Om en meteor, ett mordminne och en melodifestival

 En meteor på väg mot jorden.

I fredags utanför Södertälje stadshus stötte jag ihop med en bekant som frågade hur jag mådde. ”Bra”, svarade jag, varpå bekanten kommenterade: ”Du ser pigg ut, Tommy”.

Det var en sådan där helt alldaglig händelse som jag har för vana att hämta inspiration ur. Det behövs inte så mycket för att jag skall bli på gott humör. Och, jo, jag känner mig faktiskt ganska pigg och i god form för tillfället. Jag tänker att det eventuellt kan ha att göra med att jag just nu gör ett uppehåll med alkoholhaltiga drycker.

Det vore mig fjärran att bli nykterist, men ibland kan det nog vara bra att låta vitala kroppsorgan vila sig litet. Faktum är att jag gör det i solidaritet med en närstående person som av medicinska skäl inte bör inmundiga alkohol. Har heller inga som helst abstinenssymptom, vilket jag inte heller hade väntat mig.

Den gångna veckan började annars på ett lika ovanligt som intressant sätt. När jag på måndagkvällen gick ut på balkongen för att ta mig ett bloss strax efter sjutiden på kvällen kunde jag iaktta ett anmärkningsvärt himlafenomen: jag såg ett eldklot som flammade upp på natthimlen, likt en stjärna som plötsligt ökar drastiskt i storlek. Det var en ganska omtumlande upplevelse.

Jag berättade om den celesta tilldragelsen på Facebook och fick några möjliga förklaringar från några FB-vänner. Det handlade om att det kunde vara fråga om inbillning (jag ville ju ”så gärna tro” att jag sett något ovanligt), något som hade att göra med en satellit eller annat människotillverkat föremål på irrfärd i rymden, ett järtecken (kanske för att Putin var i antågande eller att Löfven är på fallrepet), att jag hade rökt något olämpligt (jag röker bara Prince), en supernova eller kanske en meteor.

 Supernova.

Av dessa mer eller mindre fantasirika förklaringar har jag fastnat för det sistnämnda (tack, Helena Sterner!): en meteor. Det är ett faktum att en meteor dök upp i atmosfären ungefär samtidigt som jag siktade eldklotet och sedan störtade i Atlanten: http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/en-meteor-har-tr%C3%A4ffat-jorden-%E2%80%93-och-du-har-inte-m%C3%A4rkt-n%C3%A5gonting/ar-BBq06I5?li=AAb2bl2&ocid=mailsignoutmd#image=BBpZQpF

En meteor brukar förvisso ha en ”svans” efter sig, men ovan nämnda Helena föreslog att dess avsaknad kan ha berott på att meteoren var på väg i riktning mot mig varför svansen förblev osynlig för mitt öga, och det dessutom föreföll som om meteoren stod stilla.

Ett tag funderade jag på om det jag obestridligen sett kunde ha varit en så kallad supernova, det vill säga en stjärna som hastigt flammar upp för att därefter explodera och sedan bildar en neutronstjärna eller ett ”svart hål”. Efter att ha läst på om supernovor inser jag att det sannolikt inte kan ha varit vad jag såg. Dock skall en supernova vara på gång under första delen på innevarande år: http://www.iflscience.com/space/astronomers-know-star-will-go-supernova-2016

Vad det än var jag såg, så var det en minnesvärd upplevelse vår Himmelske förälder ville bjuda mig på denna afton. Personligen ser jag bevis för Guds existens i den majestätiska stjärnhimlen men också i myrstacken eller spindelväven; ja, i all den strikta lagbundenhet som råder överallt i skapelsen där ingenting sker slumpvis. Om att se Gud i universum och naturen har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/08/bevisat-gud-finns/

 Olof Palme hyllades efter mordet för 30 år sedan med ett sovjetiskt frimärke.

Eljest kretsar mycket i ögonblicket kring mordet på Olof Palme – detta skrivs på dagen för 30-årsminnet av illdådet – samt Melodifestivalen (”Mellon”), vars senaste upplaga i en till synes ändlös rad av alltmer degenererade spektakel hölls i går. Jag måste tillstå att jag i stort förlorat intresset för båda. Det vettigaste som skrivits om Palmemordfallet på sistone är detta DN-inlägg av förre statssekreteraren Ulf Dahlsten (S):http://www.dn.se/debatt/den-obekvama-sanningen-om-mordet-pa-olof-palme/

Den ”obekväma sanning” Dahlsten ger uttryck för är det enligt min mening uppenbara, att det var Christer Pettersson som mördade Palme. Det är en uppfattning som delas av Palmes familj med hustrun Lisbet, som såg mördaren på en meters håll, i spetsen liksom av alla polisutredare med någon insyn i fallet. Pettersson fälldes sedan i tingsrätten och erkände efteråt mordet vid flera tillfällen. Sedan friades han otroligt nog i hovrätten, men det innebär naturligtvis inte att han med nödvändighet är oskyldig.

Senaste gången jag hade något som helst utbyte av Melodifestivalen var 2012, då det trots allt fanns färgstarka deltagare som Björn Ranelid, Thorsten Flinck och Doreen som ju också vann Eurovisionsschlagern till slut.

