea, förutan vilka Nordkorea alldeles säkert hade attackerat den sydliga grannen för länge sedan.

President Barack Obama har också lovat bistå sydsidan om nord skulle få för sig att gå till attack och har sänt ett hangarfartyg till konfliktområdet. Även internationella storheter såsom EU och Ryssland har uppmanat Nordkorea till besinning, medan Kommunistkina – Nordkoreas enda internationella vän – in i det längsta söker intaga en neutral attityd. Utrikesminister Carl Bildt har för sin del hävdat att Nordkorea ”saknar anledning” för sina attacker mot Yeonpyeong, vilket som ovan angivits inte stämmer. Däremot saknar man naturligtvis legitim anledning till aggressionen.

Även om kommunistkineserna således hittils inte i klara ordalag fördömt det allierade Nordkorea har professor Zhu Feng vid Pekinguniversitetet inte skrätt orden (min översättning från engelska):

Det är otroligt. Nyheterna visar att Nordkorea, helt oprovocerat, sköt mot dessa sydkoreanska öar. Det är en hänsynslös provokation. De vill åstadkomma en stor smäll och tvinga fram förhandlingar som skall gynna dem. Det är det äldsta tricket.

Ytterligare en tänkbar anledning till det nordkoreanska skurkstrecket är att Nordkorea väljer att avvända den svältande, utfattiga och misshandlade befolkningens uppmärksamhet från den ständigt pågående krisen hemmavid genom att söka uppamma nationella känslor och rikta vreden mot fienden i syd. En biavsikt kan också vara att regimen vill hålla den nordkoreanska militären – som förfogar över en av världens största stående arméer bestående av cirka en miljon man – på gott humör.

I Sverige är det väl numera bara det närmast parodiska stalinistpartiet Kommunistiska partiet (KP) – före detta KPMLr – som helt och fullt sluter upp bakom de renläriga kommunisterna i Nordkorea, dit partihöjdarna brukar åka med jämna mellanrum för att få en glimt av det inbillade ideallandet och avsmaka kamrat Kim Jong-ils exklusiva cognacsorter. Vänsterflummaren Jinge nöjer sig med att på sin blogg spela ovetande om vad som egentligen inträffat beträffande det nordkoreanska övergreppet mot Yeongpyeong samtidigt som han – surprise – passar på att ge en känga åt USA:

http://jinge.se/mediekritik/nordkorea-belyser-globalt-problem.htm

Ungefär samtidigt som de nordkoreanska granaterna regnade ner över den lilla sydkoreanska ön avhöll den internationella fredsrörelsen Universal Peace Federation (UPF) sin så kallade World Assembly – ett slags alternativ till FNs generalförsamling – i Manhattan Center i New York.

Rörelsens grundare, doktor Sun Myung Moon, även skapare av Unification Church och en betydande fredsaktör i vår tid, såg dock inte de nordkoreanska bandithandlingarna som något reellt hot mot världsfreden. Han framhöll bland annat  (min översättning från engelskan):

De problem som plågar mänskligheten kan bara lösas genom en ideologi som baseras på Guds sanna kärlek.

 Fredsaktören Sun Myung Moon.

Sun Myung Moon föddes i det som i dag är Nordkorea 1920 och är trots framskriden ålder alltjämt oförtröttligt aktiv för fredens sak. Norska nobelkommittén kunde göra ett sämre val än att tilldela Moon Nobels fredpris 2011!