Kan klimatextremism och HBTQ-konst rädda Svenska kyrkan?

Greta Thunberg talar inför medlemmar i vänstersekten Extinction Rebellion.

Sedan Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka 2000 har hundratusentals medlemmar valt att utträda. Nära två miljoner har gått ur kyrkan sedan 1972, och bara 2017 valde närmare 97 000 att begära utträde. I syfte att klarlägga orsakerna till massflykten har Svenska kyrkan startat en egen utredning. https://www.fokus.se/2018/04/jakten-pa-den-forsvunna-sjalen/

Detta tyder på en viss krismedvetenhet, och märkligt vore ju annars. I syfte att underlätta för dem som är satta att utreda medlemskrisen ger jag här nedan två exempel på hur Svenska kyrkan agerat på två platser i Sverige. Utredarna gör i all sin vishet måhända en annan bedömning, men min bestämda uppfattning är att agerandet i fråga inte kommer att främja medlemstillväxten eller hejda massflykten.

Det första exemplet härrör från Varberg, där kyrkoherden Fredrik Ivarsson tagit initiativet att skänka 27 000 kronor till den vänsterextrema klimatsekten Extinction Rebellion (XR). Rörelsen, som stöder och stöds av vår egen klimatprofet  Greta Thunberg, har som strategi att bete sig som svin och därefter låta sina aktivister massarresteras på olika håll i världen.

https://samnytt.se/svenska-kyrkan-skanker-27-000-kronor-till-vansterextrem-klimatsekt/?fbclid=IwAR1Kq1C1bSXkX_iQ7ybCXQEv-yX9YdiwrRVyRraqqpuyssOjO6e3MNNkQd8

Kyrkoherde Ivarsson har dessutom bjudit in två av XRs aktivister att komma och tala inför kyrkans personal.

Det andra exemplet är hämtat från Sankt Pauli kyrka i Malmö, som nyligen invigt en altartavla i form av fotografen och konstnären Elisabeth Ohlsson Wallins HBTQ-konstverk ”Paradiset”. Målningen framställer ett ”paradis” befolkat av två samkönade par i ursprungsinvånarna Adam och Evas ställe. Hur två homosexuella par skulle ha kunnat säkra människosläktets fortlevnad framgår inte av målningen. https://www.expressen.se/kvallsposten/malmokyrka-inviger-ny-altartavla-hbtq-versionen-av-paradiset/

Konstnärinnan och hennes verk.

Målningen framställdes i anslutning till SVTs program ”Konstkuppen” 2012. Konstnärinnan skänkte den till Skara domkyrka, som emellertid tackade nej med motiveringen att tavlan var för politisk. Målningen skall ha inspirerats av den Luther närstående 1500-talsmålaren Lucas Cranach den yngre. Prästen Sofia Tunebro försäkrar: ”På intet sätt är det en bild som ska provocera”

Frågan är hur det skall kunna uppfattas som annat än provokativt att som altartavla i en kristen kyrka ha en idealiserad framställning av homosexualitet, som enligt Bibelns budskap är en svår synd. Den goda prästinnan kanske kan slå upp 1 Moseboken 18:16-19:29, där det med grafisk tydlighet framgår hur det gick för städerna Sodom och Gomorra där samkönat intimt umgänge var en av de huvudsakliga sysselsättningarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sodom_och_Gomorra

Elisabeth Ohlsson Wallin är eljest mest bekant för fotoutställningen ”Ecce Homo”, som invigdes i Stockholm 1998 och med dåvarande ärkebiskopen KG Hammars benägna bistånd placerades i Uppsala domkyrka i september samma år. Det var för övrigt detta tilltag som fick mig att gå ur Svenska kyrkan. ”Ecce Homo” framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ecce_Homo_(utst%C3%A4llning)

Det är möjligt att representanter för Svenska kyrkan tror att det är möjligt att hejda medlemsflykten med hjälp av Extinction Rebellion och Elisabeth Ohlsson Wallins HBTQ-konstverk. För många av oss andra är de bara ytterligare två i raden av exempel på den politisering och den förflackning kyrkan undergått sedan den så kallade kristna vänstern inledde sitt förstörelseverk i mitten av 1960-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

SDare har ”sämre” människosyn enligt studie från ”B-lagets specialskola”

 Maria Sandgren och Henry Montgomery: Varför röstar vi som vi gör?

Sverigedemokratiska väljare har ”sämre”, ”mörkare” alternativt ”mer negativ” människosyn än andra partiers väljare.

Det hävdas i den nyutkomna forskningsrapporten Varför röstar vi som vi gör? med Maria Sandgren, filosofie doktor och lektor i psykologi vid Södertörns högskola, samt Henry Montgomery, professor emeritus vid Stockholms universitet, som huvudansvariga. http://www.forskning.se/2016/03/09/negativ-manniskosyn-hos-sd-valjare/

Följande motivering ges till varför SD-väljarna skulle ha en ”sämre” människosyn än andra:

Sverigedemokraternas väljare tror i större grad att folk är onda och egoister än andra människor.