I övrigt flyter väl det mesta på som vanligt med kommunala möten av olika slag, artikel- och bloggskrivande, en och annan intervju, musiklyssnande och litet funderande över när jag skall hålla min årliga Irlands-middag (om jag nu skall ha den i år, men det lutar nog åt det). Det är om någon månad hundraårsjubileum för det episka Påskuppproret , och någon månad därefter reser jag till Dublin och Belfast för att i någon mån uppleva historiens ordspråksmässiga vingslag.

 Asylkrisen.

På tal om intervjuer. SD Södertälje har uppmärksammats en hel del internationellt, och nu senast publicerades på en amerikansk sajt en analys av asylläget i Sverige och allmänhet och Södertälje i synnerhet där denna bloggare samt riksdagsmännen David Lång och Kent Ekeroth kommer till tals:https://philosproject.org/asylum-crisis-sparks-soul-searching-in-stockholm/

I morgon skall vår gruppledare Beata Kuniewicz och jag sammanträffa med en reporter från den SD närstående nätsajten Samtiden här i Kringelstan för ett förhoppningsvis givande samtal i samtiden (!). Därefter är det dags för kommunfullmäktige att sammanträda, bland annat för att ta ställning till min motion om att uppmärksamma Internationella mansdagen i kommunen.

Bland de av mina blogginlägg vilka, som det brukar heta, ”trendat” den gångna veckan märks slutligen denna dikt som jag kallat ”Vårvinter” som fått många fler besök än mina anspråkslösa dikter vanligen får: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/02/23/varvinter/

 

Litet om och med Jacques Brel: Lämna mig inte

https://www.youtube.com/watch?v=0k63grkip5I

Jag har på det här utrymmet då och då uppehållit mig vid ämnet lycka. Hur lycklig jag känt mig. Nu tänkte jag i ärlighetens namn berätta om att det inte är fullt lika uppåt nu. Sluta gärna läs här om ni finner ämnet deprimerande.

 Jacques Brel (1929-78).

Om ni emellertid fortsätter läsa tänkte jag börja med att presentera er för en sångare och kompositör som är ganska fantastisk i sin känslighet och uttrycksfullhet: Jacques Brel (1929-78). Överst en länk till Brels egen komposition ”Ne me quitte pas”, som betyder Lämna mig inte. Måste upplevas.

Jacques Brel föddes i Schaerbeek i Bryssel 1929. Han flyttade 1953 till Paris för att utveckla sin sångkonst och därför att han avskydde den belgiska småborgerligheten, som han även skrev bitska sånger om. Mestadels handlar hans sånger dock om ömhet och kärlek. Ett par titlar till är ”La chanson des vieux amants”, ”Amsterdam” och ”Le Moribond”.

”Ne me quitte pas” blev en stor hit även på engelska språket under titeln ”If You Go Away” med text av Rod McKue. Här i en fin version med Frank Sinatra (1915-98):

https://www.youtube.com/watch?v=5SUn4JqUTsA

 ”Old Blue Eyes”.

Världsartisten Brel turnerade flitigt men meddelade 1967 att han skulle sluta med det och i stället satsa på filmkonsten. Här gjorde han nu inte någon större succé.

1975 seglade Brel till Marquesasöarna i Söderhavet och landsteg på ön Hiva Oa, där han skrev många nya sånger. Han avled i lungcancer – han var i hela sitt vuxna liv storrökare – i franska Bobigny 1978 men begravdes på Hiva Oa, endast ett par meter ifrån konstnären Paul Gauguin.

Brel var 1950-78 gift med Thérèse Michielsen med vilken han fick tre barn.

För er som inte kan få nog av Jacques Brel följer här en länk till en konsert med honom i Nederländerna 1964:

https://www.youtube.com/watch?v=Gosgf3nWjjs

Som jag skrev inledningsvis har jag känt mig mera uppåt än jag gör just nu. Därför tycker jag Brels ”Ne me quitte pas” tolkar min sinnesstämning rätt väl. Det är inte muntert när någon man håller av föredrar annat. Kärlek till en annan människa kan bygga upp en men också dra ner en.

Vi får dock aldrig glömma att den gudomliga kärleken, sedd som urkraft i universum och alltings upphov, förblir oföränderligt densamma. Att kanalisera den in i våra liv kan dock vara förenat med betydliga svårigheter, särskilt om vi ger upp inför första prövning och inte ger vår motpart någon riktig chans. För mig är det svårt (men fullt möjligt) att förlåta sådant.

 Lasse Lucidor (1638-74).

Men jag säger som Lasse Lucidor (1638-74), som inte heller hade det så lätt: ”Skulle jag sörja då vore jag tokot”. Sörjer gör jag inte. Men jag kan känna mig ledsen ibland. I det långa loppet är jag dock lycklig i kraft av ett långt och rikt äktenskap som varade tills min hustru avled för snart fem år sedan nu. Mycket älskad och mycket saknad.

Jihadismen och den reellt existerande ondskan

 Maaz al-Kassabeh i bön sekunder innan han uppslukas av lågorna.

Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. (2 Petrusbrevet 5:8)

http://video.foxnews.com/v/4030583977001/warning-extremely-graphic-video-isis-burns-hostage-alive/?#sp=show-clips

Länken ovan går till ett nyhetsprogram från den islamistiska terroriströrelsen Islamska staten (IS) som innehåller det utstuderat grymma mordet på den tillfångatagne jordanske stridspiloten Maaz al-Kassabeh. Mordscenerna förekommer i slutet av den 22:24 minuter långa filmen som ses på egen risk – scenerna är MYCKET starka och upprörande.

Efter att ha indränkts med lättantändlig vätska och placerats i en bur iförd orange fångmundering efter amerikansk modell, bränns piloten levande till döds under ackompanjemang av spöklik arabisk mässande sång och till åskådarnas ljudliga bifall. Efter dådet fylls buren med sten och jämnas med marken med hjälp av en bulldozer.

Maaz al-Kassabeh tillfångatogs den 24 december sedan hans plan efter tekniskt fel störtat i norra Syrien. IS försökte först få honom utväxlad mot den fångna kvinnliga terroristen Saijda al-Rishawi, även kallad ”terroristänkan”, vilken sedan 2005 som dödsdömd suttit inspärrad i jordanskt fängelse efter ett misslyckat självmordsmördarattentat.

 ”Terroristänkan” Maijida al-Rishawi – hängd i Jordanien.

Sedan utväxlingen misslyckats avlivades al-Kassabeh på ovanstående ofattbart grymma sätt. Vissa uppgifter gör gällande att han dödades redan innan förhandlingarna om fångutväxlingen kommit igång på allvar.

Det hashemitiska kungadömet Jordanien, som sannolikt är det arabland som har bäst förbindelser med Israel, tövade inte med att utkräva hämnd. Morgonen efter det att filmen visats hängdes Saijda al-Rishawi och en manlig terroristkollega. Parallellt därmed genomförde jordanskt stridsflyg attacker mot IS-ställningar.

En stor del av den jordanska opinionen tycker att detta är alldeles otillräckligt och kräver nu att Islamska staten skall förintas:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20262353.ab

När jag erfar ohyggliga nidingsdåd av ovannämnda slag kommer jag osökt att tänka på aposteln Petri ord i 2 Petrusbrevet enligt bibelcitatet överst i denna bloggtext: om Satan, eller djävulen, som går omkring som rytande lejon på jorden utan förmåga att dölja sin verkliga natur.

Ondskan är inte ett resultat av bristande kunskap eller utbildning, som en del tror. Ondskan är en reellt existerande, satanisk  kraft som i vår tid tycks ha övertagit den radikala grenen av islam och använder denna för egna syften i sin kamp mot Gud och det goda.

 Hamasbödlar leder bort en Gaza-bo att avrättas för påstått samröre med Israel.

Även i etablerade muhammedanska stater av typ Saudiarabien, som vår statsminister vägrat benämna diktatur, Iran och på palestinaarabiska områden utmäts rutinmässigt drakoniska straff såsom halshuggningar, hängningar och stenande till döds för bland annat homosexualitet, äktenskapsbrott, narkotikabrott och förolämpande av Allah. Mellan Hamas i Gaza och IS råder endast skillnader av den typ som finns mellan grader i helvetet.

Ett annat aktuellt uttryck för den förefintliga ondskan är Islamska statens hämningslösa utnyttjande av barn. En ny FN-rapport, producerad av 18 oberoende experter, slår fast att IS har torterat, korsfäst, halshuggit och begravt barn levande. Därvid har ofta andra barn använts som exekutörer av dessa för oss helt obegripliga grymheter.

Förståndshandikappde barn används regelmässigt som självmordsmördare utan att förstå vad de gör, medan andra barn sålts som sexslavar på marknader. Mer här:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/fn-barn-korsfasts-och-begravs-levande

En islamistisk terrorgruppering som på många sätt, både ideologiskt och metodiskt, liknar IS är Boko Haram (BH) i Nigeria vilken nu försöker sprida sitt människo- och gudsfientliga budskap till omkringliggande länder. Nyligen skall BH dock och dessbättre ha slagits tillbaka i Niger.

Ungefär samtidigt som al-Qaida-terrorister massakrerade tolv medlemmar av satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris, angrep och utplånade Boko Haram ett flertal byar i Nigeria och mördade enligt uppgifter från Amnesty International uppemot 2000 personer. Även BH använder sig av förståndshandikappade eller hjärntvättade barn som självmordsmördare och säljer barn som sexslavar.

Läs gärna denna av Amnesty nyproducerade sammanfattning av Boko Harams uppbyggnad och verksamhet:

http://www.amnesty.org/en/news/boko-haram-glance-2015-01-29

 Bernard-Henri Lévy: ”Jihadismen är en form av islam.”

En av mina gamla favoriter bland skarpsynta kritiker av kommunism och socialism, den i Algeriet 1948 födde franske filosofen Bernard-Henri Lévy, kommenterar i en DN-intervju dagens datum (7 februari 2015) jihadismens förhållande till islams huvudfåra. Han gör det bland annat på följande insiktsfulla sätt:

Det är många i dag som hävdar att detta /terrorangreppet mot Charlie Hebdo i Paris, bloggarens an märkning/ inte hade med islam att göra. Men jag hävdar motsatsen: jihadismen är en form av islam…I dag finns det bara en civilisationers kamp; det är den som pågår inom islam mellan två former av jihadism. Likväl måste icke-muslimer mer än någonson visa att muslimer är deras bröder.

Läs hela intervjun här:

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/filosofen-rads-inte-storpolitiken/

Även om således Lévy hävdar att  jihadismen/islamismen är en form av islam, drar han inte alla muslimer över en kam. Islam är inte uteslutande en ideologi utan även ett sätt att leva: majoriteten muslimer världen över lever ett stillsamt trosliv omfattande dagliga böner, moskébesök och firande av traditionella högtidsdagar.