Enligt nämnda rapport, som bygger på 1331 enkätsvar av de 4000 förfrågningar som skickades ut 2015, följer omkring 30 procent av dem som svarat ett ”tankemönster” som gör dem benägna att rösta på SD.

Enligt forskarrapporten har även ”vissa” som föredrar Kristdemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna en ”världsuppfattning” som ligger nära det sverigedemokratiska synsättet. Miljöpartiets väljare har enligt undersökningen den mest ”positiva” människosynen. Kanske är Åsa Romsons beryktade utsaga, att hon betraktar alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar, en konsekvens av denna människosyn?

 Plats där svenskheten frodas, enligt MPs ”positiva” människosyn?

Enligt SD-väljarna, förklaras det i rapporten, är det emellertid i motsats till Romsons syn naturligt att betrakta infödda svenskar snarare än utlandsfödda individer som svenskar. En som jag ser det inte helt orimlig uppfattning: en person som är född i låt oss säga Danmark (som kan bytas ut mot valfritt land) men bosatt i Sverige ser med största sannolikhet på sig själv som dansk snarare än svensk. Oavsett hur ofta vederbörande nyttjar tunnelbanan.

Jag skulle aldrig i livet se på mig själv som dansk om jag flyttade till Danmark. Hur trevligt jag nu än råkar tycka att Danmark är.

För den som önskar tillgodogöra sig hela rapporten – som består av diagram och korta texter fördelade på ett fåtal sidor – går det bra att göra det via denna länk: https://www.sh.se/p3/ext/res.nsf/vRes/personal_1323865874422_forskningsprojektet_polor_sh_160310_pdf/$File/Forskningsprojektet_POLOR_SH_160310.pdf

Frågan är då varför det skulle anses vara ”sämre” att se på människor som delvis onda och egoister. Man skulle lika väl  kunna anse att detta är ett mer verklighetsbaserat och realistiskt synsätt.

Detta är även, om man så vill, en konservativ kungstanke och även en hörnsten enligt den kristna tesen om den mänskliga arvsynden som nedärvts genom generationerna som följt på Adams och Evas syndafall. Det finns dock ett hopp, och det består i Guds och Jesu Kristi nåd och barmhärtighet.

Har man varit med ett tag är det förmodligen oundvikligt att komma till slutsatsen, att människor man träffar i vardaglivet – och detta alldeles oavsett etnisk härkomst – bakom en välvillig yttre mask inte så sällan döljer ett mindre tilltalande inre som kan yttra sig i illvilja och svek. Ulvar i fårakläder, om man så vill.

 Ulv i fårakläder: typisk SD-syn?

Personligen har jag så länge jag kan minnas varit benägen att se det goda i mina medmänniskor även om jag till min sorg tvingats konstatera, att praktiskt taget alla, även jag själv, också har mörkare personlighetsdrag. Skulle detta vara uttryck för en mindre ”humanistisk” människosyn, som det också hävdas i rapporten? Självfallet inte.

Däremot är den en frukt av de erfarenheter ett hyfsat långt liv givit mig så här långt. Jag menar att dessa erfarenheter (eller empiri som det brukar heta i akademiska sammanhang) gör mig bättre skickad att hantera vardagens prövningar utan att jag behöver hysa alltför många illusioner om mina medmänniskor.

Den här undersökningen gör det väl oundvikligt att vi nu åter en tid framöver kommer att få stå ut med att höra paradordet när det gäller att brännmärka oss sverigedemokrater: ”människosyn”. Om detta ämne skrev jag för några år sedan följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/03/nu-kommer-det-att/

Maria Sandgrens och Henry Montgomerys i media rätt uppmärksammade rapport luktar beställningsarbete lång väg. Tidigare talades det av SD-belackarna rätt luddigt om partiets fruktansvärda människosyn; nu får man genom föreliggande studie litet mer råg i ryggen: SD kan ju nu enligt ”vetenskapen” sägas ha en taskig människosyn.

Problemet för SD-hatarna är förstås att rapporten emanerar ur den beryktade Södertörns högskola, ibland kallad ”specialskolan för B-laget”, där låtsasvetenskap och allmänt flum har sitt högsäte i den svenska akademiska världen. Vilket inte vill säga litet, eftersom det akademiska livet i Sverige tenderar att urarta alltmer för varje år som går. Här en artikel i Ordfront om krisen i den svenska högskolan: http://omlinemagasin.se/2014/06/11/kunskapsbrist-och-ankdammar-i-hogskola-och-pa-universitet/

Inför valet i september 2014 gick en del personal från Södertörns högskola ut och vandaliserade SD-affischer. Dit hörde filosofie doktor Ylva Habel, som njöt i fulla drag när hon fick kasta ägg på sverigedemokratiska affischer i Stockholms tunnelbana. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/17/forskare-som-kastar-masken-och-agg/

 Södertörns högskolas stolthet – vithetsforskaren Tobias Hübinette.