Problemet är att det är minoriteten, de våldsbenägna jihadisterna, som för ögonblicket är den muhammedanska religionens mest vitala inriktning som håller de normaltroende i ett järngrepp med hot om våld, död och pina.

Bernard-Henri Lévi, förmodligen en av världens vackraste karlar ännu vid 66 års ålder, såg och hörde jag vid en bokpresentation i Akademibokhandeln i Stockholm hösten 1978. Då satt han, närmast som en parodi på en fransk intellektuell, på ett bord och kedjerökte Gauloises och askade på golvet. Han var en av de tänkare som i Kalla krigets slutfas verksammast bidrog till kommunismens fall som globalt hot mot freden och friheten. Det gläder mig att han alltjämt håller stilen. Förhoppningsvis har han gått över till att använda askkopp (om han fortfarande röker).

I Sverige har kyrka och politik törnat in i en andlig och intellektuell sömn som effektivt avskärmar dem från verkligheten. Det gör det möjligt för en Mona Sahlin och en Anna Kinberg Batra att tala om halshuggande och våldtagande IS-terrorister som ”offer”, vilka kan komma på rätt spår genom att få tillgång till arbeten och terapeutiska insatser och för Stefan Löfven att till Sverige inbjuda Fatah-ledaren Mahmoud Abbas, en förhärdad förintelseförnekare och terroranhängare som vill se ett judefritt ”Palestina”.

Svenska kyrkan å sin sida lägger ner allt internationellt krut på att i olika tonarter brännmärka den judiska staten Israel i stället för att solidarisera sig med de kristna trosfränder som förföljs obarmhärtigt av IS, Boko Haram och andra jihadister i Mellanöstern och Afrika.

 Mitri Rehab: antisemitisk rasist som inbjudits till Uppsala domkyrka för att torgföra sitt hat mot Israel.

Nu till helgen har man till en teologisk samling i Uppsala inbjudit bland andra den antisemitiske kristne prästen Mitri Raheb från Betlehem i syfte att ytterligare kasta dynga på Israel. Den öppet rasistiske Raheb hävdar att dagens palestinaaraber, till skillnad från moderna judar, har en DNA-gemenskap med de bibliska lärofäderna. Över detta hatspektakel basar, minst av allt oväntat, vår tyskfödda ärkebiskop Antje Jackelén.

Prästerna Annika Borg och Johanna Andersson har skrivit följande debattartikel i DN i ämnet:

http://www.dn.se/debatt/svenska-kyrkan-talar-med-kluven-tunga-om-judar/

Jag inledde denna text med ett bibelcitat och jag avslutar med ett annat och mer hoppfullt sådant. Gud skapade världen och universum av kärlek, vilken alltså är grunden till varje form av sanning. Hat och omänsklighet är inte bara uttryck för ondska utan också för lögn. Kärlek och sanning är förutbestämda att en dag segra över hat och lögn.

Och, med Jesu ord:

  Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. (Markusevangeliet 13:13)

 

 

Vetenskapen närmar sig Gud – eller?

http://www.wsj.com/articles/eric-metaxas-science-increasingly-makes-the-case-for-god-1419544568

Vetetenskap och religion brukar ofta anges som varandras motsatser. Men måste det vara så? Inte om man får tro Eric Metaxas i en artikel i The Wall Street Journal den 25 december 2014. Läs och begrunda hela artikeln via länken överst.

 Nietzsche hade fel: Gud lever och har hälsan.

Artikeln, med rubriceringen ”Science Increasingly Makes the Case for God”, inleder med att hänvisa till en huvudartikel i den amerikanska tidskriften Time i maj 1966 med rubriken ”Is God Dead?” Sistnämnda mening hänsyftar på ett känt citat av den tyske filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) ur dennes verk Also sprach Zarathustra; Nietzsche avskydde den ”veka” kristendomen och hyllade övermänniskoidealet, varför han var Nazitysklands favoritfilosof.

”Ändå visar det sig att ryktena om Guds död var förhastade”, menar Metaxas. ”Det är mer förvånande att några av de senaste beläggen för hans existens kommer från en överraskande plats – själva vetenskapen.”

1966 vidhöll den amerikanske astronomen och författaren Carl Sagan (1934-96) att det existerade två kriterier för att en planet skulle kunna ha liv. Dessa var 1) att planeten i fråga måste ha anknytning till ”rätt” sorts stjärna; och 2) att avståndet till denna stjärna måste vara det ”rätta”. Emedan det beräknas finnas omkring en oktiljon (en etta med 24 nollor efter sig) planeter samt en septiljon (en etta med 21 nollor) stjärnor så kunde man kanske tycka att chanserna att finna intelligent liv i universum borde vara förhållandevis goda.

 Carl Sagan: omtalad astronom som trodde på möjligheten av intelligens i universum.

Det kunde antas att projektet the Search for Extraterrestial Intelligence (SETI), innefattande ett stort antal både privata och offentliga delprojekt som drogs igång på 1960-talet, med nämnda förutsättningar hade goda chanser att hitta något som kunde indikera intelligent liv i universum. Bland annat lyssnades på möjliga signaler tydande på kodade former av intellligens.

I filmen Contact i regi av Robert Zemeckis från 1997 lyckas forskaren Ellie Arroway, gestaltad av Jodie Foster, uppfatta radiosignaler som ger övertygande bevis för intelligenta utomjordningar. Carl Sagan skrev för övrigt både romanen och manuset som filmen bygger på. Tyvärr har inte SETI-projektet varit lika lyckosamt. Tystnaden från yttre rymden har således varit massiv – inte ett enda litet pip.

Sedan Sagan angav att det fanns två nödvändiga förutsättningar för intelligent liv i universum, har forskningen hela tiden upptäckt att det i själva verket finns många fler. Parametrarna växte till tio, sedan till 20 och därefter till 50. Antalet planeter med möjligt liv krympte hastigt ner till ett par tusen planeter och färre.

Även SETI-anhängarna har insett problemet. Peter Schenkel, en pensionerad samhällsvetenskaplig forskare som skrivit mycket om möjligheten att hitta intelligent liv i vår galax, skriver följande som inledning till en artikel i tidskriften Skeptical Enquirer 2006:

SETIs tidiga ansträngningar utmärktes av överoptimistiska beräkningar av det möjliga antalet utomjordiska civilisationer i vår galax. I ljuset av nya rön och insikter förefaller det rimligt att låta överdriven eufori komma till ro och inta ett mer jordnära synsätt. Jorden kan vara mer speciell, och intelligens mer sällsynt, i universum än vad som tidigare tänkts.

 Jodie Foster får kontakt.

Antalet möjliga planeter med intelligent liv har efterhand som studierna fortsatt noga taget minskat till precis 0 (noll): Metaxas:”Med andra ord har oddsen vänt sig mot möjligheten att finna någon planet i universum som kan frambringa liv, inklusive denna. Det troliga är att inte heller vi borde vara här.”

Schenkels artikel kan läsas i sin helhet här:

http://www.csicop.org/si/show/seti_requires_a_skeptical_reappraisal

Forskningen har numera kommit fram till att det finns 200 parametrar som måste vara tillfinnandes för att liv skall kunna uppstå. Varje faktor måste finnas där, annars faller allt samman. Om exempelvis vår planet, Tellus, inte hade skyddats av jätteplaneten Jupiters dragningskraft skulle den ha överösts av tusentals asterioder som skulle utplåna allt liv hos oss. Eric Metaxas framhåller att oddsen för liv i universum är förbluffande små.

 Egentigen borde vi inte finnas på jorden alls.

Ändå kan det inte förnekas att vi människor faktiskt existerar på jorden här och nu tillsammans med djur och växter. Varför är det så? Kan var och en av de parametrar som möjliggör detta ha tillkommit av en slump? Metaxas frågar sig:

Medför inte antagandet att en intelligens skapade dessa perfekta förhållanden att det krävs betydligt mindre tro än att förmoda att en livsframbringande jord av en händelse råkade besegra de hopplösa oddsen för att kunna materialiseras?

Vidare kan man fråga sig hur det kommer sig att universum över huvud taget kan finnas till. För detta krävs givetvis oändligen mycket mera än att en planet skall kunna frambringa liv. Astrofysikerna vet att de fyra grundläggande krafternas finstämda värden – dragningskraften, den elektromagnetiska kraften samt de starka och svaga nukleära krafterna – bestämdes under mindre än en miljondels sekund efter Big Bang i tidernas begynnelse. Förutan dessa krafter skulle universum inte kunna existera.

Påståendet att det ”bara hände” är i det sammanhanget helt meningslöst. Som om någon singlat slant och denna landat med kronan uppåt tio kvintiljoner gånger i rad. Fred Hoyle, den brittiske atstonomen och science-fiction-författaren som 1949 i en intervju med BBC myntade uttrycket Big Bang, sade en gång att hans ateistiska synsätt fått sig en ”rejäl törn” sedan han tagit del av sådana fakta.

 John Lennox: hypotesen att det finns en Skapare vinner trovärdighet.

Den kände teoretiske fysikern Paul Davies å sin sida har framhållit att ”förekomsten av design är överväldigande”. Den irländske Oxford-professorn John Lennox, en av förespråkarna för synsättet att religion och vetenskap bör närma sig varandra, menar att ”desto mer vi får veta om universum, desto mer vinner hypotesen att det finns en Skapare trovärdighet som den bästa förklaringen till varför vi är här.”

Slutsatsen av ovanstående bör vara att tillkomsten av vårt universum är det största miraklet någonsin. Och det tycks faktiskt som om det med varje ny upptäckt som görs om detta framstår som allt troligare att det måste finnas en intelligent Skapare bakom allting.

Alla är emellertid inte förtjusta i närmandet mellan religion och vetenskap. Dit hör den amerikanske rabbinen Geoffrey A. Mitelman, som i en artikel i Huff Post/Religion med rubriken ”Sorry, Science Doesn´t Make the Case for God. But That´s OK” den 29 december 2014 svarar Eric Metaxas.

Mitelmans huvudargument i polemiken mot Metaxas är att det hela tiden dyker upp nya vetenskapliga rön som kan kullkasta de gamla – kanske någon kommer på att det inte behövs lika många parametrar för att liv skall kunna frambringas som tidigare troddes – samt att vetenskap och religion har två olika sätt att betrakta verkligheten. Religion, menar rabbi Mitelman, är så mycket mer än att bevisa vem som skapade universum – det handlar också om etik, om vad som är gott och ont inte bara sant, det handlar om kärlek och ett rikt böneliv:

…religion behöver inte vetenskap för att bevisa Guds existens, därför att frågan om Gud inte är vetenskaplig. I stället vägleds jag av rabbinen Abraham Joshua Heschels ord: ”Bara att vara till är en välsignelse. Bara att leva är heligt.”