Södertörns högskolas stolthet är dock docenten, förre Expo-grundaren Tobias Hübinette, som genom sina ras- och vithetsstudier håller apartheidtänkandets idégods vid liv 25 år efter  dess avskaffande i Sydafrika: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/11/den-nya-vansterrasismen-och-dess-chefsideolog-apartheid-nasta/

Så nej, det finns nog ingen större anledning för oss SD-väljare att förtvivla över Sandgrens och Montgomerys rapport. Snarare är den, som jag skriver ovan, ett vittne om att SDare är mer realistiska och illusionsfria än andra. Vilket faktiskt är något gott!

 

Reverend Sun Myung Moon (1920-2012). R. I. P.

 Reverend Sun Myung Moon (1920-2012).

Reverend Sun Myung Moon, grundaren av Unification Church, avled den 3 september på ett sjukhus i Sydkorea efter en kort tids sjukdom. Eller, som rörelsens medlemmar är benägna att säga, han övergick till den andliga världen. Följande länk återger ett amerikanskt nyhetsinslag om Moons bortgång:

http://www.wjla.com/video/2012/09/rev-sun-myung-moon-unification-church-founder-dies-at-92.html

Som en del av mina läsare känner till har jag varit medlem i sagda rörelse sedan 1974. Den kallades då Tongilfamiljen i Sverige. Självfallet har därför Reverend Moon spelat en betydande roll för mig personligen som andlig förgrundgestalt. Jag var under större delen av 1970-talet en aktiv församlingsmedlem och deltog även i viss internationell verksamhet. Sedan början av 1980-talet har jag varit stödjande medlem.

Under sommaren 1980 var jag verksam vid den av Moon grundade dagstidningen The News World i New York, en tidning som sedan bytte namn till The New York City Tribune. Jag var denna tidnings korrespondent i Sverige 1988-90 då den lades ner. Moon ville i stället kraftsamla de mediala resurserna till The Washington Times som han grundade 1985 i syfte att stärka den konservativa och antikommunistiska opinionsbildningen i USA.

Washington Times måste sägas ha haft ett tämligen stort inflytande genom åren, låt vara att tidningen stundom brottats med avsevärda ekonomiska svårigheter. Som chefredaktör fungerade under ett flertal år Arnaud De Borchgrave som tidigare var verksam vid tidskriften Newsweek. Ytterligare ett antal mer eller mindre bemärkta skribenter har passerat revy genom åren. Den stridbare Per Ahlmark tillhör dem som fått debattinlägg publicerade.

 Moon grundade Washington Times 1985 som en konservativ röst i USA.

Tidningen skrev så här i anledning av sin grundares bortgång:

http://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/sun-myung-moon-dies-at-92-washington-times-owner-led-the-unification-church/2012/09/02/001b747a-f531-11e1-aab7-f199a16396cf_story.html

Sun Myung Moon – som ursprungligen hette Yong Myung Moon (Moon Yong-myung med koreanskt skrivsätt) – föddes i en enkel jordbrukarfamilj i vad som nu är Nordkorea 1920. Korea var vid denna tid ockuperat av Japan. Kring 15 års ålder hade han en livsomvälvande andlig upplevelse: Jesus Kristus uppenbarade sig för honom och meddelade den unge mannen, att han hade utvalts att fullborda Jesu mission på jorden.

Därefter kom Moon att ägna alla krafter åt sin mission. Strax efter Koreahalvöns uppdelning i en nordlig och en sydlig del 1945 begav sig Moon till Nordkorea och inledde där en framgångsrik missionsverksamhet. De kommunistiska myndigheterna var inte alls glada åt detta utan spärrade 1948 in den unge Moon i ett ökänt slavarbetsläger i den nordkoreanska industristaden Hungnam på östkusten.

 General Douglas MacArthurs FN-trupper befriade Moon och andra fångar ur slavarbetslägret i Hungnam.

Efter svåra umbäranden befriades Moon och de fångar som ännu var i livet av FN-trupper ledda av general Douglas MacArthur i initialskedet av Koreakriget (1950-53). Han begav sig söderut och grundade 1954 i Pusan Unification Church, numera även känt som Federation for World Peace and Unity (Federationen för världsfred och enighet). Rörelsen fick snart ett betydande antal medlemmar i Sydkorea och Japan och 1971 flyttade Moon till USA, en nation han upplevde som livsviktig för världens framtid.