Mitelmans text här:

http://www.huffingtonpost.com/rabbi-geoffrey-a-mitelman/sorry-science-doesnt-make_b_6392000.html

 Spindelnätet bär vittne om Gud.

Personligen behöver jag inga vetenskapliga bevis eller matematiska formler för att jag skall veta att Gud existerar. Jag VET att så är fallet därför att jag intuitivt känner det i hjärtat och genom talrika bönesvar. Vill jag ha andra gudsbevis behöver jag bara blicka upp mot stjärnhimlen en stjärnklar natt, studera en myrstacks uppbyggnad eller en snöflingas underbara mönster eller kanske spindelnätets underverk. Dessa företeelser kräver helt enkelt en Skapare.

Ändå är jag inte helt överens med rabbi Mitelman. Vetenskapens strävan efter sanning och klarhet bör och skall enligt mitt förmenande inte stå i motsatsställning till religionens sökande efter det rätta och det goda. Båda kan var och en på sitt sätt vittna om den Skapare eller Ordnare vi kan kalla Gud eller något annat.

 

Guds fingeravtryck i skapelsen

 Den stora smällen (Big Bang).

Ateismen, detta irrationella 1800-talsfenomen som hängt med ända upp i vår tid, blir ett alltmer nattståndet sätt att betrakta tillvaron och skapelsen. Det framgår av den norskspråkiga film med titeln ”Vetenskapen bevisar Gud” som återfinns via länken överst och som blottlägger Guds fingeravtryck i skapelsen. Se den gärna som bevis för Guds existens.

Så vitt jag känner till finns det i dag allmän konsensus om den så kallade Big Bang-teorin: att allt som existerar uppstod genom en kosmisk ”smäll” för dryga 13 miljarder år sedan. Från en oerhört komprimerad punkt packad med energi tillkom universum, vilket därefter hela tiden har utvidgat sig.

Det var alltså inte frågan om att allt bildats ur kaos, ty om så varit fallet hade det hela, förr snarare än senare, kapsejsat med ett brak lika signifikativt som den ursprungliga smällen. En del muslimer hävdar till och med att Big Bang omtalas i Koranen.

Filmen konstaterar att ingenting sker eller har skett av en slump eller en ödets nyck. Universum präglas i själva verket av fininställda konstanter som vittnar om att bakom skapelsen finns en intelligent kreatör med ett bestämt syfte: nämligen att förbereda allting för människans entré på universums scen.

 C. S. Lewis (1898-1963).

Detta sätt att se på världen kan kallas teistiskt – som förutsätter att det finns en Gud – i motsats till materialistiskt, som räknar med att allting skett via opersonliga naturlagar fotade i slumpen.

Den brittiske, kristne författaren C. S. Lewis (1898-1963) konstaterade att naturlagarna lika litet som vetenskapsteorierna producerar några begivenheter. Till detta behövs en bestämd, bakomliggande vilja. En fysikalisk lag beskriver endast ett fenomen men kan ej ge upphov till något i sig själv.

Den grundläggande frågan är: varför finns något över huvud taget? Ingenting kan inte ha orsakat någonting. Orsaken till att allt uppkom är det fenomen och framförallt den personlighet vi kallar Gud. Gud satte igång allting genom den stora smällen i tidernas begynnelse. Gud är en personlig, icke orsakad varelse oberoende av tid och rum som hade som målsättning att förverkliga sig själv i människan.

 Leonardo av Pisa (Fibonacci).

Genom hela universum finns oomkullrunkeliga, matematiska principer vilka påvisar alltings ordning och regelmässighet. Fibonacci-sekvensen, uppkallad efter den italienske matematikern Leonardo Fibonacci eller Leonardo av Pisa (cirka 1170-1250), demonstrerar universums precisa matematiska strukturer från snäckornas till ananasfrukternas uppbyggnad och kaninernas fortplantningscykel.

Mer om den märklige Fibonacci här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Leonardo_Fibonacci

Ett annat matematiskt naturfenomen är det Gyllene snittet, varom konstnärer varit medvetna i hundratals år. Det är dock vare sig Fibonacci-sekvensen eller det Gyllene snittet i sig som skapat någonting: skaparen är den kraftfulla personlighet som i sitt sinne gav upphov till dessa lagar och principer.

Fibonaccis sekvens går igen exempelvis i ananasfruktens uppbyggnad.

Uttryckt med Galileo Galileis (1564-1642) ord:

Matematik är språket Gud skrev universum med.

Mot den ovan skisserade bakgrunden blir det uppenbart, att det egentligen inte förefinns några vattentäta skott mellan religion och vetenskap. De båda är blott olika sätt att utforska verkligheten, där religionen står för de inre och vetenskapen för de yttre aspekterna av tillvaron.

 Galileo Galilei: matematiken är Guds språk.

 

Den starkaste kraften i universum (till mina föräldrar)

Den som inte har barn vet inte vad kärlek är.

Så lyder ett ordspråk, möjligen av italienskt ursprung, som kan verifieras av alla någorlunda normala föräldrar. Jag är kanske inte fullt normal i en del avseenden, och min omgivning kan vittna om att jag har talrika fel och brister, men en sak vet jag: kärleken till ens barn är den starkaste kraften i ens liv. Ja, det är helt enkelt den starkaste kraften i universum.