I USA träffade Moon ett stort antal politiska och religiösa ledare. Bland presidenter och expresidenter han mötte märks Harry Truman, Dwight Eisenhower, Richard Nixon, Ronald Reagan och George H. W. Bush. Den senare har genom åren deltagit i ett stort antal aktiviteter anordnade av organisationer som grundats av Moon. Även dennes möten med det sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov väckte uppseende på sin tid.

I mycket korta drag kan man sammanfatta rörelsens andliga lära – The Divine Principle (De gudomliga priniperna) – på följande sätt. Människan har skapats till man och kvinna såsom en avbild av Guds maskulina och feminina natur. De första människorna, i Bibeln kallade Adam och Eva, avföll emellertid från Gud genom att ha ett sexuellt förhållande innan de ännu var mogna härför, influerade av den fallne ärkeängeln Lucifer (”ormen” i Edens lustgård) som blev Satan.

För 2000 år sedan kom Jesus som Guds son/Messias till det utvalda landet för att befria mänskligheten från det sataniska inflytandet. Jesus accepterades emellertid inte som Messias utan kortfästes. Mänskligheten kunde, tack vare Jesu offerdöd, mottaga andlig frälsning. Den fysiska frälsningen återstod att fullborda.

 Reverend och fru Moon.

Det är den uppgiften Moon och hans anhängare – naturligtvis inklusive mig själv – anser Moon hade fått på sin lott. 1960 inträffade vad som enligt rörelsens lära kan jämföras med ”lammets bröllop” vilket omskrivs i Bibelns uppenbarelsebok: Sun Myung Moon ingick äktenskap med Hak Ja Han och de två blev mänsklighetens ”sanna föräldrar”.

Familjeidealet är centralt i Moons/Unification Churchs undervisning. Man anser att grunden för en kommande fullkomlig värld – himmelriket på jorden om man så vill – är ideala familjer där Guds kärlek kan realiseras i ett harmoniskt givande och tagande mellan man, hustru och barn. Rörelsens omskrivna massbröllop är centrala för skapandet av detta familjeideal. Rörelsen avvisar sexuella förhållanden utanför äktenskapet och homosexuella handlingar.

Det som, förutom det religiösa budskapet, mest uppmärksammats avseende Unification Church och dess grundare är nog det politiska ställningstagandet mot den gudlösa/ateistiska kommunismen men även annan typ av totalitarism såsom nazism och fascism. Särskilt har vikt fästs vid hotet mot det fria Sydkorea från stalinistdiktaturen Nordkorea.

Det väckte därför stort uppseende då paret Moon och ett antal nära medarbetare besökte Nordkorea och togs emot i audiens hos diktatorn Kim Il-sung (1912-94) i Pyongyang i början på 1990-talet. Härefter har rörelsen bedrivit viss affärs- och hjälpverksamhet i Nordkorea. Vid Moons frånfälle tillhörde Nordkoreas nuvarande ledare, Kim Jong-un (sonson till Kim Il-sung) de notabiliteter som sände sina kondoleanser.

 Paret Moon flankerar Kim Il-sung.

Nationen Korea tillhör hörnstenarna i rörelsens ideologi då landet anses ha utvalts av Gud att spela en avgörande roll i mänsklighetens utveckling. Man tänker sig då ett enat Korea fritt från kommunism.

Efter Kalla krigets slut har Reverend Moon (stundom kallad ”Fader Moon” av sina anhängare) lagt mest krut på ett världsomspännande fredsarbete. Särskild vikt har därvidlag lagts vid internationella konflikthärdar av typ Koreahalvön, Mellanöstern, Nordirland med flera. Otaliga möten och seminarier har hållits på olika håll i världen och ett stort antal så kallade fredsambassadörer – jag har själv äran att vara en sådan – har utsetts. Moon har även talat om behovet av en revitalisering av Förenta Nationerna (FN).

Sun Myung Moon utsåg några år före sin död sin yngste son, den Harvard-utbildade Reverend Hyung Jin Moon (född i USA 1979), till president för Unification Church. Den äldste levande sonen, Hyun Jin Moon, ansågs inte hålla måttet vilket skapade en bitter fejd mellan de båda bröderna. Hyung Jin har gjort sig känd som en smidig och vänlig religiös ledare som anses stå buddhismen nära.

 Reverend Hyung Jin Moon leder Unification Church.

Själv har jag varit närvarande vid två möten då Sun Myung Moon talat: i Camberg i dåvarande Västtyskland 1975 samt i London 1978, då jag deltog i internationell missionsverksamhet inom ramen för vad som benämndes International One World Crusade. Hans dynamiska gestalt gjorde ett stort intryck på mig och världen synes mig nu fattigare utan honom.

Slutligen kan jag inte anse det vara annat än en skandal att Moon aldrig fick Nobels fredspris för sitt uppoffrande arbete för världsfred. Ett posthumt pris är väl sannolikt för mycket att hoppas på.