En glad pappa och hans dotter.

Och det är väl så det måste vara. Om det inte vore på det viset skulle varken människosläktet eller några djurarter kunna leva vidare. Kärleken till barnen är vida starkare  än den romantiska kärlekens hisnande men ofta relativt snabbt övergående förlustelser och sinnesretningar. Detta visar sig icke minst i alla de uppslitande och tragiska vårdnadstvister som blivit en dagligvara i våra samhällen.

Ty medan föräldrakärleken till barnen förblir oförändrad har synen på fasta relationer och äktenskap förändrats över tid. Alltför ofta slutar förhållanden och äktenskap i skilsmässa, och finns inga barn med i bilden är kanske detta inte någon större katastrof. Barn vars föräldrar skilts därför att kärleken tagit slut, eller därför att den egna parten hittat en annan, tvingas dock utan egen förskyllan så gott som alltid genomleva svåra trauman som för alltid präglar deras liv.

Jag upphör nog aldrig att förvånas över att jakten efter den personliga och perfekta lyckan så ofta tillåts gå ut över de barn båda föräldrar egentligen älskar mer än något annat. Varför gör man inte i högre grad den till synes självklara kopplingen mellan betydelsen av en stabil parrelation och de egna barnens lycka? Jag har inget bra svar på den frågan. Vad jag kan tänka mig är att ruset av att ha funnit en ny partner som man menar överträffar den förra tillåts blockera insikten om att barnen mår bäst av att växa upp i en stabil familj.

Barnalycka…

Undantag finns naturligtvis alltid. Ett parförhållande kan vara destruktivt och skadligt för barnen och då är kanske skilsmässa den bästa lösningen. Det finns också ensamma föräldrar som gör stora och ofta nog hjärtslitande insatser för sina barn.

I vår moderna värld finns det som jag ser det tre företeelser som mer än något annat bidragit till den pågående norm- och samhällsupplösning vi just nu så smärtsamt kan bevittna: socialismen, den oansvariga liberalismen och den otyglade hedonismen.

Det är ingen tillfällighet att hatet mot familjen löper som en röd tråd genom socialismens historia från Platons Staten fram till Nordkoreas brutala stalinism. Eller för den delen Gudrun Schymans och hennes feminazistiska medsystrars hätska utfall mot kärnfamiljen och den halva mänsklighet – männen – hon valt att avfärda som talibaner.

Praktiskt taget alla klassiska samhällsutopier innehåller inslag av kollektiv barnuppfostran, icke minst makarna Myrdals ideal om det socialiserade samhället: föräldrarna gick inte att lita på, varför det var bäst att samhället i möjligaste mån tog över ansvaret för barnen. Medan socialister och kommunister värderar samhällskollektivismen högre än familjen – den senare ses ju faktiskt som ett hot mot den förra – ser liberalerna individen och hennes valmöjligheter som heligare än allting annat. Hedonisterna för sin del betraktar den individuella njutningen som den överordnade normen i tillvaron.

Platon förordar i sin utopiska traktat Staten kollektiv barnuppfostran.

Det gemensamma för samtliga dessa och möjligen andra jämförbara filosofier är att deras respektive särarter skadar den för samhället helt grundläggande familjeinstitutionen, vars syfte i ett högre perspektiv är att ta hand om avkomman och därmed säkra människosläktets fortlevnad.

Jag skall tillägga att jag själv haft förmånen att få växa upp i en trygg och harmonisk familj med föräldrar som höll samman. Jag hörde en gång mina föräldrar gräla (det hände inte särskilt ofta), och min mamma sa då till min pappa att ”Vore det inte för grabben så hade jag tagit ut skilsmässa”. Detta var ganska skakande för en pojke i tioårsåldern att höra och minnet har stannat kvar i medvetandet, även om jag fortfarande inte riktigt vet vad grälet handlade om.

Jag är i alla fall oändligen glad över att min mamma tänkte på ”grabben” och att mina föräldrar beslöt sig för att hålla ihop. De kände utan tvivel en genuin kärlek till varandra och i ännu högre grad gentemot mig, som var deras enda barn.

Alva och Gunnar Myrdal. det svenska samhällets chefsingenjörer som misstrodde föräldrarna.

Även om jag först som vuxen förstått hur stor och grundläggande denna kärlek var: ”För som barn tar man kärleken för given, allting annat är mot ens natur.” (Björn Afzelius/”Ikaros”):

http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw

Jag fick ingen sträng uppfostran, men det ansvarsfulla sätt på vilket mina föräldrar levde och verkade kom att prägla mitt liv. Mina föräldrar förstod mig inte alltid, och jag begrep mig väl heller inte på dem i alla avseenden, men där fanns en fundamental känsla av att de brydde sig om mig i alla lägen. Självklart hade jag unnat många fler att få uppleva den ynnesten.

Själv är jag av en kanske motsägelsefull natur med både smått anarkistiska, bohemiska, konservativa, romantiska och pliktmedvetna inslag och anslag. Genom egna erfarenheter vet jag dock att det inledande ordspråket är helt och hållet sanningsenligt. Och jag har alltid försökt göra det bästa möjliga för mina numera vuxna barn och min framlidna hustru, men sedan får man ju konstatera att detta tyvärr inte alltid räckt ända in i kaklet.

Tillägg: Ovanstående är naturligtvis inte menat som argument för att barnlösa inte kan erfara kärlek. Det finns många olika typer av kärlek: kärlek till ens partner, till släktingar och vänner, till sysslor och intressen med mera, med mera. Ändå är det kärleken till barnen som är den mest fundamentala formen av kärlek.

Hawking och universums mening

 Stephen Hawking.

Härom dagen såg jag ett TV-program om den store kosmologiforskaren Stephen Hawking (född 1942). Programmet handlade om universums uppkomst och karaktär och fascinerade säkerligen många fler tittare än mig.

Hawking blev ett känt internationellt namn genom sin bok A Brief History of Time (Kosmos – en kort historik) 1988. Han behandlar här på ett populärt sätt grundläggande frågor om kosmos, dess tillkomst och förhållanden. Hawking anses ligga bakom två stora insikter:

1. Om Albert Einsteins allmänna relativitetsteori är korrekt, måste det med nödvändighet finnas så kallade singulariteter. Tillsammans med Oxford-professorn Roger Penrose (född 1931) utvecklade Hawking singularitetsteoremen.

2. Universums ”svarta hål” kan, trots allt, avge energi, så kallad Hawkingstrålning, något som Hawking slöt sig till under 1970-talet.

Stephen Hawkings forskning och vetenskapliga snille talar för sig själva. Ändå är det svårt att frigöra sig från tanken, att Hawkings har blivit en världskändis på grund av sitt svåra handikapp – han lider sedan många år tillbaka av muskelsjukdomen amyotrofisk lateralskleros och kan tala endast genom en digitaliserad röstmaskin.

Det har spekulerats i att Hawking har en intelligenskvot (IQ) på någonstans mellan 145 och 160 och har själv tillstått, att den tvivelsutan är hög. Han menar dock att enbart intelligenskvoten inte säger mycket om en människas kapacitet och har citerats: ”De som skryter om sin höga IQ är förlorare.”

Det är svårt att inte bli imponerad av ett geni som Hawking, icke minst med tanke på den okuvliga vilja som gjort det möjligt för honom att övervinna sitt svåra handikapp vilket, mänskligt att döma, borde lagt honom i en tidig grav. Professor Hawking tar fortfarande emot studenter och håller föreläsningar, och att döma av nämnda TV- program förefaller det inte uteslutet att han och/eller andra forskare en vacker dag kommer att lista ut exakt hur universum kom till.

(Stephen Hawking har, förvånande nog kan tyckas, ännu ej tilldelats något Nobelpris. Orsaken lär vara att hans teorier inte kan verifieras.)

Det finns emellertid en annan fråga som jag inte tror Hawking och hans likasinnade kolleger kommer att kunna lista ur: varför skapades universum? Det är nämligen en fråga som går utanpå den rena vetenskapen och logiken. Den handlar mer om intuition.

Gud skapar Adam enligt Michelangelo (Sixtinska kapellet).

Stephen Hawking är, till skillnad från Einstein, ingen religiöst troende människa. Han menar att himmelriket är ”en saga för människor som är rädda för mörkret.” Något evigt liv existerar inte, menar han, och näppeligen heller någon Gud:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13032487.ab

Med all respekt för Stephen Hawkings intelligens, lärdom och viljestyrka så är jag övertygad om att han har fel härvidlag. Min intuition säger mig nämligen, att en skapelse förutsätter en skapare: bakom universums lagbundna ordning måste ligga en intelligent ordnare. Frågan är om inte merparten av jordklotets omkring sex miljarder människor är beredda att hålla med mig om detta.

Jag och många med mig föredrar att kalla denna ordnare, denna första ”rörare”, för Gud. Den ofrånkomliga frågan blir då: varför valde denna första rörare, denna Gud, att uttrycka sig själv påtagligt genom att skapa universum och, i tidernas fullbordan, människan?

 Ger Divine Principle svaret på frågan om skapelsens mening?

Det bästa – och faktiskt enda – svaret på den frågan har jag funnit i Divine Principle, en teologisk läroskrift som anses ha uppenbarats till Reverend, Doctor Sun Myung Moon, grundare av Unification Church. I min upplaga av Divine Principle (1973) står under avsnittet ”The Purpose of the Creation of the Universe” följande att läsa (sidan 41):

Whenever God made a new species of creation, He saw that ”it was good” (Gen. 1:4-31) This indicates that God wanted all of His creation to be good objects. This is because he wanted to feel happiness whenever He looked at His creation.
What, then, should His creation be like in order to make God happiest? After having created the universe, God finally created man in his image, after the pattern of His own character, with tremendous potential. Man was intended to enjoy and appreciate his position as an object to God. Therefore, when God created Adam and Eve, He gave them three great blessings: to be fruitful, to multiply and fill the earth, and to subdue it and have dominion (Gen. 1:28). Had man followed the words of this blessing and become happy in the Heavenly Kingdom of God, God also would have felt much happiness.

Meningen med universums tillkomst är alltså att göra Gud och människan lyckliga i ett kärleksfullt givande och tagande.

Tyvärr tror jag inte Stephen Hawking någonsin kommer att komma fram till denna förbluffande enkla och därför så briljanta slutsats, som man heller inte behöver ha någon särskild intelligens för att nå.

Intuition och ett öppet sinne är däremot nödvändiga ingredienser.